Samlade månadskrönikor 2002

Peterix Planet januari 2002
Peterix
tycker och rekommenderar...
Att
läsa:
John Kennedy Toole
skrev Dumskallarnas Sammansvärjning,
sen tog han livet av sig. Dåligt drag från hans sida.
Det här är en av de roligaste böckerna som skrivits.
Följ det äckliga, inskränkta och paranoida fettot Ignatius
J. Reilly på hans hejdlösa korståg mot precis i stort
sett allt. Det finns så många lysande fraser att
lära sig här om man vill förnedra folk, som t.ex "Stäng
igen er perversa lilla
vaginala trut, mongoloid"
Fredrik
Lindström
har släppt sin novellsamling Vad Gör
Alla Superokända Människor Hela Dagarna. Jag skulle
ljuga om jag sa att det här är stor litteratur, för
det är det inte, men Lindström
är en skarpögd betraktare. Alla noveller är fallstudier
av människor som följer fel kompassriktning i livet. Om
du känner igen dig i någon av hans noveller bör du
seriöst fundera över vad fan ditt liv går ut på.

Ur
högtalarna:
Daniel Lanois brukar i vanliga fall producera
plattor åt såna som U2 och
Peter Gabriel, men han har släppt
två egna också - Acadie och
For The Beauty of Winona. Det hörs
hur mycket han har påverkat sina klienter, och allt uppblandat
med french/canadian cajun. Suggestivt och skitbra!
Compile
(David J. Elfström & C:o) har släppt
sitt första material - This is Rubbish.
Kolla och lyssna här.

Låttext:
Sarah McLachlan - Fumbling Towards Ecstasy
All
the fear has left me now
I'm not frightened anymore
It's my heart that pounds beneath my flesh
it's my mouth that pushes out this breath
and if I shed a tear I won't cage it
I won't fear love
and if I feel a rage I won't deny it
I won't fear love
Companion to our demons
they will dance, and we will play
With chairs, candles, and cloth
making darkness in the day
It will be easy to look in or out
upstream or down without a thought
and if I shed a tear I won't cage it
I won't fear love
and if I feel a rage I won't deny it
I won't fear love
Peace in the struggle
to find peace
comfort on the way
to comfort
and if I shed a tear I won't cage it
I won't fear love
and if I feel a rage I won't deny it
Webbsidor:
Bra och rolig satir hittar man i mängder på

Inhemsk
humor hittar man hos mannen som gett skägget ett ansikte - Micke
Larsson. Besök hans FUL
MEN KUL sajt. Eller se honom live på något stå
upp hak.

Citatet:
"Män behöver kvinnor lika mycket som en gös
behöver skridskor" - Micke Larsson

Seriestripp:


Film:
Tre års väntan är över. Sagan
Om Ringen är här. De enda ord jag kan komma på
för att beskriva hur bra det här är är: Oh
my god oh holy shit oh my god Jeezus H. fucking Christ!!!!!. Glöm
allt annat. Jag skulle kunna skriva tusentals spaltmeter om vilken
upplevelse det här är, för det är en upplevelse,
den här filmen ser man inte - man drabbas av den, men
jag nöjer mig med att säga: GÅ OCH SE!!!!!!!!!!!!!!
Det enda negativa jag kan komma på är att det är ett
års väntan till Sagan Om De Två
Tornen.

Livet
på Peterix planet:
Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står
här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi,
krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på
daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre
så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar
på samma sätt som jag gör (det här
är ju min planet), och jag om någon borde
veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här
är sant, men skruvat. Filtrera...
At
the count of three forget everything you know - Reglerna har ändrats
Okej.
Eftersom förra månadens Livet...
blev något rumphugget får jag väl börja med
att sammanfatta den senaste tiden. Here we go...
Nyckelhändelse
och katalysator till allt annat har varit att jag valde att kliva
ur mitt och Anna-Karins förhållande. Varför tänker
jag inte skriva här. Forget it. Vår ensak. Men jag gjorde
det i alla fall, och inget blev som förut. Surprise...
Beslutet
är helt mitt eget och innebär att jag har slitit hjärtat
ur kroppen på en person jag bryr mig mycket om, men mellan valet
att agera snällt men oärligt eller grymt men ärligt
valde jag det senare, och lever nu med konsekvenserna.
Situationen
nu är minst sagt skruvad. Det är mitt beslut och jag har
gått in för att flytta ut för att se åt vilket
håll saker och ting ska gå i fortsättningen. Men
nu är det ju så att i den här stan så är
bostäder sällsyntare än Playboy bunnies i Teheran.
Har letat med ljus och lykta, men det är skitsvårt. Det
går inte ens att få tag i ett andrahandstält på
någon leråker utanför Åkersberga. Om nu någon
som läser det här känner till någon liten lägenhet
eller ett rum som är ledigt - maila
för fan!!!
Tills
vidare bor jag kvar som någon slags inneboende. Det är
som att sitta fast i limbo. Jag behöver något eget för
att kunna se klart igen, för att kunna gå vidare, och A-K
mår bara dåligt över att ha mig omkringklampandes
i lägenheten som om inget hade hänt. En loose-loose situation.
Men vad gör man i den här vansinniga skitstaden där
alla bara måste bo? Det här måste vara den nya definitionen
av Stockholmssyndromet.
Alternativlösningar
på ett liv utanför stan bubblar omkring i huvudet, men
det är svårt att tänka klart när man dessutom
är totalt utmattad av ett långt och hårt skitår
som sugit ut den sista droppen must ur kropp och själ. Jag skulle
behöva tusen års vila bara för att orka tänka
igen. Och jag gillar Stockholm. Jag vill helst bli kvar här.
Eller vill jag det...?
Call
it synchronicity, call it deja vu - I just put my faith in destiny
- that´s the way that I choose.
Så,
jag har brutit upp från ett treårigt förhållande,
är i praktiken bostadslös, har ett jobb som slutar i januari
och har inget annat som väntar efter det. Jag har inget kvar.
Framtiden är ett helt blankt blad och jag har inga förutsättningar
i bagaget. Allt det jag har haft är borta eller är på
väg bort. Jag lever i ett oförutsägbart kaos, men det
är ett kaos som jag själv väljer.
Håller
på att städa upp rent praktiskt också. Gör mig
av med saker. Ger bort kläder. Säger upp prenumerationer.
Drar in på utgifter. Jag är på väg mot ett enklare
liv - ett mindre liv.
Har
även städat upp i mina mörka vrår. Förändringsprocesser
rusar på mig som mygg en midsommarafton i Jokkmokk. Dom kommer
bakvägen, så att jag inte kan se dem innan dom är
över mig. Intressant. Får mig att tro att det inte är
en slump. Hade jag varit förberedd hade jag förmodligen
stuckit ut ett magiskt finger och ändrat förutsättningarna
in the typical Peter way. Om jag ska vara fatalistisk ska jag tro
att ödet håller på att sparkar på mig för
att få mig åt ett visst håll. Och med tanke på
vad resultatet blir så kan det mycket väl vara så.
Men det är inte viktigt hur eller varför - bara vad det
blir...
Diamanten
jag hittade i min ficka visade sig istället vara en reningseld
som brände bort gamla rädslor, nojjor och onödigt bagage.
Äntligen! Känner mig 16 ton lättare. Thank you and
goodbye!
Fast
det var ett högst medvetet val. Kan inte fatta varför det
är så lätt att gömma sig bakom sina rädslor
och nojjor när livet inte blir exakt som man vill - som det typ
aldrig någonsin kommer att bli - istället för att
fokusera på det som är bra. Jag valde bort att ramla ner
i hål av självömkan av ren tradition och bekvämlighet.
Jag väljer att se det som är bra istället. Enda sättet
att kunna må bra och vara lycklig i en värld där allt
är en ihopblandad sörja av guld och skit. Dags att vara
en odräglig optimist. Dags att gilla läget.
Det
har faktiskt funnits ett liv i allt detta kaos också. Faktiskt
väldigt mycket liv. Det verkar som om när hjulen väl
börjar rulla så sätter det igång ordentligt.
REPLIK
final 2001. Hade verkligen gjort mitt bästa för att jaga
upp mig och bli upphetsad och nervös, men icke. Var cool som
en filbunke på valium hela tiden. Kanske för att jag halkade
in i tävlingen bakvägen via jurypriset, men mer troligt
för att jag hade annat att tänka på.
10 december
på Södra teatern blev i alla fall en jävligt bra kväll.
Fullsatt och välarrat. En bra kväll att ta Södra teatern
oskulden på. Oredsson var fräschare än han brukar
i sitt snack och framförandena så mycket bättre
än när det var readings. Jag gick ut sist och dom gjorde
Vulkangudskulten riktigt bra. Inte lika bra som på LAGE, men
riktigt bra. Överlag jävligt bra texter och framföranden
och regi. Väntade mig inte att vinna, och det gjorde jag inte
heller. Sörjer inte över det. Det fanns många texter
som var bättre. Men enligt min måttstock så var vinnaren
inte det. Skit samma - juryn hade väl rätt på sitt
sätt någonstans, alla kan inte tycka lika. Men 25 000 lök
hade inte gjort ont.
Efterfesten
blev fin. Fri bar är aldrig fel. Kul att träffa Carsten
igen. Träffade många andra minnesvärda människor
oxå. Fyllande till och hade buskul. Mycket tack vare Jenny och
Micke. En mycket överraskande kväll. Kände hur livet
rann tillbaks i mig liter för liter.
Vi finalister
får en skrivarworkshop på DI. Startdatum direkt dagen
efter. Det var en mycket bakfull, slutkörd, outsövd, stinkande
och hålögd Peter som plågade sig genom dagen, lika
fräsch som en neddekad soptipp. Men den falnande kreativa glöden
tändes igen efter 5 minuter. Carsten som lärare är
aldrig fel, och att det är samma upplägg som under LAGE
gör att jag kan vara alert hela tiden. Den här kursen kommer
att bli SÅ kul. Jag är tillbaks igen!!! Kan inte vänta
till nästa träff i januari...
Trodde
aldrig i hela mitt liv att jag skulle bli insläppt på DI,
men nu är jag där. Wow! Jag är klasskompis med Marika
Lagercrantz och Lotto-Åke (sorry Pär, men
du kommer att få dras med den rollen...) OOoooaaaaaaaa!!!
Jag gjorde det! Jag kunde inte låta bli! Jag bara var tvungen
att namedroppa. Fy, Peter! Fy!
När
jag ändå håller på att förnedra mig med
namedropping har jag årets givna "Jag mötte Lassie"
- innan REPLIK finalen fikade jag med A-K, Stina Ty. och hennes Anders
på Waynes. När jag köpt min varma choklad och ska
sätta mig igen har någon snott min stol - det var Stellan
Skarsgård.
Jobbet.
Tänker inte ens kommentera det. Vi är i mål. Det är
allt jag bryr mig om. Sen, efter sista januari? Vem vet?
Ingen
fortsättning på Östermalm i alla fall. Det enda kort
jag har kvar är Agenda 21 viket på Söder, men jag
tror inte det. Många förmågor slipper lös nu
i dessa dagar.
19 december.
Magiskt datum. Jobbade fram till lunch och sköt sen ut mig för
att påbörja en tre veckors oerhört välbehövlig
julsemester. Öppnade hårt med att gå och se Sagan
Om Ringen. En religiös upplevelse. Tre års förväntningar
överträffades. Bara synd att en snöstorm väntade
utanför sen. Det som har varit så okej fram tills den.
Barmark och plusgrader böts ut till en dec snö och tio minus
på bara några timmar. Bajsvinter! Skulle ha velat supa
till oxå för att fira ledigheten, men jag orkade inte.
Min
plan för julen och helgerna var enkel: ta en jättepaus,
isolera mig, hela kropp och själ och skrapa ihop den utbombade
ruinen som ska föreställa mig till något starkare
och mer konstruktivt och målinriktat, och så klart skriva
en jävla massa. Så blev det också, men inte alls
som jag tänkt det.
Fick
en inbjudan att ta semester från mitt liv, och tog den instinktivt
utan att tänka. Det smartaste jag gjort på tusen år.
Instinkten är i toppform nu. Vet precis vad jag behöver.
Gjorde
mitt livs kanske viktigaste resa. Även om jag gjorde den utan
att ha den minsta aning om vad som väntade blev jag ändå
överraskad. Jag skulle kunna skriva en bok om den, men det ska
jag inte. Bara stödord.
Sex
katter och tusen spindlar. 3 rätters middagar och floder av vin.
Minst 12 timmars sömn varje natt plus siesta varje dag. Timslånga
eftermiddagsfrukostar i salongen. Tomte för människor jag
aldrig träffat förr. Många, långa och produktiva
skrivsessioner. Det spökande rummet som vred sig och knäppte
vid de tillfällena. Meddelandet från mormor. Att
använda någon annans ögon för att se in i sig
själv. Att höra sin egen röst säga djupt, djupt
nedgrävda sanningar. Att förstå att reglerna har ändrats.
Allt förvandlas framför mina ögon.
Jag
fick de tusen åren av vila jag behövde. Jag skrev så
mycket som jag ville. Jag förvandlades och fick se allt jag trodde
att jag visste förändras. Jag gav mig själv svaret
till varför jag känner mig så långt borta från
allting, även om svaret var en ny fråga. Och så mycket,
mycket mer...
Dina
sa en gång 'You look lonely, even when
you´re among people'. Nu börjar jag sakta ana
varför. Men den här resan var det första steget på
vägen hem. Borträknat från det utmattande kaoset så
känns tonen rätt. Kan blunda och ta steg ut i det okända
och ändå lita på att jag hamnar rätt.
Det
handlar om att sluta tänka i banor av början och slut. Om
att våga släppa taget och låta sig svepas med av
något som inte har ett namn eller en given form.
Hamnade
i den roll jag aldrig väntat mig att hamna, eller ens någonsin
velat ha för den delen heller, men hamnade där ändå
innan jag hann blinka. Behövde nog utforska den vita fläcken
på kartan. Förvånansvärt nog skrämde det
mig inte, eller störde mig. Blev snarare störd av att inte
bli störd. Reglerna har ändrats. Ingenting är kvar.
Jag lyckades blunda och släppa taget och sveptes med. Även
här förändras allt framför mina ögon, utan
att jag ens fallit in i mina mönster och petat i det. Det är
nästan magiskt.
Break
it down again. It is time to disolve.
Nyår.
Återigen okänd plats och okända människor. Precis
som jag ville ha det. Relationsmässig stridszon med minsta möjliga
förvarning. Vara vuxenmentor åt kaxig trettonåring.
Nyårsmiddag: Veggie Whopper på Pågatåget -
helt rätt! Fjortisretro med Asti Cinzano. Percy tårar.
Kall natt. Lewis frös fast med tungan i balkongräcket vid
tolvslaget (klassiker!). Kaosalstrare som plötsligt
var lugnet i stormen. Hitta ihop. Hur gick det till?
Nyårslöften.
Inte i år. Inte den här gången. Nu behövs något
beständigare. Ta ut kompassriktningen för det som är
kvar. Sluta åka vilse. Nu handlar det om att blunda och lyssna,
om att kasta barlasten överbord, om sanningen och ärligheten,
om kärleken till orden, om skratten och tankarna. Det kunde inte
ha börjat bättre...
Nytt
år. Nytt kapitel. Nytt liv. Det finns inget kvar av det jag
hade. Inte ens jag. Reglerna har ändrats. Allt är nytt.
2002 kommer att bli intressant. Hur skulle det inte kunna bli det?
The
production of language is a bodily action, which always evokes, forms
and expresses the body´s emotional drives. The making of sentences
is a passionate, exhausting business.
Inte
ens manusförfattaren och regissören i mig hade kunnat skapa
en så vacker scen. Jag försökte inte ens. Den bara
kom naturligt. Vilket gjorde den tusen gånger vackrare. Jag
behöver bara blunda så ser jag den igen. Den gör nästan
ont att se på, men på det bästa av sätt. Wow!
Kastades
brutalt in i verkligheten igen när jag kom tillbaks. All snö
i det kända universum måste ha rasat ned över Stockholm.
Gick in i en vägg av negativ energi direkt. Måste komma
ur det här dödläget snabbt. Känner redan hur det
jag byggt upp under resan börjar brytas ned.
Men
jag är här för att jag själv tagit stegen. Det
är bara att fortsätta gå.
Inte
ens den mest styvnackade pragmatikern i mig kan blunda för att
saker inte sker slumpmässigt längre. Jag anar att det här
bara är början på en lång resa. Händelser
och människor sugs in min gravitation, eller jag i deras. Vissa
personer har oväntat fått roller vare sig jag eller dom
kunnat ana. Jag kan inte annat än tacka.
And
my special thanks goes to...
Karen
- för att frivilligt ha kastat sig över rollen som min Benjamin
syrsa
Kristin - för att du är paraplyet
i mitt regn
Stina Th. - för tankar, ord, existens
och support
Jenny - för bebisvampyrer, metadon/medicin
and you know what
Dina - for being the light that through
yonder window breaks


Peterix Planet februari 2002
Peterix
tycker och rekommenderar och...
Att
läsa:
Terry Pratchett
har skrivit minst 25 Discworldböcker. Fantasy fast Monthy Python
style. Hur kul som helst. Läs en. T.ex. Guards!
Guards!/En man på sin vakt. Det finns tusen orsaker,
men sumpdraken Errol är den bästa.

Ur
högtalarna:
Rebecka Törnquist sjunger på
svenska på nya plattan Vad jag vill.
Hon skulle kunna sjunga på finskugriska eller baskiska, det
blir lysande ändå!
Eskobar
är väl inga personliga favoriter direkt, men Someone
new med Heather Nova på
gästsång är mycket, mycket vacker.

Låttext:
Rush - Mission
Hold
your fire
Keep it burning bright
Hold the flame 'til the dream ignites
A spirit with a vision
is a dream with a mission
I
hear their passionate music
Read the words that touch my heart
I gaze at their feverish pictures
The secrets that set them apart
When
I feel the powerful visions
Their fire has made alive
I wish I had that instinct
I wish I had that drive
Spirits
fly on dangerous missions
Imaginations on fire
Focused high on soaring ambitions
Consumed in a single desire
In
the grip of a nameless possession
A slave to the drive of obsession
A spirit with a vision
is a dream with a mission...
I
watch their images flicker
Bringing light to a lifeless screen
I walk through their beautiful buildings
And I wish I had their dreams
But
dreams don't need to have motion
To keep their spark alive
Obsession has to have action
Pride turns on the drive
It's
cold comfort
To the ones without it
To know how they struggled
How they suffered about it
If
their lives were
exotic and strange
They would likely have
gladly exchanged them
For something a little more plain
Maybe something a little more sane
We
each pay a fabulous price
For our visions of paradise
But a spirit with a vision
is a dream with a mission...
Webbsidor:


Citatet:
"Opinions are like assholes - everybody´s got one"
- Dirty Harry

Seriestripp:


Film:
Sagan Om Ringen är fortfarande guds
gåva till biobesökaren. Den går att se huuuuuur många
gånger som helst. Men vill man nu prompt se något annat
så se Elling, norsk feel good movie
om två psykpatienter. Vi drar väl till med en riktig klysha
- full av värme och humor.

R.I.P:
Astrid Lindgren - TACK för allt
Astrid!

Livet
på Peterix planet:
Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står
här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi,
krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på
daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre
så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar
på samma sätt som jag gör (det här
är ju min planet), och jag om någon borde
veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här
är sant, men skruvat. Filtrera...
Det
smartaste jag gjort...
Vad
säger man? Tid är relativ. Det som händer under en
månad kan vara så mycket mer än tio år. Händelser
i ett liv kan inte mätas i tid. Har jag märkt...
Ska
jag vara helt ärlig så vet jag inte riktigt vad jag ska
skriva här. När det blir för mycket och för stort
går det inte längre att berätta om. Som att försöka
beskriva en galax för en bakfull mört. För att inte
tala om de saker som jag vet att bara några få förstår.
Jag tar det i små episoder får vi se var det hamnar...
Att
komma tillbaks till Stockholm efter tiden i Skåne var att byta
universum. Till det sämre. Men en fas som var oundviklig. Insåg
med en gång att jag måste flytta ut. Det var för
ohållbart. Och ödet ville något åt det hållet
med. Världen hade blivit galen medan jag varit borta.
Får
känslan av att ha startat en lavin. Mitt uppbrott har smittat
av sig. Hela bekantskapskretsen har breakat och krisat. T & T
verkar slutligen ha gett upp och vi löste det på ett praktiskt
sätt - tjejerna i Visättra och vi grabbar i Årsta.
Ett tag i alla fall...
Det
var helt okej att vara sambo med Tobbis ett tag, även om det
hellre hade berott på andra orsaker. Fick äntligen ta igen
tid med Olivia, och hon vande sig snabbt med att ha mig där.
Lite sömn och mycket terapi, men det är charmen när
man bryter upp kollektivt. Hela ens omvärld befinner sig i samma
fas. Separationsepedemin sveper genom stan...
Fiskade
efter rum och nappade på ett i Hässelby Strand. Bor där
sen mitten av månaden. Delar en 4:a med en trevlig Martin. Det
funkar för den här fasen. Och är redan mer eller mindre
historia. Shit vad saker händer fort nu!
Lustigt
det där med att bo i kappsäck. Första gången
i hela mitt liv jag gör det. Herregud, jag flyttade ju direkt
hemifrån till en egen bostadsrätt och har bott vuxet sen
dess. Jag har verkligen aldrig gjort den resan. Så det var verkligen
dags vid 33 års ålder. Det gick faktiskt snabbt att vänja
sig. Knöliga soffor, samma kläder i tre dagar, bara drömma
om tvättmaskin, stå på perrongen och undra vilket
jävla tåg man ska ta den här gången för
att komma till jobbet, ha så många nya nycklar på
sig att man inte har någon aning vilken som går vart,
mobilen som enda länk till att bli nådd. Det var kul och
lärorikt, ett tag...
Jag
är ingen större vän av rutiner, men avsaknaden av dom
sliter. Deras fördel är att dom tillåter en att gå
på autopilot och använda hjärnan till annat. När
man inte längre vet var man är eller vart man ska måste
man fokusera på det hela tiden. Men det var oerhört nyttigt.
Behövde den här fasen. Den var renande. Öppnade upp
i mig. Jag är glad att den är över, men jag vill inte
ha den ogjord.
Flyttade
över de saker jag ville ha på ett dygn. Hade velat ha mer
tid att gå igenom sakerna, men... Superstressflytt. Gå
igenom, packa, slänga, käbbla, bära, köra, bära
igen bla, bla, bla. Eldprov. Jag såg inte fram emot det, och
det blev snäppet värre. Hela grejen tog precis 24 timmar.
Sov knappt fyra av dom. Gjorde det ensam. Det sög, men efteråt
förstår jag värdet av det. Det här var mitt eget
helvete att ta mig igenom. Ingen hade kunnat göra det åt
mig.
Slängde
mer än hälften av allt jag var tvungen att få bort.
Gloriös känsla. Så jävla skönt! Hade nog
aldrig kommit mig för om inte den här situationen uppstått.
Hade helst velat hälla bensin på rubbet och kasta en tändsticka
på högen, men tidsbristen tillät bara en grovsopcontainer.
Det jag har kvar nu är datorn, böckerna, skivorna, filmerna
och kläderna, okej - och pyttepyttelite pyngel. Men bara det
är en del. Rummet är fyllt av lådor och säckar.
Måste plöja igenom ett varv till. Ska banta livet några
kilon till. För att jag vill det och för att nästa
steg har ett begränsat utrymme. Det känns så jävla
bra! Det var hit jag ville. Nystart med nästan tomma händer.
Har
alltid fasat för att köra bil i Stockholm. Finns allldeles
för många avfarter att missa. Fick naturligtvis mina värsta
farhågor besannade. Körde fel varenda gång. Och det
blev bara värre och värre. När jag skulle sista svängen
till Hässelby ett på natten och plötsligt upptäcker
att jag är i Södertälje, då skrek jag högt
och länge, och garvade som fan. Hade inte kunnat köra mer
fel om jag försökt med hjälp av experter. Tjejen på
Statoil småskrattade och frågade '28 mil?'. Hade
det inte varit för att varenda kilometer kostade pengar hade
jag kunnat se det som en praktisk geografilektion, men det blev en
för dyrköpt erfarenhet. Aldrig mer... (i
varje fall inte i en bil som kostar 3 kr/km + bensin)
Kroppen
skrek som om ett dussin albanska dvärgar gått lös
på den med köttyxor dagarna efter. Som en milstolpe för
att allt det jag byggde upp på Äspö nu var raserat.
Men det är ju inte sant. Det är inte raserat. Fått
sig några rejäla törnar kanske, men det som väntar
är ju tusen och tusen gånger mer helande. Smärtan
kändes faktiskt ganska förlösande efter ett tag. Som
ett tecken på att den delen av resan nu är över. Det
var tvunget att göra ont. Både inuti och utanpå.
Vem
försökte vi lura?
DI-kursen.
Grundläggande dramaturgi den här gången. Känner
hur kugghjulen börjar inta rätt position i huvudet. Det
skulle egentligen gå fortare, men av naturliga orsaker blandas
min uppmärksamhet och fokusering upp. No shit Sherlock! Den här
helgen dominerades mer av att vi slutade låtsas och kom ut.
Som om någon inte skulle ha märkt något ändå.
Det var så genomskinligt.
Men
det börjar ticka igen. Idéer tittar yrvaket upp och vill
ha uppmärksamhet. Och det ska dom få. Har gjort några
nya sketcher och nya scener till Tungsten. När tillvaron väl
är parkerad och stabil igen ska textfabriken Peter gå för
högtryck. Nu är det dags...
När
flytt och jobb var överstökat åkte jag ner igen. Och
fastnade. Men allt det där är en historia för sig.
En historia som inte är mogen att berättas än...
Sen
har vi då resten. Det som är så stort, oväntat
och svårbeskrivet att jag inte ens ska försöka. För
att inte ens nämna ödesfaktorn. Det är en pågående
process som börjar närma sig någon form av stabilitet
snart, eller nåt åt det hållet. Det enda jag kan
kommentera med för tillfället är att man har aldrig
någon jävla aning om vart livet tar en, eller rättare
sagt: vart vägarna man väljer egentligen tar vägen.
Tar
det nästa gång när resan har nått sitt mål...
All
the fear has left me now
I'm not frightened anymore
It's my heart that pounds beneath my flesh
it's my mouth that pushes out this breath
and if I shed a tear I won't cage it
I won't fear love
and if I feel a rage I won't deny it
I won't fear love


Peterix Planet mars 2002
Peterix
tycker och rekommenderar och...
Att
läsa:
PC Jersild
har en hel del läsvärt på sitt samvete. Geniernas
återkomst är en samling berättelser som sträcker
sig som en ihopljugen världshistoria från apmänniskor
till framtiden. Det låter tråkigt, men är bra, mycket
bra.

Ur
högtalarna:
Det finns en kvinna i Kanada som påminner om Alanis
Morrisette, men som får Alanis att låta som en
mörkrädd frälsningsoldat. Den damen heter Dalbello
och är ungefär musikens Modesty Blaise - vacker, hotfull,
cool och dödligt professionell. Det har bara blivit tre plattor
på 20 år, Whomanfoursays, She och
Whore, men satan så bra dom är. Upptäck Dalbello!

Låttext:
Hue & Cry - Life as a text
I´m
reading your actions for full stops and colons
Been sentenced to death by your lines
Thought my close analyzing would stop you from surprising
Your interpretation defined
But one dark day you closed your book and you briskly walked away
One dark day you closed your book and you briskly walked away
Now my evenings are spent light reading
No more needing no more believing
I live my life as a text these days
Clear signs of life are all that I crave
I live my life as a text these days
I´m tilting at windmills or some other symbol
That´s empty as shells in the sand
The truth is performing your smile every morning
Displaying the best that you can
In every way I find myself the hollowest of men
And every day I lose myself and then I wonder when
Some narrator is gonna be my saviour
Write new rules for my behaviour
I live my life as a text these days
Clear signs of life are all that I crave
Live my life as a sentence these days
Make me happy, happy yeah
Live my life as a book these days
Closing the covers never to read
Live my life like a sentence these days
Read the book of love
Read the book of love, my friends
Webbsidor:
Ladislaus Horatius
är i hetluften igen nu när det är valår. För
oss som anser att tid används på ett osunt sätt i
dessa dagar har han bildat

And
now for something completly different; en kul artikel om hamstrar
och analsex finns här
Min
kompis Cina har precis launchat sin egen site - Cinas
cyberhåla Besök den så blir Cina glad.

Citatet:
"Jag vill inte passa in - jag vill passa på"
- ur Ängelen av/med Cecila Frode

Seriestripp:


Film:
Pixar har äntligen släppt ut någonting nytt ur sin
magiska animationsverkstad - Monsters Inc,
precis lika bra som Toy Storysarna. Men
frågan är om inte kortfilmen med fåglarna innan är
roligast...
Har
inte sett Vanilla Sky än, min Tom
Cruise allergi har hindrat mig, men såg det spanska orginalet
Abre Los Ojos (Open
Your Eyes), och den var mycket bra. De flesta säger att
den är bättre.

Filmrepliken
:
"Fool us again little girl, and your suffering will be legendary
even in hell" - Pinhead i Hellraiser
2

På
TV :
I väntan på att James Cameron ska klämma ur sig en
ny film får man nöja sig med hans TV-serie Dark
Angel. TV4 måndagkvällar. Helt okej.

TMB
(Trött Man Blir):
Även om jag ignorerar OS totalt så gick det inte att missa
att någon som heter Salo missade ett mål, och istället
för ryggdunk och tröstande ord fick han bli kallad landsförädare,
blev mordhotad och hans släktingar trakasserade som tack. Ge
upp! Väx upp! Patetiska jävla sopprötter! Jackie Arklöv
fick ju ett snällare mottagande. Hade precis för mig att
sport var en lek. Trött man blir...

Livet
på Peterix planet:
Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står
här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi,
krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på
daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre
så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar
på samma sätt som jag gör (det här
är ju min planet), och jag om någon borde
veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här
är sant, men skruvat. Filtrera...
Att
hitta hem
Det
känns som om skrivbordet jag sitter vid nu alltid har stått
här. Samma med mitt namn bredvid Jennys på dörren
på Nobelvägen 84 i Malmö - det har alltid stått
där. Jag har alltid bott här och levt mitt liv så
här. Det har bara tagit mig 33 år att hitta hem.
Hade
jag varit en något gnälligare människa hade jag gnisslat
över att det tagit för lång tid, men det handlar inte
om det. Allt som sker har sin orsak. Ingenting är onödigt
eller fel. Allt har sitt syfte att föra saker vidare mot målet.
Det har fått ta den tid det har behövt. Nu är jag
här.
Jag
älskar det här stället. 42 kvadrat med kaotiska skriv-
och ritbord, små svarta klädhögar droppade här
och där, den av gamla frukostar och middagar kroniskt överfyllda
diskbänken, mina flyttlådor som skriker efter en bokhylla
att bo i, trägolven, gasspisen, 50-tals mysfåtöljerna
att läsa och sörpla te i, och så kronan på verket
- badkaret! Jag har aldrig sett ett liknande badkar. I vanliga fall
får man kompromissa om det är fötterna eller knäna
som ska få plats under vattnet. I det här badkaret kan
ett hangarfartyg vända. I det här badkaret kan man ta dykarcert.
I det här badkaret kan en rysk atomubåt köra vilse.
Två personer ryms utan problem, och kan t.o.m. rumla runt!!
Erbjud mig gärna Drottningholm och släng in Kina slott i
paketet - jag lämnar inte det här badkaret!
Det
här hemmet är litet men det har allt som behövs. Det
är mitt hem. Vårt hem.
Lustigt.
Daina sa redan innan jultrippen att jag skulle bli kvar. Då
lät det högst osannolikt. Nu är jag här.
Jag
är utmattad nu. När väl jag och flyttlådorna
var på plats (hur många kan skryta med
att få en sambo + bohag som Alla Hjärtans Dag-gåva...)
kunde jag slappna av, och de här månaderna kom ikapp mig.
Är helt slut. Men det är en skön utmattning. Inte den
plågsamma, apatiska utmattningen som utbrändheten förde
med sig, utan mer en känsla av att ha gått i mål
efter ett lååååååååångt
maraton. Trots tröttheten finns där energi i form av vilja,
men nu behöver jag först smälta allt som hänt.
Jag måste ignorera dom kliande fingrarna så att jag inte
rusar iväg utan att processa. Att inte bearbeta en så här
intensiv period med så många förändringar är
en definitiv no-no. Men ingen risk - nuet är så intensivt
och uppmärksamhetskrävande att det inte går att blicka
mer än fem minuter in i framtiden åt gången. Bara
att tänka på middag är ett bautaprojekt varje dag.
Memories
are ment to fade. They´re designed that way for a reason
Jag
har legat ned på sängen mer än en gång för
att spola tillbaks bandet och gå igenom det som hänt. Jag
får inte ihop det. Vi pratar tre månader här. Det
ryms inte på tre månader. Bara under en månads tid
sov jag på 7 olika platser. Jag har flyttat två gånger
på tre veckor. Jag har slutat mitt jobb. Jag har slängt
alla mina saker. Städat upp inne i mig själv och slängt
allt som inte hörde hemma där. Privatlivet har extremimploderat
på rekordtid (be mig inte förklara det
uttrycket, please). Även mina nära har slungats in
i förändringar. En passion så stor och stark och sann
att den t.o.m. påverkar ormar och rum (be mig
inte förklara det heller...) har brett ut sina vingar
över oss. Ödet har gått på övertid. Tusentals
avlägsna pusselbitar föll magiskt på plats och formade
den vackraste bild jag någonsin sett. Jag har lämnat allt
bakom mig och bytt hemstad till Malmö där jag aldrig satt
min fot tidigare. Och det där är bara hälften. Det
går inte ihop. Det kan inte bara vara februari nu. Hade det
gått 10-15 år, okej. Men tre månader...
Det
har varit som att sugas in i ett svart hål och slungas ut i
ett annat universum på andra sidan. Ett helt annat universum
där ingenting man visste sig tidigare går att använda.
Det
liv jag en gång hade tar allt mer formen av en dröm. En
dröm som bleknar ju mer jag vaknar upp till den nya världen
omkring mig. Det kanske låter som en förnekelse av det
förflutna, eller ett förkastande, men det är det absolut
inte. Allting som sker har sitt värde och ett syfte. Men det
bleknar...
Jag
ska inte/orkar inte/har ingen lust att ge mig in på någon
större offentlig analys av det som hänt. Inte nu. Det är
för stort för att bli omedelbart gripbart. För många
bitar som var och en för sig är tillräcklig för
att låsa in sig i ett halvår och bara processa. Jag behöver
TID att smälta det, men tid är allt vi har. Jag har gått
i mål nu. Det är allt som betyder något. Jag har
kommit hem.
Var
är mål? Vad är hem?
Platsen
är som sagt Malmö. Att det blev just där är oviktigt.
Geografin har liten betydelse, jag kommer att känna mig lika
lite Malmöit som jag kände mig Stockholmare eller Luleåbo.
Malmö har det som behövs. Stor nog att vara spännande
och intressant, men inte så stor att den blir hysterisk och
substanslös. Den är vacker och den går att promenera
i utan att det tar flera dygn att komma fram. Den är stressfri
men har puls. Den är varm och hyfsat snöfri. På den
plats jag föddes ligger nu snön så djup att man behöver
periskop för att ta sig fram genom drivorna. Här blommar
Snödropparna. Här är det plusgrader. Jag gillar det
jag sett och upplevt hittills. Jag skulle trivas här även
om det inte vore för Jenny. Jag ser fram emot att få upptäcka
Malmö.
Är
oanställd för tillfället. Halleluja!!! Hade inte pallat
med att jobba nu. Behöver all tid och energi för att smälta
det här och komma ikapp. Att få upptäcka mitt nya
liv. Nuet behöver SÅ mycket tid & energi bara det.
A-kassan får finansiera min återhämtning och adaptering
ett tag. Det är jag värd efter året av hyperintensivt
världsräddande som avslutades med europarekord i inre &
yttre förändring. Jag vet att jag kommer att kasta mig in
i något förr eller senare. Jag är en drönare
- jag är bara inte särskilt bra på det. Men det får
vänta...
Det
viktiga är att hålla kompassriktningen och inte låta
mig dras in i något som suger min energi utan att ge mig något
tillbaka. Men vi har gett varann löftet att bevaka varandras
ryggar från den typen av felkliv.
Ett
finansierat sabbatsår för att växa in i det nya livet
och för att fokusera den egna viljan skulle inte sitta fel...
Hem
är också det lilla livet. 42 kvadrat. En tv mindre än
min bildskärm. En möblering som domineras av de kreativa
arbetsområdena. Inga saker som inte fyller en funktion. Ett
matbord för två. IKEA befriat. Litet. Minimala utgifter.
Det enda som inte är litet är badkaret. Precis som jag ville
ha det. Jag stormtrivs.
Hem
är Jenny.
Jag
ska inte kommentera vårt förhållande med några
större ord. Av flera orsaker. En är att det inte går.
De orden finns inte. En annan är att det inte behövs. Vi
vet - det räcker. Ytterligare en annan är det provokativa
i det vi har. Sen är det inte alltid världens roligaste
underhållning när någon som är totalt konsumerad
av en brinnande passion vill dela med sig av den känslan till
sin omvärld. Booooooring i regel.
Vi träffades.
Sen blev världen en annan plats.
Vi lever
ihop sex veckor efter det att vi träffades första gången.
Det får räcka som indikator på var vi befinner oss.
Att vi nu tar nästa steg är lika självklart och naturligt
som att lägga sig när man är trött. Det har alltid
varit vi två. Vi har bara träffats först nu. Vi hade
aldrig kommit undan varann.
Jag
känner tacksamhet och vördnad. Det är stort, vackert,
sant och överjävla mäktigt, och samtidigt illusionsfritt,
ärligt och äkta. Det finns inte en falsk ton.
Det
är idéerna som styr världen
En tanke
slog mig: allt som går att ta på; hus, bilar, vigselringar,
morgontidningar, brödrostar, skruvmejslar, buttpluggar - allt
började en gång som en idé i någons huvud.
Det är där allting börjar och slutar - i våra
huvuden. Varför behandlar vi då våra huvuden så
illa? Våra egna? Andras? Dom måste få andas och
tänka, skämmas bort och motioneras, njuta och utmanas.
Tyvärr
har idéerna en baksida också. Tänkte på det
en av Burson-Marstellers (B-M är ett PR-företag
som får oss att gilla dåliga saker genom smart marknadsföring,
typ att tro att Shell är miljövänner, att EMU är
bra för alla och att genmodifierade livsmedel är ofarliga)
lakejer sa en gång: "Dagens krig sker inte med vapen
på slagfält - dom går ut på vem som först
skaffar sig tolkningföreträde på verkligheten".
Eftersom idéerna styr världen är dom också
farliga (duh!). Se upp med vad du tror är
sant. Det vi tror är verkligheten kan lika gärna vara någon
annans idé. Se igenom.
One
mans mundane and boring existance is another mans Technicolor
Träffarna
på siten har ökat med det dubbla sen starten och det är
en del folk som är här och hälsar på. Typ 8-9
om dagen eller nåt sånt sist jag kollade. Inte för
att jag måste få min existens bekräftad av en räknare,
men jag kan inte låta bli att få en mild känsla av
förundran. Trots att hela tanken med siten är att jag har
fått för mig att jag har något att säga och
att jag hoppas att andra lyssnar, så kan jag inte låta
bli att undra ibland vad ni gör här. En del av er känner
jag, men det finns också er som jag aldrig har träffat
i hela mitt liv. Jag är glad att ni är här. Att ni
kommer hit igen tyder väl på att det inte bara är
dammtråkigt pretentiöst skitsnack. Att jag gör någonting
rätt. Eller?
Whatever...
Det
privata meddelande Ida Christin lämnade gjorde precis varje sekund
jag lagt ned på den här siten värd så otroligt
mycket. Tack Ida Christin!!!!
Att
skriva sånt här självbiografiskt tjafs är lätt
schizofrent. Att veta var jag ska dra gränsen för när
det blir för privat utan att göra det tråkigt genom
att mala på om hur blommorna mår och hur vädret har
varit. Jag vet att om jag ska läsa någon annans dagbok
ska den fan i mig vara utlämnande och snaskig för att fånga
mitt intresse. Bra självbiografisk underhållning ska vara
personlig och detaljerad, och gärna lätt skandalkryddad.
Det är inte utan att jag känner ett visst ansvar mot läsaren
när jag väl har gett mig in på det här. Jag tror
på att göra det ordentligt eller inte alls.
Måste
bara hålla mig i skinnet. Ett av mina sämre mönster
har varit att leva mitt liv så att det blir ett bra underlag
till memoarerna. Lätt kaosartat m.a.o. Det här mönstret
innebär att risken är stor att om jag har haft en tråkig
vecka så måste jag krydda den med att ha en affär
med prinsessan Lilian, mula utbildningsministern med Mums-Mums, bilda
en sexsekt för varaner, göra ett performance illustrerandes
regalskeppet Wasa´s förlisning med endast ett strykjärn
och mig själv insmord i björnbärsmarmelad som verktyg.
Det här kan vara kul ibland, men är definitivt inte bra.
Att bära på ett mönster som går ut på
att livet inte får vara sansat slår alltid tillbaks mot
en själv tillslut, och drar oundvikligen med sig andra i fallet.
Livet måste kunna få stå still ibland. Vad ville
jag ha sagt med det här då? Tja, något i stil med
att man är sällan ett offer. Lever man i kaos är det
för att kaoset har fått ett personligt undertecknat inbjudningskort.
Vad
det gäller den här sidan ska jag försöka hålla
balansen. Skilja på människan Peter och manusförfattaren
Peter. Inte leva mitt liv som en berättelse. Jag får väl
leva med att ha lägre tittarsiffror än Baren - bara mitt
liv är mindre patetiskt så... :-)
Med
det sagt är det väl läge att lägga till en brasklapp
om att det är 100% människan Peter som agerat de senaste
månaderna...
Your
body is an amusement park - enjoy the ride!
Min
kropp är tillbaks! Den finns, fungerar och är ett instrument
för njutning och aktivitet igen. Den känns inte längre
som en sacko-säck fylld med glassplitter, härsket fläsk
och gamla rostiga båtskrov. Det var naturligtvis inte svårare
än att vara sann mot sig själv. Regel nr 1 för att
må bra. Daglig massage, promenader, annan fysisk njutning och
en stressfri tillvaro är också bra knep. Sen nu när
den är tillbaks på ground zero ska den byggas upp och stärkas.
Vi har blivit kompisar igen, jag och min kropp, efter några
år av att jag har ignorerat dess existens och den bara har gnällt
och surat.
Har
börjat bejaka hedonisten i mig igen. Ivirigt ackompanjerad av
Jenny, som också allt för länge glömt bort att
njuta. Timslånga frukostar, sovmorgnar, siestor, högläsning,
megamys, massage, choklad (och nu pratar vi inte Fazer
eller Marabou, utan the good stuff), film, bad, ostbågar,
promenader, levande ljus, närhet, upplevelser - you name it!
Ta mitt ord för det - njutning är viktigt. Glöm Luther
och njut! Det är BRA för dig. Vi föddes inte till att
lida.
Torbjörn
Säfve sa en gång att människan föds genom utmattning
och dör av utmattning. Jag ska inte käfta emot Torbjörn,
men jag vägrar att gå med på det.
Conny
kom förbi Stockholm dagarna innan jag åkte för gott.
Tror inte jag hade sett honom på ett år innan dess, så
det var fan i mig hög tid. Vi hann med uppdatering på våra
liv, Cookbook, Kvarnen, LOTR, Cosmonova, Pelikan och ett nattpass
hos Annie. Fun, fun, fun! Av någon anledning tror jag att jag
kommer att se mer av mina vänner nu när jag bor där
ingen av dem bor. Som det var när jag bodde i Luleå - att
jag träffade Stockholmsfolket mer då än när jag
bodde där.
Det
var snömodd och grått dagen jag lämnade Stockholm.
Jag kan inte påstå att jag kände någon större
saknad. Stan står ju kvar där jag lämnade den. Den
är bara fyra tågtimmar bort. Kommer nog att besöka
den var och varannan månad ändå. Suga ut det göttigaste
i koncentrerade, fokuserade vampyrattacker. Efter tre år har
jag ju knappt sett någonting annat än jobbet och sängen
och insidan på SL´s farkoster. Behöver nog den här
distansen för att ta tillbaks det den tagit från mig.
Allmän
kungörelse!!!
Åker upp för DI-kursen 6-11 mars. Tänker ha någon
slags hej då Stockholm-barrunda den 9:e på kvällen.
Vi säger väl från 19.00 på Kristallen (samma
ingång som Pelikan på Blekingegatan, Skanstull).
Come along alla som känner för det!
DI-kursen
ja. Synd och skam att den snart är över. Precis när
det började bli riktigt kul. Fick världens intressantaste
läxa sist - att utforska och skriva något om förlorad
kvinnlig värdighet. Alltså, all humor bygger i grund i
botten på förlorad värdighet, halka på bananskal,
tappa byxorna, bli påkommen med något skamligt osv. Ni
fattar. Men av någon anledning så är det svårt
att göra kul saker om just kvinnor, för att av någon
anledning så går det inte att definera vad som är
kvinnlig värdighet, eller hur man förlorar den.
Det
är inte så svårt att räkna ut varför. 99,99%
av mänsklighetens historia har kvinnan varit reducerad till kokerska,
städhjälp, arvingeleverantör och lyxrunkmaskin - inte
så mycket värdighet i det att förlora. Jag har hört
att tiderna har ändrats, men jag är nog en av få som
har hört det. Ibland känns det som den enda skillnaden mellan
1100-talet och 2000-talet är modet och att det är bättre
på tv...
Som
jag alltid har sagt: går det inte att skämta om det är
någonting riktigt, riktigt fel.
Övriga
visdomsord från kursen: Carsten sa att 'om någon säger
att dom vill göra något orginellt som ingen annan gjort
förut - SPRING!!!'. Marika adderade med att vi skulle göra
samma sak om någon påstår att dom är proffs.
Mitt
egna skrivande går så där. Hjärnan funkar kreativt
igen, men verkligheten tar för mycket plats just nu för
att släppa in det påhittade.
We´re
all dying
Fick
ett mail från Karen och låter några av hennes ord
avsluta...
"My
friend's mom passed away on the 9th. She had suffered for cancer for
over 3 years. When he told me I felt this huge relief for him. He
was her primary care giver and he loved her too much to put himself
ahead of her. All I could think was that he finally had a chance,
for the first time in a long time, to live his life for him. I was
chatting with him on Tuesday night and he told me he was diagnosed
5 weeks ago with non-Hodgkins Lymphoma. It's a cancer that basically
attacks every system in your body that is supposed to protect you
from disease. I felt cheated for him. I asked him if he was angry
and he said no... there's no need for anger. Couldn't help but wonder
how he could feel that way.
I finished chatting with him and went to have a shower. Stood in the
shower with the hot water running down me and all I could think was,
How the hell could he not be angry? If I had spent three years of
my life caring for my dying mother only to be told that there's a
chance I face the same fate, I'd find the highest mountain and I'd
scream until my throat bled. Then, clear as a bell in my head all
I could hear was "We're all dying."... and for the first
time in my life I actually understood what that meant. We're born
to die. How can a person be angry for something that is going to happen
sooner or later. We're supposed to cherish the life we have and not
the life we want. All his being sick means is that his life is going
to have a few more bumps before it's over.
I
didn't know much about that kind of cancer, so I looked up some websites
on it. They say that once a person has been diagnosed with cancer,
even if they go into long term remission, they live their life with
the fear that they are dying. Kinda wondering why we all don't live
with that same fear. Why are humans the only species that are aware
they will die... yet they live their lives as though they are going
to live forever?
I'm
a firm believer that people come in and out of your life for a reason.
Everyone is there to teach someone something about themself that they
can't find on their own. His sickness has taught me more than I could
ever have imagined. A huge price for him to have to pay to teach me
something but I don't think I'll ever forget it... and I'll probably
remember him for it for the rest of my life. I guess in a way, that's
how eternity is created. Isn't it?"


Peterix Planet april 2002
Peterix
tycker och rekommenderar och...
Att
läsa:
Törbjörn Säfve
har en tendens att skriva samma bok om och om igen. Men den är
väldigt bra. Molza, älskaren
är förmodligen "urboken" som Torbjörn verkar
utgå ifrån hela tiden. Som vanligt en biografisk, historisk
roman om någon slags konstnär som lever för konsten
och friheten, och för att supa & knulla. Som vanligt mustigt,
färgstarkt, poetiskt, livsbejakande och läsvärt. En
sån där bok som verkligen kan få en att hata sitt
jobb som kommunal tjänsteman. Att istället vilja klä
sig i toga, skriva dikter och omge sig med vinkrus och kurtisaner.
Ett
litet stycke ur Molza sammanfattar rätt väl vad Torbjörn
vill berätta om och om igen. Det är taget från ett
av Molzas kyrkobesök...
"...jag
har aldrig förstått den 'gemenskap' de säger att de
känner mellan dessa kolonner och altare och jag finner den meningslös.
Precis som jag finner det meningslöst att söka tröst
i det faktum att vi ska dö. Jag ser skrattet och livet som en
ständig tröst och jag kan tänka mig att uppresa ett
högaltare åt dessa gudar och äta och dricka och älska
på detta altare."
Sen
finns Dilbert som egen serietidning nu...

Ur
högtalarna:
Ny platta med Creed - Weathered.
Bra som fan!

Låttext:
Marillion - Incommunicado
I´d
be really pleased to meet you if only I could remember your name
But I got problems with my memory ever since I got a winner in the
fame game
I´m a citizen of Legoland travelling Incommunicado
And I don´t give a damn for the Fleet Street afficionados
But
I don´t wanna be the backpage interview
I don´t want laundrette anonymity
I want my handprints in the concrete on Sunset Boulevard
A dummy in Tussauds you´ll see Incommunicado
I´m
a Marquee veteran, a multimedia bonafide celebrity
I´ve got an allergy to Perrier, daylight and responsibility
I´m a rootin-tootin cowboy, a Peter Pan with with street credibility
Always making the point with the dawn patrol fraternity
Sometimes
it seems like I´ve been here before
When I hear opportunity kicking in my door
Call it syncronicity call it Deja Vu
I just put my faith in destiny--it´s the way that I choose
But
I don´t want to be a tin can tied to the bumper of a wedding
limousine
Or currently residing in the where are they now file
A toupee on the cabaret scene
I want to do adverts for American Express cards
And talk shows on prime time TV
A villa in France
My own cocktail bar and thats where you gonna find me
Incommunicado
Sometimes
it seems like I´ve been here before
When I hear opportunity kicking in my door
Call it synchronicity call it Deja Vu
I
just put my faith in destiny it´s the way that I choose--Incommunicado
Webbsidor:
Är profetior, dold historia, myter, ockult, kontroversiella påståenden
osv av intresse? Då är den här siten definitivt det

Exploring
Dystopia
är det coolaste och mörkaste jag sett på länge.
Namnet säger allt om innehållet. Genomarbetat, hyperintressant
och den snyggaste site jag sett på år och dar. Layouten
och färgvalet är högklassig ögonporr. Fem av fem
Peterix Planeter!!!


Citatet:
"Att använda sin tid effektivt handlar i själva
verket om förmågan att kunna be folk att dra åt helsike
utan skuldkänslor " - Scott Adams

Seriestripp:


Kvitto:


Film:
Av någon anledning kom jag aldrig iväg för att se
Moulin Rouge på bio, men nu finns
den på video/DVD. Se den! Se den! Se den! En absinthegalen och
pirr-i-magen rörande kärlekssaga. Scenografi att baxna över.
Kostymer att sukta efter. Musik som får en att yla med i soffan.
Lovestory som gör slut på alla näsdukar inom en km
räckhåll. En fantastiskt vacker resa långt bort från
diskbänksrealism och tillväxtpolitik
Blue
Sky är inte några Pixar när det kommer till dataanimation,
men deras Ice Age är precis lika
kul ändå. Det är skämten som räknas

Filmrepliken
:
"Paranoia is reality seen on a finer scale" - Philo
Gant i Strange days

På
TV :
Ääääääääntligen en
ny kul sitcom - Böcker (Black Books)
på TV1. Brittisk naturligtvis
Svenska
Cleo på samma kanal verkar småputtrigt
lovande

TMB
(Trött Man Blir):
Beslut vid EU-toppmötet i Barcelona: "Om Europeiska unionen
ska kunna uppnå sitt mål att bli världens ledande
ekonomiska område krävs mer arbete. Vi måste inte
bara arbeta hårdare utan längre..." Vem frågade
mig om det här? Jag vill inte arbeta hårt och länge.
Jag vill inte ha mest prylar när jag dör. Jag vill vara
pigg, harmonisk och lycklig - något om ovanstående beslut
är en direkt krigsförklaring emot. Trött man blir...

Ord:
Gonnabe (skapat av Annie
som dissar Wannabe. Kom ihåg vem som sa det först...)

Livet
på Peterix planet:
Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står
här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi,
krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på
daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre
så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar
på samma sätt som jag gör (det här
är ju min planet), och jag om någon borde
veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här
är sant, men skruvat. Filtrera...
Det
tar år att stanna
Det
berättas om en grupp indianer som blev kvar på flygplatsen
i flera dagar efter en längre flygning. Som vi alla vet är
flygplatser inte platser där man frivilligt stannar om man inte
nödvändigtvis måste, så någon frågade
varför dom stannade kvar så länge efter landningen.
Dom svarade att dom måste vänta in sina själar.
Jag
har bett om tid länge nu. I flera år känns det som.
Vilket är sant också. I tre år om jag minns rätt.
Nu har jag fått den. Wam Bam! Bara så där. Använder
jag den vist? Nähädå!
Prio
1 är att stå still och processa allt som hänt. Vänta
in min själ. Gjuta grunden. Allt annat kommer tvåa. Jag
vet det. Jag är ingen idiot (och alla snabbkäftade
vänner håller tyst precis h-ä-r). Varför
gör jag då inte som jag säger åt mig själv?
För
att jag inte är van att stå still. För att idéerna
bubblar och snubblar över varann. För att jag har en ny
stad att upptäcka. För att jag har chansen att slå
på trumman för mig själv igen. För att ett splitter
nytt liv omger mig. För att jag är svältfödd på
upplevelser. För att människor omkring mig har försummats.
För att jag är jag igen - fast new and improved. För
att jag är en ny människa som vill se världen igen
med de nya ögonen. För att jag tror att den här tiden
är begränsad. Men jag hinner. Man hinner alltid. Det handlar
inte om tid.
Men
eftersom jag inte lyckades övertyga mig själv med mina egna
argument utan istället förberedde mig på att kasta
mig över allt och lite till, så sa min kropp - som oftast
är tusen gånger smartare än jag själv - till
mig att lägga av och stanna ordentligt. Detta genom att bete
sig som en gammal vanskött Ockelbo från -58. Trötthet,
yrsel, feber, trötthet, apati, ofokuserad, trött. Den vanliga
visan när jag gör fel. När jag inte väntar in
min själ.
Drömde
mycket om resor också. Med bil. Med tåg. Med tunnelbana.
Till och med paddlade över en dränkt värld. Den generella
betydelsen av resor är förändringar i livet (No
shit Sherlock!), men beror mest på vad man reser till/från.
Olika varje gång för mig. Sug på den Freud...
Whatever.
Det räckte fakstiskt med att bara erkänna det för sig
själv så lugnade det hälsomässiga vinglet ner
sig och drömmarna slutade. Fast bara temporärt...
Livet
som heltidsarbete
Ödet
väger rätt tungt nu. Det smyger inte direkt omkring och
tassar bakom hörnen och hittar på småsaker som knappt
märks. Det klampar in i leriga skoterkängor, vräker
sig i finfåtöljen och slänger medicinbollsstora händelser
i huvudet på oss. Och det ser väldigt nöjt ut. För
det finns ett syfte.
Allt
har gått fort hittills. Vi pratar neutronpartikel-i-ett-milslångt-magnetrör-under-något-atomfysikerinstitut-i-Schweiz-fort.
Det är inte klart än. Därför fortsätter intensivkursen.
Det här är en definitiv crash course i relation och liv.
Så allt sker på en gång. Det vanliga par får
åratal på sig att gå igenom och bearbeta, om alls,
sker på daglig basis för oss. Och det regnar verkligen
utan uppehåll. Det handlar inte om småsaker.
Men
vi ser det som en trygghet. Klarar vi det här klarar vi allt,
och det gör vi ju. Vi börjar vår relation där
de flesta andra slutar. Som det egentligen borde vara. Vi sparar de
rosa molnen till senare. Först bekämpa monster, processa
förändringar, släcka eldar, fylla konton och stadga
upp en omvärld som inget annat vill än att rasa ihop. Livet
är ett heltidsarbete nu. Men jag är lycklig och nöjd.
Vill inte ha det på något annat sätt.
Tbax
t stan
Drabbade
Stockholm för den sista DI-kursträffen. Första gången
på tre år jag var där som besökare. Fint som
snus att vara där utan åtaganden, nåja, utan så
många åtaganden.
Sorg
över kursens slut. Precis när det började bli kul.
Lite irriterad över att jag inte skrivit mer under den här
tiden, men livet är som sagt ett heltidsjobb för tillfället.
Vi ska göra vårt bästa för att hitta på
någon form av fortsättning i alla fall. Men jag vet hur
det brukar bli. Engagemanget planar snart ut när det sammanhållande
kittet inte finns där längre. Om vi hittar ett substitut
kanske...
Hann
med en del annat oxå, Beatgenerator på Mosebacke (det
låter jävligt bra om grabbarna nu), lunch och ikappfattning
med Tanja, Aquaria, dejt med Rikard, shopping, Shipping news, Corbijnutställning
på KH, å sånt.
Min
planerade hej då stockholm baluns på Kristallen blev rätt
mild. Jag var skitseg och förutom några från kursen
kom bara Rikard. Lyckades/hann inte ens fyllna till. När ska
det bli av egentligen?
En
värld av snor
Hann
inte ens hem så drabbades vi av alla influensors moder - synkad
i stereo. Nu snackar vi ingen liten mesförkylning som snorar
sig fram lite småputtrigt över en vecka. Vi pratar tre
kläggiga veckor av feber, floder av snor (över
500 näsdukar strök med, ungefär hela Hallands bokskogar.
Så mycket för mitt miljövänsalibi...),
huvudvärk som om Kroumata använde min hjärna som replokal,
rethosta som om ett myrpiggsvin satt sig på tvären i struphuvudet
och alllmän misär. Host, nys, urk, bleurgh.
Naturligtvis
satte sig skiten på bihålorna också. Inte nog med
att hjärnan i sig känns betungande att släpa omkring
på ibland - att dessutom ha skallen sprängfylld med var
är ett jävla öde. Känns som en elektrifierad flipperkula
rullar omkring över hjärnbarken och plågar synapserna.
Det
har släppt lååååååååångsamt,
men den hänger sig fast som den trögfattade, drängfulla
sista gästen på festen som inte ger sig förrän
han druckit upp den kalla glöggen.
Jag
som precis förundrades över det faktum att jag inte varit
sjuk på nästan ett år. Ibland ska man inte öppna
käften...
Det
kan ha varit en slumpvis kollision med ett virus, men det är
mer troligt att det var ytterligare ett sätt att hålla
oss på mattan för att ta sakerna i rätt ordning. Allt
snor och klägg till trots - det var nyttigt att bli däckad.
Mentalt och emotionellt...
Det
är okej att sova frukost
De två
första månaderna i Malmö känns som om dom kan
sammafattas i sjukdom, processande och en Stockholmsresa, men det
är inte helt sant. Det har hänt saker utanför våra
huvuden med. Vi har blivit med både bokhylla och brödrost.
Mina böcker och skivor har fått ett hem. Jag har börjat
sätta spår. Två liv har flutit ihop till ett. Och
mer väntar...
Varje
gång vi går utanför dörren gör vi något.
Oftast något mycket njutbart. Äter, fikar, promenerar,
ser film, botaniserar choklad. Tog mig t.o.m. iväg och såg
Mannen från Malmberget på Victoria. Har jagat den pjäsen
över hela Sverige sen den hade premiär där uppe för
tusen år sen. Ironiskt att jag hann i fatt den i andra ändan
av landet. Några år till och jag hade väl fått
se den i Grekland...
Vi pausade
på Äspö en helg. 3-rätters, vin och läsa
framför kakelugnen i biblioteket. Rummet knäpper fortfarande.
Som en applåd. Som ett medtyckande.
Jenny
talar om för mig att oavsett finansiering av sabbatsåret
så är vi skapande människor nu. Även jag. Min
tid som timarbetshora är över. Jag hör och håller
med, men det finns en tröskel där någonstans jag måste
klänga mig över för att göra det till 100%. Det
är ingen självförtroende grej - det är att översätta
ett tankesätt till handling. Jag har varit så blodigt sysselsatt
med saker som haft så lite att göra med mig under
så lång tid att jag måste tala allvar med mig själv
mer än en gång för att få mig själv att
förstå. Det är enklare att fostra motorcykelgäng
och fundamentalistiska terrorister än sig själv.
Men
nu när tanken har samlat ihop sig och börjat finna sig till
rätta känns det som det enda rätta. Frågan då
är var jag börjar. Tror jag ska fokusera mer på idéerna
än formatet. Tänka flexibelt. Ha flera dumpstationer.
Ett
gemensamt projekt är på G. Förmodligen det ultimata
relationstestet, men det bubblar skönt än så länge.
Har all potential att bli bra.
Siten
fyllde ett år nu. Nästan 2000 träffar. Kul. Men vad
är det med trenden i gästboken? De senaste inläggen
är i stil med klottret på herrmuggen bakom BP i Sorsele.
Gaykontaktannonser? Whatever...
Jag
försöker lite förstrött se tillbaks ibland, men
det är som att försöka minnas en gammal film jag sett
någon gång - avlägsna, diffusa, osammanhängande
bilder som inte ens har med mig att göra. Främmande och
ointressant. Så mycket har fallit av mig under den här
resan. I det stora och i det lilla. Från tankesätt och
handlingsmönster till små beteendedetaljer. Herregud, jag
har inte mina CD-skivor i bokstavsordning längre, och jag har
inte ens tänkt på det!! Det finns inte mycket kvar av den
jag var längre. Skönt!
Det
är ett nytt liv, och jag vråltrivs med det.
Vi åkte
till Köpenhamn över påsken för att fira vår
förlovning, Jennys födelsedag, våren och, tja, ...livet.
Tog in på ett hotell i Nyhavn som varit ett gammalt 1700-tals
magasin och hade träbjälkarna kvar i rummen. My