Maj 2008

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

Att läsa: När det gäller Stephen King är jag en smula ambivalent. Det finns en orsak till att han är så stor som han är – han skriver förbaskat bra och han skrämmer skiten ur folk (i skräckgenren brukar de flesta författare nöja sig med det sista och orkar inte utveckla sina karaktärer längre än att man på sin höjd minns deras namn). Problemet med King är att han är för produktiv, både vad det gäller antalet böcker och mängden story i böckerna. När man läser mycket King lär man sig snabbt hans tricks och ticks, och när man skymtar för mycket av författaren mellan raderna blir det svårare att fångas av storyn; och så är han så produktiv storyteller att stickspåren i böckerna tar så mycket plats att de ibland får läsaren att tappa bort huvudploten. Men när han undviker sina egna svagheter är han riktigt bra, och hans senaste – Duma Key – är bland det bästa han någonsin gjort.
Det här är inte i första hand en adrenalinpumpad skräckbok. Visst, det blir riktigt nagelbitande ruggigt mot slutet, men de 500 sidorna innan dess handlar huvudsakligen om människor, de svårigheter livet kastar i ansiktet på oss och den kärlek och vänskap som gör att vi klarar det; och konst. Edgar Freemantle förlorar armen och lite av sitt minne och rörlighet i en olycka. Kort därefter ryker hans äktenskap också. För att skrapa ihop sig själv ur spillrorna och börja om på nytt hyr han ett hus på en ö (Duma Key) i Florida och börjar måla. Men de tavlor han målar bär på krafter som påverkar både Edgar och de människor han lär känna på ön. De förutser, påverkar, avslöjar hemligheter, …och väcker det som inte borde väckas.
I likhet med Kings förra, Lisey’s Story, handlar det mer om relationer än om monster, och det övernaturliga smygs sakta, sakta in i storyn. Men medan Lisey’s Story var ett sömnpiller som segade sig fram som en pårökt sengångare, blir Duma Key aldrig tråkig. Huvudsakligen på grund av att karaktärerna och deras liv är för levande, intressanta och gripande. Det här den sortens story där man kunde ha lyft ut hela skräckbiten och ändå haft kvar en bra bok. Och bättre betyg än så kan jag nog inte ge.

Månadens läsning: Robert M. Sapolsky: Varför Zebror Inte Får Magsår, Bentley Little: The Return, Stephen King: Duma Key, Christopher Golden: The Myth Hunters, Simon R. Green: Something From The Nightside, Johan Kinde: Någon Sorts Extas

Ur högtalarna: Min gamla hemstad Luleå har inte direkt hamnat på kartan tack vare alla kända band som kommer därifrån. Visst, Fireside, The Bear Quartet och klaviaturspelaren i Bo Kaspers har startat sina karriärer i Luleå, men det är snarare trots än tack vare. Men nu börjar de lokala hjältarna Machinae Supremacy (MySpace) göra en massa väsen av sig. Och det förtjänar de verkligen, för de är ett förbaskat bra och nyskapande band. Så pass nyskapande att de uppfunnit en egen genre: SID metal. SID är det chip som stod för blipp-ljuden i gamla speldatorn Commodore 64, och de blippen är även en del av Machinae Supremacys musik. Funkar betydligt bättre än vad man tror. Hör bara i låtar som Overworld, Edge and Pearl och Britney-covern Gimme more. As-skönt band!

Det är kul när artister och låtar växer. Ett typiskt sånt exempel för mig är de Kanadensiska tvillingarna Tegan & Sara, som jag länge ansett vara mer ”intressanta” än ”bra”. Men nu har jag uppgraderat dem rejält. Mycket tack vare en av deras låtar – Dark come soon – som under en ganska lång tid med flera genomlyssningar har växt från ”okej” till ”en av de bästa låtar jag någonsin hört”. Gillar när sånt händer.

Månadens YouTube-videos: Tema: "Type O Negative sing songs about death & love"

Type O Negative - Love you to death

Type O Negative - Everything dies

Type O Negative - September sun

Webben: Vad är meningen med livet? Rösta, och se vad andra röstat på, på LivetsMening.info. För närvarande leder "köra motorcykel"...

Kul är även Vuxenpoängstestet. Hur gammal är man egentligen innerst inne? (Själv så hamnade jag på 24.3 år - har inte bestämt mig för om det är en skön eller en pinsam siffra...)

Snyggt som fan: Severus Tenenbaum - on Flickr

Bokcitatet:
“Time ticks by; we grow older. Before we know it, too much time has passed and we've missed the chance to have had people hurt us. To a younger me this sounded like luck; to an older me this sounded like a quiet tragedy.
/…/
When you're young you always feel that life hasn't yet begun ... But then suddenly you're old and the scheduled life didn't arrive.”

ur Life After God av Douglas Coupland

Film: Minns ni Paul Verhoeven? Han förgyllde ju 80- & 90-talet med filmklassiker som RoboCop, Total Recall, Starship Troopers och Basic Instinct. Men sen drog han från Hollywood och stack tillbaks sitt hemland Holland, där han nu har gjort Black Book. Ett krigsdrama om den unga judinnan Rachel som får hela sin familj mördad. Fast besluten att hämnas på nazisterna går hon med i motståndsrörelsen för att infiltrera det tyska högkvarteret i Holland, där hon kommer lite väl nära de hon ska hämnas på. Verhoeven har mognat oerhört som regissör. Det är välspelat, dramatiskt och känslosamt, grymt spännande och gripande, men Verhoeven har ändå inte dumpat sitt gamla trademark full frontal nudity (jepp, det är med ett Basic Instinct-moment här också – både ett kvinnligt och ett manligt) och litervis med blod & gore. Men det absolut bästa med den här filmen är att den till stor del är befriad från den svartvita uppdelningen i hjältar och skurkar. Gott och ont varierar både med person och situation. En oerhört stark film. Välkommen tillbaka Herr Verhoeven!

Månadens filmer: Ocean's 12, Red Dawn, Superbad, Thundercrack, The Last Samurai, Shooter, Flightplan, My Name Is Modesty: A Modesty Blaise Adventure, Delicatessen, The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford, Monty Python and the Holy Grail, When a Stranger Calls, Disturbia, Black Book, The People under the Stairs, Bridge to Terabithia, The Hitchhiker's Guide to the Galaxy, Halloween 4, Hogfather, Lucky Number Slevin, John Carpenter's Vampires, Southland Tales, Annie, The Pink Panther (2006), Constantine, American Dreamz, The Wicker Man (2006)

Simpsonsrepliken:
Reverend Lovejoy: "This so-called new religion is nothing but a pack of weird rituals and chants, designed to take away the money of fools. Now let's say the Lord's Prayer 40 times, but first, let's pass the collection plate"

TV: Nä fan, inte mycket att se på nu, men då får man ju mer tid över till annat.

Nostalgi: Let’s make one thing clear – jag är ingen nostalgiker. Att stå och gruppminnas på partyn och glatt retrovältra sig i den populärkultur man växte upp med är defintivt inte min grej. Nuet och framtiden är det som gäller. Med det sagt så måste jag även konstatera att riktigt bra grejer håller länge. Det märkte jag när jag av någon långsökt och besynnerlig anledning snubblade över gamla klipp med The Swedish Chef från The Muppet Show. Genial dock-slapstick i föredömligt kort format. Kolla t.ex. bara in Hot Sauce, Turtle Soup och Squirrel Stew. Obetalbart!
Men min absoluta Mupp-favvo är och förblir Beaker. Snacka om ett nervsammanbrott på två ben.

Livet på Peterix planet:

Förebyggande flyttstädning

En riktig ta-itu-med månad.
Har fixat, trixat och kavlat upp ärmarna på flera områden.

Det har ju varit deklarationstider, så det har varit mycket miniräknare, kvitton och blanketter. Men det är inte bara den gångna ekonomin som plöjts igenom, utan även den kommande.
Det finns nämligen (minst) två gropar man kan trilla ned i när det gäller pengar. Den ena är när man ökar sina utgifter i samband med att man får ökade inkomster. När man får högre lön, hur många är det då som sparar överskottet för att, tja, t.ex. gå i pension tidigare, ta en extra semestermånad per år eller investera? Näe, knappast. Det blir platt-tv, ny bil och större lägenhet/hus för pengarna istället.

Den andra gropen rör mer oss frilansare, som i regel har en inkomst lika rörlig som en flipperkula med dålig mage. Där är det inte helt ovanligt att man istället anpassar inkomsten efter utgifterna – dvs inte bryr sig om att tjäna mer än vad man behöver.

För att undvika båda de här groparna har vi (och med ”vi” menar jag naturligtvis Jenny – jag har mest stått bredvid och hejat på) gjort en ekonomisk översikt och planering. Lite läskigt, men förbaskat nyttigt. Det känns alltid bättre när man har ett grepp om siffrorna än när siffrorna har grepp om en.

På tal om deklarationstider: borde inte Sverige införa en slags Mardi Gras första helgen i maj?
Det vore ju perfekt tillfälle – värmen och grönskan kommer på allvar, och man har precis brottats färdigt med sin ekonomi (och sitt samvete). Lägg ned Kristi flygare och släng dit en hedonistisk vårkarneval istället.

Arbetsmässigt så har det också börjat bli ordning på saker och ting. Dels för att en del tunga saker som legat på mina axlar och stulit energi & koncentration har lyfts bort. Och dels för att jag insett att min överambitiösa idé att skriva två böcker samtidigt so far mest resulterat i att nada, nothing, zilch och 0 har blivit skrivet. Vilket kanske inte var så himla konstigt med tanke på att de två projekten har lika mycket gemensamt som en full räv har med en radiomast. Min hjärna är nog så schizofren som den är utan att börja komplicera saker och ting. En i taget är det som gäller nu.

Apropå böcker. Är du tjej och har ett och annat att tycka till om när det rör relationer, närmare bestämt hur vi killar beter oss i sådana, så får du jättegärna hjälpa till med ett av mina projekt. Jag återkommer ganska så snart med detaljerna, men håller du redan nu på att spricka av frustration och bara måste få ur dig ett sanningens ord så finns min mail å sånt under kontakt.

Har hjärn-workoutat flitigt. Efter flera pass av seriealbum (Hellblazer, The Swamp Thing, Sandman m.fl.), massor med sci-fi-, fantasy- och skräckfilm och några geek-fikan (visst heter ”fika” i plural ”fikan”? Eller är det ”fikor”?) där inget annat än LOTR, Harry Potter, Discworld och liknande avhandlats; samt ett ständigt undvikande av ledarsidor, insändarspalter, fackböcker och reportage om tillståndet i världen; så börjar min fyrkantiga hjärna knölas till och bli mer och mer kreativ och storytellinginriktad.
Men än är jag inte i mål. Känner ibland suget att skriva något om våldtäktsstatistiken, Svenssonrasismen i Vellinge eller primärvalen i USA, och får då slå mig på fingrarna för att låta bli. Än krävs det mer träning.

Förutom allt annat så har vi flyttstädat för fullt.
Var och när vi ska flytta? Det vet vi inte exakt än, men flytta ska vi fan-i-mig. Två vuxna, ett kontor och en stursk sköldpadda med attityd för minst 17 människor ryms inte längre i en 1:a. Har inte gjort på länge faktiskt. Så det är hög tid att röra på sig och skaffa större. Men även om detaljerna kring destination och datum är något luddiga än så länge, så har vi med våra sammanlagda flytterfarenheter dragit slutsatsen att det aldrig är för tidigt att börja med flyttstädningen.

Det finns inget lömskare än att börja rota i skåp och garderober. Man slänger ett öga på köksskåparna och tänker ”några glas och koppar – tar en timme att gå igenom, max två”, men innan man vet ordet av har större delen av söndagen gått åt, och då är man inte ens halvvägs. Att få ut skiten går snabbt, men sen kommer sorteringsprocessen där allt ska delas upp i de tre högarna ”sparas”, ”slängas/återvinnas” och ”vad fan gör vi med det här?”

Det är den sista högen som snor all tid, för helt plötsligt befinner man sig indragen i en seg beslutsprocess där man måste väga in tusen skäl. Vad gör man t.ex. med mormors servis? (ett hypotetiskt exempel – jag har iofs ärvt en servis av mormor, men den dumpade jag snabbt som fan på morsan). Den är för ful och opraktisk för att använda, men den var ju ändå mormors. Och vasen man fick i födelsedagspresent av någon släkting – återigen för ful för att ha framme, men det var ju en present. Och så där håller man på. Timme efter timme av velande och grubblande.

När man jobbat ihop några lager flyttstädningsskinn på näsan så inser man att man måste vara rationell och skoningslös om inte prylarna ska ta över ens liv.
Minnen är trots allt bättre att ha i hjärtat än som dammsamlande dåliga samveten längst in i skåpar.
Presenter man aldrig bett om och inte har användning för är enbart en belastning.
Det finns en garderobstädningsregel om att plagg som inte burits på över ett år ska bort. Den regeln funkar lika bra på saker.

Det är ett jäkla bök att flyttstäda, även när man är tidigt ute, men när man är klar med sorterandet och utrensningen känns det som om man mentalt gått ned minst 10 kg och kan andas lättare. Jag tror visserligen inte så mycket på feng shui, men jag är helt övertygad om att prylhögar & gömmor kan börja ”surna” om de får ligga för länge. De blir en slags representation av beslut man inte orkat ta, och saker man hela tiden skjuter framför sig. Så jag rekommenderar starkt att flyttstäda med jämna mellanrum, oavsett om man ska flytta eller inte.

Men jag bävar för att ta itu med källarförrådet, aka allsköns jävla bråtes hemliga begravningsplats. Källarförråd fungerar till sin natur som dimensionshål – på planritningen är ytan inte större än 5-6 kvadrat, men man får ändå in nog med junk för att fylla Globen. Tror att både Jimmy Hoffa och Palmevapnet ligger i någon bananlåda längst därinne…

Jag är på jakt efter ett ord. Det kan finnas redan, men jag tvivlar på det, så det behöver nog uppfinnas.
Det är nämligen så att jag är en konstig människa (what's new…) och föredrar i princip alla drycker – från kaffe till Cola – rumstempererade. Det har något med optimal smakutsöndring att göra, eller något annat besynnerligt jag fått för mig, men i min mun smakar dryck bäst ljummen.

Anyway, när man får en kopp hett kaffe eller te så kan man säga att ”man väntar på att det svalna”, men när jag får en kall läsk, öl etc och vill att den ska gå mer mot rumstemp så vill jag kunna säga att ”jag väntar på att den ska ……”. Ja, vad säger man där?

Tina funkar ju inte, för det handlar ju om att något fryst ska, tja, tina upp. Vi behöver helt enkelt ett ord som beskriver att något kallt blir mindre kallt. Om det inte redan finns något sådant ord (och om det gör det – hör av er!), så förslår jag ”ljumna”. Fler förslag?

Har slutligen vågat ta steget att lägga upp några av mina foton på Flickr. Jag säger ”vågar” eftersom Flickr inte bara är ett on-linealbum, utan även ett fotocommunity där folk tycker till om ens bilder.

Att fotografera har länge varit en hobby, och jag tycker att en av grunddefintionerna av en hobby är att den ska vara kravlös, så det är inte utan viss bävan jag nu öppnar upp för kritik (hela poängen med en hobby är väl att den ska få en att slappna av, och det är svårt att relaxa när det tycks en massa). Men jag är inte heller mer än människa – jag vill att de saker jag gör ska bli sedda (jag skiter fullkomligen i om jag blir sedd eller inte, hur konstigt det än kan låta i dessa tider, men det känns poänglöst att skapa utan en publik).

Så surfa gärna in och kolla, och kommentera gärna om ni också är Flickrmedlemmar. Men skriver ni något dumt börjar jag gråta.

Hmm… Har jag gjort något under april som inte inneburit att jag suttit vid skrivbordet? Njaeä, tror fan inte det. Men visst är man ute och rör på sig ibland. Inte-vintern-men-ändå-inte-riktigt-våren gav sig ju plötsligt och ersattes mer eller mindre över en natt av lite-varmare-än-våren-men-ändå-inte-riktigt-försommar. Tempen hoppade upp till nästan 20, gässen fick ungar, motorcyklarna dammades av, grilloset la sig som en dimma över parkerna, träden blev gröna, pollenallergikerna svullnade igen och folk fick problem med att veta hur man ska klä sig. Har stått och väntat vid ett övergångsställe där personen till vänster haft täckjacka & halsduk och personen till höger tröja & shorts. Och båda såg ut som det var den andre som var en idiot.

Självklart sticker man ut nosen vid såna tillfällen. Om inte annat för att provsmaka årets nya glassar. Favoriten hittills är Magnum Mayan Mystica – chokladglass med varma toner av kanel, honung och muskot. Yum, yum…

Månadens visdomsord kommer från Terry Pratchett’s Hogfather, där ingen mindre än Döden gör följande observation:
”Human beings make life so interesting. Do you know, that in a universe so full of wonders, they have managed to invent boredom”

Tidigare månadsjournaler:

Tbax