Januari 2008

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

Att läsa: Eftersom jag spenderar så mycket tid yrkesmässigt med att stirra verkligheten i vitögat, föredrar jag att ha så lite som möjligt att göra med den på min fritid. Därmed inte sagt att jag automatiskt älskar fantasy. Problemet med den genren är att alltför många författare blir så förälskade i sina påhitt och koncept att de glömmer karaktärerna och storyn. Därför är det extra kul när någon duckar de fällorna och levererar någonting riktigt läsvärt. Som debutanten Alan Campbell och hans Scar Night. Idéerna finns där – en stor viktoriansk stad hängande i kedjor över en avgrund, steampunk, änglar som krigare, gudar och psykotiska mördare; religionskrig, arméer av döda osv. Lite som Dickens, Bibeln och Evil Dead ihoprört. Men Campbell glömmer inte att förpackningen är värdelös om man inte bryr sig om karaktärerna och vad som händer dem. Okej, lite i början då han ägnar lite väl mycket tid och att introducera den värld han hittat på, men ändå ovanligt lite för att vara nybörjare, och han tar igen det i andra halvan av boken. Ovanligt schysst debut.

Månadens läsning: William Gibson: Spook Country, Stephanie Rowe: Sex & The Immortal Bad Boy, Stephen King: The Library Policeman, Jonathan Lethem: As She Climed Across The Table, Clive Barker: Books of Blood vol. 1-3, Alan Campbell: Scar Night

Ur högtalarna: Soundtrack till en bok? Jepp! Allt är möjligt. Motley Crue-basisten Nikki Sixx har ju gjort upp med sitt gamla drogmissbruk i (dag)boken The Heroin Diaries. Och som inte det räckte har han nu gjort en platta med samma namn med sitt projekt SIXX: A.M. Gamla Crue-fans lär bli besvikna, för det här låter helt annorlunda. Lite som grejerna han gjorde åt Marion Raven, fast några snäpp deppigare. Ungefär en tredjedel av plattan består av Nikki som läser sina dagboksanteckningar med bakgrundsmusik – lite som tonsatt spoken word ungefär. En bit som säkert kändes viktig för honom (det är ju ett soundtrack till hans bok trots allt) men som jag som lyssnare hade kunnat leva utan. Låtarna, däremot, är riktigt jävla bra. Lyssna bara på Accidents can happen, Life is beautiful och Van Nuys.

Månadens YouTube-videos: Tema: "Kaos i livet symboliserat genom att saker omkring en exploderar"

Rick Springfield - Rock of Life

Lifehouse - Whatever it takes

Webben: Ohyggligt fula skivomslag hittar man här.

Snyggt som fan: Lara Jade

Bokcitatet:
“She peered morosely into her drink. `Still can't fucking believe it sometimes, you know?'
`Believe what?'
`Secession. What America did to itself. I mean - ' She made an upward groping gesture with her free hand. `We fucking invented the modern world, Marsalis. We modelled it, on a continental scale, got it working, sold it to the rest of the world. Credit cards, popular air travel, global dataflow. Spaceflight. Nanotech. We put all that in place, you know? And then we let a bunch of fucking Neanderthal bible-thumping lunatics tear it all to pieces? What the fuck is that, Marsalis?'
`Don't ask me. Little before my time.'
`I mean.' She wasn't listening to him, didn't look at him. Her hand went on clenching and unclenching, making loose, gentle fists in the air one after the other. `If the Chinese or maybe the Indians had come and just chased us out of the driving seat, you know I could maybe handle that. Every culture has to give way to something in the end. Someone fresher and sharper always comes along. But we fucking did this to ourselves. We let the grasping, hating, fearing idiot dregs of our own society tip us right over the fucking precipice.'”

ur Black Man av Richard Morgan

Film: Jag är en geek. Det är inget jag hymlar om. Vissa saker är jag mer geekig över än andra. Blade Runner t.ex. Hade kunnat lägga ut texten över flera sidor om hur fantastisk den filmen är, på alla tänkbara plan, men jag har inte tid, så jag nöjer mig med att hävda att det inte är en film utan en upplevelse. Det var också en av de första filmerna som släpptes på DVD, dock utan något som helst extramaterial. Det har länge pratats om en slutlig utgåva, och efter många om och men har man nu fått rätsida på alla rättigheter och kunnat släppa Blade Runner – The Final Cut. Är man en riktig geek (som jag :-) skaffar man 5-disc collectors edition-boxen. Innehåller inte mindre än fem versioner av filmen: The Final Cut (Ridley Scotts slutliga version, med lite nytt och tillfixat bild, ljud och fx), 1982 års amerikanska bioversion, 1982 års internationella bioversion, 1992 år Director's Cut och smarrigast av allt: den aldrig tidigare visade work print-versionen. Förutom det får man se den ultimata dokumentären Dangerous Days: Making Blade Runner (nästan fyra timmar lång!) och en massa, massa featurettes m.m. En magisk utgåva för oss geeks!

Månadens filmer: Charlies Angels: Full Throttle, Ravenous, Dangerous Days: Making of Blade Runner, Serendipity, Legion of The Dead, Ice Age, Blade Runner (The Final Cut), Rosemary's Baby, Spiderman 3, The Dark Crystal, Sicko, Saint Sinner, Altered Species, I Heart Huckabees, The Heartbreak Kid, I Am Legend, Around The World In 80 Days, The Nightmare Before Christmas, Eastern Promises, She Creature, Heartland Ghost, Saving Private Ryan, And Now For Something Completly Different

Simpsonsrepliken:
Homer: "Books are useless! I only ever read one book, "To Kill A Mockingbird" and it gave me absolutely no insight on how to kill mockingbirds! Sure it taught me not to judge a man by the colour of his skin... but what good does *that* do me?"

TV: I december? Tror inte det...

Text: Ratata - Drömmar

mina minnen står som ruiner och tiden bara tär
jag måste skilja på det som varit och det som är
och det liv jag lever här

för tiden är den fiende jag flyr
ett skepp på öppna havet som ingen styr
och jag har rest så länge utan att se land

ja en del av dom lever på att minnas
men jag, jag slåss bara för att få finnas

för alla mina drömmar vad blev dom av
jag lär mig leva vidare med det jag har
alla mina drömmar som ingen tycks förstå
jag låtsas att jag glömt dom sen fortsätter jag gå

och du bär på så mycket längtan, jag kan se den i din blick
alla drömmar som du hade och den verklighet som du fick
sanningen är en svår vän att leva med
för han öppnar dina ögon för sånt du inte vill se
men en dag kanske vinden vänder
ja det kommer en ängel och knackar på din dörr

alla drömmar vad blev dom av
vi lär oss leva vidare med det vi har
ja, alla våra drömmar som ingen vill förstå
vi låtsas att vi glömt dom och sen fortsätter vi gå

Livet på Peterix planet:

Fortsatt filtläge

December är en månad jag försöker ha så lite att göra med som möjligt. Mörker, kyla, vinterkräksjuka, julstress i alla former och smaker m.m. Ingen av årets höjdpunkter direkt.
Därför har jag (ivrigt påhejad av min trötta kropp) stannat kvar inomhus i mitt ”filtläge” (se förra månadskrönikan), och fram till den 23 stoppade jag faktiskt bara ut näsan vid tre tillfällen.

Trots att jag (…eller snarare min kropp) gick i vild strejk redan i mitten av november, och strök alla tankar på jobb minst fram till januari, har jag ändå smitit ut och gjort en liten jobbinsats. Det var grabbarna på mitt ljudboksförlag Hör Opp! som undrade om jag ville göra ett signeringsgig i en bokhandel tillsammans med Emil Jensen en julruschig lördagseftermiddag, och vid ett svagt tillfälle svarade jag ja.

Det här med boksigneringar är inte så kul som det låter för oss författare. Det funkar liksom inte här i Sverige. Inte ens de riktigt stora namnen drar folk. Kanske har det att göra med att det är så förbaskat låg kändisfaktor på skrivande människor, för de enda som drar mer än tio pers är de som först gjort något på tv och sen skrivit en bok.
Och mycket riktigt blev det mer eller mindre ett fiasko. Emil besöktes åtminstone av en kompis eller två som behövde en signerad bok i julklapp. De 45 minuter jag satt där var det inte ens någon som misstog mig för personal och undrade var Harry Potter-böckerna stod. Bara stressade shoppare som stirrade och tyst undrade varför det satt någon skum typ med en penna vid ett bord mitt i affären. Total förnedring och ett slöseri med tid. Okej, kanske inte totalt slöseri med tid – både Emil och HörOpp-Lasse är mycket trevliga att umgås med, men får jag välja gör jag det hellre över en öl eller tre.
Never again…

Utöver det var jag en kort sväng på Inspired Minds julmingel, och en något längre sväng på Cajsas årliga julfest.
Cajsas vår- och julfester är tillställningar jag alltid försöker gå på. Dels för att de är väldigt trevliga, och dels för att man kan träffa upp till 93% av Malmö-bekantskapskretsen på dem. Något som är oerhört praktiskt när man jobbar så jävla mycket att John Blund är den enda man hinner socialisera med.

I år var jag dock ingen större minglare. Efter årets Golgatavandring känner jag mig inte bara mörbultad och vidbränd – även mina sociala talanger har börjat halta en smula. Ville helst bara dra mig undan, undvika att prata om boken (när man gör det jag gör är det väldigt lätt att hamna i någon slags intervjusamtal på fester) och bli full i lugn och ro. Lyckligtvis hittade jag en villig kumpan i den ambitionen. Joshua hjälpte mig glatt att ockupera en flaska Boris Jeltzin-vodka (att få en sprit uppkallad efter sig måste väl ändå vara höjden av ihågkomst?) som vi gjorde slut på medan vi avhandlade litteratur, hårdrock, seriemördare och var européerna är som blondast.
För att vara smått folkskygg hade jag faktiskt väldigt trevligt :-)

Eftersom jag legat i vinterdvala och gjort så förbaskat lite under december, tänkte jag att jag skulle fylla ut det här utrymmet med några observationer.
Först hade jag flera stycken intressanta hjärnfisar, men jag är väldigt trött och förkyld när jag skriver det här, så jag har bantat ned dem till en.

Det har varit baby-boom både i år och 2006, men trots det har jag märkt av en växande trend som sticker åt ett helt annat håll.

Det började med att de hörde av sig från Hennes och undrade om de kunde skjuta fram en krönika jag skrivit. Den går under titeln ”Drömmen om en liten familj” och handlar om att vara frivilligt barnlös, men även om den överlag rätt dåliga respekt omgivningen visar för det ställningstagandet (jag ifrågasätter aldrig varför andra skaffar barn, men måste hela tiden försvara varför jag inte tänker göra det – vilket är en smula besynnerligt, för i slutändan blir jag ändå omyndigförklarad med ”det där går över ska du se” eller ”säger du nu, men vänta bara…”). En längre utläggning i ämnet kommer med krönikan (som dyker upp först i Hennes och sen här på sajten under våren).
Orsaken till varför tidningen ville flytta fram den var för att en kvinnlig krönikör redan skrivit en grej på liknande tema, och att de även skulle köra en artikel om tjejer som tycker det är tråkigt att vara mammaledig. Det blev liksom för mycket anti-barn på en gång.

Parallellt med det snubblade jag över en Facebookgrupp kallad VVB - Våga Vägra Barn. Förvånande nog huvudsakligen bestående av tjejer. Eller kanske ändå inte så förvånande. Tjejer har det ju betydligt tuffare i det här ställningstagandet. Som kille har man ju något slags karlslokigt frikort för att nobba fortplantning. Fördomen finns ju att män bara blir pappor för att kvinnan tvingar dem till det. Ett slags pris mannen måste betala för att ha någon som tvättar strumporna åt honom.
Att däremot som tjej höja förvånat på ögonbrynet när någon nämner ”den biologiska klockan”, och hänga upp en skylt med ”stängt tills vidare” på livmodern, anses ju mer eller mindre som ett brott mot naturlagarna.

Anyway, poängen med den här utläggningen är att min spaning upptäckt att allt fler nobbar barn, och rakryggat står för det. Rätt sällan för att man tycker illa om ungar, utan mest för att man helt enkelt inte ser dem som en del av sitt liv och vill ha respekt för den åsikten. Som det inte vore märkvärdigare än att strunta i att skaffa bil eller ett hus på landet. I varje fall håller jag tummarna för att det är dit vi är på väg. Jag har bättre för mig än att stå i timmar på fester och försvara mina livsval.

När jag ändå håller på att hjärnprutta slänger jag in ett skämt också.
Hörde nyligen den hittills bästa varianten på vitstypen ”om Glenn Hysén och Glenn Close skulle gifta sig så skulle båda heta Glenn Hysén”:
Vad skulle Åsne Seierstad heta om hon gifte sig med Brad Pitt?

...och ett litet P.S.
Jag har städat upp på min länksida, och fimpade en del länkar som inte längre funkade. Så om någon saknar sitt namn/sajt/blogg där så beror det på det och inte på illvilja. Nya, fungerande länkar mottages tacksamt från dem som vill vara med.

Jul i Byen

Eftersom jag med åren sakta men säkert håller på att förvandlas till Grinchen skyr jag julen allt mer och mer.
För att jag är en tråkigt surkart? Visst! Men även för att jag har svårt att komma på någon annan tid på året med så jäkla många måsten. Jag är en stor vän av den fria viljan, och den har det fan i mig inte lätt den här tiden på året. Jag gillar såväl Kalla Anka som presenter och det mesta på julbordet, men jag vill utsättas för det när jag väljer det – inte för att det är ett visst datum eller av socialt tvång maskerat som tradition.
Eller för att uttrycka det kort: julfirande as we know it verkar helt enkelt inte vidare kul.

Därför gjorde vi i år som vi gjort de senaste, vad är det nu, fem åren? – flydde fältet och tog in på hotell i Köpenhamn.

I år bodde vi på Strand – ett mysigt litet ställe i Nyhavn med precis den avslappnade atmosfär vi önskade. Usel frukost dock. De enda grönsakerna som stod att finna var de två trötta paprikaringar som dekorerade salamiberget, och det enda som inte hade en fetthalt på minst 70% var kaffet. That’s Denmark for ya…

I år var vi faktiskt inte ensamma. Även Anna-Karin & Björn har fallit för vår smit-från-julen-idé och hakade på. Dock helt utan krav på umgänge. Vi hängde bara ihop när vi kände för det.

En av de få jultraditioner vi återkommer till är att gå på Tivoli dagen innan julafton. Av den enkla anledningen att det är så oerhört vackert där då med alla lampor, karuseller och små bodar. Lite som Disneyland, fast utan pratande ankor och möss (…beroende på vad man rökt innan man gick dit).

Årets Tivoliutflykt tog dock en liten annan vändning än vanligt.

Danmark måste vara världens mest alkoholhaltiga land. Att servera glögg är ju inte så konstigt i juletider, men medan vi svenskar är vana att få några droppar på botten av en liten kaffemugg så häller danskarna upp den i 40 cl ölglas. Och det är i princip stört omöjligt att få den ospetsad – minst 4 cl valfri sprit är standard. Och det blev inte bättre av att de även krängde min favvo-vinterdryck: Lumumba (varm choklad med rom eller brandy). Efter några glöggbodsbesök så var det en rätt bladig skara som vinglade omkring på Tivoli.

Då tyckte vi att det var en utmärkt idé att gå tillbaks till hotellet för att hälla i oss flaskorna med the complimentary champagne och mumsa på Anna-Karins hemlagade chokladtryfflar. Och smutta några klunkar ur Björns flaska med Oban single malt, …och några ur flaskan med Drambuie. Tillslut hade vi så trevligt att grannarna dunkade i väggen… :-)

Inte helt oväntat spenderades större delen av julafton i sängen, …krampaktigt greppandes Alvedonburken.

Vid sjusnåret kröp vi dock försiktigt ut för att inta någon slags middag. Efter att slutligen fått nog av vårt gamla stamställes (mexihaket Mama Rosa) Boom Shak-A-Lack dunkande (jag trodde att jag kunde äta till vilken musik som helst, men med nog hög BPM på nog hög volym slänger man i sig som det gällde livet. Klart anti-mys!), sökte vi oss till nya jaktmarker. I år testade vi italienska krogen Porto Bello. Otroligt mysigt litet ställe nere i Nyhavn, men de primitiva danska jullåtar de brölade ut ur högtalarna (…tänk en Tuborgdopad älg-kör) var nästan lika stämningssänkande som dunket på förra stället.
Inget fel på maten dock. Käkade bl.a. en toscansk anka med tranbär och en panna cotta. Smaklökarna var iofs så tilltufsade av föregående kvälls alkholintag att de kunde ha serverat mig ett fat med uppvärmt grus och jag skulle inte ha märkt någon skillnad.

Efteråt tog vi en liten promenad kring Amalienborg och Nyhavns mysbelysningar. Men större delen av julaftonskvällen spenderades i hotellsängen med en Terry Pratchett-bok. Otroligt mysigt! (…bortsett från baksmällan)

Bilder från det hela hittar man här, här och här.

Under mellandagarna åkte vi ut en sväng till Äspö för att hälsa på.
Roger hade köpt ett Nintendo Wii ”åt barnen”. Vilket innebar att jag äntligen skulle få pröva på det omtalade Guitar Hero – spelet alla talar om och hyllar.
Jag var en total katastrof på det! Klarade inte ens av introduktionskursen. Träffade inte en ton! Insåg snabbt att det nog beror på att jag spelar gitarr på riktigt. Guran i Guitar Hero används som en spelkonsol, men av ren vana försökte jag spela på riktigt på den, vilket inte funkade alls. …säger vi.

Efter en pinsam tystnad slängdes det snabbt in nya spel och vi körde på för fullt med bl.a. bowling, tennis och boxning. Och det är skitjobbigt! Att spela med de rörliga handkontrollerna är som att göra det på riktigt. Efter några ronder boxning var jag helt blöt av svett (…vilket iofs säger mer om min usla kondition än något annat – jag blir blöt av svett bara jag ser någon på tv’n promenera raskt) och jag hade träningsvärk i flera dagar efteråt. Funderar seriöst på att skaffa ett som träningsredskap.

Dancing on the grave of 2007

När man nu trillat in i något slags rebelliskt tillstånd, och ändå slagit in på linjen att vägra storhelger, så kände jag även ett visst motstånd mot ett traditionellt nyårsfirande.
Av flera orsaker. Dels för att jag fan-i-mig fortfarande var bakis sen julhelgen, men även för att de där sakerna som nyår symboliserar redan var avklarade. Det där med bokslut och löften/mål inför framtiden klarade jag av redan i augusti/september. Att utvärdera, inse och lämna gammalt skrot bakom sig har blivit en löpande process. Klä upp sig och dricka skumpa, tja, det kan man ju faktiskt göra precis när man känner för det. Nyår kändes faktiskt mest i vägen i år.

En idé som hoppat in i min skalle tidigare var att gå på fetisch-nyårsfest på nystartade klubb Decadent. Men efter att ha visualiserat mig själv i min nuvarande fysik iklädd lack, latex och läder, och sett en svart kaskelott framför mig, sköt vi det på framtiden. Fetischklubb – ja! Men om några kilo…

Istället firade vi nyår på vårt egna sätt. Fast så jäkla eget visade det sig inte vara…
Kom först på idén att flytta fram bubblet tolv timmar och tog en champagnefrukost på Patisseriet. Något som även många andra kommit på. Stället var nästan fullt, och personalen korkade upp flaskor med båda händerna. Verkligen något att rekommendera! Eller som de sa där: ”champagne smakar mycket bättre tolv på dagen än tolv på natten”. Yes indeed it does…

Sen åkte vi vidare till nästa grej vi trodde vi var ensamma om men tji fick vi – åka ned till havet. Nyårsafton bjöd på solsken och milt väder, och vårblommorna tittade fram, så det var kanske inte så konstigt att det var fullt med folk nere på Ribban.
Vi hittade i alla fall en tom brygga där vi kunde känna vinden blåsa bort allt gammalt skräp.

Kvällen blev rätt stillsam. Vi satt hemma och läste, käkade löjromstoast och kollade på fyrverkerierna.

Just fyrverkerier är inget man riskerar att missa om man bor i Malmö. Det börjar smälla som smått redan kring den 22:a när de börjar säljas, och det mullrar sen på rätt bra under dygnets alla timmar fram till nyår, då man inte kan undvika raketer ens om man låser in sig i källarförrådet. Tänk Têt-offensiven gånger tio…
Nobelvägen utanför oss brukar förvandlas till en avfyrningsramp för packade pyroman-wannabees, och de flesta detonationer sker mer eller mindre precis utanför fönstret. I några fall förmodligen även innanför någons fönster, för redan kl 00.08 blåste den första brandbilen förbi med tjutande sirener.

Dagarna innan nyår kom jag flera gånger på mig själv att redan vara i 2008. Har inte kunnat begrava 2007 fort nog. Det var visserligen inte ett totalt skitår, kärleken och vänskapen har fått alldeles för höga poäng för att det skulle hamna bland de riktiga stinkarna, men när man mer eller mindre levt i något slags misshandelsförhållande med sitt arbete kan man inte lämna det bakom sig fort nog.

Det finns mycket att säga om det som varit, och ännu mer om det som komma skall, men här och nu är inte rätt plats. Inte minst för att det nya året har inletts med en dunderförkylning som lamslagit både kropp och hjärna. Ni vet, den där sorten när man ständigt har 3-4 paket med näsdukar på sig men de räcker ändå inte till, när ögonen svider som tårvätskan vore vinäger, när huvudet känns som Globen till bredden sprängfylld med snor, när det känns som om två lönnfeta ålar simmat upp i näsgångarna och dött. Den typen.

Det enda jag orkar engagera mig i just nu är var nässprayen och Panodilen är.

Det är förmodligen min kropps sätt att säga ”rusa inte iväg och hitta på några dumheter nu!”.

Men ett litet löfte vågar jag faktiskt klämma ur mig – de här månadskrönikorna kommer bli mycket roligare att läsa framöver. Om jag så måste börja ljuga… :-)

Ha ett superduper 2008!

Tidigare månadsjournaler:

Tbax