April 2008

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

Att läsa: När man pratar skräck dyker alltid namn som Stephen King, Clive Barker och Dean Koontz upp först. Men för mig är det en gåta varför inte Graham Masterton nämns i samma andetag. Hans Devils of D-Day var den första läskiga bok jag läste som liten parvel, och den skrämmer skiten ur mig precis lika bra idag som när jag läste den först för ca 30 år sen. Masterton är en minst lika bra författare som de ovan nämnda. Han har en unik fantasi som kan koka ihop de coolaste mytologier som man som läsare köper rakt av (hans böcker om indiandemoner är fan inte att leka med) och han är förbaskat produktiv. En skräckmästare om någon. Det senaste jag läst av honom är The Doorkeepers. Inte så mycket skräck som dark fiction/fantasy. Handlar om en man letar efter sin systers mördare i London, och upptäcker dörrar som leder till andra, parallella, Londons. Det här är en otroligt spännande och genomtänkt thriller som inte går att lägga ifrån sig. Läs den, och läs sen mer av Graham Masterton, om du vågar…

Månadens läsning: Henry Kjellson & Carl-Anton Mattson: Teknik i Forntiden, Clive Barker: Everville, Koji Suzuki & Sakura Mizuki: Spiral, Michael Chabon: The Yiddish Policemen's Union, Will Eisner: A Life Force, Graham Masterton: The Doorkeepers

Ur högtalarna: Det var en gång en liten flicka som spåddes en lysande karriär som klassisk violinist, men efter att den fina musikskolan hade en del synpunkter på att hon färgade håret rosa, bar korsetter och kombatboots samt hade en del egna idéer om hur man skulle spela violin, så hoppade hon av och gick sin egen väg. Och egnare än Emilie Autumn (MySpace) kan man nog inte bli. Goth? Darkwave? Industrial Classic? Dark Cabaret? Vettefan… men tänk er att man häller ned Tori Amos, NIN och Bach i en burk och skakar om så börjar man närma sig. Bra är det i alla fall.

Kan det bli mer förlegat 90-tal än just rapmetal? Men vad gör man när det svänger nåsåguförbannat… Snubblade över Stuck Mojos (MySpace) nya Southern Born Killers, och kunde banne mig inte sitta still. Men började snubbla lite lätt när jag hörde texterna. Maken till flaggviftande islamofober har jag aldrig varit med om. Kolla bara videorna till I’m American och Open Season. Hur redneck kan det bli? Bonnlurkar med gröt i hjärnan eller inte – ösa kan de iaf.

Imogen Heaps nya platta dröjer tyvärr ända till jul (snyft…), men redan nu kan man som tröst höra en ny låt – Not now but soon – på Heroes soundtracket.

Månadens YouTube-videos: Tema: "The many faces and sounds of Dalbello"

Dalbello - Gonna get close to you

Dalbello - Tango

Dalbello - eLeVeN

Dalbello - Faith in you (Ford Focus ad)

Webben: Massor med roliga och intressanta personlighetstester på Similar Minds.

Snyggt som fan: vaneska~tHOmz

Bokcitatet:
“`You must understand, Mr Marsalis, my marriage was not a successful one. I married young, and in haste, to a woman who took faith very seriously indeed. When we were still both medical students in Istanbul, I mistook that faith for a general strength, but I was wrong. When we moved to America, as it still was then, Hatun could not cope. She was homesick, and New York frightened her. She never adjusted. We had Sevgi because at such times you are told that having a child will bring you together again.' A grimace. `It's a strange article of faith - the belief that sleepless nights, no sex, less income and the constant stress of caring for a helpless new life should somehow alleviate the pressures on a relationship already under strain.'”

ur Black Man av Richard Morgan

Film: Det fortsätter att dyka upp gamla filmer av geniet Hayao Miyazaki på dvd. Senaste är snart 20 år gamla Kikis Expressbud, om den 13-åriga häxan Kiki som ska ut i världen och praktisera. Som vanligt när det gäller Miyazaki är filmen en fantasifull, magisk, charmig och vältecknad glädjespruta som Disney skulle ha gett en arm och ett ben för att ha klämt ur sig. Old school-tecknat i en klass för sig!
Som en rolig bonus är staden som Kiki väl slår sig ned i baserad på bl.a. Stockholm och Visby, så det dyker upp flera gator, hus och adresser man känner igen.

Månadens filmer: Fido, Rush Hour 3, Demon Town, 1408, Fright Night II, Star Trek II - The Wrath of Khan, Twilight Zone: The Movie, Lords of Dogtown, National Treasure, Kiki's Delivery Service, Meet the Robinsons, When Worlds Collide, Children of the Corn II, Prefect Creature, The Hills Have Eyes II, Transformers, Midge Ure: Rewind, Zatoichi

Simpsonsrepliken:
Marge: "Kids can be so cruel"
Bart: "We can? Thanks, Mom"

TV: Näe...

Pryl: Har skaffat kaffekvarn. En underbar pryl av många anledningar. Dels för att kaffet blir så förbaskat mycket godare. Både för att det faktiskt blir ljusår mer aromatiskt när man maler sina egna bönor, och för att själva ritualen med att måtta, mala, känna doften, låta det ta några minuter extra osv stimulerar alla sinnen och bygger upp förväntningar kring kaffekoppen. Japanerna visste vad de gjorde när de utvecklade sin te-ceremoni cha-no-yu. Ting som tar tid ökar i värde.
Kaffekvarnen är också väldigt miljövänlig, för jag brygger i pressobryggare och det finns inget KRAV-kaffe att köpa för dem. Nu kan jag mala mina egna eko-bönor och njuta av javat med gott samvete.

Livet på Peterix planet:

Tjafs

Jag vaknade en morgon efter att ha drömt att säsongens nya glassar hade kommit. Och det var inte bara några – bara GB-kartan var fylld av minst 40-50 smarriga nyheter.
Man behöver inte bläddra i Freuds drömtydningslexikon för att fatta att den drömmen representerade en enorm, på gränsen till desperat, längtan efter vår.

Jag skröt ju förra månaden över hur min del av världen meteorologiskt sett inte hade haft någon vinter i år. Det må vara sant, men det har fan inte heller blivit någon vår. Snarare tvärtom. Vårdagjämningen bjöd på den kallaste dagen på hela säsongen. Och dagarna innan och efter härjades södra Sverige av snöstormar. Det hela kändes som ett mycket sjukt skämt. Min måttstock för skånsk vår sattes ju när jag flyttade ned 2002 och vi satt på en uteservering i barärmat i slutet av mars. Det var som Barcelona. Nu känns det som Alaska.

Den här årstidslimbon av grådaskigt mittemellan verkar ha satt sig i huvudet också. Hickade till när jag insåg att en fjärdedel av året redan gått. Enligt mina planer skulle jag vara fullt igång och en bra bit på väg med både ett å annat å lite till vid det här laget. Men efter en snabb titt i kalendern så inser jag att årets första tre månader huvudsakligen gått åt till tjafs.

Vad är tjafs? Tja, för mig är tjafs sånt som tar mycket tid och energi utan att ge särskilt mycket tbax, om alls. Och tjafset splittrar dessutom ens planering så att man mer eller mindre måste börja om från början igen. Till tjafsets natur hör också att det inte går att konkretisera. Ni vet de där dagarna när man plötsligt tittar på klockan och inser att hela dagen plötsligt passerat utan att man ens kommit igång med det man ska, och när man frågar sig själv vad fanken man gjort istället så kan man inte komma på en enda sak? Det är typiskt tjafs.

Förutom att tjafset lagt krokben för planer och ambitioner är det nog även medskyldigt till att ha kloggat igen min hjärna så att tankarna flyter lika trögt som Homer Simpsons blodomlopp. Vissa dagar har det fan känts som om jag egentligen borde sitta på en racklig veranda i Texas och spela banjo istället för att låtsas vara kreativ. Men tack o lov finns det alltid nycklar som låser upp de där blockeringarna.

De där nycklarna dyker oftast upp där man minst anar det. Den jag hittade senast låg gömd i en av Imogen Heaps v-bloggar. Förutom att det här musikaliska geniet generöst bjuder på hur arbetet med nya plattan går, babblar hon på sitt väldigt personligt flippriga sätt (trots hennes brittiska accent misstänker jag att hon härstammar från Mumindalen) på om diverse livsbanaliteter. T.ex. att en av hennes vänner bad Immi att klippa hennes hår. Först när hon var halvvägs sa Immi till sin väninnas bestörtning att hon aldrig gjort det förr (frågan ”kan du klippa mitt hår?” kan ju innebära både ”har du tid att…” och ”är du kompetent att…”). Men det gick tydligen vägen, och efter det klippte Immi sitt eget hår.

Det här verkar kanske som trivialt vardagstrams, men hav tålamod – jag ska någonstans med det här. Det här är en liten handling som skiljer de som lyckas från alla andra. Om du aldrig klippt någon förr och blir tillfrågad, hur reagerar du? De flesta av oss tänker nog ”men det går ju inte – jag vet ju inte hur man gör”. Men människor av Immis kaliber ifrågasätter inte ens om de kan – de bara gör, och utvärderar efteråt. Och hur det än går så har det resulterat i en ny erfarenhet (…och kanske att ”offret” får bära mössa i tre månader). Inte konstigt att de här människorna blir framgångsrika. I deras värld finns inga hinder – bara saker som ibland gör att det studsar lite skojigt när man dundrar fram.

Anyway… Allt tjafs har dock inte varit okonkret. Förutom några skrivjobb åt bl.a. kyrkan (…how ironic) har jag varit ute och visat upp mig.

Deltog bland annat under Författardagarna i Lund. Var inbjuden till att delta i den s.k. författarstafetten – ett ”titta på författaren”-jippo där varje deltagare babblar på i en kvart om sina böcker och sen ger en bok som lästips till nästa deltagare osv. Fick själv någon Piraten-samling, och gav bort Ursäkta, hur dags går jorden under? Ursäkta… var också vad jag babblade på om under mina 15 minutes för alla som hade orkat släpa sig dit – vilket, eftersom jag var först ut på hela jämrans dagen och majoriteten av besökarna kom först ca två timmar efter att det dragit igång, var ungefär tre lomhörda pensionärer. Ibland undrar man varför man överhuvudtaget stiger upp…

Här försöker jag förtvivlat nå fram till typ den ena halvan av publiken...

Däremot var det kul att få träffa gamla Strix-kollegan Johan Theorin, som ånjuter välförtjänt framgång med sin lysande och atmosfäriska deckare Skumtimmen (såld till en massa länder!). Vi bytte signerade ex och babblade på om gamla tider. …och jag blev en smula avundsjuk och svor lite tyst över att jag inte själv satsade på fiction från första början :-)

Var även iväg och föreläste på jämställdhetskonferensen Makt och styrka att förändra i Jönköping (åtminstone tror jag att det var Jönköping – jag har någon form av selektiv dyslexi när det kommer till städer som slutar på -köping. Helt omöjliga att hålla isär. Jag brukar alltid säga att jag varit i ”mummel-mummel-köping”).

Det här med att föreläsa är en del av butiken som jag allvarligt funderar på att stänga.
Det har iofs massor med fördelar. Förutom arvodet kommer man ut och träffar folk, får se nya städer, får tips, idéer och respons. Och jag tycker i regel att det är väldigt kul att prata inför folk.
Men det stjäl en massa tid från skrivandet, och att mala på om gamla saker hindrar min hjärna från att tänka nytt. Och framförallt så hatar min dygnsrytm det nåsåinihelvete.

Stiger i regel upp 4-5 timmar innan jag brukar för att kunna ta mig dit jag ska i tid (får av någon konstig anledning aldrig några uppdrag nära hemmet), skumpar sen på ett tåg i ca 4 timmar enkel resa och är sen så fullkomligt omtöcknad av trötthet och resande att jag bara är marginellt fräschare än något ruttet och klibbigt ur Night of The Living Dead; och har därför enorma problem att komma ihåg vad jag ska säga, trots att jag har manus framför mig (…som i regel ändå hålls upp och ned av ren utmattning, …eller råkar vara en inköpslista som jag fick med mig av misstag). Lite djurplågeri är det allt.

Sen finns det undantag i det där med att det är kul att prata inför folk. Ledsnar väldigt fort på materialet. När jag höll på med amatörteater brukade jag uttråkad gäspa mig genom replikerna redan efter tredje föreställningen. Och att jag börjar vara förbaskat less på att fortfarande skumpa omkring i kölvattnet efter På Y-fronten… har jag ju gnällt över tusen gånger tidigare.
Dags att göra nya saker.

Apropå nya saker – har även hunnit slänga ihop en ny, skitsnygg sajt åt Jenny. Eller rättare sagt: omvandlat Jennys redan urtjusiga underlag till HTML. Check it out!

Verkar dessutom som jag öppnat locket till någon undertryckt surdeg i och med att min anti-skaffa-barn-krönika Drömmen om en liten familj (med uppföljare) slutligen publicerades i Hennes. Hade väntat mig reaktioner, men inte så positiva och tacksamma. Det finns verkligen en och annan arg kvinna därute som fått nog av att ständigt bli sedd som någon slags biologisk klocka på två ben som är okomplett som människa innan hon blivit mor.
Den uppskattning jag fick där var faktiskt värd nästan allt tjafs i världen.

A night at the opera

Jag slängde ju ihop en programbladstext till Folkoperans uppsättning Friskytten, och i den dealen ingick även friplåtar till själva operan. Så vi blåste upp till Stockholm för några dagar av umgänge, nöje och vrålande feta damer.

Sthlmstripparna har en förmåga att bli oerhört överlastade. När man ändå är i huvudstaden får man lätt för sig att man ska träffa förlag, media, vänner och annat löst folk; och tillslut inser man att man knappt har tid att sova. Så för att inte förvränga vår avkoppling till hårt arbete bantade vi ned våra ambitioner så gott det gick. ”Äh, vi skiter i det” är en av de mest befriande saker man kan sägs till sig själv.

Började resan med att åka ut och hälsa på Tobbis & Hanna i deras nya hus i Älvsjö.
Rätt stor kåk med Sthlmsmått mätt. Blev svårt avundsjuk på allt utrymme, och inte minst på studion/replokalen i källaren (jag vill också ha en lekstuga!). Och smått förundrad över hur innehållet från en liten lägenhet plötsligt kan fylla ett stort hus från golv till tak. Är det bara jag som misstänker att de där sakerna man förvarar i lådor börjar föröka sig så fort de får nya, större betesmarker?

Det var mycket på gång i T&H’s liv – ständiga om- och tillbyggnader på kåken, Tobbis som precis hoppat från TV4 till MTV, ny bebis i augusti m.m. Man blev faktiskt lite avundsjuk. Inte nu på att skaffa hus, och nåtsåguförbannattamifanimejjävlartaldrig på barn, men på förändring. Livet har stått stilla lite väl länge nu. Vill också flytta.

Att hänga med en barnfamilj är som vanligt en rätt ryckig tillställning med ständigt avbrutna samtal, och när barnen väl lagt sig satt vi och gäspade ikapp i sofforna, men det är alltid härligt att träffa gamla vänner. Hann även busa lite med min gudson Fride innan det var dags att dra vidare.

Svängde förbi Rikard också. Som nyseparerad och med nysåld kåk befann sig på den helt andra änden av skalan på förändring i livet. Inte den sortens förändring man blir fullt lika avundsjuk på, men som sagt – alltid härligt att träffa gamla vänner.

Sen blev det då dags att sprätta operaoskulden. Som uppväxt i knegarstaden Luleå har man ju inte utsatts för några överdrivna mängder kultur. I en stad där alla jobbar på stålverket, hockeyn är allsmäktig och ingen går på någon tillställning om inte minst ett öltält är inblandat; där räcker det med att läsa kultursidorna i tidningen för att man ska få spö på krogen. Hade en operauppsättning ens närmat sig kommungränsen hade den blivit överkörd av skotrar och raggarbilar och sen begravts under utslängda snusar.

Anyway… Friskytten är något av en nationalopera i ursprungslandet Tyskland, men har inte spelats på bra jävla länge i Sverige. Handlingen, i korthet, går ut på att huvudpersonen Max måste bevisa sin skicklighet med geväret för att få gifta sig med sin älskade, men han är en klåpare på att skjuta. För att lösa det dilemmat gör han en Faustisk deal med djävulen, som ger honom ett antal magiska frikulor som alltid träffar sitt mål. Utom den sista, som djävulen bestämmer var den ska träffa.

Hur var det då?
Tja, scenografi och kläder var enligt förhandsinformationen inspirerade av Tim Burton och Terry Gilliam, och visst var det snyggt, svart och gothigt, om än inte lika vasst och skruvat som hos förebilderna.
Story, musik och sånginsatser lät helt okej i mina oerfarna öron, men hade faktiskt väntat mig något mer dramatiskt och bombastiskt. Folkoperans grej är ju att göra opera lättillgänglig. De sjunger på svenska, har inget orkesterdike mellan scen och publik osv. Och det kanske är en fördel för vissa, men jag saknade pompa, ståt, divor och vrålande fat ladies. Dock en eloge till Susanna Stern som spelade Ännchen och Johan Schinkler som spelade Kaspar, som höll hög diva-klass och tog ordentligt med plats på scenen.
Sammanfattat inte en dum föreställning alls, men tyvärr lite för mellanmjölkig för mitt sinne för det dramatiska.
Största behållningen för en visuell geek som undertecknad var när de projicerade film på strömmande rök för att illustrera andar. Skithäftigt!

Vi stannade på Rica i Gamla stan, och det är det hittills bästa hotell vi bott på, räknat på mysighet kontra prisvärde. Centralt superläge men ändå lite diskret avsides, gammalt men hemtrevligt, nedtonat och med en toppenfrukost. Kanonhotell!

Utöver Stockholm har det varit magert med äventyr. Det här är tydligen en sån där period när man halvsover fram sin fritid i tv-soffan. Men ibland måste man bara bejaka sin utmattning för att orka busa längre fram.

Det har tydligen varit någon slags påsk också den här månaden. Som frilansare tappar man snabbt den där uppdelningen i vardag och helg och följer sin egen rytm. Men eftersom släkt och en del vänner fortfarande rättar sitt liv efter almanackan åkte vi ut en sväng till svärisarna i Äspö och åt någon slags påskmiddag. Utöver det kan jag bara frammana påskminnen av att befinna mig under täcket och förbanna vädret.

Men i samma veva som det blev sommartid verkade våren slutligen komma. Och med den har jag bestämt att det även ska komma bus, aktiviteter och förändring (…och glassnyheter!). För nu är det banne mig slut på tjafs och grådaskigt mittemellan!

Tidigare månadsjournaler:

Tbax