Juli 2008

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

Att läsa: Eldkvarn har aldrig varit någon jättefavorit. De har några riktigt schyssta låtar, men deras sound och mina öron har aldrig synkat in helt på samma våglängd. Däremot tycker jag att Pluras texter alltid hållit hög klass, så jag slängde mig glatt över hans litterära debut Resa Genom Ensamheten. Den mest skitnödigt pretentiösa titel jag hört på år och dar, men innehållet är betydligt mer jordnära. Boken består av två delar: Svart Blogg – dvs den blogg han skrev under några månader i samband med släppet av skivan med samma namn, och Det Ljuva Livet – en slags memoar över uppväxten, Eldkvarns födelse och uppgång, karusellkvällarna med kokain och fester och livet i övrigt.
Let’s cut to the chase: oavsett hur intresserad man är eller inte av svensk rockhistoria i allmänhet och Eldkvarn i synnerhet, så kan Plura skriva. Hans prosa är frisk, mänsklig, sjungande och piggt halvgalen. Jag kunde inte slita mig från triviala stycken om parkettgolv, frukostmackor och flätor. För att inte tala om all mat. Pluras stora passion är mat, och han skriver så målande om sin matlagning att det bara inte går att läsa den här boken utan att äta efteråt. Och någon som lyckas med att locka fram de känslorna hos läsaren är en stor författare :-)
Vi har fått vår nya Ulf Lundell, fast utan det surgubbiga gnället. Nu vill jag att karln skriver en roman!

Månadens läsning: Erika Lopez: They Call Me Mad Dog, Chris Anderson: The Long Tail, Linda Unnhem: Swing It!, Plura Jonsson: Resa Genom Ensamheten, William Gibson: Count Zero, Ulf Lundell: Vädermannen

Ur högtalarna: Juni har varit en hysterisk släppmånad. Nya plattor hela tiden! Här är några av dem:
Alanis Morissette är tbax med nya plattan Flavors of Entanglement. Den här gången har hon jobbat med producenten Guy Sigsworth (som ju tillsammans med megageniet Imogen Heap utgjorde duon Frou Frou) så det lovade gott. Och visst fan blev det bra. Dansant sound från Guy, och bra och jämna låtar från Alanis. Klart en av hennes bästa plattor (…eller hur Kristin ;-) Låt: Straightjacket
Men den som har gjort årets dansplatta är – håll i er! – 80-talstrollet Cyndi Lauper! 54 år gammal, första nya materialet på 12 år, och med Bring Ya To The Brink får hon fan Madonna att skämmas för sina dansplattor. Snacka om come back! Nu både låter hon och ser ut som Robyn :-) Låt: försök sitta still till Into the nightlife
Judas Priest har snickrat länge på sitt konceptdubbelalbum Nostradamus, och jag funderar fortfarande över vad jag egentligen känner för det. Alltså, det är inte dåligt, men lite trögt, enformigt och tungfotat (sådär som Maiden kan låta när Steve Harris är på sitt segaste låtskrivarhumör). Tänk Loch Ness från förra plattan. Det blir så lätt fel när hårdrock försöker vara episk. Än så länge har jag inte fått hög puls av någon låt, och en del är det i ärlighetens namn kalkonvarning på, men jag vill ändå inte använda ordet ”flopp”. ”Besvikelse” passar bättre. Låt: alla låter nästan likadant, så varför inte Nostradamus
Då är Disturbeds nya Indestructible betydligt skojigare. De har tagit ut svängarna och skitat ned sin annars välputsade och något fyrkantiga staccatometal. Något som resulterat i deras förmodligen bästa platta. Låt: Inside the fire
Fyrkantiga brukar även dalmasarna i Scar Symmetry beskyllas för att vara. Och visst låter det som de har skrivit sin melodiska deathmetal med linjal och miniräknare. Komplicerade konstruktioner där inte en ton hamnar minsta snett. Men jag gillar sånt! Huvudsaken är trots allt att låtarna är bra, och det är de på nya Holographic Universe. Låt: Fear catalyst
Någon som defintivt inte kan kallas fyrkantig är demonproducenten (U2, Peter Gabriel, Bob Dylan m.fl.) Daniel Lanois. När han släpper sina soloplattor handlar det om någon slags fransk-kanadensisk folkbluescajunambientrock som låter som den improviseras fram. Nu har han kommit med plattan Here Is What Is, som faktiskt är ett soundtrack till en dokumentär med samma namn om Lanois och hans arbete. Som vanligt handlar det om musik som är mer utkast än kompositioner, mer upplevelser än låtar; och som vanligt är det ruggigt bra. Låt: Njae… kolla hellre in trailern till filmen
Eric Gadd sjunger på svenska för första gången sen 1989 på nya plattan Stockholm står kvar, men jag ligger. Och han gör det bra. Skojigt nog låter musiken mer internationell än någonsin, och mer lekfull. Kul platta! Låt: Tio minus

Månadens YouTube-videos: Tema: "Sommarlåtar"

Crowded House - Weather with you

Chris Rea - On The Beach

Colbie Caillat - Bubbly

Don Henley - Boys of Summer

Webben: Vad sägs om en Weyland-Yutani t-shirt från Alien-filmerna? Eller en CyberDyne från Terminator? Varför inte en från Shawshank State Prison? Last Exit To Nowhere har massor av såna godsaker.

Snyggt som fan: Lara Swift

Bokcitatet:
“The book was simply titled: Good Poems. The editor was Garrison Keillor, a man who could probably run for governor and be elected in the part of the world I came from. I opened at random and found a poem by someone named Frank O'Hara. It was short. That made it a good poem in my book, and I waded in.

"Have you forgotten what we were like then when we were still first rate
and the day came fat with an apple in its mouth
"it's no use worrying about Time
but we did have a few tricks up our sleeves and turned some sharp corners
"the whole pasture looked like our meal
we didn't need speedometers
we could manage cocktails out of ice and water. .."

Something happened to me there. My voice wavered and the words doubled, as if the word water from my mouth had summoned some in my eyes. I looked up and said, “Pardon me.” My voice was husky. Wireman looked concerned, but Elizabeth Eastlake was smiling at me with an expression of perfect understanding.
“That's all right, Edgar,” she said. “Poetry sometimes does that to me, as well. Honest feeling is nothing to be ashamed of. Men do not sham convulsion.”
“Nor simulate a throe,” I added. My voice seemed to be coming from someone else.
She smiled brilliantly. “The man knows his Dickinson, Wireman!”
“Seems to,” Wireman agreed. He was watching me closely.
“Will you finish, Edward?”
“Yes, ma’am.

"I wouldn’t want to be fasterer greener than now if you were with me O you
were the best of all my days”

I closed the book. “That's the end.”
She nodded. “What were the best of all your days, Edgar?”
“Maybe these,” I said. “I'm hoping.”
She nodded. “Then I'll hope, too. One is always allowed to hope. And Edgar?”
“Yes, ma'am?”
“Let me be Elizabeth to you. I can't stand being a ma'am at this end of my life. Do we understand each other?”
I nodded. “I think we do, Elizabeth.”
She smiled, and the tears that had been in her own eyes fell. The cheeks they landed on were old and ruined with wrinkles, but the eyes were young. Young.”

ur Duma Key av Stephen King

Film: Jag var en av många som grät när Futurama lades ned 2003. Det är fan inte gott om bra tecknad sci-fi komedi. Så jag är även en av många som jublar nu när Futurama gör comeback i långfilmsformatet. Fyra filmer kommer under året. Först ut är Bender’s Big Score – en story om tidsresor, kärlek och e-mailsvindlande nudistrymdvarelser. Magin och humorn är kvar, referenserna till tidigare avsnitt duggar tätt även om man kan se filmen som oskuld, de elaka skämten om Fox är sköna, men det som förvånade mig mest är hur bra filmen funkar som just film. Medan the Simpsons- och Family Guy-filmerna kändes som långa tv-avsnitt är ploten och berättandet i Futurama långfilmsvärdigt. Imponerande! Welcome back! Och jag ser fram emot nästa film – The Beast With A Billion Backs.

Först var det ett filmmanus som fick nobben, sen blev det en hyllad seriebok, och nu är 30 Days of Night film igen. I Barrow, Alaska syns inte solen till under en vintermånad. Något som en bunt vampyrer utnyttjar. Jag hatar i vanliga fall vampyrskräckisar, men här gör jag ett undantag. Tät, grym, blodig, spännande, originell och med djuriska vampyrer som skiter i snygga gothkläder och stil och bara är ute efter att slakta. Påminde mig ofta om John Carpenter’s gamla klassiker The Thing. Och det är ett jävligt högt betyg.

Månadens filmer: Curse of the Golden Flower, Star Trek III: The search for Spock, I Robot, Populärmusik Från Vittula, Halloween: H2O, The Serpent and the Rainbow, 30 Days of Night, Shoot Em Up, Curse of el Charro, Valiant, Másnap, The Invasion, A Nightmare on Elm Street 5: The Dream Child, Backwoods, The Hidden, The Bourne Ultimatum, Bee Movie, Futurama the Movie: Bender's Big Score!, Enchanted, Everything's Gone Green

Simpsonsrepliken:
Kent Brockman: "The phony pope can be identified by his high top sneakers, and incredibly foul mouth"

TV: TV-fri månad - bara en massa skitfotboll på alla kanaler.

R.I.P: Tråkigt nog har flera fantastiska människor lämnat oss i juni.
Chefredaktören för Grönköpings Veckoblad, Olov Norbrink, trillade av pinn, bara 42 år gammal. Hade turen att få jobba tillsammans med Olle under SöndagsNisse Strix-tiden. Under ett småbuttert yttre doldes en rolig och smart själ som stänkte iväg lysande satirtexter på löpande band. Och med sin genuina ”det var bättre förr”-attityd var han den perfekta redaktören för Grönköping. Humorsverige har blivit en kul typ fattigare.
Och humorvärlden har blivit en legend fattigare. Komikern och skådisen George Carlin har också lämnat oss. Sylvass, smart, kul som fan och helt unik. Kolla bara på den här akten…
Har fått en mikrofon upptryckt i plytet av rätt många vid det här laget, men ingen har gjort det så bra som tv-legenden Ingela Agardh när jag var gäst i SVT’s morgonsoffa. Hon var en helskön kvinna, något av en allmän stor-mormor i tv-huset och i det närmaste en force of nature som journalist. Kände mig heltrygg i hennes närvaro, trots att min hjärna fortfarande låg medvetslös kvar under täcket (morgon-tv är inte min grej…). Mot slutet (när hon frågade vad som är det bästa med att vara man, och jag svarade: ”att ingen glor på mina bröst när jag pratar”) drog hon av ett av sina gigantiska trademark-garv så att jag kände håret fladdra. Cool människa! Tv-rutan kommer inte att vara densamma utan Ingela.
Make-up legenden Stan Winston har tyvärr också dragit vidare. Vem? Tja, bara mannen som gjorde dinosaurierna i Jurassic Park, monstren i Aliens, monstret i Predator, Edward Scissorhands look, effekterna i Terminator-filmerna och … tja, vilken film har han inte gjort effekter till? Startade hemma i garaget innan special effekter ens var ett begrepp, utvecklade tekniker och metoder som la grunden för hela branschen, blev flerfaldigt Oscarbelönad och var tveklöst den störste i sin genre. Han var mitt uppe i arbetet med Terminator 4 när cancern tog honom, 62 år gammal.
Jag saknar dem alla.

Livet på Peterix planet:

When it rains, it pours…

Typiskt.

Efter att ha segat som sirap i januari och inte fått ett skit gjort (läs: stirrat trött på dataskärmen och väntat i förtvivlan på att någon liten älva skulle komma och hälla piggelinpulver i skallen) under den första halvan av året; samtidigt som övriga livet varit om möjligt ännu segare och händelselösare; så lossnade det naturligtvis big time lagom till semestern.

Den mentala detoxen jag genomgick förra månaden verkar funka utmärkt. Har visserligen sovit massor, och hjärnan har ibland snurrat som Travoltas höfter i Saturday Night Fever, men överlag har idéerna bubblat som under en vattenskada i samarinfabriken, och det har knackats ned en och annan bokstav vid skrivbordet.

Det har inte blivit sämre av alla sköna svar och kommentarer jag fått på mitt ”Handbok för pojkvänner”-upprop på Hennes hemsida. Responsen har varit enorm och har verkligen gett mig en kick. Fortsätt så tjejer!

Originalplanen att ha ett hyfsat klart manus innan semestern har ju självklart kraschat hårdare än Baren-Merals kändiskarriär. Jag kan vara riktigt snabb när det flyter (Ursäkta, hur dags går jorden under? skrevs ju på bara några få veckor), men inte så snabb. Om livet lämnar mig någorlunda ifred under de kommande månaderna (fat chance!) så kan det börja likna något mot slutet av sommaren kanske. Vi får se…
Men jag har en annan idé som verkligen pockar på och vill ut, så det vore skönt att få undan det här.

Lustigt nog har Ursäkta, hur dags går jorden under? plötsligt börjat göra en smula väsen av sig – nästan ett år efter att den släppts. Flera miljöprojekt har hört av sig och vill samarbeta på olika sätt, och jag har även fått några föreläsningsförfrågningar.
Det här gör mig kluven. Den boken var ju tänkt som ett bokslut över mitt officiella miljöengagemang (fick både gråa hår, magsår och en släng av misantropi de år jag jobbade med miljöfrågor på heltid, och överlåter nu världsräddandet åt yngre, piggare & friskare förmågor) och jag tackar nästan alltid nej till föreläsningserbjudanden o.dyl. Men jag stänger inte några dörrar av princip. Vi får se efter sommaren hur mycket tid & ork jag har att engagera mig. Men med tanke på hur pissigt den boken har sålt så är det kul att folk börjar vakna. Det kanske kan bli en sleeper med lite tur…

Jag har alltså varit mer jobbsugen än på väldigt länge under juni, men eftersom livet funkar som det gör har jag knappt haft någon tid till det.
En operation, morsan på besök och att vi varit bortresta har kommit i vägen.

Eftersom morsan fyllde 70 i våras, och inte har varit och hälsat på oss på drygt fem år, så bjöd vi ned henne från Luleå för en veckas äventyr i Skåne/Danmark.
Vi hade kokat ihop en trestegsraket som började med att vi firade midsommar ute på Äspö, så att hon fick träffa svärmor & övriga gänget därute igen.

Som väntat hade värmeböljan från maj bytts ut mot klassiskt svenskt vedervärdigt midsommarväder. I vår del av landet på sitt mest schizofrena humör. Sol, spöregn och åska byttes av med fem minuters mellanrum. Mest spöregn naturligtvis. Men vi hade dukat upp inne i lusthuset, så det var lugnt.
Det blev så traditionellt att det dammade om det. Sill, färskpotatis, grillat, jordgubbar och – tack o lov – nubbar. Med lite schysst sprit i kroppen klarar man av det mesta. Och jag gillar verkligen de små snaps-kiten med flera småflaskor – lite som alkoholhaltigt lösgodis.
Synd bara att vi har den här traditionen med snapsvisor. Ska man sjunga eller supa? Jag bidrog med den enda snapsvisa jag lärt mig i Norrbotten – den går så här: ”Nå!”, …sen super man (vi gillar inte onödigt krångel däruppe).

Det finns en del stories från kvällen, men de får vänta till en annan gång. Sammanfattningsvis kan man konstatera att eftersom varken jag eller Jenny är särskilt traditionella (eller ens gillar att festa över generationsgränserna), så kommer vi nog hädanefter att fira midsommar på samma sätt som vi ”firar” jul – för oss själva på hemlig ort.

Efter att ha hängt någon dag på Äspögården så tog vi med morsan till vårt lilla kyffe inne i Malmö. Visade henne lägenheten (tog 27 sekunder), Esme (det enda barnbarn hon kommer att få :-), stan och turistattraktionerna – dvs Turning Torso, Västra Hamnen, Öresundsbron och Ribban. Och det slog oss då att vi aldrig besöker de här ställena själva. Det är hemmablindsyndromet – man turistar aldrig i sin egen stad. Nu är kanske krokiga hus och långa broar måttligt upphetsande, men det gamla Bo 01-området i V. Hamnen är en pärla. Sällan har närheten till havet tagits så väl omhand som här. Känns betydligt mer Sydeuropa än Sverige. Ett måste om ni passerar Malmö!

För ovanlighetens skulle så spöregnade det inte under vår sightseeing, men blåste något så gud förbannat att om jag pinkat i medvind så hade jag besudlat någon dansk på Ströget. That’s Malmö i ett nötskal...

För att inte ge morsan reumatism av att sova på vårt köksgolv hade vi bokat hotell i Köpenhamn en natt.
Vi besökte naturligtvis Tivoli. Och självklart spöregnade det hela tiden vi var där. Vi sökte skydd i restaurang Balkonen och lunchade på rödspätta. Dessvärre bestod de 3 små förskrämda fiskbitarna till 95% av kremerad panering, serverades utan tillbehör och kostade som en oxfilé. Har ätit mer, godare och billigare fisk på Sibylla. Undvik!

Senare på kvällen tog vi en sightseeingpromenad runt i Nyhavn, kikade på den Sorte Diamant (nya operahuset), undvek alkisar, besökte Amalienborg (slottet – som morsan utsåg till världens tråkigaste; och jag håller med – till och med stenkuben Tre Kronor ser slottigare ut i jämförelse) samt Marmorkirken.
Runt Marmorkirken finns det en massa statyer av diverse historiska gubbar som betytt något för kristendomen – filosofer, profeter, predikanter osv. Eftersom jag alltid går omkring med laddad kamera slängde jag iväg några skott på dem. Ett av dem blev riktigt bra, så jag putsade upp det i Photoshop (drog ned färgen, utom i ett kyrkfönster där himlen avspeglades) och fick min första Flickr-hit med det! Niiiiiiiiiice!
Efter en shoppingdag (billig sprit och Søstrene Greene) återvände vi hem.

Väl hemma så hade båda diskhoarna stockat igen och var till bredden fyllda av äckligt avloppsvatten. Mmm… så mysigt. Men man får tacka sin lyckliga stjärna att det inte svämmat över på vårt obehandlade trägolv i köket.

När vi satt mamma på planet tillbaks till Luleå gick vi hem och gjorde slut på större delen av enliters ABSOLUT Vanilia-flaskan vi köpt i Köpenhamn, blev snorpackade och sov i ett dygn. Hur mycket man än tycker om sin förälder måste man reboota hårdisken efter att ha intensivumgåtts i en vecka…

Foton från äventyret finns här, här och här.

Dagen spermierna fick kicken

Förutom allt detta har jag dessutom hunnit med att lägga mig under skalpellen.

Jag och Jenny har ju inga som helst planer på att bli föräldrar (vi producerar hellre böcker än barn – jag sprider hellre memer än gener), så när vi tänkte efter så fanns det ingen som helst anledning att bevara reproduktionsförmågan. Därför har jag nu genomgått en vasektomi (”vas” är latin för det lilla rör som spermierna använder för att pendla till jobbet, och ”ektomi” betyder ”snipp, snipp”).

Det här är betydligt mindre blodigt än det låter. Ingreppet är pyttefnuttigt (snittet är mindre än 5 mm och behöver inte ens sys), allt är över innan man ens fattat att det har börjat (låg på britsen högst en kvart, och det mesta av den tiden gick åt till förberedelser), det gör inte det minsta ont (okej, första snittet la de tre sekunder innan lokalbedövningen hunnit kicka in, och de tre sekunderna kändes, men i vanliga fall är det helt smärtfritt) och man får åka hem direkt. Dessutom får man ta några skojiga lugnande piller innan som försätter en i ett totalt ”Jaha…”-läge, och hur ofta får man droga lagligt?
På min besvärlighetsskala lägger jag en vasektomi någonstans mellan att göra hål i örat och tatuera sig.

Visst, jag var lite öm i några dagar efteråt (och blålila på sina ställen – vilket har en viss psykosomatisk pip & gny-effekt), men inget värre än något man råkade ut för på gympan i högstadiet. Och den ordinerade konvalescensen var en perfekt ursäkt för att softa och ligga hemma och kolla på film i några dagar. Piece of cake med andra ord. Men ändå tillhör jag en minoritet.

Vi killar är ju inte direkt kända för vår enorma benägenhet att ta preventivmedelsansvar (vi pratar nästan kronisk oförmåga här). Ta t.ex. p-pillret. Det ses ju bland oss killar som världens bästa uppfinning, för vi behöver inte bry oss ett skit. Men för den som proppar sig full med hormoner finns det vissa nackdelar. Viktökning, dålig hy, illamående, minskad sexlust och humörsvängningar är några av de snällare biverkningarna. Högt blodtryck, leverproblem och blodpropp några av de otrevligare. Så många tjejer drömmer nog om den dag då det manliga p-pillret kommer. Men i väntan på det så är sterilisering ett klart schysst alternativ om man nu har fått de barn man vill ha, eller om man som jag och Jenny inte vill ha några alls. Men även här är vi killar proffs på att inte ta vårt ansvar.

Av alla steriliseringar i Sverige står männen för bara 20 procent. Vilket hade varit nog illa om det varit ungefär samma procedur för båda könen. Men en kvinnlig sterilisering är en fullständig operation där man går in i buken under narkos, med allt vad det innebär i risker för patienten. Och ingreppet kostar vården bortåt 20 000. Medan den manliga som sagt är en baggis som kostar en tiondel av den kvinnliga.
Ändå backar de flesta killar från det som uppenbart är det självklara alternativet. Varför? Vettefan, men det verkar röra sig om någon slags kastrationsångest och luddiga idéer om att manligheten sitter i sädesledarna.

Vi killar riskerar alltså hellre livet på vår partner, samt dränerar en redan fattig vård på stålar, än låter en läkare peta lite mellan benen på oss. Det är hög tid att den här delen av den manliga anatomin förlorar sin divastatus.
För er jävla mesar som tror att manligheten sitter i pungen, börjar gråta så fort den utsätts för något mer än lite motvind och tror att allting går i bitar om man råkar blänga på paketet – ta det från någon som gjort det: Allting funkar precis som vanligt efteråt. Jag lovar! Allting. Enda skillnaden är att den aktiva ingrediensen inte längre är kvar, och det rörde sig ändå om så små mängder att det inte märks.

Okej, det finns en liten nackdel. För att göra arbetsmiljön trevligare för dem som ska genomföra ingreppet måste man raka sig i skrevet. Det är inte obehagligt på något sätt (utom när det växer ut igen – fy fan vilket ställe att ha skäggstubb på! Där ett tag kändes det som om jag hade ett piggsvinskonvent i brallorna), men medan vältränade porrskådisar kanske kommer undan med den hårlösa looken, ser man själv mest ut som en anskrämlig jättebebis. Men det blir många sköna garv när man ser sig i spegeln – och hur ofta får man chansen att skratta åt sin nakna kropp?

Nej – det finns inga bilder…

Svollingvej 105, med den förbannade sängen

Efter jobbryck, operation, föräldrabesök och annat jävelskap skrek kropp och själ efter semester. Och tack o lov hade Jenny & Anna-Karin varit duktiga projektledare (som alla andra kvinnor här i världen – alla killar som tagit initiativ och arrangerat familjens semester räcker upp en hand! …nä, tänkte väl det) och bokat ett hus åt oss på Jylland i en vecka.

Björn & Anna-Karin hade skaffat en ny (bara 2 dagar gammal!), skitskön Toyota Prius elhybrid, så vi susade i stil över Öresundsbron, genom Sjaelland, över Stora Bält, genom Fyn, över Lilla Bält och fram till Vester Husby på Jyllands sydvästkust, bara några mil från tyska gränsen.
Nere vid havet där hyr man fina, välutrustade (uteplatser, disk- och tvättmaskin, stereo, tv, parabol, dvd, solarium m.m.) stenhus med stråtak i en vecka för inte mer än vad en hotellnatt kostar per skalle. Vårt var ett tvåvånings, tre sovrums helmyshus som vi föll handlöst för.

En ca 15-minuterspromenad bort låg stranden. En rätt kämpig promenad, för naturen i den här delen av Europa är dramatisk. Husen låg dolda i tät barrskog, men efter bara några steg stod man på en ödslig, vindpinad ljunghed som hämtad från Skottland (man väntade sig att Baskervilles hund skulle börja yla vilken stund som helst). Efter heden möttes man av de branta gräsbeklädda sanddynerna. Innan vi hittade den snabba vägen till havet klättrade vi upp för 3-4 rader av dyner utan att se vatten. Eftersom vi hörde vågorna började vi tro att turistbyrån ljugit om närheten till havet, placerat ut en bandspelare med havsljud och kallt räknat med att feta tyskar och svenskar inte skulle orka ända fram. Men Atlanten fanns där, vackrare än någonsin.

Vädret var omväxlande. När vi kom var det blåsigt och ruggigt så man klä sig varmt och långärmat, andra dagar var det soligt och 30-gradig hetta så man fick spackla sig med SPF 25. Men oavsett väderlek så är det inte i första hand sola-och-bada-stränder, utan gå-på-upptäcksfärd-stränder – fulla med gamla bunkrar från WW2, krabbor, bläckfiskskelett, små mollusker, drivved, döda fåglar, bärnsten och annat spännande som tidvattnet fört med sig.

De coolaste fynden var strandade ägg från rockor. En av naturens gothigaste designer – ser ut som en portionssnus formgiven av Djävulen och Tim Burton. Eftersom Anna-Karins stora intresse är tafonomi, dvs vad som händer med djur efter att de har dött (hon är den enda jag känner som alltid har en skalpell med på semestern), dissekerades äggen i jakt på små rock-embryon, men de var tomma av någon anledning. Någon marinbiolog som kan förklara det?

Självklart var vi vid havet så mycket vi kunde. Inte bara för dess skönhet och upptäcktsfärderna, utan för att strandpromenader är det mest meditativa man kan ägna sig åt. De där pillrena jag tog innan vasektomin kan slänga sig i väggen – inget kan skölja bort spänningar och bekymmer som att planlöst ströva där havet möter land, lyssna på vågornas skvalpande och känna sand och saltvatten mellan tårna. Champagne för själen!

Och det behövdes verkligen. Den här månaden har varit späckad som en kaskelott inknölad i en Pringlesburk. Bara på de tre dagarna mellan att morsan åkte och vi drog var vi tvungna att stöka undan typ två veckors fix & jobb. Jag var så spänd att om jag hoppat från fjärde våningen så hade jag inte splattat i backen utan studsat iväg till Skövde.

Vad gjorde vi annars då? Åt en massa god mat naturligtvis (Anna-Karin hade, förutom skalpellen, med sig hela sin uppsättning med kryddor, flingsalt, olivoljor och balsamvinäger). Man vet att man har semester när man kommer ut ur mataffären med bara småkakor, ett halvkilo nougat, cognac och en back Tuborg
Och ej att förglömma de danska ostarna, där även de mildaste sorterna stinker så att ett besök på avloppsreningsverket framstår som Chanel No 5 i jämförelse. Men ack så goda!

Eftersom min definition av semester delvis är att förvandla mig själv till en saccosäck med så låg ambitionsnivå som möjligt, så tillbringades många och långa stunder i en soffa/solstol med en god bok, en mp3-spelare och en pilsner/glas vin inom räckhåll. Eller bara sovande. När spänningarna väl släppte lyckades jag hänga med John Blund 12 timmar på raken – och sova middag sen. Tror min kropp verkligen behövde det…

Anna-Karin & Björn är dessutom det perfekta resesällskapet eftersom de, förutom att de är otroligt trevliga att hänga med, går att leva parallellt med utan krystade krav på gemensamma aktiviteter.

Några utflykter petade vi in på agendan ändå. T.ex. Jyllands Zoo. En sömnig liten djurpark som dock inte var så jäkla liten när man väl började traska runt i den - varje gång man trodde att man sett allt rundade man ett hörn och hittade minst trettio nya djur. Det var dessvärre en av 30-gradersdagarna, så djuren låg mest och sov undangömda i något skuggigt hörn i hettan. Fick ändå med några schyssta zoominnen: Såg två veckor gamla strutskycklingar. Helt bisarra små fågelbebisar. Såg ungefär ut som de där små dinosaurierna som åt upp Peter Stormare i Jurassic Park 2. Träffade även några pingviner som sträckte näbbarna mot skyn och sjöng högt som fan. Det lät som en blandning mellan en åsna, en gås och en älg. Ett sorgset brölande som vi tyckte skulle göra sig perfekt som klagosång när t.ex. datorn hängt sig eller man missat bussen – honk, honk, honk, brööööööööööööööl!

Var även till Kystcentret och Jyllandsakvariet i hamnbyn Thyborøn. På akvariet hade de jordens sötaste rödhajar. Otroligt vackra och sociala djur som glatt lät sig klappas.
Ett stenkast därifrån låg Sneglehuset – en kåk helt dekorerad med snäckor. Otroligt tacky! Som om Barbara Cartland och en färgblind tysk strandraggare gjort ett designprojekt ihop.

Men coolast var ändå den gamla försvarslinjen vid Thyborønkusten – över 100 gamla bunkrar på rad efter stranden. Såg ut som en blandning av Tatooine och Saving Private Ryan. Klämde lätt iväg över 200 bilder bara på dem. Überfuckingfantastic!

En underbar semestertripp, full av vila, strandterapi, god mat, vin, sightseeing, strandfynd, trevligt umgänge, glada minnen och fantastiska foton. Så full av mys att vi var nöjda redan efter halva veckan – resten var bara bonusmys. 4.5 av 5 på semesterskalan.
Men det fanns en liten orm i paradiset…

Blev inte klok på vad det berodde på – sängen var skön, naturen tyst, jag var trött och oerhört avslappnad, hade inget grubbel i huvudet som höll mig vaken – men förutom den där halvdygnstuppluren kunde jag bara inte sova på nätterna. Låg bara där i timmar och förvånades över min vakenhet. Spekulerade först i om jag kanske blivit så relaxad att kroppen fått en chock, eller om jag saknade det ständiga trafikbullret från Nobelvägen. Men så föreslog Jenny att vi skulle byta sängar med varandra, för hon hade sovit som en klubbad säl i sin. Och det blev ombytta roller! Jag snarkade på i 12 timmar igen, medan Jenny varken kunde sova eller ens tänka på den sida jag brukat ligga på, och fick gå och lägga sig någon annanstans. Vettefan vad det här berodde på, men det luktar jordlinje eller Currykryss, för förutom sömnlösheten så hade golvbräderna kring just den sidan av sängen släppt. It was cursed!
Men bortsett från den förbannade sängen var det en toppenvecka.

Bilder från Jyllandssemestern hittas här.

Nu går jag på semester på obestämd tid.
Vill någon ta en öl eller bara hänga lite är jag inte svårövertalad.
Annars: Ha en skitsön sommar!

Tidigare månadsjournaler:

Tbax