Peterix Planet - Oktober 2008

Oktober 2008

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

Att läsa: Den hårdkokta noir-genren har länge varit grabbarnas territorium, men nu är det färdigt med machoväldet. I antologin A Hell of a Woman: An Anthology of Female Noir är det tjejer som skriver om tjejer. Här är brudarna inte längre fägring, bifigurer eller våp – de bedrar, slåss och mördar lika bra som de män Raymond Chandler och Dashiell Hammett skrev om. En riktigt jämn och bra samling faktiskt. Nästan alla noveller håller hög klass. Enda nackdelen är att den är rätt lång, så jag skulle rekommendera att läsa den i portioner. Men annars så är det här ”a brilliant and riveting new take on noir -- a 21st century Female noir. Tales of resilient women faced with life's cards, shuffling and dealing the deck their own way. The tensions notch, the plots twist in a stranglehold, and it's one hell of an anthology.”

Månadens läsning: Jim Butcher: Fool Moon, Antologi: One Hell of a Woman, Terry Pratchett: Making Money

Ur högtalarna: Metallicas efterlängtade (?) nya platta Death Magnetic har nu släppts. Världen verkar vara enig om att den är ungefär så här bra. Själv ryckte jag på axlarna och insåg att jag inte fått hög puls av Metallica sen 1986s Master of Puppets, och förväntar mig inte att någonsin få det igen av det bandet. Tycker mest att det är synd att de ska sitta och tjuvhålla på demonbasisten Robert Trujillo när de ändå inte använder honom till något vettigt (han kunde ju t.ex. få gå tillbaks till Infectious Grooves).

Lyckligtvis har det släppts några betydligt mer spännande plattor den senaste månaden. Den som orsakat mest skönt pirr i min kropp är The Haunteds nya platta Versus. Göteborgarna börjar nosa Soilwork i baken som Sveriges bästa metal. Versus är mer knytnäve i ansiktet än den förra, experimentella The Dead Eye (vilket inte hindrar Peter Dolving från att t.ex. kula (kula = dalmasig tröstesång) på svenska i låten Skuld), men guuuuuuuud så jävla bra det här är. Lyssna bara på Moronic Colossus och Ceremony.

Ny platta även från danska rockabillymetallarna Volbeat - Guitar Gangster & Cadillac Blood. Man kan kanske inte beskylla dem för att experimentera med sitt sound (man behöver lyssna på bortåt tre låtar innan man kan räkna ut vilken av deras plattor det är man lyssnar på), men eftersom det låter som det brukar låter det med andra ord väldigt bra. Otroligt jämn platta. Lyssna t.ex. på Maybellene I Hofteholder.

Har hittat höstens soundtrack! Heter A Fine Frenzy, dvs singer/songwritern Alison Sudol. Musikaliskt handlar det om mjuk, stämningsfull, personlig musik – mer indie än Norah Jones men lättillgängligare än Tori Amos. Varenda låt är som en tonsatt oktoberdag. Och höstlövsrödhåriga Alison själv ser ut som direkt hämtad ur någon reklam för Burberrys höstkollektion. Kommer att gå varm närmaste månaden. Se och lyssna på Come On Come Out och Almost Lover.

Webben: Massor med fåniga och roliga tester på Blogthings.

Snyggt som fan: Nikki Pinder

Bokcitatet:
“There is this myth that if you're a woman traveling alone people will instantly want to kill you. This is an example of where you shouldn't listen to anybody. So much of the way we live and the decisions we make in this world are based on fear. It's amazing.
Sure bad things happen. They always have.
And check it out - I highly doubt you'd find a traveler pumping you full of psycho-killer fear. No. Only people who stay at home and watch too much TV will pump you full of that shit. How the fuck do they know? Look at their doors: they probably have fifteen deadbolts and an alarm system to protect their rhinestone-horse sweatshirts.
I talk to anybody. I forget I'm a girl, and I'll go out with some truckdriver I met on the side of the road and have a few beers. And when he smiles at me with that glassy-eyed look that says he wants to blow out his chakras, and invites me to the back of his cab. I go Yeah, sure, right. That's real classy and wave goodbye.
The louder you laugh and the farther apart you plant your feet, the more respect you'll get. Take up space because it's not a school dance.“

ur Flaming Iguanas av Erika Lopez

Film: Äntligen är Hellboy 2: The Golden Army här! Är STORT fan av Mike Mignolas serie om den röda demonen som älskar cigarrer och kattungar. Och Guillermo del Toro var helt rätt man att göra film av den. Den första filmen var jäkligt bra, men led lite av budgetnedskärningar och hämmande studioinblandning. Nu har del Toro fått nästan fria händer och har släppt lös hela sin galna kreativitet. Hela filmen är fullproppad med onda (?) alver, människoätande tandfeer, dödsänglar, en ashäftigt trollmarknad och annat fantasygodis som får ögonen att snurra i huvudet. Lite svagare plot än i förra filmen, och inte lika skräckig, men överlag en bättre film och mäktigare upplevelse. Liknar definitivt inget annat.
Nu känner jag mig mycket trygg i att del Toro ska åstadkomma underverk med Bilbo-filmerna…

Månadens filmer: Stay Alive, Skenbart, Pirates of the Carribean: The Curse of the Black Pearl, Re-Animator, The Covenant, Cube Zero, The Princess Blade, The Glow, CJ7, Shaolin Soccer, Journey to the Center of the Earth, 3:10 to Yuma, Dark Water (US remake), The Break Up, Sunset Boulevard, Into the Mirror, Star Trek IV: The Voyage Home, Wilderness, Meet the Spartans, Hellboy 2: The Golden Army, The Invitation, Piranha Part Two: The Spawning, St. John's Wort

Simpsonsrepliken:
Lisa: "If you must kill our dad, remember the family motto: not in the face"

TV: Säsong två av Heroes har hittat till svensk tv, men de måste ha bytt ut manusförfattarna mot fulla apor, för det är mer rörigt än spännande den här gången. Då är Tony Hills återkomst i Mord i sinnet ett betydligt trevligare återseende.
Får se vad kommande Fringe har att komma med…

Livet på Peterix planet:

Tempus Fugit

Någon som har en vecka eller tre till övers?

Ibland rinner tiden bara genom fingrarna som sand. Swoosch! - så är den borta.
Känns som jag hela tiden ligger efter med allt. Och det är inte bara en känsla – min tidsplan och verkligheten har för tillfället lika mycket med varandra att göra som en sambakorkester med en glaciär. Men det har sina förklaringar.

Tidsoptimism i kombination med det faktum att jag inte har lika mycket ork i kroppen & sinnet som ”vanliga” människor (jag är ju efter några frontalkrockar med den berömda väggen ungefär som ett gammalt mobiltelefonbatteri: laddar ur skitsnabbt och behöver laddas upp läääääääänge) är en. Efter den inledande spurten har tröttheten nu kommit i fatt mig. Någon som har ett sabbatsår till övers?

Trams är en annan förklaring. Själva definitionen av ”trams” är ju sånt där som får en hel dag att gå åt utan att man fick gjort det man skulle, och när man blickar tillbaks på vad det var som kom i vägen kan man inte nämna en enda sak.
Men en del trams kan jag namnge: spamattack.

Någon jävla hacker norpade min mailadress och använde den som avsändare till sin spam. Det här orsakade att jag fick en del mail av typen ”Mail delivery failed: returning message to sender” från de adresser som inte fanns eller bara nobbade spammet. Och med ”en del” menar jag 18 000 mail på en dag.

Det var helt sjukt! Att tömma inboxen var som att titta på Niagarafallen – det bara rann och rann och rann…
Om någon mailat mig och inte fått svar så beror det på att jag deletat utan genomsållning (hade jag gått igenom alla 18 000 mail hade jag fått sitta till påsken 2012).

Jag är inte vanligtvis en våldsam man (mitt humör är så jämnt att folk ibland håller en spegel under näsan på mig för att se om jag lever), men den här gången hade jag blodstänkta fantasier om den ansvarige hackern, en väloljad köttkvarn, ett kryddmått salt och en flock utsvultna Rottweilers.

Suck… Ibland får jag bara sån lust att göra en Plura och försvinna iväg till något ensligt hus långt bortåt tjottaheiti. Där man bara kan skriva, äta och sova. Få vara ifred. Göra klart i lugn o ro. Slippa trams och avbrott. Men jag känner mig själv, jag är 100% citykid – får jag inte känna doften av avgaser och asfalt blir jag nervös. ..................................................................................................................................................

Utöver spamattacker, trams och trötthet har jag, trots allmän folkskygghet, även varit ute och rört på mig (mer om det längre ned), så det är kanske inte så konstigt ändå att tiden runnit iväg.
Men trots det har det faktiskt hänt saker. Min agent har fått ett presentationsmaterial (provkapitel, synopsis och lite annat – allt mycket snyggt designat och förpackat av Jenny) och ska nu ut och shoppa förlag åt mig. Spännande värre. To be continued…

Några har naivt undrat om boken kommer ut innan jul, och jag har då skoningslöst upplyst dem om hur olidligt långsamt förlagsvärldens kvarnar mal. Nappar ett förlag nu i höst kommer det med all säkerhet att dröja till nästa höst innan boken når hyllorna. Sorry, men så segt är det.

Liv & Död-resor

Har som sagt varit ute och rört på mig. Av de mest skilda orsaker. Var t.ex. till Stockholm för att både gå på begravning och hälsa en nyfödd bebis välkommen.

Begravningen först: Jennys gamla tant Volga gav slutligen upp – bara någon månad från sin 100-årsdag. Höll precis på att skriva ”så ingen blev särskilt förvånad”, men det blev vi. Ironiskt nog får personer som lever länge någon form av odödlighetsstatus när de passerat den ordinarie trilla-av-pinn-åldersgränsen. Så den kollektiva reaktionen blev ”Va, är hon död?! Men hon var ju bara 99!!”

Det var länge sen jag var på begravning. Det är ju mellan generationer nu. Morföräldragänget stöp ju på 90-talet, och föräldragenerationen håller nog 10-20 år till, så det är dött på den fronten nu (excuse the pun, ibland kan man bara inte låta bli…). Och inte mig emot. Kan på rak arm räkna upp åtminstone 14 miljoner saker jag hellre gör än går på begravningar.

Ceremonin hölls i Solna norra kapell, var föredömligt kort och intim, och det var skönt att få komma in och värma sig. Stockholm var tio grader kallare än Malmö (skillnaden mellan klimatzonerna märks mest när hösten kommer, och jag gör ständigt misstaget att glömma bort att det är sommar minst en månad längre i Skåne), och jag hade bara kavaj på mig och frös som en rakad och anorektisk pingvin. Letade efter någon krematorieugn att värma mig vid, men det finns tydligen vissa etikettsregler man bör följa vid begravningar…

Efteråt hölls en liten minnesmiddag på Solnadals Värdshus. Ett anrikt gammalt ställe där bl.a. Bellman suttit och fyllnat till. Jättefina lokaler, men kocken hade uppenbarligen svårt att bestämma sig om piggvaren skulle serveras ångkokt eller som sushi och tillagade den tyvärr mittemellan.

Då var det trevligare att sen få hälsa på Hanna, Tobbis & barnen – som nu är ännu fler. Bara två veckor innan vi kom föddes lille Tage.

Tage var en skön liten snubbe. Min allmänna åsikt om nyfödda bebisar annars är att de ser ut som bulldeg och har lika mycket personlighet som en petunia, men Tage babblade på, var med, höll koll och betedde sig betydligt mer vuxet än sina futtiga två veckor. Redan en liten person. Ska bli kul att se vad det blir av honom. Han är ju döpt efter en av mina idoler – Tage Danielsson (men fick av oss snabbt smeknamnet ”Taggen”).

Alltid kul att träffa gamla vänner igen. Tobbis & Hanna hade gjort det klyftiga draget att bjuda dit Erik & Malin på middag så att vi fick träffa fler kompisar. Stockholmstripparna har annars en förmåga att bli orgier i dåligt samvete över alla man inte hinner träffa. Borde definitivt vara där oftare.

Sov över någon natt hos dem så att vi kunde umgås lite mer. Vid en vanlig middag hinner man ju bara skrapa på ytan och utbyta snabba, komprimerade hänt-sen-sist. Nu fick vi bl.a. kolla in Olivias skola och Frides dagis – aktiviteter som för oss barnlösa är lika exotiska som djuphavsdykning i Karibien.

En skön tripp, bortsett från kylan.

Hann bara hem och fylla resväskan med rena underkläder så drog vi igen. Den här gången till Linda & Anders inflyttningsfest.

De har fixat en kåk som är en del av Idingstad säteri, en bit utanför Linköping. Fantastiskt vacker miljö, men så avsides att jag inte ens hade täckning på mobilen. Sånt gör storstadsbon Peter nervös. Men väldigt trevligt ställe att bara besöka en helg.

Det kom en del folk, och L&A hade dukat upp ute på gräsmattan med partytält, levande ljus å allt. Vis av Stockholmshuttrandet hade jag på mig skinnjackan, men det kröp ned ända mot futtiga +3 under kvällen, så man hade fan behövt vantar och mössa också. Anders pajer var visserligen smarriga som tusan, men när man har istappar på gaffeln trycker man i sig käket på under tre minuter bara för att få komma in igen.

Trevlig fest med mycket trevligt folk. Träffade bl.a. en alldeles-snart-doktor som svarade på några av de hälsofrågor som plågat mig länge, t.ex. varför man oftare blir snuvig på vintern när forskare & läkare alltid säger att man inte blir förkyld av att frysa (svar: man blir inte förkyld av kyla utan av en bakterie, men när man fryser är kroppen mer upptagen med att hålla värmen än att försvara sig mot bakterier), och varför jag får ont i knäna när jag är bakis (svar: njurarna som tagit stryk).

Men man märker att man nått den åldern när festerna inte längre lämnar brännmärken på soffbordet. Hade till och med kvar i fickpluntan med Captain Morgan som jag tagit med mig, och när man har kvar sprit efter en fest har man blivit gammal…

Höll ut till typ tre innan ögonlocken stämplade ut. Sov skönt i Lauras rosa flickrum, men inte så länge som önskat. Huset är fullt med kattungar, och tidigt på morgonen smet busiga Leia in och satte sig på min rumpa för att få så bra utgångspunkt som möjligt när hon attackerade mina tår. Efter ca en timmes tåjakt avlöstes Leia av den något beskedligare brorsan Sokrates, som slickade mig på halsen, la sig på mitt huvud och somnade. Kattspinn må vara ett av världens mest mysiga ljud, men när man har den spinnande kattens nos instoppad i örat låter det mer som ett trasigt stålverk. Katter är helsköna djur, men de borde lära sig klockan…

Var naturligtvis hålögd och bakis (trots blygsamt alkoholintag – det börjar verkligen gå utför…) dagen efter. Men trots det gick vi kvarvarande gäster ut på en långpromenad för att kolla in naturen runt säteriet. Vi hälsade på kossor, vinglade fram över ängar, såg en ö som skarvar bajsat sönder och kollade in stall och verkstäder. I grund och botten hatar jag att få soljäveln i ögonen när jag är bakis, men trots det måste jag erkänna att det var hög livskvalitetsfaktor på det hela.

Lite bilder från resorna här.

Fick rensa systemet och bättra på tinnitusen med lite skön livemetal.
The Haunted passerade stan med nya plattan Versus i bagaget. Självklart var jag där.
Björn hängde på, och tryckte i mig en massa öl, så vi var på rätt bra partyhumör när göteborgarna hängde på sig gitarrerna och riffade loss i drop-C.

Jag vet inte riktigt vad som hände. Kanske var det mitt humör i kombination med Haunteds adrenalinframkallande deathtrash. Kanske var det ett stort sug inom mig efter något som talade till reptilhjärnan (det blir lätt så jävla intellektuellt när man sitter och skriver hela tiden). Men det var det råjävlaösigaste jag varit med om!

Stod med fjortisarna längst framme vid scenen och headbangade så att nacken värkte dagen efter (lyckades t.o.m. på något sätt få blåmärken på fingrarna!). Och hur fan kan man sitta still när de stänker av köttstycken som 99, The Medication, No Compromise och Moronic Colossus rakt i ansiktet på en?! Kroppar studsade, hårmanar slängde omkring, horntecken restes upp i luften, svett stänkte. Det hela var som sex – svettigt, skönt, primalt och det går inte att minnas några detaljer, bara upplevelsen.
Som att bli överkörd av ett godståg – på ett bra sätt!

Blir mer och mer imponerad av sångaren Peter Dolving. Han är den typen som har en röst som är mer personlig än tränad, och den funkar klockrent i The Haunted. Men nu har jag även börjat upptäcka honom som människa. Och bästa liknelsen där är väl som en svensk Henry Rollins, för han bär på samma explosiva blandning av ilska och intelligens. På scen är karln ett unikum. På en och samma gång är han svår/glad/lätt retarded/hypersmart. Exempel på mellansnack:

”Det svenska sättet: (tom blick, ihopsäckad och låtsas blippa på en fjärrkontroll). Fan, folk DOG för att vi skulle kunna ha det så här, och vad gör vi? (tom blick, ihopsäckad och låtsas blippa på en fjärrkontroll)”
Håller ett långt utlägg om retorikstudier, tvivel och övertygelse som han avslutar med ”Jag önskar att vi kunde spela en låt om att knulla, men det kan vi inte.”

Årets adrenalinkick alla kategorier!
Järnspett och skruvstäd hade inte kunnat få bort från-öra-till-öra-leendet jag hade efteråt. Och jag vaknade flera gånger under natten av rushen som satt kvar i kroppen.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen – det finns ingen bättre antidepressiv medicin än hårdrockskonserter!
..................................

Bilder (inte mina dock) från konserten här.

Önskelista

Den 17:e oktober slutar jag vara trettionånting.
Det finns två sätt man kan fira den här typen av milstolpar i livet på:

Med en så massiv storbrakajävlajättefest att man är bakis tills man fyller 50.
I stillhet och förnekelse på okänd ort.

Jag kommer att köra på alternativ nr 2.
Men låt för all del inte det hindra er från att köpa mig någonting nice i present. För att göra det lättare har jag t.o.m. sammanställt en liten önskelista:

Canon EOS 450D, med en IXUS 85 som sidekick.
ESP Eclipse, antingen Eclipse I CTM VB Vintage Black eller Eclipse I CTM PL Paul Landers Custom Run (absolut inte den med ful guldkant – urk!)
En ny större lägenhet. Kontakta mig för detaljer om läge och storlek.
B&O BeoSound 9000 med BeoLab 5.
Graham Mastertons samlade verk.
Alla 11 delar av Neil Gaimans Sandmanepos.
Arkiv X-boxen.
Ett presentkort på en tatuering. Storlek: den är tänkt att gå från vänster arms skuldra/axel till strax nedanför armbågen. Motivet kommer att vara en abstrakt blandning av tribal/art nouveau.
Spons till en Japanresa (typ 10-14 dagar i Tokyo).
En fullständig kontorsinredning från Art Deco Peter Cygal.
Alien Facehugger i Cryostasis, skala 1:1.
Dave Veloz's SteamPunk Mod, Monitor, & Keyboard.
The Nightmare Before Christmas Cookie Jar.
R2-D2 Trashcan.
Mathmos Eclipse-lampa.
Demon From the Depths Throne Seat.
Horst Portraits.
Star Wars Force FX Lightsaber (Darth Vader).
Biljett till Black Label Society på Berns 25/11, och till Soilwork på KB 12/12. Och får någon tag i en biljett till det utsålda Volbeatgiget på KB 9/12 blir jag för evigt tacksam!
Årskort hos närmsta simhall.

Vad som helst från Affliction, bara det är svart eller rött (strl: M, skor: 43 – inga kepor tack!).
Vad som helst från Greathouse Hardware.
U.S.C.M. Colonial Marines t-shirt (strl m).

Vadå svindyrt och svårt att få tag på?
Okej, jag kan faktiskt även acceptera fina flaskor med alkoholhaltigt innehåll. Gärna mörk rom och calvados (men inte whisky – tycker virre smakar spolarvätska).

September Sun

Hösten kom snabbt i år. Ena helgen satt man i skjortärmarna i parken – nästa var det bara att dra på sig skinnjackan. Och då är det ändå soligt och milt här nu jämfört med andra svenska städer jag besökt den här månaden. Termometern håller sig kring 15-strecket och det är fortfarande mer grönt än gult i träden.

Jag är extremt ambivalent när det gäller hösten. Visst, den är oerhört vacker och stämningsfull (har självklart varit ute på fotosafari och fångat färgerna och atmosfären), men den är även sommarens dödsvaka och vinterns födslovärkar. Jag hade tyckt betydligt mer om den om man haft ett hus i t.ex. Spanien att smita iväg till när termometern når min smärtgräns +12. Som det är nu lockar den fram mycket melankoli i mig, och lite mild sorg.
Och vem skriver bättre låtar om melankoli och sorg än Type O Negative! Går det att hitta en mer passande låt till den här tiden på året än deras September Sun?