Novell

127 mil

Jag vaknar till av skumpandet när däcken lämnar asfalten och slirar ner i vägrenen. Innan jag har fattat vad som hänt har jag på ren reflex styrt upp oss på vägen igen. Jag stannar bilen och blundar och känner hur hjärtat försöker slå sig ut ur bröstkorgen medan adrenalinet rusar runt som flygbränsle i min kropp. Tröttheten är som bortblåst. Du, däremot, ligger och sover i baksätet som om inget hänt.

Jag trodde att jag skulle orka några mil till, men jag hade tydligen fel. Trots att chocken skakade liv i mig svider det i ögonen och jag kommer att nicka till igen om vi fortsätter. Vi körde förbi ett motell för en halvtimme sen, så jag vänder bilen och åker tillbaks dit. Du vaknar inte ens när jag bär in dig till rummet.

Jag väcks av ljudet från tv´n. Du har vaknat och hittat fjärrkontrollen. Du sitter på sängkanten och tittar på CNN. Magra barn med ögon stora som tefat av rädsla stirrar in i kameran som rapporterar från något avlägset, krigshärjat, bortglömt land. Du undrar vad det är för fel på dem, varför de ser så ledsna ut. Jag tar fjärrkontrollen och zappar tills jag hittar Teletubbies, och färgerna och ljuden får dig snart att glömma dina frågor.

Mobiltelefonen ringer och det knyter sig i bröstet på mig, men det är bara jobbet. Jag tror inte att jag har så svårt att upprätthålla illusionen av att jag är sjuk, men jag talar tyst så att du inte hör när jag ljuger.

Jag kopplade över telefonen innan vi åkte ifall din mamma ringer. Jag sa till dig att vår resa för att hälsa på henne hos mormor och morfar är en överraskning, att du ska låtsas som om vi är hemma om hon vill prata med dig. Det är nog ingen bra ide att hon får veta att vi är på väg. Vi har båda ljugit för dig att hon bara är där och hälsar på, och nu ljuger jag för er båda. Jag undrar vad din mamma ljugit om för oss två…

Du hoppar glatt in i bilen igen efter frukosten. Det här är ett stort äventyr för dig. En resa som tar dig till platser du aldrig sett förr. Du har ännu inte sett dig less på det avlånga, monotona land vi bor i. För dig är varje mil en helt ny värld.

Vi kunde ha tagit flyget och kommit fram på bara några timmar, men jag behöver tid för det här. Tid att förstå. Tid att smälta det som hänt. Tid att komma på något att säga när vi kommer fram. Den här resan är lite som att trycka på pausknappen samtidigt som jag gör någonting.

Vi stannar till så att jag får sträcka på benen och tända en cigarett. Du har aldrig sett mig röka förr och undrar vad jag håller på med. Men så får du syn på en ekorre som rusar mellan träden och sätter efter den så snabbt dina korta ben bara kan. Den ilar som en rödbrun blixt upp bland grenarna medan du står kvar vid stammen och försöker locka ned den. Gör kss, kss-ljud som om det vore en katt. För dig är alla djur i stort sett samma varelser. Mjuka, rörliga leksaker som finns till bara för att roa dig.

Jag skrattar åt dina försök. Första gången på några dagar, men jag anade att det var du som skulle få mig att göra det. Du var en oväntad gåva när du kom. Vi blev lite hispiga först, din mamma och jag när vi fick veta att du var på väg, men sen tyckte vi att det var det häftigaste i hela världen. Som att skaffa ny bil, hund eller hus, fast tusen gånger större. Det var början på ett äventyr, men ett äventyr vi inte riktigt visste vad det innebar. I varje fall din mamma var nog inte beredd på det som väntade. Jag tror att hon länge sett ett annat liv framför sig än det vi fick med dig, och att det är därför hon skolkar från oss nu.

Hon förlorade sig i för många glänsande färgreportage om hur det borde se ut, och trodde att vi var ensamma om att inte lyckas. Ett tag trodde jag att hon omvärderat sin situation och accepterat att det faktiskt var ett bra liv vi levde ihop vi tre, men jag hade tydligen fel.

Ekorren har försvunnit utom synhåll och du kommer trumpet tillbaks till bilen och fräser att ekorrar inte är roliga. Jag ber dig leka med myrorna istället, men då räcker du ut tungan åt mig och tycker att jag är knäpp. Sen frågar du om vi kan skaffa ett lejon.

Efter att ha stirrat mig apatisk på det gröna, oändliga staketet av granar och tallar i några timmar får jag syn på en figur bredvid vägkanten. Jag saktar ner och stannar helt när jag ser att det är en ung, tanig tjej som nästan försvinner i sin stora parkas. Hon lunkar fram till bilen och frågar försiktigt om jag ska till en plats som jag vet ligger några mil framför oss. Hon sneglar på dig där du sitter för tillfället tyst i baksätet, och hon lättar upp lite när hon inser att hon inte behöver dela bil med en ensam man.

Jag tar med henne för att jag behöver distrahera mig från mig själv ett tag. Jag har försökt lägga pussel av fragmenten från det som har hänt, men tankarna åker planlöst omkring i huvudet och smälter ihop till förvridna Dali-liknande bilder och känslor som jag inte får grepp om. Det var en idiotisk impuls att ge sig iväg, men jag vill heller inte vända om. Jag måste träffa din mamma ansikte mot ansikte tillsammans med dig så att hon inte kan lura sig själv om vad hon flyr ifrån.

Lifterskan, som tillbakadraget presenterade sig som Jeanette, sitter först tyst ett tag, men du bombarderar henne envist med frågor, glad över att ha någon mer i bilen som kan rikta strålkastarljuset mot dig.

Du frågar Jeanette om var hon kommer ifrån, vad hon gör, vad hon tycker om. Hon tycker om fjärilar, jordgubbsylt och solsken, kommer från den by där hon nu vill bli avsläppt, flyttade ihop med en kille och har jobbat i en videobutik nära där vi plockade upp henne sen hon gick ut skolan för ett halvår sen. Du frågar henne också om varför hon åker med oss, och hon svarar att hon ville bort så fort som möjligt och att hon inte hade några pengar till bussen. Sen kommer det.

Det är som ett myggbett - man försöker låta bli att röra det, men tillslut blir trycket för stort och man måste klia och sen går det inte att sluta. Jag ser i backspegeln att hon är nära tårarna några gånger, men hon drar in dem igen.

Du blir inte rädd för hennes upprördhet, utan har istället roligt åt hennes dialekt, som blir ännu kraftigare när känslorna förstärker den. Och jag är nära att skratta själv. Inte så mycket åt dialekten som att hon sitter i nästan samma sits som jag själv. Det finns inget unikt i brustna hjärtan. Känslorna har alltid varit desamma vare sig dom har flödat framför en lägereld under bar himmel för tusentals år sen eller i baksätet på en Volvo just den här eftermiddagen.

Hennes ord väller fram och många av dem är inte lämpade för dina öron. Jag ser att du inte förstår allt men vill så gärna veta. När hon stannar upp för att svälja ned elden inom sig och tyst stirrar ut genom bilrutan på det enformiga landskapet en stund, frågar du henne vad en kåtbock är, och både hon och jag skrattar så häftigt att jag håller på att köra av vägen. Du förstår inte, men skrattar med ändå.

Efter det ler hon och är avslappnad och glad resten av vägen. Pratar om byn hon kommer ifrån och ska tillbaks till nu. Pratar om resor och om kompisar och om framtiden. Som om hon redan glömt sveket hon precis åkt ifrån. Hon kommer att bli förälskad igen, sviken igen och svika och såra själv när gränsen mellan rätt och fel suddats ut tillräckligt mycket. Och tillslut blir allt det där en vana som allting annat i livet. Som frukost och höstförkylningar och somna framför tv´n på fredagskvällar. Hon kommer inte ens att minnas sina starka känslor i baksätet en grå höstonsdag när hon liftar hem igen efter att ha prövat sina vingar för första gången. Hon kommer inte att minnas kåtbocken som i ett moment av aningslös mänsklighet släckte lågan i hennes första riktiga förhållande. Hon kommer att vara olycklig ett tag, men sen blir det som vilken del av livet som helst.

Vi släpper av Jeanette vid en Statoilmack inte så långt från hennes föräldrars hus och hon vinkar till oss där hon går iväg. Du hann fatta tyckte för henne och vinkar intensivt tillbaks.

Jag känner mig lättad av att ha hört hennes sorgehistoria som gav en nyttig distans till min egen situation. Allt det här känns inte lika unikt längre. Det kommer nog inte att bli fullt lika tungt att träffa din mamma när vi kommer fram ikväll.

Du får syn på en liten Konsumbutik som du vill gå in i, och jag förstår att du behöver mutas med något om du ska orka med några timmar till i bilen. Nu är till och med du uttråkad av raksträckorna och barrskogen och bristen på stimulans.

Jag plockar ner läsk, tunnbröd och mjukost i korgen som vi kan äta sen och du fingrar på de få leksakerna som finns på hyllorna. Förblindad av mina egna känslor tänkte jag inte på att du behövde ta med dig något att leka med när vi åkte, så jag låter dig lägga ned en blond tjejdocka i ryttarkläder och några sköldpaddsgnuggisar i korgen. När vi närmar oss kassan så springer du fram till godiset och hämtar två Kinderägg och ger mig en blick som tar död på all min eventuella motargumentation. Den säger att vi behöver Kinderäggen för att överleva, och jag tror faktiskt att du har rätt.

Vi går ut och sätter oss vid ett bord på andra sidan parkeringen och enligt dina noga utstuderade ritualer tar vi oss genom folie, choklad och plast tills vi hittar överraskningen längst in. I ditt är det en glad pingvin på skidor klädd i knallgul luva och halsduk. I mitt är det en byggsats som när den är ihopsatt föreställer något som måste vara en igelkott med en mindre igelkott på huvudet som rullar fram och tillbaks när man rör armen på den större igelkotten. Du tycker att den är roligare, och byter utan att bry dig om vad jag tycker. Sen tar du även pingvinen och låter alla plastdjuren leka med varann.

Medan vi sitter där och ser solen gå ned bakom husen i byn kör det in en smutsgrå Volvo som måste vara äldre än mig på parkeringen. Ut ur bilen kliver försiktigt ett äldre par. Han går runt för att ta henne under armen så att de kan gå arm i arm in i affären. Hon är klädd i kappa och han i kostym. Båda har hatt. Jag hade snarare gissat på att de skulle på kyrkkaffe än att köpa mjölk och falukorv. Men jag känner igen glesbygdsfenomenet, när äldre som bor ute i obygden klär upp sig för att gå och handla. En lika stor social händelse i deras liv som när vi brukar gå på teater. Jag blir nästan rörd.

När jag ser dem försvinna tätt tillsammans in bakom skjutdörrarna förstår jag också varför jag har släpat ut oss båda på den här maratonfärden genom landet för att konfrontera din mamma.

När jag var liten, kanske något år äldre än dig, brukade min morfar ta med mig ut och fiska. På den tiden hade min morfar och mormor en liten stuga vid kanten av en älv. En grön, lummig plats där jag och min bror lekte många somrar innan tjejer och mopeder blev intressantare. Min bror David ville hellre ut och jaga smågrodor med luftgeväret än följa med mig och morfar ut med båten, så fisketurerna blev ett äventyr särskilt för mig.

Jag minns den lilla plastbåten i vitt och orange. Den svarta utombordsmotorn och den röda, flagnande bensintanken. Jag minns hur bensinen på vattnet kring motorn såg ut som en utsmetad regnbåge med sina insektsaktigt reflekterande färger. Bensinlukten låg tung i båten, och jag minns att jag tänkte att det är så här regnbågar luktar.

Nu tänker jag på döda fiskar när jag ser bensinfläckar på vatten. Jag tänker på hur kolväten, svavel och tungmetaller förgiftar mig när jag känner dess doft. Någonstans efter vägen försvann magin och ersattes av en bister verklighet. Precis som den kommer att göra för dig en vacker dag. Dina regnbågar kommer också att blekna bort och gråna och bli giftiga. Ge enhörningarna i din sagovärld cancer. Du kommer att få lära dig att riktiga prinsessor inte är några sagolika varelser, utan har ångest, kräks och får könssjukdomar precis som alla vi andra. Men inte än. Inte än. Jag ska hjälpa dig att hålla kvar vid magin så länge jag bara kan.

Min dröm har alltid varit att sluta som det där gamla paret. Inte på det sättet att veckans höjdpunkt blir att gå på Konsum, utan för att ta sig genom livets svallvågor med värdighet och komma ut ur stöket fortfarande i armkrok. För att ha något beständigt i livet som inte förlorar färgen eller bryter samman och försvinner.

Det är min regnbåge som jag inte vill ska blekna bort. Din mamma är kanske inte det som allt i mitt liv kretsar kring, och jag vet att jag skulle överleva om hon försvann och glömma det med tiden, men hon är ändå en del av magin. Jag vill inte vänja mig och lära mig glömma. Det finns erfarenheter jag inte vill ha med på min meritlista.

Du är så ren och oskuldsfull, och du är min livboj i den här galna världen. Om kanske femton år har världen hunnit upp dig och gjort det svårt för dig att leva upp till det du tror på, men tills dess ska jag vara ditt paraply mot allt som vill svärta ned dig. Om du lånar mig lite av din oskuldsfullhet när min egen inte räcker till.

Jag tittar bort mot Statoilmacken där vi släppte av Jeanette och ser att det ligger stora vattenpölar mellan bensinpumparna. Jag tar din hand och säger att vi ska gå och titta på regnbågar. Du får stora ögon och tittar upp mot himlen, men jag skrattar och pekar mot vattenpölarna och du drar i mig så hårt att jag nästan inte hinner med.

Tbax