Mars 2010

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

Att läsa: I början på 90-talet snubblade jag över en bok kallad Generation X av en Douglas Coupland. Och tappade hakan totalt. Ingen bok har väl så välförtjänt gjort skäl för benämningen ”generationsroman”. Och Couplands röntgenblick för mänskligt beteende och sociala tidsmarkeringar, hans intelligent flödande språk, popkulturella satir och förmåga att skapa helt fantastiska små scener (som senare kom att kallas ”Coupland moments”) gjorde mig omedelbums till ett bautafan. Med fraser som ”Now: I believe that you've had most of your important memories by the time you're thirty. After that, memory becomes water overflowing into an already full cup. New experiences just don't register in the same way or with the same impact. I could be shooting heroin with the Princess of Wales, naked in a crashing jet, and the experience still couldn't compare to the time the cops chased us after we threw the Taylors' patio furniture into their pool in the eleventh grade. You know what I mean” fick han mig och miljontals andra läsare att skrika ”Jaaaaaaa, precis så är det!”
Nu har han skrivit inte så mycket en uppföljare som en slags companion – Generation A. Den utspelar sig i en nära framtid där bina har försvunnit. Plötsligt blir fem personer på olika platser på jorden bistungna, och blir både megakändisar och sönderanalyserade av diverse forskare som vill veta varför just de här fem blev utvalda. På något sätt verkar dessutom allt ha en koppling till den populära stress- & ångestdämpande medicinen Solon (som ger användaren den skönt isolerade känslan av att "ha läst tusen böcker på en timme") Till slut samlar en forskare dem på en isolerad ö i Alaska och ber dem berätta historier för varandra.
Gen A är väldigt lik Gen X till struktur, tema och observationer. Men det är en ny era som nu hamnat under luppen, där avstånd är ett skämt, vad som helst kan göra dig till kändis, allt händer på nätet, social teknologi är lika självklart som luft och vatten, den biologiska världen dör framför våra ögon, och känslan av isolering bara ökar. Men det är lika hoppfullt som apokalyptisk, historierna i historien är fantastiska och håller ihop boken mer än de splittrar, och Coupland skriver så bra att läsa den här boken är som att surfa på champagne. Det här är en härlig läsfylla full av faktoider, fascinerande koncept och halsbrytande idéer. Med sensmoralen att historier och historieberättande håller oss samman och gör oss mänskliga. Klart bland det bästa han skrivit. Toppbetyg!
(Trivia: titeln kommer från en föreläsning Kurt Vonnegut gav för ett gäng studenter, då han sa åt dem: ”Well, the media do us all such tremendous favours when they call you Generation X, right? Two clicks from the very end of the alphabet. I hereby declare you Generation A, as much at the beginning of a series of astonishing triumphs and failures as Adam and Eve were so long ago.”)

Månadens läsning: Gustaf Oscarson: Mind Your Own Business, Cassandra Clare: City of Glass, Simon R. Green: Hell to Pay & The Unnatural Inquirer, Steven Pinker: How the Mind Works, Douglas Coupland: Generation A, Stephen King: Just After Sunset

Ur högtalarna: Ta en deciliter Type O Negative, en skopa Depeche Mode, några nypor HIM och till sist en knivsudd Chris Isaak, då har du Dommin. Skönt svartromantisk gothrock med bra melodier och härligt melankolisk ljudbild. Eller som frontmanen Kristoffer Dommin själv säger: "the sound of the broken-hearted".
Debutplattan heter Love Is Gone.
Första singeln/videon är My Heart, Your Hands.

Webben: Framtiden bortom upphovsrättsbråken börjar ta form. flattr - nytt revolutionerande mikrobetalnings-/ersättningssystem för kreatörer på nätet. Bara beta än så länge, men det här kommer att bli stort…

Snyggt som fan: Phantom Orchid

Film: Mycket smaskigt i DVD-hyllan just nu:
District 9 – En av de mest originella och nyskapande sci-fi filmer som gjorts på mycket länge. Otroligt bra film som inte liknar någonting annat. Den är nominerad till en Oscar för Bästa Film av en orsak…
Ponyo – Miyazaki i toppform gör sin tolkning av lilla sjöjungfrun. Varm, härlig, magisk och så livsbejakande att den borde vara obligatoriskt inslag i behandling mot depression.
Waltz with Bashir – Tecknad dramadokumentär om en israelisk fd soldat som försöker minnas vad som egentligen hände under det första Libanonkriget. Vacker, gripande, avskalad, sorglig, stark, överväldigande och otroligt sevärd. Klart en av de bästa anti-krigsfilmer som gjorts!
9 – Animerad rulle om den lilla trasdockan 9 som vaknar upp till en värld där allt är i ruiner och maskinerna har tagit över. Tillsammans med några andra trasdockor försöker han ta reda på vad som hänt. Helt fantastisk design och fantasifulla koncept får en att glömma att berättandet vinglar på sina ställen. Ögongodis!
Up – Pixar! I toppform! Mästerverk!

Månadens filmer: I Spit on Your Grave, Ponyo on the Cliff, District 9, Inglourious Basterds, Død Snø, Straight Into Darkness, Race to Witch Mountain, Transformers: Revenge of the Fallen, Sjätte Budordet, Paranormal Activity, My Bloody Valentine 3-D, Waltz with Bashir, Romy and Michele's High School Reunion, Bad News, Slumdog Millionaire, The Last Legion, Sublime, The Informers, Jadesoturi, Doomsday, 9, Secrets of the Code, Yamato, Up, Night at the Museum: Battle of the Smithsonian

TV: Näe...

Livet på Peterix planet:

Winter of Frozen Dreams

Jag ser fram emot när det går att se tillbaks på den här perioden och säga ”Fy fan vad skönt att det här är över!”.

Det enda positiva man kan säga om Vintern 09/10 är väl att även den dör en vacker dag (såvida det nu verkligen inte rör sig om Fimbulvintern – som enligt fornnordisk mytologi varar i tre år utan någon sommar och är ett tecken på att Ragnarök obevekligen är i antågande).
Har alltid haft problem med de årstider som innehåller minusgrader, men på senare år har vinterns kryptoniteffekt uppgraderats och nu är jag rena Prinsessan på ärten. För det första så blir min hud torr som fnöske i Sahara och kliar som om jag precis gosat med en Gullfiberrulle. Trots att jag smörjer in mig värre än en tävlingsladdad bodybuilder är min kropp ett enda stort klösmärke. Aaaaaaaargh!

För det andra håller jag på att totalt koagulera både fysiskt och mentalt. Tar vanligtvis ca en timmes daglig promenad för att vädra kroppen och hjärnan. Men efter år av skånska fjant”vintrar”, där snön på sin höjd visat sig 2-3 dagar, har min dagsrutin totalpajat nu när det varit vitt och svinkallt i tre månader. Har inte ens ett par vinterskor (de enda i garderoben som inte är lågskor är ett par Converse), och även om jag ägt ett par så gör kylan mig snorig, trött, och murken efter bara fem minuters utomhusvistelse. Håller på att blobba ihop totalt av att inte komma ut. Även i hjärnan. Det känns som om tankeflödena har frusit igen precis som alla vattendrag. This sucks!
.............................................................

Men istiden är bara halva eländet. Det här är dessutom en förbaskat stökig period i livet, fylld med utmaningar.
Inget dåligt i sig. Jag är tvärtom rätt så förtjust i utmaningar. Keeps you on your toes, håller sinnet dammfritt, får en att växa, ”Whatever doesn't kill me ... had better start running!” och allt det där. Men nu börjar utmaningarna bli som en dagisklass – allt-över-2-är-för-många, störiga, tinnitusframkallande och jävligt bökiga att organisera.

Och timingen suger. För mig personligen är det här snarare en period då jag verkligen skulle behöva lite smooth sailing. Alla behöver vi en paus mellan ronderna, men för mig har den pausen uteblivit lite väl många gånger nu.

Allting löser sig naturligtvis, som det brukar, det är bara jag som är gnällig av trötthet, vinterleda och semesterabstinens. Och som sagt: jag ser verkligen fram emot när det går att säga ”Fy fan vad skönt att det här är över!”.

Men, i skrivande stund är det faktiskt, av någon oväntad och plötslig anledning, +6, sol och snön försvinner som minnet av en ond dröm efter man vaknat och fått lite frukost.
Kanske en falsk vår, men kanske är det islossning på riktigt.
Kanske, kanske, kanske är det läge att utbrista ”Fy fan vad skönt att det här är över!” …
...................................................................................

Har ju varit lite förtegen om vad det är som försiggår bakom ord som ”Stök” och ”Utmaningar”, men nu kan jag avslöja en av sakerna: vi ska lämna Malmö och flytta till Stockholm.

Malmö har varit en fantastiskt bra stad för oss under många år, men allt har ett slut. Efter 8 år som Malmöit (10 för Jenny) känner vi nu att det är hög tid att ta livet in i en ny fas.
Något kortfattat är de stora bakomliggande orsakerna:
A: Har en hel bunt med gamla goda vänner i Sthlm som man träffar på tok för lite. Saknar mina lekkompisar…
B: Det blir allt mer uppenbart vilket handikapp det är i min bransch att inte bo i huvudstaden.

Just nu håller vi på att göra oss av med möbler och prylar vi inte ska ha med oss (så det är även jävligt stökigt rent fysiskt). Vi har avvecklat det externa kontoret. Har även homestylat, fotat och lagt upp lägenheten på ett gäng bostadsbytessajter, så nu tragglar vi oss fram i bostadsbytesdjungeln (bara det en heltidssafari). På kort tid har man blivit ett helt gäng erfarenheter, och några gråa hår, rikare. Men överlag ser det lovande ut, och vi räknar med att vara 08:or innan sommaren.
Exciting!

The Neil Gaiman-Synchronicity

Har upptäckt en sak med att bli äldre: man slutar ha såna där perioder i livet som man kan koppla till platser, teman och kulturella händelser. Ni vet, som när man var ung och kunde kategorisera en tidsperiod som ”Den där heta sommaren -85 när Lisa dumpade mig, vi lyssnade på U2’s The Unforgettable Fire på repeat, hängde på Café Barbro och retade punkarna där, käkade snabbmakaroner med ketchup och drack Preppens folköl hemma hos Niklas varje natt medan vi slaviskt följde varje avsnitt av MacGyver.” Typ…

Kanske är det för att livet förr eller senare stelnar i sin form. Mellan 15 och 25 skiljer sig tillvaron åt mellan årstiderna. Förutsättningar ändras snabbt och ofta, och under ett år kan man hinna bli en helt annan människa. Mellan 35 och 45 är livet dock sig skrämmande likt.

Men säga vad man vill om den här skitvintern, för min del har den faktiskt varit just en sån där sammanfattningsbar fas.
Eftersom man bara kan sammanfatta en period som i exemplet tidigare först när man ser den i backspegeln så kan jag inte formulera mig exakt än, men några av nyckelorden blir nog: deviantART, Owl City, Nightside, Glee, långt hår, Devin Townsend Project, Rum Plantation Grande Reserve, Cul de Sac, hembakt lantbröd, Joanna H., Suburban Gothic, Defying Gravity, The Mortal Instruments, bokeh, The Big Bang Theory, … Och Neil Gaiman.

Jag gillar Gaiman. Både hans böcker och det jag känner till om honom som person. Men jag har inte tapetserat väggarna med hans idolporträtt. Han är bara en av många personer som jag gillar och inspireras av. Men senaste tiden har hans andliga närvaro varit så markant att jag nästan känt mig stalkad av karln.

Det började nog när det var Doppelganger Week på Facebook och man skulle byta sin profilbild till någon kändis man hört att man är lik. Eftersom jag tidigare bara blivit liknad vid Rick Astley och Stellan Skarsgård lade jag högljutt ned min medverkan i detta jippo. Då kom det plötsligt flera av varandra oberoende kommentarer att jag liknade Neil Gaiman. Och tydligen på mer än ett sätt.

Lika som bär?

Kan förstå den utseendemässiga liknelsen. Vi är båda blekfisar som klär oss enligt principen ”I wear black until I find something darker”, och vi är båda ägare av frisyrer som egentligen hör hemma bakom galler på zoo. Såna dominerande markörer får en lätt att glömma att vi kanske inte är så hemskt lika i övrigt.
Men den andra liknelsen, som inte verkade röra utseendet? Vad kunde vi ha gemensamt, förutom att vi båda skriver, gillar det mörka och makabra och anser att verkligheten är en förbaskat tråkig plats att skriva om?

En hel del visade det sig.

Läste Gaimans blogg och följde honom på Twitter. Och verkligen gillade det jag läste. Kände igen mig i mycket av det han skrev, gillade flera av tipsen, och nickade medhållande i de flesta påståenden. A very nice and intelligent man indeed.
Men en del av hans grejer kändes fan som direkt skrivna till mig i den fas i livet jag befinner mig just nu.

Jag jobbar ju på en ny bok. Om än mycket vingligt och långsamt. Är trygg i storyn, börjar hitta språket och har lärt känna karaktärerna så väl att de känns som gamla bekanta. Men några saker trasslar. Den ena är att livet hela tiden kommer emellan. Jag är mycket autistisk som författare och får mina cirklar rubbade för minsta småskit – fladdrar en fjäril två kvarter bort kommer jag av mig totalt i flera dagar. Och just nu är det som sagt mycket. Och jag kan bara inte koncentrera mig. Och det går långsamt. Och det känns som om jag aldrig kommer att bli klar och förlaget kommer att glömma att jag finns och karriären är över och jag får börja sortera kärnavfall/föda upp daggmaskar/coacha utbrända Försäkringskasseanställda/putsa gatsten eller något annat som jag inte har minsta lust att hålla på med. Och, och, och…

Då hittade jag följande pep talk från Gaiman:
”You write. That's the hard bit that nobody sees. You write on the good days and you write on the lousy days. Like a shark, you have to keep moving forward or you die. Writing may or may not be your salvation; it might or might not be your destiny. But that does not matter. What matters right now are the words, one after another. Find the next word. Write it down. Repeat. Repeat. Repeat. One word after another. That's the only way that novels get written and, short of elves coming in the night and turning your jumbled notes into Chapter Nine, it's the only way to do it.”

Ett annat litet skrivproblem jag dras med är att mina tidigare böcker envisas med att hemsöka mig. Jag är väldigt stolt över dem och jätteglad att folk gillar dem, men det var då. Jag har kommit en lång väg sen dess och det jag gör nu är ljusår från det jag gjorde då. Men tills jag har fulländat mitt genrebyte och släppt nästa bok är det Y-fronten och sånt som folk vill prata om.

Just Y-fronten verkar ha fått en revival senaste tiden. Får föreläsningsförfrågningar, mail från människor som bara vill diskutera boken i största allmänhet (bl.a. mitt första tyska fanmail! Från en man i Hamburg som läst den med ”med en smila i ansiktet” :-) m.m. Samtidigt som det faktum att boken fortfarande är het efter fem år är det bästa betyg den någonsin kunnat få, så distraherar det som fan och rycker mig från pågående projekt. När jag ser mig som en sorts författare och omvärlden ser mig som en helt annan, då blir det rörigt i mitt huvud.

Då stötte jag på nästa Gaimanska visdomsord (egentligen om att hantera kritik, men det funkar på flera nivåer):
”If you make art, people will talk about it. Some of the things they say will be nice, some won't. You'll already have made that art, and when they're talking about the last thing you did, you should already be making the next thing.”

Jepp…

Tricket är väl hur man undviker omvärlden ”when they're talking about the last thing you did”. Förstår allt mer de författare som hyr något litet hus på någon ödslig hed långt bortom ära och redlighet. Får väl försöka åka med SJ genom Vintersverige – det verkar just nu vara ett bra sätt att komma på avvägar och bli isolerad från omvärlden… :-)

Hade uttrycket ”guilty pleasures” ingått i min vokabulär hade jag nog använt det om Glee. Men jag står för allt jag gillar, hur fånigt, mjäkigt och pinsamt det än må vara; och är ett stolt Glee-fan.

Det började som en liten flirt. Gillade det tunna men väldigt roliga och rappa manuset, och sång- & dansnumren slätade över väldigt mycket av det som vinglade.
Men serien växte, och så även mina känslor för den. Karaktärerna blev inarbetade och fick mer liv, manuset fick fler och djupare bottnar utan att tappa fart, sången och dansen gick från att vara en underhållande gimmick till att bli ett ovärderligt verktyg för att berätta historien och uppfinningsrikedomen när det kom till att ge gamla låtar nya kläder verkade aldrig ta slut. Men det jag tror var det som verkligen hookade mig var den enorma spelglädjen. Det må vara playback, men den energi och den kärlek till musiken som flyger ut genom tv-rutan varje gång de framför ett nummer ger mig ett stort fett leende, ryckningar i dansmusklerna, och får mig att suckande längta efter en replokal och några medmusiker.

Glee’s glädje och sprudlande energi har nog varit det bästa botemedlet mot den här mörka och tunga vintern. Hur jobbig dagen än har varit har jag alltid mått toppen varje torsdagskväll. Hade inte missat ett avsnitt om så kåken stod i lågor.
Har försökt att välja ut en favoritscen ur serien so far, men efter att ha sållat och kliat skallen ett bra tag kändes tre favvoscener redan det för snålt tilltaget. Men här är de iaf…

Scen 1.
The diva-off mellan Rachel och Kurt. Kurt kräver i jämställdhetens namn att få slåss om att få sjunga musikalklassikern Defying Gravity – en tjejsång i original. Men kan han sjunga den på precis samma sätt borde väl inte könet spela roll? Men under låtens gång inser han att en vinst kommer att ge honom ännu mer fokus som gaymusicalfjolla, och hans känsliga bilmekpappa är redan nu hårt utsatt för homofobiska kommentarer, så Kurt ser till att medvetet sumpa sin stora chans för sin pappas skull.
Ståpälsvarning på vokalinsatsterna. Helst Lea Michele (Rachel) sjunger så att tårna krullar sig av vällust.
(Och tack vare texten, som verkligen slog huvudet på spiken vad det gäller min attityd/mina känslor för tillfället, har det här varit min theme song hittills för 2010).

Scen 2.
Rachel drabbas av en plötslig crush på läraren Will, som verkligen inte grejar när hans elever blir förälskade i honom. För att sjasa iväg den kärlekskranka Rachel på snabbast och skonsammast möjliga sätt sjunger han (med sin kollega/jobbflirt Emma som förkläde och moraliskt stöd) en mash-up av The Police-klassikern Don't Stand So Close to Me och 60-talshiten Young Girl. Men ack så fel det slår…
Snyggt arr och stor humor.

Scen 3.
Glee-gänget har pga av sin lärares osäkerhet varit ute och cyklat med peruker, konstiga låtval och slampig koreografi, men när konkurrenterna från dövskolan lånar deras lokal och framför Imagine på teckenspråk hittar Glee-gänget spontant rätt och deras inre styrka hoppar fram.
Jag får i vanliga fall kväljningar av alla versioner av Imagine (planetens mest överskattade låt?), och den här scenen hade kunnat bli hur smörigt kass som helst, men här visar serien verkligen vad den är bra på. Och jag sitter i tv-soffan och bara älskar varenda sekund utan att skämmas :-)

Tidigare månadsjournaler:

Tbax