Januari 2010

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

Att läsa: Säga vad man vill om Stephen King, men han är en jävel på tänk om?-historier. Hans senaste, Under the Dome, går ut på ”tänk om en småstad i Maine plötsligt stängdes in av ett osynligt kraftfält?” (Nästan samma story som Simpsons the Movie faktiskt.)
Blev först lite orolig när jag upptäckte att boken landade på 1074 sidor. Inget fel på långa böcker, men King’s största svaghet som författare är att hans berättarglädje ofta drabbas av elefantiasis och att varenda liten skithändelse och pyttekaraktär fläskas ut och får en minst novellång bakgrundsstory/presentation. Nästan alltid intressanta och välskrivna små utflykter, men de sker hela tiden på bekostnad på huvudstoryn. Men inte här - längden till trots så är det här en sammanhållen och tät bok nästan helt utan utfyllnad. Berättandet håller högt page turner-tempo hela vägen, och påminde mig av någon anledning om LOST. Förstår faktiskt inte varför boken är så lång. Det kändes bara som att läsa ca 250 sidor. Vilket bara det är ett gott betyg.
Det är en rätt så politisk bok. Känns som om King velat få ur sig en massa frustration över det som hänt i hans land senaste åren. Det som sker i den lilla staden Chester's Mill efter att Domen stängt ute den från resten av världen är som en bonsaiversion av Post-9/11 USA. Det tar bara fem minuter så är det rena Flugornas Herre-stämning bland invånarna – i den här skräckhistorien är monstren de som bor på samma gata. Stadens ledarskikt (the Bad Guys) – konservativa högerkristna som redan innan ”Dome-day” jagat makt och kontroll med manipulation och rent kriminella medel – säkrar sin makt ännu hårdare genom att skapa panik, utnyttja folks rädsla, ljuga, manipulera, hitta på fiender, angripa egna mål för att motivera ökad vapenmakt och inskränkta rättigheter osv. Har vi hört det förr? Det är nästan som King skrivit ihop med Michael Moore. Och det är en hårdraget svartvit story. Skurkarna är så nedrigt lumpna och vidriga att jag flera gånger fick lust att hoppa in i boken och strypa dem. Lyfte först på ögonbrynet över att King klämt ur sig en så grovhuggen story, men upptäckte snabbt att jag verkligen gillade det svartvita. Nyanser kommer så ofta i vägen för svallande känslor och en pulshöjande thrill ride :-)
Att läsa den här boken är rent fysiskt som att hålla en mjölpåse, men det är den mest drivna, spännande och tänkvärda tegelsten jag plöjt mig igenom. Längesen King var så här förbaskat underhållande.

Månadens läsning: Naomi Novik: Victory of Eagles, Simon R. Green: Paths Not Taken, Laura Cerwinske & Steven Brooke: Miami Hot and Cold, Tom Martin: Kingdom, Cassandra Clare: City of Ashes, Caitlin R. Kiernan: Murder of Angels, Les Claypool: South of the Pumphouse, Stephen King: Under the Dome

Ur högtalarna: 2009 var ju ett år fyllt med diverse skivsläppsbesvikelser från gamla favoriter. Men det dök även upp små överraskningar från mindre kända förmågor. Gillar man modern metal kan det vara värt att kolla upp Threat Signal och Dark Age, Kanske inte några kioskvältare, men har lyssnat en del på deras senaste plattor, och de växer.
Smakprov:
Threat Signal – Through My Eyes
Dark Age – 10 Steps to Nausea

Webben: Blandat roligt/sjukt:
DemotivateUs.com - The Best Demotivational Posters
Found Shit - Funny, Bizarre, Amazing Pictures & Videos
Sleeveface - One or more persons obscuring or augmenting any part of their body or bodies with record sleeve(s) causing an illusion

Snyggt som fan: Nadya Lev

Film: En del filmer är mer en primal upplevelse än någonting man betraktar intellektuellt, och går inte att skriva om på samma sätt som det inte går att recensera t.ex. en orgasm, eller känslan när ett stridsflygplan blåser förbi på låg höjd i överljudsfart. Det blir därför en kort och concis recension av James Cameron’s AVATAR: ett champagne blowjob för ögonen (och alla andra sinnen med för den delen). Lätt en av de tio senaste årens bästa och mäktigaste filmer. OBS! Bör verkligen ses i 3D!

Månadens filmer: X-Men Origins: Wolverine, Wall-E, Happily N'Ever After, Monsters vs. Aliens, Laputa, The Tale of Despereaux, Knowing, Dungeon Girl, The Nun, Bolt, Dazed and Confused, Holiday, DOA: Dead or Alive, Danny the Dog, Must Love Dogs, Stardust, AVATAR, Empire of the Wolves, Village of the Damned, Skinwalkers, The Love Guru, Street Kings, Hard Candy, Family Guy: Something Something Something Dark Side, The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring, The Lord of the Rings: The Two Towers, The Lord of the Rings: The Return of the King, Good Night & Good Luck, Terminator Salvation, The League of Gentlemen's Apocalypse, Melinda and Melinda, Australia, Pee-wee's Big Adventure

TV: Slow Food, Medelhavsgastronomi, motgift mot vintermörker, oemotståndlig matporr etc; det kanske bästa program som SVT någonsin producerat – Solens Mat – är tillbaka när vi behöver det som bäst. Nobelpris i livsnjutning till Bo Hagström!

Är svag för nördar och socialt handikappade genier, så sitcomen The Big Bang Theory blev snabbt en ny favorit. Handlar om Leonard och Sheldon, två överintelligenta twentysomethings som jobbar som fysiker på Caltech, som försöker ha någon slags normalt liv och träffa tjejer trots att allt i deras värld kretsar kring Star Trek, medeltidsmässor, serietidningar, dataspel och kvantfysik.

Livet på Peterix planet:

Another christmas successfully resisted

December blåste förbi som om någon stoppat en raket i arslet på månaden. Ena dagen var det första advent – högst tre dagar senare var det nyårsafton. Max tre dagar.

Inte för att det gör något. Är inget större fan av december. Mörk. Kall. Stökig. Full av storhelger som är lika mysiga som att tugga på stanniolpapper.

Nu firar vi ju inte jul längre. Det har blivit allt mindre för varje år, och från och med förra året har det blivit en dag som alla andra. Orkar inte dra orsakerna till varför julen fått foten här igen, men en del går att läsa i den gamla Henneskrönikan ”Glada Grinchen firar alternativ jul” (<- klicka för att läsa).

Julafton satt vi i alla fall hemma och myste som vilken stillsam lördag som helst. Det enda utöver det vanliga under julhelgen var väl att vi tog ett Lord of the Rings-marathon och slaktade en stor ask med Belgiska praliner.
Another christmas successfully resisted.

Finns fler orsaker till varför jag är glad över att december blåste förbi i en blinkning. Balansen mellan de bra sakerna som hände och de dåliga tippade under årets sista veckor rejält över till den bajsiga sidan. Here’s some of the crap:

• Snö och minusgrader är ovanligt i Skåne. Helst innan jul (senast det var en vit jul var, enligt vissa källor, 1979). Men i år kom det vita giftet i stora mängder redan i mitten på december. De flesta (helst ungar) blir glada över det här, men snö är min kryptonit. Jag blir trött, deppig, håglös, oinspirerad och torr. Nu försvann visserligen skiten efter en dryg vecka, och julen blev snarare gråslaskig än vit, men för mig är skadan redan skedd. Med tanke på hur mycket jag vissnar när den mörka och kalla årstiden kommer misstänker jag mer och mer att det inte är blod som rinner i mina vener, utan klorofyll.

• Ett av mina absoluta favoritband i hela världen – Killswitch Engage – spelade i mina kvarter, …och jag hade inte möjlighet att gå.

• Samma visa med den geniala komikern Eddie Izzard.

• I över 20 år har jag prenumererat och skrattat gott åt tidningen Larson! Men nu lägger Schibsted förlag ned sin serieutgivning i Sverige, dvs Larson!, Nemi, Pondus m.fl. Bara det en naturkatastrof! Visst, konkurrenten Egmont kommer säkert att lägga vantarna på resterna och ta över eller göra tidningar med liknande innehåll; men FarWorks, som handhar rättigheterna till Gary Larsons skämtteckningar, kommer inte att förlänga några nya licensavtal, så nu är det för alltid slut med The Far Side. Sorg…

• COP 15-fiaskot i Köpenhamn... Jesus H. Christ On A Popsicle Stick! We’re doomed! Ska det inte gå att komma överens ens om ett urvattnat icke-bindande fjutt-avtal?! Väntade mig kanske inget världsrekord i samarbete, men det roliga med att vara cyniker är att det är så kul när man har fel. FN:s klimatchef bedömde visserligen också inledningsvis mötet med skepsis: ”Man kan dra hästarna till vattnet men inte tvinga dem att dricka”. Nu med facit i hand kan vi konstatera att det var omöjligt att få hästjävlarna att ens titta på vattnet. Det kanske inte är så dum idé ändå om mänskligheten lägger krokben för sin egen existens…

• Blev sjuk under helgerna. The Mother of all Colds. Om snor tangerade samma literpris som Saudisk råolja skulle jag kunna köpa en paradvåning på Strandvägen vid det här laget.

• Att jag låtit bli att följa mitt hjärta, kompromissat och lullat iväg efter vägar som inte fört mig dit jag ville bla, bla, etc, har gett mentala konsekvenser under hela hösten. Nu kom även de praktiska konsekvenserna och bet mig i arslet.

Men count your blessings, som man säger. Det har ju även hänt roliga saker under december. …tror jag. Vänta, låt mig tänka efter. ………….. hmm ............. Ah! Terry Pratchett blev ju adlad. Och min svåger bjöd på den där fantastiskt ljuvliga Braastad cognacen när vi hälsade på. Och SIA's chilichokladglass är den godaste och bästa förkylningsmedicinen utanför Apotekets sortiment. Och AVATAR var en sån där överjordiskt mäktig bioupplevelse av LOTR- och STAR WARS-klass. Och Stephen King's magnifika Under the Dome var suverän krasslighetsläsning som nästan fick mig att glömma att jag höll på att hosta upp lungorna (sträckläste 1074 sidor på 4 dagar). Och hur mycket jag än skiter i julen så inträffade ett musikrelaterat julmirakel i England som verkligen värmde mitt hjärta. Mer om det längre ner vid månadens video.

200whateverfuckingyearitwas

Blev som sagt sjuk under mellandagarna – snor, hosta, halsont, feber och kände mig lika kraftfull som en dockvagn – så nyår blev extremt lo-key. Nyårssupén bestod av smörstekt Bafucin på en spegel av Nezeril, ugnsbakad Bisolvon till dessert, allt nedsköljt med Panodil-bubbel. Bleurgh!
……………………………………………………………...............

Alla listor och tillbakablickar i tidningarna påminde mig om att det inte bara var 2009 som tog slut, utan även 00-talet. Funderade en liten stund på hur jag personligen skulle sammanfatta det senaste decenniet, men kom snabbt fram till att jag inte alls hade lust att sammanfatta något. Tiden går, förhoppningsvis lär man sig något under resans gång. That’s it.
Har alltid varit mer intresserad av vart jag är på väg än vart ifrån jag kommer.

Samma sak med 2009. Har redan tittat noga på det, och visserligen har jag haft kul stora delar av året, men kontentan är ändå att det blev ännu ett år av felaktiga val, och ännu ett år av att drabbas av konsekvenserna av de valen.
(Det här har naturligtvis inte stoppat mig från att göra en massa listor och sammanställningar över böcker, musik, film, tv, art, mitt liv m.m. i 2009 – Året som gick)

Brukar ju nästan alltid avsluta året med någon kaxig tirad om ”Nya tider!” bla, bla ”Nu fan blir det andra bullar” bla, bla osv.
Inte i år. Nu har orden haft sin chans. Nu är det dags för handlingen att tala istället. 2010 kommer att bli annorlunda. Det finns faktiskt inga andra alternativ.

Har aldrig varit något större fan av att lova att bli en bättre människa/göra saker annorlunda bara för att det är ett visst datum, men det ramlade ändå ut något som liknade nyårslöften, fast fördrar att mer se dem som motton/innehållsingredienser/destinationer/whatever… :

• Äta mer choklad.
• Bli full oftare.
• Skita i vad andra tycker.
• Bli Sveriges Neil Gaiman.

På tal om Neil Gaiman. Han skickade en nyårshälsning till sina läsare som jag inte bara tar till mig av hela mitt hjärta, utan även återger här:
”May your coming year be filled with magic and dreams and good madness. I hope you read some fine books and kiss someone who thinks you're wonderful, and don't forget to make some art -- write or draw or build or sing or live as only you can. And I hope, somewhere in the next year, you surprise yourself.”

Nyårsdagen mådde jag apa rent fysiskt (och önskade verkligen att orsaken hade varit alkohol istället för baciller). Men inombords kändes det faktiskt riktigt bra. Hela hösten har ju gått i transformationens tecken. För att inte säga att jag spunnit in mig i en kokong för att omvandlas till något annat. Jag kanske inte har krupit helt ut ur den kokongen än, eller provflaxat med mina nya vackra vingar, men på nyårsdagen bröt i alla fall den första sprickan upp så att jag kunde sticka ut nosen och vädra nytt & bättre.
Sen var det också en sån där dag där många små trevliga bagateller ackumulerades till någonting stort och fint.
Den bästa av dem var informationen att när jag var ung hårdrockare i Luleå så fanns det de som seriöst trodde att jag var involverad i svart magi och kunde kasta spells på folk, för jag lyssnade på så ond musik. Hur kan det inte göra ens dag :-)

Fuck you, I won't do what you tell me

De senaste åren har förstaplatsen på brittiska singellistan kring jul alltid varit bokad för den senaste vinnaren av det Idol-liknande programmet The X Factor. I år var det vinnaren Joe McElderrys tur med låten The Climb. Men så hände något…

Trött på den själlösa, kommersialiserade musik som The X Factor pumpar ut varje år startade Jon Morter en Facebookgrupp där han uppmanade alla som kände på samma sätt att istället köpa Rage Against The Machines gamla (från 1992) politiska kamplåt Killing in the name. Inte minst för den så träffande refrängraden "Fuck you, I won't do what you tell me".

Det blev ett jävla rabalder i England om det här. Simon Cowell, mannen bakom The X Factor, kallade kampanjen för cynisk och korkad. Den utmanade X Factor-vinnaren Joe McElderry tog det lugnare och blev själv nyfiken på sin konkurrent. Självaste Sir Paul McCartney tyckte det hela var ett schysst tilltag och ville se Rage Against The Machine som listetta. Tom Morello, gitarrist i RATM, applåderade inte helt oväntat initiativet med kommentaren att det här är första gången folket har chansen att rösta bort själva tävlingen. Bandet skänker dessutom inkomsterna från försäljningen till välgörenhetsorganisationen Youth Music, som stöder unga musiker i Storbritannien. Personerna bakom själva kampanjen samlar samtidigt in pengar till en organisation som hjälper hemlösa.

Hur det hela gick?
De flesta var överens om att det var ett fint försök och ett skojigt litet rockuppror, men att X Factor-låten skulle vinna i slutändan, för kom igen – det är ju ändå jul och folk vill ha snälla fina låtar till jul. Men … Rage Against The Machines låt sålde i slutändan drygt 50 000 fler ex än McElderrys Miley Cyrus-cover. Britterna sa sitt, och det dom sa var Fuck you, I won't do what you tell me!

Hela den här julsagan har gjort mig skönt varm om hjärtat, och boostade min tro på mänskligheten rejält. Det finns fortfarande ryggrad och kamplusta i oss (och musiksmak!). Håller helt med i RATM’s kommentar: ”This is a huge victory by and for fans of real music and we extend our heartfelt thanks to every fan and freedom fighter who helped make our anthem of defiance and rebellion the anarchy Christmas miracle of 2009. … Ordinary people, banding together in solidarity, can change ANYTHING, be it the pop charts or the world.”

Någon knåpade naturligtvis ihop en kul liten video med X Factor-bilder till Killing in the name. Den är stenhårt cease-and-desist jagad på YouTube, så jag garderar med Rage Against The Machine’s originalvideo till låten.

Tidigare månadsjournaler:

Tbax