November 2008

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

Att läsa: Jag letar hela tiden efter bra, nya böcker, men ibland går man över ån efter vatten. Mycket av det bästa är redan skrivet sen länge. Har den senaste tiden återupptäckt gammal noir, och kanske då främst Raymond Chandler. Läste hans Philip Marlowe-deckare The Long Goodbye, och fick mig en rejäl läsupplevelse. Jag gillar i vanliga fall inte deckare – de är för tråkiga och förutsägbara samt rätt taffligt skrivna (i varje fall de svenska). Men det här är något helt annat. Ploten är allt annat än förutsägbar. Börjar med att en av Marlowes vänner anklagas för mord och sen dör själv, fortsätter med ett helt annat fall med en försvunnen alkoholiserad författare och sen knyts alla intriger och lösa trådar sakta ihop till en spännande story där överraskningarna fortsätter ända till de sista sidorna. Men bokens främsta styrka är språket. Den är oerhört elegant skriven. Chandler får orden att stilfullt flyta fram som replikerna i en gammal svartvit 40-talsfilm. Vad sägs om de här styckena:

He looked up with a tired smile. ‘Maybe I can quit drinking one of these days. They all say that, don't they?’
‘It takes about three years.’
‘Three years?’ He looked shocked.
‘Usually it does. It's a different world. You have to get used to a paler set of colours, a quieter lot of sounds. You have to allow for relapses. All the people you used to know well will get to be just a little strange. You won't even like most of them, and they won't like you too well.’

‘Alcohol is like love,’ he said. ‘The first kiss is magic, the second is intimate, the third is routine. After that you take the girl's clothes off.’
‘Is that bad?’' I asked him.
‘It's excitement of a high order, but it's an impure emotion, impure in the aesthetic sense.’

I pulled her close and she cried against my shoulder. She wasn't in love with me and we both knew it. She wasn't crying over me. It was just time for her to shed a few tears.

Månadens läsning: Raymond Chandler: The Long Goodbye, Jim Butcher: Grave Peril, Kevin Brockmeier: The Brief History of the Dead, Andreas Roman: Mörkrädd, Joe Haldeman: The Forever War

Ur högtalarna: Jag har alltid sett Slipknot som en gimmick mer än som ett band. Ett modernare och ondare KISS som frustrerade tonåringar i Iowa lyssnar på för att jävlas med sina konservativa föräldrar. Men nya plattan All Hope Is Gone har fått mig att ändra åsikt. Främst för att de evolverat så grymt musikaliskt – sämsta låtarna på AHIG är bättre än något de gjort tidigare. Mycket tack vare att deras aggrometal kryddats med fet groove, som i Psychosocial. Och för att de tar ut svängarna – mitt i all aggrogroove slänger de in årets powerballad: Snuff. Men lika stor orsak till varför den plattan talar till mig är att ilskan och samhällskritiken känns jävligt äkta. Kommer på mig själv att vråla med i…

We will burn because we won't unite!
What are we conceding for our freedom?
Why does anybody think we need 'em?
I would rather fight, than let another die.
We're the problem, but we're also the solution.
50 seconds, 100 murders.
The bill of rights is a bill of sale.
We have made the presence - obsolete.
What do you want?
What do you need?
We'll find a way,
When all hope is gone!
We've seen the fall of the elite.
Bury your life, take a disease.
We'll end the world, when all hope is gone!

Gör man en musikalisk 180-graderssväng från Slipknot hittar man Lenka. En australisk tjej som gör glad alternative pop jag närmast vill kalla barnmusik för vuxna. Det är färgglatt, roligt, bra och enormt humörshöjande. Lyssna bara på The Show och Don’t Let Me Fall.

Webben: Galna skyltar, lappar och annonser på Tjuvtittat.se.

Snyggt som fan: Rosie Hardy

Bokcitatet:
“The way I see it, anyone who's proud of their country is either a thug or just hasn't read enough history yet.“

ur Black Man av Richard Morgan

Film: Efter de lysande filmerna Dog Soldiers och The Descent har jag fått stor respekt för regissören Neil Marshall. Och nu har han även fått mig att le från öra till öra i 108 minuter i sträck. Orsaken är hans senaste film Doomsday. Den har fått en del skit, men kritikerna har inte fattat att det här är en lysande fanboy-hyllning till klassiska 80-talsactionrullar. Doomsday är i princip en skotsk remake på Escape From New York med snodda scener från bl.a. Aliens, Mad Max, Highlander, Dawn of the Dead, James Bond och många, många fler. (Att känna igen filmreferensen kan bli ett mycket blött drinking game.) Är man med på att det här är en tribute och ett slags inside joke för killar uppväxta med 80s action är det här kul, galet, våldsamt och otroligt underhållande.

Månadens filmer: Rocky Balboa, Superhero Movie, Foo Fighters: Everywhere But Home, White Noise, Hollow Man 2, Chinatown, Vampires: The Turning, Shall We Dance, The World's Fastest Indian, Dracula III: Legacy, Reeker, Appleseed, Revelation, Addams Family Values, The Wedding Crashers, Star Wars: Episode IV - A New Hope, The Mummy, The Eye (US remake), Doomsday, The Seeker: The Dark Is Rising, Madhouse, The Diary of Ellen Rimbauer, The Legend of Hell House, Dixie Chicks - Shut Up & Sing, The Thing, Intacto, In Good Company

Simpsonsrepliken:
Mr Burns: "I can't be responsible for what my goons are ordered to do."

TV: Fringe vill gärna vara det nya Arkiv X, men kommer bara halvvägs. Det saknas den rätta stämningen, Joshua Jackson är med (allt han är med i förvandlas till bajs) och varför har man med en så grymt bra skådis som John Noble om man bara ska låta honom spela en lallande idiot? Men med det sagt så är ”bara” halvvägs till Arkiv X en jäkla bra bit på vägen, och de senaste avsnitten ger löften om en tajtare och mer mystisk story.

Livet på Peterix planet:

40

Hösten fortsätter att snabbspolas fram. Händelser och årstider blixtrar förbi mig som laserstrålarna i en Star Wars-rulle. Är det så här det känns att bli gammal?

För gammal har jag blivit. Liksom årskullskollegorna Kylie Minogue, Henrik Schyffert, Dressman, Adam Alsing, Emma Sjöberg, finansminister Anders Borg och Försvarets materielverk har jag nu slutat vara trettionånting; och det är vad den här månadskrönikan huvudsakligen kommer att handla om.

Fast självklart har det hänt mer än så. Framförallt på jobb-fronten. Men det mesta av det kan jag inte prata om än. Bör kunna uttala mig i nästa uppdatering, men kan väl tillsvidare säga som så att jag går omkring med ett stort leende på läpparna samtidigt som affärsmannadelen av min hjärna jobbar för högtryck.

Livet bortom skrivbordet har mest bestått av återhämtning och några små sociala insatser. Roligast av dem var när Tobbis, Hanna och ungarna kom ned och hälsade på en dag. Tog dem till Malmö Museer och hade en toppendag tillsammans.

Men 40-årsdagen har som sagt dominerat månaden.
Som jag nämnde tidigare så finns det två sätt att fira jämna födelsedagar: jättefest eller fly fältet. Jättefest lät så jobbigt så jag flydde fältet istället. (Fest kan man ha senare, och av roligare anledningar än att man är ett år närmare döden).
Första planen var att dra till Tokyo, men av tusen olika anledningar får den resan vänta lite, så vi smet iväg till världsmetropolen runt hörnet – Köpenhamn.

Jenny hade, som den underbara superfru hon är, planerat en toppenhelg. Hade inte en tråkig sekund.
Det började iofs vingligt. Klockan 04.30 vaknade jag av att grannarna fyllegrälade (vi bor så lyhört att man kan höra silverfiskarna fisa två lägenheter bort). Gick upp och fikade, läste Sandman och sövde om mig med en vodka shot vid sexsnåret. 07.00 vaknade jag av ett SMS. Limmade igen ögonlocken ännu en gång och fick ytterligare någon timmes sömn innan det bara inte gick att sova mer.

Fick champagnefrukost och paket på sängen innan vi hoppade på tåget över bron. Slängde in väskorna på hotellet och besökte sen det ena höjdarstället efter det andra.

Började på Chilihouse – som namnet hintar ett ställe som bara har chilisaker: såser, kryddmixer, choklad m.m. Köpte på mig chili-öl och några chokladkakor.
Chili och choklad är ju en av de där smakerna som är ett marriage made in heaven (eller hell snarare, i den positiva bemärkelsen) – sötma i ljuv harmoni med hetta. Blir dessutom oerhört pigg av att äta den - funkar 1000 gånger bättre än kaffe (…som jag faktiskt blir trött av). Favoriten bland inköpen heter Raisin Hell – en russinchoklad med Habaneropeppar. Världens godaste lokalbedövning! Åt en halv ruta och kunde inte känna tungan på en halvtimme.

Drog vidare till Creperiet La Galette. Oerhört charmigt ställe, väl undangömt i en gränd och med en egensnickrad entréport a’la Asterix & Obelix. Jag har testat creperier förr och inte blivit så värst imponerad, men det här var något helt annat. De beställer sitt blé noir bovetemjöl från Bretagne, och den getost & spenatgalette jag åt var tunn som ett frimärke, frasig som frostskare och fullkomligen smälte på tungan. Höjdare! (…börjar dregla bara jag skriver det här)

Nästa anhalt var Tivoli, där Halloweenfirandet var i full gång (danskarna skiter som vanligt i hur resten av världen fungerar och anser att Halloween passar bättre mitt i oktober). De lägger verkligen ned resurser på det där stället – det var pumpor, fladdermöss, rykande häxkittlar och Jack-dockor överallt. Coolt och stämningsfullt.

Efter en liten återhämtningstupplur på hotellet var det middagsdags. Från den upplevelsemeny Jenny komponerat valde jag den oerhört charmiga italienska restaurangen La Strada. Ett litet romantiskt och mysigt (och jag betonar verkligen mysigt) ställe som hämtat ur Lady & Lufsen. Rustik och lummig stämning, små bord, levande ljus, rosor på borden och varm atmosfär. Personalen var proffsig, personlig och jättetrevlig, servicen snabb och oklanderlig, maten väldigt god och priserna överkomliga. Helt klart en ny favorit!

Bara runt hörnet låg baren Coconut Beach Bar – en källare de fyllt med sand, kokosnötter, strandmöbler, surfbrädor, oljefat och en illa hopsnickrad bar där de serverar paraplydrinkar. Grymt coolt ställe! Sippade på en Strawberry Colada, körde ner fötterna i sanden och förnekade hösten utanför.

Och där tog min ork slut. Höll ändå rätt bra med tanke på att dagen började mitt i natten, att jag numer är en gammal man och att alkoholen rann ned i strupen hela dagen. Vi vinglade tillbaks till hotellet, käkade godis och kollade på Star Wars: A New Hope innan John Blund invaderade.
Ska det vara så här trevligt att fylla 40 gör jag det gärna igen.

Dag 2 blev bra den också. När vi sovit av oss bakfyllan drog vi ut igen. Började på Ripley's Believe It or Not! – en modern freakshow fylld med tvåhövdade kor, kannibalskallar, tortyrverktyg och konstverk gjorda av fickludd. Oerhört tacky och klart kul ställe att besöka när hjärnan puttrar på tomgång.

Hade planer på att besöka Hotel D'Angleterres bakelsebuffé, men missade att den bara var en gång i månaden. Men plan B var inte fy skam: ett besök hos chockladkedjan Summerbirds butik Kransekagehuset. Fick med oss några bakelser som fick smaklökarna att slå volter (och midjemåttet att dubbleras). Bl.a. deras berömda Grand Cru Flødeboller – tänk en mums mums fylld med polynesisk vaniljcreme och jordgubbar eller hallon, täckt med ett tjockt lager mörk choklad. Inte att leka med! (fan, nu dreglar jag igen)

Shoppade runt lite och fyllde både garderob och barskåp innan vi käkade på stamhaket Mama Rosa. Sen tog orken slut igen och det blev ytterligare en kväll av godis och film på rummet.

Presenter då?
Jag är ju den typen som är väldigt svår att köpa något till. De saker jag väl vill ha brukar kosta bortåt 15 000 (hade ESP-gitarrer och Canon-kameror på önskelistan, men än har jag inte sett till några såna paket. Får väl försöka muta tomten…) och utöver det så slipper jag gärna fler prylar som bara tar plats och samlar damm.
Därför fick jag huvudsakligen saker som går att stoppa i munnen och njuta av. Mest choklad i alla möjliga olika former (värst var Romas, som inte visste vad jag gillade och därför köpte en av alla chokladkakor som finns, typ), men även en cognac som omedelbart blev en ny favorit: Braastad XO – har aldrig druckit godare!

Men bästa presenten hade Jenny satt ihop, med benägen hjälp av alla mina vänner. Hon hade frågat i princip alla jag känner vad som var det bästa med mig, och att ge mig några stöttande ord när jag nu officiellt klev in i medelåldern. Det här lästes bitvis upp för mig under hela födelsedagen, och var en helt underbar upplevelse (för att inte säga enorm egotripp :-). Så tusen miljoners miljarders tack till: Helle, Roger, Gitte & Co, Hanna, Conny, Stina, The Janes Family, Aliina, Tintin, Aki, Danny & Anna, Fride, Åsa & Thorbjörn, Max, The Wallin-Fryksborn Crew, Rikard, Erik & Malin, Ella, Krickelin, Ulrika, Anita, Susie, Tobias, Emma, Björn & AK, Niclas, Donna & Guy, Robert, Fanny & Cajsa, Emilia, Molly, Roger & Sarah, fam Mörsare, Micke och Ingemar. Era vackra ord och hyllningar gjorde verkligen min dag!
Enligt dessa människor är jag, sammanfattat, ungefär så här:

”Full av överraskningar – ofta utan minsta hint”
”Jävligt snygg”
”Tjockare än jag”
”Vett att uppskatta ost och choklad”
”Tar sin klädstil seriöst, fast ändå oseriöst”
”Trots sitt vin-intresse och intellekt en Koskenkorvakille”
”Strålande stjärna på det manliga släktet-himlavalvet”
”Latare än vad jag är”
”Flegmatisk men ändå synnerligen effektiv”
”Så klurig att han triggar oss andra att tänka i nya banor”
”Stora mentala öron”
”Hängivet Alanis-fan”
”Ambitiös livsnjutare”
”Stark egenvilja”
”Lycklig av bra musik och nöjd av god ost”
”Delar vår glädje att se pirajor äta”
”Reminds me a little of the Addams Family”
”Aldrig tackar nej till en sup”

Klockrent!
Tack alla!

Medelålderskris och åldersnoja då?
Nä. Tror inte det.

Kriser får man när man inte gör det man ska, och det gör jag. På daglig basis. Att följa sitt hjärta må jävlas med ekonomin och allmänt krångla till det, men det är helt oslagbart när det kommer till att vara nöjd med sin tillvaro.
Dessutom är jag mentalt bara 24.6 år gammal enligt testet på Vuxenpoäng.com (en siffra jag fortfarande inte riktigt vet om jag ska bli glad eller orolig över…).

Tror att det där med åldersnoja inte är så aktuellt för min generation överhuvudtaget. Vi är för noga med att vårda vår personlighet och våra passioner för att tappa bort oss själva och bli desperata över någon ”förlorad ungdom”.
Nemi har sagt några oerhört vettiga saker om det där med medelålderskriser som jag fullständigt håller med om.

En liten nackdel finns dock.
”Youth is wasted on the young” sägs det, och jag håller fullständigt med. Har aldrig känt mig så väl sammansatt mellan öronen som nu, men kroppen verkar gå åt det helt andra hållet (något som Dan Piraro sammanfattat väldigt träffande och kul). Knakar å brakar som regalskeppet Wasa bara jag rör mig. Stönandena i sängen kommer oftast från svårigheter att ta sig upp. Bakfyllan varar numer så länge att årstiderna hinner skifta. Gäspar innan 22.00 på fester och undrar när det är okej att gå hem och lägga sig utan att vara töntig/oartig. Det enda jag behöver göra för att klä ut mig till zombie på Halloween är att låta bli att borsta tänderna. Det går utför nu…
Men det här förfallet är även självförvållat (för mycket stillhet vid skrivbord och i tv-soffa), så det ska nog gå att trimma fram lite mer fysisk umpf! innan det är dags att kvittera ut rullatorn.

Nu orkar jag inte tjafsa om 40-årsdagen längre, för ärligt talat, hur trevlig jag än hade så var den glömd tre dagar senare. Livet består av betydligt viktigare saker än några siffror på körkortet.
Avslutar med en liten slideshowgrej jag lekte fram med ett nytt Flash-program. Glöm inte att slå på högtalarna, för jag hittade dessutom det perfekta soundtracket till Peter – The First 40 Years:

Tidigare månadsjournaler:

Tbax