Peterix Planet - samlade månadskrönikor 2002

Samlade månadskrönikor 2002

Januari
Februari
Mars
April
Maj
Juni
Juli
Augusti
September
Oktober
November
December

Peterix Planet januari 2002

Peterix tycker och rekommenderar...

Att läsa: John Kennedy Toole skrev Dumskallarnas Sammansvärjning, sen tog han livet av sig. Dåligt drag från hans sida. Det här är en av de roligaste böckerna som skrivits. Följ det äckliga, inskränkta och paranoida fettot Ignatius J. Reilly på hans hejdlösa korståg mot precis i stort sett allt. Det finns så många lysande fraser att lära sig här om man vill förnedra folk, som t.ex "Stäng igen er perversa lilla vaginala trut, mongoloid"

Fredrik Lindström har släppt sin novellsamling Vad Gör Alla Superokända Människor Hela Dagarna. Jag skulle ljuga om jag sa att det här är stor litteratur, för det är det inte, men Lindström är en skarpögd betraktare. Alla noveller är fallstudier av människor som följer fel kompassriktning i livet. Om du känner igen dig i någon av hans noveller bör du seriöst fundera över vad fan ditt liv går ut på.

Ur högtalarna: Daniel Lanois brukar i vanliga fall producera plattor åt såna som U2 och Peter Gabriel, men han har släppt två egna också - Acadie och For The Beauty of Winona. Det hörs hur mycket han har påverkat sina klienter, och allt uppblandat med french/canadian cajun. Suggestivt och skitbra!

Compile (David J. Elfström & C:o) har släppt sitt första material - This is Rubbish. Kolla och lyssna här.

Låttext: Sarah McLachlan - Fumbling Towards Ecstasy

All the fear has left me now
I'm not frightened anymore
It's my heart that pounds beneath my flesh
it's my mouth that pushes out this breath
and if I shed a tear I won't cage it
I won't fear love
and if I feel a rage I won't deny it
I won't fear love

Companion to our demons
they will dance, and we will play
With chairs, candles, and cloth
making darkness in the day
It will be easy to look in or out
upstream or down without a thought
and if I shed a tear I won't cage it
I won't fear love
and if I feel a rage I won't deny it
I won't fear love

Peace in the struggle
to find peace
comfort on the way
to comfort
and if I shed a tear I won't cage it
I won't fear love
and if I feel a rage I won't deny it

Webbsidor: Bra och rolig satir hittar man i mängder på

Inhemsk humor hittar man hos mannen som gett skägget ett ansikte - Micke Larsson. Besök hans FUL MEN KUL sajt. Eller se honom live på något stå upp hak.

Citatet: "Män behöver kvinnor lika mycket som en gös behöver skridskor" - Micke Larsson

Seriestripp:

Film: Tre års väntan är över. Sagan Om Ringen är här. De enda ord jag kan komma på för att beskriva hur bra det här är är: Oh my god oh holy shit oh my god Jeezus H. fucking Christ!!!!!. Glöm allt annat. Jag skulle kunna skriva tusentals spaltmeter om vilken upplevelse det här är, för det är en upplevelse, den här filmen ser man inte - man drabbas av den, men jag nöjer mig med att säga: GÅ OCH SE!!!!!!!!!!!!!! Det enda negativa jag kan komma på är att det är ett års väntan till Sagan Om De Två Tornen.

Livet på Peterix planet: Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt som jag gör (det här är ju min planet), och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...

At the count of three forget everything you know - Reglerna har ändrats

Okej. Eftersom förra månadens Livet... blev något rumphugget får jag väl börja med att sammanfatta den senaste tiden. Here we go...

Nyckelhändelse och katalysator till allt annat har varit att jag valde att kliva ur mitt och Anna-Karins förhållande. Varför tänker jag inte skriva här. Forget it. Vår ensak. Men jag gjorde det i alla fall, och inget blev som förut. Surprise...

Beslutet är helt mitt eget och innebär att jag har slitit hjärtat ur kroppen på en person jag bryr mig mycket om, men mellan valet att agera snällt men oärligt eller grymt men ärligt valde jag det senare, och lever nu med konsekvenserna.

Situationen nu är minst sagt skruvad. Det är mitt beslut och jag har gått in för att flytta ut för att se åt vilket håll saker och ting ska gå i fortsättningen. Men nu är det ju så att i den här stan så är bostäder sällsyntare än Playboy bunnies i Teheran. Har letat med ljus och lykta, men det är skitsvårt. Det går inte ens att få tag i ett andrahandstält på någon leråker utanför Åkersberga. Om nu någon som läser det här känner till någon liten lägenhet eller ett rum som är ledigt - maila för fan!!!

Tills vidare bor jag kvar som någon slags inneboende. Det är som att sitta fast i limbo. Jag behöver något eget för att kunna se klart igen, för att kunna gå vidare, och A-K mår bara dåligt över att ha mig omkringklampandes i lägenheten som om inget hade hänt. En loose-loose situation. Men vad gör man i den här vansinniga skitstaden där alla bara måste bo? Det här måste vara den nya definitionen av Stockholmssyndromet.

Alternativlösningar på ett liv utanför stan bubblar omkring i huvudet, men det är svårt att tänka klart när man dessutom är totalt utmattad av ett långt och hårt skitår som sugit ut den sista droppen must ur kropp och själ. Jag skulle behöva tusen års vila bara för att orka tänka igen. Och jag gillar Stockholm. Jag vill helst bli kvar här. Eller vill jag det...?

Call it synchronicity, call it deja vu - I just put my faith in destiny - that´s the way that I choose.

Så, jag har brutit upp från ett treårigt förhållande, är i praktiken bostadslös, har ett jobb som slutar i januari och har inget annat som väntar efter det. Jag har inget kvar. Framtiden är ett helt blankt blad och jag har inga förutsättningar i bagaget. Allt det jag har haft är borta eller är på väg bort. Jag lever i ett oförutsägbart kaos, men det är ett kaos som jag själv väljer.

Håller på att städa upp rent praktiskt också. Gör mig av med saker. Ger bort kläder. Säger upp prenumerationer. Drar in på utgifter. Jag är på väg mot ett enklare liv - ett mindre liv.

Har även städat upp i mina mörka vrår. Förändringsprocesser rusar på mig som mygg en midsommarafton i Jokkmokk. Dom kommer bakvägen, så att jag inte kan se dem innan dom är över mig. Intressant. Får mig att tro att det inte är en slump. Hade jag varit förberedd hade jag förmodligen stuckit ut ett magiskt finger och ändrat förutsättningarna in the typical Peter way. Om jag ska vara fatalistisk ska jag tro att ödet håller på att sparkar på mig för att få mig åt ett visst håll. Och med tanke på vad resultatet blir så kan det mycket väl vara så. Men det är inte viktigt hur eller varför - bara vad det blir...

Diamanten jag hittade i min ficka visade sig istället vara en reningseld som brände bort gamla rädslor, nojjor och onödigt bagage. Äntligen! Känner mig 16 ton lättare. Thank you and goodbye!

Fast det var ett högst medvetet val. Kan inte fatta varför det är så lätt att gömma sig bakom sina rädslor och nojjor när livet inte blir exakt som man vill - som det typ aldrig någonsin kommer att bli - istället för att fokusera på det som är bra. Jag valde bort att ramla ner i hål av självömkan av ren tradition och bekvämlighet. Jag väljer att se det som är bra istället. Enda sättet att kunna må bra och vara lycklig i en värld där allt är en ihopblandad sörja av guld och skit. Dags att vara en odräglig optimist. Dags att gilla läget.

Det har faktiskt funnits ett liv i allt detta kaos också. Faktiskt väldigt mycket liv. Det verkar som om när hjulen väl börjar rulla så sätter det igång ordentligt.

REPLIK final 2001. Hade verkligen gjort mitt bästa för att jaga upp mig och bli upphetsad och nervös, men icke. Var cool som en filbunke på valium hela tiden. Kanske för att jag halkade in i tävlingen bakvägen via jurypriset, men mer troligt för att jag hade annat att tänka på.

10 december på Södra teatern blev i alla fall en jävligt bra kväll. Fullsatt och välarrat. En bra kväll att ta Södra teatern oskulden på. Oredsson var fräschare än han brukar i sitt snack och framförandena så mycket bättre än när det var readings. Jag gick ut sist och dom gjorde Vulkangudskulten riktigt bra. Inte lika bra som på LAGE, men riktigt bra. Överlag jävligt bra texter och framföranden och regi. Väntade mig inte att vinna, och det gjorde jag inte heller. Sörjer inte över det. Det fanns många texter som var bättre. Men enligt min måttstock så var vinnaren inte det. Skit samma - juryn hade väl rätt på sitt sätt någonstans, alla kan inte tycka lika. Men 25 000 lök hade inte gjort ont.

Efterfesten blev fin. Fri bar är aldrig fel. Kul att träffa Carsten igen. Träffade många andra minnesvärda människor oxå. Fyllande till och hade buskul. Mycket tack vare Jenny och Micke. En mycket överraskande kväll. Kände hur livet rann tillbaks i mig liter för liter.

Vi finalister får en skrivarworkshop på DI. Startdatum direkt dagen efter. Det var en mycket bakfull, slutkörd, outsövd, stinkande och hålögd Peter som plågade sig genom dagen, lika fräsch som en neddekad soptipp. Men den falnande kreativa glöden tändes igen efter 5 minuter. Carsten som lärare är aldrig fel, och att det är samma upplägg som under LAGE gör att jag kan vara alert hela tiden. Den här kursen kommer att bli SÅ kul. Jag är tillbaks igen!!! Kan inte vänta till nästa träff i januari...

Trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle bli insläppt på DI, men nu är jag där. Wow! Jag är klasskompis med Marika Lagercrantz och Lotto-Åke (sorry Pär, men du kommer att få dras med den rollen...) OOoooaaaaaaaa!!! Jag gjorde det! Jag kunde inte låta bli! Jag bara var tvungen att namedroppa. Fy, Peter! Fy!

När jag ändå håller på att förnedra mig med namedropping har jag årets givna "Jag mötte Lassie" - innan REPLIK finalen fikade jag med A-K, Stina Ty. och hennes Anders på Waynes. När jag köpt min varma choklad och ska sätta mig igen har någon snott min stol - det var Stellan Skarsgård.

Jobbet. Tänker inte ens kommentera det. Vi är i mål. Det är allt jag bryr mig om. Sen, efter sista januari? Vem vet?

Ingen fortsättning på Östermalm i alla fall. Det enda kort jag har kvar är Agenda 21 viket på Söder, men jag tror inte det. Många förmågor slipper lös nu i dessa dagar.

19 december. Magiskt datum. Jobbade fram till lunch och sköt sen ut mig för att påbörja en tre veckors oerhört välbehövlig julsemester. Öppnade hårt med att gå och se Sagan Om Ringen. En religiös upplevelse. Tre års förväntningar överträffades. Bara synd att en snöstorm väntade utanför sen. Det som har varit så okej fram tills den. Barmark och plusgrader böts ut till en dec snö och tio minus på bara några timmar. Bajsvinter! Skulle ha velat supa till oxå för att fira ledigheten, men jag orkade inte.

Min plan för julen och helgerna var enkel: ta en jättepaus, isolera mig, hela kropp och själ och skrapa ihop den utbombade ruinen som ska föreställa mig till något starkare och mer konstruktivt och målinriktat, och så klart skriva en jävla massa. Så blev det också, men inte alls som jag tänkt det.

Fick en inbjudan att ta semester från mitt liv, och tog den instinktivt utan att tänka. Det smartaste jag gjort på tusen år. Instinkten är i toppform nu. Vet precis vad jag behöver.

Gjorde mitt livs kanske viktigaste resa. Även om jag gjorde den utan att ha den minsta aning om vad som väntade blev jag ändå överraskad. Jag skulle kunna skriva en bok om den, men det ska jag inte. Bara stödord.

Sex katter och tusen spindlar. 3 rätters middagar och floder av vin. Minst 12 timmars sömn varje natt plus siesta varje dag. Timslånga eftermiddagsfrukostar i salongen. Tomte för människor jag aldrig träffat förr. Många, långa och produktiva skrivsessioner. Det spökande rummet som vred sig och knäppte vid de tillfällena. Meddelandet från mormor. Att använda någon annans ögon för att se in i sig själv. Att höra sin egen röst säga djupt, djupt nedgrävda sanningar. Att förstå att reglerna har ändrats. Allt förvandlas framför mina ögon.

Jag fick de tusen åren av vila jag behövde. Jag skrev så mycket som jag ville. Jag förvandlades och fick se allt jag trodde att jag visste förändras. Jag gav mig själv svaret till varför jag känner mig så långt borta från allting, även om svaret var en ny fråga. Och så mycket, mycket mer...

Dina sa en gång 'You look lonely, even when you´re among people'. Nu börjar jag sakta ana varför. Men den här resan var det första steget på vägen hem. Borträknat från det utmattande kaoset så känns tonen rätt. Kan blunda och ta steg ut i det okända och ändå lita på att jag hamnar rätt.

Det handlar om att sluta tänka i banor av början och slut. Om att våga släppa taget och låta sig svepas med av något som inte har ett namn eller en given form.

Hamnade i den roll jag aldrig väntat mig att hamna, eller ens någonsin velat ha för den delen heller, men hamnade där ändå innan jag hann blinka. Behövde nog utforska den vita fläcken på kartan. Förvånansvärt nog skrämde det mig inte, eller störde mig. Blev snarare störd av att inte bli störd. Reglerna har ändrats. Ingenting är kvar. Jag lyckades blunda och släppa taget och sveptes med. Även här förändras allt framför mina ögon, utan att jag ens fallit in i mina mönster och petat i det. Det är nästan magiskt.

Break it down again. It is time to disolve.

Nyår. Återigen okänd plats och okända människor. Precis som jag ville ha det. Relationsmässig stridszon med minsta möjliga förvarning. Vara vuxenmentor åt kaxig trettonåring. Nyårsmiddag: Veggie Whopper på Pågatåget - helt rätt! Fjortisretro med Asti Cinzano. Percy tårar. Kall natt. Lewis frös fast med tungan i balkongräcket vid tolvslaget (klassiker!). Kaosalstrare som plötsligt var lugnet i stormen. Hitta ihop. Hur gick det till?

Nyårslöften. Inte i år. Inte den här gången. Nu behövs något beständigare. Ta ut kompassriktningen för det som är kvar. Sluta åka vilse. Nu handlar det om att blunda och lyssna, om att kasta barlasten överbord, om sanningen och ärligheten, om kärleken till orden, om skratten och tankarna. Det kunde inte ha börjat bättre...

Nytt år. Nytt kapitel. Nytt liv. Det finns inget kvar av det jag hade. Inte ens jag. Reglerna har ändrats. Allt är nytt. 2002 kommer att bli intressant. Hur skulle det inte kunna bli det?

The production of language is a bodily action, which always evokes, forms and expresses the body´s emotional drives. The making of sentences is a passionate, exhausting business.

Inte ens manusförfattaren och regissören i mig hade kunnat skapa en så vacker scen. Jag försökte inte ens. Den bara kom naturligt. Vilket gjorde den tusen gånger vackrare. Jag behöver bara blunda så ser jag den igen. Den gör nästan ont att se på, men på det bästa av sätt. Wow!

Kastades brutalt in i verkligheten igen när jag kom tillbaks. All snö i det kända universum måste ha rasat ned över Stockholm. Gick in i en vägg av negativ energi direkt. Måste komma ur det här dödläget snabbt. Känner redan hur det jag byggt upp under resan börjar brytas ned.

Men jag är här för att jag själv tagit stegen. Det är bara att fortsätta gå.

Inte ens den mest styvnackade pragmatikern i mig kan blunda för att saker inte sker slumpmässigt längre. Jag anar att det här bara är början på en lång resa. Händelser och människor sugs in min gravitation, eller jag i deras. Vissa personer har oväntat fått roller vare sig jag eller dom kunnat ana. Jag kan inte annat än tacka.

And my special thanks goes to...

Karen - för att frivilligt ha kastat sig över rollen som min Benjamin syrsa
Kristin - för att du är paraplyet i mitt regn
Stina Th. - för tankar, ord, existens och support
Jenny - för bebisvampyrer, metadon/medicin and you know what…
Dina - for being the light that through yonder window breaks

Peterix Planet februari 2002

Peterix tycker och rekommenderar och...

Att läsa: Terry Pratchett har skrivit minst 25 Discworldböcker. Fantasy fast Monthy Python style. Hur kul som helst. Läs en. T.ex. Guards! Guards!/En man på sin vakt. Det finns tusen orsaker, men sumpdraken Errol är den bästa.

Ur högtalarna: Rebecka Törnquist sjunger på svenska på nya plattan Vad jag vill. Hon skulle kunna sjunga på finskugriska eller baskiska, det blir lysande ändå!

Eskobar är väl inga personliga favoriter direkt, men Someone new med Heather Nova på gästsång är mycket, mycket vacker.

Låttext: Rush - Mission

Hold your fire
Keep it burning bright
Hold the flame 'til the dream ignites
A spirit with a vision
is a dream with a mission

I hear their passionate music
Read the words that touch my heart
I gaze at their feverish pictures
The secrets that set them apart

When I feel the powerful visions
Their fire has made alive
I wish I had that instinct
I wish I had that drive

Spirits fly on dangerous missions
Imaginations on fire
Focused high on soaring ambitions
Consumed in a single desire

In the grip of a nameless possession
A slave to the drive of obsession
A spirit with a vision
is a dream with a mission...

I watch their images flicker
Bringing light to a lifeless screen
I walk through their beautiful buildings
And I wish I had their dreams

But dreams don't need to have motion
To keep their spark alive
Obsession has to have action
Pride turns on the drive

It's cold comfort
To the ones without it
To know how they struggled
How they suffered about it

If their lives were
exotic and strange
They would likely have
gladly exchanged them
For something a little more plain
Maybe something a little more sane

We each pay a fabulous price
For our visions of paradise
But a spirit with a vision
is a dream with a mission...

Webbsidor:

Citatet: "Opinions are like assholes - everybody´s got one" - Dirty Harry

Seriestripp:

Film: Sagan Om Ringen är fortfarande guds gåva till biobesökaren. Den går att se huuuuuur många gånger som helst. Men vill man nu prompt se något annat så se Elling, norsk feel good movie om två psykpatienter. Vi drar väl till med en riktig klysha - full av värme och humor.

R.I.P: Astrid Lindgren - TACK för allt Astrid!

Det smartaste jag gjort...

Vad säger man? Tid är relativ. Det som händer under en månad kan vara så mycket mer än tio år. Händelser i ett liv kan inte mätas i tid. Har jag märkt...

Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte riktigt vad jag ska skriva här. När det blir för mycket och för stort går det inte längre att berätta om. Som att försöka beskriva en galax för en bakfull mört. För att inte tala om de saker som jag vet att bara några få förstår. Jag tar det i små episoder får vi se var det hamnar...

Att komma tillbaks till Stockholm efter tiden i Skåne var att byta universum. Till det sämre. Men en fas som var oundviklig. Insåg med en gång att jag måste flytta ut. Det var för ohållbart. Och ödet ville något åt det hållet med. Världen hade blivit galen medan jag varit borta.

Får känslan av att ha startat en lavin. Mitt uppbrott har smittat av sig. Hela bekantskapskretsen har breakat och krisat. T & T verkar slutligen ha gett upp och vi löste det på ett praktiskt sätt - tjejerna i Visättra och vi grabbar i Årsta. Ett tag i alla fall...

Det var helt okej att vara sambo med Tobbis ett tag, även om det hellre hade berott på andra orsaker. Fick äntligen ta igen tid med Olivia, och hon vande sig snabbt med att ha mig där. Lite sömn och mycket terapi, men det är charmen när man bryter upp kollektivt. Hela ens omvärld befinner sig i samma fas. Separationsepedemin sveper genom stan...

Fiskade efter rum och nappade på ett i Hässelby Strand. Bor där sen mitten av månaden. Delar en 4:a med en trevlig Martin. Det funkar för den här fasen. Och är redan mer eller mindre historia. Shit vad saker händer fort nu!

Lustigt det där med att bo i kappsäck. Första gången i hela mitt liv jag gör det. Herregud, jag flyttade ju direkt hemifrån till en egen bostadsrätt och har bott vuxet sen dess. Jag har verkligen aldrig gjort den resan. Så det var verkligen dags vid 33 års ålder. Det gick faktiskt snabbt att vänja sig. Knöliga soffor, samma kläder i tre dagar, bara drömma om tvättmaskin, stå på perrongen och undra vilket jävla tåg man ska ta den här gången för att komma till jobbet, ha så många nya nycklar på sig att man inte har någon aning vilken som går vart, mobilen som enda länk till att bli nådd. Det var kul och lärorikt, ett tag...

Jag är ingen större vän av rutiner, men avsaknaden av dom sliter. Deras fördel är att dom tillåter en att gå på autopilot och använda hjärnan till annat. När man inte längre vet var man är eller vart man ska måste man fokusera på det hela tiden. Men det var oerhört nyttigt. Behövde den här fasen. Den var renande. Öppnade upp i mig. Jag är glad att den är över, men jag vill inte ha den ogjord.

Flyttade över de saker jag ville ha på ett dygn. Hade velat ha mer tid att gå igenom sakerna, men... Superstressflytt. Gå igenom, packa, slänga, käbbla, bära, köra, bära igen bla, bla, bla. Eldprov. Jag såg inte fram emot det, och det blev snäppet värre. Hela grejen tog precis 24 timmar. Sov knappt fyra av dom. Gjorde det ensam. Det sög, men efteråt förstår jag värdet av det. Det här var mitt eget helvete att ta mig igenom. Ingen hade kunnat göra det åt mig.

Slängde mer än hälften av allt jag var tvungen att få bort. Gloriös känsla. Så jävla skönt! Hade nog aldrig kommit mig för om inte den här situationen uppstått. Hade helst velat hälla bensin på rubbet och kasta en tändsticka på högen, men tidsbristen tillät bara en grovsopcontainer. Det jag har kvar nu är datorn, böckerna, skivorna, filmerna och kläderna, okej - och pyttepyttelite pyngel. Men bara det är en del. Rummet är fyllt av lådor och säckar. Måste plöja igenom ett varv till. Ska banta livet några kilon till. För att jag vill det och för att nästa steg har ett begränsat utrymme. Det känns så jävla bra! Det var hit jag ville. Nystart med nästan tomma händer.

Har alltid fasat för att köra bil i Stockholm. Finns allldeles för många avfarter att missa. Fick naturligtvis mina värsta farhågor besannade. Körde fel varenda gång. Och det blev bara värre och värre. När jag skulle sista svängen till Hässelby ett på natten och plötsligt upptäcker att jag är i Södertälje, då skrek jag högt och länge, och garvade som fan. Hade inte kunnat köra mer fel om jag försökt med hjälp av experter. Tjejen på Statoil småskrattade och frågade '28 mil?'. Hade det inte varit för att varenda kilometer kostade pengar hade jag kunnat se det som en praktisk geografilektion, men det blev en för dyrköpt erfarenhet. Aldrig mer... (i varje fall inte i en bil som kostar 3 kr/km + bensin)

Kroppen skrek som om ett dussin albanska dvärgar gått lös på den med köttyxor dagarna efter. Som en milstolpe för att allt det jag byggde upp på Äspö nu var raserat. Men det är ju inte sant. Det är inte raserat. Fått sig några rejäla törnar kanske, men det som väntar är ju tusen och tusen gånger mer helande. Smärtan kändes faktiskt ganska förlösande efter ett tag. Som ett tecken på att den delen av resan nu är över. Det var tvunget att göra ont. Både inuti och utanpå.

Vem försökte vi lura?

DI-kursen. Grundläggande dramaturgi den här gången. Känner hur kugghjulen börjar inta rätt position i huvudet. Det skulle egentligen gå fortare, men av naturliga orsaker blandas min uppmärksamhet och fokusering upp. No shit Sherlock! Den här helgen dominerades mer av att vi slutade låtsas och kom ut. Som om någon inte skulle ha märkt något ändå. Det var så genomskinligt.

Men det börjar ticka igen. Idéer tittar yrvaket upp och vill ha uppmärksamhet. Och det ska dom få. Har gjort några nya sketcher och nya scener till Tungsten. När tillvaron väl är parkerad och stabil igen ska textfabriken Peter gå för högtryck. Nu är det dags...

När flytt och jobb var överstökat åkte jag ner igen. Och fastnade. Men allt det där är en historia för sig. En historia som inte är mogen att berättas än...

Sen har vi då resten. Det som är så stort, oväntat och svårbeskrivet att jag inte ens ska försöka. För att inte ens nämna ödesfaktorn. Det är en pågående process som börjar närma sig någon form av stabilitet snart, eller nåt åt det hållet. Det enda jag kan kommentera med för tillfället är att man har aldrig någon jävla aning om vart livet tar en, eller rättare sagt: vart vägarna man väljer egentligen tar vägen.

Tar det nästa gång när resan har nått sitt mål...

Peterix Planet mars 2002

Peterix tycker och rekommenderar och...

Att läsa: PC Jersild har en hel del läsvärt på sitt samvete. Geniernas återkomst är en samling berättelser som sträcker sig som en ihopljugen världshistoria från apmänniskor till framtiden. Det låter tråkigt, men är bra, mycket bra.

Ur högtalarna: Det finns en kvinna i Kanada som påminner om Alanis Morrisette, men som får Alanis att låta som en mörkrädd frälsningsoldat. Den damen heter Dalbello och är ungefär musikens Modesty Blaise - vacker, hotfull, cool och dödligt professionell. Det har bara blivit tre plattor på 20 år, Whomanfoursays, She och Whore, men satan så bra dom är. Upptäck Dalbello!

Låttext: Hue & Cry - Life as a text

I´m reading your actions for full stops and colons
Been sentenced to death by your lines
Thought my close analyzing would stop you from surprising
Your interpretation defined
But one dark day you closed your book and you briskly walked away
One dark day you closed your book and you briskly walked away
Now my evenings are spent light reading
No more needing no more believing

I live my life as a text these days
Clear signs of life are all that I crave
I live my life as a text these days

I´m tilting at windmills or some other symbol
That´s empty as shells in the sand
The truth is performing your smile every morning
Displaying the best that you can
In every way I find myself the hollowest of men
And every day I lose myself and then I wonder when
Some narrator is gonna be my saviour
Write new rules for my behaviour

I live my life as a text these days
Clear signs of life are all that I crave
Live my life as a sentence these days
Make me happy, happy yeah
Live my life as a book these days
Closing the covers never to read
Live my life like a sentence these days

Read the book of love
Read the book of love, my friends

Webbsidor: Ladislaus Horatius är i hetluften igen nu när det är valår. För oss som anser att tid används på ett osunt sätt i dessa dagar har han bildat

And now for something completly different; en kul artikel om hamstrar och analsex finns här

Min kompis Cina har precis launchat sin egen site - Cinas cyberhåla Besök den så blir Cina glad.

Citatet: "Jag vill inte passa in - jag vill passa på" - ur Ängelen av/med Cecila Frode

Seriestripp:

Film: Pixar har äntligen släppt ut någonting nytt ur sin magiska animationsverkstad - Monsters Inc, precis lika bra som Toy Storysarna. Men frågan är om inte kortfilmen med fåglarna innan är roligast...

Har inte sett Vanilla Sky än, min Tom Cruise allergi har hindrat mig, men såg det spanska orginalet Abre Los Ojos (Open Your Eyes), och den var mycket bra. De flesta säger att den är bättre.

Filmrepliken : "Fool us again little girl, and your suffering will be legendary even in hell" - Pinhead i Hellraiser 2

På TV : I väntan på att James Cameron ska klämma ur sig en ny film får man nöja sig med hans TV-serie Dark Angel. TV4 måndagkvällar. Helt okej.

TMB (Trött Man Blir): Även om jag ignorerar OS totalt så gick det inte att missa att någon som heter Salo missade ett mål, och istället för ryggdunk och tröstande ord fick han bli kallad landsförädare, blev mordhotad och hans släktingar trakasserade som tack. Ge upp! Väx upp! Patetiska jävla sopprötter! Jackie Arklöv fick ju ett snällare mottagande. Hade precis för mig att sport var en lek. Trött man blir...

Att hitta hem

Det känns som om skrivbordet jag sitter vid nu alltid har stått här. Samma med mitt namn bredvid Jennys på dörren på Nobelvägen 84 i Malmö - det har alltid stått där. Jag har alltid bott här och levt mitt liv så här. Det har bara tagit mig 33 år att hitta hem.

Hade jag varit en något gnälligare människa hade jag gnisslat över att det tagit för lång tid, men det handlar inte om det. Allt som sker har sin orsak. Ingenting är onödigt eller fel. Allt har sitt syfte att föra saker vidare mot målet. Det har fått ta den tid det har behövt. Nu är jag här.

Jag älskar det här stället. 42 kvadrat med kaotiska skriv- och ritbord, små svarta klädhögar droppade här och där, den av gamla frukostar och middagar kroniskt överfyllda diskbänken, mina flyttlådor som skriker efter en bokhylla att bo i, trägolven, gasspisen, 50-tals mysfåtöljerna att läsa och sörpla te i, och så kronan på verket - badkaret! Jag har aldrig sett ett liknande badkar. I vanliga fall får man kompromissa om det är fötterna eller knäna som ska få plats under vattnet. I det här badkaret kan ett hangarfartyg vända. I det här badkaret kan man ta dykarcert. I det här badkaret kan en rysk atomubåt köra vilse. Två personer ryms utan problem, och kan t.o.m. rumla runt!! Erbjud mig gärna Drottningholm och släng in Kina slott i paketet - jag lämnar inte det här badkaret!

Det här hemmet är litet men det har allt som behövs. Det är mitt hem. Vårt hem.

Lustigt. Daina sa redan innan jultrippen att jag skulle bli kvar. Då lät det högst osannolikt. Nu är jag här.

Jag är utmattad nu. När väl jag och flyttlådorna var på plats (hur många kan skryta med att få en sambo + bohag som Alla Hjärtans Dag-gåva...) kunde jag slappna av, och de här månaderna kom ikapp mig. Är helt slut. Men det är en skön utmattning. Inte den plågsamma, apatiska utmattningen som utbrändheten förde med sig, utan mer en känsla av att ha gått i mål efter ett lååååååååångt maraton. Trots tröttheten finns där energi i form av vilja, men nu behöver jag först smälta allt som hänt. Jag måste ignorera dom kliande fingrarna så att jag inte rusar iväg utan att processa. Att inte bearbeta en så här intensiv period med så många förändringar är en definitiv no-no. Men ingen risk - nuet är så intensivt och uppmärksamhetskrävande att det inte går att blicka mer än fem minuter in i framtiden åt gången. Bara att tänka på middag är ett bautaprojekt varje dag.

Memories are ment to fade. They´re designed that way for a reason

Jag har legat ned på sängen mer än en gång för att spola tillbaks bandet och gå igenom det som hänt. Jag får inte ihop det. Vi pratar tre månader här. Det ryms inte på tre månader. Bara under en månads tid sov jag på 7 olika platser. Jag har flyttat två gånger på tre veckor. Jag har slutat mitt jobb. Jag har slängt alla mina saker. Städat upp inne i mig själv och slängt allt som inte hörde hemma där. Privatlivet har extremimploderat på rekordtid (be mig inte förklara det uttrycket, please). Även mina nära har slungats in i förändringar. En passion så stor och stark och sann att den t.o.m. påverkar ormar och rum (be mig inte förklara det heller...) har brett ut sina vingar över oss. Ödet har gått på övertid. Tusentals avlägsna pusselbitar föll magiskt på plats och formade den vackraste bild jag någonsin sett. Jag har lämnat allt bakom mig och bytt hemstad till Malmö där jag aldrig satt min fot tidigare. Och det där är bara hälften. Det går inte ihop. Det kan inte bara vara februari nu. Hade det gått 10-15 år, okej. Men tre månader...

Det har varit som att sugas in i ett svart hål och slungas ut i ett annat universum på andra sidan. Ett helt annat universum där ingenting man visste sig tidigare går att använda.

Det liv jag en gång hade tar allt mer formen av en dröm. En dröm som bleknar ju mer jag vaknar upp till den nya världen omkring mig. Det kanske låter som en förnekelse av det förflutna, eller ett förkastande, men det är det absolut inte. Allting som sker har sitt värde och ett syfte. Men det bleknar...

Jag ska inte/orkar inte/har ingen lust att ge mig in på någon större offentlig analys av det som hänt. Inte nu. Det är för stort för att bli omedelbart gripbart. För många bitar som var och en för sig är tillräcklig för att låsa in sig i ett halvår och bara processa. Jag behöver TID att smälta det, men tid är allt vi har. Jag har gått i mål nu. Det är allt som betyder något. Jag har kommit hem.

Var är mål? Vad är hem?

Platsen är som sagt Malmö. Att det blev just där är oviktigt. Geografin har liten betydelse, jag kommer att känna mig lika lite Malmöit som jag kände mig Stockholmare eller Luleåbo. Malmö har det som behövs. Stor nog att vara spännande och intressant, men inte så stor att den blir hysterisk och substanslös. Den är vacker och den går att promenera i utan att det tar flera dygn att komma fram. Den är stressfri men har puls. Den är varm och hyfsat snöfri. På den plats jag föddes ligger nu snön så djup att man behöver periskop för att ta sig fram genom drivorna. Här blommar Snödropparna. Här är det plusgrader. Jag gillar det jag sett och upplevt hittills. Jag skulle trivas här även om det inte vore för Jenny. Jag ser fram emot att få upptäcka Malmö.

Är oanställd för tillfället. Halleluja!!! Hade inte pallat med att jobba nu. Behöver all tid och energi för att smälta det här och komma ikapp. Att få upptäcka mitt nya liv. Nuet behöver SÅ mycket tid & energi bara det. A-kassan får finansiera min återhämtning och adaptering ett tag. Det är jag värd efter året av hyperintensivt världsräddande som avslutades med europarekord i inre & yttre förändring. Jag vet att jag kommer att kasta mig in i något förr eller senare. Jag är en drönare - jag är bara inte särskilt bra på det. Men det får vänta...

Det viktiga är att hålla kompassriktningen och inte låta mig dras in i något som suger min energi utan att ge mig något tillbaka. Men vi har gett varann löftet att bevaka varandras ryggar från den typen av felkliv.

Ett finansierat sabbatsår för att växa in i det nya livet och för att fokusera den egna viljan skulle inte sitta fel...

Hem är också det lilla livet. 42 kvadrat. En tv mindre än min bildskärm. En möblering som domineras av de kreativa arbetsområdena. Inga saker som inte fyller en funktion. Ett matbord för två. IKEA befriat. Litet. Minimala utgifter. Det enda som inte är litet är badkaret. Precis som jag ville ha det. Jag stormtrivs.

Hem är Jenny.

Jag ska inte kommentera vårt förhållande med några större ord. Av flera orsaker. En är att det inte går. De orden finns inte. En annan är att det inte behövs. Vi vet - det räcker. Ytterligare en annan är det provokativa i det vi har. Sen är det inte alltid världens roligaste underhållning när någon som är totalt konsumerad av en brinnande passion vill dela med sig av den känslan till sin omvärld. Booooooring i regel.

Vi träffades. Sen blev världen en annan plats.

Vi lever ihop sex veckor efter det att vi träffades första gången. Det får räcka som indikator på var vi befinner oss. Att vi nu tar nästa steg är lika självklart och naturligt som att lägga sig när man är trött. Det har alltid varit vi två. Vi har bara träffats först nu. Vi hade aldrig kommit undan varann.

Jag känner tacksamhet och vördnad. Det är stort, vackert, sant och överjävla mäktigt, och samtidigt illusionsfritt, ärligt och äkta. Det finns inte en falsk ton.

Det är idéerna som styr världen

En tanke slog mig: allt som går att ta på; hus, bilar, vigselringar, morgontidningar, brödrostar, skruvmejslar, buttpluggar - allt började en gång som en idé i någons huvud. Det är där allting börjar och slutar - i våra huvuden. Varför behandlar vi då våra huvuden så illa? Våra egna? Andras? Dom måste få andas och tänka, skämmas bort och motioneras, njuta och utmanas.

Tyvärr har idéerna en baksida också. Tänkte på det en av Burson-Marstellers (B-M är ett PR-företag som får oss att gilla dåliga saker genom smart marknadsföring, typ att tro att Shell är miljövänner, att EMU är bra för alla och att genmodifierade livsmedel är ofarliga) lakejer sa en gång: "Dagens krig sker inte med vapen på slagfält - dom går ut på vem som först skaffar sig tolkningföreträde på verkligheten". Eftersom idéerna styr världen är dom också farliga (duh!). Se upp med vad du tror är sant. Det vi tror är verkligheten kan lika gärna vara någon annans idé. Se igenom.

One mans mundane and boring existance is another mans Technicolor

Träffarna på siten har ökat med det dubbla sen starten och det är en del folk som är här och hälsar på. Typ 8-9 om dagen eller nåt sånt sist jag kollade. Inte för att jag måste få min existens bekräftad av en räknare, men jag kan inte låta bli att få en mild känsla av förundran. Trots att hela tanken med siten är att jag har fått för mig att jag har något att säga och att jag hoppas att andra lyssnar, så kan jag inte låta bli att undra ibland vad ni gör här. En del av er känner jag, men det finns också er som jag aldrig har träffat i hela mitt liv. Jag är glad att ni är här. Att ni kommer hit igen tyder väl på att det inte bara är dammtråkigt pretentiöst skitsnack. Att jag gör någonting rätt. Eller?

Whatever...

Det privata meddelande Ida Christin lämnade gjorde precis varje sekund jag lagt ned på den här siten värd så otroligt mycket. Tack Ida Christin!!!!

Att skriva sånt här självbiografiskt tjafs är lätt schizofrent. Att veta var jag ska dra gränsen för när det blir för privat utan att göra det tråkigt genom att mala på om hur blommorna mår och hur vädret har varit. Jag vet att om jag ska läsa någon annans dagbok ska den fan i mig vara utlämnande och snaskig för att fånga mitt intresse. Bra självbiografisk underhållning ska vara personlig och detaljerad, och gärna lätt skandalkryddad. Det är inte utan att jag känner ett visst ansvar mot läsaren när jag väl har gett mig in på det här. Jag tror på att göra det ordentligt eller inte alls.

Måste bara hålla mig i skinnet. Ett av mina sämre mönster har varit att leva mitt liv så att det blir ett bra underlag till memoarerna. Lätt kaosartat m.a.o. Det här mönstret innebär att risken är stor att om jag har haft en tråkig vecka så måste jag krydda den med att ha en affär med prinsessan Lilian, mula utbildningsministern med Mums-Mums, bilda en sexsekt för varaner, göra ett performance illustrerandes regalskeppet Wasa´s förlisning med endast ett strykjärn och mig själv insmord i björnbärsmarmelad som verktyg. Det här kan vara kul ibland, men är definitivt inte bra. Att bära på ett mönster som går ut på att livet inte får vara sansat slår alltid tillbaks mot en själv tillslut, och drar oundvikligen med sig andra i fallet. Livet måste kunna få stå still ibland. Vad ville jag ha sagt med det här då? Tja, något i stil med att man är sällan ett offer. Lever man i kaos är det för att kaoset har fått ett personligt undertecknat inbjudningskort.

Vad det gäller den här sidan ska jag försöka hålla balansen. Skilja på människan Peter och manusförfattaren Peter. Inte leva mitt liv som en berättelse. Jag får väl leva med att ha lägre tittarsiffror än Baren - bara mitt liv är mindre patetiskt så... :-)

Med det sagt är det väl läge att lägga till en brasklapp om att det är 100% människan Peter som agerat de senaste månaderna...

Your body is an amusement park - enjoy the ride!

Min kropp är tillbaks! Den finns, fungerar och är ett instrument för njutning och aktivitet igen. Den känns inte längre som en sacko-säck fylld med glassplitter, härsket fläsk och gamla rostiga båtskrov. Det var naturligtvis inte svårare än att vara sann mot sig själv. Regel nr 1 för att må bra. Daglig massage, promenader, annan fysisk njutning och en stressfri tillvaro är också bra knep. Sen nu när den är tillbaks på ground zero ska den byggas upp och stärkas. Vi har blivit kompisar igen, jag och min kropp, efter några år av att jag har ignorerat dess existens och den bara har gnällt och surat.

Har börjat bejaka hedonisten i mig igen. Ivirigt ackompanjerad av Jenny, som också allt för länge glömt bort att njuta. Timslånga frukostar, sovmorgnar, siestor, högläsning, megamys, massage, choklad (och nu pratar vi inte Fazer eller Marabou, utan the good stuff), film, bad, ostbågar, promenader, levande ljus, närhet, upplevelser - you name it! Ta mitt ord för det - njutning är viktigt. Glöm Luther och njut! Det är BRA för dig. Vi föddes inte till att lida.

Torbjörn Säfve sa en gång att människan föds genom utmattning och dör av utmattning. Jag ska inte käfta emot Torbjörn, men jag vägrar att gå med på det.

Conny kom förbi Stockholm dagarna innan jag åkte för gott. Tror inte jag hade sett honom på ett år innan dess, så det var fan i mig hög tid. Vi hann med uppdatering på våra liv, Cookbook, Kvarnen, LOTR, Cosmonova, Pelikan och ett nattpass hos Annie. Fun, fun, fun! Av någon anledning tror jag att jag kommer att se mer av mina vänner nu när jag bor där ingen av dem bor. Som det var när jag bodde i Luleå - att jag träffade Stockholmsfolket mer då än när jag bodde där.

Det var snömodd och grått dagen jag lämnade Stockholm. Jag kan inte påstå att jag kände någon större saknad. Stan står ju kvar där jag lämnade den. Den är bara fyra tågtimmar bort. Kommer nog att besöka den var och varannan månad ändå. Suga ut det göttigaste i koncentrerade, fokuserade vampyrattacker. Efter tre år har jag ju knappt sett någonting annat än jobbet och sängen och insidan på SL´s farkoster. Behöver nog den här distansen för att ta tillbaks det den tagit från mig.

Allmän kungörelse!!! Åker upp för DI-kursen 6-11 mars. Tänker ha någon slags hej då Stockholm-barrunda den 9:e på kvällen. Vi säger väl från 19.00 på Kristallen (samma ingång som Pelikan på Blekingegatan, Skanstull). Come along alla som känner för det!

DI-kursen ja. Synd och skam att den snart är över. Precis när det började bli riktigt kul. Fick världens intressantaste läxa sist - att utforska och skriva något om förlorad kvinnlig värdighet. Alltså, all humor bygger i grund i botten på förlorad värdighet, halka på bananskal, tappa byxorna, bli påkommen med något skamligt osv. Ni fattar. Men av någon anledning så är det svårt att göra kul saker om just kvinnor, för att av någon anledning så går det inte att definera vad som är kvinnlig värdighet, eller hur man förlorar den.

Det är inte så svårt att räkna ut varför. 99,99% av mänsklighetens historia har kvinnan varit reducerad till kokerska, städhjälp, arvingeleverantör och lyxrunkmaskin - inte så mycket värdighet i det att förlora. Jag har hört att tiderna har ändrats, men jag är nog en av få som har hört det. Ibland känns det som den enda skillnaden mellan 1100-talet och 2000-talet är modet och att det är bättre på tv...

Som jag alltid har sagt: går det inte att skämta om det är någonting riktigt, riktigt fel.

Övriga visdomsord från kursen: Carsten sa att 'om någon säger att dom vill göra något orginellt som ingen annan gjort förut - SPRING!!!'. Marika adderade med att vi skulle göra samma sak om någon påstår att dom är proffs.

Mitt egna skrivande går så där. Hjärnan funkar kreativt igen, men verkligheten tar för mycket plats just nu för att släppa in det påhittade.

We´re all dying

Fick ett mail från Karen och låter några av hennes ord avsluta...

"My friend's mom passed away on the 9th. She had suffered for cancer for over 3 years. When he told me I felt this huge relief for him. He was her primary care giver and he loved her too much to put himself ahead of her. All I could think was that he finally had a chance, for the first time in a long time, to live his life for him. I was chatting with him on Tuesday night and he told me he was diagnosed 5 weeks ago with non-Hodgkins Lymphoma. It's a cancer that basically attacks every system in your body that is supposed to protect you from disease. I felt cheated for him. I asked him if he was angry and he said no... there's no need for anger. Couldn't help but wonder how he could feel that way.

I finished chatting with him and went to have a shower. Stood in the shower with the hot water running down me and all I could think was, How the hell could he not be angry? If I had spent three years of my life caring for my dying mother only to be told that there's a chance I face the same fate, I'd find the highest mountain and I'd scream until my throat bled. Then, clear as a bell in my head all I could hear was "We're all dying."... and for the first time in my life I actually understood what that meant. We're born to die. How can a person be angry for something that is going to happen sooner or later. We're supposed to cherish the life we have and not the life we want. All his being sick means is that his life is going to have a few more bumps before it's over.

I didn't know much about that kind of cancer, so I looked up some websites on it. They say that once a person has been diagnosed with cancer, even if they go into long term remission, they live their life with the fear that they are dying. Kinda wondering why we all don't live with that same fear. Why are humans the only species that are aware they will die... yet they live their lives as though they are going to live forever?

I'm a firm believer that people come in and out of your life for a reason. Everyone is there to teach someone something about themself that they can't find on their own. His sickness has taught me more than I could ever have imagined. A huge price for him to have to pay to teach me something but I don't think I'll ever forget it... and I'll probably remember him for it for the rest of my life. I guess in a way, that's how eternity is created. Isn't it?"

Peterix Planet april 2002

Peterix tycker och rekommenderar och...

Att läsa: Törbjörn Säfve har en tendens att skriva samma bok om och om igen. Men den är väldigt bra. Molza, älskaren är förmodligen "urboken" som Torbjörn verkar utgå ifrån hela tiden. Som vanligt en biografisk, historisk roman om någon slags konstnär som lever för konsten och friheten, och för att supa & knulla. Som vanligt mustigt, färgstarkt, poetiskt, livsbejakande och läsvärt. En sån där bok som verkligen kan få en att hata sitt jobb som kommunal tjänsteman. Att istället vilja klä sig i toga, skriva dikter och omge sig med vinkrus och kurtisaner.

Ett litet stycke ur Molza sammanfattar rätt väl vad Torbjörn vill berätta om och om igen. Det är taget från ett av Molzas kyrkobesök...

"...jag har aldrig förstått den 'gemenskap' de säger att de känner mellan dessa kolonner och altare och jag finner den meningslös. Precis som jag finner det meningslöst att söka tröst i det faktum att vi ska dö. Jag ser skrattet och livet som en ständig tröst och jag kan tänka mig att uppresa ett högaltare åt dessa gudar och äta och dricka och älska på detta altare."

Sen finns Dilbert som egen serietidning nu...

Ur högtalarna: Ny platta med Creed - Weathered. Bra som fan!

Låttext: Marillion - Incommunicado

I´d be really pleased to meet you if only I could remember your name
But I got problems with my memory ever since I got a winner in the
fame game
I´m a citizen of Legoland travelling Incommunicado
And I don´t give a damn for the Fleet Street afficionados

But I don´t wanna be the backpage interview
I don´t want laundrette anonymity
I want my handprints in the concrete on Sunset Boulevard
A dummy in Tussauds you´ll see Incommunicado

I´m a Marquee veteran, a multimedia bonafide celebrity
I´ve got an allergy to Perrier, daylight and responsibility
I´m a rootin-tootin cowboy, a Peter Pan with with street credibility
Always making the point with the dawn patrol fraternity

Sometimes it seems like I´ve been here before
When I hear opportunity kicking in my door
Call it syncronicity call it Deja Vu

I just put my faith in destiny--it´s the way that I choose

But I don´t want to be a tin can tied to the bumper of a wedding
limousine
Or currently residing in the where are they now file
A toupee on the cabaret scene
I want to do adverts for American Express cards
And talk shows on prime time TV
A villa in France
My own cocktail bar and thats where you gonna find me
Incommunicado

Sometimes it seems like I´ve been here before
When I hear opportunity kicking in my door
Call it synchronicity call it Deja Vu

I just put my faith in destiny it´s the way that I choose--Incommunicado

Webbsidor: Är profetior, dold historia, myter, ockult, kontroversiella påståenden osv av intresse? Då är den här siten definitivt det

Exploring Dystopia är det coolaste och mörkaste jag sett på länge. Namnet säger allt om innehållet. Genomarbetat, hyperintressant och den snyggaste site jag sett på år och dar. Layouten och färgvalet är högklassig ögonporr. Fem av fem Peterix Planeter!!!

Citatet: "Att använda sin tid effektivt handlar i själva verket om förmågan att kunna be folk att dra åt helsike utan skuldkänslor " - Scott Adams

Seriestripp:

Kvitto:

Film: Av någon anledning kom jag aldrig iväg för att se Moulin Rouge på bio, men nu finns den på video/DVD. Se den! Se den! Se den! En absinthegalen och pirr-i-magen rörande kärlekssaga. Scenografi att baxna över. Kostymer att sukta efter. Musik som får en att yla med i soffan. Lovestory som gör slut på alla näsdukar inom en km räckhåll. En fantastiskt vacker resa långt bort från diskbänksrealism och tillväxtpolitik

Blue Sky är inte några Pixar när det kommer till dataanimation, men deras Ice Age är precis lika kul ändå. Det är skämten som räknas

Filmrepliken : "Paranoia is reality seen on a finer scale" - Philo Gant i Strange days

På TV : Ääääääääntligen en ny kul sitcom - Böcker (Black Books) på TV1. Brittisk naturligtvis

Svenska Cleo på samma kanal verkar småputtrigt lovande

TMB (Trött Man Blir): Beslut vid EU-toppmötet i Barcelona: "Om Europeiska unionen ska kunna uppnå sitt mål att bli världens ledande ekonomiska område krävs mer arbete. Vi måste inte bara arbeta hårdare utan längre..." Vem frågade mig om det här? Jag vill inte arbeta hårt och länge. Jag vill inte ha mest prylar när jag dör. Jag vill vara pigg, harmonisk och lycklig - något om ovanstående beslut är en direkt krigsförklaring emot. Trött man blir...

Ord: Gonnabe (skapat av Annie som dissar Wannabe. Kom ihåg vem som sa det först...)

Det tar år att stanna

Det berättas om en grupp indianer som blev kvar på flygplatsen i flera dagar efter en längre flygning. Som vi alla vet är flygplatser inte platser där man frivilligt stannar om man inte nödvändigtvis måste, så någon frågade varför dom stannade kvar så länge efter landningen. Dom svarade att dom måste vänta in sina själar.

Jag har bett om tid länge nu. I flera år känns det som. Vilket är sant också. I tre år om jag minns rätt. Nu har jag fått den. Wam Bam! Bara så där. Använder jag den vist? Nähädå!

Prio 1 är att stå still och processa allt som hänt. Vänta in min själ. Gjuta grunden. Allt annat kommer tvåa. Jag vet det. Jag är ingen idiot (och alla snabbkäftade vänner håller tyst precis h-ä-r). Varför gör jag då inte som jag säger åt mig själv?

För att jag inte är van att stå still. För att idéerna bubblar och snubblar över varann. För att jag har en ny stad att upptäcka. För att jag har chansen att slå på trumman för mig själv igen. För att ett splitter nytt liv omger mig. För att jag är svältfödd på upplevelser. För att människor omkring mig har försummats. För att jag är jag igen - fast new and improved. För att jag är en ny människa som vill se världen igen med de nya ögonen. För att jag tror att den här tiden är begränsad. Men jag hinner. Man hinner alltid. Det handlar inte om tid.

Men eftersom jag inte lyckades övertyga mig själv med mina egna argument utan istället förberedde mig på att kasta mig över allt och lite till, så sa min kropp - som oftast är tusen gånger smartare än jag själv - till mig att lägga av och stanna ordentligt. Detta genom att bete sig som en gammal vanskött Ockelbo från -58. Trötthet, yrsel, feber, trötthet, apati, ofokuserad, trött. Den vanliga visan när jag gör fel. När jag inte väntar in min själ.

Drömde mycket om resor också. Med bil. Med tåg. Med tunnelbana. Till och med paddlade över en dränkt värld. Den generella betydelsen av resor är förändringar i livet (No shit Sherlock!), men beror mest på vad man reser till/från. Olika varje gång för mig. Sug på den Freud...

Whatever. Det räckte fakstiskt med att bara erkänna det för sig själv så lugnade det hälsomässiga vinglet ner sig och drömmarna slutade. Fast bara temporärt...

Livet som heltidsarbete

Ödet väger rätt tungt nu. Det smyger inte direkt omkring och tassar bakom hörnen och hittar på småsaker som knappt märks. Det klampar in i leriga skoterkängor, vräker sig i finfåtöljen och slänger medicinbollsstora händelser i huvudet på oss. Och det ser väldigt nöjt ut. För det finns ett syfte.

Allt har gått fort hittills. Vi pratar neutronpartikel-i-ett-milslångt-magnetrör-under-något-atomfysikerinstitut-i-Schweiz-fort. Det är inte klart än. Därför fortsätter intensivkursen. Det här är en definitiv crash course i relation och liv. Så allt sker på en gång. Det vanliga par får åratal på sig att gå igenom och bearbeta, om alls, sker på daglig basis för oss. Och det regnar verkligen utan uppehåll. Det handlar inte om småsaker.

Men vi ser det som en trygghet. Klarar vi det här klarar vi allt, och det gör vi ju. Vi börjar vår relation där de flesta andra slutar. Som det egentligen borde vara. Vi sparar de rosa molnen till senare. Först bekämpa monster, processa förändringar, släcka eldar, fylla konton och stadga upp en omvärld som inget annat vill än att rasa ihop. Livet är ett heltidsarbete nu. Men jag är lycklig och nöjd. Vill inte ha det på något annat sätt.

Tbax t stan

Drabbade Stockholm för den sista DI-kursträffen. Första gången på tre år jag var där som besökare. Fint som snus att vara där utan åtaganden, nåja, utan så många åtaganden.

Sorg över kursens slut. Precis när det började bli kul. Lite irriterad över att jag inte skrivit mer under den här tiden, men livet är som sagt ett heltidsjobb för tillfället. Vi ska göra vårt bästa för att hitta på någon form av fortsättning i alla fall. Men jag vet hur det brukar bli. Engagemanget planar snart ut när det sammanhållande kittet inte finns där längre. Om vi hittar ett substitut kanske...

Hann med en del annat oxå, Beatgenerator på Mosebacke (det låter jävligt bra om grabbarna nu), lunch och ikappfattning med Tanja, Aquaria, dejt med Rikard, shopping, Shipping news, Corbijnutställning på KH, å sånt.

Min planerade hej då stockholm baluns på Kristallen blev rätt mild. Jag var skitseg och förutom några från kursen kom bara Rikard. Lyckades/hann inte ens fyllna till. När ska det bli av egentligen?

En värld av snor

Hann inte ens hem så drabbades vi av alla influensors moder - synkad i stereo. Nu snackar vi ingen liten mesförkylning som snorar sig fram lite småputtrigt över en vecka. Vi pratar tre kläggiga veckor av feber, floder av snor (över 500 näsdukar strök med, ungefär hela Hallands bokskogar. Så mycket för mitt miljövänsalibi...), huvudvärk som om Kroumata använde min hjärna som replokal, rethosta som om ett myrpiggsvin satt sig på tvären i struphuvudet och alllmän misär. Host, nys, urk, bleurgh.

Naturligtvis satte sig skiten på bihålorna också. Inte nog med att hjärnan i sig känns betungande att släpa omkring på ibland - att dessutom ha skallen sprängfylld med var är ett jävla öde. Känns som en elektrifierad flipperkula rullar omkring över hjärnbarken och plågar synapserna.

Det har släppt lååååååååångsamt, men den hänger sig fast som den trögfattade, drängfulla sista gästen på festen som inte ger sig förrän han druckit upp den kalla glöggen.

Jag som precis förundrades över det faktum att jag inte varit sjuk på nästan ett år. Ibland ska man inte öppna käften...

Det kan ha varit en slumpvis kollision med ett virus, men det är mer troligt att det var ytterligare ett sätt att hålla oss på mattan för att ta sakerna i rätt ordning. Allt snor och klägg till trots - det var nyttigt att bli däckad. Mentalt och emotionellt...

Det är okej att sova frukost

De två första månaderna i Malmö känns som om dom kan sammafattas i sjukdom, processande och en Stockholmsresa, men det är inte helt sant. Det har hänt saker utanför våra huvuden med. Vi har blivit med både bokhylla och brödrost. Mina böcker och skivor har fått ett hem. Jag har börjat sätta spår. Två liv har flutit ihop till ett. Och mer väntar...

Varje gång vi går utanför dörren gör vi något. Oftast något mycket njutbart. Äter, fikar, promenerar, ser film, botaniserar choklad. Tog mig t.o.m. iväg och såg Mannen från Malmberget på Victoria. Har jagat den pjäsen över hela Sverige sen den hade premiär där uppe för tusen år sen. Ironiskt att jag hann i fatt den i andra ändan av landet. Några år till och jag hade väl fått se den i Grekland...

Vi pausade på Äspö en helg. 3-rätters, vin och läsa framför kakelugnen i biblioteket. Rummet knäpper fortfarande. Som en applåd. Som ett medtyckande.

Jenny talar om för mig att oavsett finansiering av sabbatsåret så är vi skapande människor nu. Även jag. Min tid som timarbetshora är över. Jag hör och håller med, men det finns en tröskel där någonstans jag måste klänga mig över för att göra det till 100%. Det är ingen självförtroende grej - det är att översätta ett tankesätt till handling. Jag har varit så blodigt sysselsatt med saker som haft så lite att göra med mig under så lång tid att jag måste tala allvar med mig själv mer än en gång för att få mig själv att förstå. Det är enklare att fostra motorcykelgäng och fundamentalistiska terrorister än sig själv.

Men nu när tanken har samlat ihop sig och börjat finna sig till rätta känns det som det enda rätta. Frågan då är var jag börjar. Tror jag ska fokusera mer på idéerna än formatet. Tänka flexibelt. Ha flera dumpstationer.

Ett gemensamt projekt är på G. Förmodligen det ultimata relationstestet, men det bubblar skönt än så länge. Har all potential att bli bra.

Siten fyllde ett år nu. Nästan 2000 träffar. Kul. Men vad är det med trenden i gästboken? De senaste inläggen är i stil med klottret på herrmuggen bakom BP i Sorsele. Gaykontaktannonser? Whatever...

Jag försöker lite förstrött se tillbaks ibland, men det är som att försöka minnas en gammal film jag sett någon gång - avlägsna, diffusa, osammanhängande bilder som inte ens har med mig att göra. Främmande och ointressant. Så mycket har fallit av mig under den här resan. I det stora och i det lilla. Från tankesätt och handlingsmönster till små beteendedetaljer. Herregud, jag har inte mina CD-skivor i bokstavsordning längre, och jag har inte ens tänkt på det!! Det finns inte mycket kvar av den jag var längre. Skönt!

Det är ett nytt liv, och jag vråltrivs med det.

Vi åkte till Köpenhamn över påsken för att fira vår förlovning, Jennys födelsedag, våren och, tja, ...livet. Tog in på ett hotell i Nyhavn som varit ett gammalt 1700-tals magasin och hade träbjälkarna kvar i rummen. My

Samlade månadskrönikor 2002

Januari Februari Mars April Maj Juni Juli Augusti September Oktober November December

Peterix Planet januari 2002

Peterix Planet februari 2002

Peterix Planet mars 2002

Peterix Planet april 2002

Januari
Februari
Mars
April
Maj
Juni
Juli
Augusti
September
Oktober
November
December