Peterix Planet - samlade månadskrönikor 2002

Samlade månadskrönikor 2002

Januari
Februari
Mars
April
Maj
Juni
Juli
Augusti
September
Oktober
November
December

Peterix Planet januari 2002

Peterix tycker och rekommenderar...

Att läsa: John Kennedy Toole skrev Dumskallarnas Sammansvärjning, sen tog han livet av sig. Dåligt drag från hans sida. Det här är en av de roligaste böckerna som skrivits. Följ det äckliga, inskränkta och paranoida fettot Ignatius J. Reilly på hans hejdlösa korståg mot precis i stort sett allt. Det finns så många lysande fraser att lära sig här om man vill förnedra folk, som t.ex "Stäng igen er perversa lilla vaginala trut, mongoloid"

Fredrik Lindström har släppt sin novellsamling Vad Gör Alla Superokända Människor Hela Dagarna. Jag skulle ljuga om jag sa att det här är stor litteratur, för det är det inte, men Lindström är en skarpögd betraktare. Alla noveller är fallstudier av människor som följer fel kompassriktning i livet. Om du känner igen dig i någon av hans noveller bör du seriöst fundera över vad fan ditt liv går ut på.

Ur högtalarna: Daniel Lanois brukar i vanliga fall producera plattor åt såna som U2 och Peter Gabriel, men han har släppt två egna också - Acadie och For The Beauty of Winona. Det hörs hur mycket han har påverkat sina klienter, och allt uppblandat med french/canadian cajun. Suggestivt och skitbra!

Compile (David J. Elfström & C:o) har släppt sitt första material - This is Rubbish. Kolla och lyssna här.

Låttext: Sarah McLachlan - Fumbling Towards Ecstasy

All the fear has left me now
I'm not frightened anymore
It's my heart that pounds beneath my flesh
it's my mouth that pushes out this breath
and if I shed a tear I won't cage it
I won't fear love
and if I feel a rage I won't deny it
I won't fear love

Companion to our demons
they will dance, and we will play
With chairs, candles, and cloth
making darkness in the day
It will be easy to look in or out
upstream or down without a thought
and if I shed a tear I won't cage it
I won't fear love
and if I feel a rage I won't deny it
I won't fear love

Peace in the struggle
to find peace
comfort on the way
to comfort
and if I shed a tear I won't cage it
I won't fear love
and if I feel a rage I won't deny it

Webbsidor: Bra och rolig satir hittar man i mängder på

Inhemsk humor hittar man hos mannen som gett skägget ett ansikte - Micke Larsson. Besök hans FUL MEN KUL sajt. Eller se honom live på något stå upp hak.

Citatet: "Män behöver kvinnor lika mycket som en gös behöver skridskor" - Micke Larsson

Seriestripp:

Film: Tre års väntan är över. Sagan Om Ringen är här. De enda ord jag kan komma på för att beskriva hur bra det här är är: Oh my god oh holy shit oh my god Jeezus H. fucking Christ!!!!!. Glöm allt annat. Jag skulle kunna skriva tusentals spaltmeter om vilken upplevelse det här är, för det är en upplevelse, den här filmen ser man inte - man drabbas av den, men jag nöjer mig med att säga: GÅ OCH SE!!!!!!!!!!!!!! Det enda negativa jag kan komma på är att det är ett års väntan till Sagan Om De Två Tornen.

Livet på Peterix planet: Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt som jag gör (det här är ju min planet), och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...

At the count of three forget everything you know - Reglerna har ändrats

Okej. Eftersom förra månadens Livet... blev något rumphugget får jag väl börja med att sammanfatta den senaste tiden. Here we go...

Nyckelhändelse och katalysator till allt annat har varit att jag valde att kliva ur mitt och Anna-Karins förhållande. Varför tänker jag inte skriva här. Forget it. Vår ensak. Men jag gjorde det i alla fall, och inget blev som förut. Surprise...

Beslutet är helt mitt eget och innebär att jag har slitit hjärtat ur kroppen på en person jag bryr mig mycket om, men mellan valet att agera snällt men oärligt eller grymt men ärligt valde jag det senare, och lever nu med konsekvenserna.

Situationen nu är minst sagt skruvad. Det är mitt beslut och jag har gått in för att flytta ut för att se åt vilket håll saker och ting ska gå i fortsättningen. Men nu är det ju så att i den här stan så är bostäder sällsyntare än Playboy bunnies i Teheran. Har letat med ljus och lykta, men det är skitsvårt. Det går inte ens att få tag i ett andrahandstält på någon leråker utanför Åkersberga. Om nu någon som läser det här känner till någon liten lägenhet eller ett rum som är ledigt - maila för fan!!!

Tills vidare bor jag kvar som någon slags inneboende. Det är som att sitta fast i limbo. Jag behöver något eget för att kunna se klart igen, för att kunna gå vidare, och A-K mår bara dåligt över att ha mig omkringklampandes i lägenheten som om inget hade hänt. En loose-loose situation. Men vad gör man i den här vansinniga skitstaden där alla bara måste bo? Det här måste vara den nya definitionen av Stockholmssyndromet.

Alternativlösningar på ett liv utanför stan bubblar omkring i huvudet, men det är svårt att tänka klart när man dessutom är totalt utmattad av ett långt och hårt skitår som sugit ut den sista droppen must ur kropp och själ. Jag skulle behöva tusen års vila bara för att orka tänka igen. Och jag gillar Stockholm. Jag vill helst bli kvar här. Eller vill jag det...?

Call it synchronicity, call it deja vu - I just put my faith in destiny - that´s the way that I choose.

Så, jag har brutit upp från ett treårigt förhållande, är i praktiken bostadslös, har ett jobb som slutar i januari och har inget annat som väntar efter det. Jag har inget kvar. Framtiden är ett helt blankt blad och jag har inga förutsättningar i bagaget. Allt det jag har haft är borta eller är på väg bort. Jag lever i ett oförutsägbart kaos, men det är ett kaos som jag själv väljer.

Håller på att städa upp rent praktiskt också. Gör mig av med saker. Ger bort kläder. Säger upp prenumerationer. Drar in på utgifter. Jag är på väg mot ett enklare liv - ett mindre liv.

Har även städat upp i mina mörka vrår. Förändringsprocesser rusar på mig som mygg en midsommarafton i Jokkmokk. Dom kommer bakvägen, så att jag inte kan se dem innan dom är över mig. Intressant. Får mig att tro att det inte är en slump. Hade jag varit förberedd hade jag förmodligen stuckit ut ett magiskt finger och ändrat förutsättningarna in the typical Peter way. Om jag ska vara fatalistisk ska jag tro att ödet håller på att sparkar på mig för att få mig åt ett visst håll. Och med tanke på vad resultatet blir så kan det mycket väl vara så. Men det är inte viktigt hur eller varför - bara vad det blir...

Diamanten jag hittade i min ficka visade sig istället vara en reningseld som brände bort gamla rädslor, nojjor och onödigt bagage. Äntligen! Känner mig 16 ton lättare. Thank you and goodbye!

Fast det var ett högst medvetet val. Kan inte fatta varför det är så lätt att gömma sig bakom sina rädslor och nojjor när livet inte blir exakt som man vill - som det typ aldrig någonsin kommer att bli - istället för att fokusera på det som är bra. Jag valde bort att ramla ner i hål av självömkan av ren tradition och bekvämlighet. Jag väljer att se det som är bra istället. Enda sättet att kunna må bra och vara lycklig i en värld där allt är en ihopblandad sörja av guld och skit. Dags att vara en odräglig optimist. Dags att gilla läget.

Det har faktiskt funnits ett liv i allt detta kaos också. Faktiskt väldigt mycket liv. Det verkar som om när hjulen väl börjar rulla så sätter det igång ordentligt.

REPLIK final 2001. Hade verkligen gjort mitt bästa för att jaga upp mig och bli upphetsad och nervös, men icke. Var cool som en filbunke på valium hela tiden. Kanske för att jag halkade in i tävlingen bakvägen via jurypriset, men mer troligt för att jag hade annat att tänka på.

10 december på Södra teatern blev i alla fall en jävligt bra kväll. Fullsatt och välarrat. En bra kväll att ta Södra teatern oskulden på. Oredsson var fräschare än han brukar i sitt snack och framförandena så mycket bättre än när det var readings. Jag gick ut sist och dom gjorde Vulkangudskulten riktigt bra. Inte lika bra som på LAGE, men riktigt bra. Överlag jävligt bra texter och framföranden och regi. Väntade mig inte att vinna, och det gjorde jag inte heller. Sörjer inte över det. Det fanns många texter som var bättre. Men enligt min måttstock så var vinnaren inte det. Skit samma - juryn hade väl rätt på sitt sätt någonstans, alla kan inte tycka lika. Men 25 000 lök hade inte gjort ont.

Efterfesten blev fin. Fri bar är aldrig fel. Kul att träffa Carsten igen. Träffade många andra minnesvärda människor oxå. Fyllande till och hade buskul. Mycket tack vare Jenny och Micke. En mycket överraskande kväll. Kände hur livet rann tillbaks i mig liter för liter.

Vi finalister får en skrivarworkshop på DI. Startdatum direkt dagen efter. Det var en mycket bakfull, slutkörd, outsövd, stinkande och hålögd Peter som plågade sig genom dagen, lika fräsch som en neddekad soptipp. Men den falnande kreativa glöden tändes igen efter 5 minuter. Carsten som lärare är aldrig fel, och att det är samma upplägg som under LAGE gör att jag kan vara alert hela tiden. Den här kursen kommer att bli SÅ kul. Jag är tillbaks igen!!! Kan inte vänta till nästa träff i januari...

Trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle bli insläppt på DI, men nu är jag där. Wow! Jag är klasskompis med Marika Lagercrantz och Lotto-Åke (sorry Pär, men du kommer att få dras med den rollen...) OOoooaaaaaaaa!!! Jag gjorde det! Jag kunde inte låta bli! Jag bara var tvungen att namedroppa. Fy, Peter! Fy!

När jag ändå håller på att förnedra mig med namedropping har jag årets givna "Jag mötte Lassie" - innan REPLIK finalen fikade jag med A-K, Stina Ty. och hennes Anders på Waynes. När jag köpt min varma choklad och ska sätta mig igen har någon snott min stol - det var Stellan Skarsgård.

Jobbet. Tänker inte ens kommentera det. Vi är i mål. Det är allt jag bryr mig om. Sen, efter sista januari? Vem vet?

Ingen fortsättning på Östermalm i alla fall. Det enda kort jag har kvar är Agenda 21 viket på Söder, men jag tror inte det. Många förmågor slipper lös nu i dessa dagar.

19 december. Magiskt datum. Jobbade fram till lunch och sköt sen ut mig för att påbörja en tre veckors oerhört välbehövlig julsemester. Öppnade hårt med att gå och se Sagan Om Ringen. En religiös upplevelse. Tre års förväntningar överträffades. Bara synd att en snöstorm väntade utanför sen. Det som har varit så okej fram tills den. Barmark och plusgrader böts ut till en dec snö och tio minus på bara några timmar. Bajsvinter! Skulle ha velat supa till oxå för att fira ledigheten, men jag orkade inte.

Min plan för julen och helgerna var enkel: ta en jättepaus, isolera mig, hela kropp och själ och skrapa ihop den utbombade ruinen som ska föreställa mig till något starkare och mer konstruktivt och målinriktat, och så klart skriva en jävla massa. Så blev det också, men inte alls som jag tänkt det.

Fick en inbjudan att ta semester från mitt liv, och tog den instinktivt utan att tänka. Det smartaste jag gjort på tusen år. Instinkten är i toppform nu. Vet precis vad jag behöver.

Gjorde mitt livs kanske viktigaste resa. Även om jag gjorde den utan att ha den minsta aning om vad som väntade blev jag ändå överraskad. Jag skulle kunna skriva en bok om den, men det ska jag inte. Bara stödord.

Sex katter och tusen spindlar. 3 rätters middagar och floder av vin. Minst 12 timmars sömn varje natt plus siesta varje dag. Timslånga eftermiddagsfrukostar i salongen. Tomte för människor jag aldrig träffat förr. Många, långa och produktiva skrivsessioner. Det spökande rummet som vred sig och knäppte vid de tillfällena. Meddelandet från mormor. Att använda någon annans ögon för att se in i sig själv. Att höra sin egen röst säga djupt, djupt nedgrävda sanningar. Att förstå att reglerna har ändrats. Allt förvandlas framför mina ögon.

Jag fick de tusen åren av vila jag behövde. Jag skrev så mycket som jag ville. Jag förvandlades och fick se allt jag trodde att jag visste förändras. Jag gav mig själv svaret till varför jag känner mig så långt borta från allting, även om svaret var en ny fråga. Och så mycket, mycket mer...

Dina sa en gång 'You look lonely, even when you´re among people'. Nu börjar jag sakta ana varför. Men den här resan var det första steget på vägen hem. Borträknat från det utmattande kaoset så känns tonen rätt. Kan blunda och ta steg ut i det okända och ändå lita på att jag hamnar rätt.

Det handlar om att sluta tänka i banor av början och slut. Om att våga släppa taget och låta sig svepas med av något som inte har ett namn eller en given form.

Hamnade i den roll jag aldrig väntat mig att hamna, eller ens någonsin velat ha för den delen heller, men hamnade där ändå innan jag hann blinka. Behövde nog utforska den vita fläcken på kartan. Förvånansvärt nog skrämde det mig inte, eller störde mig. Blev snarare störd av att inte bli störd. Reglerna har ändrats. Ingenting är kvar. Jag lyckades blunda och släppa taget och sveptes med. Även här förändras allt framför mina ögon, utan att jag ens fallit in i mina mönster och petat i det. Det är nästan magiskt.

Break it down again. It is time to disolve.

Nyår. Återigen okänd plats och okända människor. Precis som jag ville ha det. Relationsmässig stridszon med minsta möjliga förvarning. Vara vuxenmentor åt kaxig trettonåring. Nyårsmiddag: Veggie Whopper på Pågatåget - helt rätt! Fjortisretro med Asti Cinzano. Percy tårar. Kall natt. Lewis frös fast med tungan i balkongräcket vid tolvslaget (klassiker!). Kaosalstrare som plötsligt var lugnet i stormen. Hitta ihop. Hur gick det till?

Nyårslöften. Inte i år. Inte den här gången. Nu behövs något beständigare. Ta ut kompassriktningen för det som är kvar. Sluta åka vilse. Nu handlar det om att blunda och lyssna, om att kasta barlasten överbord, om sanningen och ärligheten, om kärleken till orden, om skratten och tankarna. Det kunde inte ha börjat bättre...

Nytt år. Nytt kapitel. Nytt liv. Det finns inget kvar av det jag hade. Inte ens jag. Reglerna har ändrats. Allt är nytt. 2002 kommer att bli intressant. Hur skulle det inte kunna bli det?

The production of language is a bodily action, which always evokes, forms and expresses the body´s emotional drives. The making of sentences is a passionate, exhausting business.

Inte ens manusförfattaren och regissören i mig hade kunnat skapa en så vacker scen. Jag försökte inte ens. Den bara kom naturligt. Vilket gjorde den tusen gånger vackrare. Jag behöver bara blunda så ser jag den igen. Den gör nästan ont att se på, men på det bästa av sätt. Wow!

Kastades brutalt in i verkligheten igen när jag kom tillbaks. All snö i det kända universum måste ha rasat ned över Stockholm. Gick in i en vägg av negativ energi direkt. Måste komma ur det här dödläget snabbt. Känner redan hur det jag byggt upp under resan börjar brytas ned.

Men jag är här för att jag själv tagit stegen. Det är bara att fortsätta gå.

Inte ens den mest styvnackade pragmatikern i mig kan blunda för att saker inte sker slumpmässigt längre. Jag anar att det här bara är början på en lång resa. Händelser och människor sugs in min gravitation, eller jag i deras. Vissa personer har oväntat fått roller vare sig jag eller dom kunnat ana. Jag kan inte annat än tacka.

And my special thanks goes to...

Karen - för att frivilligt ha kastat sig över rollen som min Benjamin syrsa
Kristin - för att du är paraplyet i mitt regn
Stina Th. - för tankar, ord, existens och support
Jenny - för bebisvampyrer, metadon/medicin and you know what…
Dina - for being the light that through yonder window breaks

Peterix Planet februari 2002

Peterix tycker och rekommenderar och...

Att läsa: Terry Pratchett har skrivit minst 25 Discworldböcker. Fantasy fast Monthy Python style. Hur kul som helst. Läs en. T.ex. Guards! Guards!/En man på sin vakt. Det finns tusen orsaker, men sumpdraken Errol är den bästa.

Ur högtalarna: Rebecka Törnquist sjunger på svenska på nya plattan Vad jag vill. Hon skulle kunna sjunga på finskugriska eller baskiska, det blir lysande ändå!

Eskobar är väl inga personliga favoriter direkt, men Someone new med Heather Nova på gästsång är mycket, mycket vacker.

Låttext: Rush - Mission

Hold your fire
Keep it burning bright
Hold the flame 'til the dream ignites
A spirit with a vision
is a dream with a mission

I hear their passionate music
Read the words that touch my heart
I gaze at their feverish pictures
The secrets that set them apart

When I feel the powerful visions
Their fire has made alive
I wish I had that instinct
I wish I had that drive

Spirits fly on dangerous missions
Imaginations on fire
Focused high on soaring ambitions
Consumed in a single desire

In the grip of a nameless possession
A slave to the drive of obsession
A spirit with a vision
is a dream with a mission...

I watch their images flicker
Bringing light to a lifeless screen
I walk through their beautiful buildings
And I wish I had their dreams

But dreams don't need to have motion
To keep their spark alive
Obsession has to have action
Pride turns on the drive

It's cold comfort
To the ones without it
To know how they struggled
How they suffered about it

If their lives were
exotic and strange
They would likely have
gladly exchanged them
For something a little more plain
Maybe something a little more sane

We each pay a fabulous price
For our visions of paradise
But a spirit with a vision
is a dream with a mission...

Webbsidor:

Citatet: "Opinions are like assholes - everybody´s got one" - Dirty Harry

Seriestripp:

Film: Sagan Om Ringen är fortfarande guds gåva till biobesökaren. Den går att se huuuuuur många gånger som helst. Men vill man nu prompt se något annat så se Elling, norsk feel good movie om två psykpatienter. Vi drar väl till med en riktig klysha - full av värme och humor.

R.I.P: Astrid Lindgren - TACK för allt Astrid!

Det smartaste jag gjort...

Vad säger man? Tid är relativ. Det som händer under en månad kan vara så mycket mer än tio år. Händelser i ett liv kan inte mätas i tid. Har jag märkt...

Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte riktigt vad jag ska skriva här. När det blir för mycket och för stort går det inte längre att berätta om. Som att försöka beskriva en galax för en bakfull mört. För att inte tala om de saker som jag vet att bara några få förstår. Jag tar det i små episoder får vi se var det hamnar...

Att komma tillbaks till Stockholm efter tiden i Skåne var att byta universum. Till det sämre. Men en fas som var oundviklig. Insåg med en gång att jag måste flytta ut. Det var för ohållbart. Och ödet ville något åt det hållet med. Världen hade blivit galen medan jag varit borta.

Får känslan av att ha startat en lavin. Mitt uppbrott har smittat av sig. Hela bekantskapskretsen har breakat och krisat. T & T verkar slutligen ha gett upp och vi löste det på ett praktiskt sätt - tjejerna i Visättra och vi grabbar i Årsta. Ett tag i alla fall...

Det var helt okej att vara sambo med Tobbis ett tag, även om det hellre hade berott på andra orsaker. Fick äntligen ta igen tid med Olivia, och hon vande sig snabbt med att ha mig där. Lite sömn och mycket terapi, men det är charmen när man bryter upp kollektivt. Hela ens omvärld befinner sig i samma fas. Separationsepedemin sveper genom stan...

Fiskade efter rum och nappade på ett i Hässelby Strand. Bor där sen mitten av månaden. Delar en 4:a med en trevlig Martin. Det funkar för den här fasen. Och är redan mer eller mindre historia. Shit vad saker händer fort nu!

Lustigt det där med att bo i kappsäck. Första gången i hela mitt liv jag gör det. Herregud, jag flyttade ju direkt hemifrån till en egen bostadsrätt och har bott vuxet sen dess. Jag har verkligen aldrig gjort den resan. Så det var verkligen dags vid 33 års ålder. Det gick faktiskt snabbt att vänja sig. Knöliga soffor, samma kläder i tre dagar, bara drömma om tvättmaskin, stå på perrongen och undra vilket jävla tåg man ska ta den här gången för att komma till jobbet, ha så många nya nycklar på sig att man inte har någon aning vilken som går vart, mobilen som enda länk till att bli nådd. Det var kul och lärorikt, ett tag...

Jag är ingen större vän av rutiner, men avsaknaden av dom sliter. Deras fördel är att dom tillåter en att gå på autopilot och använda hjärnan till annat. När man inte längre vet var man är eller vart man ska måste man fokusera på det hela tiden. Men det var oerhört nyttigt. Behövde den här fasen. Den var renande. Öppnade upp i mig. Jag är glad att den är över, men jag vill inte ha den ogjord.

Flyttade över de saker jag ville ha på ett dygn. Hade velat ha mer tid att gå igenom sakerna, men... Superstressflytt. Gå igenom, packa, slänga, käbbla, bära, köra, bära igen bla, bla, bla. Eldprov. Jag såg inte fram emot det, och det blev snäppet värre. Hela grejen tog precis 24 timmar. Sov knappt fyra av dom. Gjorde det ensam. Det sög, men efteråt förstår jag värdet av det. Det här var mitt eget helvete att ta mig igenom. Ingen hade kunnat göra det åt mig.

Slängde mer än hälften av allt jag var tvungen att få bort. Gloriös känsla. Så jävla skönt! Hade nog aldrig kommit mig för om inte den här situationen uppstått. Hade helst velat hälla bensin på rubbet och kasta en tändsticka på högen, men tidsbristen tillät bara en grovsopcontainer. Det jag har kvar nu är datorn, böckerna, skivorna, filmerna och kläderna, okej - och pyttepyttelite pyngel. Men bara det är en del. Rummet är fyllt av lådor och säckar. Måste plöja igenom ett varv till. Ska banta livet några kilon till. För att jag vill det och för att nästa steg har ett begränsat utrymme. Det känns så jävla bra! Det var hit jag ville. Nystart med nästan tomma händer.

Har alltid fasat för att köra bil i Stockholm. Finns allldeles för många avfarter att missa. Fick naturligtvis mina värsta farhågor besannade. Körde fel varenda gång. Och det blev bara värre och värre. När jag skulle sista svängen till Hässelby ett på natten och plötsligt upptäcker att jag är i Södertälje, då skrek jag högt och länge, och garvade som fan. Hade inte kunnat köra mer fel om jag försökt med hjälp av experter. Tjejen på Statoil småskrattade och frågade '28 mil?'. Hade det inte varit för att varenda kilometer kostade pengar hade jag kunnat se det som en praktisk geografilektion, men det blev en för dyrköpt erfarenhet. Aldrig mer... (i varje fall inte i en bil som kostar 3 kr/km + bensin)

Kroppen skrek som om ett dussin albanska dvärgar gått lös på den med köttyxor dagarna efter. Som en milstolpe för att allt det jag byggde upp på Äspö nu var raserat. Men det är ju inte sant. Det är inte raserat. Fått sig några rejäla törnar kanske, men det som väntar är ju tusen och tusen gånger mer helande. Smärtan kändes faktiskt ganska förlösande efter ett tag. Som ett tecken på att den delen av resan nu är över. Det var tvunget att göra ont. Både inuti och utanpå.

Vem försökte vi lura?

DI-kursen. Grundläggande dramaturgi den här gången. Känner hur kugghjulen börjar inta rätt position i huvudet. Det skulle egentligen gå fortare, men av naturliga orsaker blandas min uppmärksamhet och fokusering upp. No shit Sherlock! Den här helgen dominerades mer av att vi slutade låtsas och kom ut. Som om någon inte skulle ha märkt något ändå. Det var så genomskinligt.

Men det börjar ticka igen. Idéer tittar yrvaket upp och vill ha uppmärksamhet. Och det ska dom få. Har gjort några nya sketcher och nya scener till Tungsten. När tillvaron väl är parkerad och stabil igen ska textfabriken Peter gå för högtryck. Nu är det dags...

När flytt och jobb var överstökat åkte jag ner igen. Och fastnade. Men allt det där är en historia för sig. En historia som inte är mogen att berättas än...

Sen har vi då resten. Det som är så stort, oväntat och svårbeskrivet att jag inte ens ska försöka. För att inte ens nämna ödesfaktorn. Det är en pågående process som börjar närma sig någon form av stabilitet snart, eller nåt åt det hållet. Det enda jag kan kommentera med för tillfället är att man har aldrig någon jävla aning om vart livet tar en, eller rättare sagt: vart vägarna man väljer egentligen tar vägen.

Tar det nästa gång när resan har nått sitt mål...

Peterix Planet mars 2002

Peterix tycker och rekommenderar och...

Att läsa: PC Jersild har en hel del läsvärt på sitt samvete. Geniernas återkomst är en samling berättelser som sträcker sig som en ihopljugen världshistoria från apmänniskor till framtiden. Det låter tråkigt, men är bra, mycket bra.

Ur högtalarna: Det finns en kvinna i Kanada som påminner om Alanis Morrisette, men som får Alanis att låta som en mörkrädd frälsningsoldat. Den damen heter Dalbello och är ungefär musikens Modesty Blaise - vacker, hotfull, cool och dödligt professionell. Det har bara blivit tre plattor på 20 år, Whomanfoursays, She och Whore, men satan så bra dom är. Upptäck Dalbello!

Låttext: Hue & Cry - Life as a text

I´m reading your actions for full stops and colons
Been sentenced to death by your lines
Thought my close analyzing would stop you from surprising
Your interpretation defined
But one dark day you closed your book and you briskly walked away
One dark day you closed your book and you briskly walked away
Now my evenings are spent light reading
No more needing no more believing

I live my life as a text these days
Clear signs of life are all that I crave
I live my life as a text these days

I´m tilting at windmills or some other symbol
That´s empty as shells in the sand
The truth is performing your smile every morning
Displaying the best that you can
In every way I find myself the hollowest of men
And every day I lose myself and then I wonder when
Some narrator is gonna be my saviour
Write new rules for my behaviour

I live my life as a text these days
Clear signs of life are all that I crave
Live my life as a sentence these days
Make me happy, happy yeah
Live my life as a book these days
Closing the covers never to read
Live my life like a sentence these days

Read the book of love
Read the book of love, my friends

Webbsidor: Ladislaus Horatius är i hetluften igen nu när det är valår. För oss som anser att tid används på ett osunt sätt i dessa dagar har han bildat

And now for something completly different; en kul artikel om hamstrar och analsex finns här

Min kompis Cina har precis launchat sin egen site - Cinas cyberhåla Besök den så blir Cina glad.

Citatet: "Jag vill inte passa in - jag vill passa på" - ur Ängelen av/med Cecila Frode

Seriestripp:

Film: Pixar har äntligen släppt ut någonting nytt ur sin magiska animationsverkstad - Monsters Inc, precis lika bra som Toy Storysarna. Men frågan är om inte kortfilmen med fåglarna innan är roligast...

Har inte sett Vanilla Sky än, min Tom Cruise allergi har hindrat mig, men såg det spanska orginalet Abre Los Ojos (Open Your Eyes), och den var mycket bra. De flesta säger att den är bättre.

Filmrepliken : "Fool us again little girl, and your suffering will be legendary even in hell" - Pinhead i Hellraiser 2

På TV : I väntan på att James Cameron ska klämma ur sig en ny film får man nöja sig med hans TV-serie Dark Angel. TV4 måndagkvällar. Helt okej.

TMB (Trött Man Blir): Även om jag ignorerar OS totalt så gick det inte att missa att någon som heter Salo missade ett mål, och istället för ryggdunk och tröstande ord fick han bli kallad landsförädare, blev mordhotad och hans släktingar trakasserade som tack. Ge upp! Väx upp! Patetiska jävla sopprötter! Jackie Arklöv fick ju ett snällare mottagande. Hade precis för mig att sport var en lek. Trött man blir...

Att hitta hem

Det känns som om skrivbordet jag sitter vid nu alltid har stått här. Samma med mitt namn bredvid Jennys på dörren på Nobelvägen 84 i Malmö - det har alltid stått där. Jag har alltid bott här och levt mitt liv så här. Det har bara tagit mig 33 år att hitta hem.

Hade jag varit en något gnälligare människa hade jag gnisslat över att det tagit för lång tid, men det handlar inte om det. Allt som sker har sin orsak. Ingenting är onödigt eller fel. Allt har sitt syfte att föra saker vidare mot målet. Det har fått ta den tid det har behövt. Nu är jag här.

Jag älskar det här stället. 42 kvadrat med kaotiska skriv- och ritbord, små svarta klädhögar droppade här och där, den av gamla frukostar och middagar kroniskt överfyllda diskbänken, mina flyttlådor som skriker efter en bokhylla att bo i, trägolven, gasspisen, 50-tals mysfåtöljerna att läsa och sörpla te i, och så kronan på verket - badkaret! Jag har aldrig sett ett liknande badkar. I vanliga fall får man kompromissa om det är fötterna eller knäna som ska få plats under vattnet. I det här badkaret kan ett hangarfartyg vända. I det här badkaret kan man ta dykarcert. I det här badkaret kan en rysk atomubåt köra vilse. Två personer ryms utan problem, och kan t.o.m. rumla runt!! Erbjud mig gärna Drottningholm och släng in Kina slott i paketet - jag lämnar inte det här badkaret!

Det här hemmet är litet men det har allt som behövs. Det är mitt hem. Vårt hem.

Lustigt. Daina sa redan innan jultrippen att jag skulle bli kvar. Då lät det högst osannolikt. Nu är jag här.

Jag är utmattad nu. När väl jag och flyttlådorna var på plats (hur många kan skryta med att få en sambo + bohag som Alla Hjärtans Dag-gåva...) kunde jag slappna av, och de här månaderna kom ikapp mig. Är helt slut. Men det är en skön utmattning. Inte den plågsamma, apatiska utmattningen som utbrändheten förde med sig, utan mer en känsla av att ha gått i mål efter ett lååååååååångt maraton. Trots tröttheten finns där energi i form av vilja, men nu behöver jag först smälta allt som hänt. Jag måste ignorera dom kliande fingrarna så att jag inte rusar iväg utan att processa. Att inte bearbeta en så här intensiv period med så många förändringar är en definitiv no-no. Men ingen risk - nuet är så intensivt och uppmärksamhetskrävande att det inte går att blicka mer än fem minuter in i framtiden åt gången. Bara att tänka på middag är ett bautaprojekt varje dag.

Memories are ment to fade. They´re designed that way for a reason

Jag har legat ned på sängen mer än en gång för att spola tillbaks bandet och gå igenom det som hänt. Jag får inte ihop det. Vi pratar tre månader här. Det ryms inte på tre månader. Bara under en månads tid sov jag på 7 olika platser. Jag har flyttat två gånger på tre veckor. Jag har slutat mitt jobb. Jag har slängt alla mina saker. Städat upp inne i mig själv och slängt allt som inte hörde hemma där. Privatlivet har extremimploderat på rekordtid (be mig inte förklara det uttrycket, please). Även mina nära har slungats in i förändringar. En passion så stor och stark och sann att den t.o.m. påverkar ormar och rum (be mig inte förklara det heller...) har brett ut sina vingar över oss. Ödet har gått på övertid. Tusentals avlägsna pusselbitar föll magiskt på plats och formade den vackraste bild jag någonsin sett. Jag har lämnat allt bakom mig och bytt hemstad till Malmö där jag aldrig satt min fot tidigare. Och det där är bara hälften. Det går inte ihop. Det kan inte bara vara februari nu. Hade det gått 10-15 år, okej. Men tre månader...

Det har varit som att sugas in i ett svart hål och slungas ut i ett annat universum på andra sidan. Ett helt annat universum där ingenting man visste sig tidigare går att använda.

Det liv jag en gång hade tar allt mer formen av en dröm. En dröm som bleknar ju mer jag vaknar upp till den nya världen omkring mig. Det kanske låter som en förnekelse av det förflutna, eller ett förkastande, men det är det absolut inte. Allting som sker har sitt värde och ett syfte. Men det bleknar...

Jag ska inte/orkar inte/har ingen lust att ge mig in på någon större offentlig analys av det som hänt. Inte nu. Det är för stort för att bli omedelbart gripbart. För många bitar som var och en för sig är tillräcklig för att låsa in sig i ett halvår och bara processa. Jag behöver TID att smälta det, men tid är allt vi har. Jag har gått i mål nu. Det är allt som betyder något. Jag har kommit hem.

Var är mål? Vad är hem?

Platsen är som sagt Malmö. Att det blev just där är oviktigt. Geografin har liten betydelse, jag kommer att känna mig lika lite Malmöit som jag kände mig Stockholmare eller Luleåbo. Malmö har det som behövs. Stor nog att vara spännande och intressant, men inte så stor att den blir hysterisk och substanslös. Den är vacker och den går att promenera i utan att det tar flera dygn att komma fram. Den är stressfri men har puls. Den är varm och hyfsat snöfri. På den plats jag föddes ligger nu snön så djup att man behöver periskop för att ta sig fram genom drivorna. Här blommar Snödropparna. Här är det plusgrader. Jag gillar det jag sett och upplevt hittills. Jag skulle trivas här även om det inte vore för Jenny. Jag ser fram emot att få upptäcka Malmö.

Är oanställd för tillfället. Halleluja!!! Hade inte pallat med att jobba nu. Behöver all tid och energi för att smälta det här och komma ikapp. Att få upptäcka mitt nya liv. Nuet behöver SÅ mycket tid & energi bara det. A-kassan får finansiera min återhämtning och adaptering ett tag. Det är jag värd efter året av hyperintensivt världsräddande som avslutades med europarekord i inre & yttre förändring. Jag vet att jag kommer att kasta mig in i något förr eller senare. Jag är en drönare - jag är bara inte särskilt bra på det. Men det får vänta...

Det viktiga är att hålla kompassriktningen och inte låta mig dras in i något som suger min energi utan att ge mig något tillbaka. Men vi har gett varann löftet att bevaka varandras ryggar från den typen av felkliv.

Ett finansierat sabbatsår för att växa in i det nya livet och för att fokusera den egna viljan skulle inte sitta fel...

Hem är också det lilla livet. 42 kvadrat. En tv mindre än min bildskärm. En möblering som domineras av de kreativa arbetsområdena. Inga saker som inte fyller en funktion. Ett matbord för två. IKEA befriat. Litet. Minimala utgifter. Det enda som inte är litet är badkaret. Precis som jag ville ha det. Jag stormtrivs.

Hem är Jenny.

Jag ska inte kommentera vårt förhållande med några större ord. Av flera orsaker. En är att det inte går. De orden finns inte. En annan är att det inte behövs. Vi vet - det räcker. Ytterligare en annan är det provokativa i det vi har. Sen är det inte alltid världens roligaste underhållning när någon som är totalt konsumerad av en brinnande passion vill dela med sig av den känslan till sin omvärld. Booooooring i regel.

Vi träffades. Sen blev världen en annan plats.

Vi lever ihop sex veckor efter det att vi träffades första gången. Det får räcka som indikator på var vi befinner oss. Att vi nu tar nästa steg är lika självklart och naturligt som att lägga sig när man är trött. Det har alltid varit vi två. Vi har bara träffats först nu. Vi hade aldrig kommit undan varann.

Jag känner tacksamhet och vördnad. Det är stort, vackert, sant och överjävla mäktigt, och samtidigt illusionsfritt, ärligt och äkta. Det finns inte en falsk ton.

Det är idéerna som styr världen

En tanke slog mig: allt som går att ta på; hus, bilar, vigselringar, morgontidningar, brödrostar, skruvmejslar, buttpluggar - allt började en gång som en idé i någons huvud. Det är där allting börjar och slutar - i våra huvuden. Varför behandlar vi då våra huvuden så illa? Våra egna? Andras? Dom måste få andas och tänka, skämmas bort och motioneras, njuta och utmanas.

Tyvärr har idéerna en baksida också. Tänkte på det en av Burson-Marstellers (B-M är ett PR-företag som får oss att gilla dåliga saker genom smart marknadsföring, typ att tro att Shell är miljövänner, att EMU är bra för alla och att genmodifierade livsmedel är ofarliga) lakejer sa en gång: "Dagens krig sker inte med vapen på slagfält - dom går ut på vem som först skaffar sig tolkningföreträde på verkligheten". Eftersom idéerna styr världen är dom också farliga (duh!). Se upp med vad du tror är sant. Det vi tror är verkligheten kan lika gärna vara någon annans idé. Se igenom.

One mans mundane and boring existance is another mans Technicolor

Träffarna på siten har ökat med det dubbla sen starten och det är en del folk som är här och hälsar på. Typ 8-9 om dagen eller nåt sånt sist jag kollade. Inte för att jag måste få min existens bekräftad av en räknare, men jag kan inte låta bli att få en mild känsla av förundran. Trots att hela tanken med siten är att jag har fått för mig att jag har något att säga och att jag hoppas att andra lyssnar, så kan jag inte låta bli att undra ibland vad ni gör här. En del av er känner jag, men det finns också er som jag aldrig har träffat i hela mitt liv. Jag är glad att ni är här. Att ni kommer hit igen tyder väl på att det inte bara är dammtråkigt pretentiöst skitsnack. Att jag gör någonting rätt. Eller?

Whatever...

Det privata meddelande Ida Christin lämnade gjorde precis varje sekund jag lagt ned på den här siten värd så otroligt mycket. Tack Ida Christin!!!!

Att skriva sånt här självbiografiskt tjafs är lätt schizofrent. Att veta var jag ska dra gränsen för när det blir för privat utan att göra det tråkigt genom att mala på om hur blommorna mår och hur vädret har varit. Jag vet att om jag ska läsa någon annans dagbok ska den fan i mig vara utlämnande och snaskig för att fånga mitt intresse. Bra självbiografisk underhållning ska vara personlig och detaljerad, och gärna lätt skandalkryddad. Det är inte utan att jag känner ett visst ansvar mot läsaren när jag väl har gett mig in på det här. Jag tror på att göra det ordentligt eller inte alls.

Måste bara hålla mig i skinnet. Ett av mina sämre mönster har varit att leva mitt liv så att det blir ett bra underlag till memoarerna. Lätt kaosartat m.a.o. Det här mönstret innebär att risken är stor att om jag har haft en tråkig vecka så måste jag krydda den med att ha en affär med prinsessan Lilian, mula utbildningsministern med Mums-Mums, bilda en sexsekt för varaner, göra ett performance illustrerandes regalskeppet Wasa´s förlisning med endast ett strykjärn och mig själv insmord i björnbärsmarmelad som verktyg. Det här kan vara kul ibland, men är definitivt inte bra. Att bära på ett mönster som går ut på att livet inte får vara sansat slår alltid tillbaks mot en själv tillslut, och drar oundvikligen med sig andra i fallet. Livet måste kunna få stå still ibland. Vad ville jag ha sagt med det här då? Tja, något i stil med att man är sällan ett offer. Lever man i kaos är det för att kaoset har fått ett personligt undertecknat inbjudningskort.

Vad det gäller den här sidan ska jag försöka hålla balansen. Skilja på människan Peter och manusförfattaren Peter. Inte leva mitt liv som en berättelse. Jag får väl leva med att ha lägre tittarsiffror än Baren - bara mitt liv är mindre patetiskt så... :-)

Med det sagt är det väl läge att lägga till en brasklapp om att det är 100% människan Peter som agerat de senaste månaderna...

Your body is an amusement park - enjoy the ride!

Min kropp är tillbaks! Den finns, fungerar och är ett instrument för njutning och aktivitet igen. Den känns inte längre som en sacko-säck fylld med glassplitter, härsket fläsk och gamla rostiga båtskrov. Det var naturligtvis inte svårare än att vara sann mot sig själv. Regel nr 1 för att må bra. Daglig massage, promenader, annan fysisk njutning och en stressfri tillvaro är också bra knep. Sen nu när den är tillbaks på ground zero ska den byggas upp och stärkas. Vi har blivit kompisar igen, jag och min kropp, efter några år av att jag har ignorerat dess existens och den bara har gnällt och surat.

Har börjat bejaka hedonisten i mig igen. Ivirigt ackompanjerad av Jenny, som också allt för länge glömt bort att njuta. Timslånga frukostar, sovmorgnar, siestor, högläsning, megamys, massage, choklad (och nu pratar vi inte Fazer eller Marabou, utan the good stuff), film, bad, ostbågar, promenader, levande ljus, närhet, upplevelser - you name it! Ta mitt ord för det - njutning är viktigt. Glöm Luther och njut! Det är BRA för dig. Vi föddes inte till att lida.

Torbjörn Säfve sa en gång att människan föds genom utmattning och dör av utmattning. Jag ska inte käfta emot Torbjörn, men jag vägrar att gå med på det.

Conny kom förbi Stockholm dagarna innan jag åkte för gott. Tror inte jag hade sett honom på ett år innan dess, så det var fan i mig hög tid. Vi hann med uppdatering på våra liv, Cookbook, Kvarnen, LOTR, Cosmonova, Pelikan och ett nattpass hos Annie. Fun, fun, fun! Av någon anledning tror jag att jag kommer att se mer av mina vänner nu när jag bor där ingen av dem bor. Som det var när jag bodde i Luleå - att jag träffade Stockholmsfolket mer då än när jag bodde där.

Det var snömodd och grått dagen jag lämnade Stockholm. Jag kan inte påstå att jag kände någon större saknad. Stan står ju kvar där jag lämnade den. Den är bara fyra tågtimmar bort. Kommer nog att besöka den var och varannan månad ändå. Suga ut det göttigaste i koncentrerade, fokuserade vampyrattacker. Efter tre år har jag ju knappt sett någonting annat än jobbet och sängen och insidan på SL´s farkoster. Behöver nog den här distansen för att ta tillbaks det den tagit från mig.

Allmän kungörelse!!! Åker upp för DI-kursen 6-11 mars. Tänker ha någon slags hej då Stockholm-barrunda den 9:e på kvällen. Vi säger väl från 19.00 på Kristallen (samma ingång som Pelikan på Blekingegatan, Skanstull). Come along alla som känner för det!

DI-kursen ja. Synd och skam att den snart är över. Precis när det började bli riktigt kul. Fick världens intressantaste läxa sist - att utforska och skriva något om förlorad kvinnlig värdighet. Alltså, all humor bygger i grund i botten på förlorad värdighet, halka på bananskal, tappa byxorna, bli påkommen med något skamligt osv. Ni fattar. Men av någon anledning så är det svårt att göra kul saker om just kvinnor, för att av någon anledning så går det inte att definera vad som är kvinnlig värdighet, eller hur man förlorar den.

Det är inte så svårt att räkna ut varför. 99,99% av mänsklighetens historia har kvinnan varit reducerad till kokerska, städhjälp, arvingeleverantör och lyxrunkmaskin - inte så mycket värdighet i det att förlora. Jag har hört att tiderna har ändrats, men jag är nog en av få som har hört det. Ibland känns det som den enda skillnaden mellan 1100-talet och 2000-talet är modet och att det är bättre på tv...

Som jag alltid har sagt: går det inte att skämta om det är någonting riktigt, riktigt fel.

Övriga visdomsord från kursen: Carsten sa att 'om någon säger att dom vill göra något orginellt som ingen annan gjort förut - SPRING!!!'. Marika adderade med att vi skulle göra samma sak om någon påstår att dom är proffs.

Mitt egna skrivande går så där. Hjärnan funkar kreativt igen, men verkligheten tar för mycket plats just nu för att släppa in det påhittade.

We´re all dying

Fick ett mail från Karen och låter några av hennes ord avsluta...

"My friend's mom passed away on the 9th. She had suffered for cancer for over 3 years. When he told me I felt this huge relief for him. He was her primary care giver and he loved her too much to put himself ahead of her. All I could think was that he finally had a chance, for the first time in a long time, to live his life for him. I was chatting with him on Tuesday night and he told me he was diagnosed 5 weeks ago with non-Hodgkins Lymphoma. It's a cancer that basically attacks every system in your body that is supposed to protect you from disease. I felt cheated for him. I asked him if he was angry and he said no... there's no need for anger. Couldn't help but wonder how he could feel that way.

I finished chatting with him and went to have a shower. Stood in the shower with the hot water running down me and all I could think was, How the hell could he not be angry? If I had spent three years of my life caring for my dying mother only to be told that there's a chance I face the same fate, I'd find the highest mountain and I'd scream until my throat bled. Then, clear as a bell in my head all I could hear was "We're all dying."... and for the first time in my life I actually understood what that meant. We're born to die. How can a person be angry for something that is going to happen sooner or later. We're supposed to cherish the life we have and not the life we want. All his being sick means is that his life is going to have a few more bumps before it's over.

I didn't know much about that kind of cancer, so I looked up some websites on it. They say that once a person has been diagnosed with cancer, even if they go into long term remission, they live their life with the fear that they are dying. Kinda wondering why we all don't live with that same fear. Why are humans the only species that are aware they will die... yet they live their lives as though they are going to live forever?

I'm a firm believer that people come in and out of your life for a reason. Everyone is there to teach someone something about themself that they can't find on their own. His sickness has taught me more than I could ever have imagined. A huge price for him to have to pay to teach me something but I don't think I'll ever forget it... and I'll probably remember him for it for the rest of my life. I guess in a way, that's how eternity is created. Isn't it?"

Peterix Planet april 2002

Peterix tycker och rekommenderar och...

Att läsa: Törbjörn Säfve har en tendens att skriva samma bok om och om igen. Men den är väldigt bra. Molza, älskaren är förmodligen "urboken" som Torbjörn verkar utgå ifrån hela tiden. Som vanligt en biografisk, historisk roman om någon slags konstnär som lever för konsten och friheten, och för att supa & knulla. Som vanligt mustigt, färgstarkt, poetiskt, livsbejakande och läsvärt. En sån där bok som verkligen kan få en att hata sitt jobb som kommunal tjänsteman. Att istället vilja klä sig i toga, skriva dikter och omge sig med vinkrus och kurtisaner.

Ett litet stycke ur Molza sammanfattar rätt väl vad Torbjörn vill berätta om och om igen. Det är taget från ett av Molzas kyrkobesök...

"...jag har aldrig förstått den 'gemenskap' de säger att de känner mellan dessa kolonner och altare och jag finner den meningslös. Precis som jag finner det meningslöst att söka tröst i det faktum att vi ska dö. Jag ser skrattet och livet som en ständig tröst och jag kan tänka mig att uppresa ett högaltare åt dessa gudar och äta och dricka och älska på detta altare."

Sen finns Dilbert som egen serietidning nu...

Ur högtalarna: Ny platta med Creed - Weathered. Bra som fan!

Låttext: Marillion - Incommunicado

I´d be really pleased to meet you if only I could remember your name
But I got problems with my memory ever since I got a winner in the
fame game
I´m a citizen of Legoland travelling Incommunicado
And I don´t give a damn for the Fleet Street afficionados

But I don´t wanna be the backpage interview
I don´t want laundrette anonymity
I want my handprints in the concrete on Sunset Boulevard
A dummy in Tussauds you´ll see Incommunicado

I´m a Marquee veteran, a multimedia bonafide celebrity
I´ve got an allergy to Perrier, daylight and responsibility
I´m a rootin-tootin cowboy, a Peter Pan with with street credibility
Always making the point with the dawn patrol fraternity

Sometimes it seems like I´ve been here before
When I hear opportunity kicking in my door
Call it syncronicity call it Deja Vu

I just put my faith in destiny--it´s the way that I choose

But I don´t want to be a tin can tied to the bumper of a wedding
limousine
Or currently residing in the where are they now file
A toupee on the cabaret scene
I want to do adverts for American Express cards
And talk shows on prime time TV
A villa in France
My own cocktail bar and thats where you gonna find me
Incommunicado

Sometimes it seems like I´ve been here before
When I hear opportunity kicking in my door
Call it synchronicity call it Deja Vu

I just put my faith in destiny it´s the way that I choose--Incommunicado

Webbsidor: Är profetior, dold historia, myter, ockult, kontroversiella påståenden osv av intresse? Då är den här siten definitivt det

Exploring Dystopia är det coolaste och mörkaste jag sett på länge. Namnet säger allt om innehållet. Genomarbetat, hyperintressant och den snyggaste site jag sett på år och dar. Layouten och färgvalet är högklassig ögonporr. Fem av fem Peterix Planeter!!!

Citatet: "Att använda sin tid effektivt handlar i själva verket om förmågan att kunna be folk att dra åt helsike utan skuldkänslor " - Scott Adams

Seriestripp:

Kvitto:

Film: Av någon anledning kom jag aldrig iväg för att se Moulin Rouge på bio, men nu finns den på video/DVD. Se den! Se den! Se den! En absinthegalen och pirr-i-magen rörande kärlekssaga. Scenografi att baxna över. Kostymer att sukta efter. Musik som får en att yla med i soffan. Lovestory som gör slut på alla näsdukar inom en km räckhåll. En fantastiskt vacker resa långt bort från diskbänksrealism och tillväxtpolitik

Blue Sky är inte några Pixar när det kommer till dataanimation, men deras Ice Age är precis lika kul ändå. Det är skämten som räknas

Filmrepliken : "Paranoia is reality seen on a finer scale" - Philo Gant i Strange days

På TV : Ääääääääntligen en ny kul sitcom - Böcker (Black Books) på TV1. Brittisk naturligtvis

Svenska Cleo på samma kanal verkar småputtrigt lovande

TMB (Trött Man Blir): Beslut vid EU-toppmötet i Barcelona: "Om Europeiska unionen ska kunna uppnå sitt mål att bli världens ledande ekonomiska område krävs mer arbete. Vi måste inte bara arbeta hårdare utan längre..." Vem frågade mig om det här? Jag vill inte arbeta hårt och länge. Jag vill inte ha mest prylar när jag dör. Jag vill vara pigg, harmonisk och lycklig - något om ovanstående beslut är en direkt krigsförklaring emot. Trött man blir...

Ord: Gonnabe (skapat av Annie som dissar Wannabe. Kom ihåg vem som sa det först...)

Det tar år att stanna

Det berättas om en grupp indianer som blev kvar på flygplatsen i flera dagar efter en längre flygning. Som vi alla vet är flygplatser inte platser där man frivilligt stannar om man inte nödvändigtvis måste, så någon frågade varför dom stannade kvar så länge efter landningen. Dom svarade att dom måste vänta in sina själar.

Jag har bett om tid länge nu. I flera år känns det som. Vilket är sant också. I tre år om jag minns rätt. Nu har jag fått den. Wam Bam! Bara så där. Använder jag den vist? Nähädå!

Prio 1 är att stå still och processa allt som hänt. Vänta in min själ. Gjuta grunden. Allt annat kommer tvåa. Jag vet det. Jag är ingen idiot (och alla snabbkäftade vänner håller tyst precis h-ä-r). Varför gör jag då inte som jag säger åt mig själv?

För att jag inte är van att stå still. För att idéerna bubblar och snubblar över varann. För att jag har en ny stad att upptäcka. För att jag har chansen att slå på trumman för mig själv igen. För att ett splitter nytt liv omger mig. För att jag är svältfödd på upplevelser. För att människor omkring mig har försummats. För att jag är jag igen - fast new and improved. För att jag är en ny människa som vill se världen igen med de nya ögonen. För att jag tror att den här tiden är begränsad. Men jag hinner. Man hinner alltid. Det handlar inte om tid.

Men eftersom jag inte lyckades övertyga mig själv med mina egna argument utan istället förberedde mig på att kasta mig över allt och lite till, så sa min kropp - som oftast är tusen gånger smartare än jag själv - till mig att lägga av och stanna ordentligt. Detta genom att bete sig som en gammal vanskött Ockelbo från -58. Trötthet, yrsel, feber, trötthet, apati, ofokuserad, trött. Den vanliga visan när jag gör fel. När jag inte väntar in min själ.

Drömde mycket om resor också. Med bil. Med tåg. Med tunnelbana. Till och med paddlade över en dränkt värld. Den generella betydelsen av resor är förändringar i livet (No shit Sherlock!), men beror mest på vad man reser till/från. Olika varje gång för mig. Sug på den Freud...

Whatever. Det räckte fakstiskt med att bara erkänna det för sig själv så lugnade det hälsomässiga vinglet ner sig och drömmarna slutade. Fast bara temporärt...

Livet som heltidsarbete

Ödet väger rätt tungt nu. Det smyger inte direkt omkring och tassar bakom hörnen och hittar på småsaker som knappt märks. Det klampar in i leriga skoterkängor, vräker sig i finfåtöljen och slänger medicinbollsstora händelser i huvudet på oss. Och det ser väldigt nöjt ut. För det finns ett syfte.

Allt har gått fort hittills. Vi pratar neutronpartikel-i-ett-milslångt-magnetrör-under-något-atomfysikerinstitut-i-Schweiz-fort. Det är inte klart än. Därför fortsätter intensivkursen. Det här är en definitiv crash course i relation och liv. Så allt sker på en gång. Det vanliga par får åratal på sig att gå igenom och bearbeta, om alls, sker på daglig basis för oss. Och det regnar verkligen utan uppehåll. Det handlar inte om småsaker.

Men vi ser det som en trygghet. Klarar vi det här klarar vi allt, och det gör vi ju. Vi börjar vår relation där de flesta andra slutar. Som det egentligen borde vara. Vi sparar de rosa molnen till senare. Först bekämpa monster, processa förändringar, släcka eldar, fylla konton och stadga upp en omvärld som inget annat vill än att rasa ihop. Livet är ett heltidsarbete nu. Men jag är lycklig och nöjd. Vill inte ha det på något annat sätt.

Tbax t stan

Drabbade Stockholm för den sista DI-kursträffen. Första gången på tre år jag var där som besökare. Fint som snus att vara där utan åtaganden, nåja, utan så många åtaganden.

Sorg över kursens slut. Precis när det började bli kul. Lite irriterad över att jag inte skrivit mer under den här tiden, men livet är som sagt ett heltidsjobb för tillfället. Vi ska göra vårt bästa för att hitta på någon form av fortsättning i alla fall. Men jag vet hur det brukar bli. Engagemanget planar snart ut när det sammanhållande kittet inte finns där längre. Om vi hittar ett substitut kanske...

Hann med en del annat oxå, Beatgenerator på Mosebacke (det låter jävligt bra om grabbarna nu), lunch och ikappfattning med Tanja, Aquaria, dejt med Rikard, shopping, Shipping news, Corbijnutställning på KH, å sånt.

Min planerade hej då stockholm baluns på Kristallen blev rätt mild. Jag var skitseg och förutom några från kursen kom bara Rikard. Lyckades/hann inte ens fyllna till. När ska det bli av egentligen?

En värld av snor

Hann inte ens hem så drabbades vi av alla influensors moder - synkad i stereo. Nu snackar vi ingen liten mesförkylning som snorar sig fram lite småputtrigt över en vecka. Vi pratar tre kläggiga veckor av feber, floder av snor (över 500 näsdukar strök med, ungefär hela Hallands bokskogar. Så mycket för mitt miljövänsalibi...), huvudvärk som om Kroumata använde min hjärna som replokal, rethosta som om ett myrpiggsvin satt sig på tvären i struphuvudet och alllmän misär. Host, nys, urk, bleurgh.

Naturligtvis satte sig skiten på bihålorna också. Inte nog med att hjärnan i sig känns betungande att släpa omkring på ibland - att dessutom ha skallen sprängfylld med var är ett jävla öde. Känns som en elektrifierad flipperkula rullar omkring över hjärnbarken och plågar synapserna.

Det har släppt lååååååååångsamt, men den hänger sig fast som den trögfattade, drängfulla sista gästen på festen som inte ger sig förrän han druckit upp den kalla glöggen.

Jag som precis förundrades över det faktum att jag inte varit sjuk på nästan ett år. Ibland ska man inte öppna käften...

Det kan ha varit en slumpvis kollision med ett virus, men det är mer troligt att det var ytterligare ett sätt att hålla oss på mattan för att ta sakerna i rätt ordning. Allt snor och klägg till trots - det var nyttigt att bli däckad. Mentalt och emotionellt...

Det är okej att sova frukost

De två första månaderna i Malmö känns som om dom kan sammafattas i sjukdom, processande och en Stockholmsresa, men det är inte helt sant. Det har hänt saker utanför våra huvuden med. Vi har blivit med både bokhylla och brödrost. Mina böcker och skivor har fått ett hem. Jag har börjat sätta spår. Två liv har flutit ihop till ett. Och mer väntar...

Varje gång vi går utanför dörren gör vi något. Oftast något mycket njutbart. Äter, fikar, promenerar, ser film, botaniserar choklad. Tog mig t.o.m. iväg och såg Mannen från Malmberget på Victoria. Har jagat den pjäsen över hela Sverige sen den hade premiär där uppe för tusen år sen. Ironiskt att jag hann i fatt den i andra ändan av landet. Några år till och jag hade väl fått se den i Grekland...

Vi pausade på Äspö en helg. 3-rätters, vin och läsa framför kakelugnen i biblioteket. Rummet knäpper fortfarande. Som en applåd. Som ett medtyckande.

Jenny talar om för mig att oavsett finansiering av sabbatsåret så är vi skapande människor nu. Även jag. Min tid som timarbetshora är över. Jag hör och håller med, men det finns en tröskel där någonstans jag måste klänga mig över för att göra det till 100%. Det är ingen självförtroende grej - det är att översätta ett tankesätt till handling. Jag har varit så blodigt sysselsatt med saker som haft så lite att göra med mig under så lång tid att jag måste tala allvar med mig själv mer än en gång för att få mig själv att förstå. Det är enklare att fostra motorcykelgäng och fundamentalistiska terrorister än sig själv.

Men nu när tanken har samlat ihop sig och börjat finna sig till rätta känns det som det enda rätta. Frågan då är var jag börjar. Tror jag ska fokusera mer på idéerna än formatet. Tänka flexibelt. Ha flera dumpstationer.

Ett gemensamt projekt är på G. Förmodligen det ultimata relationstestet, men det bubblar skönt än så länge. Har all potential att bli bra.

Siten fyllde ett år nu. Nästan 2000 träffar. Kul. Men vad är det med trenden i gästboken? De senaste inläggen är i stil med klottret på herrmuggen bakom BP i Sorsele. Gaykontaktannonser? Whatever...

Jag försöker lite förstrött se tillbaks ibland, men det är som att försöka minnas en gammal film jag sett någon gång - avlägsna, diffusa, osammanhängande bilder som inte ens har med mig att göra. Främmande och ointressant. Så mycket har fallit av mig under den här resan. I det stora och i det lilla. Från tankesätt och handlingsmönster till små beteendedetaljer. Herregud, jag har inte mina CD-skivor i bokstavsordning längre, och jag har inte ens tänkt på det!! Det finns inte mycket kvar av den jag var längre. Skönt!

Det är ett nytt liv, och jag vråltrivs med det.

Vi åkte till Köpenhamn över påsken för att fira vår förlovning, Jennys födelsedag, våren och, tja, ...livet. Tog in på ett hotell i Nyhavn som varit ett gammalt 1700-tals magasin och hade träbjälkarna kvar i rummen. Myyyyyyyyyysigt!

Våren kom samtidigt med oss och vi kunde sitta ute utan jacka och äta lunch och solen tog i ansiktet. Herlich!

Danmark stängde igen över påsken och Nyhavn var lugnare på kvällen än ett institut för narkoleptiker, men det var helt överensstämmande med vår sinnesstämning. Vi höll också en låg profil och myste mest omkring efter de neonupplysta gatorna utan direkt mening eller mål. Det var som att äga staden.

En underbar resa och precis det vi behövde.

En slump att vi blev inregistrerade på hotellet som hr och fru Holmlund...?

4 kurstillfällen och ett bröllop

Det är en väsentlig skillnad på att verkligen vilja något och att bara flyta med. Det låter självklart, men jag satsar hundra spänn på att den ligger högt på 10-i-topp-listan över livslögner. Jag fattar skillnaden först nu. Jag visste inte vad vilja var förrän den kom så starkt som nu.

Jag vill dela mitt liv med Jenny. Det är inte en tanke eller en önskan. Det är en vilja. Vår vilja. Den viljan tar oss oskadda genom de oroliga vatten vi korsar nu.

Det är så uppenbart självklart att vi hör ihop. Det har vi alltid gjort. Därför var det det mest naturliga i världen att be henne bli min fru - och det blir hon i slutet av sommaren. När vi gjort våra läxor och är klara med intensivkursen, men när solen fortfarande är stark nog för att låta oss byta ringar och ge löften utomhus.

Ingen ide att springa och kolla kläder eller repa in låtar till festen. Det blir slutet bröllop. Bara vi. Vi har redan varit med om de stora showerna. Been there - done that. Den här gången står kärleken i centrum. Den brukar annars i regel hamna på 8:e plats mellan pastabuffén och deathmetal-bandet. Inga gäster, ingen mottagning, ingen fest, inga band. Bara vi, vår kärlek och vår vilja. Punkt.

Om det blir en fest så blir den i alla fall inte samma dag, eller genom vår försorg. Know what I mean, nunch, nunch, wink, wink ;-)

Naturlig Prozac

Hörde en fantastiskt, allegedly true, story om allas vår sagotant Astrid. Det var när det började gå rykten att Astrid inte längre var så klar i knoppen pga sin höga ålder. Hennes förlag skulle ha en fest, och för att säkra att allt skulle gå bra med Astrid fick hon en personlig assistent som skulle 'hålla koll' på henne, typ. Till saken hör också att Astrid hade på sig en stor hatt till denna tillställning.

Assistenten tog sitt jobb på blodigaste allvar och svansade runt Astrid så mycket som möjligt. 'Smakar maten bra Astrid? Sitter hatten som den ska Astrid? Sitter Astrid bra? Går det bra med hatten?' Just framförallt hatten verkade vara ett stort bekymmer för assistenten. Kanske trodde hon att Astrid skulle riva omkull ett vitrinskåp med den eller något.

Efter middagen/festen blev Astrid eskorterad ut till en väntande bil och assistenten lyckades naturligtvis göra en stor affär av hatten igen. 'Akta hatten nu när du kliver in i bilen Astrid. Gick det bra med hatten?'. När hon väl satt sig i bilen tittade Astrid upp på henne och svarade torrt, 'Om du var lika väl påsatt som den här hatten skulle inte du hålla på så här.'

Du är saknad Astrid.

Pär sa någonting mycket bra på kursen, 'När jag känner mig deprimerad brukar jag fantisera om minnesprogram över mig själv på radion'.

Bolme hade naturligtvis toppat - 'Jag med, fast på engelska'.

Peterix Planet maj 2002

Peterix tycker och rekommenderar och...

Att läsa: Tänk er Silence of the lambs fast på 1800-talet. En svettigt spännande seriemördarjakt efter Londons gator, djupdykningar ner i människans svartaste vrår med det psykologiska kunnande som den tiden kunde erbjuda, bestialiska mord, oförklarliga gåtor. Låter det intressant? Sugen på en exceptionellt välgjord och nagelbitarspännande thriller? Läs då The Alienist av Caleb Carr.

Ur högtalarna: Kent - Vapen & Ammunition.

Låttext: Lustans Lakejer - Cynisk

Alla söker andlighet, men låter mest banala
Alla vill stå först i kön, men ingen vill betala
Ingen vill vara girig, men tar mer än de kan bära
Ingen hatar främlingar, men ingen vill bo nära

Så om du samlat pengar
köp dig fri från verkligheten
och tro du är förmer
Så tala högt offentligt
ställ dig på de svagas sida
och svik när ingen ser

Alla vill ha solbränd hy, men ingen vill ha cancer
Ingen vill få AIDS och dö, men alla tar vi chanser
Ingen vill ha vita pengar, alla vill ha svarta
Alla vill ha välfärd, men vi slipper helst att skatta

Vi vill så gärna vara unika
hålla på vår sak och
stå för det vi gör
Men när flocken samlats
och vi alla börjar yla
är det inte din röst som jag hör

Jag vet jag låter cynisk
Jag vet jag låter kall
Jag önskar någon kunde svara
på vart vi alla strävar
var är vi på väg någonstans
Jag vet jag låter kylig
Jag vet jag låter cynisk
men det är sant

Webbsidor: Någon fick en gång idén att låta fans till Douglas Coupland skriva in verkliga episoder från sina egna liv som kunde ha varit hämtade ur någon av DC´s böcker. Patetiskt ibland, men mycket intressant som oftast.

Den här siten får tala för sig själv...

Något sötare och roligare...

Citatet: "Sacred cows make the best hamburgers" - Abbie Hoffmann

Seriestripp:

Pryl: Hade nästan glömt min affektion för SWATCH klockor, när jag plötsligt fick syn på You only live twice från The James Bond Collection. En förstående och älskvärd sambo förstod mitt trånande och nu sitter konstverket på min arm. Thanx babe!

Film: Inte det bästa David Fincher har gjort, men Panic Room är en mörk och klaustofobisk nagelbitarthriller.

Maj är nästan löjligt fylld med godsaker på bioduken. Can´t wait...

Filmrepliken : "In the world I see -- you are stalking elk through the damp canyon forests around the ruins of Rockefeller Center. You will wear leather clothes that will last you the rest of your life. You will climb the wrist-thick kudzu vines that wrap the Sears Tower. You will see tiny figures pounding corn and laying strips of venison on the empty car pool lane of the ruins of a superhighway." - Tyler Durden i Fight Club

Satir : "The government announced today that it is changing it's emblem to a condom because it more clearly reflects the government's political stance. A condom stands up to inflation, halts production, destroys the next generation, protects a bunch of pricks, and gives you a sense of security while it's actually screwing you."

GMB (Glad Man Blir): Kalla mig primitiv och stimuli-respons betingad, vårsol, värme och uteserveringar gör att världen känns som en bättre plats. Glad man blir...

Ord: Euppies - european urban professionals, Woopies - well off old people, Ruspies - russian specialists

Attack of the clones

Vid en första anblick känns det som om den här månaden är den förra körd i kopiatorn. Fortsatt snuva med tillhörande sängförpassning, tripp till Stockholm, middagar & vila på Äspö, processande, allt för lite ork för att orka med något annat än att ligga ner och låta allt som sker ske i huvudet.

Det här är naturligtvis inte helt sant. Även om flunsan gick in på sin andra månad och hotade att dränka oss i våra egna begagnade näsdukar (snart fyrsiffrigt!) så gav den med sig tillslut och lät oss få gå vidare, men försiktigt.

Vi har inte varit några krutpaket, men har iaf orkat med promenader i den varma våren, en hel del bio och teater, chokladdopad högläsning, några kreativa ryck, små inredningsattacker (bearbetade min IKEA-aversion för att reka garderob & hyllor samt bli med tekanna, hurts och sänglampor), och annat småkrafs.

Hemmet blir allt mer hemlikt och organiserat som en plats för mys och skapande och som njutningsbar bas. Det är nästan löjligt hur mycket man kan kräma ut ur 42 kvadrat om man bara vill.

Vi snickrade ihop en rätt bra projektplan för vårt gemensamma skapande på tåget upp till Stockholm. Vi kastar idéer på varann och jag spenderar allt mer tid vid tangentbordet.

Det rör på sig. Sakta, men det rör på sig.

Enad ordfront

När kraften sakta började rinna tillbaks i kroppen kände jag av kliandet i fingrarna. Slog mig själv på nämnda fingrar för att inte börja med allt på en gång som jag brukar.

Har prioriterat för att få fram en mix av vad jag vill göra ur hjärtat och vad som kan ge avkastning. Inte helt lätt...

Först på priolistan ligger det gemensamma projektet som börjat rulla som smått nu och är hur kul som helst. Målsnöret ligger vid bokmässan i september. Tror att det kommer att gå iland för det vi gör nu är så fyllt av lust och glädje.

Sen kommer två tävlingar - en kulturartikel om svenskhet och en ungdomsbok. En hel del andra ströidéer simmar omkring därunder, men som sagt - prioritera. Det finns tid för allt. Det viktigaste först.

Sökte på nätet om svenskhet och fick flest träffar på nazi/razi-sidor. Jösses att dom lirarna tar i med storsläggan när dom ska förmedla sitt svammel. Mitt i deras våldtäktspropaganda har dom en bild av en liten femårig flicka med en bildtext om hennes framtid och om hon ska bli våldtagen av "rasfrämlingar". Vilka pellejönsar...

Har även skrivit en del bara för att träna. För att försöka hitta mitt språk och för att öva storytelling. Själva berättandet går bara bättre och bättre. Inga problem att hitta historierna och få dem att rulla på av sig själva. Är full av idéer. Fun, fun, fun!

Skrev en novell, Amanda, som kändes tillfredställande att få till. Vet inte riktigt varför. När den var klar kom jag på att det var samma story jag skrivit minst tio gånger tidigare nu bara i en lätt ändrad form. Eventuella psykoanalytiker får gärna läsa den och andra verk och se om dom hittar vad det är jag försöker bearbeta med den historien. (Jag vet redan...)

Beslöt att jag var mer än klar med den berättelsen nu och skrev En skada redan skedd för att kontra min tidigare linje. Hög tid att utvecklas och göra sånt jag aldrig gjort...

Har sökt in till en skrivarlinje på Skeppsholmens fhs. Dels för att jag vill utvecklas och lära mig på allvar nu, dels för att den ger studiemedel fast den är på distans. Kan jag få AF off my back under hösten samtidigt som jag kan mixa den utbildningen med andra projekt å frilans. Vore perfa.

Fan dags att skriva på allvar...

X2000 veteran

Var ytterligare en sväng till sthlm. Jenny skulle upp på Small Press Expo, och jag tänkte bara glida runt och träffa folk. Någon slags semester.

Det blev ingen bra resa. Flunsan kom i snabb retur och sänkte oss igen. Jag drogs dessutom med andra fysiska defekter som jag gissar var reaktioner på en stämning eller något liknande.

Letade efter en massa saker som jag antingen inte hittade eller som var slut. Tänkte träffa en massa folk, men det blev bara en stressad kvart med Tobbis och ett hackigt men efterlängtat möte med Annica. Hade lika gärna kunna stannat hemma.

Bestående minne blev dock Dramatens/Cirkus Cirkörs uppsättning av Romeo & Julia. Lyckades mot alla odds lägga vantarna på restbiljetter och fick en härlig teaterupplevelse. En vild och mycket fysisk tolkning. Full av energi och infall. Cirkusfolket injicerade en helt ny anda i det gamla kärleksdramat. Det enda som inte var bra var turturduvorna själva. Noll med emotionell spänning mellan dem. Lika romantiskt som en curlingmatch i korpserien. Men vem bryr sig när det studsar folk mellan tak och väggar.

Ingen höjdarresa hur som helst. Och nu blir vi kvar i Malmö ett tag framåt för att fokusera på livet här. Borra ner tårna ordentligt.

Uppföljningen av DI-kursen blev som väntat inte av. Lika bra det. Vad hade den gett egentligen? Tror mer på vad som kan göras på längre sikt. Är less på att pendla nu...

En sko som passar

Fem månader med konstant samvaro, ständigt processande och en marathonflunsa från hell. Och vi sitter fortfarande ihop som två plåster som fastnat med klistersidan mot varann. Om inte värre.

Tja, va fan, vi trivs ihop - så är det bara. Det flyter utan gnissel. Vi finns där kompromisslöst för varann utan att något ego ställer sig i vägen och kräver förhandlingar. Det känns rent och bekvämt och det skaver ingenstans. Det är en sko som passar.

Inga revideringar vad det gäller våra äktenskapliga framtidsplaner m.a.o. Tvärtom känns det bara mer och mer självklart. Vi gör vår läxa exemplariskt. Sonderar och identifierar. Utsätter oss. Spiller ut och städar upp.

Silversmed är konsulterad. En jovialisk filur med dokumenterat meterlånga mustascher och imponerande erfarenhet. Honom ska vi ha! Bara en sån kommentar om en kund som "Han är min bästa kund i förlovningsringar"... Våra stilistiska idéer håller som bäst på att formas ihop med hans goda råd.

Trots de minimalistiska planerna börja det bli dags att fixa saker och ting. Präst å papper å plats å sånt. Jag är så glad att det blir så litet som möjligt. Det är mindre jobb att få upp ett par snubbar på månen än att få två människor att byta ringar under festliga omständigheter.

Släkt är informerad as well. Förlovningsmiddag och sånt på Äspö. Verkar vara accepterad som svärson utan problem. Puh!

Hot om svensexa har gått ut. Crap! Trodde det var once in a lifetime...

Den fria viljan var vår tonårsdröm, men vi är bara instinkt, bara djur och allt är lögn

Nu när livet, hmm... inte kanske direkt har lugnat ner sig, men åtminstone har fått en rytm och en linje i sitt kaos, börjar jag se fler och fler kvitton på vad resan har inneburit. Det handlar inte bara om de praktiska symbolerna som att jag inte har skivorna i bokstavsordning (något som jag ändå måste fixa om det inte ska ta mig en halv dag att hitta det jag vill lyssna på, men jag har ju iaf bevisat att jag kan), att jag knappt ser på tv längre och att kläderna bara ligger i osorterade högar här och där. Nu känner jag av förändringen i hur jag ser och känner.

Det finns tusen detaljer som ramar in pånyttfödelsen, men den starkaste är den att jag inte längre känner att jag har den roligaste delen av mitt liv bakom mig. Att det roliga och spännade väntar framför mig. En känsla jag inte reflekterat över tidigare, tagit den för självklar, men Jenny hoppade högt när jag sa det. Jag behövde gräva djupt för att förklara för henne varför det blir så. Det som känns självklart är ibland det svåraste att förklara.

Jag har inte ens sett några bevis på att livet skulle vara annorlunda. När jag tittat upp för att jämföra min känsla mot min omvärld har jag bara fått den bekräftad.

Livet har en förmåga att förvandla en från Långben till Kafka. Det ger en smällar allt eftersom åren går. I relationer, i jobb, i vänskap, i kärlek, i det man brinner för - och för varje smäll är det som något slocknar. Filtret som man ser världen genom smutsas igen och världen och människorna som lever i den förlorar sin lyster.

Jag vet att i mitt fall har det handlat om besvikelse över att världen och människorna inte var bättre än så här. Jag måste ha hoppats på mycket när jag begav mig ut i livet, för besvikelse är den tydligaste känslan. Jag vill minnas att jag trodde på att vi visste vad vi gjorde, att vi var upplysta och ädla varelser med en medveten och stark vilja som styrde våra handlingar till att vara nobla och sanna. Men att jag fick lära mig att det finns så mycket annat i mörkare färger som får oss att ticka.

Inte så konstigt att jag har känt mig så hemma bland Henry Rollins, Peter Steele, Tyler Durden och den mörkare sidan av Jocke Berg.

Den självklara reaktionen på besvikelse är att ta in mindre, och göra det med en mildare passion. Det finns en osund trygghet i det gråa och känslolösa. För att det är harmlöst. Det kan inte skada.

Som vanlig finns det inga rätt eller fel. Vi har vår fria vilja. Vi väljer själva vår inställning till livet. Om vi väljer att ta in det helt och fullt med både njutning och smärta eller om vi håller känslorna ifrån oss för att undvika att bli brända. Från min utsiktspunkt verkar det som om det senare alternativet är i klar majoritet, och jag förstår. Det kan vara värt så mycket att slippa smärta och dålig smak i munnen.

Att jag inte känner så längre är väl ett tecken på att att jag återfötts som mitt sanna jag. Att jag fått en andra chans. Det var definitivt värt att kasta allt över bord.

Det är väl inte helt över än. Jag känner fortfarande den dåliga smaken i munnen ibland. Det har tagit år att backa föraktet och istället förstå och acceptera världen som den är, men brytpunkten är passerad. Det går åt rätt håll nu. Knepet ligger i att förvandla sig tillbaks till Långben igen.

När jag ser mitt ansikte i spegeln nu så ser jag någon som ser ut att trivas med livet. Visserligen ett ansikte med fler linjer och spår (we´re not getting any younger...), men ett glatt ansikte. Ett harmoniskt ansikte.

Sen fick ju de mörkare känslorna och tankarna en helt annan inramning och en förklaring när jag fick hjälp att se in i mig själv. To read the full story, scroll further down...

>Infoga signaturen till Twilight Zone här<

Gick till samma medium som Jenny besökte precis innan vi träffades. Orsak? För att det här är en punkt i livet när jag minst av allt behöver besöka ett medium. Jag har lyckats besvara de stora frågorna själv utan hjälp. De som då kvarstår när allt syns tydligt är de som verkligen behöver ställas.

Jag hade inga som helst förväntningar på vårt möte, och gick därifrån med svar jag till stor del uppenbarligen visste själv och ett gäng goda råd från ett medium till ett annat. (?)

Jag ställde till en början tre frågor som sen bara krävde ett svar, om än ett omfattande svar. Svaret att jag själv är starkt medial. Något som iofs alla är mer eller mindre, men en förmåga som är starkare hos andra, och som blir tydligare ju sannare man är mot sig själv och ju närmare man kommer sin själ. Något som jag tydligen jobbat hårt på den senaste tiden. Förmågan har, som hon sa, accelererat starkt nyligen. No shit Sherlock!

Inte utan inkörningsperiod tydligen. Saker att vänta är problemet att skilja mellan mina egna känslor och de som jag tar in från andra, och när jag kommer till den punkt när jag börjar se döingar. Inget jag skakar i knäna av. Det där med hopblandade känslor är ju redan en del av min vardag. Jag känner av mer och mer. Ibland saker jag inte ens är medveten om att jag snappat upp.

Hade visst en döing som hänger med mig. En kvinna i axellångt, silvervitt hår med bruna ögon och mörka ögonbryn. Hon vägrade presentera sig och utstrålade sorg. Någon som känner igen beskrivningen? Ingen jag har känt iaf. Med den ögonfärgen diskas hon som nära släkting direkt. Varför hon hänger mig i hasorna får väl sin förklaring. Hoppas jag. Inte utan att jag undrar...

Att ha den här förmågan innebär också att komma ytterst nära sin själ. Något som har sina sidor. En sida är att känna väldigt starkt när man gör fel (fel i den bemärkelse att man gör något i strid mot sina egna värderingar), och att det resulterar i kraftigare reaktioner och större skuldkänslor än när "vanliga" människor trampar snett.

Det här förklarar mycket av det jag känner/har känt i det jag nämnde innan. Det där med besvikelsen över världen och människorna. Att jag blandat ihop mina egna moraliska värderingar med övriga världens. Att jag varit så snabb och hård i att döma och vända ryggen. Jag har speglat mina egna, över snittet starka, skuldkänslor över de felsteg jag själv gjort på andra och inte förstått varför inte de reagerar på samma sätt som jag. En klassiker - att blanda ihop sig själv med resten av världen.

Fick även förklarat min känsla av utanförskap i den här förmågan. Ur samma insikt att stå så nära sin egen själ kommer den komplexa motsättningen i att vi alla är ett (DiLeva varning, jag vet, men håll ut ett tag, jag ska någonstans med det här...) samtidigt som vi bara kan uppfatta, förstå och hela oss själva när vi är ensamma.

VROOOOM! Gick det där över huvudet? Okej, ska försöka förklara. Tänk er att vi alla är små ljus. Som en helhet uppgår vi i ett gemensamt ljus där våra strålar bildar en stark ljuskälla, som en sol. I den här ljuskällan kan vi inte se vårt eget ljus. Det kan vi bara göra när vi ser oss själva omgivna av mörker. Vi kan bara veta vem vi är när vi omger oss med något vi inte är. Hänger ni med? Ingen fara - det här är inte flummigare än det låter (duh!). Vi kan bara se oss själva som vi är när vi är ensamma. Därav känslan av isolering som följer med att stå nära sin egen själ.

Fler insikter? Visst! Förutom skuldkänslorna och sorgen över förlorad kärlek (som vi kom fram till hade sitt ursprung ur min sorg över att världen inte är ädlare och kärleksfullare än den är) har jag burit på en stark prestationsångest (som nu är till stor del bearbetad). No shit Sherlock - igen! Förmodligen född ur min osansade vilja att förändra världen. Något som satt sina spår i kroppen.

Kroppen är naturligtvis en spegling av själen. Mår vi skit i själen mår vi skit i kroppen. Det var ju ingen större överrasking för min del...

Mer då. Hon såg mina bekymmer över framtiden. Inte för personlig del utan för vår gemensamma utveckling. Hon sa att det kommer att bli värre än det är idag. Detta för att vi undviker att välja. Det behövs tydligen en rejäl kris innan vi vaknar upp och gör det enda val vi kan göra. Vilket val? Det mellan rädsla och kärlek.

När jag fick höra om detta val föll kugghjulen på plats. Både varför jag envisas med att bära på mina egna skavsår och varför världen ser ut som den gör.

Det var ett av de bästa samtal jag haft i hela mitt liv. Hon sa att om några månader var det nog min tur att ha henne som "patient/kund".

Jag gick hem och ägnade lite tid åt att förstå mina känslor bättre nu när jag vet varför jag har dom. Sen söp jag mig ääääääääääntligen full och dum på den rom jag mot alla odds lyckades få med mig hem från det påskstängda Köpenhamn.

Cheers!

Peterix Planet juni 2002

Peterix tycker och rekommenderar och ordbajsar...

Att läsa: Gudarna. Kom dom någonsin till amerika, och i så fall, vad gör dom idag? Vad händer om det drar ihop sig till krig mellan dem och de nya gudarna? Läs Neil Gaimans American Gods. Roadbook om det okända som bubblar under verklighetens yta. En resa utanför gränserna utan att direkt vara fantasy. Oerhört spännade och välskriven fetlunta som inte går att släppa förrän den är färdigläst.

Ur högtalarna: Liveplattor den här månaden. Två ruggigt bra sådana. Queensryche sammanfattar sin karriär på en dubbellive kallad Live Evolution. Deras musikaliska kvantsprång är uppdelade i sviter och blir en lysande musikalisk historieresa. Sånär som på den fetfingrade sopan som ersatt Chris DeGarmo på gitarr...

Fish har släppt en dubbellive från senaste turnén - Fellini Nights. Bättre än så här har han aldrig varit. Nya låtarna lyfter och de gamla växer i sina nya kläder. Uncle Fish sjunger bättre än någonsin, men tyvärr inget mellansnack. Finns bara att beställa hos The Company.

Låttext: Kent - Sundance Kid

Det var en gång för så länge sen
Du och jag slogs mot dumheten
Vi följdes åt till våra drömmars stad
Vind i håret och vår sikt låg klar
Vi visste allt pojkars övermod
Ett farligt vapen var vår övertro
Det var en gång i ett annat liv
Ett annat dom mot ett annat vi

Hör du mig?
Hör du mig
Kan du höra mig?
Allt det här är för dig
Hör du mig?
Hör du mig
Kan du höra mig?
Allt vi sagt, allt vi gjort blev en sång för dig

Ambitionen var ett långsamt gift
Du höll ut länge men du föll till sist
Och jag den svage jag står ensam kvar
En sista rest av en utdöd art

ref.

Ammunitionen tog slut till sist
Nu kan ni kalla mig The Sundance Kid
Den fria viljan var vår tonårsdröm
Men vi är bara instinkt bara djur och allt är lögn

ref.

Webbsidor:En mycket bra nystartad skrivarsida/community, svensk satir och en av landets bästa serier - Elvis. Men läs först essän Monkey think, monkey do från Chuck Palahniuks site.

Elvis

Citatet: "Life isn´t a support-system for art. It´s the other way around" - Stephen King

Serie:

Djur: Tröglori - graciös, cool och pälsklädd zenmästare

Film: Det har varit kul att gå på bio den här månaden. Två uppföljare spöade skiten ur sina föregångare.

Blade 2 - coooooool och stilistisk horroraction med den hårdaste seriesuperhjälten hittills. Påminner i sina bästa stunder nästan om Aliens. Så bra är den.

Episod 2 med-det-fåniga-namnet-som-jag-vägrar-att-skriva-här. Nu börjar det likna något. SW-magin är fortfarande lite blek, men jäklar vad det händer grejer i SW-universumet nu. Mycket att titta på och mer att klura över. Lucas har definitivt lämnat barnfilmens värld. Med det här upplägget kommer Ep 3 att bli grym. Yoda - vem trodde att en mupp kunde kung-fua omkring med lasersvärd som en studsboll i tyngdlöshet...

Filmrepliken : "We're here to pick up chicks. We figure an abortion clinic is a good place to meet loose women. Why else would they be there unless they like to fuck?" - Jay (& Silent Bob) i Dogma

Satir : "If you bought $1000 worth of Nortel stock one year ago, it would now be worth $49. If you bought $1000 worth of Budweiser (the beer, not the stock) one year ago, drank all the beer, and traded in the cans for the deposit, you would have $80. Therefore, it is financially prudent in these troubled times to drink heavily and recycle."

TMB (Trött Man Blir): En vacker dag kommer jag att löpa amok med dubbeleggad köttyxa på någon biograf när för förtifjortontusihundrade gången någon felvaggad putslustig jävel klämkäckt klämmer ur sig "Jaha, då var det slut, nu går vi hem" när ridån går igen i en sekund mellan reklamen och huvudfilmen. Trött man blir...

Kommentar: "You can wear Bunnyears and be a feminist at the same time honey, you´re multitalented" - Camilla

Ett år per månad

En del drar ut på första maj för att demonstrera mot orättvisor i samhället. Eftersom vi gör det på daglig basis så stack vi istället iväg och skaffade stoooor garderob, hylla och jättelik hallspegel istället. Med det försvann mina sista kartonger och påsar och inflyttningen blev komplett.

Mer saker som hänt inom de fyra väggarna: hallen har blivit färgstylad och går nu i lila (hyllor och draperier) med accent av rött, nya överdrag på 50-tals fåtöljerna (svart), Jenny fick rensningsmani och städade och röjde i en vecka som en orkan på Red Bull. Resultat - en helt ny ordning ur kaoset. Allt har plötsligt (nästan) sin plats. Vår lägenhet är nu ett skolexempel på hur man kombinerar boende och arbete och nyttjar en liten yta maximalt.

Men kronan på verket är den nya sängen - en 140´s Hästens Classic. Skööööööööööööön!!!!!!! GRYMT skön!!! Med tanke på hur mycket tid vi tillbringar i sängen så är det den hittills bästa inredningsinvestering vi gjort. Den känns som vårt alldeles egna ö-rike där vi är kung & drottning. Lämnar den bara då och då motvilligt för några representationsuppdrag. Lustigt nog luktar den lite stall. Har dom verkligen stoppat en riktig häst i den? Det säger dom aldrig något om i reklamen...

Någonting hände när de sista stora inredningsbitarna kom på plats. En slags fasskiftning. Vi har blivit aktivare, sover mindre, gör mer, är mer drivna. Kanske var det symboliskt med inredningen. Kanske var det dags att gå in i en ny fas. Dom fetaste bitarna är nog färdigprocessade nu. Nu är det dags för det praktiska arbetet.

I samband med det här kände jag att det var dags att lätta upp manen lite. Håret var längre än det varit sen innan hårdrockslockarna rök `89. Tänkte behålla det långt också, bara lätta upp det lite. Tyvärr stötte jag på en frisör med alldeles för mycket egen vilja och trasig kommunikationsförmåga. Hon la uppenbarligen till en nolla till mina måttangivelser och gjorde mig korthårig. #¤&"*§##£ amatör...

Okej. Det växer snabbt ut igen. Jag kommer att vänja mig och det kommer tillbaks, men aldrig har en klippning svidit så i själen sen jag var typ tretton. Det kanske bara är hår, men den sanna äkta Peter anno 2002 är en långhårig Peter. Längtar tills det har växt ut igen. Det här är inte jag.

Ska jag jaga en symbolik i snaggningen så är det väl något i stil med att få bort det gamla för att ge plats åt det nya (tror nästan att det var exakt den hårlängd som motsvarar tiden sen jag lämnade mitt gamla liv som åkte under saxen). Men skit i symboliken - jag vill hellre ha mina lockar. Blä!!!

Sommaren kom över en natt. Skinnjacka blev t-shirt blev sandaler blev skavsår, men vem bryr sig? Vi doppade fötterna i havet när vi plockade stenar till vattenskålen, nattvandrar i det behagligt svala mörkret, tittar på de små nykläckta ullbollarna och sjöfåglarnas egen dokusåpa i parkdammarna, suger i oss mjukglass, hör de vårkåta fåglarna kvittra, känner doften av syrén som den ljumma vinden för med sig. Guuuuuuuud att det är underbart med sommar!!!!!

Parallellt med det här så gick isen uppe i Luleå. Jag bor på rätt ställe...

Vi startade en ny tradition: att på sommarens första dag gå till en uteservering och dricka strawberry daiquiri.

Jenny gjorde en Freudian slip och sa grattis på 5-årsdagen, och jag reagerade inte ens. Tiden är relativ. Det känns som mer än fem år. Det känns som hela livet. Sagt i en positiv ton. Aldrig har livet varit så innehållsrikt.

Bitring, socker och alkohol

Nu ser det inre och yttre städandet sitt slut. Lite finputsning kvar, men grovjobbet är gjort. Aldrig har ett hem känts så mycket som hem. Aldrig har ett liv varit så fyllt av liv. Aldrig har jag varit så mycket jag.

Vi löste upp en ganska laddad potentiell trasselbit. Starka känslor, men det slutade som vanligt i ärligt samförstånd och att vi växte både som individer och som par. Det var inte svårare än att respektera olikheter, att det är okej att inte känna lika inför saker, och att framförallt inte banka värderingar i skallen på varandra bara för att. Nyckelord: förståelse och hänsyn.

Låter som vardagsmat, men icke. Tolerans är som kvantfysik - det finns miljoner sätt att praktisera den i teorin, men i den verkliga världen är den svår att få grepp om. En ståndpunkt blir lätt en öm tå som blir ett järnrör att slå med. Man får lätt för sig att man sitter med facit bara för att man själv har klippt till sitt rättesnöre. Lååååång näsa - det finns sällan rätt eller fel. Det är en balansakt att stå för det man känner och tycker utan att ställa sig på någon annans tyckanden och kännanden. Men det finns gott om plats i universum att stå på om man bara vill...

För mig var det ett oerhört viktigt steg att våga erkänna och stå för de känslor som varit så laddade. Jag fattade det inte först, men kroppen reagerade med att först nästan stänga av sig själv helt och sen vara vaken i ett dygn. Ibland är jag som en bulldeg som behöver tid att jäsa för att bli klar. Efteråt kände jag hur ryggraden rätat på sig flera grader och jag kände mig oerhört nöjd. Fattade då att jag undermedvetet skämts för de känslorna tidigare, samtidigt som de varit så starka och så viktiga för mig. Dumt! De förlorade större delen av sin laddning bara av att bli erkända och accepterade. Nu vet jag också att vår relation står på så stadig grund den bara kan. Är så trygg jag bara kan bli.

Kommunaltjänstemannaförgiftad

Har skrivit. Forskat och fyllt på med idéer i samarbetsprojektet. Lite vanlig skrivträning i form av noveller å sånt. Pusslar & spånar med storyn till barnboken.

Har tänkt en del på vad som är "jag" och vad det är jag vill berätta och hur. Kom fram till tankeväckande humor, satir och en flexibel verklighet med väldigt tänjbara gränser. Det blir bäst och är roligast när jag låter skrattet vara drivkraften och skiter i naturlagarna. Nu är det färdiglekt med deppiga diskbänksrealistiska noveller om blod och dysfunktionella människor. Kul att pröva på, men det är inte jag. Jag är mer Terry Pratchett, Douglas Adams, Tage Danielsson och Scott Adams.

Skrev en kulturartikel om svenskhet till Sydsvenskans artikeltävling. Kom på en bra vinkling, men när den var färdigskriven upptäckte jag att språket var suddigt. Oklara resonemang, tråkiga formuleringar, få konkretiseringar och inte särskilt mycket Peter alls i det. Något som har gått igen i mycket den senaste tiden.

Funderade ett tag och kom sen på att jag blivit kommunaltjänstemannaförgiftad. 3 år inom stadsdelsförvaltningarna i Stockholm har satt sina spår och byråkratiseringen har lagt sig som ett grått damm över allt jag lärt mig om humor och rak och tydlig kommunikation. Jag borde stämma dom.

Jag som läste copy för att motarbeta tråkigt förvaltningsspråk. Istället blev det tvärtom...

Som tur är så vet jag att min förmåga finns kvar där under luddet. Jag har formuleringarna kvar i talet. Det är när jag ska beskriva skriftligt som någon felaktig switch därinne talar om för hjärnan att detta stycke ska bli en rapport till administrationsgruppens projektmöte om interna rutiner för interna rutiner. En kommunikationsteknik som kan sammafattas med "skriv långt, tråkigt och otydligt om ingenting". Kommunaltjänstemännen i Sverige skulle inte överleva utan den. Jag kommer inte att överleva om jag inte blir av med den. Nåja, det är väl som att cykla - när man väl lärt sig...

Slängde iväg några satirgrejer till Nya Söndagsnisse Strix för att testa. Fick ett mail från redaktör Erik Blix som gillade det, köpte det och frågade efter mer. Det blev skumpa och ett svårbekämpat leende den kvällen. Hjärnan började dessutom koka av idéer när den nu har fått en betald dump-plats. Mitt första jobb sen jag gav mig fan på att göra det här på riktigt. Definitivt inte mitt sista...

Kom in på distanskursen på Skeppsholmens fhs. Vilket dels kommer att bli en behövlig utbildning i att skriva prosa (behöver verkligen lära mig karaktärsutveckling, miljöbeskrivning, redigering och... äh - i stort sett allt...), och dels kommer den att hålla AF på behörigt avstånd utan att stjäla allt för mycket tid från livet och skrivandet.

Yes! Nu börjar det likna något. Det kommer att bli många ord framöver...

Först göra läxorna, sen leka

Läste den första månadskrönikan jag skrev för lite drygt ett år sen. Ett enda långt jättegnäll över hur surt mitt liv var, att allt bara var skitoch tråkigt och hur jag längtade efter något annat. Holy mothafokkin´shit att saker har ändrats!!!

Jag lever med den mest fantastiska människa jag någonsin träffat. En livskamrat som dagligen överträffar mina vildaste fantasier. Och om drygt två månader är hon min fru. Jag har skakat av mig all skit och alla rädslor och nojjor som kletat sig fast hindrat mig från att vara allt jag är. Har utvecklats mer som människa det senaste halvåret än jag gjort under hela mitt tidigare liv. Varje dag är en orgie i njutning och kärlek. Får allt det jag behöver för att vara lycklig - smaker, upplevelser, närhet, sova, minimalt med stress & krav, får skapa. Har precis inlett en lovande början på den karriär jag alltid drömt om.

Pusselbitarna faller på plats en efter en. Bilden blir tydligare och klarare. Livet tar sin form, och det ser jääääävligt bra ut. Varje gång jag tänker att det inte kan bli bättre så blir det det.

Hur gick det till? Räddade jag livet på Gud? Gnuggade en lampa? Fångade en fe? Faktum är att det inte är svårare än att välja bort det man inte vill ha i sitt liv och att välja in det man vill ha. Det största hindret för det är i regel man själv, så det man måste göra först är att göra sin läxa ordentligt. Syna sig själv i sömmarna och fråga sig själv noga vad det egentligen är som styr handlingarna. Varför man gör det man gör, eller ännu viktigare, inte gör.

Jag gjorde min läxa, och fick det jag ville ha. Det gjorde Jenny med. Inte så konstigt att vi fann varann. Vi var pusselbitarna vi behövde för att göra våra respektive liv kompletta. Vi stod i varandras kontrakt långt innan vi träffades. Vägen hit var lång och vinglig, MEN... nu är vi här.

Peterix Planet juli 2002

Peterix tycker och rekommenderar och ordbajsar...

Att läsa: Woody Allen - Complete Prose. Gillar man Allen på film gillar man Allen på bok. Allt hans utgivna samlat i en volym.

"The great Roe is a mythological beast with the body of a lion and the head of a lion, though not the same lion. The Roe is reputed to sleep for a thousand years and then suddenly rise in flames, particulary if it was smoking when it dozed off."

Ur högtalarna: Ny platta från Rush efter 5 års tystnad - Vapor Trails. Hårt, avskalat och rakt. Tyngre än någonsin.

Sommarlåt: Crowded House - Weather With You (fortfarande...)

Låttext: Nik Kershaw - Billy

Billy is a new man, he does the best he can
to figure out what it´s all about, and what the hell he´s meant to be
He does the right thing when expected, nuff respect,
once in a while he likes a smoke and a joke
as long as it´s PC
And he thinks that he cries at the movies
´cos he´s in touch with his feminine side

Sally wants a proud man
Sally wants a proud man
Sally wants a proud man
But she´s taken all his pride

Billy is a new man, at least when she´s around,
a model father, or if needed, mother for a day
He watches "Men behaving badly" though
he´ll gladly switch it off if she´s offended,
he´ll pretend it wasn´t funny anyway
He´s got one face he keeps for his woman
And one for when he´s out with the guys

Sally wants a true man
Sally wants a true man
Sally wants a true man
But he´s living out a lie

Better go and find an analyst , or something,
time for sorting out his head
Better go and find a book to read about it,
Just like his dady never did

And he reads Marie Claire at the doctors,
just in case there is something he should know

Sally wants a free man
Sally wants a free man
Sally wants a free man
But she will not let him go

Billy is confused, he feels abusive and abused
He´s got his one hand on an olive branch,
the other on his crotch
He drives a sensible coupe,
he thinks Oasis are OK,
he drinks non alcoholic lager though he rather have a scotch

And he tries very hard to be happy,
but there are a few things in the way

Billy wants a good girl and a bad girl
and a blonde girl and a brunette
or a Bond girl and a house maid
and a teas maid and a french maid
yes, a sex aid and a Goddess
and a confidante, a wet nurse
and an agony aunt, a lover,
mother, baby sitter,
a young girl with a pretty face
and smart but not to smart
to love an arsehole,
yeah, an arsehole
Billy wants to be an arsehole, singin´

Billy wants it all now
Billy wants it all now
Billy wants it all now
But he´s too ashamed to say

And
Sally wants a Superman
Sally wants a Superman
Sally wants a Superman
She hasn´t got a chance

Webbsidor: Konst och Flashanimationer i en så snygg kombination att man gråter över hur vackert det är

Gothic Witch hemsida är både en njutning för ögat layoutmässigt och innehåller stora högar av intressanta och läsvärda saker, samt är hyggligt interaktiv

Citatet: "Women are successful in the business world because the business world was created by men. Men are babies. And women are Good With Kids" - P.J. O´Rourke

Serie:

Extremt onödiga fakta: Alex Liefson, gitarrist i Rush, åt en gång ost för 19 000$ på en eftermiddag

Film: Årets krypigaste hittills - Mothman. Mystisk och suggestiv så att man sitter stirrande som ett rådjur i strålkastarljus hela filmen igenom och glömmer att äta godiset. Att den är baserad på verkliga händelser gör den inte mindre creepy.

Missa inte årets superhjälte-popcorn-kul - Spider-Man. Klart godkänt nätsving!

Leta fram LA Story bland videohyllorna. En Steve Martin rom-com snäppet roligare och intelligentare än vanligt. En ovanlig feel-good movie.

Filmrepliken : "A *person* is smart. People are dumb, panicky, dangerous animals and you know it" - K i Men in Black

Satir : IT-ordlista

Sommardrink: Lika delar rom och apfelkorn, häll på med typ ananas/guave/passions-fruktjuice och tryck ner en glaciär av is. Lääääskande!!!!!!!!!!

Polkagrisimitationer och åska

Mycket sol i juni. Så pass mycket att jag gjorde min årliga imitation av en polkagris redan nu. Jag brukar ju inte bättra på mina melanom förrän i juli. Hett, svettigt och härligt.

Å den andra mycket trevligare mindre solsvidiga sidan så är det underbart att ligga på en filt i Beijers park och läsa, mumsa lite och tänka på hur långt bort januari är.

Eller gå till folkets park på söndagarna för att äta mjukglass med chokladsås och åka karusell tills hjärnan snurrar av sig själv. Fun! Fun! Fun!

Eller ta långa kvällspromenader i okända kvarter för att se på små personliga hus, blommiga trädgårdar och alla dessa kaniner som studsar omkring med sina vita rumpor i vädret.

Vi gick på MACK´s sommarpremiär på Ribban. En varm och underbar sommarkväll och havet var så vackert att jag misstänkte skönhetsdoping. På scenen fick Måns Möller och Lennie Norman oss att träna upp magmusklerna i konstanta skrattattacker. Framförallt Lennie har lämnat mycket av sitt gamla sexistiska material bakom sig och är nu en slipad fullblodsatiriker med välinställt lasersikte, samt en mycket trevlig och rar farbror. Slår rätt och hårt och most of all roligt. En underbar, underbar kväll.

På vägen hem bröt en fantastiskt värmeåskväder ut och sopade golvet med alla millennieskiftesfyrverkerier. Blixtarna lyste över horisonten som regisserad neon. Så öppnade sig himlen och vräkte ned allt vatten den kunde hitta över oss, men vi bara skrattade och hoppade i vattenpölarna och älskade allt. Som karusell fast blötare. Det var två mycket dränkta, men oj så glada kattungar som kom hem och torkade upp över en kopp te.

Midsommar blev en mild helg på Äspö. No big deal. Mest mat och avkoppling. Dagen efter åkte vi till Gislöv och badade i havet. Badbyxorna jag köpte för typ tre år sen kom tillslut i kontakt med vatten innan dom uppnått antikstatus. Det var buskul att frusta runt i bränningarna och leka säl, men jag lyckades som vanligt väl med den obligatoriska polkagrisimitationen. Nu med betoning på "gris". Svider och hettar som om jag blivit surrad vid masten och piskad med den niosvansade katten. Jag är ett levande bevis på att man inte lär sig av gamla misstag. Finns kylbalsam på 5-litersdunk?

Sista dagen på Äspö lyckades vi med konststycket att ensamma låsa oss ute i åska och hagel. Men annexet var öppet och vi fixade till lite vardagsmagi och hade det mysigt i de timmar vi fick vänta innan nyckeln kom.

Erors slut

Dygnsrytmen är totalt uppfuckad. Ena dagen sover vi 16 timmar + sova frukost & middag, och är ändå trötta när kvällen kommer. Andra dagar är det helt omöjligt att sova och det blir nära 24 timmar av aktivitet utan att känna sig lite smågäspig ens. Ibland sker det i stereo, ibland individuellt. Processandet fortsätter väl på undermedvetna nivåer. Det är lite roulettehjul/berg-o-dalbana över dagsformen, ständiga överraskningar. Tur att vi har svängrum att leva efter det.

Har identifierat en rytm hos mig som är minst sagt lite underlig och drabbar mig då och då. Den går ut på att under två-tre dagar är jag som sirap i januari både mentalt och fysiskt. Kroppen är som en gammal påse med grus och medvetandet befinner sig bara till hälften i verkligheten (nej, vi rör inte droger...). Sen släpper det och jag är vaken och superskärpt i ett dygn, kreativ som en vräkningshotad musa. Sen går det tillbaks till det normala. Que????????????

Nu är det ordnat med präst (kvinnlig), ringar, byråkrati, bukett, nästan alla kläder, fotograf och vi har ett datum och en plats. Snart är jag en gift man. Ooooooooooowwwwwwwhhhhhhhiiiiiiiiiiiiiiii!!!!!!!!!!!!!!

Ja, det är mycket spännande och mäktigt, men till lika stor del självklart. Det är ingen konstruktion eller händelse - det är en fullkomligt naturlig process.

Efter ett drygt halvår är vi fortfarande som två plåster som fastnat med klistersidan mot varann, Och vi har SÅ roligt!!!!!!!!!

Bröllopsresan blir nog inte Thailand som först tänkt. Det händer för mycket i höst och vi är fortfarande för djupt förlorade i varandras ögon (smör, smör...) för att få valuta för den upplevelsen. Blir nog istället en spa-tripp till Tyskland eller här i krokarna.

Det här verkar vara en tid när eror tar slut. Jennys kontrakt med Puls tog slut och Kellerman återvände med Rocky. No more Tjejmonster. Det blev skumpa igen, som vid alla förändringar, och sikte på nya mål. Allt förändras. Det ska tydligen vara så.

Trygghet är omvärderat. Har sett det som ett skällsord synonymt med tråkigt, förutsägbart och färglöst. En bra ursäkt för att tillåta skit i sitt liv. Men nu är trygghet omvärderad, och har fått en ny synonym: frånvaron av oro. Är inte det positivt så vet jag inte vad...

Success is not the result of spontaneous combustion; you must set yourself on fire

När björnar vaknar upp efter sitt vinteride har dom ett litet problem - analen har pluggats igen som av en kork av, hmm... 'restprodukter' under månaderna av sömn, och det går inte att komma igång med de vanliga björnsysslorna innan den där torkadebajspluggen har krystats ut. Förmodligen inget lätt jobb, men när champagnekorken väl avfyrats så rinner det väl på som det ska igen.

Råkade ut för ungefär samma sak kreativt. Trots att mycket av förarbetet med tomtarna är klart i huvudet så gick det inte att komma igång med själva skrivandet. Kände mig oinspirerad, och som vi alla vet så är oinspiration bara en dålig ursäkt för något annat. Varje gång jag satte mig ner vid datorn så upptäckte jag snart att jag satt och surfade eller spelade Zen Bones istället för skrev. Oerhört irriterande och frustrerande.

Men så lossnade det en kväll. Plötsligt hade jag skrivit en dryg tiondel av vad jag har att disponera historien på. Deja vu från förra årets novelltävling - svårt att få in storyn på det maximalt tillåtna sidantalet. Först var det svårt att komma igång, nu känns det som om jag ska arrangera Hultsfredfestivalen i Bergvikskolans lilla gympasal. Nåja. Får väl karva till historien så att den passar sin redan förutbestämda storlek. Men nu får det räcka med tävlingsbidrag. I varje fall de med storleksbegränsningar. En historia tar den plats den behöver. Punkt.

Det där jag kallar oinspiration kändes lite som att ha hjärnan i lermask. Som om mitt intellekt låg väl inpackat i en puppa för att... ja, för att vadå? Mogna? Processa? Lata sig? Förvandlas? Fan vet. Men nu verkar det vara igång igen.

Oknytten har en annan form. Dom växer fram ur vår kreativa korsbefruktning och behöver inte klämmas in i någon story. Nemas problemas där. Teckningsstil är hittad och det rullar på. Det svårt att inte bli förälskad i dom små kräken. Dom har blivit våra barn.

Fick ju den äran att sitta med i juryn för Fönstrets årliga novelltävling (som jag vann förra året). Har fått en rejäl bunt noveller på årets tema "ensamhet" som jag plöjt igenom. Ska vara en duktig och hederlig jurymedlem och inte offentligt kommentera det jag läst, men det har varit intressant och lärorikt.

Som en generell kommentar till samtliga noveller skrivna av amatörer som jag läst som tävlingsbidrag och på nätet (lätt över 100 den här månaden), kan jag påpeka att väldigt många aspirerande författare verkar skriva mer om känslor och stämningar än faktiska historier. Det handlar mer om hur saker känns än om vad som händer. Vad vill jag säga med det? Jo, det skulle vara mer underhållande om folk skrev dagbok först och novellen sen. Eller åtminstone gör en story av känslorna som vill ut. Som läsare vill jag fråga mig själv när jag läser - vad händer sen? Enligt min världsbild iaf...

Senaste numret av Nya Söndagsnisse Strix ramlade ner på hallgolvet och jag slängde mig över det som en svulten asgam. Hoppade jämfota efter golvet som en påtänd Marsupilami när jag såg att nästan halva tidningen bestod av mina grejer. I stort sett allt jag skickade in kom med. Hade en löjligt bra dag som slutade i en välplanerad skumpafylla. Nu är jag satiriker på riktigt!!!!!!!!!! Whoooohoooo!!!!!!!!!!!!!

Bara att få basha någon som Kristina Axén Olin och få betalt för det!!! Det här är kuuuuuul!!!! Och pengarna känns så mycket mer värda än blodspengarna jag fick när jag lämnade in min kropp 8 timmar om dagen. Nu börjar det likna ett liv.

Långt upp i Bottenviken

Blåste upp till Luleå några dagar för att visa att jag lever och för att ge Jenny en guidad tur runt i mina barndoms kvarter.

Resorna strulade både upp och ner, men lustigt nog i slutändan till vår fördel. Utom på hemresan när mitt bagage ville se sig omkring och tog ett annat plan, men det hittade hem igen redan samma dag.

170 mil norrut var världen lite regnigare och åskigare, men fullt överlevbar. Det kändes lite klurigt att åka till morsans nya lägenhet ute på Udden bland de gamla träkåkarna än den gamla vid järnvägen på Bergvikskurvan. Som Rikard sa - en epok har gått i graven. En 34 år gammal era är över. Men som livet är nu är det precis som det ska. Allt ändras. Allt är nytt.

Nya lägenheten är i alla fall tusen resor bättre än den förra. Ljusare, större, bättre och med en grym utsikt över vattnet från altanen. Klart uppköp av morsan på äldre dar. Nu har hon fått det hon alltid velat ha. Jag är glad för hennes skull.

Tog med Jenny på en Peter-historisk guided tour runt stan och kring Bergviken. En liten resa i mitt förflutna. Det är väl ett drygt år sen jag var där sist, men det känns som längre eftersom tiden har haft en annan form den senaste tiden. Historiens vingslag kändes avlägnsa. Det blev tydligt för mig hur definitivt jag lämnat den stan bakom mig. Inte ens 30 år kunde rota mig där.

Det mesta är sig likt. Några få uppiffningsryck inne i stan. Någon har lurat i Shopping att det är en båt. Domus har förvandlats till något som liknar Gallerians lillebrorsa. Några nya typiska storstadsbutiker som jag aldrig väntat mig skulle hitta till Luleå. Helt i strid med här-ska-ingen-jävel-komma-och-vara-frammåt-och-innovativ mentaliteten, men stan har ju alltid trott att den är en filial till Stockholm.

Fikade med Ingemar och bumpade senare in i Annelie S. och catchade upp. Inte helt oväntat står kulturlivet i stan helt still (när det inte går kräftgång...). Jag är så glad att jag stack.

Undantaget som bekräftade regeln var en tysk wassertheater från Berlin som gästspelade på Norrbottensteaterns parkering. En fantastiskt surrealistisk blandning mellan teater/performance/dockteater. Tänk er att Staffan Westerberg, Salvador Dali och David Lynch dragit i sig en hink LSD och gjort något ihop, framfört på en scen som liknar en Road Warrior variant av professor Balthazars maskin. Ackompanjerat av tysk industrissynt som får Kraftwerk att likna Arvingarna. Galet, genialt och så jävla coolt!!

Gjorde Bar 1 och Gio med Magnus, Roffe/Emily & C:o. Höjdarkväll! Det var så förlösande och så fantastiskt att se dem igen. Öppnade med en Skengravid Rottweiler (6 cl tequila, 4 cl tequila rose, mjölk, is) och sen blev det bara värre. Som om det går att bli annat än skitfull i det sällskapet...

Jag älskar dom där underbara jävlarna! Och dom älskar mig! Och nu även Jenny! Det var så mycket bozande, värme, skratt, bus och kärlek i luften att hjärtat hoppade omkring och gjorde volter. Roffe körde skeden-i-näsan tricket, fick våra händer att ryka, berättade om sin nya goth-brandbil, bar omkring på oss som vi vore små vantar, berättade om den Tromaproducerade zombie-filmen som ska spelas in i Luleå där han spelar den onde, och även det jag väntat att få höra om hur länge som helst, but that´s a secret...

Lätt en av årets bästa kvällar! Vi avslutade den fyra på morgonen med att gå efter stranden och se den nyuppstigna solen kasta sina strålar genom diset över vattnet som svepte in stan och förvandlade husen till konturer. Ett vackert avslut på en vacker kväll med ett vackert umgänge.

Mötet mellan blivande svärdotter/svärmor blev som väntat lyckat. Morsan verkar ha tagit mitt förestående giftermål med ro. Jag är ju trots allt den med omdömet i familjen. Hon pratade mycket och till och med jag fick höra saker jag aldrig hört förr. Det var trevligt och avslappnat och vi övertalade henne att komma ner till jul.

Som vanligt idiotiska mängder mat. Jag måste aktivera utfordringsgenen i föräldrar efter som magsäcken blir som en kondom med ett regalskepp i både här och på Äspö. Jag har naturligtvis ingenting med det att göra. Meningen "nej tack, jag är mätt" verkar på något mystiskt sätt raderas från mitt vokabulär i de här situationerna. Ska hur som helst inte äta igen förrän i oktober...

Vi fick med precis det vi ville + lite till på de fyra dagarna vi var där. En lyckad resa, men jag är glad att vara tillbaks hemma igen. Här väntar mycket, och nu börjar livet komma i gång på riktigt...

Peterix Planet augusti 2002

Peterix tycker och rekommenderar och ordbajsar...

Att läsa: Gamla Monty Python medlemmen Eric Idle har skrivit The Road To Mars. Ett småkul litet sci-fi äventyr som dessutom lyckas vara en essä om humorns väsen och konstruktion. Inte halsbrytande, men småputtrigt. Eller som Steve Martin skrev om den: "I laughed, I cried, then I read the book".

PJ O´Rourke har skrivit mycket kul. En av hans böcker heter Holidays In Hell - en samling reseberättelser från 80-talet från osannolika resmål som Sydafrika, Beirut, El Salvador, Flilppinerna och EPCOT. O´Rourke må vara ett litet svin ("He´s so right he´s gotta be left"), men ett väldigt roligt litet svin.

Ur högtalarna: Snubblade över en relativt okänd, men ruggigt bra sångerska - Anggun. Tänk er en fransk-indonesisk hybrid mellan Kate Bush/Shakira. Grym röst och förstklassiga etnosoullåtar att använda den till. Hade en hit med SWATCH-reklamen Snows On The Sahara för något år sen. Missa henne inte!!!

För er som tycker att Vapor Trails är för skränig och svåråtkomlig rekomenderas Geddy Lee´s soloplatta My Favorite Headache. Melodiöst, varierat och jävligt bra. Faktum är att den här plattan är bättre än de flesta Rushalstren.

Låttext: Dalbello - eLeVeN

i follow
head over heels
taunting me like a messiah
says, "do you believe in me?"

i see you
call out for me
the line between Truth and Desire
crumbles so easily
i count the seconds
and the minutes seem like hours to me
i count to seven
and the heat turns up another degree
i count eLeVeN for the
reasons why it happened to me so easily
i count eLeVeN
eLeVeN

"free me", she says, "heal me"
eLeVeN
i count eLeVeN when
you offer me the length of your hand
i count eLeVeN when you
caution me to strengthen my stand
i count eLeVeN when you
say that you're an innocent man--
oh spare me--baby--spare me
ah did you ever
stop to think about the need of a friend
and go easy on me, easy?!
i count eLeVeN when
my patience hits a quarter to three
i count eLeVeN
in the name of what's important to me
i count eLeVeN
strikes for you, for not believing in me
there ain't no heaven
when a promise doesn't mean anything
if all's forgiven
i count eLeVeN--
i count eLeVeN

don't save my soul
don't raise my hope
then take it away
don't make me whole
don't saveth my soul
just let me go
to rise up from the sleep i'm deep in
to walk out from
the dream i breathed in....home....home

one....two the colour of blue
lightening strikes in a moment of truth
three....four the night that i swore
i got nothing to prove -- you got nothin--no more
and if all's forgiven i count eLeVeN

thou shall not take a woman in vain
thou shall not take another woman
thou shall not put a promise to shame
thou shall not make a fool of no one
i count eLeVeN
thou shall not take a woman in vain
thou shall not take another woman
thou shall not shape a man into clay
thou shall not go on unforgiven
(i gotta count)
one....two the colour of blue
lightening strikes in a moment of truth
(and then i go)
three....four the night that i swore
i got nothing to prove -- you got nothin no more
six....seven is almost eLeVeN
you broke a word not easily given
eLeVeN
all's forgiven when i count eLeVeN

Webbsidor: Sjuka, roliga och udda bilder...

Citatet: "Att vara vuxen innebär att vara förälder åt sig själv" - Gina Jacobi

Serie:

Ord: Dricking - vad nordnorska fjortisar kallar supa

Film: Ghost World är en amerikansk Fucking Åmål fast med vassare dialog och coolare karaktärer. Skitkul kultrulle trots att man har tonåren ljusår bakom sig. Gå och se!

Hatar när det tar tusen år för en film att hitta hit. Som det gjorde för Jeepers Creepers. Helt okej teenage slasher, trots tonåringarna. Det är ont om hyfsad skräck dessa dagar. Den här duger gott.

Filmrepliken : "That's thirty minutes away. I'll be there in ten" - Winston Wolf i Pulp Fiction

Bildgåta : Vad är det här? Rätt svar, eller närmaste gissning vinner ...umm, något... maila!

Sprit: Den ordinarie Negritan är en halvdan rom som mest smakar oraffinerad öststatsbensin, men nu finns det en Negrita Spice med inslag av arrak, russin, kokos och vanilj som nästan liknar den fantastiska Captain Morgan. Klart drickbar.

On the beach

Det finns en viss torftighet i att ha växt upp i Norrbotten. Visst märktes det redan då en smula, men nu när alternativen finns att jämföra med så förstår jag verkligen vad jag missat.

Visst var somrarna underbara (efter tio månader av vinter är att bli piskad blodig av en albansk dvärg underbart, bara man slipper snön och kylan), även om dom var korta, alldeles för ljusa och sällan särskilt varma. En norrbottnisk sommar är mer som en vinter utan snö.

Dessutom har Luleå lyckats utmärkt med att förta känslan av att vara sjöstad genom att effektivt och hänsynslöst blockera bort varenda möjlighet till kontakt med vatten. Att det fanns ett hav där precis i närheten förvandlades snart till en legend som fördes vidare från generation till generation mörka och kalla kvällar på den nu mer utdöda Stadspuben. De oerhört fula Tutti-Fruttihusen i Norra hamnen skymde ju all utsikt mot Bottenviken. Enda sättet att få se hav och känna sand mellan tårna var att ställa sig i kattlådan och titta på ett vykort från Spanien. Att växa upp i Luleå var att luras på sommar och hav. Men nu har jag fått min payback.

Nästan hela den här månaden har spenderats utanför stan med att vakta hus. Och det var välkommet. Tillvaron skrek efter miljöombyte, öppna ytor, reflektion och utvärdering. Värmen gjorde lägenheten kvalmig och klibbig och fick en att känna sig som inrullad i smör och socker. Den uppfuckade dygnsrytmen med trötta dagar och speedade nätter och vice versa i en ologisk följd fortsatte. Nu även kryddad med rastlöshet, fluddrigt ofokuserad koncentrationsbrist och underliggande oro. Hög tid att backa och gå till botten med orsaken. Helst på distans.

Vi fick vårt miljöombyte och kastade loss från vår vanliga tillvaro. Svärfar & C:o åkte iväg till England och vi tog på oss att vakta hus, hästar, katt och groda i Gislöv. En inte helt obehaglig syssla att pyssla och såsa runt i ett hus vid havet.

Djuren tillförde betydligt mer trevligheter än besvär. Hästarna (om man nu kan kalla något som inte är större än att man kan ha det som pålägg precis som det är för häst) mumsade mest på för egen maskin och behövde bara matas lite och släppas ut & in. Ganska mysiga och harmoniska små lufsar, helst när dom inte är större än en fet hund.

Utvecklade en speciell relation med huskatten Saga. Då hon först såg mig när jag släppte in henne för första gången gav hon mig en förödande kattblick som sa "vem är du och vad gör du i mitt hus?" och struntade sen fullständigt i mig. I varje fall i några timmar tills hon förstod att jag var den rätta människan att ty sig till om man vill ha mat och bli kliad på magen i timmar. Efter det var hon efter mig som en föräldralös ankunge. Så fort jag satte mig för att läsa eller kolla på tv hoppade hon upp för att få mysklibehandling. Det ultimata kärleksbeviset var när hon stolt jamande visade upp en nyfångad mus för mig. Hon hade dessutom tydligen sprungit runt och letat efter mig efter det att vi åkt. Mysigt med katt, men det räcker gott med den tillfälliga varianten.

När vi inte matade, släppte ut/in/myste med djuren, läste vi, skrev, pratade boken, sov, kollade film på någon av +canalerna, mumsade, utforskade vinkällaren, tog promenader och framförallt badade.

Här kom belöningen efter 30 torra och frusna år i Norrbotten. Att kunna få samma upplevelser i Sverige som på Kreta har inte riktigt ingått i min världsbild. Varma mörka nätter och varmt salt hav är ren science fiction för mig. Välregisserade drömbilder från en Chris Rea video. Softad reklam från Vingresor. Men nu, äntligen, fick den värme- och vattenälskande tropiksköldpaddan i mig släppas lös i sin rätta miljö.

Jag hoppade i plurret så fort chansen gavs. Morgondopp, nattbad, vågsurf, undervattensbubblande - you name it. Havet sköljde bort alla bekymmer och den sega tröttheten som ibland lägger sig över sinnet som kylskåpskall sirap. När jag stapplade upp på stranden igen efter att ha lekt säl bland vågorna var det som en nyfödd pigg och vaken människa. Härligt, härligt, härligt!

Hade köpt ett par simglasögon i tron att jag skulle leka Costeau, men tången och sanden gjorde vattnet lika sörjigt att dyka i som marmelad. Men vem bryr sig? Det gjorde inte heller något att ha ett sandslott och en salladsskål med tång i badbyxorna efter att ha surfat på bränningarna som slog in över sandbankarna. Det var bara som en gigantisk, blöt, naturlig karusell. Jenny såg mitt saltstänkta skratt och sa: "Och du som trodde att du hade din roligaste tid bakom dig".

På några timmar var man helt lantanpassad och gled rufsig och rugged omkring i saltstänkta linnekläder med sand i fickorna utan att veta var klockan eller mobilen fanns. Stan kändes såååååå låååångt borta. Avgaserna byttes mot doft av hav och tång, citybrölet mot vågskvalp och skrän från måsar och tyska turister. Nice!!!

På minussidan kan nämnas insekterna, helst arachnoiderna. Jag har inte vanligtvis så mycket emot spindlar, men när vi hade tvåsiffrigt av dem i sovrummet och den största såg ut att kunna svälja en folkabuss, samt att jag hittade en stor grön en på utflykt i mitt hår, då mötte dom sitt öde i dammsugaren. Beklagar små åttabenade kräk, men det finns en gräns för när man slutar sova lugnt med er i rummet.

Fanns fler flugor än i Senegal också. Borde väl egentligen ha låst in alla flugor och alla spindlar i ett rum och låtit dem göra upp. Let God sort ´em out.

Det var skitväder några dagar, men då satte vi oss bara i rummet, tände så många ljus vi bara kunde hitta, drack kaffe med Grand Marnier och kurade upp i soffan medan regnet och stormen piskade mot fönstret. Slängde mig faktiskt i plurret en stormkväll också. Det var kallt som satan att komma upp på land i blåsten, men vågorna var toppen.

Miljöombytet och havsluften ställde mycket tillrätta. Sömn och energi balanserades upp och rytmen blev mycket normalare. Jag hatar att erkänna det, men rutinerna med djuren gjorde sitt också, även om jag anser att rutin är ett fult ord.

Där föll också en annan polett ner vad det gäller skapandet. Jag saknar rutiner och jag har ingen riktig arbetsdag. Inte heller prioritering i det jag gör. Den pusselbiten föll snabbt på plats och väl på plats igen ska jag avsätta block med tid för varje syssla och göra en priolista över det jag håller på med.

Att sen alla förändringar som händer är positiva hindrar dem inte att vara stressfaktorer. Skulle jag ta ett test skulle jag nog slå i taket. Livet har ju inte stått still en sekund det här året.

En annan grej som förmodligen också bidragit till oron är min ekonomiska och yrkesmässiga frihet under hösten. Nu löste sig allt till det bästa. Får utbildningsbidrag tiden jag pluggar och får stämpla resten som jag inte drar in frilansstålar på. Dessutom tappade AF helt intresset för mig när jag inte längre är 100%. Slipper jag riskera att få dom flåsandes i nacken när jag minst av allt behöver det.

Har nog, av ren vana, fortfarande dragits med den där jävla tanken att det här är lånad tid, att någon ska komma och ta den ifrån mig, men det är ju så här livet ser ut nu. Nu kan jag arbeta i fred tills jul och jaga fler uppdrag så att jag kan stå på helt egna ben då.

En sån här tid med lugn och bad och strandpromenader och frukost i trädgården har en förförisk verkan och förgiftar hjärnan med tankar på att skaffa eget hus. Den åkomman botas lätt med ord som "gräsklippare", "fuktskada", "fastighetsskatt", "värmepanna" och "ogräs". Det var med saknad vi lämnade huset, men det står kvar, och det finns fler att hyra på liknande platser, där man kan suga ut det göttigaste och slippa skitjobbet.

Bed & Breakfast

Direkt efter huset i Gislöv tog vi över Äspö några dagar. Åsa & Thorbjörn var helt slutkörda efter en intensiv period med massor av turister och såg ut som uppstressade zombier. Vi avlöste dem så att de fick blåsa iväg för att hämta andan och sänka blodtrycket.

Efter bara en dag förstod vi varför. Fixa frukost, mangla lakan, pussla med bokningar, städa rum, vara konstant tillgänglig och ha folk surrandes omkring sig hela tiden. På 12 timmar var vi redo att boka in oss på kurort. Serviceyrket slet hårt på våra ömma konstnärsjälar, och kroppar (mangla lakan är det närmaste man kan komma kremering utan att faktiskt vara död, ironiskt nog har jag talang för det). Bara det att stiga upp före tuppen för att få färskt bröd direkt från bagaren. Jag som hade slutat med att stiga upp. Nåja, får väl se det som en påminnelse om vad jag slipper.

Vet att det låter som ett lyxproblem när 99% av övriga världen brölas upp ur sängen före fan på daglig basis, men jag hatar det verkligen, har hatat det hela mitt liv, och har tagit ett aktivt beslut att sluta med det. Vi väljer hur vi vill leva våra liv vet ni...

Vi satt fast där dygnet runt som brottslingar i fotboja och kunde inte njuta av våra vanliga promenader och sovmorgnar, men en dag när alla checkat ut, allt var städat och det faktiskt var några timmar tills de nästa gästerna skulle komma, då smet vi ned till stranden för lite sol, hav och strandpromenad.

Då jag låg där på stranden i skuggan under ett träd och kände saltvattnet från mitt nybadade hår rinna ner för mitt ansikte medan Jenny förvandlade mig till ett levande sandslott, kom jag på att det här är den bästa sol & bad semester jag någonsin haft - utan att ens lämna landet eller rent tekniskt sett inte heller ha semester. Och det slog mig även att det är så här livet kommer att vara. En serie självskapade njutningar. Jobbet följer alltid med i huvudet och är en del av mitt liv, inte ett tidsreglerat köp av min kropp. Det finns inte längre någon motsättning. Jag sitter vid rodret till mitt eget liv. Alrightee!!

Vi överlevde naturligtvis allt jobb och husvaktande och kom hem till en lägenhet som var minst 10 grader varmare än när vi for (Värmebölja anyone?), men med sinnen i mycket bättre skick än när vi for.

Saknade vänner

Tobbis sökte sig ner till våra breddgrader och hälsade på över en dag. Oförskämt smal, kroniskt leende och omåttligt nykär i nya flickvännen Hanna. Han har tveklöst landat på fötterna efter skilsmässan och såg lyckligare ut än någonsin, vilket gör mig lika glad. Hanna är en söt tjej som verkade mycket trevlig de få gånger hon fick lös munnen från Tobbis pussande för att prata. Nykära kan ibland vara lika sociala som en trasig adventsljusstake.

Vi möttes upp i Malmö och åkte över till Köpenhamn för att såsa runt där över dagen. Det var mulet, men varmt och klibbigt ändå, och proppfullt av turister. Vi gick själva in i turistrollen ordentligt och hoppade på en guidad båttur under vilken vi lärde oss framförallt två saker: att Köpenhamn är en mycket vackrare sjöstad än Stockholm, och att om man är mer än två meter lång blir man skalperad när man åker under broarna i staden. Ej att förglömma att Den Lille Havsfrue måste vara universums mest hypade sevärdhet. Det är en staty, och dessutom en simpel och ful staty goddammit!!! Den är lika sevärd som en påse chips!

Tillbaks på landbacken gick vi på en shoppingspree i lågprisbutiker och samlade på oss en massa junk och godis. Dumb fun. Åkte sen tillbaks till Malmö för att käka middag och babbla lite. Bästa sättet att få loss kärleksparets munnar från varandra var att stoppa mat i dem.

Det var kul att se honom igen. Vännerna är saknade. Rikard dyker ju upp då å då på ICQ´n, men Conny har varit totalt osynlig den här sommaren. Hello?

Det sociala livet har minst sagt gått på sparlåga sen den stora livsförändringen med tillhörande processande inträdde, men nu börjar det lossna och livet utanför knackar på dörren och vill in. Nu händer det saker.

Livet efter Gud

Jobbade inte så mycket som väntat i Gislöv. Det var för mysigt med hav och djur samt att datorn där var för inpyrd med stela och fyrkantiga byråkratiska energier. Jag kunde ha skallen full med idéer, men när jag satte mig för att skriva sög tråkenergierna i arbetsplatsen ur mig allt lika effektivt som en mutantmygga från Chernobyl och lämnade ett tomt skal lika kreativt som finansministerns gabardinbyxa. Gjorde det enda rätta och sket i det.

På Äspö fanns det helt enkelt inte tid att skriva.

Men vi satt och benade en del med oknyttboken. En handfull är tecknade och vi diskuterade form och stil och upplägg. Den tar form och blir tydligare, och i och med det blir vi mer upphetsade och motiverade. Ska jobba hårdare med den nu när Jenny sitter och tecknar i timtal varje dag. Jag har varit så inne på att övertyga andra på hur bra den kommer att bli att jag nästan glömt att säga till mig själv. Den blir definitivt prio ett hädanefter.

Vi har visat upp de första för en utvald skara. Responsen har varit bra och har fått några poletter att ramla ned. Den kommer att bli så bra. Någon som vill förhandsboka ett ex?

Har lagt tomtestoryn på hyllan. Dels vill jag inte stympa den för att få in den i ett format, sen har jag viktigare saker för mig som kommer före. Varför jaga tävlingar när jag kan göra det jag allra helst vill? Framgången och stålarna kommer ändå. Ingen ide att ta omvägar.

Fick höra från Strixredaktionen att dom gjort en deal så att det senaste numret ska ut på de flesta flygplaster i landet. 30 000 extra ex. Så bra att det var just nu jag fick med så mycket material då. Lysande!

Har skrivit en hel bunt nytt material. Ska inte klämma ur mig något stöddigt i stil med att det är hur lätt som helst med satir, men det kommer naturligt för mig, och är kul som fan. Dessutom blir det nu premiär för att försöka prångla ut det första bildmaterialet som jag och Jenny gjort tillsammans.

Ska bli skönt att få struktur på det jag gör. Jobba efter schema (i varje fall nästan) och sätta upp kvoter. Behandla det mer som det jobb det faktiskt är nu. Inte längre någon stressad bisyssla i skymundan.

Är fortfarande lite språkligt vilsen. Ska bli skönt med kursen i höst. Förhoppningsvis få renodla min röst så att jag kan börja med prosan på allvar. Känner att en bok ligger där och bubblar i mig.

Skummade lite i Couplands Livet Efter Gud som jag brukar när jag vill bli inspirerad. Funderade lite över dilemmat i titeln. Om vi nu är den första generationen som växt upp utan religion, vad har vi ersatt den med?

Utifrån det började jag skriva på Strömavbrott. Dagen efter är det en lång intervju med Coupland själv i Sydsvenskan. Bl.a. går han tillbaks till den boken och de frågor den ställer, och berättar att det han skriver på nu, Hey Nostradamus, är en slags uppföljare där han gör ett försök att hitta svar.

Osannolika sammanträffanden och ödets medverkan går alltid att hitta om man bara verkligen vill och letar noga. Men det här har hänt förr. Som när jag grubblade som bäst på varför mänskligheten egentligen behövde finnas till och omgående fick svaret i Girlfriend In A Coma. Utöver det fick jag en påminnelse i intervjun om varför jag skriver och vad jag vill med det. Kanske en tillfällighet, men kanske också två hjärnor som på ett kollektivt undermedvetet plan sipprar in i varandra då och då...

10, 9, 8, 7, 6...

Vigsel, skrivande, skolstart, jurymöte, stockholmstrippar, m.m. Augusti är fullbokad och kommer att bli hektisk men buskul. Ett vilt avstamp inför en höst som inte kommer att bli tråkig.

Ringarna är klara. Smeden och mustaschmannen Pellas har gjort ett lysande jobb. Det kliar av frestelse över att sätta på dem, men snart, snart…

Allt annat är också klart, sånär som på resan efteråt, men det löser sig. Snart är vårt civilstånd som det varit ämnat sen tidernas begynnelse. Det känns så otroligt skönt att det handlar om att sluta ett förbund och bli något som är ämnat, än att fixa en fest programmerad av intetsägande traditioner för att folk ska få supa till i snygga kläder. Det är det här som är vitsen med att gifta sig. Att skrika åt gud (om han finns/lyssnar) och hela världen att vi tror på kärleken och kommer att göra allt i vår makt för att hålla den vid liv.

Läste en av mina krönikor från förra året. Förutom ett jävla tjat om hur mycket jag jobbade, hur trött jag var och hur dåligt jag mådde, så skrev jag att nästa år MÅSTE bli ett sabbatsår. Det är skrämmande hur rätt jag fick. Det som hände är långt över mina förväntningar. Det här är det bästa året i hela mitt liv.

Peterix Planet september 2002

Peterix tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från livet...

Att läsa: "Den människa som alltid rättar sig efter vad andra tycker och tänker är uppochnedvänd. Den lever sitt vingliga liv, balanserande på huvudet. Den människa som tar fasta på sina egna tankar och vågar lita på sitt eget omdöme är rättvänd. Den står stadigt på fötterna". Det skrev Ralph Waldo emerson i sin essä Självtillit för 150 år sen. Emersons tankar om självständigt tänkande har inspirerat till urvalet av texter till samlingen BOOM - Bäst Of Ordfront Magasin - Artiklar 1991-2002. Blandande reportage, essäer, noveller, dikter, intervjuer m.m. För er som tänker själva...

Ur högtalarna: Engelska bandet A låter som Foo Fighters med Sting på sång, eller som om The Police skulle ha kört med distade gitarrer. Fetriff och bra melodier. Plattan Hi-Fi Serious är det klart bästa jag har hört i år.

Jag trodde aldrig, aldrig, aldrig att jag någonsin skulle få höra en ny Ratata låt igen. Jag är så glad att jag hade fel. I oktober släpps en samlingsplatta med mina tonårsidoler, men redan nu finns det en "för-samling" riktad speciellt till fansen - Kollektion Plus. Fylld med remixer, singelbaksidor, livelåtar och udda saker, samt den helt nya låten Honung. Julafton kom i september i år...

Låttext: Mauro Scocco - Eveline

ska du bära dina törnekrona
genom regn och genom blåst
ingen som delar din längtan
bakom dörrarna du låst

du säger att du söker lyckan
men lyckan är en kort sekund
när du ser den första snön som faller
när du leker med en hund

lyckan är ett tillstånd
och det finns ingen prenumeration
den är blommorna bredvid rälsen
på vägen mot vår slutstation

eveline
kom ut ur ditt fängelse
låt mig se dig le
det var så längesen
eveline

jag har inga sanningar
att servera dig på ett fat
och stigen som du går ensam
den är aldrig rak

för livet är ett mysterium
vi nog aldrig kan förstå
men jag, jag gör det bästa jag kan
av livet här ändå

eveline
kom ut ur ditt fängelse
låt mig se dig le
det var så längesen
eveline, eveline, eveline

Webbsidor: Mystery Clock är Alex Proyas produktionsbolags site. Proyas har bl.a. The Crow och Dark City på sitt samvete. På Mystery Clock finns det massor med godis i en jäkligt snygg förpackning. Förutom fakta om Proyas filmer finns där massor att titta på on-line: reklam, musikvideos och Minute Movies - 60 sekunders novellfilmer. Mer: Consequenses - ett interaktivt filmmanus, Multiverse - en snygg Shockwave-serie, Dreambook - besökarnas drömmar, och mycket annat...

Masters Of Photograhy är precis vad det heter. Ett välfyllt on-line galleri med många och stora bilder av namn som Arbus, Weston, Adams m.fl.

Citatet: "Nothing is either good or bad, but thinking made it so " - Shakespeare

Serie: En censurerad Ernieskiss...

Skrämmande nyhet : En undersökning visar att 8-åringar i england kan artbestämma fler Pokemonfigurer än djur som finns på riktigt. Inte undra på att det snart bara finns djur kvar på zoo. Framtidens unga världsräddare byter väl ut plakattexten från Save the whales! till Save Picachu...

Film: Lämna popcornen, lossa förtöjningarna till verkligheten och låt er förföras av surrealistiska drömbilder - David Lynch är tillbaks. Mulholland Drive är essensen av allt han gjort tidigare. Trots att ingenting följer raka linjer eller någon som helst synlig logik känner man sig hemma i Lynch´s berättande. Det finns någon slags reson i det omöjliga. Det här är vackert, mystiskt och uppslukande, som att tjuvkika in i någon annans dröm.

Vill man ha något mer lättsmält ser man Reign of Fire (svensk idiottitel: Drakarnas Rike). Mörk och spännande film med fantastiskt coola drakar och total frånvaro av Hollywoodklyschor.

Filmrepliken : "You must be like wolf pack, not six-pack" - The Sphinx i Mystery Men

Svaret på bildgåtan : Vad är det här? Har fått gissningar på framkallning, test av självlysande kondomer och annat snusk. Svaret är att undertecknad försöker se 13 Ghosts på en 14 tums tv svårt plågad av solreflexer och har därför byggt en enmans minibio med hjälp av täcket. Magnus och Stina var de enda som svarade, så jag ska hitta på något kul som belöning för deras gissningar.

Tanke: 4 sidor ekonomi och bara en halv med serier i tidningen. Inte undra på att världen ser ut som den gör...

Augusti 2002. Den mest välfyllda månad jag någonsin varit med om. Ta en kopp te/kaffe och sitt bekvämt, för det blir mycket att läsa…

Hetta, svett & festival

Den hetaste augusti jag någonsin varit med om. Värmebölja över landet. Varmaste sommaren sen 1860. En del säger sen dom började mäta väder på 1700-talet. Kring 30 varje dag. Dom som varit på Mallorca sa att det var svalare där. Trots att jag duschade två gånger om dagen kände jag mig ändå som ett flugpapper tio minuter senare. Personhygien i nivå med en babianflock. Bara att gå från sängen till köket i maklig takt var som att springa Stockholm maraton i minkpäls med fickorna fulla av tegelsten, och tyvärr har jag en talang för att svettas. Kostcirkeln reducerades till yoghurt och glass, och man stod i kylrummet på Hemköp och valde yoghurtsmak i två timmar bara för att snålsvalka sig. Det kanske låter som om jag klagar. Visst, det var svettigt och klibbigt och hettan drog ner IQ:t till politikernivå, men en sak har jag lärt mig efter 30 vintrar i Luleå - jag väljer tusen gånger hellre sand i badbyxorna än snö i kallingarna…

Som vanligt har getingarna varit på mig. Misstänker att det finns något i min biokemi som attraherar de små kräken. Det där med att sitta still och inte bry sig är bullshit i mitt fall, dom blir bara ännu mer intresserade. Misstänker att jag utsöndrar ett fermon som stimulerar deras könsdrift. Det är kanske inte den vanliga gadden dom försöker sticka mig med…

Har turistat lite i min nya hemstad. Åkt kanaltur och gått med på guidad vandring. Är ni i Malmö - skit i kanalturen Rundan. Visst, det är svalkande och småtrevligt att åka runt i kanalerna, men guidningen ger inte mer kött på benen än: "Det där är ett hus, det där är en bro, etc", s.k. död historia.

Vill ni istället uppleva levande historia, gå då på vandringen om spöken, häxor och mord. Ciceronen Jaques känner människorna som levde på Malmös gator för hundratals år sen, och han kan göra dem levande för dem som lyssnar. Han lever sig in och målar upp och har fattat att man som guide ska låta berättaren ta överhanden över historikern. Och viktigast av allt: han gillar det han gör. Något som alltid skiner igenom och smittar av sig.

Att sen hela vandringen har Stephen King-tvist kryddar upp det hela några snäpp till. Vi är ett blodtörstigt släkte vi människor. Det var inte länge sen vi halshögg folk offentligt och hängde upp liken på pålar mitt i stan för att ruttna under allmän beskådan. Folknöje för alla åldrar. Om bödeln var för full så att det tog för lång tid att skilja huvudet från kroppen på den dödsdömde kunde folkmassan tycka att det var plågeri, och kunde slå ihjäl bödeln för att han gjorde ett dåligt jobb.

I Kirseberg, där vi så ofta tar våra promenader, brände man häxor på bål. Det behövdes inte mycket för att misstänkas vara häxa. Att vara kvinna räckte gott. Och bevisbördan var tung. Kunde man inte hålla i glödande järn någon längre stund var man skyldig. För att inte glömma vattenprovet: kastas bakbunden i vattnet, sjönk man var man oskyldig - flöt man var man skyldig och skulle brännas. Man bar då häxan till bålet, band fast henne vid en stege, måttade avståndet och släppte henne i lågorna. Ibland band man fast en krutladdning kring huvudet för att göra det hela extra underhållande. Söndagsunderhållning för bara någon generation sen.

Har upplevt min första Malmöfestival. I motsats till Luleås Sjöslag och Stockholms Vattenfestival består MF inte bara av ett inhägnat område där man tryckt in 700 öltält och lika många flottmånglare, och sen slängt in några skitartister som alibi för supandet. Unikt nog fanns här massor att se och göra, och lika unikt nog såg & gjorde vi massor.

Visst, det var trångt och svettigt, och överallt fanns stånd med hjärtinfarkt på tallrik, fula T-shirts och det vanliga marknadspynglet (årets idiotprylar var dels något som såg ut som självlysande sugrör som gav bäraren effekten av att ha fått sitt amalgam från Chernobyl, och dels epilepsiframkallande blinkande örhängen - fullkomligt livsnödvändiga produkter för mänsklighetens fortlevnad…). MEN, såg många bra uppträdanden: ett ganska andefattigt 10-årsjubileum med komikerkollektivet KORV, en betydligt mer blodfylld och rolig Miss Universum, headbangande till LOK´s sista konsert någonsin (tack Martin & C:o för åren av bra metal på svenska!). Och nästan roligast av allt: vi slank in på animationsverkstaden och gjorde en kortfilm (15 sekunder lång och tog två timmar att göra) om två monster som möts på en parkbänk under månen och börjar flirta, och efter första pussen äter det ena monstret upp det andra. Min första film!

And now for something completly different: tvåsamhet. Mycket av den varan nu. Förutom att undertecknad har ingått äktenskap (mer om det längre ner) har Roffe äntligen friat till sin Emily. Stort bröllop på Gotland nästa år under medeltidsveckan. I hemsmidd rustning och hemsydd klänning. På tiden Rolfie! Sen pratar det gamla strävsamma paret Mörs & Lena om att gå steget fullt ut efter 12 års förlovning. Om bara Mörs ger med sig på kravet att ha dödskalleringar :-) Och ett stort grattis till David & Stina som inte nöjer sig med tvåsamhet, utan utökar familjen i januari nästa år. Hurra för er alla!!!!!!!

Rocky vs Nemi

Blåste upp till Sthlm för jobb och rekreation. Började direkt med att sätta mig med tjejerna på Fönstretredaktionen och författaren/journalisten Mats Nörklit för att vaska fram en vinnare i novelltävlingen. Det första som slog mig när vi la fram våra favoriter var hur otroligt olika man kan läsa och ta till sig en text. Ska hålla vårt juryarbete under wraps, men det var inte helt lätt. Vi fick sitta i fyra timmar och diskutera, argumentera och läsa om innan vi var överens om en vinnare. Men vädret var lysande (som vanligt den här månaden) och käket på J ute i Nacka Strand var lyxigt megamumsigt.

En lärorik upplevelse. Många polletter ramlade ned kring hur man läser texter och vad vissa uppskattar och andra inte. Sen pitchade jag naturligtvis in serieidéer, så nu ska vi bara fixa fram några prover åt dem, får vi se hur det går.

Lånade Tobbis nya lägenhet på 65:an (Årsta fortsätter att vara Luleåghetto) medan han och Hanna var på kärlekssemester i Tunisien. Otroligt skönt att ha ett eget ställe att bo på. Som ett privathotell med inbyggd Tintinalbum-kollektion. Thanx Bias!

Jennys arbetsinsats gick ut på att vara konferencier vid ett möte mellan Martin "Rocky" Kellerman och Lise "Nemi" Myhre på Serieteket. Kul grej med proppfullt av svartgothiga Nemifans i publiken.

Mellan jobben lullade vi runt i stan, promenerade improviserat i vackra omgivningar, svettades, käkade på restauranger och myste omkring. Hett som satan som sagt. Till och med ölnobbaren Peter lät några iskalla starka rinna ner i strupen. Vi var en sväng på Skansen och såg på de stackars djuren som låg och flåsade i solen som pälsbeklädda säckpipor i en mikrovågsugn. Utom mitt favvodjur djärven, som studsade omkring och slog volter på sitt lilla berg som vanligt. Klart Sveriges coolaste rovdjur!

Såg Spacestation på Cosmonova. Mycket bättre än graviditetsreklamen Människokroppen. När öppningsscenerna panorerade över vår planet fick jag hugga tag i sätet för att inte ramla in i duken. Men det verkar vara praxis att proppa alla IMAX-filmer fulla med moralkakor. Den här gången skrevs det publiken på näsan hur viktigt det är att plugga och att det inte finns några gränser när man ser vår värld från rymden. Och visst, jag håller med om vartenda ord, men när det proppas ned i halsen på mig med våld får jag bara lust att skjuta pandor och bränna ner regnskog.

Hann träffa folk också. Trevligt fika och catch-up med EP. Picknick på Rosendahl med Mörs, Lena & C:o. Skitkul att se dem igen och det blev ett varmt och omfamnande återseende. Hann bumpa in i Bente också. Kommer att bli kul att träffa alla under hösten.

Blev introducerad för Jennys släkts grand old lady: tant Volga, 93 and still going strong - klar som en bergskristall. Tror jag blev accepterad utan anmärkning.

Ordet är ditt

Hann inte mer än packa upp från den ena Sthlmsresan så var det dags att åka upp igen för första träffen på skrivkursen. Åkte upp fredag och hem igen söndag, så det blev bara en blixtvisit.

Skeppsholmens folkhögskola ligger (surprise!) på Skeppsholmen precis vid båtarna på östra Brobänken. Promenerade efter bryggorna varje dag för att motionera igång hjärnan och stimulera sinnena. S-holmen är en oförskämt vacker och bortglömd del av Stockholm. Båtar och gamla byggnader överallt, och en grym utsikt över stan var än man står. Kommer att bli en bra höst visuellt och stämningsmässigt.

Själva "klassrummet" var i biblioteket på vindsvåningen. Ett rum som höll fast vid den vackra, vattennära skönhetsupplevelsen: snedtak, böcker överallt, takbjälkar, grova golvtiljor (gammalt skeppsvirke?) och en fransk balkong med utsikt mot Nordiska- och Vasamuseet på Djurgården på andra sidan, samt doften av tjära och gnirket av båtdäck mot träbryggor. Fantastisk miljö. Outstanding!

Vi är 11 personer + lärare. Två var sjuka nu. Övriga gänget verkar vara en bra bred blandning, sånär som på kön. Vi är bara tre män, men det är väl symptomatiskt för skrivarkurser. Men annars vad det gäller ålder, stil, personlighet å sånt verkar det vara en bra skara för att få en mångfald i diskussionen. Och babblar är det huvudsakliga vi gör.

Upplägget är som på DI: diskussion kring egna texter. Men här är det mindre lekfullt och infallsrikt. Mer grävande, analyserande och dissekerande, men det är ju en helt annan form och genre. På gott och ont. Jag är lite kluven till att obducera texter på det här sättet. Det tar ihjäl magin och suger det roliga ur skrivandet, men det är nödvändigt för att lära sig hantverket. Jag vet vad jag vill ha ut ur det här, och kan plocka de lärdomarna ur samtalen. Det är ge och ta. Jag har talangen för selektivitet. Jag kan lära mig vad jag vill göra genom uteslutningmetoden.

En samtalsvandring runt bordet brukar ta ca 45 minuter. När det kom till min text tog det nästan två timmar. Hade sänt in Strömavbrott, som är helt obearbetad, men jag ville ha in tankar innan jag började peta. Och det fick jag. Minst sagt…

Fick bekräftat att jag kan skriva. Att det blir tätt och välformulerat och rör sig på flera plan. Det de flesta verkade ha problem med var just tätheten och flera teman. Nybörjartrassel. Har för mycket att säga, och proppar texten full. Löser upp sig med tiden. Jag lär mig. Vad jag däremot inte fattade var att flera såg texten som rolig och satirisk. Allvarligare än så här kan jag inte bli. Är väl miljöskadad. Ingen ide att sträva emot. Det här är jag.

Hann med lite annat också. Slaggade hos Tobbis (fortfarande lika smal och nykär) och hann trots rännandet få lite quality time med honom. Träffade Olivia för första gången på typ fyra månader. Fortfarande en osläckbar liten solstråle. Nu lite större och pratigare sen sist. Barn är såna milstolpar över hur tiden går.

Tog en kvällspromenad i Gamla Stan på fredagskvällen för att lämna turturduvorna ifred. Gud, att stan är vacker så här på sommarkvällarna. Det var naturligtvis fortfarande stekhett fast solen gått ned. Uteserveringarna var fulla med folk och levande ljus på borden och bredde ut sig över kullerstenarna och fasadbelysningen var kriminellt romantisk. Smäktande toner från stråkkvartetter och andra gatumusikanter flöt genom sommarvärmen. Satte mig vid Rosenbad och åt en gourmetrulle som supé till tonerna från en ensam tenorsaxofon. Varmt och vackert.

Men allt det här vackra fick mig bara att yla mot månen. Första gången sen jag flyttade till Malmö som jag och Jenny varit från varandra så länge. Tomhet och saknad. Nio månaders intensivumgänge har inte förslappat våra korta gummiband. Jag längtade hem konstant.

Bumpade in i Mörs, Lena & Agaton + Lenas bror Peter på SF Bokhandeln (var annars?) dagen efter. Kollade in Riddarholmsfestivalen och drack vin på gräsmattan bakom regeringhuset med dom. Satte huggtänderna i det sista av sommaren. Men stöp i säng tidigt båda kvällarna. Värmen och det intellektuella slitet zonkade ut mig totalt.

Regler

Insåg redan från början att det här inte skulle bli någon månad för jobb. Alldeles för mycket annat i vägen. Påhitt, idéer och införandet av arbetsrutiner får vänta tills september när cirkusen har lämnat stan och dammet har lagt sig.

Men har utvecklat en checklista över bedömande och prioritering av vad man ska kasta sig över när man väl jobbar. Några viktiga frågor att ställa sig själv innan man ger sig in i något. Eftersom hela det här hushållet måste leta sju timmar i ordförrådet för att hitta "nej" och har varsin utbrändhet på meritlistan, så behövs det.

Jag delar så gärna med mig av den här checklistan. Den är visserligen personligt utformad för mig, men går förmodligen att använda på det mesta om man bara justerar den lite efter egna behov. Varsågod!

1: Ger det några pengar? Kan låta snålt och materialistiskt, men gratisarbete är inte bra för vare sig plånboken, hälsan eller självkänslan. Det leder sällan till några fördelar eller gentjänster. Det resulterar oftast bara i att andra lär sig att utnyttja dig. Värdera dig själv och lär också andra att göra det - ta betalt för det du gör!

2: Är det bra för karriären? Också en egofråga, men det handlar återigen om egenvärde. Vill man någonstans i livet och karriären är det en dålig början att agera dörrmatta. Var i första hand bra för din karriär - inte andras.

3: Får det någon att tänka? Personlig fråga för mig. Jag vill inte bara tjäna pengar, jag vill förändra världen också. I varje fall få människor att tänka tankar dom inte haft tidigare.

4: Får det någon att skratta? Ännu en personlig fråga. Förutom att tjäna pengar och förändra världen vill jag även göra den till en roligare plats att leva på. Skratt helar och stärker. Humor gör oss smartare.

5: Är det roligt? Kommentarer överflödiga…

Jag kan tänka mig att göra saker med bara 3-5 som drivkraft, men bara om initiativet är mitt.

Även om jag inte skrivit mycket kom det resultat av tidigare insatser. Ett nytt nummer av Nya Söndagsnisse Strix damp ner, återigen fyllt av mina bidrag och även premiären för mitt & Jennys första samarbete: två satirteckningar. Och det här är bara början…

My favorite adventure

Så kom då onsdagen den 28 augusti. Var inte nervös någonstans. Hela arrangemanget var för litet och gripbart att stirra upp sig över, och vi visste så väl vad vi gett oss in på. Det enda jag oroade mig över var att jag kände mig lite hängig dagarna innan, och att väderprognosen pratade regn för första gången på typ två månader. Men när dagen D kom var jag på benen som aldrig förr, och solen stekte på som den gjort hela sommaren.

Innan jag går in på detaljerna, en liten tanke bara kring det här med äktenskap. Jag har väl inte alltid varit någon större supporter av att fösa in ett förhållande i någon juridisk/religiös kontraktsform, men jag, liksom så många andra här i livet, kom till en punkt då det fick en klar och tydlig poäng. Då man fick äta upp sina gamla tankar och idéer. När jag träffade Jenny kände jag, eller vi båda för den delen, att det kändes otillräckligt att kalla varandra för flick/pojkvän eller sambo. Hon blev snabbt min fru mentalt. Hon har varit det långt innan vi träffades. Sen är det faktiskt en emotionell skillnad. Det är svårt att sätta fingret på exakt var den ligger, men det är som att flytta förhållandet från en liten husvagn in till en stor herrgård. Det är en helt annan nivå. Det är mycket seriöst och starkt. Tro mig.

Anyway, efter att ha stirrat runt lite i lägenheten och stylat upp oss, blivit rånade av blomsteraffären som gjorde brudbuketten (den gick på 3X beräknad budget och blev dyrare än hotellvistelsen på bröllopsresan), tog vi oss ut till bryggan ute på Ribban för fotografering.

Bilder från allt det här kommer till nästa uppdatering, men för att ge en mental bild över hur allt såg ut ska jag försöka mig på en liten beskrivning: jag hade på mig en enkel, rak mörk kostym och en lila skjorta. Inget annat. (Absolut inte slips eller fluga.) Rent och enkelt. Jenny hade på sig en rak, lång klänning i Thaisiden i samma lila som min skjorta (fast rent tekniskt dikterade klänningen skjortan…). Buketten baserades på liljekonvalj och röda rosor med lila, umm… blommor…, som fångade upp tonerna i klänningen och skjortan. Ringarna är i hamrat silver och relativt tjocka och breda jämfört med typiska vigselringar. Bara en ring var och inga stenar. Bryggan ligger efter Riberborgsstranden i närheten av handikappsbadet där sanden övergår till sten. En rak, enkel träbrygga ca 20m ut i havet med nötta, vita räcken. Allt väldigt rent, enkelt och avskalat, men med starka, dramatiska naturfärger.

Yvonne & Clint från Exhibibild väntade på oss vid bryggan när vi kom. Yvonne är en erkänt skicklig fotograf med ett seende för det levande och dramatiska som vi fastnat för. Vi gick igång snabbt och posade på bryggan och på stenarna. Det flöt smidigt mellan oss och Yvonne och jag tror hon fick många bra bilder. Hon jobbade både i svartvitt och vändfärg (en teknik som lyfter fram färgerna extra mycket) och jag kan inte vänta tills det är framkallat.

Det var lite disigt i luften, men i stort sett lika hett som vanligt, och vi svettades mängder. Att ha på sig kostym var tortyr. Sista bilden tog vi av oss skorna och drog upp byxben/klänning och gick ner i vattnet bland sjögräs och maneter och fick svalka och förmodligen en jäkligt bra bild.

Fotograferingen gick snabbare än väntat, så vi hann slappa lite och äta glass innan prästen Alexandra Cimbritz, och våra bröllopsvittnen Agnes & P-A dök upp. Vi räknade kallt med att det skulle vara dött där ute. Skolorna hade börjat, sommaren på väg mot sitt slut, steniga delen av stranden osv, men vi räknade inte med den historiska sommarhettan och svenska pensionärer. Det var fullproppat med gamla gubbar och toplesstanter som nyfiket struttade omkring och la sig i och inte visade några som helst tecken på att låta bryggan vara ifred för någon vigsel, men dom gick tillslut i land sig när det blev dags.

Så blev klockan 16.00, och vi gick sakta ut på bryggan mot Alexandra. Det var som om något hände. En förvandling. Himmel och hav blev vår kyrka. Resten av världen försvann i ett dis. Agnes sjöng psalmer så att nackhåret reste sig. Jag hatar psalmer i vanliga fall. Värsta musiken efter moderna dansband. Men Agnes fantastiskt vackra stämma och spröda gitarrkomp förvandlade dem till romantiska medeltida ballader. Det var magiskt.

Jag minns allt med kristallklar tydlighet: hur havet och himlen möttes i horisonten, Alexandras mysiga leende och stadiga stämma, vågklucket under bryggan, orden som sas. Jag kände hur en nästan elektrisk spänning laddades upp och strålade mellan oss, som om allt levande i hela världen la sina händer på oss och gav oss sin välsignelse. När vi svarat på frågorna, gett löftena, trätt på ringarna och Alexandra välsignat oss var det som att bli skjuten med kanon. En tryckvåg av kärlek gick över oss. Luften vibrerade. Jag ska inte ens ge mig in på något försök att förklara den upplevelsen, men det är tveklöst den största och starkaste stunden i mitt liv.

Är det någon skillnad? Ja! Inget snack om saken. Det känns att bli gift. Det är som att vara med om en trafikolycka fast på ett positivt sätt. Det hände definitivt något som tog oss till en annan, högre nivå. Att vi dessutom valt bort allt distraherande trams som gäster, fest och hela den biten gjorde att vi kunde vara helt och fullt i upplevelsen. Inget som hindrade oss från att vara exakt i nuet. Jag säger bara: wow, wow, wow, wow!!!!!!!!!!!

Gräts det? Skoja inte. Stundvis var det mer saltvatten på bryggan än under. Och då var vi bara fem personer. Det är inga små känslor inblandade här.

Det kändes som en evighet, men tog bara tjugo minuter. Efteråt hurrade pensionärerna och vi skålade i Gula Änkan och sög på upplevelsen. Jenny kastade brudbuketten på Agnes, som inte såg direkt ledsen ut över det.

Hela vigseln var så stark att vi blev mer eller mindre knockade av den. Vi åkte ut till Kockska krogen, bara Jenny och jag, för bröllopsmiddagen. Kockska är en gammal 1500-tals kåk med restaurang nere i källarvalven. Otroligt stämningsfull medeltida miljö. Lammvariationen var som porr i munnen och vinet smakade nektar, men vi satt som i en drogdimma och höll oss med nöd och näppe på benen. Som efter en trafikolycka som sagt…

Vi betalade snabbt notan och slängde oss på Öresundståget och åkte halvsovande över till Köpenhamn där vi släpade in våra halvmedvetna kroppar på Hotel Ibsen och däckade på vår bröllopsnatt vid en tidpunkt då de flesta småbarn bråkar om att få vara uppe en timme till. Slagna hjältar, men oj så nygifta.

Hotel Ibsen ligger vid Norreport i den del av stan vi sällan brukar vara, bort från Ströget och Nyhavn. Ett litet mysigt hotell som bäst beskrivs som murrigt och intimt utan att vara sunkigt. Vi vaknade upp i den gedigna dubbelsängen, fortfarande i något slags chocktillstånd, som om vi blivit överkörda av ett emotionellt ånglok, men åtminstone kapabla att kommunicera och röra på oss.

Efter frukost drog vi ut på stan utan några som helst planer och improviserade oss fram. Shoppade och kollade runt större delen av förmiddagen. Inga större grejer, men jag hittade ett bedårande sköldpaddshänge i silver. Precis vad jag letat efter. Åt en underbar inbakad getost med ananas och granatäpplen till lunch.

Sen tog vi oss in på Tivoli för att gotta oss i nöjesparksutbudet. Tyvärr var inte Tivoli någon större höjdare. Som Gröna Lund ungefär, fast på en större yta. Men vi åkte några karuseller, bumpade runt i Lustiga Huset, tryckte i oss glass & godis och tittade på karparna i den kinesiska dammen.

Sen kom utmattningen ikapp oss igen. Stapplade tillbaks till hotellet och insåg att vi inte skulle orka ta oss allt för många meter för att äta middag. Som tur var hade hotellet en bra italiensk restaurang med en uteservering på bakgården som bjöd på god mat och en helmysig Lady & Lufsen feeling med levande ljus och stjärnklar himmel. Sen däckade vi igen. Att gifta sig är som att födas, supa sig askalas, simma över engelska kanalen, göra en megatenta, möta Gud för ett kvartssamtal, gå 17 ronder mot Tyson och lägga ett 7000 bitars pussel på en och samma dag. Det är en helt otroligt fantastisk upplevelse, men jävlar i min låda så utmattande.

Dag två i K-hamn lullade vi över till Statens museum for kunst - en fet byggnad till bredden full med konst från alla historiska perioder. Också en otrolig upplevelse, men så intensiv att det var som att trycka i sig en mental 48-bitars gräddtårta. Det bara snurrade i huvudet efteråt.

Som tur var snubblade vi över ett oväntat smultronställe alldeles bredvid - Botaniske Have: en stor botanisk trädgård full med växter från hela världen och stora viktorianska växthus i flera våningar. Att promenera omkring i grönskan var precis det meditativa lugn som behövdes. Det är en otroligt vacker plats som jag starkt rekommenderar vid ett Köpenhamnsbesök. Vi kommer i varje fall att återvända dit ofta för att se årstiderna växla. Och sen har dom sköldpaddor i dammarna där. Bara det!

Men sen var glaset fullt. Fler intryck och upplevelser hade bara runnit över. Vi tog tåget hem igen och slängde oss i sängen och toksov.

Dagen efter återvände vi till the scene of the crime för att kunna greppa upplevelsen fullt ut. Det behövs minst några dagar för att smälta en vigsel. Vi ville ta in det sista av det vi upplevt och sluta cirkeln.

Vi måste ha gift oss på sommarens sista dag, för det blåste på rejält och var betydligt mindre somrigt än det varit hittills (om man kan kalla +22 mindre somrigt, men luften hade blivit annorlunda, sådär ruffigt höstig). Vågorna gick höga och håret piskade i ansiktet, men det var vackert och vilt.

Vi satte oss på bryggan och drack skumpa och ristade in våra initialer och datumet i träet där vi stod tre dagar tidigare för att lova varann evig trohet. Det har varit en väldigt lång resa hit. Nio månader har varit som nio år, minst, och så mycket har hänt på vägen. Så mycket som ändrats. Så mycket i oss som har växt - växt upp och växt ihop. Det är lätt att lura sig själv att det är slutet på någonting, att målet är nått nu, men det är ju precis tvärtom - det är ju här allting börjar…

Peterix Planet oktober 2002

Peterix tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från livet...

Att läsa: Ahhhh, äntligen en ny bok från Chuck Palahniuk - Lullaby. Den här gången en roadberättelse om new age, tystnad, hemsökta fastigheter och en dödlig vaggsång. Lika vasst, snyggt, svart och skitbra som alltid.

Ur högtalarna: Efter 10 lååånga år - äntligen ny platta med Peter Gabriel - UP. Och vilken platta sen - inte en svag låt!!! Gripande och stora ljudlandskap, ohyggligt vackert och radio-ovänligt. Som en tjock och bra bok, fast musik. Det perfekta soundtracket till höstmörkret.

Ratata - Kollektion Plus fortsätter att gå varm. Nya låten Honung blir bara bättre och bättre, Nåid-remixen på Himlen är drömskt underbar och den grymma live-versionen av Försent gör saknaden efter Sveriges bästa band genom tiderna bara större...

Låttext: Ulf Lundell - Danielas Hus

Ingen kommer och ingen går
katterna sover och klockorna står
Posten är där nån gång vid två
så har det vart nu i flera år
Gräset växer vilt och högt på hennes gård
Det finns dem som säger
att hon behöver vård

Men jag hör henne spela ikväll
Jag hör henne locka mig dit
Jag vet att hon väntar
så jag gör mig klar att gå
Ner till Danielas Hus

Hon har en jordglob med en spricka i
Därinne har hon tänt ett ljus
Hon bär ett halsband av videung
och golvet är täckt av
stenar sand och grus
På pianot står ett fotografi
av en man hon älskade
Han dog i Paris

Jag hör henne spela ikväll
Jag hör henne locka mig dit
Jag vet att hon väntar
så jag gör mig klar att gå
Ner till Danielas Hus

Hon kör sin röda MG
genom vildhavre och vallmo
och det dammar som om fälten brann
Och så stannar hon på rälsen
där tågen slutat gå
om man frågar svarar hon:
Min man kommer snart tillbaks
den här vägen

Och allt du vill
är att kunna ta henne någonstans
där hon äntligern kan komma till sans
Men när du går där ifrån
stannar du till vid bron vid ån
och färstår hur fattigt allt skulle bli
om hon försvann

Och jag hör henne spela ikväll
Jag hör henne locka mig dit
Jag vet att hon väntar
så jag gör mig klar att gå
Ner till Danielas Hus

Webbsidor: Ha kul! Bli Glad! Bli smartare! Läs serier!

Citatet: "To alcohol!, The cause of, and solution to, all of life´s problems" - Homer Simpson

Serie: Monty

Alternativt Rorschachtest: Stonewatching - när indianerna kände sig rådvilla gick de ut och stirrade på en sten tills svaret visade sig i stenens mönster.

Film: Ett genetiskt framställt utomjordiskt massförstörelsevapen möter en missanpassad Hawaiiansk liten flicka. Låter det som Disney? Nej, Lilo & Stitch är ingen vanlig Disneyfilm, men definitivt det bästa dom har gjort. Annorlunda, jävligt rolig och sväljbart gullig. Hur kan man inte älska det destruktiva lilla blåa monstret Stitch?

Frailty hamnade direkt på videohyllorna i Sverige, vilket är surt orättvist. Den är mycket bättre än mycket på bioduken. Det är en välspelad, tät och djup thriller om två generationer religiösa seriemördare. Hyr!

Filmrepliken : "Ernest Hemingway once wrote, "The world is a fine place and worth fighting for." I agree with the second part." - Somerset i Se7en

Boktitel: Här ligger jag och duger (Bob Hansson)

Kommatering: Klassiskt exempel på hur uppdelningen av en mening kan vända dess betydelse: Woman, without her man, is nothing eller Woman, without her, man is nothing

Sent i september

Så kom hösten. Redan när vi kom från smekmånaden i Köpenhamn låg det löv på backen och luften kändes annorlunda, men det var fortfarande hyfsat varmt. Tror det var på valdagen den sjönk med tio grader och det blev höst på riktigt. Från 26 till 16 över en natt. Visste att den skulle komma till slut, men det känns ändå tungt.

Nalle Puh sa att det faktiskt finns något som är bättre än att äta honung - det är den där stunden precis innan man ska äta honungen. Jag vänder på det: det finns en årstid som faktiskt är värre än vintern - hösten, för det är den där stunden innan vintern. Visst, det är en jävla skillnad klimatmässigt mellan Luleå och Malmö, men sommaren är ändå slut, och det går inte att komma ifrån.

Försökte odla päls, men saknar tydligen något avgörande hormon…

Antar att det är en Norrbottensgrej att bli höstdeppig. Jenny älskar den här årstiden. För mig har det här alltid varit signalen att de där två veckorna av sommar är över och att 11 månader av livshotande vinter är på G.

Men det finns botemedel. Te, krypa upp i en fåtölj med en bra bok, Rom, varm choklad på ett mysigt fik, stanna i sängen, kramas, Peter Gabriels nya, baka, skriva, dra täcket över huvudet. Morsan sponsrade hemelektronikinköp i bröllopspresent, så nu har vi 28 tums widescreen och DVD. Stor biokänsla i vår lilla 42 kvadratare. Äntligen går det att se på tv igen efter att ha levt med minimalistiska, oanvändbara 14 tum. SÅ mycket filmtittande att ta igen.

Åkte naturligtvis på en höstförkylning och låg och ynkade mig i sängen en vecka. Hade känt den nafsa på mig länge, men det var bara just den veckan jag hade tid att vara sjuk, så… Blev mycket bättre efter att ha blivit itankad Vodka och Cognac på den lilla efterbröllopsmiddagen vi blev bjudna på ute på Äspö. Alcohol - the cause of, and solution, to all the worlds problems…

Bröllopsbilderna blev något så fördjävla bra. Kolla bara HÄR. Yvonne gjorde ett bra jobb och vi blev supersnygga. (något som vi naturligtvis är till vardags också…)

Det är fantastiskt att vara gift. En underbar, stor och mäktig, men samtidigt självklar känsla. Firade en månads bröllopsdag (vad heter det? 40% acryl-bröllop?) med att ta en Irish Coffee på Radissons hotelbar. En nyskapad tradition att hälsa in hösten på. Strawberry daquiri på våren - IC på hösten. Allt ska supas in…

Fick kontakt med the one and only Göran Norman igen. My old pal. Fick några riktigt bra demos och härligt sanslösa chat på ICQ:n. Har saknat honom…

Livstecken/mail även från osynlige mannen Conny. Hotar med att komma hit. It´s alive!!!!!

Humorhelg

Grönköpings veckoblad fyllde 100 år. För att fira det här var det stor humorhelg på Nordiska museet med föreläsningar, jippon och jubileumsmiddag. Som STRIX-medarbetare var jag & Jenny ditbjudna, och vem bangar för gratismat/sprit samt en chans att nätverka lite?

Vi skippade lördagens föreläsningar, som bara kretsade kring GV, och kom upp på eftermiddagen. Tog in på Pensionat Oden vid Mariatorget som en liten förlängd smekmånad. Helt okej ställe faktiskt. Privat och mysigt. Softade lite och svidade sen om till middagen.

Serieteket-Kristiina hakade på och vi gled in med ett champagneglas i handen och minglade bland celebriteterna. Å den ljusa sidan: Nordiska är en otroligt vacker plats att äta middag på. Ingen sunkig skolmatsal direkt. Maten & bozen var klart godkänd, och framförallt gratis. Vad jag kunde ha levt utan: GV:s läsare är en typisk skara. Medelåldern låg väl på ca 70, och det hela kändes som någonting överårigt studentikost som motstretigt vägrat självdö. En bizzar, men duktig kör sjöng snapsvisor på transpiranto, torrt klämkäcka he-he skämt flög omkring och varvades med allt för långa tal av personer som gillar att höra sin egen röst, helst efter tre glas Punsch. Studentikost som sagt.

Men det var vi som var dom främmande fåglarna, så jag ska inte hacka på GV-fansen. Det är sånt dom gillar och det är deras grej. Dom hade kul och trevligt, medan vi mest bara hade det trevligt mellan tuggorna, klunkarna och gäspningarna.

Föreläsningarna på söndagen var delvis bättre. Hälften bra och intressanta föredrag och hälften dammiga deadboring akademiker. Intressanta grejer om barns humor, Cecilia Torudd var bra om serier och kvinnors humor, Göran Gabrielson gjorde en grym Göran Persson-imitation och lite annat skoj. Till boring-avdelningen hörde bl.a. en gammal dammig filur som mest såg sin chans att dra mögliga favoritvitsar maskerade till en föreläsning om hur långt satiren får gå. Någonstans kom han fram till slutsatsen att det är den utsatte som avgör. Bullshit!! Stefan Grundin slog snabbt och självklart tillbaks mot det när senare sa att det är satirens mål att skratta ut någon, den är ett vapen för demokratin - ett roligt, vasst och skoningslöst sådant. Saddam, t.ex, (eller George W. Buske för den delen…) kanske tar illa upp om skämten om honom, men det är meningen, vi är ute efter honom. Satir är inte putslustiga vitsar i glada vänner lag.

Huvudmålet med hela helgen var naturligtvis att träffa redaktionsfolket för att hälsa och visa upp oss. Och det gjorde vi. Babblade lite med hr redaktören Erik Blix om STRIX och framtiden. Han planerar att ta tag i tidningen och göra något mer av den nu när GV-jubiléet är över. Sa sanningsenligt att jag är med på allt. Han ville gärna dra ihop alla utspridda medarbetare för en redaktionsträff någon gång. Något jag inte skulle banga för. STRIX har potential. Sveriges, så vitt jag vet, enda satirtidning, och den är smart och BRA. Jag är stolt att få vara med och göra den. Vill se den växa och ta plats. Det är den fan i mig värd.

Vi bumpade även av en händelse in i Ordfronts nya VD, Gertrud Åström. En jordnära, skärpt och trevlig kvinna som jag tror har mycket gott att tillföra. Vi propagerade naturligtvis som fan för att dom ska ge mer resurser till Strix.

Bäst av allt på hela helgen var att träffa delar av DI-gänget igen. Flera av dem var med på Nordiska, och vi landade på Kvarnen efteråt. Det var förutom vi: Micke, Maria, Lasse, Bente och Per. Tyvärr ingen Carsten eller Marika, men det var underbart att se de som väl dök upp. Vi pratade och hade roligt och mitt bland rök- och alkoholdimmorna kom förslaget att göra något ihop. Och alla nappade. Vi har börjat som smått på listan, och jag tror att det går att göra något riktigt bra. Det är så många begåvade och drivna inblandade att det inte borde somna av. Ska pumpa in så mycket syre jag kan. Se till att det rullar på. Få det i hamn.

Innan vi lämnade Stockholm för den här gången drev vi omkring lite och sög i oss den sista sommarvärmen. Låg i solskenet på Riddarholmskajen och kände vattnet stänka mot våra bara ben. Bara andades och bara var.

Hann med en lunch och trevligt snack i en sensomrig park nära Stureplan med jobbpendlande blivande pappan David också. Kul att se honom och surra lite. Skakade på huvudet åt alla uppskruvade och coolhets-stirriga worksdrones som buzzade omkring som elektrifierade bin med solglasögon och handsfree i Östermalmsyuppie-zonen där vi satt. Stockholm är verkligen löjligt fånigt ibland…

Som Horatius skrev: Stockholm försöker desperat vara så coolt som möjligt att det bara blir pinsamt, medan Malmö är så naturligt sunkigt att det blir coolt.

A farewell to bidrag

Vaknade en morgon av att min egen personliga "spindelkänsla" skrek att något var fel. Mitt 6:e sinne skvallrade att något inte var som det skulle på det ekonomiska planet. Några telefonsamtal senare, trots datoromläggningar, personal på utbildning, felaktiga uppgifter och vanliga hederliga aningslösa idioter så hade jag det också bekräftat: tvärtemot vad jag trodde så får jag inte stämpla medan jag pluggar halvtid. Naturligtvis är det enda sättet att bli informerad om det här att själv ringa upp, sitta några timmar i telefon med diverse luftskallar som bollar en vidare ut i universum och mot alla odds hoppas på att få tag i någon som har åtminstone en liten molekyl med information. Men vad hade jag väntat mig…?

Blev först superstirrig och funderade på att sluta skolan och andra mindre genomtänkta idéer. Tog en dusch (tänker som bäst och mest sansat i duschen, mycket meditativt - pröva!) och - BAM - så förstod jag hela vitsen med det hela. Larmklockorna ringde inte bara för att…

Som gammal norrbottning i miljö- och kulturbranschen har a-kassa och andra bidrag varit min huvudsakliga inkomstkälla. Det är så det har funkat och det är så jag har blivit fostrad. Att det har varit det enda sättet att göra det jag verkligen vill. Och hela tiden har hotet om att tvingas ta ett "riktigt" jobb, i min värld översatt till att få hjärnan uppäten av en mutantvampyr och bli förvandlad till en zombie, funnits där som en stor mörk skugga. Ett lågbudgetliv i ständig flykt, men jag har ändå känt mig privilegierad för att jag åtminstone hittat vad jag verkligen vill göra. Ibland nöjer man sig innan man ens är halvvägs…

Larmklockan ringde för att det är dags att inse att det där som känns rätt och riktigt i hjärtat och samtidigt är buskul att göra, ÄR ett riktigt jobb, och att det går alldeles utmärkt att tjäna bra med pengar på det. Det finns ingen anledning att leva fattigt, känna sig hotad och kompromissa. Det är dags att göra slut med a-kassan och bidragen och bli frilans på riktigt. Och lyckas bra med det. Klev ut ur duschen som en mycket gladare, mer harmonisk och målinriktad Peter. Saker händer som sagt inte av en slump längre…

Som en belöning för den här insikten fick jag senare ett både oväntat och löjligt stort arvode från Fönstret för min jurymedverkan. Fönstret - Sveriges trevligaste och generösaste tidning.

Ordet är ditt - träff 2

Åkte upp till Sthlm igen för träff nr 2 på skrivkursen. Uppresan blev ett helvete. Lyckades bara boka en biljett till det allra första tåget, 06.14, och fick stiga upp före fan. Naturligtvis lyckades jag inte somna kvällen innan heller. Tänkte ta igen det på tåget, men glöm det. Det hade varit fotbollsmatch i Köpenhamn och tåget var fullt av strandsatta Djurgårdsfans i det dräggiga stadiet mellan snorpackad och bakfull. Fick en bredvid mig som luktade spolarvätska och försökte sova i mitt knä hela resan. Försökte köra min mapp i revbenen på honom, men han var för bedövad. HATA drängiga fotbollsfans!!!

Dödstrött och gråtfärdig kliver jag av på Centralen bara för att inse att skjortärmsvädret som jag lämnade i Malmö var ett skinnjackeväder med blåst, regn och högst 12 plus i Stockholm. Brrr!!!! Och jag hade inte med mig någon jacka…

Första regnet jag känt mot ansiktet på drygt 2 månader. Hade kunnat leva utan…

Annars var kursen som förra gången ungefär. Vi började med att berätta om vår starkaste läsupplevelse, och då blev det rätt tydligt för mig. Jag hade naturligtvis med mig Livet Efter Gud och berättade om hur den ändrade min syn på böcker och läsande. De andra var rätt långt ifrån det. Och så är det. Jag befinner mig inte på samma latitud på den litterära kartan som de flesta andra på kursen. Vårt förhållande till det skrivna skiljer sig en del. Men det är okej nu när jag vet det. Jag lär mig gärna om livet på andra planeter, men bara till min intressegräns.

Jagar de tekniska inslagen när dom dyker upp. Försöker lära mig det jag vill veta. Hänger med så pass i det andra skriver att jag kan ge ärliga omdömen. Men jag saknar storytelling biten, själva historierna. Vad som gör att man frågar sig vad som händer sen. Det mesta vi berör är det existensialistiska och det som finns inom oss, och hur viktigt det än kan vara så är skrivandet för mig att hitta på. Jag skriver och hittar på för att vardagen inte räcker till. Historier ska vara större än livet självt. Självbiografiskt är boring!!

Skickade in Supernaut (som iofs ironiskt nog är rätt existensialistisk) som jag stressat skrivit med vänsterhanden mellan deadlines och knappt visste själv vad den handlade om. Läste den igen på tåget upp och trodde inte att den skulle funka hos de andra, men det gjorde den till min förvåning. Men nästa gång ska jag göra något riktigt annorlunda…

Eftersom hösten drabbat Sthlm på allvar och var mer kall än vacker och jag bara hade en tunn cardigan höll jag mig inne och sprang inte runt på stan. Slaggade hos Tobbis första natten. Han och Hanna har blivit sambos nu och lägenheten såg hemtrevligare ut än tidigare och Bias själv flera snäpp gladare, om än en smula stressad. Hanna var bortrest och Tobbis repade med Beat Generator, så det blev bara jag och Olivia. Lugnt. Somnade nästan före henne av utmattning.

Våldgästade Mörs, Lena & Agaton på lördagen. Dom bjöd på middag, whisky och trevligt sällskap tills halv fyra på morgonen. Snackade skit, sågade deltagare i Fame Factory och bläddrade i portfolios till vi spontandäckade. Var stendöd som en frystorkad mammut på kursen efteråt, men det var det värt. Var i ett trötthetstillstånd som liknade berusning på tåget hem, så jag sov inte utan skrev istället.

VAL 2002

Åsså har det varit val. Vi lullade ner till vallokalen och gav vårt stöd till det vi tror på, gick sen till Folkets Park för att åka karusell en sista gång innan tivolit stänger för sommaren, och gick sen hem för att se hur valet gick.

Och det gick ju som det gick. Det såg självklart ut när siffrorna kom, men i skrivande stund kan det bli vad som helst. Fast ändå inte. Vad som än händer kommer inte mycket att ändras. Tyvärr. Maktfullkomligheten är ett faktum även hos de som ska föreställa egoismens motsats. Kisa med ögonen och det är svårt att se skillnad på sossar och moderater. Kommer att ha mycket att göra som satiriker även de kommande fyra åren.

Gillade skarpt mp:s rävspel när dom som första parti öppet erkände att blockpolitiken är lika stendöd som Lenins mumie och istället körde chicken-race med alla andra partier för att få igenom så mycket som möjligt av sina idéer. Hoppas ni går i opposition och säger fuck you till alla som vill uppsluka er. Way to go mp!!! Nu börjar det likna riktig politik!!

Till min stora glädje tappade galningarna i Stockholm makten. Nu kanske den blir rätsida på den stan med. Det jag såg under mina år där var inte något skolexempel på human och långsiktigt hållbar politik direkt. När Hunnerna matade hundarna med småbarn på den ryska stäppen för hundratals år sen hade dom åtminstone vett att skratta åt grymheterna. Betongzombierna i Stadshuset kunde ju inte ens ha kul med sina idiotiska idéer…

Mindre kul att röstdeltagandet minskade igen och att rasistiska partier fick mandat på flera platser. Det går kalla kårar efter ryggen när jag tänker på att muppen i Kristianstad som kläckte ur sig rasistiska grodor inför dolda kameran fick en drös med kryss på valsedeln. Nu lönar det sig plötsligt att vara ett omänskligt arsle. Vad säger det om dessa tider?

Nu är det lätt att säga att världen är full av idioter, rycka på axlarna och leta efter k-pisten och extramagasinen and let God sort them out, men så enkelt är det aldrig. Vi borde införa allmän obligatorisk humanitärplikt för alla med några månaders hjälparbete i något svältdrabbat eller krigshärjat land med jämna mellanrum. Kanske de aningslösa personer som går på såna här misantropiska idéer förstår hur världen egentligen ser ut och hur jävla bra vi har det i det här landet.

Allt fler tänker som om medkänsla var en dödlig sjukdom: orättvisorna är kollektivt orsakade, men ursäkterna och bortförklaringarna kommer individuellt.

"Krig, fattigdom, miljöförstöring och elände - världen håller på att skita sig totalt och vi måste göra något!"
"Titta inte på mig, jag har tvätt-tid…"

VROOOM!!! Vad var det där? September! Oj, kan jag få en till?

Vet inte riktigt hur det gick till, men September bara försvann. Svosch, så var den över. Hade så många planer och idéer som inte ens tog sig ur sängen.

Skyller dels på traditionellt höstdepp och dels på allt för plötslig vardag. Smekmånaden försvann som en månadslön på en fredagskväll, och även om vardagen är en fantastisk tillvaro ändå, så kändes det bara usch, fy, blä, urk, bleurgh och näe. Hela jag - kropp & själ - skrek efter att få gå i symbios med sängkläderna. Och gjorde mitt bästa med att försöka.

Blev förstoppad i skallen och har inte kunnat få ur mig roliga idéer ens om någon skulle ha riktat en pistol mot pannan. Inte ens trista idéer har hittat ut. (den här månadskrönikan, t.ex, är lika underhållande som mässling, och jag skulle inte kunna göra den roligare ens om Gud hotade med att döda alla kattungar) Har bara känt mig trött, trist, oinspirerad och ynklig och inte velat stiga upp alls. Ingenting har känts kul eller intressant. Inte ens roliga och intressanta saker. Hela världen har varit som ett tandläkarväntrum.

En avgörande orsak kan vara att nu finns det inga ursäkter kvar. Inget bröllop, inget processande, inga stora saker att ta itu med eller att skylla på. Nu är det bara att jobba på karriären. Och det är väl lite läskigt och ångestframkallande, antar jag.

Jag vet att det bara är en fas, det går över, men jag har fan inte tid med sånt här nu. Hösten går fort och jobben behöver börja rulla in snart om det ska funka ekonomiskt. Det duger inte att sitta och hänga läpp och längta till sol och bekymmerslösa dagar på stranden. Det fåniga är att det jag nu kallar jobb är bland det roligaste jag vet. Inget att gruva sig för. Varför är det så seeeeeeeegt?

Det finns bara en sak att göra: sluta mesa och sätta sig vid tangentbordet oavsett om skallen skriker efter att ligga kvar i sängen. Det finns inget som heter inspiration - bara hårt och målinriktat arbete.

Förutom STRIX och det nystartade Di-gruppen samarbetet har jag klurat länge på att göra något vettigt och kul av min Pittstim-ide. Finns det manliga feminister och om inte, varför inte då? Har idéerna och formen, men det ligger så nära och känns så viktigt att det blir svårt att få till det. Det får ta sin tid, men det SKA göras.

Som en skänk från ovan fick jag leka med idéerna i radio. Pussel i P3 gjorde en grej om feminism och om vem som helst kan kalla sig feminist. Patrik ringde Jenny (som är Pusselveteran) och hon bollade snabbt över det till mig, som hoppade upp och ner av glädje över att få vara med.

Det blev ett bra program som slog brevrekord. Det var jag och två tjejer som dryftade det här i direktsändning en tidig lördagsmorgon (men den oheliga tidpunkten hindrar inte Pussel från att ha närmare en halv miljon lyssnare). Det blev som sagt mycket bra, men tyvärr med några tyvärr. Tyvärr fastnade snacket mest kring utvikningsbilder och lyfte inte riktigt till männens roll/ansvar i det hela, tyvärr gick tre timmar alldeles för snabbt och det började rulla först mot slutet, och tyvärr la en av tjejerna krokben för sig själv när hon gick in i terrier-läge och började gläfsa. Jag förstår henne till fullo efter mina år i miljöbranschen (man blir arg/trött/skrikig när ingen lyssnar eller rent ut sagt jävlas), men att gläfsa och morra hjälper bara till att bekräfta fördomarna, tvinga upp folk i försvarsställning och säkra vi-mot-dom positionerna.

Hade gärna velat fråga alla killar där ute hur dom skulle känna om det var deras tjej som vikt ut sig. Hur det skulle kännas om resten av världens killar kåtdreglade över deras själs älskades tuttar, men hann inte.

Men det blev ett bra program och jag fick det bara bekräftat hur viktigt det är att flytta de här typiska kvinnofrågorna till männens värld. Och hur viktigt det är att lyfta de skittrista, intellektuella resonemangen från sin begränsade arena och göra dem kul, tillgängliga och allmänna. Nu är jag på det igen.

Oktober SKA inte rinna ut i sanden. Livet, världen och mitt kall/jobb ÄR kul och SKA satsas på. Höstdepp och annat självbegränsande tjafs är bara a state of mind. Let´s rock!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Peterix Planet november 2002

Peterix tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från livet...

Att läsa: Salman Rushdie är inte bara dödshotad av islam, han skriver faktiskt böcker också. Den senaste, Fury/Ursinne, handlar om ilska, uppbrott, dockor, kärlek och NY. En levande och mänsklig story levererad med rykande berättarglädje. En bra bok helt enkelt.

Ur högtalarna: Jippie!! Jippie!! Jippie!! Ny platta med Foo Fighters - One By One. ÅHHHHH SÅÅÅÅÅ BRAAAA!!!!!!!! Försök att inte headbanga till All My Life eller Low...

Sen är Ratata.com uppe nu. Massor med godis och ungefär ALLT som någonsin fastnat på film med dem ligger uppe on-line

Låttext: Midge Ure - Let It Go

Once I saw a promised land
Wrapped in many shades of green
But I sat and watched the world go by
Confused by all the things I´ve seen
Should I stand up say what´s on my mind
Point my finger at the wrong I find
Let it linger till another time - or let it go?

I´ve seen forests turn to fields of sand
To satify a rich mans greed
Now the tears that fall upon this land
Won´t help to grow a nation´s needs
Should I shout out from the highest tower
Shold I take it to the highest power
Show the plague that turns a whole world sour - or let it go?

I seeked comfort in a sea of fools
And wrapped their lies around for protection
But if lies were any answer at all
Were just adding to this world infection
Can I turn and smile and kiss it away
Leave it lying for another day
Should I fall down to my knees and pray - or let it go?

There´s a passion that destroys all the caring
And walks across the flowers of affection
Breaks them down into the soil we are sharing
And leaves us with this life rejection
Am I strong enough to stand my ground
Lift my head and show the strength I´ve found
Try to keep from hell or heaven bound - or let it go?
Don´t let it go

Webbsidor: Fräter Coca-Cola upp tänder? Finns det dold porr i Disneyfilmer? Snopes dissekerar de flesta urbana legender och moderna myter seriöst och faktafyllt. Som Råttan i pizzan fast såååååå mycket mer.

Kolla dessutom in de här två nya serierna. Roliga och lovande. Kommer att bli stora snart, trust me...

Citatet: "Vi ser inte saker som de är. Vi ser dem som vi är" - Talmud

Serie: Get Fuzzy

Te: Liptons Amber Tea - perfekt höst-te med lätt honungssmak

Film: Boring på bio just nu. Video/DVD hyllorna är mycket skojigare. Här är några tips:

The Bunker - WWII krigsrysare. Nästan helt okänd, men mycket bra och obehagligt krypruggig. Ett fynd!

Enterprise - senaste Star Trek serien finns ute nu. Först i tidslinjen, lite mindre plastigt och kul rymdäventyr.

Manhunter - Skit i att se Röd Drake på bio. Hyr originalet från 1986 istället. Klart bästa Hannibal Lecter filmen!!!!!!!!!

Filmrepliken : "There was a moment last night, when she was sandwiched between the two Finnish dwarves and the Maori tribesmen, where I thought, "Wow, I could really spend the rest of my life with this woman"." - Derek Zoolander i Zoolander

Höstdrink: Peter chocolate - varm O`Boy med valfri mängd rom i. Håller värmen...

På TV : Big train - ny brittisk sketchhumor på SVT 1. Roligare än det mesta just nu.

Nytt ordspråk: "Gå aldrig till sängs förbannad - stanna uppe och slåss!"

Transportsträckor i sagan

Det finns ett stycke i Couplands Livet Efter Gud som alltid kommer tillbaks till mig när det går trögt, jag känner mig oinspirerad, eller när jag sitter och spelar spel eller surfar när jag borde skriva. Det är ur den storyn när en nyskild pappa berättar allt för realistiska sagor om djur för sitt lilla barn, och går ungefär så här:

"Kattungen Kissemurra skulle bli filmstjärna en vacker dag. Men sedan ringde hon för många samtal på sitt MasterCard och blev tvungen att ta ett jobb som kassörska på kanadensiska Hongkongbanken för att betala dem. Rätt som det var var hon helt enkelt för gammal för att försöka bli stjärna - eller så försvann viljan - eller både och, och hon kom på att det var lättare att bara prata om att göra det istället för att verkligen göra det och…
'Och vadå?', frågade du.
'Inget älskling', sa jag och bet mig i tungan - jag kände mig vidrigare än du kan ana för att jag fyllt ditt huvud med de här historierna - historier om dessa underbara små varelser som alla skulle ha varit med i en saga men som gick vilse på vägen."

Vi har alla våra sagor som vi ska vara med i. Och vi skriver dem själva, trot eller ej. Jag är med i en underbar saga, även om det tog ett halvt liv av att vara vilse innan jag hittade in i den. Och jag tröstar mig med att jag är på rätt spår - jag skriver min saga själv - när det känns trögt och motigt.

Det har varit trögt även under oktober. Motvind och dubbel gravitation. Höstdeppen har åkt bergochdalbana ett tag, men verkar ha flyttat söderut nu. Men det är segt likförbannat. Segt och oinspirerat (och som vi alla vet så är "oinspirerat" bara en ursäkt för något annat…). Sover mycket. Behöver tio timmar för att bli människa. Umm… vänta… jag behöver alltid tio timmars sömn för att bli människa, men just nu känns det som mer. Är väl en kombination av baksmälla av året hittills, årstiden och förväntningarna på livet som kommer nu.

Höst/vinterdepp är faktiskt ett mediciniskt vedertaget begrepp - Seasonal Affective Disorder, ironiskt nog förkortat SAD :-)

Väntade mig nog att livet efter bröllopet skulle bli mer strukturerat och drivet. Tydliga rutiner, sitta vid sin workstation och spotta ur sig jobb, jaga uppdrag som en utsvulten Rottweiler på ett dagis, och ändå ha en aktiv fritid full av upptåg när arbetsdagen var slut. Yeah right!! Man ska inte underskatta effekten av nio månaders relationsuniversitet på tredubbel fart med vigsel som examen. Det funkar inte att först åka femmilen och sen ge sig på höjdhoppet efter en fem sekunders kisspaus. Det är okej att ligga ner och kippa efter andan ett tag efter stora omvälvningar. Men vi fattade väl inte det riktigt.

Det här är starten på en helt ny era. Jag var inget under av effektivitet och påhitt första dagen i lågstadiet heller. Det är okej att sitta i fåtöljen en hel dag och bara undra vad fan man ska hitta på härnäst, och sen förvånas över var i helskotta dagen tagit vägen när det blivit läggdags en kvart efter frukost. Egentligen borde jag vara hispig som en amfetaminpåverkad surikat som stoppat svansen i ett vägguttag, men hispig ingår inte i mitt känsloregister. Det där med nervositet kom inte med när dom byggde mig, (och nu är det försent att reklamera…)

Även om den här månaden inte gjorde en Joe Labero och försvann spårlöst framför ögonen som september, har "att göra" listan inte blivit avprickad i den takt vi hade planerat. Det är bara att inse att det tar lite tid. Det flyter redan på bättre nu än det gjorde i början på månaden. Det kommer, det kommer…

Det har inte varit så mycket mer action och spänning i vardagen än att vi varvat tid vid rit/skrivborden med att försöka komma ikapp oss själva. Cashflödet är mikrominimalt just nu och hösten ruggig, så det passar bra in i livsstilen för tillfället. Tiden fram till nu har ändå varit så turbulent och intensiv att det bara är skönt att kliva av karusellen för att sitta och pösa ett tag.

Varvar skapandet med promenader för att inte vampyriseras helt, läsande och lite film då å då på nya tv´n som input, och jag har hittat in i köket ordentligt och lagar mat och bakar som aldrig förr - både kreativt och meditativt (och mättande). Men det känns som jagandet efter uppdrag tullar på förmågan att slappa och vardagslyxa. När gränsen mellan arbete och fritid flyter ihop blir det varken hackat eller malet av vare sig det ena eller andra.

Ekonomin småstressar lite också. Det är inte första gången någon av oss gått på minimibudget, men fan i mitt lilla vitrinskåp den sista. Det funkar inte att leva som ett gatubarn i Gobiöknen när man är 30+. Helst inte när man gjort det för många gånger förr. Fattigdom är bara ett mentalt tillstånd (om de rätta förutsättningarna finns vill säga...). När uppdragen och stålarna börjar rulla in är det the lifestyle of the rich and famous som gäller (även om jag hellre sprättar några mille på att fylla swimmingpoolen med ostbågar än på en hästsadel i guld med åtta inbyggda Rolexklockor [No joke - sånt finns…] )

Sagan skrivs fortfarande. Den har inte glömts bort eller stannat vid bara snack. Den är bara inne i en transportsträcka nödvändig för att inleda nästa kapitel. Tyvärr går det inte att klippa i verkligheten för att få ett bättre berättartempo. Går det trögt och långsamt så går det…

Det här är det liv jag har drömt om sen jag föddes (okej, första levnadsåren drömde jag nog mest om välling, sova och bajsa i blöjan, men sen…). Halva orsaken (minst) till att jag är så knockad är väl just att jag börjat leva min dröm. Det är ingen lek kan jag meddela. Och det här är bara början…

Konsekvenserna av ett brödattentat

My old pal Annica från Sthlm dök upp i Malmö. Hennes kille David från Göteborg, har en bror Micke som precis flyttat hit till Malmö, så det blev någon slags treparts-stadskombo-meeting-nånting här i stan. Blev inbjudna på middag och sökte oss dit.

Annica & jag har känt varann sen gymnasiet. När jag gick el-tele på Robertsvik gick hon, hmm… någon annan klass på samma skola, fast våningen ovanför min klass. En vacker dag när jag och mina klasskompisar satt ute på en bänk och slappade som bara långhåriga gymnasiesluskar kan slappa började någon kasta rulltårta (eller var det bullar?) på oss. Det var Annicas klass. Lärde känna ett gäng därifrån och av dem har jag fortfarande kontakt med Annica & Cina. Se där vad ett brödattentat på 80-talet kan få för långsiktiga konsekvenser.

Anyway, vi åt middag hemma hos pojkvänsbrodern Micke. Hann bara sätta oss och klunka fördrink så gick jag och Annica in i den gamla spotta-syrliga-kommentarer-på-ett-så-roligt-och-jävligt-sätt-som-möjligt rutinen. Övriga gäster fick mest ducka. Lustigt hur vissa människor kan stimulera fram beteenden hos varann. Som de där två vätskorna i kemin man absolut inte fick blanda med varann. Annica får i varje fall mig att mutera fram en sylvass tunga och slå på lasersiktet för träffande elaka kommentarer.

Senare på kvällen hamnade vi på lokal. Två av Mickes tjejkompisar drog med oss på Hipp. Ett besök som gjorde mig deprimerad. Förutom att det kostade skjortan att överhuvudtaget komma in, så var det inte direkt mänsklighetens vackrare sidor som väntade oss därinne.

När jag började springa runt på barer, klubbar och krogar för tretusen år sen tänkte jag inte på det. Då var vi ett järngäng - ett eget snorpackat mobilt universum - som rumlade runt och höll världens släbbigare bitar stången. Faktum är att supandet stod så i centrum att vi lika gärna kunde ha festat i potatiskällare utan att ha märkt någon större skillnad.

Sen i the mid/late-twenties kanske jag såg det, men eftersom det var jag & Conny som huvudsakligen drog runt så skapade vi återigen vårt eget universum, fokuserade som vanligt på att tömma baren och göra narr av köttmarknaden omkring oss. Vi dansade ki-badachi till de sällsynta funk-låtarna, homo-hånglade, utmanade bartenderns kunskaper och skrattade åt alla som stod och var skitnödiga över att inte bli sedda eller älskade eller fick bekräftelse genom att bli taffligt påsatt av någon sluddrande främling vid halvfemsnåret på söndagsmorgonen.

Nu vid 30+ kändes det som att gå in på porrklubb när vi kom in på Hipp. När inte längre spriten eller vansinnet skymde sikten mot köttmarknadens kletiga och desperata verklighet, kröp den inpå och innanför huden. Det var läbbigt. Kåtblickarna, desperationen, ytan, oljudet (det där låter som en medelålders kommentar, men jag vill kunna prata när jag festar - vill jag blåsa bort trumhinnorna går jag på metalkonsert). Det var lika nervig och nojig stämning som på ett fjortisdisco, men med mycket kåtare atmosfär. Det hade varit lika bra att utrusta alla i lokalen med tre kommunikationsskyltar: "Knulla?" - "Ja!" - "Nej!".

Jag blev bara nedstämd och fick en dålig smak i munnen. Att vi inte blir vuxnare än så. Kan någon förklara matematiken i att bekräfta en svajig självkänsla med förnedring? Kände mig befläckad av atmosfären. Som om någon dreglat på mig, eller stänkt iväg en sats på mina kläder. Jag är sååååå glad att jag är gift.

Whatever, det är deras liv, deras val. Jag bara känner att jag inte kan ha det i min närhet längre för min egen mentala hälsas skull. Sex utan kärlek river sår i min själ, även om jag bara betraktar det på avstånd. Jag är så pass mycket man att jag blir illa berörd.

Och på tal om kosta skjortan - vad är grejen med alla rutiga skjortor? Jeezuz boys! Inventera garderoben, ifrågasätt modet eller skaffa stylist (alt. flickvän). Ni ser ut som ni har klätt er i bordsduk. Suck…

34. Jaha… Födelsedagar är inte några kioskvältare längre. Bara en dag som alla andra (sånär som på chansen att snaska och vardagslyxa) Som Krickelin så passande uttryckte det: "Om du varit en Smurf hade du ändå bara varit tre äpplen hög" ;-)

Fick te & belgisk choklad & sång på sängen. Tårta till frukost. Senare ett härligt skumbad med skumpa. Presenter: pennor, choklad, fotobok m.m. Inget dunderparty för dagen efter var det den tiden på månaden när jag stiger upp före fan för att ta ett tåg till Stockholm. Trist. Hade velat supa.

När jag ramlade in hos Tobbis & Hanna på fredagskvällen blev jag mött av Olivia som knagglade sig genom hela "Ja må han leva" avslutad med en bamsekram. Inte illa pinkat av någon som inte fyllt tre än. Jag har drygt 30 års försprång och har fortfarande problem med andra versen. Fick Parlamentet DVD´n också. Kul!

Lustigt nog heter vi inte bara nästan lika, jag och svärfar - han fyller år dagen innan mig också. Vad skulle Freud ha sagt om Jennys val av livspartner? Han fyllde 60 i år så det var bamseparty ute i Gislöv. Dessvärre den helgen när jag var i Sthlm. Men vi var ut dit innan och grattade. Fick själv en flaska Koonunga Hill - världens bästa vin enligt London International WINE challenge. Nice.

I min Simpsons at the movies almanacka ser jag att jag delar födelsedag med Rita Hayworth, Montgomery Clift och Peter Alexander. Visste sen tidigare att även ostmogulen Charles Kraft, Eminem och Beavis & Buttheads skapare Mike Judge fyller år då. Samma almanacka anger att 17 oktober är Black Poetry Day. Menar dom själva poesin eller de som skriver den?

Förra födelsedagen satt jag ute i bushen i Halland på antistresskurs och insåg att det liv jag hade och det liv jag ville ha var två helt skilda saker, och att det inte kunde fortsätta längre. Nu ett år senare lever jag mitt i konsekvenserna av att ha gjort något åt den saken. DET är den bästa födelsedagspresent jag någonsin fått.

Ordet är ditt - träff 3

En gång för sjutusen år sen gick jag och Conny för att bowla för första gången. Det gick hur bra som helst. Slog strike på strike på strike. Var mästare. Tills en gubbe kom fram, skakade på huvudet och visade hur man egentligen skulle göra. Får lite samma känsla av skrivkursen. Kan inte känna att jag utvecklas. Snarare tvärtom. Det är väl kopplat till att jag gör saker bäst när jag inte tänker på det. Jag tar det jag gör på stort allvar, men det blir som mest lyckat när jag låtsas som om jag inte gör det…

Borde ha bangat den här kursträffen. Resan snodde för mycket pengar, missade svärfars 60-årskalas, kände mig sååååå trött och oinspirerad, dålig synk med övernattningar, less på att bjuda in mig själv hos vänner oavsett om det passar dem eller inte, less på att leva i kappsäck. Jag borde ha stannat hemma. Men det gjorde jag inte.

Fick antivibbar redan på tåget upp när jag lyfte på ett ögonlock i Norrköping och såg snö (inga snorpackade, stinkande fotbollsfans som försökte sova i mitt knä dock…). Och fick dem bekräftade under hela helgen.

Stockholm var skitkallt på det där råa sättet som bara Stockholm kan vara. Den där vampyrkylan som smiter in mellan gliporna i kläderna och lägger sig som halvsmält is efter ryggraden. Var tvungen att köpa vantar och klä på mig allt jag hade i väskan (utom tandkrämen).

Förutom svinkallt var det höstvackert. Löven i huvudstaden hade gett upp, blivit gula och hoppat. På morgnarna låg det ett tunt frosttäcke på träbryggorna efter Brobänken, men vad är skönhet när knäskålarna skakar av frossa. Mauritius är också vackert så här års har jag hört…

Tog ändå mina morgonpromenader genom ett folktomt Gamla Stan varje dag. Tankade varm choklad på 7-11 för att palla, men det var det nästan värt när det känns som man är den enda överlevande efter 3:e världskriget och äger stan.

Kerstin Norborg var gästföreläsare på fredagen. Vi pratade om skrivandet och hennes bok Min Faders Hus. Själva boken är ungefär som hela kursen - hmmm… inte min kopp te direkt. Förmodligen välskriven, men lika effektiv som Rohypnol på mig. En präst på 30-talet med svårighet att uttrycka känslor och ord tänder inte mina julgransljus direkt. Så fort träffen var över omsatte jag boken i second hand kretsloppet - lämnade den på en bänk i Skärholmens centrum. Den försvann inom sju minuter, och gjorde förhoppningsvis någon glad. (Var det en invandrare som snappade upp den så kanske den får en bild av att svenskarna faktiskt har varit ännu stelare och känslolama än vi är nu, om nu det är någon tröst…)

Kerstin Norborg själv var mer lättsam och intressantare än sin bok. Jag var i halvkoma av trötthet efter resan, men gjorde mitt bästa för att lyssna. Det hade tagit henne 3-4 år av fragmentskrivande innan det blev en bok. Kan relatera till den tekniken. Lite sådär skriva av misstag, och hoppsan, så har man en bok en vacker dag utan att man tänkt på det.

Resten av kursen segade, trots att det försvunnit några så att vi närmat oss en mindre, mer lämplig gruppstorlek. Jag var för trött och för oinspirerad, och det var för förutsägbart. Samma mönster. Samma typ av texter. Samma kommentarer. Jag lämnade in en omarbetad version av I väntan för att rubba cirklarna. Inte helt oväntat hade många problem med sci-fi formatet. Förstod inte. Hade svårt att komma in i den. Jag hade däremot kul över att det hände något nytt, över att de andra fick tänka annorlunda. Får se vad jag hittar på nästa gång…

Göran sa faktiskt något i sin kommentar av texten som jag tog som det bästa beröm jag fått på länge: "Jag skulle vilja att den här författaren någon gång skrev något jag vill läsa"…

Det blir mest bara bilder och tankar i texterna och samtalen. Saknar fokuset på storytelling. Fantasin. Dramaturgin. Hur man skapar spänning, intresse, mysterier, drama. Ska nog rota fram lite läroböcker som passar mig bättre…

Slaggade huvudsakligen hos Tobbis & Hanna. Som vanligt blev det minimalt med socialt umgänge. Trist som fan att våldgästa utan att hinna umgås. Man blir som en dammsugarförsäljare som dessutom sover över. Hann i varje fall upptäcka att Hanna är en ruggigt bra fotograf. Fantastiska foton på mode, åskväder och släktingar hängde överallt. Vill också kunna så bra... :-(

Sista natten kraschade jag hos Mörs & Lena. Lika hastigt där, men hann ändå med lite instant socialising. Agaton blev i alla fall glad att träffa mig igen, även om det bara blev i typ fem minuter. Blev uppvisad på dagis.

Måste göra en ordentlig hälsa på-tripp snart. Man känner sig inte som någon vidare kompis när man bara dumpar sin väska och visar upp sin försvinnande ryggtavla.

Stannade kvar på måndagen för att hinna med linsbyte hos optikern i Skärholmen. Hade alldeles för mycket tid att slå ihjäl så jag tog en promenad kring Ek- och Idholmsvägen. Det blev ingen promenad längs memory lane trots att jag spenderat större delen av min vakna tid där i ett och ett halvt år. Kände igen kvarteren rent fysiskt, men kunde inte känna att det var något som jag varit inblandad i. Som att se en plats man läst om ungefär, eller sett på vykort. Bara materia.

Det var dessutom svinkallt, så jag konstaterade snabbt att jag inte hade några minnen av platsen, eller intresse att se vad som hänt sen dess, så jag gick in på Myrorna och rotade bland böckerna istället. Nuet är både varmare och intressantare.

Nostlagitrippars främsta egenskap är att påminna att det inte var bättre förr.

När jag ändå höll på tog jag en tripp till Hjorthagen också, för att ha ihjäl ännu mer tid innan tåget. Samma sak där. Inga minnen men kallt. Anslagstavlorna skvallrade om att Hjorthagsborna kämpade vidare på egen hand. Kul för dom, men jag kände mig frånkopplad. No looking back.

Hela helgen var fylld av traskande och frysande, så jag var helt slut när jag äntligen fick sätta mig på tåget hem. Kände mig nedsliten och dränerad av vistelsen. Frös. Hade blåsor. Längtade bara hem. Hem till Jenny, till sängen, till värmen, till något vettigt att göra.

Årets onödigaste och sämsta tripp.

The Virtual Boss™

Okej, det har kanske varit segt och motigt den här månaden, men nog fan har det blivit saker gjorda ändå. Har hunnit med inte mindre än två Strixdeadlines. För att komma ikapp en försenad utgivning kom deadline för nr 9 två veckor efter nr 8, men det funkade bara bra att snabbt spotta ur sig material. Kanske behöver mer sånt.

Efter en alldeles för lång födsloprocess sparkade jag ut artikelversionen av Pittstim. Är inte nöjd även om den petats på under två månaders tid (knappast någon lukrativ produktionstakt). Ämnet ligger för nära, och det spårar ur i mässande. Behöver träning på det där. Massor. Har i alla fall slängt den på Ordfront och (fniss, fniss, fniss) Slitz till att börja med. Dom kan inte mer än att kräkas på den. Nappar ingen alls blir det Sourze. För läsas ska den.

Har även klurat lite på Hotellprojektet med DI-gänget. Stina Ty. har börjat bolla med Makkara igen, och jag vill verkligen avsluta den en gång för alla, även om det känns som om sämsta tiden är nu. Har kastat in material till Arbetarskrivares antologiredaktör åsså. Det blir ändå en del när man plussar ihop det...

Firma Eriksson & Holmlund har eldat på också. Fönstret nappade bara på en av bilderna, men en är mer än ingen. Har pytsat ut satirteckningar också. Stockholms Fria Tidning nappade direkt, men pröjsar musbajs. Det är okej, dom driver en tidning med själ och hjärta och kan därför inte betala mer, och funkar utmärkt som ramp vidare. Nu gäller det att synas. Och fler tidningar har fått vårt material. Vi har som sagt bara börjat…

Bara vi får in ett gäng uppdrag så att vi överlever så kan vi lägga fokus på boken igen. Bara en tidsfråga...

Tony & Maria var över på middag. Tony förslog att vi skulle starta någon slags think tank/brainstorming/frilansterapiverksamhet. (För er som inte har någon susning om vem Tony är så ritar han den charmiga sköldpaddan Elvis som finns att läsa i bl.a. Metro).

Det här var ett lustigt sammanträffande. Jag hade precis funderat på om man skulle be någon datawiz att konstruera The Virtual Boss™ - ett program som på inprogramerade tidpunkter skriker åt en att sluta softa och jobba på och hålla deadlines och "du kan fan hitta på roligare saker än så där", när man sitter hemma och petar sig i naveln och inbillar sig att man är sin egen chef.

Jag & Jenny funkar inte alls som varandras chefer. Tvärtom bejakar vi att smita undan och lägga sig på sängen för en två timmars krampaus. Tony har ju Maria som piskar på honom, men han känner väl också av frilansandets ensamhet. Bollplank, piska/morot och ögon utifrån är guld värda när man jobbar med att hitta på.

Vi har snart premiär på det här påhittet. Funkar det får det växa med tiden. Hög tid att ensamma kreatörer tar sitt jobb på allvar och stöttar varann.

Lesbian Pulp-O-Rama

Vi kom på att vi inte gjort ett smack under hela månaden utom att jobba och kippa efter andan. Inte bra. Vardagslyx och stimulans är livsnödvändigt. Som tur var hade vi redan för länge sen lagt rabarber på biljetter till ett gästspel med The Sassmasters från On The Verge Theatre Company, New York - Lesbian Pulp-O-Rama.

På 50-talet fanns det en speciell genre av kiosklitteratur kallad lesbian pulp. Små historier om lesbiska tjejer, skriven för/av män i snusksyfte. Naturligtvis fick de inte sluta lyckligt, för det kunde ju ge sken av att homoförhållanden kunde fungera på riktigt. Utifrån de här böckerna har The Sassmasters gjort en buskis/kabaret med nummer betitlade "Reformatory girls", "Women behind bars", och min favvo "A roll in the hay" om lesbiska cowgirls på ranchen The dripping triangle.

Kanske inte det absolut roligaste jag någonsin sett, men definitivt snuskigt kul och drivet, och framförallt något utöver det vanliga.

Lite förvånad blev jag av att senare läsa en recension med rubriken "Skojig teater bara för homo", som vidare gick ut på att man inte fattade upplägget som hetero. Jag är straight som E4:an mellan Piteå - Umeå, och jag hade mycket roligt. Vad är problemet? Kan man inte bara gå och bli underhållen utan att behöva vrida och vända och vinkla och kategorisera???

Kanske har jag ett försprång efter som jag diggar science fiction och är van vid upplägg som rör sig bortom vardagsnormen. Men hela poängen med kultur är ju att utsättas för något nytt och tvingas se/uppleva/tänka på sätt man inte gjort tidigare. Det är ju så man utvecklas som människa. Annars invecklas man ju bara.

Suck! Dags att börja lajja mer med fantasin. Både jag och världen behöver det…

Peterix Planet december 2002

Peterix tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från livet...

Att läsa: Kommer ni ihåg Alexei Sayle? Han var bl.a. den stora bullriga Balowski family i The Young Ones. Karlfan skriver också. Och han skriver bra. The Dog Catcher är hans andra novellsamling. Det är roligt, smart, halsbrytande skruvat och mycket läsvärt.

Ur högtalarna: Har inte ramlat över något nytt kul, men det finns ju gammalt kul, som Irma t.ex. Hennes självbetitlade soloplatta är bland det bästa som popsverige levererat. Två av Scoccos bästa låtar är med, men även Irmas egna låtar håller guldklass. Gräv upp den någonstans och njut av Irmas svala, vackra röst.

Månadens singel blir Tori Amos - A Sorta Fairytale. Bästa jag någonsin hört från henne...

Låttext: Paula Cole - Amen

I'm siphoning gass from the high school bus
Into the tank of my beat-up bug
So I can drive away from the shouting and misery
I drive into the night, to the hill, to the water tower
To lie on my back and drink in the meteor shower
Knowing that many men have lain as i do now
Ptolemy, Copernicus, Carl Jung
Pondering his existence, pondering,
Is God with me now?

And I look to the sky
And I ask these questions
Yes, I feel something I don't understand
Can somebody say Amen?

My life is but a short and precious seed
Like three seasons of life in a leaf on a tree
And when I cascade to the ground I will not be done
I will mingle with the earth and give life
To the roots again

Can somebody say Amen?

And I look to the sky
And I ask these questions
Yes, I feel something I don't understand
Can somebody say Amen?
Amen for the drivers in their garbage trucks
Amen for our mothers, for the lust to fuck
Amen for the child with innocent eyes
Amen for Kevorkian and the right to die
Amen for NASA, The NSA
It's all a front anyway
Amen for Marilyn Manson, Saddam Hussein
Amen for America and the Milky Way.
Amen for Elvis, for Betty Page
Amen for Gloria Steinham and Ronald Reagan
Amen for O.J., Clinton too
Amen for the Republican witch hunt coup
Amen for Gandhi, for Malcolm X
Amen for the uprising of the weaker sex
Amen for Babylon, the third world's call,
Amen for the unity of us all
AMEN, AMEN, AMEN

And I am not unique.
We are all leave on this great big tree.
This tree that is life, that is God, that is you, that is me
And I lie under my tree like the Buddhas before and after me
And I ask the stars, "What for?"
Yes, I feel something I can't explain
A light that flickers off and on again
And I look to the sky
And I ask these questions
Yes, I feel something I don't understand
Oh, can somebody say Amen?

Webbsidor: Två organisationer värda ett besök. Av helt skilda anledningar bör tilläggas...

Citatet: "Det enda som är oändligt är universum och människans dumhet, och jag är inte säker på universum" - Albert Einstein

Serie: Pärlor för svin

Misslyckat restaurangnamn : Gula floden - Kinahak i Malmö. Om man inte känner till Kinas geografi kan man lätt tro att stället är döpt efter dasset...

Film: Bond är tillbaka i Die Another Day. Det är fullpackat med osannolikt over-the-top-ös, våldsamt och proppat med referenser till gamla Bondfilmer. Och Brosnan är bättre än någonsin - cool och suave även i långt hår, Robinson Crouse-skägg och blöt pyjamas. Den bästa och vitalaste Bondfilmen på väldigt, väldigt länge.

Sagan om ringen - extended version på DVD. En superfilm blev ännu bättre! För att inte snacka om allt extra material. Ska se den dagligen fram till 18 december...

Filmrepliken : "I actually feel pretty comfortable in New York. I get scared like in Sweden. You know, it's... kind of empty, they're all drunk. Everthing works. You know, if you stop at a stop light and don't turn your engine off, people come over and talk to you about it. You go to the medicine cabinet and open it up and there will be a little poster saying: "In case of suicide - call..." You turn on the TV, there's an ear operation. These things scare me. New York? No." - The Man With Strange Glasses (Lou Reed) i Blue in the face

Onödiga fakta: På 1700-talet tänkte svenska armén bilda en älgenhet med kavallerister som skulle dundra fram på skogens konung för att skrämma slag på utländska angripare. Det brast på att älgarna krävde för mycket föda, och var en smula för bångstyriga...

TV-framträdande : Ratata återförenades en kort stund och körde en grym akustisk version av Jackie på Söndagsöppet. MAGI! Det är såna här tillfällen som gör att man vill hyra in ryska maffian för att tvinga Mauro upp på scenen igen...

Psykologtest: En kvinna är på sin mors begravning. Vid gravsättningen möter hon en man som stannar i hennes hjärta. Det kan vara kärleken med stort K. Två veckor senare mördar kvinnan sin syster. Varför? Markera stycket under för att highlighta texten och få svar på testet...

Det enda svaret man bör ta i aktning är om någon svarar för att kvinnan vill få till ännu en begravning för att få möta mannen igen. Samtliga psykopater som gjort detta test har svarat så. Att nå sina mål utan att ta hänsyn till konsekvenserna är klassiskt psykopatbeteende.

Dead boring

När jag skulle börja skriva det här så insåg jag att vi inte har gjort något den här månaden. Okej, har slitit som fan med jobb och karriär. Men utöver det, den där biten som brukar kallas liv - nada, nothing, zero, zipp, zilch.

November har varit hard work 80% av den vakna tiden. Inga upptåg, inga resor, inga äventyr. Hur jag än försöker kan jag inte få slitet framför rit/skrivbordet att låta intressant. Kanske om jag skriver in lite porr mellan raderna, men näe, dead boring är dead boring.

Det här är en fas. En lite grå, monoton, fattig och ospännande halvtrist transportsträcka som ska ta oss till det riktiga livet.

Men det är intressant. Åtminstone på det yrkesmässiga planet. Man lär sig en del, och (som dom säger på Fame Factory) utvecklas som artist. Men jag skulle inte skriva en roman om det.

Veckorna har varit kloner av varann. Inga oväntade äventyr som har brutit av. Planering på söndagarna, jobba-jobba-jobba måndag-fredag, lördag ledig för mys, slappande, ostbågar och återhämtning. Som ett helt vanligt jobb ungefär, fast ändå definitivt inte.

Vi försökte faktiskt göra något en lördag, men allt var stängt, upptaget, slutsålt eller bortkastat. Som om ödet ville snuva oss på upplevelser. Det enda jag kan komma på som inte varit jobb/karriärsrelaterat under november är att jag köade med finniga högstadienördar för att få premiärbiljetter till Sagan Om De Två Tornen, att vi firade Idhas födelsedag på restaurang, kollat extramaterialet på LOTR extended version och, tja… that´s it. Roligare än så blir det inte.

December innehåller åtminstone några inplanerade avbrott i rutinerna: sista kursträffen i Sthlm, ettårsdag och jul på Äspö. Morsan kommer ner då så att våra respektive släkter får träffas. Men som sagt, november är helt befriat från underhållande detaljer.

Det är mörkt och grått ute. Fast komfortabelt befriat från snö och minusgrader. Det är svårt att inte fnissa skadeglatt när man kollar väderkartan och ser att det finns delar av Sverige som har det tjugo grader kallare än här. Det är inte så dumt ändå. Naturligtvis hindrade inte det mig från att bli förkyld.

Julpynglet dök upp från ingenstans över en natt, och jag försökte begripa hur det gick att hoppa från varma sandstränder till skyltsöndag på en kvart. Vad hände med hösten? Var tog tiden vägen?

Men det är vackert. Malmö Stad har laminerat parkerna med hav av marshaller som lyser upp och värmer och ser ut som nattbilden av de brinnande oljekällorna i Kuwait under Gulfkriget, och överallt står det manshöga granrisbollar med julgransljus som får dem att se ut som Luciavarianten av Dödsstjärnan.

Bara det går över fort så att det blir vår och sommar igen…

Hard at work

Vi har slitit som dvärgarna i Khazad Dûm hela månaden. Constant hard work. Vi har lyckats få till en struktur och en plan som vi går efter, och det funkar rätt bra.

Jag har tagit på mig att agera chef åt Jenny, så vi sätter oss ned på söndagarna och går igenom vad som ska göras i prioriteringsordning och gör sen en veckoplan. Inga märkvärdigheter egentligen, men det hjälper som fan. Det räcker med att bara prata om det som ska göras så får det en helt annan dignitet och man får mer drivkraft att göra det.

Sen är det jobba-jobba-jobba hela veckan. Sover visserligen till lunch varje dag, men det är hela vitsen med att vara egen. (Den religion som förespråkar att gå upp tidigt är definitivt djävulen in disguise. Idiotiskt självplågeri utan poäng.) Sen blir det många timmar vid skriv/ritbordet. Jenny varvar tecknandet med marknadsundersökningar och utskick. Idha är vår PA/sekreterare och gör en massa research som är oerhört tacksamt att ha som underlag.

Mina uppgifter är mer splittrade. Min plan är inte lika spikrak och tydlig. Det formar sig eftersom. Jag är fortfarande i den fas där jag definierar mig själv som skapande människa. Men det har ändå blivit en heeeeel del att göra under november.

Har dels byggt upp en hemsida åt Jenny - www.jennyholmlund.com. Det var buskul. Kändes bra att ta till vara på misstagen jag gjort tidigare och få det rätt från början. Siten blev stilren och snygg och enkel. Är riktigt stolt faktiskt, för att vara den obildade html-klåpare man är. Blev sugen på att snygga upp den egna siten - fixa till alla spretigheter, blandade stilar och den snårskogsliknande strukturen, men det får bli ett annat decennium. Den har växt för mycket för att snabbt göras om i en handvändning.

Tyckte att jag hade Strixmaterial så att det räckte. Då ringde Erik Blix och drog ihop till ett redaktionsmöte via telefonkonferens. Som en vuxenvariant av heta linjen ungefär. Vi blev sammanlagt fem skribenter som satt per telefon och spånade & bollade en kväll. Och det kändes skitbra. Fick massor med uppslag som jag inte tänkt på och hitta på-synapserna i skallen varvade upp till warp 4. Det hela slutade med att jag satt dag & natt i en dryg vecka och hittade på satirstuff utan att få torka en enda gång. Fick ihop nästan dubbelt så mycket material som jag brukar. Hoppas telefonspånandet blir ett fast inslag. Det hjälpte massor och drog upp den allmänna kreativiteten med minst det dubbla. En kick!

Dessvärre verkar det vara lögn i helvete att få publicerat några fler teckningar i Strix. Har väl att göra med de fasta tecknarna eller nåt, för materialet håller. Stockholms Fria har segat, men nu har det första publicerats där. Nåja, det här är bara början. Man breakar inte på en helg.

Efter Strixtexterna och webb-byggandet var det dags att kasta sig över skrivkursen med skrivande, läsande och analys. Har inte suttit sysslolös som sagt. Har inte ens haft en chans att pyssla med darlingarna DI-projektet och Makkara.

Mot slutet av månaden var vi helt slutkörda. Har visserligen bokat lördagarna som ledig dag med bara mys och slapp och ostbågar på schemat (ostbågar är hälsokost!!!), men det hjälper inte hela vägen när man går från en rätt slapp och mystät period direkt till att sitta och harva 80% av den vakna tiden. Det hjälper inte ens att man gör det man vill och älskar. Hjärnan orkar bara hitta på så mycket innan den börjar ryka. Dessutom började min nacke protestera av någon anledning.

Vi haltade ut till Äspö över en helg för att bli matade och omhändertagna och slappa. Vi blev dessutom rätt fyllda med vin.

Åsa & Thorbjörn ska, efter att ha levt 25 år i synd, slå till och gifta sig den 4:e januari, och efter två kannor vin hoppade vi entusiastiskt in som bröllopskonsulter.

Vigselplaneringen var humor på hög nivå. De där två har en framförhållning som försupna konststudenter, och att planera med dem är som att spela tärning med bröderna Marx. Hade jag haft vett att anteckna hade jag haft en färdig pjäs. Men det kommer att bli ett vackert bröllop.

Annars blev det ingen vidare vila därute. Jag sov urdåligt och plågades av bizarra och hemska drömmar. Vet inte om det berodde på någon ogästvänlig närvaro i rummet, eller på skräp i mitt eget huvud. Magen stress-svullnade så att jag kände mig gravid med en jättes bowlingklot, med tillhörande skräpkänsla i kroppen. Den senaste tidens kämpande och fattigdom börjar märkas fysiskt. Dags att vara lite snällare med sig själv.

Onsdagarna med Tony & Maria

Lunchträffarna med Tony & Maria har varit toppen. Bara den sociala faktorn och maten är orsak nog att träffas. Man kan bli lite kufig av att sitta undangömd som Quasimodo på kammaren och knega.

Vad som egentligen dryftas under de här träffarna är hemligstämplat, men det rör sig en hel del kring marknadsföring och framtidsplaner. Vi försöker lära oss att agera som affärsmän. Något som kulturarbetare överlag brukar ha svårt för (och får framgång och betalning därefter).

Bara det här att behöva formulera sina idéer och ambitioner för andra är hur skitnyttigt som helst. Att tvinga sig själv till att tänka i en livslång karriär där de saker man gör i nuet för konsekvenser längre fram. Det är en karriärsmässig hit att tänka långsiktigt. Se det man gör som en livsuppgift, inte som en lyckad slump man pysslar med för stunden.

Mycket säljsnack också. Vi har diskuterat och plöjt genom böcker i marknadsföring och lärt oss en del. Den vanliga mes-stilen är väl att man försiktigt smyger in material någonstans så tyst som möjligt och sen sitter hemma och väntar på att någon ska ringa och vilja köpa det. I verkligheten måste man skjuta in materialet med haubits och förse det med fyrverkerier och dansande dvärgar med bjällror på tofflorna för att det överhuvudtaget ska märkas på en redaktion. Det går nio nej på ett ja, och man får tjata, återkomma, göra om, tjata mer och återkomma igen. Det tar tid och det kräver arbete och envishet.

Just den här säljgrejen är min svaga sida. Jag saknar den påstridiga genen. I varje fall när det gäller att sälja mig själv. Visst, jag är verbal och socialt kapabel, men jag gillar inte att tränga mig på.

Ironiskt nog har jag sålt hela mitt yrkesverksamma liv, om än motvilligt. Jag var ju både tekniker och säljare på Scandinavian Alarm och ER, men med den fantastiskt taskiga motivationen att jag skulle sälja in mitt eget jobb, som jag verkligen hatade (jag hade kunnat sätta eld på kunderna bara för att slippa få mer jobb…). Och hela min miljökarriär har ju gått ut på att sälja in tankar och livsstilsfrågor till de som oftast minst av allt har lust att lyssna. Och de erfarenheter jag fick där har ju knappast ökat min vilja att fraternisera med människor jag inte har en naturlig kontakt med. Man kan bli folkskygg för mindre.

Sen är jag ju otroligt bortskämd med att få möjligheter kastade på mig. Av allt kul och utvecklande jag har gjort under mitt liv har jag inte behövt kämpa för en enda sak. Allt har bara ramlat ned i handen på mig. Vilket är lika underbart som det är ett jäkla handikapp. Konsekvensen är ju att jag kräver att få se snabbare och större resultat än verkligheten har råd att bjuda på.

Väääääääldigt nyttigt med de här lunchträffarna som sagt…

Ordet är ditt - träff 4

Inte den här gången. Blev kvar hemma. Verkar inte ha missat några kioskvältare. Många sjuka. Fokusering på dikter. Ingen spilld mjölk att gråta över.

Som text satte jag ihop ett antal mikronoveller som jag omarbetat och gett samma berättarform för att fungera som helhet. Kallade samlingen för Vakuum eftersom jag märkte efteråt att det genomgående temat i texterna var tomheten i människors liv och de vansinnigheter man försöker fylla den tomheten med. Det blev rätt svart, lite som min egen miniatyrversion av Short Cuts.

Bad om feedback på den via mail sen. Överlag ett bra mottagande, men kritiken på den här kursen verkar alltid hålla sig på ett diplomatiskt plan, oavsett om det är ris eller ros.

Alltid intressant att se vad andra läser in mellan raderna som jag inte tänkt en sekund på. Vilka glasögon andra läsare ser genom. Fick kommentarer om att det är en okänd värld som skildras. Lustigt, jag tycker att det är så världen ser ut.

Mitt språk blir igenkänt. Får några anmärkningar på att det är så modernt och fyllt med populärkulturella referenser att vissa inte hänger med, och att det är anglofierat. Bra. Då har jag nått dit jag vill i mitt användande av språket i alla fall. Men jag känner mig lite tom på saker att berätta för tillfället. Eller snarare utan lust…

Uppgifterna inför nästa, och sista, träffen kom direkt efter. Ingen andhämtning. Känns inte som om jag missade ett kurstillfälle. Stressade ihop berättelsen 127 mil på bara några timmar. Vet knappt själv vad den går ut på. Ska bli kul att se hur den funkar. Fast hela den här grejen ligger rätt lågt med en på-väg-ner-pil på min 50-i-topp prioriterings/intresselista…

Pittstim - the continuing saga...

Skickade in Pittstim till Fönstret som högg den direkt. Visserligen på debattsidan Ordet Fritt, så det blir inga stålar, men det är kul att äntligen se den publicerad i äkta trycksvärta.

Som om inte det vore bra nog så ringde redaktionen Jenny strax efter och bad henne illustrera hela debattsidan, inklusive Pittstim. Så vi jobbade ihop igen utan att det ens var på vårt initiativ. Kul! Resultatet finns här.

Har pytsat iväg den till Kvinnor Utan Gränser, Sourze och Åsa Mattson på Aftonbladet, får vi se om det ger något.

Det blev snabba reaktioner på Sourze. Chefredaktören Kalle Dixelius mailade fem minuter efter publiceringen och tyckte att den var skitbra och ville hänga på Pittstim och dess fortsättning. Vilket innebär att det kanske är dags att faktiskt fundera på en fortsättning. När jag skriver det här har artikeln legat uppe i knappt tre dygn, och har redan samlat på sig drygt 40 kommentarer. Det låter… tja, som väntat, ungefär, och tyvärr. Medhåll, mothåll, försvarsställningar och hela den baletten. Inget jag kommer att ägna allt för många sekunder åt just nu, men gå gärna in och läs texten och alla kommentarer. Det är inte utan att det väcks starka känslor…

Samlade månadskrönikor 2002

Januari Februari Mars April Maj Juni Juli Augusti September Oktober November December

Peterix Planet januari 2002

Peterix Planet februari 2002

Peterix Planet mars 2002

Peterix Planet april 2002

Peterix Planet maj 2002

Peterix Planet juni 2002

Peterix Planet juli 2002

Peterix Planet augusti 2002

Peterix Planet september 2002

Peterix Planet oktober 2002

Peterix Planet november 2002

Peterix Planet december 2002

Januari
Februari
Mars
April
Maj
Juni
Juli
Augusti
September
Oktober
November
December