Juni 2008

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

Att läsa: Mmmmm… det är Chuck Palahniuk-dags igen. Nya boken heter Snuff. En story om en porrfilmsinspelning. Ett gigantiskt rekord-gang bang där 600 killar ska sätta på den gamla porrveteranen Cassie Wright. Storyn berättas via tre av de sexhundra männen: Mr. 72, Mr. 137 och Mr. 600, samt via ”talent wranglern” Sheila. Alla med sin speciella relation till Cassie, och alla med sin egen agenda för dagen. Det vi får reda på redan på första sidan är att någon kommer att dö under inspelningen – det kommer att bli en ”snuff movie”.
Det här är ingen erotisk bok – 99% av den utspelas backstage bland de sexhundra männen, och det som händer där är, tja, beroende på vilken typ av humor man har, antingen skitäckligt eller hysteriskt roligt. Jag skrattade i alla fall gott. Och som vanligt blandar Chuck upp storyn med intressanta fakta, som t.ex. hur Marilyn Monroe bar sig åt för att få sin rumpa att vicka extra mycket, hur Rock Hudson fick sin mörka röst och varför Rita Hayworths bröstvårtor syntes så bra genom hennes kläder. Högt läsvärde med andra ord.
Det lustiga är att det här ändå måste vara Chucks svagaste bok, men bara om man jämför med honom själv. Hade det här varit det första jag läst av honom hade jag skrikit av glädje över den svarta humorn, det minimalistiska språket, den cyniska satiren och de tvära plot-vändningarna. Men har man läst allt han skrivit så märker man snabbt hur mycket han upprepar från tidigare böcker. Alltså, en riktigt bra bok, men en besvikelse för att vara Chuck, som verkligen behöver hitta på några nya trick.

Som ett marknadsföringstrick och som extra bonus har man gjort några fake-trailers till porrdrottningen Cassie Wrights gamla filmer, som Twilight Bone, Chitty Chitty Gang Bang och The Wizard of Ass. Nästan roligare än boken.

Månadens läsning: Simon R. Green: Agents of Light and Darkness, Neil Gaiman: Fragile Things, Poppy Z. Brite: Exquisite Corpse, Christopher Fowler: Spanky, Graham Masterton: Ritual & Walkers & The Devil In Gray & Edgewise, Erika Lopez: Flaming Iguanas, Will Eisner: Fagin The Jew, Chuck Palahniuk: Snuff

Ur högtalarna: Har fått en ny idol: Devin Townsend. En egensinnig kanadensare och ett musikaliskt geni som spränger alla gränser – hans musik har beskrivits så här: "drawing on progressive metal with influences from free jazz, blues, ambient and classical music; containing elements of death, thrash and industrial metal, characterized by the use of complex time signatures, polyrhythmic guitar riffing and drumming, blast beats and wall of sound production". Galen är han också. Bokstavligen – han är bipolär (eller manodepressiv som man brukar säga till vardags), vilket nästan hörs i hans komplexa och mångbottnade musik. Dessutom har han uppfunnit frisyren ”Skullet”. Coooooooooool kille! Både i Strapping Young Lad och som solo har han klämt ur sig lysande låtar som Love, Christeen, Wrong side och Vampira.

Jag gillar soundtracks till årstiderna. En platta eller artist som har precis de rätta låtarna att ackompanjera säsongskänslan. Min absoluta favoritårstid är utan konkurrens sommaren; och jag är mycket kräsen när det kommer till sommarsoundtracket. Det ska förmedla solen, värmen, stranden, de kalla ölen på altanen, latheten och den tillbakalutade, bekymmersfria ta-dagen-som-den-kommer-känslan. Och nu har jag hittat årets sommarmusik: Colbie Caillat (MySpace). Hennes platta Coco innehåller precis de ingredienserna. Solstänkt, harmlös, laid back akustisk-surf-folk-pop som inte ens en cynisk dödsmetallare som jag kan värja mig emot. Bara videon till dunderhiten Bubbly får mig att luta mig tillbaks i stolen och nästan känna solvärmen på nosen…

Månadens YouTube-videos: Tema: "Made in Norway"

Marion Raven - Here I Am

Aha - Velvet

Bel Canto - Rumour

Lene Marlin - Unforgivable sinner

Dimmu Borgir - Progenies of the apocalypse

Webben: Handarbete som du aldrig sett det förr på shoppingportalen ETSY. Enormt coola saker. Min personliga favvo är GreathouseHardware’s steampunk-smycken. Här går det att bränna stålar.

Snyggt som fan: Aymeric Giraudel

Bokcitatet:
“In the beginning, the universe was created. This made a lot of people very angry, and has been widely regarded as a bad idea.”

ur The Hitchhikers Guide To The Galaxy av Douglas Adams

Film: Så blev det då slutligen av, efter år av spekulationer, snack och förkastade manus – en ny Indyfilm: Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull. Självklart har fansen varit livrädda att det skulle bli ett nytt Star Wars-fiasko, framförallt med tanke på att George Lucas verkar ha bytt bort sin talang mot en påse smörkola. Och visst finns det saker att anmärka på – en ovanligt pratig andra akt, ett lite halvvingligt manus, Shia LaBeouf, rymdvarelser etc – MEN, det är ändå Indy, och magin är kvar. Vare sig Spielberg bakom kameran eller Harrison Ford framför har åldrats särskilt mycket. Sånär som på några småsvackor är det fullt ös hela tiden och under de tätaste actionscenerna hoppade jag upphetsat upp och ned i biostolen så att baken värkte efteråt. Scenerna där Indy och Marion käftas håller Bogart/Bacall-klass. Med andra ord en lysande matinerulle!

Däremot tror jag nog att jag har gått på bio för sista gången. Tappade större delen av sugen när Sandrews la ner – SF Filmstaden är inte så mycket en biograf som en stökig ungdomsgård där de råkar visa film ibland. Men dödstöten kom nu under reklamen. Vill minnas att det brukade vara ca 7 minuter reklam och trailers. Nu plågades vi i nästan en halvtimme innan filmen började! Tar de 100 spänn för biljetten och ändå dränker en i så jävla mycket reklam får de fan skylla sig själva när folk laddar hem filmerna istället.

Månadens filmer: Monty Python Live At The Hollywood Bowl, The Legend of Zorro, Cursed, Blueberry, Basic Instinct 2, Sahara, Turistas, My Super Ex-Girlfriend, Halloween 5, The Wisher, United 93, A Nightmare on Elm Street Part 2: Freddy's Revenge, Tales from the Darkside, Rob Zombie's Halloween, Stolthet & Fördom, The Kingdom, A Nightmare on Elm Street Part 4: The Dream Master, Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull, The Darjeeling Limited, American Gangster

Simpsonsrepliken:
Marge: "I'm worried about the kids, Homey. Lisa's becoming very obsessive. This morning I caught her trying to dissect her own raincoat"
Homer: "I know. And this perpetual-motion machine she made today is a joke. It just keeps going faster and faster. Lisa. Get in here. In this house, we obey the laws of thermodynamics."

TV: Säsongsavslut för allt det roliga och fotbolls-EM helvetet som tar över – läge att slänga ett skynke över tv’n. Men tänker ändå ge New Amsterdam en chans. Lovande serie om New York-polisen John Amsterdam, som är odödlig sen han förhindrade ett mord på en indiansk flicka 1642. En förtrollning som släpper först den dagen han träffar sitt livs kärlek.

Livet på Peterix planet:

Mental detox

Det är en smått bisarr känsla när man ligger och toksvettas på en filt i en park i Skåne i stekande sol och 25 plusgrader, och får höra att det samtidigt snöar en decimeter i Jämtland. Sverige är ett konstigt land ibland…

Det blev ingen vår i år. Det blev högsommar pang med en gång. Termometern hoppade över 20-strecket efter valborg och har envist stannat där sen dess. Och ingen är gladare än jag. Glassen tog (tillsammans med rosévinet) genast över drygt halva kostcirkeln, skinnjackan och shortsen bytte plats i garderoben och fuktkrämen för torr vinterhud byttes ut mot SPF 25. Sweeeeeeeeet!!!!!!!

Eftersom jag har en förmåga att fastna vid skrivbordet oavsett hur jävla bra väder det än är ute, så har jag använt Esme som ursäkt att ligga och såsa i parken så gott som dagligen. Små sköldpaddor mår ju bra av äkta solsken och färskt gräs. Så även deras hussar, ja minus gräset då (fast med tanke på midjemåttet så kanske det inte vore så dum idé ändå att börja beta). Och det finns verkligen inget mer avkopplande än att se en sommarglad sköldis smaska omkring i grönskan. Zen på hög nivå.

And now for something completely different:
Blev tillfrågad om jag ville börja blogga offentligt (alla bloggar är väl offentliga, men ni vet vad jag menar…), men jag har redan frågat mig själv samma sak några gånger och kommit fram till att jag inte är någon bloggare. Inte alls faktiskt.

Jag har betydligt färre åsikter om saker & ting än vad man kan tro. Det mesta jag tycker någonting om, oavsett om det är situationen i Mellanöstern eller Madonnas nya platta (katastrofer båda två f.ö.), hamnar i en bok eller i en krönika. Resten av tiden går jag mest omkring och är spånig i största allmänhet.
Och jag spenderar på tok för mycket tid vid skrivbordet som det är. Min rumpa håller redan på att gå i symbios med kontorsstolen (räknas man som cyborg om det händer?), och jag har ibland svårt att tro att saker finns på riktigt om jag inte ser dem på en skärm. Jag behöver skriva mindre – inte mer.

Dessutom har jag ett så tråkigt liv att det inte är värt att skriva om. Och med tråkigt menar jag inte att jag har tråkigt – jag har the time of my life när jag sitter och spånar, hittar på eller håller på med något annat introvert inne i mitt eget huvud; men det är fan i min lilla låda ingenting att skriva hem om.
Så det blir inget bloggande för min del. Veckokrönikorna på Hennes hemsida får räcka. Åsså då den här lilla månadskrönikan. Som som ett bevis på min olämplighet som bloggare har varit tråkigare än vanligt den senaste tiden. Inte min mening, men ibland blir bara livet så, och det har sin förklaring.

Det har varit betydligt fler uppförsbackar än nedförbackar i livet de senaste 1-2 åren. Betydligt fler. Och det sätter sina spår. Sugar tappas, ångan pyser ut, batterierna hinner inte laddas upp, hoppet & motivationen blir svårare att hitta i röran, ja till och med de krystade analogierna tar slut. Det handlar inte så mycket om skrivkramp (sånt tjafs håller man inte på med när man har skrivandet som jobb – skriva kan jag alltid, men när man är trött, nere och zonkad blir det som att dansa tango i träskor – det går på en grundläggande nivå, men glöm finessen och elegansen) som någon sorts livskramp. Hela jag har liksom gått i baklås.
Men, det finns bot. Där man minst anar det.

Jag ska göra en lång (och bitvis för privat) historia kort: fick oväntad hjälp med blockeringarna. Typ en mental detox. Och den verkar fungera. Reaktionerna är, så här långt, att jag sover oerhört mycket (men är ändå dödstrött typ dygnet runt), och att hjärnan ibland känns som om den har körts i torktumlaren, men även att det börjar rinna till i skallen. Har haft dagar då det bara sprutat kreativitet ur öronen. De är i minoritet än så länge, behöver nog vila en hel del till för att återgå till default-läget, men jag har all förhoppning att det här är första fasen av Den Rejäla Uppryckningen.

Det här är ju också en period som, all sin tråkighet till trots, mycket går ut på att kratta manegen för kommande livsstilsförändringar. Det kommer att hända saker. I promise!

På tal om att skriva. Trots trötthet och tango med träskor har jag petat på med nästa bok. Det har (av tidigare nämnda orsaker) gått på tok för långsamt och jag ligger hysteriskt efter i planerna, men det rör ändå på sig. Och som jag nämnde tidigare behöver jag nu hjälp av tjejer som vill tycka till om relationer i allmänhet och pojkvänner/sambos/äkta män i synnerhet. Läs mer och tyck till här.

Självklart, tråkig som man är, följde jag med i Eurovisionkampen. Blev varken förvånad eller lessen över att vi bet i gräset. Hero är en stel och fantasilös låt. Kan på rak arm räkna upp minst tio andra från de svenska delfinalerna som hade funkat bättre. Charlotte själv hade satsat så hårt på att vara proffsig att hon gått för långt och blivit en kall schlagercyborg utan själ. Som jag hörde någon kommentera: varför rösta på en isdrottning när det finns så mycket annat blodfyllt?

Läxan att lära är väl att det vi hånfullt fnissar åt här är lika med 12 poäng i övriga Europa. Kanske dags att sluta ta oss själva på så stort allvar och sluta fnysa åt gimmickar, det udda och stora känsloutlevelser. Det genuina och passionerade går hem. All publik märker när man har kul på scen. Något för alla kreatörer att tänka på.

Mina röster gick till Bosnien-Hercegovinas avant-gardeschlager (kul barnteateruppträdande och bra & driven låt), Azerbadjians rockopera (cool idé med devil vs angel-duett, och starka sånginsatser, men det sämsta engelska uttalet i världshistorien) samt en principröst på Finlands bar-överkropp-hårdrock (men landet är ju proppfyllt med skitbra metal av alla sorter – varför skicka en Manowar-pastisch?).

Och nu till en helt annan typ av musik. En av mina gamla hårdrockshjältar passerade stan, och jag slängde mig ju självklart iväg för att titta på den 65-årige ikonen. Vi pratar naturligtvis om…

Det finns mycket att säga om Ronnie James Dio. ”Den lilla mannen med den stora rösten” är väl det vanligaste. Själv tycker jag, förutom att han skrivit hyllvis av rockhistoria med Rainbow, Black Sabbath och sin solokarriär, att han är den mest brittiske amerikan som finns. Alltid artig, korrekt, ödmjuk och gentlemannamässigt vänlig. Men det finns uppenbarligen lite jävlar anamma i karln också. Läste nyss en intervju med hans gamle svenske keyboardist Jens Johansson, där Jens berättade att första gången han var hemma hos Ronnie så söp de sig fulla, sen gick de ut och kastade ägg på grannen Tom Petty’s hus medan Ronnie vrålade med sin tordönstämma ”Petty, kom ut din jävel! Jag ska slå ihjäl dig!”. Svårt att tro när man ser den lilla, gamla farbrorn som stillsamt, men med en oerhörd närvaro äntrar scenen på KB.

Dio är som Motorhead – en institution som alltid levererar. Man vet vad man får, och det är aldrig dåligt. Bara bra eller bättre än så.
Vi bjuds på ett helt halsband av låtpärlor. Efter dynamitöppningen med Holy Diver spottar de ut klassiker: Stand up and shout, Man on the silver mountain, Don’t talk to strangers, We rock, Kill the king, Rainbow in the dark osv.
Lyfter på ögonbrynen två gånger. Den ena när de gräver upp den gamla Rainbowlåten Temple of the King, som enligt Dio själv aldrig spelats live förrän nu. Andra när jag märker att de inte spelar en enda Sabbathlåt. Men det är, när man tänker efter, inte så konstigt med tanke på att Dio fortfarande är mitt uppe i det senaste samarbetet med Sabb… jag menar Heaven & Hell. Står säkert i något kontrakt att han inte får köra dem solo medan.

Det märks inte för en sekund att karln har nått pensionsåldern. Han ser ut som han alltid gjort. Rösten når visserligen inte de höga tonerna längre, men det gör inget (snarare blir han mindre gapig), och styrkan är det fan inget fel på. När han tar i i refrängen på Long live Rock ’n’ Roll fladdrar håret på alla (ja, alla som nu har något hår kvar bland 40-plussarna i publiken) i det knökfullsatta KB. Och som vanligt går han omkring och skakar hand och pratar med enskilda i publiken mellan låtarna. Ett gammalt knep, men det känns verkligen hjärtligt när han gör det, och det är svårt att inte älska en stor stjärna som tveklöst erkänner att han inget vore utan fansen framför scenen.

Resten av bandet sköter sig. Rudy Sarzo är stadigt ascool bakom sin bas. Simon Wright gör sitt bästa för att imitera Cozy Powell bakom trummorna (men ta för fan ifrån honom trumsolot – snälla! Bara Neil Peart kommer undan med trumsolon). Scott Warren hamnade bakom PA:t med sina syntar, så han hade lika gärna kunnat vara förinspelad. Men jag fattar inte varför Dio envisas med att fortsätta samarbeta med Craig Goldy. Tråkigare och opersonligare gitarrist får man leta efter. Och det dubbla gäller hans scenpersonlighet. I sina bästa stunder har han samma karisma som en lungsjuk gnu. Byt ut! Nu! Please!

Summa: En kanonkväll med Dio. Som väntat. Jag klev dyngsvettig ut med ett stort leende på läpparna. Konserter är världens bästa anti-depressiva/spänningslösare/vitamininjektion/work out!
..........................................................................................................................

Nästa månad kommer att bli klart mindre tråkig. Juni är så fullproppad att jag blir trött av att bara tänka på det. Morsan kommer ner och våldgästar, midsommarfirande, födelsedagar, vi har hyrt ett hus på Jylland, jag ska lägga mig frivilligt under skalpellen, och mycket, mycket annat. Räkna med en spännande och fyllig månadskrönika i juli. Kanske något sen – tror inte att jag hinner uppdatera förrän typ en vecka in i månaden. But I’ll be back!

In the meantime: Njut av solen och ut och ät glass!



........

Tidigare månadsjournaler:

Tbax