Peterix Planet - Mars 2008

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

Att läsa: Richard Dawkins är förmodligen en av världens mest intelligenta människor, och hans The God Delusion är en av de viktigaste böcker som någonsin skrivits. Den borde vara obligatorisk läsning i skolor världen över och finnas i varje hotellrum. Förutom att han med vetenskapliga metoder förklarar att livet inte är så jäkla mirakulöst som vi fått för oss, att den nedsättande jämförelsen av evolutionen som ”en virvelvind som sveper genom ett skrotupplag och sätter ihop en Boeing 747” är att missförstå evolutionsbiologin å de grövsta, att moral och att älska sin nästa är genetiskt betingat hos människor och inte behöver komma ur rädslan för att hamna i helvetet om man är dum, att Gud med största säkerhet inte finns osv; så förklarar han vetenskapen på ett så vackert sätt att det i sig nästan blir en religiös upplevelse. The God Delusion beskriver dessutom hur även de moderna och ”snälla” religionsyttringarna (dvs som inte ägnar sig åt könsstympning och avrättar homosexuella) skadar både enskilda och mänskligheten i stort. Det är även skakande att läsa om hur ateister diskrimineras och förföljs i ett så modernt och demokratiskt land som USA – exemplet med killen som skulle motinformera om en kristen healer som bad cancersjuka och diabetiker att sluta ta sin medicin, och blev hotad med våld av polisen (?!) för att han ”stod in the way of The Lords work”, är skrämmande.
Den här boken har bara ett enda fel – att den inte hade Douglas Adams som medförfattare. Adams var, förutom ett komiskt geni, även radikal ateist och stort fan av Dawkins, och han hade kunnat tillföra den värme, humor och smarta slagfärdighet den här boken behöver. Dawkins är lite för intelligent för sitt eget bästa. Han må ha jävligt torrt på fötterna när han argumenterar, men han låter arrogant, skriver ofta över huvudet på läsaren och ger sig på religionen med sån slipad kyla att det känns som en avrättning. Religionen må vara skyldig till en massa jävla elände och har grävt sin egen grav bra djupt vid det här laget, men det är aldrig trevligt att bevittna ett kallblodigt nackskott. Det hade kunnat göras snyggare. Som när Adams sa:

”Isn't it enough to see that a garden is beautiful without having to believe that there are fairies at the bottom of it too?”

Eller:
”If somebody votes for a party that you don't agree with, you're free to argue about it as much as you like ... but if somebody says, 'I mustn't move a light switch on a Saturday', you say, 'I respect that.'”

Eller:
”The bombshell comes in 1859 when Darwin publishes 'On the Origin of Species'. It takes a long time before we really get to grips with this and begin to understand it, because not only does it seem incredible and thoroughly demeaning to us, but it's yet another shock to our system to discover that not only are we not the centre of the Universe and we're not made by anything, but we started out as some kind of slime and got to where we are via being a monkey. It just doesn't read well.”

Eller:
”If you describe yourself as “Atheist,” some people will say, “Don’t you mean ‘Agnostic’?” I have to reply that I really do mean Atheist. I really do not believe that there is a god - in fact I am convinced that there is not a god (a subtle difference). I see not a shred of evidence to suggest that there is one. In England we seem to have drifted from vague wishy-washy Anglicanism to vague wishy-washy Agnosticism - both of which I think betoken a desire not to have to think about things too much. People will then often say “But surely it’s better to remain an Agnostic just in case?” This, to me, suggests such a level of silliness and muddle that I usually edge out of the conversation rather than get sucked into it. If it turns out that I’ve been wrong all along, and there is in fact a god, and if it further turned out that this kind of legalistic, cross-your-fingers-behind-your-back, Clintonian hair-splitting impressed him, then I think I would chose not to worship him anyway.”

Eller:
”I don’t accept the currently fashionable assertion that any view is automatically as worthy of respect as any equal and opposite view. My view is that the moon is made of rock. If someone says to me “Well, you haven’t been there, have you? You haven’t seen it for yourself, so my view that it is made of Norwegian Beaver Cheese is equally valid” - then I can’t even be bothered to argue. There is such a thing as the burden of proof, and in the case of god, as in the case of the composition of the moon, this has shifted radically. God used to be the best explanation we’d got, and we’ve now got vastly better ones. God is no longer an explanation of anything, but has instead become something that would itself need an insurmountable amount of explaining.”

Anyway, innan det här slutar i en ren Douglas Adams-hyllning, TGD är en av världens viktigaste böcker. Och Dawkins kan faktiskt vara småkul ibland han också:
”I have found it an amusing strategy, when asked whether I am an atheist, to point out that the questioner is also an atheist when considering Zeus, Apollo, Amon Ra, Mithras, Baal, Thor, Wotan, the Golden Calf and the Flying Spaghetti Monster. I just go one god further.”

Månadens läsning: Mark Z. Danielewski: House of Leaves, Max Brooks: The Zombie Survival Guide, Terry Pratchett: Pyramids, Neil Gaiman: Sandman - Brief Lives, Benjamin Hoff: Te Enligt Nasse, Dan Simmons: A Winter Haunting, Terry Pratchett: Reaper Man, Douglas Adams: The Long Dark Tea-Time of the Soul, Charles Burns: Black Hole

Ur högtalarna: San Diego-bandet Benedictum (deras MySpace) lirar pure metal helt utan prefix. Bara rå, hård och direkt musik som för tankarna till Judas Priest och Accept. Och de gör det jäkligt bra. Nya plattan heter Seasons of tragedy och är en riktig höjdare. Inte minst beroende på sångerskan Veronica Freeman, som både har enorm bredd och en sån styrka att hon sjunger kulorna av vilken manlig kollega som helst (…och dessutom ser ut som hon rymt från en porrversion av Conan The Barbarian). Stackarna har inte fått göra någon video än, men här är trailern till nya plattan.

Att inte Jennie Löfgren är en storstjärna än är skandal. Hon kan lätt bli vår nya Lisa Miskovsky, eller Sveriges Madonna. Förutom att göra musik till Beck-filmerna har hon släppt två plattor fullproppade med bra låtar. Och förhoppningsvis blir det fler. Upptäck Jennie Löfgren!

Webben: Sätt dig själv på omslaget till Time, Natonal Geographic, GQ m.fl med hjälp av MagMyPic. Här är jag (äntligen!) på omslaget till Rolling Stone:

Bokcitatet:
“…some people see no conflict between science and religion, because they claim science is about how things work and religion is about what it is all for. Watson retorted: `Well I don't think we're for anything. We're just products of evolution. You can say, "Gee, your life must be pretty bleak if you don't think there's a purpose." But I'm anticipating having a good lunch.' ”

Film: Det är roligt att vara fantasyfilm-fan nu. The Golden Compass kanske inte blev så bra överförd till vita duken som den kunnat bli, men Philip Pullmans His Dark Materials-trilogi är så jäkla bra att även en halvlyckad filmatisering är sevärd. Inte minst för att filmen blev så förbaskat vacker, och för att Dakota Blue Richards är kanon som Lyra. Nu håller jag tummarna att de vågar ta ut svängarna lite mer i de kommande två delarna, …om det nu blir några fler.

Väldigt lyckat överförd blev dock Neil Gaimans Stardust. Förbaskat bra bok blev förbaskat bra film. Romantisk, äventyrlig, magisk, brittisk och charmig. Old school fantasy som skiter i trender och går sin egen väg med bestämda steg. Förra årets näst bästa film efter Pans Labyrint. Nu på DVD.

Gaiman har även skrivit manus till Beowulf. Men medan han lyckades med att få till ett jäkla bra manus av den gamla sagan, slarvades resten av filmen bort på animeringen. Ju mer fotorealistisk CG-animationen blir, desto tydligare blir det att det inte är levande skådisar. Det som hade kunnat bli en kanonfilm om den gjorts på riktigt istället för i datorer känns nu mer som en blodig version av Shrek.

Månadens filmer: Planet Terror, Tideland, Bewitched, Midsommar På Saltkråkan, Ichi The Killer, Resident Evil: Extinction, 28 Weeks Later, Aliens vs Predator - Requiem, Hitman, Dreamscape, Star Trek: The Motion Picture, Blades of Glory, Mystic River, Return to House on Haunted Hill, Shrek The Third, Black Sheep, The Day the World Ended, Saw IV, Stardust, Hatchet, 13th District, The Golden Compass, Vacancy, Clockstoppers, Bug, Dead or Alive: Hanzaischa, Daywatch, Dark City, Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer

Simpsonsrepliken:
Homer: "If it doesn't have Siamese twins in a jar, it's not a fair"

Och äntligen, äntligen, äntligen har en svensk kanal börjat visa det geniala nyhetssatirprogrammet The Daily Show with Jon Stewart. Oerhört smart och hysterisk kul (även om det är en jäkla massa tjat om det amerikanska presidentvalet just nu). Dessutom hävdar alla att även om showen driver med allt och alla så ger den en mer realistisk syn på nyheterna än de riktiga nyhetsprogrammen.

Lika bra att erkänna det med en gång: februari har varit en sån där månad som om man berättar om den för andra så finns risken att de avlider för att deras blodomlopp blir så uttråkat att det somnar.

Som jag skrev förra månadskrönikan så är min främsta uppgift för tillfället att få igång min stelnade, fyrkantiga hjärna och sätta fyr på kreativiteten igen. Jag ligger liksom i mental träning.
Vad det här innebär rent praktiskt är att jag spenderar en hel del tid inuti mitt huvud och bakom mitt skrivbord. Jag har faktiskt rätt kul när jag spånar fram idéer, ”träningsskriver” förutsättningslöst, strukturerar upp kommande böcker och pillar med en massa annan skit, men det är ingen åskådarsport direkt. Sorry, men mars blir roligare med föreläsningar, Sthlmstripp, opera, författarstafetten i Lund och en del annat bus.

På tal om träning så bör jag omgående utöka den biten till att även gälla resten av kroppen. Fick ett inte alltför kul, om än inte helt oväntat besked om min hälsa.

Eftersom vi nu är ett ordentligt bolag har vi inte bara en revisor och ett företags-Mastercard, utan även företagshälsovård. Och eftersom jag, för att uttrycka det försiktigt, inte direkt varit i toppform den senaste tiden, passade jag på att genomgå en rejäl hälsokontroll.

I nära två timmar fick jag blåsa, lyssna, titta, blöda, kissa, mätas, vägas och testas på massor av andra sätt. Lungor, lever, njurar, hjärta, socker, blod och allt annat var helt okej, men när det kom till mitt blodtryck fick sköterskan bekymmersrynkor. Hon sa att det normalt skulle ligga med god marginal under 200/100. Mitt var på 164 (högt, men ändå okej) genom 96. ”Över hundra så måste man medicinera” sa hon allvarligt. Min vilopuls var inte heller något att hurra för – ska ligga på 60 normalt men min låg på 74.

”Beror på stress, dålig kondition och övervikt” sa hon.
”Den mest träffande defintionen av mitt liv hittills”, sa jag.

Jag ramlade inte direkt av britsen av förvåning. Under 2007 bodde jag vid skrivbordet dygnet runt och stressade som en fotogenindränkt gnu med en pyroman efter sig, tills utmattning och lunginflammation sänkte mig som en Muhammad Ali-höger och höll mig kvar i sängen i nästan tre månader. Jag har levt under svår stress och inte rört mer än fingrarna på ett helt år! Hade sköterskan sagt att jag var kliniskt död hade jag förvånat svarat: ”inte värre än så?”.

När läkaren gick igenom resultaten drog han iofs ned blodighetsfaktorn på det hela, eftersom EKG och blodfetter var strålande. Förutom just blodtrycket var jag faktiskt Grade A Prime Swedish Meat. Men ett långvarigt högt blodtryck är ofta en av skurkarna bakom hjärtinfarkt och stroke, så det är hög tid att softa sinnet och kicka igång kroppen. Hur det nu ska gå till…

En nyhet av det godare slaget:
Enligt SMHI definieras ”vinter” när temperaturen som minst fem dagar i rad ligger under nollstrecket. Det har den inte gjort alls i Skåne i år. Därmed har hösten, enligt meteorologernas definition, ännu inte avslutats. Eftersom man inte kan ha en höst som varar till slutet av februari har SMHI ändrat reglerna så att nu är senaste möjliga datum för hösten den 14 februari och tidigaste möjliga datum för våren den 15 februari. Det här betyder alltså att hösten, i min del av världen, gick direkt till vår utan att passera vinter. Något jag under hela mitt liv drömt om att få uppleva.

Men vinter har ju inte bara med grader att göra, utan är även ett slags mentalt tillstånd. Ingen klimatförändring i världen rår på det där deppiga februarimörkret, som inte bara fördunklar allt utanför fönstret, utan även smyger sig in i själen och lägger sig över ens humör som en kall, våt filt. Vad än SMHI påstår skriker något inom mig väldigt högt efter vårljuset.

All work and no play makes Peter bored.
Man blir lite besviken när man lovar sig själv att börja ha kul och sen inser att det enda man gör förutom att sitta vid skrivbordet, är att glo på melodifestivalen.

Den har iofs sin tjusning. Att gnälla över dåliga låtar, anskrämliga kläder, konstig scenografi och tråkig pausdans är kul för alla åldrar. Men ibland kan den där tillställningen bli rent skrämmande…

Det finns (…åtminstone) två saker som det svenska folket gjort som skrämt mig så till den grad att jag knappt vågat gå ut, och även seriöst övervägt att utvandra. Den ena var när Ny Demokrati röstades in i riksdagen. Den andra var när Christer Sjögren gick vidare till final med sin ärkestinkare ”I love Europe”. Tror min kompis/släkting Mio Evanne beskrev den bäst: ”Låten för en till en Karibisk lyxkryssning för inkontinenta seniorer. Jag ska skära mig lite för varje gång jag hör denna låt!”

Överlag rätt uschla låtar i år. Har svenska låtskrivare fått nog av att få spö av balkanbrölet i Eurovisonfinalen och sparar sina bra låtar i hopp om att kunna kränga dem till Britney Spears? Efter att ha sett alla bidrag är det bara att konstatera att det mesta suger så pass att vad vi än skickar så kommer det att gå käpprätt åt helvete i Belgrad. Jag röstar för att vi skickar Kristian Luuks & Anna Vnuks dansnummer istället. Det kanske inte kvalificerar som låt, men det var väldigt vackert.

Anyway, räddningen från tv-soffan kom i form av konsertdags.
Förra månaden upptäckte jag ju avantgarde metal/goth/black cabaret-gänget Stolen Babies. Ett band som förenar musiken med det visuella, och ser ut som de plockats rakt ut ur A Nightmare Before Christmas. Och som en glad överraskning såg jag i konsertkalendern att de dessutom skulle stanna till i mina kvarter som förband åt Dillinger Escape Plan.

Blev dock rätt besviken när jag väl klev in på KB. Stället var i princip tomt. När Stolen Babies äntrade scenen var vi högst 50 pers i lokalen. Det var väl förbandssyndromet. Jag brukar själv vara rätt ointresserad av öppningsakten (men släpar mig i regel ändå dit i tid av rädsla för att missa något intressant, även om det bara sker once in a blue moon). Och mycket riktigt var stället knökfullt när Dillinger Escape Plan gick på några timmar senare.

Skämdes först lite över den tunna folksamlingen, men när SB väl kickade igång sin show sket jag i det och bara njöt. Den varade iofs bara en knapp halvtimme, och jag fick det bara till fem låtar, men man får vara glad för det lilla. Det var trots allt mer underbart än kort.

De gav järnet trots den lilla publiken, studsade runt i sina bizarra outfits och var som väntat en upplevelse för alla sinnen. Dominique Lenore Persi är en av de mest karismatiska frontkvinnor jag någonsin sett – totalt hypnotiserande. Och den enda som lyckats göra dragspelande sexigt. Dessutom kan hon gå från en Gullan Bornemark-mjuk stämma till primalvrål som kan få den mest förhärdade satanistdödsmetallare att behöva byta underkläder. I’m in awe!

De sålde sin egen merchandise efter giget, så jag köpte en Crab Scrambly-designad monstershirt av Rani Sharone himself, och försäkrade honom om att de åtminstone gjort en person väldigt lycklig genom att släpa sin coola show till den här lilla europeiska hålan.

Förband nr 2 var hardcoregänget Poison The Well. Ett charmigt men rätt ordinärt gäng som jag genast placerade i min rätt stora hög med band som ”inte alls är dåliga, men inte nog intressanta för att jag ska orka bry mig”. Det var bra live dock.

Funderade ett tag på att dra efter PTW. Kände mig gigmätt, och handen på hjärtat så är Dillinger Escape Plan inte någon jättefavvo. Jag gillar visserligen experimentell musik som spränger gränser (det är ju därför jag är så såld på Stolen Babies), men DEP’s hypertekniska mathcore är lite väl svår. Att försöka spela alla toner på en gång och byta takt var 3:e sekund må vara en kul uddagrej, men att göra alla låtar på det sättet blir lite migränframkallande. Som tur var beslöt jag mig för att stanna. DEP live var en upplevelse som gjorde mig helt jävla mållös.

Det var som att se ett epilepsianfall. Scenen hade bara backlight, rök och strob – vilket gav en drömlik overklighetskänsla. Killarna själva var helt fucking insane! Med sina senigt muskulösa Bruce Lee-kroppar flög de runt som upphetsade gasmolekyler, klängde i ljusriggen, spelade upp-och-ned, stagediveade och crowdsurfade hela tiden. Jag bara stod och gapade. Har aldrig sett något liknande. (Här är ett litet smakprov från YouTube hur DEP kan vara live).
Jag kommer nog inte att köpa deras skivor framöver heller, men spelar de live i min närhet igen springer jag dit så fort jag hinner.

Min senaste bok Ursäkta, hur dags går jorden under? för tyvärr en tynande tillvaro. Den fick sisådär med press, och pga att kritikerna av någon anledning struntar i pocket och ljudböcker så har den nästan inte fått några recensioner heller, och enligt rapporter så är den dessutom svår att hitta ute i handeln. De som väl läser den hyllar den iofs. Helst målgruppen (vi som hellre blundar), som älskar att få veta vad man kan göra för att rädda vår skojiga planet utan att behöva paralyseras av ångest på kuppen. Och de ytterst få recensionerna är även de mycket positiva. Men det hjälper liksom inte när i stort sett ingen vet om att den finns. Tråkigt, inte minst för att jag jobbade så förbaskat hårt med den, men shit happens. Jag är i alla fall glad att jag fick uppfylla ett drygt tio år gammalt löfte till mig själv (så kanske den irriterande jäveln äntligen lämnar mig ifred ;-) och att jag fick göra ett bokslut över mitt offentliga miljöengagemang.

MEN… så fick jag plötsligt tecken på att åtminstone någon känner till dess existens. Blev inbjuden av Timbro (näringslivets tankesmedja som debatterar, skriver böcker m.m. för att pusha för den personliga friheten och marknadsekonomin – om jag säger så här om deras politiska inriktning: de röstar inte direkt på vänsterpartiet…) att opponera/diskutera i samband med boksläppet av Jonas Frycklunds Yppighetens Nytta. Boken hyllar konsumtionen och verkar se den som mer eller mindre lösningen på alla problem. Min roll skulle väl då vara som representant för konsumtionskritikerna, eftersom jag hade några invändningar mot vår tids konsumtion i Ursäkta…

Nu hade jag inte tid att delta, men jag skulle nog ha avböjt även om jag kunnat. Dels är jag en rätt usel debattör som behöver flera dagars, om inte veckors (…eller månaders), betänketid. Jag vill ju vrida och vända på allt så mycket som möjligt innan jag tycker något om det. Sen ogillar jag överlag debatter. Not my idea of fun helt enkelt. Men framförallt har jag svårt att se mig själv som någon vidare motståndare till konsumtion. Utan den hade vi en rätt usel välfärd, och jag själv skulle varken ha ett jobb eller ens särskilt kul. Vad jag skrev om i boken var att den form av slit-och-släng-lyxshopping som vi har idag inte är så nyttig vare sig för planeten eller människorna som bor på den. Jordklotet räcker inte hur långt som helst – skulle alla som bor på det ha samma flådiga livsstil som t.ex. vi i Sverige skulle det behövas tre jordklot till för att få naturresurserna att räcka till. Simpel resursekonomi, och lika logiskt som att man inte kan köpa en kostym för 1000:- när man bara har två hundringar i plånboken.

En annan nackdel med den form av konsumtion vi har idag är att den baseras på att folk ska känna sig otillräckliga. En ekonomi som bygger på att folk ska jobba ihjäl sig för att kunna köpa en nyare och större platt-tv än grannen sågar av den gren den sitter på (och är i mina ögon skrattretande ironisk med tanke på hur frenetiskt dess försvarare gafflar på om ”frihet”). Och fler och fler får nog av att skapa sin identitet och självkänsla ur det man äger. Fenomenen downshifting och frivillig enkelhet bygger på att man fått nog av att bo på jobbet för att ha råd att köpa saker man inte behöver, och söker istället mening och glädje i umgänge och upplevelser. Det handlar om lycka helt enkelt.
Shoppa kan man fortfarande göra, men av lust istället för last – t.ex. en kväll på krogen i glada vänners lag, eller en konsert, istället för mobiltelefoner och mp3-spelare.
För mer om det här så läs kapitel 9 Ragnarök, Star Trek eller hängmattan? - Vägarna till framtiden ur min bok.

Jag förstår till fullo de som försvarar marknadsekonomin och konsumtionen som en väg till välfärd, det gör jag med, men det är en jäkla skillnad på tillväxt som tar folk ut ur fattigdom och nöd och på ökad konsumtion i överflödssamhällen, för att inte tala om skillnaden på behov och begär. Det här är en debatt som inte går att förenkla till ”för” eller ”emot”, utan måste handla om ”hur?”. ’Nuff said…

Anyway, den där debattinbjudan blev en ordentlig väckarklocka för att jag befinner mig en bra bit från där jag vill vara i livet. Jag har alltid sett mig som underhållare och inte som samhällsdebattör (…jag är alldeles för lat och nöjeslysten för det). Det kanske låter konstigt med tanke på vad mina böcker hittills handlat om, men för mig har det alltid gått ut på att göra underhållning kryddad med små tankefrön – ett roligt sätt att prova på att se världen från en annan vinkel. Men vi bor i ett rätt allvarligt land, och jag har sjukt nog hamnat i den absurda sitsen att jag blir tagen på för stort allvar. Omvärlden envisas med att ta mig för någon jag inte är och försöker hela tiden släpa iväg mig till platser jag inte vill vara.

Den här situationen kliar och skaver som en ett gammalt, otvättat och alldeles för litet ylleunderställ. Men jag har nu lagt om kurs och satt segel mot The Land of Fun. Det som lämnar mitt skrivbord framöver kommer visserligen fortfarande att innehålla små tankefrön (min hjärna är alldeles för bråkig och rebellisk för att bara kunna producera texter om ostbågar och gitarrförstärkare), men i en form som kommer att vara betydligt roligare att för min del producera, och för läsarens del att uppleva.
Och förhoppningsvis slutar samhällsdebattörerna att ta mig på allvar.

Februaris absolut sämsta nyhet (den kom iofs redan i december, men nådde inte mina öron förrän nu) är att Terry Pratchett fått Alzheimers.

Har du inte läst någon av hans humoristiska fantasyböcker ur Discworldserien har du verkligen missat något. Rygga inte tillbaks för begreppet fantasy. Hans påhittade värld Discworld är visserligen fylld med häxor, troll, vampyrer, golems, dvärgar, drakar, zombies, trollkarlar och alla andra klichéer ur fantasygenren, men den är egentligen en illa maskerad skrattspegel av vår värld. Pratchett är mer satiriker än fantasynörd och hans hysteriskt underhållande böcker handlar främst om oss människor och hur vi fungerar. Eller med hans egna ord: ”Fantasy isn’t just about wizards and silly wands. It’s about seeing the world from new directions.”

Förutom att Pratchett är grymt rolig och påhittig är han oerhört intelligent. Man kan vara smart på (minst) två olika sätt. Antingen på det arroganta, lätt misantropiska sättet då man skriver/pratar över huvudet på sin publik och får den att känna sig dum. Eller som Pratchett – med värme, generositet och en konspiratorisk blinkning som får en att känna som att det bara är han och jag som fattar just det där kluriga skämtet. Det här har gjort honom till en av mina stora idoler och förebilder, och om onda rymdvarelser skulle hota med att förinta mänskligheten om vi inte omedelbart bevisade att den faktiskt är värd att bevara, så skulle jag ge dem en Discworldbok.

Nu håller Terry Pratchetts fantastiska hjärna på att sakta smulas sönder av en fruktansvärd och skoningslös sjukdom. Det suger big time. Jag vet att ingen lever för evigt, men jag såg honom som en sån där intellektuellt rörlig person som skulle hålla sig vital länge och pumpa ut nya böcker långt efter sin 80-årsdag. Men nu går han tyvärr samma väg som kollegan Douglas Adams – ned i en alldeles för tidig grav. Det verkar vara kort hållbarhetstid på roliga, intelligenta britter.

Pratchett själv är milt optimistisk, kallar sin diagnos för ”an embuggerance”, tror att han än klarar av att få ur sig ytterligare ett gäng böcker och kommenterar det hela på detta väldigt Terry Pratchiga sätt:
”I would just like to draw attention to everyone reading the above that this should be interpreted as 'I am not dead'. I will, of course, be dead at some future point, as will everybody else. For me, this maybe further off than you think - it's too soon to tell. I know it's a very human thing to say 'Is there anything I can do,' but in this case I would only entertain offers from very high-end experts in brain chemistry.”

Som en snabbintroduktion till vad vi tyvärr snart, men förhoppningsvis inte allför snart, kommer att förlora, kommer här några utvalda citat ur bara en enda (Lords and Ladies) av de hittills 36 Discworldböckerna:

"I don't hold with paddlin' with the occult," said Granny firmly. "Once you start paddlin' with the occult you start believing in spirits, and when you start believing in spirits you start believing in demons, and then before you know where you are you're believing in gods. And then you're in trouble."
"But all them things exist," said Nanny Ogg.
"That's no call to go around believing in them. It only encourages 'em."

...as a queen, the Lancre rules of falconry allowed Magrat to fly the wowhawk or the Lappet-faced Worrier. It was small and shortsighted and preferred to walk everywhere. It fainted at the sight of blood. And about twenty wowhawks could kill a pigeon, if it was a sick pigeon.

Over short distances a determined human can outrun a horse, because they've only got half as many legs to sort out.

"Elves are beautiful. They've got," she spat the word, "style. Beauty. Grace. That's what matters. If cats looked like frogs we'd realize what nasty, cruel little bastards they are."

It wasn't that Nanny Ogg sang badly. It was just that she could hit notes which, when amplified by a tin bath half full of water, ceased to be sound and became some sort of invasive presence.
There had been plenty of singers whose high notes could smash a glass, but Nanny's high C could clean it.

"Any relation to Sobriety Ogg?"
"He was my dad, sir."
"Good grief. Old Sobriety's son? How is the old devil?"
"Dunno, sir, what with him being dead."
"Oh dear. How long ago?"
"These past thirty years," said Shawn.
"But you don't look any older than twen--" Ponder began. Ridcully elbowed him sharply in the ribcage.
"This is the countryside," he hissed. "People do things differently here. And more often."

Nanny Ogg: "I gave her a few tips. Always wear something in bed. Keeps a man interested."
Granny Weatherwax: "You always wore your hat."
Nanny Ogg: "Right."

"It was all fifty or sixty years ago!" said Granny. "You can't suddenly turn up and say all those years haven't happened."
"Oh, I know they've happened all right," said Ridcully. "I'm the head wizard now. I've only got to give an order and a thousand wizards will ... uh ... disobey, come to think of it, or say 'What?', or start to argue."

Carter squeezed the accordion. There was the long-drawn-out chord that by law must precede all folk music to give bystanders time to get away.

"But the hills are crawling with elves," said Nanny. "It's a double helping of hell with extra devils. Certain death."
"It's certain death anyway," said Ridcully. "That's the thing about Death, certainty."