Februari 2008

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

Att läsa: Jonathan Lethem imponerar allt mer. Förutom att han skriver grymt bra lyckas han skruva sina storys på de mest fantastiska sätt. Romanen As She Climbed Across The Table handlar om en man som håller på att förlora sin flickvän som förälskat sig i ett svart hål. Novellen Light and the Sufferer ur Slipstreamantologin Feeling Very Strange är en suverän skildring av två vilsna bröder som är på väg åt helt skilda håll i livet, samtidigt som Lethem slängt in en rymdvarelse i handlingen utan att det känns minsta konstigt. Min favvobok hittills med honom är Motherless Brooklyn – en slags detektivstory där huvudpersonen är föräldralös, aldrig har lämnat Brooklyn och lider av Tourettes syndrom. Den är varm, rolig, spännande, sorglig och förbaskat bra läsning. Upptäck Lethem!

Månadens läsning: Terry Pratchett: Eric, Jonathan Lethem: Motherless Brooklyn, Kimberly Raye: Your Coffin or Mine?, Will Eisner: Minor Miracles, New York - Life in the Big City, To the Heart of the Storm, Jasper Fforde: The Big Over Easy, Richard Dawkins: The God Delusion, Erika Lopez: Lapdancing For Mommy, Benjamin Hoff: Tao Enligt Puh, Neil Gaiman: Sandman - The Kindly Ones

Ur högtalarna: Jag gillar verkligen när ett band tilltalar ögonen minst lika mycket som öronen. Snubblade nyligen över just ett sånt gäng – avantgarde metal/black cabaret gruppen Stolen Babies. Om jag säger så här: de låter som Nightmare Before Christmas ser ut. Och de ser faktiskt även ut som de var en del av den filmen. Kunde ha svurit på att det antingen var Tim Burton eller Lenore-tecknaren Roman Dirge som låg bakom deras grafiska profil/look, men det var istället en kille vid namn Crab Scrambly (se ”snyggt som fan” nedan). Det är gothigt, kitchigt, punkigt, rockigt och något så förbaskat bra. Och som av en händelse spelar de på en scen nära mig i februari. Yes! Ska bli oerhört kul att se – de är tydligen oerhört grymma live. Hur Stolen Babies ser ut och låter kan man kolla in i den helt fantastiska videon till Push Button:

Månadens YouTube-videos: Tema: "Indian Summers"

Manic Street Preachers - Indian Summer

The Dream Academy - Indian Summer

Webben: Klarar inte mailboxen av stora filer? Eller har du ingen aning om hur man använder ftp? Då är Skicka filen lösningen. Klarar upp till 2 GB.

Snyggt som fan: Crab Scrambly - 13th Circle

Bokcitatet:
“I hear my mom's voice saying, "You know the old phrase `Those who don't remember the past are condemned to repeat it'? Well, I think those who remember their past are even worse off."
In voice-over, Paige says, "Those who remember the past tend to get the story really screwed up."
The monitor cycles to show them going down a corridor, a book open in my mom's lap. Even in black-and-white, you can tell it's her diary. And she's reading it, smiling.
She looks up, twisting to see Paige behind the wheelchair, and says, "In my opinion, those who remember the past are paralyzed by it."
And Paige pushes her along, saying, "How about: `Those who can forget the past are way ahead of the rest of us'?”

ur Choke av Chuck Palahniuk

Film: Richard Mathesons gamla rysarklassiker om den sista mannen på jorden (som må vara den sista människan, men inte ensam…) har blivit film många gånger – The last man on earth, The Omega man osv. Nu är den på g igen under originaltiteln I am Legend. Var först tveksam, för de hade stoppat Will Smith i huvudrollen, och han har förstört icke-komedier förr genom att köra sin grej (I, robot t.ex.). Men.., och då menar jag Men med stort M, helt oväntat har Smith bestämt sig för att agera. Och att göra det bra dessutom. Här är han nedtonad, härjad, paranoid och lååååååångt ifrån den Fresh Prince vi är van vid. Vilket är en jävla tur, för regissören Francis Lawrence valde att göra en karaktärsdriven, nedskruvad och personlig film istället för något stort actionspektakel. Och det funkar hur bra som helst. I am Legend är läskig, varm, sorglig, obehaglig och rörande. För att inte säga hur coolt det är att se ett övergivet New York med gatorna fulla av växter och vilda djur – post-apokalypsfilmer regerar! Hade det inte varit för idiotbeslutet att göra ”de andra” med den sämsta CG jag sett på år och dar hade det här varit en kanonfilm.

Månadens filmer: xXx: State of the Union, Kung Pow, Next, The Simpsons Movie, Paradiset, The Reaping, Barbershop, The Medallion, The Changeling, Prophecy, Teenage Caveman, Black Dahlia, Tanghi Argentini, Tristan + Isolde, Bride & Prejudice, Catwoman, Ring 0, Creepshow 3, Stranded, Final Destination 2, Dracula II: Ascension, Catacombs, Anatomi

Simpsonsrepliken:
EPA Official: "S-sir, I'm afraid you've gone mad with power... "
Russ Cargill: "Of course I have. You ever tried going mad without power? It's boring. No one listens to you!"

TV: Under den här mörka, kalla och tråkiga årstiden behöver man verkligen livsstilsporr. Och vad kan vara bättre sådan än Jamie Olivers matprogram? I Hemma hos Jamie är han mer passionerad och entusiastisk än någonsin. Skördar färska grönsaker från sin trädgård, plockar svamp i skogen, står i sitt charmigt rustika kök och hackar, bryner, sauterar, river på citronskal, dränker i olivolja, diskuterar med sin trädgårdsmästare, tipsar, njuter och fullkomligen lyser av matlagningsglädje. Ingen kan sälja in mat som Jamie.

Sarah Silverman är lika vulgär och egotrippad som hon är söt. Bara under vinjetten hinner hon filma sig själv när hon kissar och sjunga en sång om bajs. Tänk en störig 6-åring fångad i en 30-årings kropp. Det här gör The Sarah Silverman Program till en klart skön och absurd komediserie. Det är alltid lika kul att se tjejer som vägrar att bete sig som tjejer borde.

Pålägg: Jag är en sån där typ som dras till allt nytt och konstigt, så när ABBA lanserade sin Kalles Randiga Banan kastade jag mig genast över en tub. Och reklamen håller vad den lovar – det är skitgott! Pålägget #1 för tillfället.

Livet på Peterix planet:

Omprogrammering & lustjakt

Januari 2008 har mer känts som en oktober. Plusgrader och väta.
En dag, under några få timmar, såg det ut som Malmös gator drabbats av mjäll. Det kan ha varit snö, men man vet aldrig med det klimat vi har nu för tiden…

Hur mild vintern nu än har varit så är den fortfarande mörk, ruggig och smådeppig. Har försökt ta motgift i form av varma bad, litervis med te, värmeljus tända i varje hörn, täta besök till barskåpet och flitigt bläddrande i strandfylld livsstilsporr a’la Taschens Seaside Interiors.

Det absolut bästa sättet att få den här perioden att passera smärtfritt är dock att bosätta sig vid skrivbordet för att knacka fram något nytt och spännande. Och det var också min plan, men som vanligt med planer så blev det inte riktigt så.

Med tanke på att jag befunnit mig i dvala i drygt två månader trodde jag att jag skulle studsa upp på nyårsdagen lika speedad som en katt med senap i arslet – utvilad, energisk, laddad och återfödd (…eller i mitt fall – snarare återuppstånden) och med huvudet fyllt av idéer, uppslag och påhitt. Men huvudet har mest varit fyllt av snor och trötthetsdimmor.

Första veckorna av det nya året ägnades åt en förkylning så snorflödande att enbart de näsdukar jag förbrukat har lett till avverkad skog motsvarande Portugals yta. Köp aktier i Duni!
Har inte direkt känt mig som en A-Teen utan förkylning heller. 2007 var så tufft att jag faktiskt inte återhämtat mig än. Kroppen knakar och brakar som en jämtländsk skog under en vinterstorm, och ibland känns det fan som jag är 120.

Faktum är att både kropp och hjärna känns som de har koagulerat. Vilket iofs inte är så konstigt med tanke på att jag kört på det röda i åtta månader och sen legat i koma i två. Man kan förvandlas till en blandning av betongfundament och The Blob av mindre.
Efter att ha varit irriterad och frustrerad över det här ett tag (något som i sig suger en massa energi) har jag nu sakta börjat acceptera att det får bli en slow start. Återhämtning går inte att schemalägga.

Som hjälpmedel för att komma på spår igen har jag testat Rosenmetoden - en slags massageterapi där gammalt skräp som kroppen lagrat kommer upp när terapeuten petar på vissa ställen. Men mitt skräp var nog för färskt eller nåt, för det enda som hände var att jag tycke det var lite mysigt.

Har även börjat återupptäcka taoismen som smått. Nej, ateisten har inte blivit religiös. Även om taoismen ibland betecknas som en religion saknar den såväl Gud som systematisk lära och uppsättning rekommenderade levnadsregler, men innehåller däremot en massa bra tankemönster som får en att varva ned och avdramatisera livet en smula, utan att för den skull vara det minsta världsfrånvända (som hos Buddhismen). Dessutom går jag efter principen ”pick and choose” vad det än gäller – man får inte vara för bunden av principer i jakten på goda idéer.

Har även upptäckt att jag har dragit på mig andra problem med hjärnan än bara snor och trötthetsdimmor.
Efter att de senaste åren skrivit om könsroller, miljöproblem och annat pk, samhällsdebatterat en massa samt häckat på ett gäng med jämställdhetsseminarier, har min hjärna blivit fyrkantig, min fantasi somnat och min inre storyteller försjunkit i dvala.

Faktum är att nu när jag tänkt kasta mig över fiction igen känner jag mig som om jag blivit ivägsläpad, dumpad och nu precis vaknat upp på någon okänd gata. Är en smula vilsen och känner mig inte hemma på den plats jag råkat hamna. Skulle jag ge den ett namn skulle jag kalla den ”tråkzonen”.
Den har dessutom klämt sina tentakler (en zon med tentakler? Nu har analogierna spårat ur rejält, men så går det när ingen redaktör är inblandad…) hårdare om mig än jag trott. Nu när jag känner efter för första gången på länge så inser jag att jag inte känt någon riktig skrivlust sen … umm … bra fråga – när kände jag skrivlust sist?

Så mitt första uppdrag i år blir att återfinna lusten, väcka storytellern och omprogrammera hjärnan så att den blir sådär knasigt knölig som den brukar vara.
Metoden hittills har delvis gått ut på att fjärma mig från det jag hållit på med senaste tiden. Lämna det bakom mig en gång för alla. Been there – done that.
Och delvis på att stoppa in skojiga saker i huvudet istället. Läser just nu en jävla massa seriealbum – Hellblazer, Sandman, Preacher m.m.

Men det handlar även om att ”byta universum”. Eller snarare skapa mitt eget. Det är ingen slump att det inte uppstått några Neil Gaimans, Alan Moores, Stephen Kings, J.K. Rowlings, Terry Pratchetts eller George Lucas (han var ju faktiskt riktigt bra på storytelling innan han började tänka med plånboken och sabbade sin egen Star Wars-saga) i det här landet. Det svenska berättarklimatet är, tja, …rätt tråkigt. Här handlar det mest om uppväxtskildringar, socialrealism, livet i förorten, ätstörningar och dysfunktionella förhållanden (absolut inget ont om det – många favoritböcker i min bokhylla handlar om just sånt – men att bara fokusera på det är precis lika illa som en biorepertoar med bara Hollywoodaction. Mångfald please!). Plot är inget man lär ut på skrivarkurserna, fantasi inget som premieras och horror, thriller, fantasy & sci-fi är mer skällsord än blomstrande genrer. Men att strunta i vad världen omkring mig tycker, tänker och håller på med är vanligtvis en sport jag excellerar i :-)

Har inte bara spenderat tid inne i mitt eget huvud. På jobbfronten ramlade det in ett rätt udda uppdrag. Folkoperan i Stockholm, av alla, hörde av sig och undrade om jag ville skriva åt dem. Inte något libretto (…tack o lov), men väl i deras programblad. De håller som bäst på att sätta upp von Webers Friskytten (okänd i Sverige men mer eller mindre nationalopera i Tyskland), och regissören har tydligen lyft fram en manlighetsvinkel på uppsättningen. Och vem ringer man i det här landet när man vill ha en text om manlighet?

Börjar bli mer än lovligt less på att fortfarande skvalpa omkring i kölvattnet efter På Y-fronten.., och känner hur jag får kliande utslag varje gång någon börjar prata m-ordet med mig, men just det här sammanhanget var så udda att jag faktiskt lös upp när de frågade och hade kul när jag skrev.

Friskytten har premiär den 9:e februari, och trots att jag inte sett den än rekommenderar jag den varmt. För som den beskrevs för mig så har regissören tänkt ”Terry Gilliam” och kostymavdelningen har inspirerats av Tim Burton. Med den förpackningen hade jag kunnat få ut något av att se färg torka.
Ska åka upp och se den någon gång i februari eller mars (vilket även blir att spräcka operaoskulden för min del – är ju uppväxt i stål- och hockeystaden Luleå, där Die Hard räknas som finkultur och man fingrar efter älgstudsaren om någon nämner fjolligheter som ”opera” eller ”teater”).

Det har hänt lite saker på Hennes-fronten också. Förutom att min krönika hamnat mer centralt i tidningen går den nu även att läsa – och kommentera! – på webben på: www.tidningenhennes.se/peter.
Och inte nog med det – varje vecka skriver jag dessutom webbexklusiva texter (någon slags blandning mellan krönika och blogg) för hemsidan. Uppdateras tisdagar.

Var först tveksam till att skriva mer när jag blev tillfrågad, för jag är så otroligt urusel på att bara göra saker lite grann – jag lägger typ ned samma tid och energi på inköpslistor som på att skriva romaner. Men tänkte att det kunde bli ett bra sätt att lära mig just att ha olika ambitionsnivåer på mina insatser och inte ta mig an allt som om det gällde livet. Vi får se hur det går…

Bokmärk hursomhelst min Hennessida för att läsa – och glöm inte att kommentera! – det senaste.

Efter att länge ha ”tjuvåkt” på Jennys firma har vi äntligen gjort det vi tänkt göra typ de senaste fem åren – bildat ett gemensamt bolag: Eriksson & Holmlund.
Det här är naturligtvis fullkomligen ointressant för alla utom skattemyndigheterna, PRV, våra kunder och vi i bolaget, men vi har i alla fall en egen hemsida :-)

Självklart bjöd januari på en besvikelse också. Inte helt oväntat konsertrelaterad (förbannelsen lever kvar…). Jag och gamla vännerna Conny, Tobbis & Rikard (ett gäng där den jag känt kortast har hängt med i drygt 25 år) har länge varit sugna på att göra något dekadent, supigt och hårdrockigt ihop. Ett lysande tillfälle dök upp i och med Close Up-båten – en finlandsfärjekryssning riktad särskilt till headbangers och fullproppad med metalkonserter (Soilwork, Danko Jones, Backyard Babies m.fl.). Är inte det den ultimata definitionen av något dekadent, supigt och hårdrockigt så vet jag inte vad som är det.
Vi var alla supereggade, men naturligtvis sket det sig monumentalt. Innan alla upptagna småbarnsföräldrar och karriärister synkat ihop sina scheman hade varenda hytt gått åt. Lång näsa.
Men förhoppningsvis dyker det upp fler tillfällen att vara fulla & pinsamma ihop…

För att trösta mig lite, och för att mota januaridysterheten, tog jag, Jenny, Robert & Sussie ett söndagsfika bestående av tårta och champagne, utan några andra bakomliggande orsaker än att det är gott. Spontandekadens är något jag rekommenderar varmt. Ibland behöver man inte mer orsak än att livet är kort och småtrist!

Att katter är stora filosofer är ingen större hemlighet. En av de största kattfilosoferna är Bucky i Get Fuzzy. Har precis upptäckt att Get Fuzzy ofta blir roligare om man rycker enstaka rutor ur sitt sammanhang än läser hela strippen. Ett av de här lösryckta citaten, som är Buckys kommentar när husse Rob försöker förklara konceptet med väckarklockor för honom, är genialt i sin enkelhet, och påminner mig om varför jag är frilans med eget tidsschema och inte anställd klockslav…

Tidigare månadsjournaler:

Tbax