Samlade månadskrönikor 2002

Peterix Planet januari 2002
Peterix
tycker och rekommenderar...
Att
läsa:
John Kennedy Toole
skrev Dumskallarnas Sammansvärjning,
sen tog han livet av sig. Dåligt drag från hans sida.
Det här är en av de roligaste böckerna som skrivits.
Följ det äckliga, inskränkta och paranoida fettot Ignatius
J. Reilly på hans hejdlösa korståg mot precis i stort
sett allt. Det finns så många lysande fraser att
lära sig här om man vill förnedra folk, som t.ex "Stäng
igen er perversa lilla
vaginala trut, mongoloid"
Fredrik
Lindström
har släppt sin novellsamling Vad Gör
Alla Superokända Människor Hela Dagarna. Jag skulle
ljuga om jag sa att det här är stor litteratur, för
det är det inte, men Lindström
är en skarpögd betraktare. Alla noveller är fallstudier
av människor som följer fel kompassriktning i livet. Om
du känner igen dig i någon av hans noveller bör du
seriöst fundera över vad fan ditt liv går ut på.

Ur
högtalarna:
Daniel Lanois brukar i vanliga fall producera
plattor åt såna som U2 och
Peter Gabriel, men han har släppt
två egna också - Acadie och
For The Beauty of Winona. Det hörs
hur mycket han har påverkat sina klienter, och allt uppblandat
med french/canadian cajun. Suggestivt och skitbra!
Compile
(David J. Elfström & C:o) har släppt
sitt första material - This is Rubbish.
Kolla och lyssna här.

Låttext:
Sarah McLachlan - Fumbling Towards Ecstasy
All
the fear has left me now
I'm not frightened anymore
It's my heart that pounds beneath my flesh
it's my mouth that pushes out this breath
and if I shed a tear I won't cage it
I won't fear love
and if I feel a rage I won't deny it
I won't fear love
Companion to our demons
they will dance, and we will play
With chairs, candles, and cloth
making darkness in the day
It will be easy to look in or out
upstream or down without a thought
and if I shed a tear I won't cage it
I won't fear love
and if I feel a rage I won't deny it
I won't fear love
Peace in the struggle
to find peace
comfort on the way
to comfort
and if I shed a tear I won't cage it
I won't fear love
and if I feel a rage I won't deny it
Webbsidor:
Bra och rolig satir hittar man i mängder på

Inhemsk
humor hittar man hos mannen som gett skägget ett ansikte - Micke
Larsson. Besök hans FUL
MEN KUL sajt. Eller se honom live på något stå
upp hak.

Citatet:
"Män behöver kvinnor lika mycket som en gös
behöver skridskor" - Micke Larsson

Seriestripp:


Film:
Tre års väntan är över. Sagan
Om Ringen är här. De enda ord jag kan komma på
för att beskriva hur bra det här är är: Oh
my god oh holy shit oh my god Jeezus H. fucking Christ!!!!!. Glöm
allt annat. Jag skulle kunna skriva tusentals spaltmeter om vilken
upplevelse det här är, för det är en upplevelse,
den här filmen ser man inte - man drabbas av den, men
jag nöjer mig med att säga: GÅ OCH SE!!!!!!!!!!!!!!
Det enda negativa jag kan komma på är att det är ett
års väntan till Sagan Om De Två
Tornen.

Livet
på Peterix planet:
Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står
här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi,
krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på
daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre
så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar
på samma sätt som jag gör (det här
är ju min planet), och jag om någon borde
veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här
är sant, men skruvat. Filtrera...
At
the count of three forget everything you know - Reglerna har ändrats
Okej.
Eftersom förra månadens Livet...
blev något rumphugget får jag väl börja med
att sammanfatta den senaste tiden. Here we go...
Nyckelhändelse
och katalysator till allt annat har varit att jag valde att kliva
ur mitt och Anna-Karins förhållande. Varför tänker
jag inte skriva här. Forget it. Vår ensak. Men jag gjorde
det i alla fall, och inget blev som förut. Surprise...
Beslutet
är helt mitt eget och innebär att jag har slitit hjärtat
ur kroppen på en person jag bryr mig mycket om, men mellan valet
att agera snällt men oärligt eller grymt men ärligt
valde jag det senare, och lever nu med konsekvenserna.
Situationen
nu är minst sagt skruvad. Det är mitt beslut och jag har
gått in för att flytta ut för att se åt vilket
håll saker och ting ska gå i fortsättningen. Men
nu är det ju så att i den här stan så är
bostäder sällsyntare än Playboy bunnies i Teheran.
Har letat med ljus och lykta, men det är skitsvårt. Det
går inte ens att få tag i ett andrahandstält på
någon leråker utanför Åkersberga. Om nu någon
som läser det här känner till någon liten lägenhet
eller ett rum som är ledigt - maila
för fan!!!
Tills
vidare bor jag kvar som någon slags inneboende. Det är
som att sitta fast i limbo. Jag behöver något eget för
att kunna se klart igen, för att kunna gå vidare, och A-K
mår bara dåligt över att ha mig omkringklampandes
i lägenheten som om inget hade hänt. En loose-loose situation.
Men vad gör man i den här vansinniga skitstaden där
alla bara måste bo? Det här måste vara den nya definitionen
av Stockholmssyndromet.
Alternativlösningar
på ett liv utanför stan bubblar omkring i huvudet, men
det är svårt att tänka klart när man dessutom
är totalt utmattad av ett långt och hårt skitår
som sugit ut den sista droppen must ur kropp och själ. Jag skulle
behöva tusen års vila bara för att orka tänka
igen. Och jag gillar Stockholm. Jag vill helst bli kvar här.
Eller vill jag det...?
Call
it synchronicity, call it deja vu - I just put my faith in destiny
- that´s the way that I choose.
Så,
jag har brutit upp från ett treårigt förhållande,
är i praktiken bostadslös, har ett jobb som slutar i januari
och har inget annat som väntar efter det. Jag har inget kvar.
Framtiden är ett helt blankt blad och jag har inga förutsättningar
i bagaget. Allt det jag har haft är borta eller är på
väg bort. Jag lever i ett oförutsägbart kaos, men det
är ett kaos som jag själv väljer.
Håller
på att städa upp rent praktiskt också. Gör mig
av med saker. Ger bort kläder. Säger upp prenumerationer.
Drar in på utgifter. Jag är på väg mot ett enklare
liv - ett mindre liv.
Har
även städat upp i mina mörka vrår. Förändringsprocesser
rusar på mig som mygg en midsommarafton i Jokkmokk. Dom kommer
bakvägen, så att jag inte kan se dem innan dom är
över mig. Intressant. Får mig att tro att det inte är
en slump. Hade jag varit förberedd hade jag förmodligen
stuckit ut ett magiskt finger och ändrat förutsättningarna
in the typical Peter way. Om jag ska vara fatalistisk ska jag tro
att ödet håller på att sparkar på mig för
att få mig åt ett visst håll. Och med tanke på
vad resultatet blir så kan det mycket väl vara så.
Men det är inte viktigt hur eller varför - bara vad det
blir...
Diamanten
jag hittade i min ficka visade sig istället vara en reningseld
som brände bort gamla rädslor, nojjor och onödigt bagage.
Äntligen! Känner mig 16 ton lättare. Thank you and
goodbye!
Fast
det var ett högst medvetet val. Kan inte fatta varför det
är så lätt att gömma sig bakom sina rädslor
och nojjor när livet inte blir exakt som man vill - som det typ
aldrig någonsin kommer att bli - istället för att
fokusera på det som är bra. Jag valde bort att ramla ner
i hål av självömkan av ren tradition och bekvämlighet.
Jag väljer att se det som är bra istället. Enda sättet
att kunna må bra och vara lycklig i en värld där allt
är en ihopblandad sörja av guld och skit. Dags att vara
en odräglig optimist. Dags att gilla läget.
Det
har faktiskt funnits ett liv i allt detta kaos också. Faktiskt
väldigt mycket liv. Det verkar som om när hjulen väl
börjar rulla så sätter det igång ordentligt.
REPLIK
final 2001. Hade verkligen gjort mitt bästa för att jaga
upp mig och bli upphetsad och nervös, men icke. Var cool som
en filbunke på valium hela tiden. Kanske för att jag halkade
in i tävlingen bakvägen via jurypriset, men mer troligt
för att jag hade annat att tänka på.
10 december
på Södra teatern blev i alla fall en jävligt bra kväll.
Fullsatt och välarrat. En bra kväll att ta Södra teatern
oskulden på. Oredsson var fräschare än han brukar
i sitt snack och framförandena så mycket bättre
än när det var readings. Jag gick ut sist och dom gjorde
Vulkangudskulten riktigt bra. Inte lika bra som på LAGE, men
riktigt bra. Överlag jävligt bra texter och framföranden
och regi. Väntade mig inte att vinna, och det gjorde jag inte
heller. Sörjer inte över det. Det fanns många texter
som var bättre. Men enligt min måttstock så var vinnaren
inte det. Skit samma - juryn hade väl rätt på sitt
sätt någonstans, alla kan inte tycka lika. Men 25 000 lök
hade inte gjort ont.
Efterfesten
blev fin. Fri bar är aldrig fel. Kul att träffa Carsten
igen. Träffade många andra minnesvärda människor
oxå. Fyllande till och hade buskul. Mycket tack vare Jenny och
Micke. En mycket överraskande kväll. Kände hur livet
rann tillbaks i mig liter för liter.
Vi finalister
får en skrivarworkshop på DI. Startdatum direkt dagen
efter. Det var en mycket bakfull, slutkörd, outsövd, stinkande
och hålögd Peter som plågade sig genom dagen, lika
fräsch som en neddekad soptipp. Men den falnande kreativa glöden
tändes igen efter 5 minuter. Carsten som lärare är
aldrig fel, och att det är samma upplägg som under LAGE
gör att jag kan vara alert hela tiden. Den här kursen kommer
att bli SÅ kul. Jag är tillbaks igen!!! Kan inte vänta
till nästa träff i januari...
Trodde
aldrig i hela mitt liv att jag skulle bli insläppt på DI,
men nu är jag där. Wow! Jag är klasskompis med Marika
Lagercrantz och Lotto-Åke (sorry Pär, men
du kommer att få dras med den rollen...) OOoooaaaaaaaa!!!
Jag gjorde det! Jag kunde inte låta bli! Jag bara var tvungen
att namedroppa. Fy, Peter! Fy!
När
jag ändå håller på att förnedra mig med
namedropping har jag årets givna "Jag mötte Lassie"
- innan REPLIK finalen fikade jag med A-K, Stina Ty. och hennes Anders
på Waynes. När jag köpt min varma choklad och ska
sätta mig igen har någon snott min stol - det var Stellan
Skarsgård.
Jobbet.
Tänker inte ens kommentera det. Vi är i mål. Det är
allt jag bryr mig om. Sen, efter sista januari? Vem vet?
Ingen
fortsättning på Östermalm i alla fall. Det enda kort
jag har kvar är Agenda 21 viket på Söder, men jag
tror inte det. Många förmågor slipper lös nu
i dessa dagar.
19 december.
Magiskt datum. Jobbade fram till lunch och sköt sen ut mig för
att påbörja en tre veckors oerhört välbehövlig
julsemester. Öppnade hårt med att gå och se Sagan
Om Ringen. En religiös upplevelse. Tre års förväntningar
överträffades. Bara synd att en snöstorm väntade
utanför sen. Det som har varit så okej fram tills den.
Barmark och plusgrader böts ut till en dec snö och tio minus
på bara några timmar. Bajsvinter! Skulle ha velat supa
till oxå för att fira ledigheten, men jag orkade inte.
Min
plan för julen och helgerna var enkel: ta en jättepaus,
isolera mig, hela kropp och själ och skrapa ihop den utbombade
ruinen som ska föreställa mig till något starkare
och mer konstruktivt och målinriktat, och så klart skriva
en jävla massa. Så blev det också, men inte alls
som jag tänkt det.
Fick
en inbjudan att ta semester från mitt liv, och tog den instinktivt
utan att tänka. Det smartaste jag gjort på tusen år.
Instinkten är i toppform nu. Vet precis vad jag behöver.
Gjorde
mitt livs kanske viktigaste resa. Även om jag gjorde den utan
att ha den minsta aning om vad som väntade blev jag ändå
överraskad. Jag skulle kunna skriva en bok om den, men det ska
jag inte. Bara stödord.
Sex
katter och tusen spindlar. 3 rätters middagar och floder av vin.
Minst 12 timmars sömn varje natt plus siesta varje dag. Timslånga
eftermiddagsfrukostar i salongen. Tomte för människor jag
aldrig träffat förr. Många, långa och produktiva
skrivsessioner. Det spökande rummet som vred sig och knäppte
vid de tillfällena. Meddelandet från mormor. Att
använda någon annans ögon för att se in i sig
själv. Att höra sin egen röst säga djupt, djupt
nedgrävda sanningar. Att förstå att reglerna har ändrats.
Allt förvandlas framför mina ögon.
Jag
fick de tusen åren av vila jag behövde. Jag skrev så
mycket som jag ville. Jag förvandlades och fick se allt jag trodde
att jag visste förändras. Jag gav mig själv svaret
till varför jag känner mig så långt borta från
allting, även om svaret var en ny fråga. Och så mycket,
mycket mer...
Dina
sa en gång 'You look lonely, even when
you´re among people'. Nu börjar jag sakta ana
varför. Men den här resan var det första steget på
vägen hem. Borträknat från det utmattande kaoset så
känns tonen rätt. Kan blunda och ta steg ut i det okända
och ändå lita på att jag hamnar rätt.
Det
handlar om att sluta tänka i banor av början och slut. Om
att våga släppa taget och låta sig svepas med av
något som inte har ett namn eller en given form.
Hamnade
i den roll jag aldrig väntat mig att hamna, eller ens någonsin
velat ha för den delen heller, men hamnade där ändå
innan jag hann blinka. Behövde nog utforska den vita fläcken
på kartan. Förvånansvärt nog skrämde det
mig inte, eller störde mig. Blev snarare störd av att inte
bli störd. Reglerna har ändrats. Ingenting är kvar.
Jag lyckades blunda och släppa taget och sveptes med. Även
här förändras allt framför mina ögon, utan
att jag ens fallit in i mina mönster och petat i det. Det är
nästan magiskt.
Break
it down again. It is time to disolve.
Nyår.
Återigen okänd plats och okända människor. Precis
som jag ville ha det. Relationsmässig stridszon med minsta möjliga
förvarning. Vara vuxenmentor åt kaxig trettonåring.
Nyårsmiddag: Veggie Whopper på Pågatåget -
helt rätt! Fjortisretro med Asti Cinzano. Percy tårar.
Kall natt. Lewis frös fast med tungan i balkongräcket vid
tolvslaget (klassiker!). Kaosalstrare som plötsligt
var lugnet i stormen. Hitta ihop. Hur gick det till?
Nyårslöften.
Inte i år. Inte den här gången. Nu behövs något
beständigare. Ta ut kompassriktningen för det som är
kvar. Sluta åka vilse. Nu handlar det om att blunda och lyssna,
om att kasta barlasten överbord, om sanningen och ärligheten,
om kärleken till orden, om skratten och tankarna. Det kunde inte
ha börjat bättre...
Nytt
år. Nytt kapitel. Nytt liv. Det finns inget kvar av det jag
hade. Inte ens jag. Reglerna har ändrats. Allt är nytt.
2002 kommer att bli intressant. Hur skulle det inte kunna bli det?
The
production of language is a bodily action, which always evokes, forms
and expresses the body´s emotional drives. The making of sentences
is a passionate, exhausting business.
Inte
ens manusförfattaren och regissören i mig hade kunnat skapa
en så vacker scen. Jag försökte inte ens. Den bara
kom naturligt. Vilket gjorde den tusen gånger vackrare. Jag
behöver bara blunda så ser jag den igen. Den gör nästan
ont att se på, men på det bästa av sätt. Wow!
Kastades
brutalt in i verkligheten igen när jag kom tillbaks. All snö
i det kända universum måste ha rasat ned över Stockholm.
Gick in i en vägg av negativ energi direkt. Måste komma
ur det här dödläget snabbt. Känner redan hur det
jag byggt upp under resan börjar brytas ned.
Men
jag är här för att jag själv tagit stegen. Det
är bara att fortsätta gå.
Inte
ens den mest styvnackade pragmatikern i mig kan blunda för att
saker inte sker slumpmässigt längre. Jag anar att det här
bara är början på en lång resa. Händelser
och människor sugs in min gravitation, eller jag i deras. Vissa
personer har oväntat fått roller vare sig jag eller dom
kunnat ana. Jag kan inte annat än tacka.
And
my special thanks goes to...
Karen
- för att frivilligt ha kastat sig över rollen som min Benjamin
syrsa
Kristin - för att du är paraplyet
i mitt regn
Stina Th. - för tankar, ord, existens
och support
Jenny - för bebisvampyrer, metadon/medicin
and you know what
Dina - for being the light that through
yonder window breaks


Peterix Planet februari 2002
Peterix
tycker och rekommenderar och...
Att
läsa:
Terry Pratchett
har skrivit minst 25 Discworldböcker. Fantasy fast Monthy Python
style. Hur kul som helst. Läs en. T.ex. Guards!
Guards!/En man på sin vakt. Det finns tusen orsaker,
men sumpdraken Errol är den bästa.

Ur
högtalarna:
Rebecka Törnquist sjunger på
svenska på nya plattan Vad jag vill.
Hon skulle kunna sjunga på finskugriska eller baskiska, det
blir lysande ändå!
Eskobar
är väl inga personliga favoriter direkt, men Someone
new med Heather Nova på
gästsång är mycket, mycket vacker.

Låttext:
Rush - Mission
Hold
your fire
Keep it burning bright
Hold the flame 'til the dream ignites
A spirit with a vision
is a dream with a mission
I
hear their passionate music
Read the words that touch my heart
I gaze at their feverish pictures
The secrets that set them apart
When
I feel the powerful visions
Their fire has made alive
I wish I had that instinct
I wish I had that drive
Spirits
fly on dangerous missions
Imaginations on fire
Focused high on soaring ambitions
Consumed in a single desire
In
the grip of a nameless possession
A slave to the drive of obsession
A spirit with a vision
is a dream with a mission...
I
watch their images flicker
Bringing light to a lifeless screen
I walk through their beautiful buildings
And I wish I had their dreams
But
dreams don't need to have motion
To keep their spark alive
Obsession has to have action
Pride turns on the drive
It's
cold comfort
To the ones without it
To know how they struggled
How they suffered about it
If
their lives were
exotic and strange
They would likely have
gladly exchanged them
For something a little more plain
Maybe something a little more sane
We
each pay a fabulous price
For our visions of paradise
But a spirit with a vision
is a dream with a mission...
Webbsidor:


Citatet:
"Opinions are like assholes - everybody´s got one"
- Dirty Harry

Seriestripp:


Film:
Sagan Om Ringen är fortfarande guds
gåva till biobesökaren. Den går att se huuuuuur många
gånger som helst. Men vill man nu prompt se något annat
så se Elling, norsk feel good movie
om två psykpatienter. Vi drar väl till med en riktig klysha
- full av värme och humor.

R.I.P:
Astrid Lindgren - TACK för allt
Astrid!

Livet
på Peterix planet:
Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står
här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi,
krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på
daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre
så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar
på samma sätt som jag gör (det här
är ju min planet), och jag om någon borde
veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här
är sant, men skruvat. Filtrera...
Det
smartaste jag gjort...
Vad
säger man? Tid är relativ. Det som händer under en
månad kan vara så mycket mer än tio år. Händelser
i ett liv kan inte mätas i tid. Har jag märkt...
Ska
jag vara helt ärlig så vet jag inte riktigt vad jag ska
skriva här. När det blir för mycket och för stort
går det inte längre att berätta om. Som att försöka
beskriva en galax för en bakfull mört. För att inte
tala om de saker som jag vet att bara några få förstår.
Jag tar det i små episoder får vi se var det hamnar...
Att
komma tillbaks till Stockholm efter tiden i Skåne var att byta
universum. Till det sämre. Men en fas som var oundviklig. Insåg
med en gång att jag måste flytta ut. Det var för
ohållbart. Och ödet ville något åt det hållet
med. Världen hade blivit galen medan jag varit borta.
Får
känslan av att ha startat en lavin. Mitt uppbrott har smittat
av sig. Hela bekantskapskretsen har breakat och krisat. T & T
verkar slutligen ha gett upp och vi löste det på ett praktiskt
sätt - tjejerna i Visättra och vi grabbar i Årsta.
Ett tag i alla fall...
Det
var helt okej att vara sambo med Tobbis ett tag, även om det
hellre hade berott på andra orsaker. Fick äntligen ta igen
tid med Olivia, och hon vande sig snabbt med att ha mig där.
Lite sömn och mycket terapi, men det är charmen när
man bryter upp kollektivt. Hela ens omvärld befinner sig i samma
fas. Separationsepedemin sveper genom stan...
Fiskade
efter rum och nappade på ett i Hässelby Strand. Bor där
sen mitten av månaden. Delar en 4:a med en trevlig Martin. Det
funkar för den här fasen. Och är redan mer eller mindre
historia. Shit vad saker händer fort nu!
Lustigt
det där med att bo i kappsäck. Första gången
i hela mitt liv jag gör det. Herregud, jag flyttade ju direkt
hemifrån till en egen bostadsrätt och har bott vuxet sen
dess. Jag har verkligen aldrig gjort den resan. Så det var verkligen
dags vid 33 års ålder. Det gick faktiskt snabbt att vänja
sig. Knöliga soffor, samma kläder i tre dagar, bara drömma
om tvättmaskin, stå på perrongen och undra vilket
jävla tåg man ska ta den här gången för
att komma till jobbet, ha så många nya nycklar på
sig att man inte har någon aning vilken som går vart,
mobilen som enda länk till att bli nådd. Det var kul och
lärorikt, ett tag...
Jag
är ingen större vän av rutiner, men avsaknaden av dom
sliter. Deras fördel är att dom tillåter en att gå
på autopilot och använda hjärnan till annat. När
man inte längre vet var man är eller vart man ska måste
man fokusera på det hela tiden. Men det var oerhört nyttigt.
Behövde den här fasen. Den var renande. Öppnade upp
i mig. Jag är glad att den är över, men jag vill inte
ha den ogjord.
Flyttade
över de saker jag ville ha på ett dygn. Hade velat ha mer
tid att gå igenom sakerna, men... Superstressflytt. Gå
igenom, packa, slänga, käbbla, bära, köra, bära
igen bla, bla, bla. Eldprov. Jag såg inte fram emot det, och
det blev snäppet värre. Hela grejen tog precis 24 timmar.
Sov knappt fyra av dom. Gjorde det ensam. Det sög, men efteråt
förstår jag värdet av det. Det här var mitt eget
helvete att ta mig igenom. Ingen hade kunnat göra det åt
mig.
Slängde
mer än hälften av allt jag var tvungen att få bort.
Gloriös känsla. Så jävla skönt! Hade nog
aldrig kommit mig för om inte den här situationen uppstått.
Hade helst velat hälla bensin på rubbet och kasta en tändsticka
på högen, men tidsbristen tillät bara en grovsopcontainer.
Det jag har kvar nu är datorn, böckerna, skivorna, filmerna
och kläderna, okej - och pyttepyttelite pyngel. Men bara det
är en del. Rummet är fyllt av lådor och säckar.
Måste plöja igenom ett varv till. Ska banta livet några
kilon till. För att jag vill det och för att nästa
steg har ett begränsat utrymme. Det känns så jävla
bra! Det var hit jag ville. Nystart med nästan tomma händer.
Har
alltid fasat för att köra bil i Stockholm. Finns allldeles
för många avfarter att missa. Fick naturligtvis mina värsta
farhågor besannade. Körde fel varenda gång. Och det
blev bara värre och värre. När jag skulle sista svängen
till Hässelby ett på natten och plötsligt upptäcker
att jag är i Södertälje, då skrek jag högt
och länge, och garvade som fan. Hade inte kunnat köra mer
fel om jag försökt med hjälp av experter. Tjejen på
Statoil småskrattade och frågade '28 mil?'. Hade
det inte varit för att varenda kilometer kostade pengar hade
jag kunnat se det som en praktisk geografilektion, men det blev en
för dyrköpt erfarenhet. Aldrig mer... (i
varje fall inte i en bil som kostar 3 kr/km + bensin)
Kroppen
skrek som om ett dussin albanska dvärgar gått lös
på den med köttyxor dagarna efter. Som en milstolpe för
att allt det jag byggde upp på Äspö nu var raserat.
Men det är ju inte sant. Det är inte raserat. Fått
sig några rejäla törnar kanske, men det som väntar
är ju tusen och tusen gånger mer helande. Smärtan
kändes faktiskt ganska förlösande efter ett tag. Som
ett tecken på att den delen av resan nu är över. Det
var tvunget att göra ont. Både inuti och utanpå.
Vem
försökte vi lura?
DI-kursen.
Grundläggande dramaturgi den här gången. Känner
hur kugghjulen börjar inta rätt position i huvudet. Det
skulle egentligen gå fortare, men av naturliga orsaker blandas
min uppmärksamhet och fokusering upp. No shit Sherlock! Den här
helgen dominerades mer av att vi slutade låtsas och kom ut.
Som om någon inte skulle ha märkt något ändå.
Det var så genomskinligt.
Men
det börjar ticka igen. Idéer tittar yrvaket upp och vill
ha uppmärksamhet. Och det ska dom få. Har gjort några
nya sketcher och nya scener till Tungsten. När tillvaron väl
är parkerad och stabil igen ska textfabriken Peter gå för
högtryck. Nu är det dags...
När
flytt och jobb var överstökat åkte jag ner igen. Och
fastnade. Men allt det där är en historia för sig.
En historia som inte är mogen att berättas än...
Sen
har vi då resten. Det som är så stort, oväntat
och svårbeskrivet att jag inte ens ska försöka. För
att inte ens nämna ödesfaktorn. Det är en pågående
process som börjar närma sig någon form av stabilitet
snart, eller nåt åt det hållet. Det enda jag kan
kommentera med för tillfället är att man har aldrig
någon jävla aning om vart livet tar en, eller rättare
sagt: vart vägarna man väljer egentligen tar vägen.
Tar
det nästa gång när resan har nått sitt mål...
All
the fear has left me now
I'm not frightened anymore
It's my heart that pounds beneath my flesh
it's my mouth that pushes out this breath
and if I shed a tear I won't cage it
I won't fear love
and if I feel a rage I won't deny it
I won't fear love


Peterix Planet mars 2002
Peterix
tycker och rekommenderar och...
Att
läsa:
PC Jersild
har en hel del läsvärt på sitt samvete. Geniernas
återkomst är en samling berättelser som sträcker
sig som en ihopljugen världshistoria från apmänniskor
till framtiden. Det låter tråkigt, men är bra, mycket
bra.

Ur
högtalarna:
Det finns en kvinna i Kanada som påminner om Alanis
Morrisette, men som får Alanis att låta som en
mörkrädd frälsningsoldat. Den damen heter Dalbello
och är ungefär musikens Modesty Blaise - vacker, hotfull,
cool och dödligt professionell. Det har bara blivit tre plattor
på 20 år, Whomanfoursays, She och
Whore, men satan så bra dom är. Upptäck Dalbello!

Låttext:
Hue & Cry - Life as a text
I´m
reading your actions for full stops and colons
Been sentenced to death by your lines
Thought my close analyzing would stop you from surprising
Your interpretation defined
But one dark day you closed your book and you briskly walked away
One dark day you closed your book and you briskly walked away
Now my evenings are spent light reading
No more needing no more believing
I live my life as a text these days
Clear signs of life are all that I crave
I live my life as a text these days
I´m tilting at windmills or some other symbol
That´s empty as shells in the sand
The truth is performing your smile every morning
Displaying the best that you can
In every way I find myself the hollowest of men
And every day I lose myself and then I wonder when
Some narrator is gonna be my saviour
Write new rules for my behaviour
I live my life as a text these days
Clear signs of life are all that I crave
Live my life as a sentence these days
Make me happy, happy yeah
Live my life as a book these days
Closing the covers never to read
Live my life like a sentence these days
Read the book of love
Read the book of love, my friends
Webbsidor:
Ladislaus Horatius
är i hetluften igen nu när det är valår. För
oss som anser att tid används på ett osunt sätt i
dessa dagar har han bildat

And
now for something completly different; en kul artikel om hamstrar
och analsex finns här
Min
kompis Cina har precis launchat sin egen site - Cinas
cyberhåla Besök den så blir Cina glad.

Citatet:
"Jag vill inte passa in - jag vill passa på"
- ur Ängelen av/med Cecila Frode

Seriestripp:


Film:
Pixar har äntligen släppt ut någonting nytt ur sin
magiska animationsverkstad - Monsters Inc,
precis lika bra som Toy Storysarna. Men
frågan är om inte kortfilmen med fåglarna innan är
roligast...
Har
inte sett Vanilla Sky än, min Tom
Cruise allergi har hindrat mig, men såg det spanska orginalet
Abre Los Ojos (Open
Your Eyes), och den var mycket bra. De flesta säger att
den är bättre.

Filmrepliken
:
"Fool us again little girl, and your suffering will be legendary
even in hell" - Pinhead i Hellraiser
2

På
TV :
I väntan på att James Cameron ska klämma ur sig en
ny film får man nöja sig med hans TV-serie Dark
Angel. TV4 måndagkvällar. Helt okej.

TMB
(Trött Man Blir):
Även om jag ignorerar OS totalt så gick det inte att missa
att någon som heter Salo missade ett mål, och istället
för ryggdunk och tröstande ord fick han bli kallad landsförädare,
blev mordhotad och hans släktingar trakasserade som tack. Ge
upp! Väx upp! Patetiska jävla sopprötter! Jackie Arklöv
fick ju ett snällare mottagande. Hade precis för mig att
sport var en lek. Trött man blir...

Livet
på Peterix planet:
Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står
här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi,
krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på
daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre
så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar
på samma sätt som jag gör (det här
är ju min planet), och jag om någon borde
veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här
är sant, men skruvat. Filtrera...
Att
hitta hem
Det
känns som om skrivbordet jag sitter vid nu alltid har stått
här. Samma med mitt namn bredvid Jennys på dörren
på Nobelvägen 84 i Malmö - det har alltid stått
där. Jag har alltid bott här och levt mitt liv så
här. Det har bara tagit mig 33 år att hitta hem.
Hade
jag varit en något gnälligare människa hade jag gnisslat
över att det tagit för lång tid, men det handlar inte
om det. Allt som sker har sin orsak. Ingenting är onödigt
eller fel. Allt har sitt syfte att föra saker vidare mot målet.
Det har fått ta den tid det har behövt. Nu är jag
här.
Jag
älskar det här stället. 42 kvadrat med kaotiska skriv-
och ritbord, små svarta klädhögar droppade här
och där, den av gamla frukostar och middagar kroniskt överfyllda
diskbänken, mina flyttlådor som skriker efter en bokhylla
att bo i, trägolven, gasspisen, 50-tals mysfåtöljerna
att läsa och sörpla te i, och så kronan på verket
- badkaret! Jag har aldrig sett ett liknande badkar. I vanliga fall
får man kompromissa om det är fötterna eller knäna
som ska få plats under vattnet. I det här badkaret kan
ett hangarfartyg vända. I det här badkaret kan man ta dykarcert.
I det här badkaret kan en rysk atomubåt köra vilse.
Två personer ryms utan problem, och kan t.o.m. rumla runt!!
Erbjud mig gärna Drottningholm och släng in Kina slott i
paketet - jag lämnar inte det här badkaret!
Det
här hemmet är litet men det har allt som behövs. Det
är mitt hem. Vårt hem.
Lustigt.
Daina sa redan innan jultrippen att jag skulle bli kvar. Då
lät det högst osannolikt. Nu är jag här.
Jag
är utmattad nu. När väl jag och flyttlådorna
var på plats (hur många kan skryta med
att få en sambo + bohag som Alla Hjärtans Dag-gåva...)
kunde jag slappna av, och de här månaderna kom ikapp mig.
Är helt slut. Men det är en skön utmattning. Inte den
plågsamma, apatiska utmattningen som utbrändheten förde
med sig, utan mer en känsla av att ha gått i mål
efter ett lååååååååångt
maraton. Trots tröttheten finns där energi i form av vilja,
men nu behöver jag först smälta allt som hänt.
Jag måste ignorera dom kliande fingrarna så att jag inte
rusar iväg utan att processa. Att inte bearbeta en så här
intensiv period med så många förändringar är
en definitiv no-no. Men ingen risk - nuet är så intensivt
och uppmärksamhetskrävande att det inte går att blicka
mer än fem minuter in i framtiden åt gången. Bara
att tänka på middag är ett bautaprojekt varje dag.
Memories
are ment to fade. They´re designed that way for a reason
Jag
har legat ned på sängen mer än en gång för
att spola tillbaks bandet och gå igenom det som hänt. Jag
får inte ihop det. Vi pratar tre månader här. Det
ryms inte på tre månader. Bara under en månads tid
sov jag på 7 olika platser. Jag har flyttat två gånger
på tre veckor. Jag har slutat mitt jobb. Jag har slängt
alla mina saker. Städat upp inne i mig själv och slängt
allt som inte hörde hemma där. Privatlivet har extremimploderat
på rekordtid (be mig inte förklara det
uttrycket, please). Även mina nära har slungats in
i förändringar. En passion så stor och stark och sann
att den t.o.m. påverkar ormar och rum (be mig
inte förklara det heller...) har brett ut sina vingar
över oss. Ödet har gått på övertid. Tusentals
avlägsna pusselbitar föll magiskt på plats och formade
den vackraste bild jag någonsin sett. Jag har lämnat allt
bakom mig och bytt hemstad till Malmö där jag aldrig satt
min fot tidigare. Och det där är bara hälften. Det
går inte ihop. Det kan inte bara vara februari nu. Hade det
gått 10-15 år, okej. Men tre månader...
Det
har varit som att sugas in i ett svart hål och slungas ut i
ett annat universum på andra sidan. Ett helt annat universum
där ingenting man visste sig tidigare går att använda.
Det
liv jag en gång hade tar allt mer formen av en dröm. En
dröm som bleknar ju mer jag vaknar upp till den nya världen
omkring mig. Det kanske låter som en förnekelse av det
förflutna, eller ett förkastande, men det är det absolut
inte. Allting som sker har sitt värde och ett syfte. Men det
bleknar...
Jag
ska inte/orkar inte/har ingen lust att ge mig in på någon
större offentlig analys av det som hänt. Inte nu. Det är
för stort för att bli omedelbart gripbart. För många
bitar som var och en för sig är tillräcklig för
att låsa in sig i ett halvår och bara processa. Jag behöver
TID att smälta det, men tid är allt vi har. Jag har gått
i mål nu. Det är allt som betyder något. Jag har
kommit hem.
Var
är mål? Vad är hem?
Platsen
är som sagt Malmö. Att det blev just där är oviktigt.
Geografin har liten betydelse, jag kommer att känna mig lika
lite Malmöit som jag kände mig Stockholmare eller Luleåbo.
Malmö har det som behövs. Stor nog att vara spännande
och intressant, men inte så stor att den blir hysterisk och
substanslös. Den är vacker och den går att promenera
i utan att det tar flera dygn att komma fram. Den är stressfri
men har puls. Den är varm och hyfsat snöfri. På den
plats jag föddes ligger nu snön så djup att man behöver
periskop för att ta sig fram genom drivorna. Här blommar
Snödropparna. Här är det plusgrader. Jag gillar det
jag sett och upplevt hittills. Jag skulle trivas här även
om det inte vore för Jenny. Jag ser fram emot att få upptäcka
Malmö.
Är
oanställd för tillfället. Halleluja!!! Hade inte pallat
med att jobba nu. Behöver all tid och energi för att smälta
det här och komma ikapp. Att få upptäcka mitt nya
liv. Nuet behöver SÅ mycket tid & energi bara det.
A-kassan får finansiera min återhämtning och adaptering
ett tag. Det är jag värd efter året av hyperintensivt
världsräddande som avslutades med europarekord i inre &
yttre förändring. Jag vet att jag kommer att kasta mig in
i något förr eller senare. Jag är en drönare
- jag är bara inte särskilt bra på det. Men det får
vänta...
Det
viktiga är att hålla kompassriktningen och inte låta
mig dras in i något som suger min energi utan att ge mig något
tillbaka. Men vi har gett varann löftet att bevaka varandras
ryggar från den typen av felkliv.
Ett
finansierat sabbatsår för att växa in i det nya livet
och för att fokusera den egna viljan skulle inte sitta fel...
Hem
är också det lilla livet. 42 kvadrat. En tv mindre än
min bildskärm. En möblering som domineras av de kreativa
arbetsområdena. Inga saker som inte fyller en funktion. Ett
matbord för två. IKEA befriat. Litet. Minimala utgifter.
Det enda som inte är litet är badkaret. Precis som jag ville
ha det. Jag stormtrivs.
Hem
är Jenny.
Jag
ska inte kommentera vårt förhållande med några
större ord. Av flera orsaker. En är att det inte går.
De orden finns inte. En annan är att det inte behövs. Vi
vet - det räcker. Ytterligare en annan är det provokativa
i det vi har. Sen är det inte alltid världens roligaste
underhållning när någon som är totalt konsumerad
av en brinnande passion vill dela med sig av den känslan till
sin omvärld. Booooooring i regel.
Vi träffades.
Sen blev världen en annan plats.
Vi lever
ihop sex veckor efter det att vi träffades första gången.
Det får räcka som indikator på var vi befinner oss.
Att vi nu tar nästa steg är lika självklart och naturligt
som att lägga sig när man är trött. Det har alltid
varit vi två. Vi har bara träffats först nu. Vi hade
aldrig kommit undan varann.
Jag
känner tacksamhet och vördnad. Det är stort, vackert,
sant och överjävla mäktigt, och samtidigt illusionsfritt,
ärligt och äkta. Det finns inte en falsk ton.
Det
är idéerna som styr världen
En tanke
slog mig: allt som går att ta på; hus, bilar, vigselringar,
morgontidningar, brödrostar, skruvmejslar, buttpluggar - allt
började en gång som en idé i någons huvud.
Det är där allting börjar och slutar - i våra
huvuden. Varför behandlar vi då våra huvuden så
illa? Våra egna? Andras? Dom måste få andas och
tänka, skämmas bort och motioneras, njuta och utmanas.
Tyvärr
har idéerna en baksida också. Tänkte på det
en av Burson-Marstellers (B-M är ett PR-företag
som får oss att gilla dåliga saker genom smart marknadsföring,
typ att tro att Shell är miljövänner, att EMU är
bra för alla och att genmodifierade livsmedel är ofarliga)
lakejer sa en gång: "Dagens krig sker inte med vapen
på slagfält - dom går ut på vem som först
skaffar sig tolkningföreträde på verkligheten".
Eftersom idéerna styr världen är dom också
farliga (duh!). Se upp med vad du tror är
sant. Det vi tror är verkligheten kan lika gärna vara någon
annans idé. Se igenom.
One
mans mundane and boring existance is another mans Technicolor
Träffarna
på siten har ökat med det dubbla sen starten och det är
en del folk som är här och hälsar på. Typ 8-9
om dagen eller nåt sånt sist jag kollade. Inte för
att jag måste få min existens bekräftad av en räknare,
men jag kan inte låta bli att få en mild känsla av
förundran. Trots att hela tanken med siten är att jag har
fått för mig att jag har något att säga och
att jag hoppas att andra lyssnar, så kan jag inte låta
bli att undra ibland vad ni gör här. En del av er känner
jag, men det finns också er som jag aldrig har träffat
i hela mitt liv. Jag är glad att ni är här. Att ni
kommer hit igen tyder väl på att det inte bara är
dammtråkigt pretentiöst skitsnack. Att jag gör någonting
rätt. Eller?
Whatever...
Det
privata meddelande Ida Christin lämnade gjorde precis varje sekund
jag lagt ned på den här siten värd så otroligt
mycket. Tack Ida Christin!!!!
Att
skriva sånt här självbiografiskt tjafs är lätt
schizofrent. Att veta var jag ska dra gränsen för när
det blir för privat utan att göra det tråkigt genom
att mala på om hur blommorna mår och hur vädret har
varit. Jag vet att om jag ska läsa någon annans dagbok
ska den fan i mig vara utlämnande och snaskig för att fånga
mitt intresse. Bra självbiografisk underhållning ska vara
personlig och detaljerad, och gärna lätt skandalkryddad.
Det är inte utan att jag känner ett visst ansvar mot läsaren
när jag väl har gett mig in på det här. Jag tror
på att göra det ordentligt eller inte alls.
Måste
bara hålla mig i skinnet. Ett av mina sämre mönster
har varit att leva mitt liv så att det blir ett bra underlag
till memoarerna. Lätt kaosartat m.a.o. Det här mönstret
innebär att risken är stor att om jag har haft en tråkig
vecka så måste jag krydda den med att ha en affär
med prinsessan Lilian, mula utbildningsministern med Mums-Mums, bilda
en sexsekt för varaner, göra ett performance illustrerandes
regalskeppet Wasa´s förlisning med endast ett strykjärn
och mig själv insmord i björnbärsmarmelad som verktyg.
Det här kan vara kul ibland, men är definitivt inte bra.
Att bära på ett mönster som går ut på
att livet inte får vara sansat slår alltid tillbaks mot
en själv tillslut, och drar oundvikligen med sig andra i fallet.
Livet måste kunna få stå still ibland. Vad ville
jag ha sagt med det här då? Tja, något i stil med
att man är sällan ett offer. Lever man i kaos är det
för att kaoset har fått ett personligt undertecknat inbjudningskort.
Vad
det gäller den här sidan ska jag försöka hålla
balansen. Skilja på människan Peter och manusförfattaren
Peter. Inte leva mitt liv som en berättelse. Jag får väl
leva med att ha lägre tittarsiffror än Baren - bara mitt
liv är mindre patetiskt så... :-)
Med
det sagt är det väl läge att lägga till en brasklapp
om att det är 100% människan Peter som agerat de senaste
månaderna...
Your
body is an amusement park - enjoy the ride!
Min
kropp är tillbaks! Den finns, fungerar och är ett instrument
för njutning och aktivitet igen. Den känns inte längre
som en sacko-säck fylld med glassplitter, härsket fläsk
och gamla rostiga båtskrov. Det var naturligtvis inte svårare
än att vara sann mot sig själv. Regel nr 1 för att
må bra. Daglig massage, promenader, annan fysisk njutning och
en stressfri tillvaro är också bra knep. Sen nu när
den är tillbaks på ground zero ska den byggas upp och stärkas.
Vi har blivit kompisar igen, jag och min kropp, efter några
år av att jag har ignorerat dess existens och den bara har gnällt
och surat.
Har
börjat bejaka hedonisten i mig igen. Ivirigt ackompanjerad av
Jenny, som också allt för länge glömt bort att
njuta. Timslånga frukostar, sovmorgnar, siestor, högläsning,
megamys, massage, choklad (och nu pratar vi inte Fazer
eller Marabou, utan the good stuff), film, bad, ostbågar,
promenader, levande ljus, närhet, upplevelser - you name it!
Ta mitt ord för det - njutning är viktigt. Glöm Luther
och njut! Det är BRA för dig. Vi föddes inte till att
lida.
Torbjörn
Säfve sa en gång att människan föds genom utmattning
och dör av utmattning. Jag ska inte käfta emot Torbjörn,
men jag vägrar att gå med på det.
Conny
kom förbi Stockholm dagarna innan jag åkte för gott.
Tror inte jag hade sett honom på ett år innan dess, så
det var fan i mig hög tid. Vi hann med uppdatering på våra
liv, Cookbook, Kvarnen, LOTR, Cosmonova, Pelikan och ett nattpass
hos Annie. Fun, fun, fun! Av någon anledning tror jag att jag
kommer att se mer av mina vänner nu när jag bor där
ingen av dem bor. Som det var när jag bodde i Luleå - att
jag träffade Stockholmsfolket mer då än när jag
bodde där.
Det
var snömodd och grått dagen jag lämnade Stockholm.
Jag kan inte påstå att jag kände någon större
saknad. Stan står ju kvar där jag lämnade den. Den
är bara fyra tågtimmar bort. Kommer nog att besöka
den var och varannan månad ändå. Suga ut det göttigaste
i koncentrerade, fokuserade vampyrattacker. Efter tre år har
jag ju knappt sett någonting annat än jobbet och sängen
och insidan på SL´s farkoster. Behöver nog den här
distansen för att ta tillbaks det den tagit från mig.
Allmän
kungörelse!!!
Åker upp för DI-kursen 6-11 mars. Tänker ha någon
slags hej då Stockholm-barrunda den 9:e på kvällen.
Vi säger väl från 19.00 på Kristallen (samma
ingång som Pelikan på Blekingegatan, Skanstull).
Come along alla som känner för det!
DI-kursen
ja. Synd och skam att den snart är över. Precis när
det började bli riktigt kul. Fick världens intressantaste
läxa sist - att utforska och skriva något om förlorad
kvinnlig värdighet. Alltså, all humor bygger i grund i
botten på förlorad värdighet, halka på bananskal,
tappa byxorna, bli påkommen med något skamligt osv. Ni
fattar. Men av någon anledning så är det svårt
att göra kul saker om just kvinnor, för att av någon
anledning så går det inte att definera vad som är
kvinnlig värdighet, eller hur man förlorar den.
Det
är inte så svårt att räkna ut varför. 99,99%
av mänsklighetens historia har kvinnan varit reducerad till kokerska,
städhjälp, arvingeleverantör och lyxrunkmaskin - inte
så mycket värdighet i det att förlora. Jag har hört
att tiderna har ändrats, men jag är nog en av få som
har hört det. Ibland känns det som den enda skillnaden mellan
1100-talet och 2000-talet är modet och att det är bättre
på tv...
Som
jag alltid har sagt: går det inte att skämta om det är
någonting riktigt, riktigt fel.
Övriga
visdomsord från kursen: Carsten sa att 'om någon säger
att dom vill göra något orginellt som ingen annan gjort
förut - SPRING!!!'. Marika adderade med att vi skulle göra
samma sak om någon påstår att dom är proffs.
Mitt
egna skrivande går så där. Hjärnan funkar kreativt
igen, men verkligheten tar för mycket plats just nu för
att släppa in det påhittade.
We´re
all dying
Fick
ett mail från Karen och låter några av hennes ord
avsluta...
"My
friend's mom passed away on the 9th. She had suffered for cancer for
over 3 years. When he told me I felt this huge relief for him. He
was her primary care giver and he loved her too much to put himself
ahead of her. All I could think was that he finally had a chance,
for the first time in a long time, to live his life for him. I was
chatting with him on Tuesday night and he told me he was diagnosed
5 weeks ago with non-Hodgkins Lymphoma. It's a cancer that basically
attacks every system in your body that is supposed to protect you
from disease. I felt cheated for him. I asked him if he was angry
and he said no... there's no need for anger. Couldn't help but wonder
how he could feel that way.
I finished chatting with him and went to have a shower. Stood in the
shower with the hot water running down me and all I could think was,
How the hell could he not be angry? If I had spent three years of
my life caring for my dying mother only to be told that there's a
chance I face the same fate, I'd find the highest mountain and I'd
scream until my throat bled. Then, clear as a bell in my head all
I could hear was "We're all dying."... and for the first
time in my life I actually understood what that meant. We're born
to die. How can a person be angry for something that is going to happen
sooner or later. We're supposed to cherish the life we have and not
the life we want. All his being sick means is that his life is going
to have a few more bumps before it's over.
I
didn't know much about that kind of cancer, so I looked up some websites
on it. They say that once a person has been diagnosed with cancer,
even if they go into long term remission, they live their life with
the fear that they are dying. Kinda wondering why we all don't live
with that same fear. Why are humans the only species that are aware
they will die... yet they live their lives as though they are going
to live forever?
I'm
a firm believer that people come in and out of your life for a reason.
Everyone is there to teach someone something about themself that they
can't find on their own. His sickness has taught me more than I could
ever have imagined. A huge price for him to have to pay to teach me
something but I don't think I'll ever forget it... and I'll probably
remember him for it for the rest of my life. I guess in a way, that's
how eternity is created. Isn't it?"


Peterix Planet april 2002
Peterix
tycker och rekommenderar och...
Att
läsa:
Törbjörn Säfve
har en tendens att skriva samma bok om och om igen. Men den är
väldigt bra. Molza, älskaren
är förmodligen "urboken" som Torbjörn verkar
utgå ifrån hela tiden. Som vanligt en biografisk, historisk
roman om någon slags konstnär som lever för konsten
och friheten, och för att supa & knulla. Som vanligt mustigt,
färgstarkt, poetiskt, livsbejakande och läsvärt. En
sån där bok som verkligen kan få en att hata sitt
jobb som kommunal tjänsteman. Att istället vilja klä
sig i toga, skriva dikter och omge sig med vinkrus och kurtisaner.
Ett
litet stycke ur Molza sammanfattar rätt väl vad Torbjörn
vill berätta om och om igen. Det är taget från ett
av Molzas kyrkobesök...
"...jag
har aldrig förstått den 'gemenskap' de säger att de
känner mellan dessa kolonner och altare och jag finner den meningslös.
Precis som jag finner det meningslöst att söka tröst
i det faktum att vi ska dö. Jag ser skrattet och livet som en
ständig tröst och jag kan tänka mig att uppresa ett
högaltare åt dessa gudar och äta och dricka och älska
på detta altare."
Sen
finns Dilbert som egen serietidning nu...

Ur
högtalarna:
Ny platta med Creed - Weathered.
Bra som fan!

Låttext:
Marillion - Incommunicado
I´d
be really pleased to meet you if only I could remember your name
But I got problems with my memory ever since I got a winner in the
fame game
I´m a citizen of Legoland travelling Incommunicado
And I don´t give a damn for the Fleet Street afficionados
But
I don´t wanna be the backpage interview
I don´t want laundrette anonymity
I want my handprints in the concrete on Sunset Boulevard
A dummy in Tussauds you´ll see Incommunicado
I´m
a Marquee veteran, a multimedia bonafide celebrity
I´ve got an allergy to Perrier, daylight and responsibility
I´m a rootin-tootin cowboy, a Peter Pan with with street credibility
Always making the point with the dawn patrol fraternity
Sometimes
it seems like I´ve been here before
When I hear opportunity kicking in my door
Call it syncronicity call it Deja Vu
I just put my faith in destiny--it´s the way that I choose
But
I don´t want to be a tin can tied to the bumper of a wedding
limousine
Or currently residing in the where are they now file
A toupee on the cabaret scene
I want to do adverts for American Express cards
And talk shows on prime time TV
A villa in France
My own cocktail bar and thats where you gonna find me
Incommunicado
Sometimes
it seems like I´ve been here before
When I hear opportunity kicking in my door
Call it synchronicity call it Deja Vu
I
just put my faith in destiny it´s the way that I choose--Incommunicado
Webbsidor:
Är profetior, dold historia, myter, ockult, kontroversiella påståenden
osv av intresse? Då är den här siten definitivt det

Exploring
Dystopia
är det coolaste och mörkaste jag sett på länge.
Namnet säger allt om innehållet. Genomarbetat, hyperintressant
och den snyggaste site jag sett på år och dar. Layouten
och färgvalet är högklassig ögonporr. Fem av fem
Peterix Planeter!!!


Citatet:
"Att använda sin tid effektivt handlar i själva
verket om förmågan att kunna be folk att dra åt helsike
utan skuldkänslor " - Scott Adams

Seriestripp:


Kvitto:


Film:
Av någon anledning kom jag aldrig iväg för att se
Moulin Rouge på bio, men nu finns
den på video/DVD. Se den! Se den! Se den! En absinthegalen och
pirr-i-magen rörande kärlekssaga. Scenografi att baxna över.
Kostymer att sukta efter. Musik som får en att yla med i soffan.
Lovestory som gör slut på alla näsdukar inom en km
räckhåll. En fantastiskt vacker resa långt bort från
diskbänksrealism och tillväxtpolitik
Blue
Sky är inte några Pixar när det kommer till dataanimation,
men deras Ice Age är precis lika
kul ändå. Det är skämten som räknas

Filmrepliken
:
"Paranoia is reality seen on a finer scale" - Philo
Gant i Strange days

På
TV :
Ääääääääntligen en
ny kul sitcom - Böcker (Black Books)
på TV1. Brittisk naturligtvis
Svenska
Cleo på samma kanal verkar småputtrigt
lovande

TMB
(Trött Man Blir):
Beslut vid EU-toppmötet i Barcelona: "Om Europeiska unionen
ska kunna uppnå sitt mål att bli världens ledande
ekonomiska område krävs mer arbete. Vi måste inte
bara arbeta hårdare utan längre..." Vem frågade
mig om det här? Jag vill inte arbeta hårt och länge.
Jag vill inte ha mest prylar när jag dör. Jag vill vara
pigg, harmonisk och lycklig - något om ovanstående beslut
är en direkt krigsförklaring emot. Trött man blir...

Ord:
Gonnabe (skapat av Annie
som dissar Wannabe. Kom ihåg vem som sa det först...)

Livet
på Peterix planet:
Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står
här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi,
krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på
daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre
så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar
på samma sätt som jag gör (det här
är ju min planet), och jag om någon borde
veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här
är sant, men skruvat. Filtrera...
Det
tar år att stanna
Det
berättas om en grupp indianer som blev kvar på flygplatsen
i flera dagar efter en längre flygning. Som vi alla vet är
flygplatser inte platser där man frivilligt stannar om man inte
nödvändigtvis måste, så någon frågade
varför dom stannade kvar så länge efter landningen.
Dom svarade att dom måste vänta in sina själar.
Jag
har bett om tid länge nu. I flera år känns det som.
Vilket är sant också. I tre år om jag minns rätt.
Nu har jag fått den. Wam Bam! Bara så där. Använder
jag den vist? Nähädå!
Prio
1 är att stå still och processa allt som hänt. Vänta
in min själ. Gjuta grunden. Allt annat kommer tvåa. Jag
vet det. Jag är ingen idiot (och alla snabbkäftade
vänner håller tyst precis h-ä-r). Varför
gör jag då inte som jag säger åt mig själv?
För
att jag inte är van att stå still. För att idéerna
bubblar och snubblar över varann. För att jag har en ny
stad att upptäcka. För att jag har chansen att slå
på trumman för mig själv igen. För att ett splitter
nytt liv omger mig. För att jag är svältfödd på
upplevelser. För att människor omkring mig har försummats.
För att jag är jag igen - fast new and improved. För
att jag är en ny människa som vill se världen igen
med de nya ögonen. För att jag tror att den här tiden
är begränsad. Men jag hinner. Man hinner alltid. Det handlar
inte om tid.
Men
eftersom jag inte lyckades övertyga mig själv med mina egna
argument utan istället förberedde mig på att kasta
mig över allt och lite till, så sa min kropp - som oftast
är tusen gånger smartare än jag själv - till
mig att lägga av och stanna ordentligt. Detta genom att bete
sig som en gammal vanskött Ockelbo från -58. Trötthet,
yrsel, feber, trötthet, apati, ofokuserad, trött. Den vanliga
visan när jag gör fel. När jag inte väntar in
min själ.
Drömde
mycket om resor också. Med bil. Med tåg. Med tunnelbana.
Till och med paddlade över en dränkt värld. Den generella
betydelsen av resor är förändringar i livet (No
shit Sherlock!), men beror mest på vad man reser till/från.
Olika varje gång för mig. Sug på den Freud...
Whatever.
Det räckte fakstiskt med att bara erkänna det för sig
själv så lugnade det hälsomässiga vinglet ner
sig och drömmarna slutade. Fast bara temporärt...
Livet
som heltidsarbete
Ödet
väger rätt tungt nu. Det smyger inte direkt omkring och
tassar bakom hörnen och hittar på småsaker som knappt
märks. Det klampar in i leriga skoterkängor, vräker
sig i finfåtöljen och slänger medicinbollsstora händelser
i huvudet på oss. Och det ser väldigt nöjt ut. För
det finns ett syfte.
Allt
har gått fort hittills. Vi pratar neutronpartikel-i-ett-milslångt-magnetrör-under-något-atomfysikerinstitut-i-Schweiz-fort.
Det är inte klart än. Därför fortsätter intensivkursen.
Det här är en definitiv crash course i relation och liv.
Så allt sker på en gång. Det vanliga par får
åratal på sig att gå igenom och bearbeta, om alls,
sker på daglig basis för oss. Och det regnar verkligen
utan uppehåll. Det handlar inte om småsaker.
Men
vi ser det som en trygghet. Klarar vi det här klarar vi allt,
och det gör vi ju. Vi börjar vår relation där
de flesta andra slutar. Som det egentligen borde vara. Vi sparar de
rosa molnen till senare. Först bekämpa monster, processa
förändringar, släcka eldar, fylla konton och stadga
upp en omvärld som inget annat vill än att rasa ihop. Livet
är ett heltidsarbete nu. Men jag är lycklig och nöjd.
Vill inte ha det på något annat sätt.
Tbax
t stan
Drabbade
Stockholm för den sista DI-kursträffen. Första gången
på tre år jag var där som besökare. Fint som
snus att vara där utan åtaganden, nåja, utan så
många åtaganden.
Sorg
över kursens slut. Precis när det började bli kul.
Lite irriterad över att jag inte skrivit mer under den här
tiden, men livet är som sagt ett heltidsjobb för tillfället.
Vi ska göra vårt bästa för att hitta på
någon form av fortsättning i alla fall. Men jag vet hur
det brukar bli. Engagemanget planar snart ut när det sammanhållande
kittet inte finns där längre. Om vi hittar ett substitut
kanske...
Hann
med en del annat oxå, Beatgenerator på Mosebacke (det
låter jävligt bra om grabbarna nu), lunch och ikappfattning
med Tanja, Aquaria, dejt med Rikard, shopping, Shipping news, Corbijnutställning
på KH, å sånt.
Min
planerade hej då stockholm baluns på Kristallen blev rätt
mild. Jag var skitseg och förutom några från kursen
kom bara Rikard. Lyckades/hann inte ens fyllna till. När ska
det bli av egentligen?
En
värld av snor
Hann
inte ens hem så drabbades vi av alla influensors moder - synkad
i stereo. Nu snackar vi ingen liten mesförkylning som snorar
sig fram lite småputtrigt över en vecka. Vi pratar tre
kläggiga veckor av feber, floder av snor (över
500 näsdukar strök med, ungefär hela Hallands bokskogar.
Så mycket för mitt miljövänsalibi...),
huvudvärk som om Kroumata använde min hjärna som replokal,
rethosta som om ett myrpiggsvin satt sig på tvären i struphuvudet
och alllmän misär. Host, nys, urk, bleurgh.
Naturligtvis
satte sig skiten på bihålorna också. Inte nog med
att hjärnan i sig känns betungande att släpa omkring
på ibland - att dessutom ha skallen sprängfylld med var
är ett jävla öde. Känns som en elektrifierad flipperkula
rullar omkring över hjärnbarken och plågar synapserna.
Det
har släppt lååååååååångsamt,
men den hänger sig fast som den trögfattade, drängfulla
sista gästen på festen som inte ger sig förrän
han druckit upp den kalla glöggen.
Jag
som precis förundrades över det faktum att jag inte varit
sjuk på nästan ett år. Ibland ska man inte öppna
käften...
Det
kan ha varit en slumpvis kollision med ett virus, men det är
mer troligt att det var ytterligare ett sätt att hålla
oss på mattan för att ta sakerna i rätt ordning. Allt
snor och klägg till trots - det var nyttigt att bli däckad.
Mentalt och emotionellt...
Det
är okej att sova frukost
De två
första månaderna i Malmö känns som om dom kan
sammafattas i sjukdom, processande och en Stockholmsresa, men det
är inte helt sant. Det har hänt saker utanför våra
huvuden med. Vi har blivit med både bokhylla och brödrost.
Mina böcker och skivor har fått ett hem. Jag har börjat
sätta spår. Två liv har flutit ihop till ett. Och
mer väntar...
Varje
gång vi går utanför dörren gör vi något.
Oftast något mycket njutbart. Äter, fikar, promenerar,
ser film, botaniserar choklad. Tog mig t.o.m. iväg och såg
Mannen från Malmberget på Victoria. Har jagat den pjäsen
över hela Sverige sen den hade premiär där uppe för
tusen år sen. Ironiskt att jag hann i fatt den i andra ändan
av landet. Några år till och jag hade väl fått
se den i Grekland...
Vi pausade
på Äspö en helg. 3-rätters, vin och läsa
framför kakelugnen i biblioteket. Rummet knäpper fortfarande.
Som en applåd. Som ett medtyckande.
Jenny
talar om för mig att oavsett finansiering av sabbatsåret
så är vi skapande människor nu. Även jag. Min
tid som timarbetshora är över. Jag hör och håller
med, men det finns en tröskel där någonstans jag måste
klänga mig över för att göra det till 100%. Det
är ingen självförtroende grej - det är att översätta
ett tankesätt till handling. Jag har varit så blodigt sysselsatt
med saker som haft så lite att göra med mig under
så lång tid att jag måste tala allvar med mig själv
mer än en gång för att få mig själv att
förstå. Det är enklare att fostra motorcykelgäng
och fundamentalistiska terrorister än sig själv.
Men
nu när tanken har samlat ihop sig och börjat finna sig till
rätta känns det som det enda rätta. Frågan då
är var jag börjar. Tror jag ska fokusera mer på idéerna
än formatet. Tänka flexibelt. Ha flera dumpstationer.
Ett
gemensamt projekt är på G. Förmodligen det ultimata
relationstestet, men det bubblar skönt än så länge.
Har all potential att bli bra.
Siten
fyllde ett år nu. Nästan 2000 träffar. Kul. Men vad
är det med trenden i gästboken? De senaste inläggen
är i stil med klottret på herrmuggen bakom BP i Sorsele.
Gaykontaktannonser? Whatever...
Jag
försöker lite förstrött se tillbaks ibland, men
det är som att försöka minnas en gammal film jag sett
någon gång - avlägsna, diffusa, osammanhängande
bilder som inte ens har med mig att göra. Främmande och
ointressant. Så mycket har fallit av mig under den här
resan. I det stora och i det lilla. Från tankesätt och
handlingsmönster till små beteendedetaljer. Herregud, jag
har inte mina CD-skivor i bokstavsordning längre, och jag har
inte ens tänkt på det!! Det finns inte mycket kvar av den
jag var längre. Skönt!
Det
är ett nytt liv, och jag vråltrivs med det.
Vi åkte
till Köpenhamn över påsken för att fira vår
förlovning, Jennys födelsedag, våren och, tja, ...livet.
Tog in på ett hotell i Nyhavn som varit ett gammalt 1700-tals
magasin och hade träbjälkarna kvar i rummen. Myyyyyyyyyysigt!
Våren
kom samtidigt med oss och vi kunde sitta ute utan jacka och äta
lunch och solen tog i ansiktet. Herlich!
Danmark
stängde igen över påsken och Nyhavn var lugnare på
kvällen än ett institut för narkoleptiker, men det
var helt överensstämmande med vår sinnesstämning.
Vi höll också en låg profil och myste mest omkring
efter de neonupplysta gatorna utan direkt mening eller mål.
Det var som att äga staden.
En underbar
resa och precis det vi behövde.
En slump
att vi blev inregistrerade på hotellet som hr och fru Holmlund...?
4
kurstillfällen och ett bröllop
Det
är en väsentlig skillnad på att verkligen vilja något
och att bara flyta med. Det låter självklart, men jag satsar
hundra spänn på att den ligger högt på 10-i-topp-listan
över livslögner. Jag fattar skillnaden först nu. Jag
visste inte vad vilja var förrän den kom så starkt
som nu.
Jag
vill dela mitt liv med Jenny. Det är inte en tanke eller en önskan.
Det är en vilja. Vår vilja. Den viljan tar oss oskadda
genom de oroliga vatten vi korsar nu.
Det
är så uppenbart självklart att vi hör ihop. Det
har vi alltid gjort. Därför var det det mest naturliga i
världen att be henne bli min fru - och det blir hon i slutet
av sommaren. När vi gjort våra läxor och är klara
med intensivkursen, men när solen fortfarande är stark nog
för att låta oss byta ringar och ge löften utomhus.
Ingen
ide att springa och kolla kläder eller repa in låtar till
festen. Det blir slutet bröllop. Bara vi. Vi har redan varit
med om de stora showerna. Been there - done that. Den här gången
står kärleken i centrum. Den brukar annars i regel hamna
på 8:e plats mellan pastabuffén och deathmetal-bandet.
Inga gäster, ingen mottagning, ingen fest, inga band. Bara vi,
vår kärlek och vår vilja. Punkt.
Om det
blir en fest så blir den i alla fall inte samma dag, eller genom
vår försorg. Know what I mean, nunch, nunch, wink, wink
;-)
Naturlig
Prozac
Hörde
en fantastiskt, allegedly true, story om allas vår sagotant
Astrid. Det var när det började gå rykten att Astrid
inte längre var så klar i knoppen pga sin höga ålder.
Hennes förlag skulle ha en fest, och för att säkra
att allt skulle gå bra med Astrid fick hon en personlig assistent
som skulle 'hålla koll' på henne, typ. Till saken hör
också att Astrid hade på sig en stor hatt till denna tillställning.
Assistenten
tog sitt jobb på blodigaste allvar och svansade runt Astrid
så mycket som möjligt. 'Smakar maten bra Astrid? Sitter
hatten som den ska Astrid? Sitter Astrid bra? Går det bra med
hatten?' Just framförallt hatten verkade vara ett stort bekymmer
för assistenten. Kanske trodde hon att Astrid skulle riva omkull
ett vitrinskåp med den eller något.
Efter
middagen/festen blev Astrid eskorterad ut till en väntande bil
och assistenten lyckades naturligtvis göra en stor affär
av hatten igen. 'Akta hatten nu när du kliver in i bilen Astrid.
Gick det bra med hatten?'. När hon väl satt sig i bilen
tittade Astrid upp på henne och svarade torrt, 'Om du var
lika väl påsatt som den här hatten skulle inte du
hålla på så här.'
Du
är saknad Astrid.
Pär
sa någonting mycket bra på kursen, 'När jag känner
mig deprimerad brukar jag fantisera om minnesprogram över mig
själv på radion'.
Bolme
hade naturligtvis toppat - 'Jag med, fast på engelska'.



Peterix Planet maj 2002
Peterix
tycker och rekommenderar och...
Att
läsa: Tänk
er Silence of the lambs fast på 1800-talet. En svettigt spännande
seriemördarjakt efter Londons gator, djupdykningar ner i människans
svartaste vrår med det psykologiska kunnande som den tiden kunde
erbjuda, bestialiska mord, oförklarliga gåtor. Låter
det intressant? Sugen på en exceptionellt välgjord och
nagelbitarspännande thriller? Läs då The
Alienist av Caleb Carr.

Ur
högtalarna:
Kent - Vapen &
Ammunition.

Låttext:
Lustans Lakejer - Cynisk
Alla
söker andlighet, men låter mest banala
Alla vill stå först i kön, men ingen vill betala
Ingen vill vara girig, men tar mer än de kan bära
Ingen hatar främlingar, men ingen vill bo nära
Så
om du samlat pengar
köp dig fri från verkligheten
och tro du är förmer
Så tala högt offentligt
ställ dig på de svagas sida
och svik när ingen ser
Alla
vill ha solbränd hy, men ingen vill ha cancer
Ingen vill få AIDS och dö, men alla tar vi chanser
Ingen vill ha vita pengar, alla vill ha svarta
Alla vill ha välfärd, men vi slipper helst att skatta
Vi
vill så gärna vara unika
hålla på vår sak och
stå för det vi gör
Men när flocken samlats
och vi alla börjar yla
är det inte din röst som jag hör
Jag
vet jag låter cynisk
Jag vet jag låter kall
Jag önskar någon kunde svara
på vart vi alla strävar
var är vi på väg någonstans
Jag vet jag låter kylig
Jag vet jag låter cynisk
men det är sant
Webbsidor:
Någon fick en gång idén att låta fans till
Douglas Coupland skriva in verkliga episoder från sina egna
liv som kunde ha varit hämtade ur någon av DC´s böcker.
Patetiskt ibland, men mycket intressant som oftast.

Den
här siten får tala för sig själv...

Något
sötare och roligare...


Citatet:
"Sacred cows make the best hamburgers" - Abbie
Hoffmann

Seriestripp:


Pryl:
Hade
nästan glömt min affektion för SWATCH
klockor, när jag plötsligt fick syn på You
only live twice från The James
Bond Collection. En förstående och älskvärd
sambo förstod mitt trånande och nu sitter konstverket på
min arm. Thanx babe!


Film:
Inte det bästa David Fincher har gjort, men Panic
Room är en mörk och klaustofobisk nagelbitarthriller.
Maj
är nästan löjligt fylld med godsaker på bioduken.
Can´t wait...

Filmrepliken
:
"In the world I see -- you are stalking elk through the damp
canyon forests around the ruins of Rockefeller Center. You will wear
leather clothes that will last you the rest of your life. You will
climb the wrist-thick kudzu vines that wrap the Sears Tower. You will
see tiny figures pounding corn and laying strips of venison on the
empty car pool lane of the ruins of a superhighway." - Tyler
Durden i Fight Club

Satir
:
"The government announced today that it is changing it's emblem
to a condom because it more clearly reflects the government's political
stance. A condom stands up to inflation, halts production, destroys
the next generation, protects a bunch of pricks, and gives you a sense
of security while it's actually screwing you."

GMB
(Glad Man Blir):
Kalla mig primitiv och stimuli-respons betingad, vårsol, värme
och uteserveringar gör att världen känns som
en bättre plats. Glad man blir...

Ord:
Euppies - european urban professionals,
Woopies - well off old people, Ruspies
- russian specialists

Livet
på Peterix planet:
Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står
här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi,
krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på
daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre
så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar
på samma sätt som jag gör (det här
är ju min planet), och jag om någon borde
veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här
är sant, men skruvat. Filtrera...
Attack
of the clones
Vid
en första anblick känns det som om den här månaden
är den förra körd i kopiatorn. Fortsatt snuva med tillhörande
sängförpassning, tripp till Stockholm, middagar & vila
på Äspö, processande, allt för lite ork för
att orka med något annat än att ligga ner och låta
allt som sker ske i huvudet.
Det
här är naturligtvis inte helt sant. Även om flunsan
gick in på sin andra månad och hotade att dränka
oss i våra egna begagnade näsdukar (snart
fyrsiffrigt!) så gav den med sig tillslut och lät
oss få gå vidare, men försiktigt.
Vi har
inte varit några krutpaket, men har iaf orkat med promenader
i den varma våren, en hel del bio och teater, chokladdopad högläsning,
några kreativa ryck, små inredningsattacker (bearbetade
min IKEA-aversion för att reka garderob & hyllor samt bli
med tekanna, hurts och sänglampor), och annat småkrafs.
Hemmet
blir allt mer hemlikt och organiserat som en plats för mys och
skapande och som njutningsbar bas. Det är nästan löjligt
hur mycket man kan kräma ut ur 42 kvadrat om man bara vill.
Vi snickrade
ihop en rätt bra projektplan för vårt gemensamma skapande
på tåget upp till Stockholm. Vi kastar idéer på
varann och jag spenderar allt mer tid vid tangentbordet.
Det
rör på sig. Sakta, men det rör på sig.
Enad
ordfront
När
kraften sakta började rinna tillbaks i kroppen kände jag
av kliandet i fingrarna. Slog mig själv på nämnda
fingrar för att inte börja med allt på en gång
som jag brukar.
Har
prioriterat för att få fram en mix av vad jag vill göra
ur hjärtat och vad som kan ge avkastning. Inte helt lätt...
Först
på priolistan ligger det gemensamma projektet som börjat
rulla som smått nu och är hur kul som helst. Målsnöret
ligger vid bokmässan i september. Tror att det kommer att gå
iland för det vi gör nu är så fyllt av lust och
glädje.
Sen
kommer två tävlingar - en kulturartikel om svenskhet och
en ungdomsbok. En hel del andra ströidéer simmar omkring
därunder, men som sagt - prioritera. Det finns tid för allt.
Det viktigaste först.
Sökte
på nätet om svenskhet och fick flest träffar på
nazi/razi-sidor. Jösses att dom lirarna tar i med storsläggan
när dom ska förmedla sitt svammel. Mitt i deras våldtäktspropaganda
har dom en bild av en liten femårig flicka med en bildtext om
hennes framtid och om hon ska bli våldtagen av "rasfrämlingar".
Vilka pellejönsar...
Har
även skrivit en del bara för att träna. För att
försöka hitta mitt språk och för att öva
storytelling. Själva berättandet går bara bättre
och bättre. Inga problem att hitta historierna och få dem
att rulla på av sig själva. Är full av idéer.
Fun, fun, fun!
Skrev
en novell, Amanda, som kändes tillfredställande
att få till. Vet inte riktigt varför. När den var
klar kom jag på att det var samma story jag skrivit minst tio
gånger tidigare nu bara i en lätt ändrad form. Eventuella
psykoanalytiker får gärna läsa den och andra verk
och se om dom hittar vad det är jag försöker bearbeta
med den historien. (Jag vet redan...)
Beslöt
att jag var mer än klar med den berättelsen nu och skrev
En skada redan skedd för att kontra min
tidigare linje. Hög tid att utvecklas och göra sånt
jag aldrig gjort...
Har
sökt in till en skrivarlinje på Skeppsholmens fhs. Dels
för att jag vill utvecklas och lära mig på allvar
nu, dels för att den ger studiemedel fast den är på
distans. Kan jag få AF off my back under hösten samtidigt
som jag kan mixa den utbildningen med andra projekt å frilans.
Vore perfa.
Fan
dags att skriva på allvar...
X2000
veteran
Var
ytterligare en sväng till sthlm. Jenny skulle upp på Small
Press Expo, och jag tänkte bara glida runt och träffa folk.
Någon slags semester.
Det
blev ingen bra resa. Flunsan kom i snabb retur och sänkte oss
igen. Jag drogs dessutom med andra fysiska defekter som jag gissar
var reaktioner på en stämning eller något liknande.
Letade
efter en massa saker som jag antingen inte hittade eller som var slut.
Tänkte träffa en massa folk, men det blev bara en stressad
kvart med Tobbis och ett hackigt men efterlängtat möte med
Annica. Hade lika gärna kunna stannat hemma.
Bestående
minne blev dock Dramatens/Cirkus Cirkörs uppsättning av
Romeo & Julia. Lyckades mot alla odds lägga vantarna på
restbiljetter och fick en härlig teaterupplevelse. En vild och
mycket fysisk tolkning. Full av energi och infall. Cirkusfolket injicerade
en helt ny anda i det gamla kärleksdramat. Det enda som inte
var bra var turturduvorna själva. Noll med emotionell spänning
mellan dem. Lika romantiskt som en curlingmatch i korpserien. Men
vem bryr sig när det studsar folk mellan tak och väggar.
Ingen
höjdarresa hur som helst. Och nu blir vi kvar i Malmö ett
tag framåt för att fokusera på livet här. Borra
ner tårna ordentligt.
Uppföljningen
av DI-kursen blev som väntat inte av. Lika bra det. Vad hade
den gett egentligen? Tror mer på vad som kan göras på
längre sikt. Är less på att pendla nu...
En
sko som passar
Fem
månader med konstant samvaro, ständigt processande
och en marathonflunsa från hell. Och vi sitter fortfarande ihop
som två plåster som fastnat med klistersidan mot varann.
Om inte värre.
Tja,
va fan, vi trivs ihop - så är det bara. Det flyter utan
gnissel. Vi finns där kompromisslöst för varann utan
att något ego ställer sig i vägen och kräver
förhandlingar. Det känns rent och bekvämt och det skaver
ingenstans. Det är en sko som passar.
Inga
revideringar vad det gäller våra äktenskapliga framtidsplaner
m.a.o. Tvärtom känns det bara mer och mer självklart.
Vi gör vår läxa exemplariskt. Sonderar och identifierar.
Utsätter oss. Spiller ut och städar upp.
Silversmed
är konsulterad. En jovialisk filur med dokumenterat meterlånga
mustascher och imponerande erfarenhet. Honom ska vi ha! Bara en sån
kommentar om en kund som "Han är min bästa kund
i förlovningsringar"... Våra stilistiska idéer
håller som bäst på att formas ihop med hans goda
råd.
Trots
de minimalistiska planerna börja det bli dags att fixa saker
och ting. Präst å papper å plats å sånt.
Jag är så glad att det blir så litet som möjligt.
Det är mindre jobb att få upp ett par snubbar på
månen än att få två människor att byta
ringar under festliga omständigheter.
Släkt
är informerad as well. Förlovningsmiddag och sånt
på Äspö. Verkar vara accepterad som svärson utan
problem. Puh!
Hot
om svensexa har gått ut. Crap! Trodde det var once in a lifetime...
Den
fria viljan var vår tonårsdröm, men vi är bara
instinkt, bara djur och allt är lögn
Nu när
livet, hmm... inte kanske direkt har lugnat ner sig, men åtminstone
har fått en rytm och en linje i sitt kaos, börjar jag se
fler och fler kvitton på vad resan har inneburit. Det handlar
inte bara om de praktiska symbolerna som att jag inte har skivorna
i bokstavsordning (något som jag ändå
måste fixa om det inte ska ta mig en halv dag att hitta det
jag vill lyssna på, men jag har ju iaf bevisat att jag kan),
att jag knappt ser på tv längre och att kläderna bara
ligger i osorterade högar här och där. Nu känner
jag av förändringen i hur jag ser och känner.
Det
finns tusen detaljer som ramar in pånyttfödelsen, men den
starkaste är den att jag inte längre känner att jag
har den roligaste delen av mitt liv bakom mig. Att det roliga och
spännade väntar framför mig. En känsla jag inte
reflekterat över tidigare, tagit den för självklar,
men Jenny hoppade högt när jag sa det. Jag behövde
gräva djupt för att förklara för henne varför
det blir så. Det som känns självklart är ibland
det svåraste att förklara.
Jag
har inte ens sett några bevis på att livet skulle vara
annorlunda. När jag tittat upp för att jämföra
min känsla mot min omvärld har jag bara fått den bekräftad.
Livet
har en förmåga att förvandla en från Långben
till Kafka. Det ger en smällar allt eftersom åren går.
I relationer, i jobb, i vänskap, i kärlek, i det man brinner
för - och för varje smäll är det som något
slocknar. Filtret som man ser världen genom smutsas igen och
världen och människorna som lever i den förlorar sin
lyster.
Jag
vet att i mitt fall har det handlat om besvikelse över att världen
och människorna inte var bättre än så här.
Jag måste ha hoppats på mycket när jag begav mig
ut i livet, för besvikelse är den tydligaste känslan.
Jag vill minnas att jag trodde på att vi visste vad vi gjorde,
att vi var upplysta och ädla varelser med en medveten och stark
vilja som styrde våra handlingar till att vara nobla och sanna.
Men att jag fick lära mig att det finns så mycket annat
i mörkare färger som får oss att ticka.
Inte
så konstigt att jag har känt mig så hemma bland Henry
Rollins, Peter Steele, Tyler Durden och den mörkare sidan av
Jocke Berg.
Den
självklara reaktionen på besvikelse är att ta in mindre,
och göra det med en mildare passion. Det finns en osund trygghet
i det gråa och känslolösa. För att det är
harmlöst. Det kan inte skada.
Som
vanlig finns det inga rätt eller fel. Vi har vår fria vilja.
Vi väljer själva vår inställning till livet.
Om vi väljer att ta in det helt och fullt med både njutning
och smärta eller om vi håller känslorna ifrån
oss för att undvika att bli brända. Från min utsiktspunkt
verkar det som om det senare alternativet är i klar majoritet,
och jag förstår. Det kan vara värt så mycket
att slippa smärta och dålig smak i munnen.
Att
jag inte känner så längre är väl ett tecken
på att att jag återfötts som mitt sanna jag. Att
jag fått en andra chans. Det var definitivt värt att kasta
allt över bord.
Det
är väl inte helt över än. Jag känner fortfarande
den dåliga smaken i munnen ibland. Det har tagit år att
backa föraktet och istället förstå och acceptera
världen som den är, men brytpunkten är passerad. Det
går åt rätt håll nu. Knepet ligger i att förvandla
sig tillbaks till Långben igen.
När
jag ser mitt ansikte i spegeln nu så ser jag någon som
ser ut att trivas med livet. Visserligen ett ansikte med fler linjer
och spår (we´re not getting any younger...),
men ett glatt ansikte. Ett harmoniskt ansikte.
Sen
fick ju de mörkare känslorna och tankarna en helt annan
inramning och en förklaring när jag fick hjälp att
se in i mig själv. To read the full story, scroll further down...
>Infoga
signaturen till Twilight Zone här<
Gick
till samma medium som Jenny besökte precis innan vi träffades.
Orsak? För att det här är en punkt i livet när
jag minst av allt behöver besöka ett medium. Jag har lyckats
besvara de stora frågorna själv utan hjälp. De som
då kvarstår när allt syns tydligt är de som
verkligen behöver ställas.
Jag
hade inga som helst förväntningar på vårt möte,
och gick därifrån med svar jag till stor del uppenbarligen
visste själv och ett gäng goda råd från ett
medium till ett annat. (?)
Jag
ställde till en början tre frågor som sen bara krävde
ett svar, om än ett omfattande svar. Svaret att jag själv
är starkt medial. Något som iofs alla är mer eller
mindre, men en förmåga som är starkare hos andra,
och som blir tydligare ju sannare man är mot sig själv och
ju närmare man kommer sin själ. Något som jag tydligen
jobbat hårt på den senaste tiden. Förmågan
har, som hon sa, accelererat starkt nyligen. No shit Sherlock!
Inte
utan inkörningsperiod tydligen. Saker att vänta är
problemet att skilja mellan mina egna känslor och de som jag
tar in från andra, och när jag kommer till den punkt när
jag börjar se döingar. Inget jag skakar i knäna av.
Det där med hopblandade känslor är ju redan en del
av min vardag. Jag känner av mer och mer. Ibland saker jag inte
ens är medveten om att jag snappat upp.
Hade
visst en döing som hänger med mig. En kvinna i axellångt,
silvervitt hår med bruna ögon och mörka ögonbryn.
Hon vägrade presentera sig och utstrålade sorg. Någon
som känner igen beskrivningen? Ingen jag har känt iaf. Med
den ögonfärgen diskas hon som nära släkting direkt.
Varför hon hänger mig i hasorna får väl sin förklaring.
Hoppas jag. Inte utan att jag undrar...
Att
ha den här förmågan innebär också att komma
ytterst nära sin själ. Något som har sina sidor. En
sida är att känna väldigt starkt när man
gör fel (fel i den bemärkelse att man gör
något i strid mot sina egna värderingar), och att
det resulterar i kraftigare reaktioner och större skuldkänslor
än när "vanliga" människor trampar snett.
Det
här förklarar mycket av det jag känner/har känt
i det jag nämnde innan. Det där med besvikelsen över
världen och människorna. Att jag blandat ihop mina egna
moraliska värderingar med övriga världens. Att jag
varit så snabb och hård i att döma och vända
ryggen. Jag har speglat mina egna, över snittet starka, skuldkänslor
över de felsteg jag själv gjort på andra och inte
förstått varför inte de reagerar på samma sätt
som jag. En klassiker - att blanda ihop sig själv med resten
av världen.
Fick
även förklarat min känsla av utanförskap i den
här förmågan. Ur samma insikt att stå så
nära sin egen själ kommer den komplexa motsättningen
i att vi alla är ett (DiLeva varning, jag vet,
men håll ut ett tag, jag ska någonstans med det här...)
samtidigt som vi bara kan uppfatta, förstå och hela oss
själva när vi är ensamma.
VROOOOM!
Gick det där över huvudet? Okej, ska försöka förklara.
Tänk er att vi alla är små ljus. Som en helhet uppgår
vi i ett gemensamt ljus där våra strålar bildar en
stark ljuskälla, som en sol. I den här ljuskällan kan
vi inte se vårt eget ljus. Det kan vi bara göra när
vi ser oss själva omgivna av mörker. Vi kan bara veta vem
vi är när vi omger oss med något vi inte är.
Hänger ni med? Ingen fara - det här är inte flummigare
än det låter (duh!). Vi kan bara
se oss själva som vi är när vi är ensamma. Därav
känslan av isolering som följer med att stå nära
sin egen själ.
Fler
insikter? Visst! Förutom skuldkänslorna och sorgen över
förlorad kärlek (som vi kom fram till hade
sitt ursprung ur min sorg över att världen inte är
ädlare och kärleksfullare än den är) har
jag burit på en stark prestationsångest (som
nu är till stor del bearbetad). No shit Sherlock - igen!
Förmodligen född ur min osansade vilja att förändra
världen. Något som satt sina spår i kroppen.
Kroppen
är naturligtvis en spegling av själen. Mår vi skit
i själen mår vi skit i kroppen. Det var ju ingen större
överrasking för min del...
Mer
då. Hon såg mina bekymmer över framtiden. Inte för
personlig del utan för vår gemensamma utveckling. Hon sa
att det kommer att bli värre än det är idag. Detta
för att vi undviker att välja. Det behövs tydligen
en rejäl kris innan vi vaknar upp och gör det enda val vi
kan göra. Vilket val? Det mellan rädsla och kärlek.
När
jag fick höra om detta val föll kugghjulen på plats.
Både varför jag envisas med att bära på mina
egna skavsår och varför världen ser ut som den gör.
Det
var ett av de bästa samtal jag haft i hela mitt liv. Hon sa att
om några månader var det nog min tur att ha henne som
"patient/kund".
Jag
gick hem och ägnade lite tid åt att förstå mina
känslor bättre nu när jag vet varför jag har dom.
Sen söp jag mig ääääääääääntligen
full och dum på den rom jag mot alla odds lyckades få
med mig hem från det påskstängda Köpenhamn.
Cheers!



Peterix Planet juni 2002
Peterix
tycker och rekommenderar och ordbajsar...
Att
läsa: Gudarna.
Kom dom någonsin till amerika, och i så fall, vad gör
dom idag? Vad händer om det drar
ihop sig till krig mellan dem och de nya gudarna? Läs Neil
Gaimans American Gods. Roadbook om det okända som bubblar
under verklighetens yta. En resa utanför gränserna utan
att direkt vara fantasy. Oerhört spännade och välskriven
fetlunta som inte går att släppa förrän den är
färdigläst.


Ur
högtalarna:
Liveplattor den här månaden. Två ruggigt bra sådana.
Queensryche sammanfattar sin karriär
på en dubbellive kallad Live Evolution.
Deras musikaliska kvantsprång är uppdelade i sviter och
blir en lysande musikalisk historieresa. Sånär som på
den fetfingrade sopan som ersatt Chris DeGarmo på gitarr...
Fish
har släppt en dubbellive från senaste turnén - Fellini
Nights. Bättre än så här har han aldrig
varit. Nya låtarna lyfter och de gamla växer i sina nya
kläder. Uncle Fish sjunger bättre än någonsin,
men tyvärr inget mellansnack. Finns bara att beställa hos
The Company.

Låttext:
Kent - Sundance Kid
Det
var en gång för så länge sen
Du och jag slogs mot dumheten
Vi följdes åt till våra drömmars stad
Vind i håret och vår sikt låg klar
Vi visste allt pojkars övermod
Ett farligt vapen var vår övertro
Det var en gång i ett annat liv
Ett annat dom mot ett annat vi
Hör
du mig?
Hör du mig
Kan du höra mig?
Allt det här är för dig
Hör du mig?
Hör du mig
Kan du höra mig?
Allt vi sagt, allt vi gjort blev en sång för dig
Ambitionen
var ett långsamt gift
Du höll ut länge men du föll till sist
Och jag den svage jag står ensam kvar
En sista rest av en utdöd art
ref.
Ammunitionen
tog slut till sist
Nu kan ni kalla mig The Sundance Kid
Den fria viljan var vår tonårsdröm
Men vi är bara instinkt bara djur och allt är lögn
ref.
Webbsidor:En
mycket bra nystartad skrivarsida/community, svensk satir och en av
landets bästa serier - Elvis. Men läs först essän
Monkey
think, monkey do från Chuck
Palahniuks site.


Elvis

Citatet:
"Life isn´t a support-system for art. It´s the
other way around" - Stephen King

Serie:


Djur:
Tröglori
- graciös, cool och pälsklädd zenmästare


Film:
Det har varit kul att gå på bio den här månaden.
Två uppföljare spöade skiten ur sina föregångare.
Blade
2
- coooooool och stilistisk horroraction med den hårdaste seriesuperhjälten
hittills. Påminner i sina bästa stunder nästan om
Aliens. Så bra är den.
Episod
2 med-det-fåniga-namnet-som-jag-vägrar-att-skriva-här.
Nu börjar det likna något. SW-magin är fortfarande
lite blek, men jäklar vad det händer grejer i SW-universumet
nu. Mycket att titta på och mer att klura över. Lucas har
definitivt lämnat barnfilmens värld. Med det här upplägget
kommer Ep 3 att bli grym. Yoda - vem trodde att en mupp kunde kung-fua
omkring med lasersvärd som en studsboll i tyngdlöshet...


Filmrepliken
:
"We're here to pick up chicks. We figure an abortion clinic
is a good place to meet loose women. Why else would they be there
unless they like to fuck?" - Jay (& Silent Bob) i Dogma

Satir
:
"If you bought $1000 worth of Nortel stock one year ago, it would
now be worth $49. If you bought $1000 worth of Budweiser (the beer,
not the stock) one year ago, drank all the beer, and traded in the
cans for the deposit, you would have $80. Therefore, it is financially
prudent in these troubled times to drink heavily and recycle."

TMB
(Trött Man Blir):
En vacker dag kommer jag att löpa amok med dubbeleggad köttyxa
på någon biograf när för förtifjortontusihundrade
gången någon felvaggad putslustig jävel klämkäckt
klämmer ur sig "Jaha, då var det slut, nu går
vi hem" när ridån går igen i en sekund mellan
reklamen och huvudfilmen. Trött man blir...

Kommentar:
"You can wear Bunnyears and be a feminist at the same time
honey, you´re multitalented" - Camilla

Livet
på Peterix planet:
Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står
här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi,
krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på
daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre
så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar
på samma sätt som jag gör (det här
är ju min planet), och jag om någon borde
veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här
är sant, men skruvat. Filtrera...
Ett
år per månad
En del
drar ut på första maj för att demonstrera mot orättvisor
i samhället. Eftersom vi gör det på daglig basis så
stack vi istället iväg och skaffade stoooor garderob, hylla
och jättelik hallspegel istället. Med det försvann
mina sista kartonger och påsar och inflyttningen blev komplett.
Mer
saker som hänt inom de fyra väggarna: hallen har blivit
färgstylad och går nu i lila (hyllor och
draperier) med accent av rött, nya överdrag på
50-tals fåtöljerna (svart), Jenny
fick rensningsmani och städade och röjde i en vecka som
en orkan på Red Bull. Resultat - en helt ny ordning ur kaoset.
Allt har plötsligt (nästan) sin plats.
Vår lägenhet är nu ett skolexempel på hur man
kombinerar boende och arbete och nyttjar en liten yta maximalt.
Men
kronan på verket är den nya sängen - en 140´s
Hästens Classic. Skööööööööööööön!!!!!!!
GRYMT skön!!! Med tanke på hur mycket tid vi tillbringar
i sängen så är det den hittills bästa inredningsinvestering
vi gjort. Den känns som vårt alldeles egna ö-rike
där vi är kung & drottning. Lämnar den bara då
och då motvilligt för några representationsuppdrag.
Lustigt nog luktar den lite stall. Har dom verkligen stoppat en riktig
häst i den? Det säger dom aldrig något om i reklamen...
Någonting
hände när de sista stora inredningsbitarna kom på
plats. En slags fasskiftning. Vi har blivit aktivare, sover mindre,
gör mer, är mer drivna. Kanske var det symboliskt med inredningen.
Kanske var det dags att gå in i en ny fas. Dom fetaste bitarna
är nog färdigprocessade nu. Nu är det dags för
det praktiska arbetet.
I samband
med det här kände jag att det var dags att lätta upp
manen lite. Håret var längre än det varit sen innan
hårdrockslockarna rök `89. Tänkte behålla det
långt också, bara lätta upp det lite. Tyvärr
stötte jag på en frisör med alldeles för mycket
egen vilja och trasig kommunikationsförmåga. Hon la uppenbarligen
till en nolla till mina måttangivelser och gjorde mig korthårig.
#¤&"*§##£ amatör...
Okej.
Det växer snabbt ut igen. Jag kommer att vänja mig och det
kommer tillbaks, men aldrig har en klippning svidit så i själen
sen jag var typ tretton. Det kanske bara är hår, men den
sanna äkta Peter anno 2002 är en långhårig Peter.
Längtar tills det har växt ut igen. Det här är
inte jag.
Ska
jag jaga en symbolik i snaggningen så är det väl något
i stil med att få bort det gamla för att ge plats åt
det nya (tror nästan att det var exakt den hårlängd
som motsvarar tiden sen jag lämnade mitt gamla liv som åkte
under saxen). Men skit i symboliken - jag vill hellre ha mina
lockar. Blä!!!
Sommaren
kom över en natt. Skinnjacka blev t-shirt blev sandaler blev
skavsår, men vem bryr sig? Vi doppade fötterna i havet
när vi plockade stenar till vattenskålen, nattvandrar i
det behagligt svala mörkret, tittar på de små nykläckta
ullbollarna och sjöfåglarnas egen dokusåpa i parkdammarna,
suger i oss mjukglass, hör de vårkåta fåglarna
kvittra, känner doften av syrén som den ljumma vinden
för med sig. Guuuuuuuud att det är underbart med sommar!!!!!
Parallellt
med det här så gick isen uppe i Luleå. Jag bor på
rätt ställe...
Vi startade
en ny tradition: att på sommarens första dag gå till
en uteservering och dricka strawberry daiquiri.
Jenny
gjorde en Freudian slip och sa grattis på 5-årsdagen,
och jag reagerade inte ens. Tiden är relativ. Det känns
som mer än fem år. Det känns som hela livet. Sagt
i en positiv ton. Aldrig har livet varit så innehållsrikt.
Bitring,
socker och alkohol
Nu ser
det inre och yttre städandet sitt slut. Lite finputsning kvar,
men grovjobbet är gjort. Aldrig har ett hem känts så
mycket som hem. Aldrig har ett liv varit så fyllt av liv. Aldrig
har jag varit så mycket jag.
Vi löste
upp en ganska laddad potentiell trasselbit. Starka känslor, men
det slutade som vanligt i ärligt samförstånd och att
vi växte både som individer och som par. Det var inte svårare
än att respektera olikheter, att det är okej att inte känna
lika inför saker, och att framförallt inte banka värderingar
i skallen på varandra bara för att. Nyckelord: förståelse
och hänsyn.
Låter
som vardagsmat, men icke. Tolerans är som kvantfysik - det finns
miljoner sätt att praktisera den i teorin, men i den verkliga
världen är den svår att få grepp om. En ståndpunkt
blir lätt en öm tå som blir ett järnrör
att slå med. Man får lätt för sig att man sitter
med facit bara för att man själv har klippt till sitt rättesnöre.
Lååååång näsa - det finns sällan
rätt eller fel. Det är en balansakt att stå för
det man känner och tycker utan att ställa sig på någon
annans tyckanden och kännanden. Men det finns gott om plats i
universum att stå på om man bara vill...
För
mig var det ett oerhört viktigt steg att våga erkänna
och stå för de känslor som varit så laddade.
Jag fattade det inte först, men kroppen reagerade med att först
nästan stänga av sig själv helt och sen vara vaken
i ett dygn. Ibland är jag som en bulldeg som behöver tid
att jäsa för att bli klar. Efteråt kände jag
hur ryggraden rätat på sig flera grader och jag kände
mig oerhört nöjd. Fattade då att jag undermedvetet
skämts för de känslorna tidigare, samtidigt som de
varit så starka och så viktiga för mig. Dumt! De
förlorade större delen av sin laddning bara av att bli erkända
och accepterade. Nu vet jag också att vår relation står
på så stadig grund den bara kan. Är så trygg
jag bara kan bli.
Kommunaltjänstemannaförgiftad
Har
skrivit. Forskat och fyllt på med idéer i samarbetsprojektet.
Lite vanlig skrivträning i form av noveller å sånt.
Pusslar & spånar med storyn till barnboken.
Har
tänkt en del på vad som är "jag" och vad
det är jag vill berätta och hur. Kom fram till tankeväckande
humor, satir och en flexibel verklighet med väldigt tänjbara
gränser. Det blir bäst och är roligast när jag
låter skrattet vara drivkraften och skiter i naturlagarna. Nu
är det färdiglekt med deppiga diskbänksrealistiska
noveller om blod och dysfunktionella människor. Kul att pröva
på, men det är inte jag. Jag är mer Terry Pratchett,
Douglas Adams, Tage Danielsson och Scott Adams.
Skrev
en kulturartikel om svenskhet till Sydsvenskans artikeltävling.
Kom på en bra vinkling, men när den var färdigskriven
upptäckte jag att språket var suddigt. Oklara resonemang,
tråkiga formuleringar, få konkretiseringar och inte särskilt
mycket Peter alls i det. Något som har gått igen i mycket
den senaste tiden.
Funderade
ett tag och kom sen på att jag blivit kommunaltjänstemannaförgiftad.
3 år inom stadsdelsförvaltningarna i Stockholm har satt
sina spår och byråkratiseringen har lagt sig som ett grått
damm över allt jag lärt mig om humor och rak och tydlig
kommunikation. Jag borde stämma dom.
Jag
som läste copy för att motarbeta tråkigt förvaltningsspråk.
Istället blev det tvärtom...
Som
tur är så vet jag att min förmåga finns kvar
där under luddet. Jag har formuleringarna kvar i talet. Det är
när jag ska beskriva skriftligt som någon felaktig switch
därinne talar om för hjärnan att detta stycke ska bli
en rapport till administrationsgruppens projektmöte om interna
rutiner för interna rutiner. En kommunikationsteknik som kan
sammafattas med "skriv långt, tråkigt och otydligt
om ingenting". Kommunaltjänstemännen i Sverige skulle
inte överleva utan den. Jag kommer inte att överleva om
jag inte blir av med den. Nåja, det är väl som att
cykla - när man väl lärt sig...
Slängde
iväg några satirgrejer till Nya
Söndagsnisse Strix för att testa. Fick ett mail
från redaktör Erik Blix som gillade det, köpte det
och frågade efter mer. Det blev skumpa och ett svårbekämpat
leende den kvällen. Hjärnan började dessutom koka av
idéer när den nu har fått en betald dump-plats.
Mitt första jobb sen jag gav mig fan på att göra det
här på riktigt. Definitivt inte mitt sista...
Kom
in på distanskursen på Skeppsholmens fhs. Vilket dels
kommer att bli en behövlig utbildning i att skriva prosa (behöver
verkligen lära mig karaktärsutveckling, miljöbeskrivning,
redigering och... äh - i stort sett allt...), och dels
kommer den att hålla AF på behörigt avstånd
utan att stjäla allt för mycket tid från livet och
skrivandet.
Yes!
Nu börjar det likna något. Det kommer att bli många
ord framöver...
Först
göra läxorna, sen leka
Läste
den första månadskrönikan jag skrev för lite
drygt ett år sen. Ett enda långt jättegnäll
över hur surt mitt liv var, att allt bara var skitoch tråkigt
och hur jag längtade efter något annat. Holy mothafokkin´shit
att saker har ändrats!!!
Jag
lever med den mest fantastiska människa jag någonsin träffat.
En livskamrat som dagligen överträffar mina vildaste fantasier.
Och om drygt två månader är hon min fru. Jag har
skakat av mig all skit och alla rädslor och nojjor som kletat
sig fast hindrat mig från att vara allt jag är. Har utvecklats
mer som människa det senaste halvåret än jag gjort
under hela mitt tidigare liv. Varje dag är en orgie i njutning
och kärlek. Får allt det jag behöver för att
vara lycklig - smaker, upplevelser, närhet, sova, minimalt med
stress & krav, får skapa. Har precis inlett en lovande början
på den karriär jag alltid drömt om.
Pusselbitarna
faller på plats en efter en. Bilden blir tydligare och klarare.
Livet tar sin form, och det ser jääääävligt
bra ut. Varje gång jag tänker att det inte kan bli bättre
så blir det det.
Hur
gick det till? Räddade jag livet på Gud? Gnuggade en lampa?
Fångade en fe? Faktum är att det inte är svårare
än att välja bort det man inte vill ha i sitt liv och att
välja in det man vill ha. Det största hindret för det
är i regel man själv, så det man måste göra
först är att göra sin läxa ordentligt. Syna sig
själv i sömmarna och fråga sig själv noga vad
det egentligen är som styr handlingarna. Varför man gör
det man gör, eller ännu viktigare, inte gör.
Jag
gjorde min läxa, och fick det jag ville ha. Det gjorde Jenny
med. Inte så konstigt att vi fann varann. Vi var pusselbitarna
vi behövde för att göra våra respektive liv kompletta.
Vi stod i varandras kontrakt långt innan vi träffades.
Vägen hit var lång och vinglig, MEN... nu är vi här.


Peterix Planet juli 2002
Peterix
tycker och rekommenderar och ordbajsar...
Att
läsa: Woody
Allen - Complete
Prose. Gillar man Allen på film gillar man Allen på
bok. Allt hans utgivna samlat i en volym.

"The
great Roe is a mythological beast with the body of a lion and the
head of a lion, though not the same lion. The Roe is reputed to sleep
for a thousand years and then suddenly rise in flames, particulary
if it was smoking when it dozed off."

Ur
högtalarna:
Ny platta från Rush efter 5 års
tystnad - Vapor Trails. Hårt, avskalat
och rakt. Tyngre än någonsin.

Sommarlåt:
Crowded House - Weather
With You (fortfarande...)

Låttext:
Nik Kershaw - Billy
Billy
is a new man, he does the best he can
to figure out what it´s all about, and what the hell he´s
meant to be
He does the right thing when expected, nuff respect,
once in a while he likes a smoke and a joke
as long as it´s PC
And he thinks that he cries at the movies
´cos he´s in touch with his feminine side
Sally
wants a proud man
Sally wants a proud man
Sally wants a proud man
But she´s taken all his pride
Billy
is a new man, at least when she´s around,
a model father, or if needed, mother for a day
He watches "Men behaving badly" though
he´ll gladly switch it off if she´s offended,
he´ll pretend it wasn´t funny anyway
He´s got one face he keeps for his woman
And one for when he´s out with the guys
Sally
wants a true man
Sally wants a true man
Sally wants a true man
But he´s living out a lie
Better
go and find an analyst , or something,
time for sorting out his head
Better go and find a book to read about it,
Just like his dady never did
And
he reads Marie Claire at the doctors,
just in case there is something he should know
Sally
wants a free man
Sally wants a free man
Sally wants a free man
But she will not let him go
Billy
is confused, he feels abusive and abused
He´s got his one hand on an olive branch,
the other on his crotch
He drives a sensible coupe,
he thinks Oasis are OK,
he drinks non alcoholic lager though he rather have a scotch
And
he tries very hard to be happy,
but there are a few things in the way
Billy
wants a good girl and a bad girl
and a blonde girl and a brunette
or a Bond girl and a house maid
and a teas maid and a french maid
yes, a sex aid and a Goddess
and a confidante, a wet nurse
and an agony aunt, a lover,
mother, baby sitter,
a young girl with a pretty face
and smart but not to smart
to love an arsehole,
yeah, an arsehole
Billy wants to be an arsehole, singin´
Billy
wants it all now
Billy wants it all now
Billy wants it all now
But he´s too ashamed to say
And
Sally wants a Superman
Sally wants a Superman
Sally wants a Superman
She hasn´t got a chance
Webbsidor:
Konst och Flashanimationer i en så snygg kombination att man
gråter över hur vackert det är

Gothic
Witch hemsida är både en njutning för ögat layoutmässigt
och innehåller stora högar av intressanta och läsvärda
saker, samt är hyggligt interaktiv


Citatet:
"Women are successful in the business world because the business
world was created by men. Men are babies. And women are Good With
Kids" - P.J. O´Rourke

Serie:


Extremt
onödiga fakta:
Alex Liefson, gitarrist i Rush, åt en gång ost för
19 000$ på en eftermiddag

Film:
Årets krypigaste hittills - Mothman.
Mystisk och suggestiv så att man sitter stirrande som ett rådjur
i strålkastarljus hela filmen igenom och glömmer att äta
godiset. Att den är baserad på verkliga händelser
gör den inte mindre creepy.
Missa
inte årets superhjälte-popcorn-kul - Spider-Man.
Klart godkänt nätsving!
Leta
fram LA Story bland videohyllorna. En
Steve Martin rom-com snäppet roligare och intelligentare än
vanligt. En ovanlig feel-good movie.

Filmrepliken
:
"A *person* is smart. People are dumb, panicky, dangerous
animals and you know it" - K i Men
in Black

Satir
: IT-ordlista

Sommardrink:
Lika delar rom och apfelkorn, häll på med typ ananas/guave/passions-fruktjuice
och tryck ner en glaciär av is. Lääääskande!!!!!!!!!!

Livet
på Peterix planet:
Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står
här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi,
krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på
daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre
så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar
på samma sätt som jag gör (det här
är ju min planet), och jag om någon borde
veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här
är sant, men skruvat. Filtrera...
Polkagrisimitationer
och åska
Mycket
sol i juni. Så pass mycket att jag gjorde min årliga imitation
av en polkagris redan nu. Jag brukar ju inte bättra på
mina melanom förrän i juli. Hett, svettigt och härligt.
Å
den andra mycket trevligare mindre solsvidiga sidan så är
det underbart att ligga på en filt i Beijers park och läsa,
mumsa lite och tänka på hur långt bort januari är.
Eller
gå till folkets park på söndagarna för att äta
mjukglass med chokladsås och åka karusell tills hjärnan
snurrar av sig själv. Fun! Fun! Fun!
Eller
ta långa kvällspromenader i okända kvarter för
att se på små personliga hus, blommiga trädgårdar
och alla dessa kaniner som studsar omkring med sina vita rumpor i
vädret.
Vi gick
på MACK´s sommarpremiär på Ribban. En varm
och underbar sommarkväll och havet var så vackert att jag
misstänkte skönhetsdoping. På scenen fick Måns
Möller och Lennie Norman oss att träna upp magmusklerna
i konstanta skrattattacker. Framförallt Lennie har lämnat
mycket av sitt gamla sexistiska material bakom sig och är nu
en slipad fullblodsatiriker med välinställt lasersikte,
samt en mycket trevlig och rar farbror. Slår rätt och hårt
och most of all roligt. En underbar, underbar kväll.
På
vägen hem bröt en fantastiskt värmeåskväder
ut och sopade golvet med alla millennieskiftesfyrverkerier. Blixtarna
lyste över horisonten som regisserad neon. Så öppnade
sig himlen och vräkte ned allt vatten den kunde hitta över
oss, men vi bara skrattade och hoppade i vattenpölarna och älskade
allt. Som karusell fast blötare. Det var två mycket dränkta,
men oj så glada kattungar som kom hem och torkade upp över
en kopp te.
Midsommar
blev en mild helg på Äspö. No big deal. Mest mat och
avkoppling. Dagen efter åkte vi till Gislöv och badade
i havet. Badbyxorna jag köpte för typ tre år sen kom
tillslut i kontakt med vatten innan dom uppnått antikstatus.
Det var buskul att frusta runt i bränningarna och leka säl,
men jag lyckades som vanligt väl med den obligatoriska polkagrisimitationen.
Nu med betoning på "gris". Svider och hettar som om
jag blivit surrad vid masten och piskad med den niosvansade katten.
Jag är ett levande bevis på att man inte lär sig av
gamla misstag. Finns kylbalsam på 5-litersdunk?
Sista
dagen på Äspö lyckades vi med konststycket att ensamma
låsa oss ute i åska och hagel. Men annexet var öppet
och vi fixade till lite vardagsmagi och hade det mysigt i de timmar
vi fick vänta innan nyckeln kom.
Erors
slut
Dygnsrytmen
är totalt uppfuckad. Ena dagen sover vi 16 timmar + sova frukost
& middag, och är ändå trötta när kvällen
kommer. Andra dagar är det helt omöjligt att sova och det
blir nära 24 timmar av aktivitet utan att känna sig lite
smågäspig ens. Ibland sker det i stereo, ibland individuellt.
Processandet fortsätter väl på undermedvetna nivåer.
Det är lite roulettehjul/berg-o-dalbana över dagsformen,
ständiga överraskningar. Tur att vi har svängrum att
leva efter det.
Har
identifierat en rytm hos mig som är minst sagt lite underlig
och drabbar mig då och då. Den går ut på att
under två-tre dagar är jag som sirap i januari både
mentalt och fysiskt. Kroppen är som en gammal påse med
grus och medvetandet befinner sig bara till hälften i verkligheten
(nej, vi rör inte droger...). Sen släpper
det och jag är vaken och superskärpt i ett dygn, kreativ
som en vräkningshotad musa. Sen går det tillbaks till det
normala. Que????????????
Nu är
det ordnat med präst (kvinnlig), ringar,
byråkrati, bukett, nästan alla kläder, fotograf och
vi har ett datum och en plats. Snart är jag en gift man. Ooooooooooowwwwwwwhhhhhhhiiiiiiiiiiiiiiii!!!!!!!!!!!!!!
Ja,
det är mycket spännande och mäktigt, men till
lika stor del självklart. Det är ingen konstruktion eller
händelse - det är en fullkomligt naturlig process.
Efter
ett drygt halvår är vi fortfarande som två plåster
som fastnat med klistersidan mot varann, Och vi har SÅ roligt!!!!!!!!!
Bröllopsresan
blir nog inte Thailand som först tänkt. Det händer
för mycket i höst och vi är fortfarande för djupt
förlorade i varandras ögon (smör, smör...)
för att få valuta för den upplevelsen. Blir nog istället
en spa-tripp till Tyskland eller här i krokarna.
Det
här verkar vara en tid när eror tar slut. Jennys kontrakt
med Puls tog slut och Kellerman återvände med Rocky. No
more Tjejmonster. Det blev skumpa igen, som vid alla förändringar,
och sikte på nya mål. Allt förändras. Det ska
tydligen vara så.
Trygghet
är omvärderat. Har sett det som ett skällsord synonymt
med tråkigt, förutsägbart och färglöst.
En bra ursäkt för att tillåta skit i sitt liv. Men
nu är trygghet omvärderad, och har fått en ny synonym:
frånvaron av oro. Är inte det positivt så vet jag
inte vad...
Success
is not the result of spontaneous combustion; you must set yourself
on fire
När
björnar vaknar upp efter sitt vinteride har dom ett litet problem
- analen har pluggats igen som av en kork av, hmm... 'restprodukter'
under månaderna av sömn, och det går inte att komma
igång med de vanliga björnsysslorna innan den där
torkadebajspluggen har krystats ut. Förmodligen inget lätt
jobb, men när champagnekorken väl avfyrats så rinner
det väl på som det ska igen.
Råkade
ut för ungefär samma sak kreativt. Trots att mycket av förarbetet
med tomtarna är klart i huvudet så gick det inte att komma
igång med själva skrivandet. Kände mig oinspirerad,
och som vi alla vet så är oinspiration bara en dålig
ursäkt för något annat. Varje gång jag satte
mig ner vid datorn så upptäckte jag snart att jag satt
och surfade eller spelade Zen Bones istället för skrev.
Oerhört irriterande och frustrerande.
Men
så lossnade det en kväll. Plötsligt hade jag skrivit
en dryg tiondel av vad jag har att disponera historien på. Deja
vu från förra årets novelltävling - svårt
att få in storyn på det maximalt tillåtna sidantalet.
Först var det svårt att komma igång, nu känns
det som om jag ska arrangera Hultsfredfestivalen i Bergvikskolans
lilla gympasal. Nåja. Får väl karva till historien
så att den passar sin redan förutbestämda storlek.
Men nu får det räcka med tävlingsbidrag. I varje fall
de med storleksbegränsningar. En historia tar den plats den behöver.
Punkt.
Det
där jag kallar oinspiration kändes lite som att ha hjärnan
i lermask. Som om mitt intellekt låg väl inpackat i en
puppa för att... ja, för att vadå? Mogna? Processa?
Lata sig? Förvandlas? Fan vet. Men nu verkar det vara igång
igen.
Oknytten
har en annan form. Dom växer fram ur vår kreativa korsbefruktning
och behöver inte klämmas in i någon story. Nemas problemas
där. Teckningsstil är hittad och det rullar på. Det
svårt att inte bli förälskad i dom små kräken.
Dom har blivit våra barn.
Fick
ju den äran att sitta med i juryn för Fönstrets årliga
novelltävling (som jag vann förra året).
Har fått en rejäl bunt noveller på årets tema
"ensamhet" som jag plöjt igenom. Ska vara en duktig
och hederlig jurymedlem och inte offentligt kommentera det jag läst,
men det har varit intressant och lärorikt.
Som
en generell kommentar till samtliga noveller skrivna av amatörer
som jag läst som tävlingsbidrag och på nätet
(lätt över 100 den här månaden),
kan jag påpeka att väldigt många aspirerande författare
verkar skriva mer om känslor och stämningar än faktiska
historier. Det handlar mer om hur saker känns än om vad
som händer. Vad vill jag säga med det? Jo, det skulle vara
mer underhållande om folk skrev dagbok först och novellen
sen. Eller åtminstone gör en story av känslorna som
vill ut. Som läsare vill jag fråga mig själv när
jag läser - vad händer sen? Enligt min världsbild iaf...
Senaste
numret av Nya Söndagsnisse Strix ramlade ner på hallgolvet
och jag slängde mig över det som en svulten asgam. Hoppade
jämfota efter golvet som en påtänd Marsupilami när
jag såg att nästan halva tidningen bestod av mina grejer.
I stort sett allt jag skickade in kom med. Hade en löjligt bra
dag som slutade i en välplanerad skumpafylla. Nu är jag
satiriker på riktigt!!!!!!!!!! Whoooohoooo!!!!!!!!!!!!!
Bara
att få basha någon som Kristina Axén Olin och få
betalt för det!!! Det här är kuuuuuul!!!! Och pengarna
känns så mycket mer värda än blodspengarna
jag fick när jag lämnade in min kropp 8 timmar om dagen.
Nu börjar det likna ett liv.
Långt
upp i Bottenviken
Blåste
upp till Luleå några dagar för att visa att jag lever
och för att ge Jenny en guidad tur runt i mina barndoms kvarter.
Resorna
strulade både upp och ner, men lustigt nog i slutändan
till vår fördel. Utom på hemresan när mitt bagage
ville se sig omkring och tog ett annat plan, men det hittade hem igen
redan samma dag.
170
mil norrut var världen lite regnigare och åskigare, men
fullt överlevbar. Det kändes lite klurigt att åka
till morsans nya lägenhet ute på Udden bland de gamla träkåkarna
än den gamla vid järnvägen på Bergvikskurvan.
Som Rikard sa - en epok har gått i graven. En 34 år gammal
era är över. Men som livet är nu är det precis
som det ska. Allt ändras. Allt är nytt.
Nya
lägenheten är i alla fall tusen resor bättre än
den förra. Ljusare, större, bättre och med en grym
utsikt över vattnet från altanen. Klart uppköp av
morsan på äldre dar. Nu har hon fått det hon alltid
velat ha. Jag är glad för hennes skull.
Tog
med Jenny på en Peter-historisk guided tour runt stan och kring
Bergviken. En liten resa i mitt förflutna. Det är väl
ett drygt år sen jag var där sist, men det känns som
längre eftersom tiden har haft en annan form den senaste tiden.
Historiens vingslag kändes avlägnsa. Det blev tydligt för
mig hur definitivt jag lämnat den stan bakom mig. Inte ens 30
år kunde rota mig där.
Det
mesta är sig likt. Några få uppiffningsryck inne
i stan. Någon har lurat i Shopping att det är en båt.
Domus har förvandlats till något som liknar Gallerians
lillebrorsa. Några nya typiska storstadsbutiker som jag aldrig
väntat mig skulle hitta till Luleå. Helt i strid med här-ska-ingen-jävel-komma-och-vara-frammåt-och-innovativ
mentaliteten, men stan har ju alltid trott att den är en filial
till Stockholm.
Fikade
med Ingemar och bumpade senare in i Annelie S. och catchade upp. Inte
helt oväntat står kulturlivet i stan helt still (när
det inte går kräftgång...). Jag är så
glad att jag stack.
Undantaget
som bekräftade regeln var en tysk wassertheater från Berlin
som gästspelade på Norrbottensteaterns parkering. En fantastiskt
surrealistisk blandning mellan teater/performance/dockteater. Tänk
er att Staffan Westerberg, Salvador Dali och David Lynch dragit i
sig en hink LSD och gjort något ihop, framfört på
en scen som liknar en Road Warrior variant av professor Balthazars
maskin. Ackompanjerat av tysk industrissynt som får Kraftwerk
att likna Arvingarna. Galet, genialt och så jävla coolt!!
Gjorde
Bar 1 och Gio med Magnus, Roffe/Emily & C:o. Höjdarkväll!
Det var så förlösande och så fantastiskt att
se dem igen. Öppnade med en Skengravid Rottweiler (6
cl tequila, 4 cl tequila rose, mjölk, is) och sen blev
det bara värre. Som om det går att bli annat än skitfull
i det sällskapet...
Jag
älskar dom där underbara jävlarna! Och dom älskar
mig! Och nu även Jenny! Det var så mycket bozande, värme,
skratt, bus och kärlek i luften att hjärtat hoppade omkring
och gjorde volter. Roffe körde skeden-i-näsan tricket, fick
våra händer att ryka, berättade om sin nya goth-brandbil,
bar omkring på oss som vi vore små vantar, berättade
om den Tromaproducerade zombie-filmen som ska spelas in i Luleå
där han spelar den onde, och även det jag väntat att
få höra om hur länge som helst, but that´s a
secret...
Lätt
en av årets bästa kvällar! Vi avslutade den fyra på
morgonen med att gå efter stranden och se den nyuppstigna solen
kasta sina strålar genom diset över vattnet som svepte
in stan och förvandlade husen till konturer. Ett vackert avslut
på en vacker kväll med ett vackert umgänge.
Mötet
mellan blivande svärdotter/svärmor blev som väntat
lyckat. Morsan verkar ha tagit mitt förestående giftermål
med ro. Jag är ju trots allt den med omdömet i familjen.
Hon pratade mycket och till och med jag fick höra saker jag aldrig
hört förr. Det var trevligt och avslappnat och vi övertalade
henne att komma ner till jul.
Som
vanligt idiotiska mängder mat. Jag måste aktivera utfordringsgenen
i föräldrar efter som magsäcken blir som en kondom
med ett regalskepp i både här och på Äspö.
Jag har naturligtvis ingenting med det att göra. Meningen
"nej tack, jag är mätt" verkar på något
mystiskt sätt raderas från mitt vokabulär i de här
situationerna. Ska hur som helst inte äta igen förrän
i oktober...
Vi fick
med precis det vi ville + lite till på de fyra dagarna vi var
där. En lyckad resa, men jag är glad att vara tillbaks hemma
igen. Här väntar mycket, och nu börjar livet komma
i gång på riktigt...


Peterix Planet augusti 2002
Peterix
tycker och rekommenderar och ordbajsar...
Att
läsa: Gamla
Monty Python medlemmen Eric Idle har
skrivit The Road To Mars. Ett småkul
litet sci-fi äventyr som dessutom lyckas vara en essä om
humorns väsen och konstruktion. Inte halsbrytande, men småputtrigt.
Eller som Steve Martin skrev om den: "I laughed, I cried,
then I read the book".

PJ
O´Rourke
har skrivit mycket kul. En av hans böcker heter Holidays
In Hell - en samling reseberättelser från 80-talet
från osannolika resmål som Sydafrika, Beirut, El Salvador,
Flilppinerna och EPCOT. O´Rourke må vara ett litet svin
("He´s so right he´s gotta be left"),
men ett väldigt roligt litet svin.


Ur
högtalarna:
Snubblade över en relativt okänd, men ruggigt bra sångerska
- Anggun. Tänk er en fransk-indonesisk
hybrid mellan Kate Bush/Shakira. Grym röst och förstklassiga
etnosoullåtar att använda den till. Hade en hit med SWATCH-reklamen
Snows On The Sahara för något
år sen. Missa henne inte!!!

För
er som tycker att Vapor Trails är
för skränig och svåråtkomlig rekomenderas Geddy
Lee´s soloplatta My Favorite Headache.
Melodiöst, varierat och jävligt bra. Faktum är att
den här plattan är bättre än de flesta Rushalstren.


Låttext:
Dalbello - eLeVeN
i
follow
head over heels
taunting me like a messiah
says, "do you believe in me?"
i
see you
call out for me
the line between Truth and Desire
crumbles so easily
i count the seconds
and the minutes seem like hours to me
i count to seven
and the heat turns up another degree
i count eLeVeN for the
reasons why it happened to me so easily
i count eLeVeN
eLeVeN
"free
me", she says, "heal me"
eLeVeN
i count eLeVeN when
you offer me the length of your hand
i count eLeVeN when you
caution me to strengthen my stand
i count eLeVeN when you
say that you're an innocent man--
oh spare me--baby--spare me
ah did you ever
stop to think about the need of a friend
and go easy on me, easy?!
i count eLeVeN when
my patience hits a quarter to three
i count eLeVeN
in the name of what's important to me
i count eLeVeN
strikes for you, for not believing in me
there ain't no heaven
when a promise doesn't mean anything
if all's forgiven
i count eLeVeN--
i count eLeVeN
don't
save my soul
don't raise my hope
then take it away
don't make me whole
don't saveth my soul
just let me go
to rise up from the sleep i'm deep in
to walk out from
the dream i breathed in....home....home
one....two
the colour of blue
lightening strikes in a moment of truth
three....four the night that i swore
i got nothing to prove -- you got nothin--no more
and if all's forgiven i count eLeVeN
thou
shall not take a woman in vain
thou shall not take another woman
thou shall not put a promise to shame
thou shall not make a fool of no one
i count eLeVeN
thou shall not take a woman in vain
thou shall not take another woman
thou shall not shape a man into clay
thou shall not go on unforgiven
(i gotta count)
one....two the colour of blue
lightening strikes in a moment of truth
(and then i go)
three....four the night that i swore
i got nothing to prove -- you got nothin no more
six....seven is almost eLeVeN
you broke a word not easily given
eLeVeN
all's forgiven when i count eLeVeN
Webbsidor:
Sjuka, roliga och udda bilder...


Citatet:
"Att vara vuxen innebär att vara förälder åt
sig själv" - Gina Jacobi

Serie:


Ord:
Dricking - vad nordnorska fjortisar kallar
supa

Film:
Ghost World är en amerikansk Fucking
Åmål fast med vassare dialog och coolare karaktärer.
Skitkul kultrulle trots att man har tonåren ljusår bakom
sig. Gå och se!
Hatar
när det tar tusen år för en film att hitta hit. Som
det gjorde för Jeepers Creepers.
Helt okej teenage slasher, trots tonåringarna. Det är ont
om hyfsad skräck dessa dagar. Den här duger gott.

Filmrepliken
:
"That's thirty minutes away. I'll be there in ten"
- Winston Wolf i Pulp Fiction

Bildgåta
: Vad
är det här? Rätt svar, eller närmaste gissning
vinner ...umm, något... maila!


Sprit:
Den ordinarie Negritan är en halvdan
rom som mest smakar oraffinerad öststatsbensin, men nu finns
det en Negrita Spice med inslag
av arrak, russin, kokos och vanilj som nästan liknar den fantastiska
Captain Morgan. Klart drickbar.

Livet
på Peterix planet:
Först av allt en liten disclaimer:
ta inte det som står här så jävla bokstavligt.
Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt
och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite
kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland
att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt
som jag gör (det här är ju min planet), och
jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på gott
och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...
On
the beach
Det
finns en viss torftighet i att ha växt upp i Norrbotten. Visst
märktes det redan då en smula, men nu när alternativen
finns att jämföra med så förstår jag verkligen
vad jag missat.
Visst
var somrarna underbara (efter tio månader av
vinter är att bli piskad blodig av en albansk dvärg underbart,
bara man slipper snön och kylan), även om dom var
korta, alldeles för ljusa och sällan särskilt varma.
En norrbottnisk sommar är mer som en vinter utan snö.
Dessutom
har Luleå lyckats utmärkt med att förta känslan
av att vara sjöstad genom att effektivt och hänsynslöst
blockera bort varenda möjlighet till kontakt med vatten. Att
det fanns ett hav där precis i närheten förvandlades
snart till en legend som fördes vidare från generation
till generation mörka och kalla kvällar på den nu
mer utdöda Stadspuben. De oerhört fula Tutti-Fruttihusen
i Norra hamnen skymde ju all utsikt mot Bottenviken. Enda sättet
att få se hav och känna sand mellan tårna var att
ställa sig i kattlådan och titta på ett vykort från
Spanien. Att växa upp i Luleå var att luras på sommar
och hav. Men nu har jag fått min payback.
Nästan
hela den här månaden har spenderats utanför stan med
att vakta hus. Och det var välkommet. Tillvaron skrek efter miljöombyte,
öppna ytor, reflektion och utvärdering. Värmen gjorde
lägenheten kvalmig och klibbig och fick en att känna sig
som inrullad i smör och socker. Den uppfuckade dygnsrytmen med
trötta dagar och speedade nätter och vice versa i en ologisk
följd fortsatte. Nu även kryddad med rastlöshet, fluddrigt
ofokuserad koncentrationsbrist och underliggande oro. Hög tid
att backa och gå till botten med orsaken. Helst på distans.
Vi fick
vårt miljöombyte och kastade loss från vår
vanliga tillvaro. Svärfar & C:o åkte iväg till
England och vi tog på oss att vakta hus, hästar, katt och
groda i Gislöv. En inte helt obehaglig syssla att pyssla och
såsa runt i ett hus vid havet.
Djuren
tillförde betydligt mer trevligheter än besvär. Hästarna
(om man nu kan kalla något som inte är
större än att man kan ha det som pålägg precis
som det är för häst) mumsade mest på för
egen maskin och behövde bara matas lite och släppas ut &
in. Ganska mysiga och harmoniska små lufsar, helst när
dom inte är större än en fet hund.
Utvecklade
en speciell relation med huskatten Saga. Då hon först såg
mig när jag släppte in henne för första gången
gav hon mig en förödande kattblick som sa "vem är
du och vad gör du i mitt hus?" och struntade sen fullständigt
i mig. I varje fall i några timmar tills hon förstod att
jag var den rätta människan att ty sig till om man vill
ha mat och bli kliad på magen i timmar. Efter det var hon efter
mig som en föräldralös ankunge. Så fort jag satte
mig för att läsa eller kolla på tv hoppade hon upp
för att få mysklibehandling. Det ultimata kärleksbeviset
var när hon stolt jamande visade upp en nyfångad mus för
mig. Hon hade dessutom tydligen sprungit runt och letat efter mig
efter det att vi åkt. Mysigt med katt, men det räcker gott
med den tillfälliga varianten.
När
vi inte matade, släppte ut/in/myste med djuren, läste vi,
skrev, pratade boken, sov, kollade film på någon av +canalerna,
mumsade, utforskade vinkällaren, tog promenader och framförallt
badade.
Här
kom belöningen efter 30 torra och frusna år i Norrbotten.
Att kunna få samma upplevelser i Sverige som på Kreta
har inte riktigt ingått i min världsbild. Varma mörka
nätter och varmt salt hav är ren science fiction för
mig. Välregisserade drömbilder från en Chris Rea video.
Softad reklam från Vingresor. Men nu, äntligen, fick den
värme- och vattenälskande tropiksköldpaddan i mig släppas
lös i sin rätta miljö.
Jag
hoppade i plurret så fort chansen gavs. Morgondopp, nattbad,
vågsurf, undervattensbubblande - you name it. Havet sköljde
bort alla bekymmer och den sega tröttheten som ibland lägger
sig över sinnet som kylskåpskall sirap. När jag stapplade
upp på stranden igen efter att ha lekt säl bland vågorna
var det som en nyfödd pigg och vaken människa. Härligt,
härligt, härligt!
Hade
köpt ett par simglasögon i tron att jag skulle leka Costeau,
men tången och sanden gjorde vattnet lika sörjigt att dyka
i som marmelad. Men vem bryr sig? Det gjorde inte heller något
att ha ett sandslott och en salladsskål med tång i badbyxorna
efter att ha surfat på bränningarna som slog in över
sandbankarna. Det var bara som en gigantisk, blöt, naturlig karusell.
Jenny såg mitt saltstänkta skratt och sa: "Och
du som trodde att du hade din roligaste tid bakom dig".
På
några timmar var man helt lantanpassad och gled rufsig och rugged
omkring i saltstänkta linnekläder med sand i fickorna utan
att veta var klockan eller mobilen fanns. Stan kändes såååååå
låååångt borta. Avgaserna byttes mot doft
av hav och tång, citybrölet mot vågskvalp och skrän
från måsar och tyska turister. Nice!!!
På
minussidan kan nämnas insekterna, helst arachnoiderna. Jag har
inte vanligtvis så mycket emot spindlar, men när vi hade
tvåsiffrigt av dem i sovrummet och den största såg
ut att kunna svälja en folkabuss, samt att jag hittade en stor
grön en på utflykt i mitt hår, då mötte
dom sitt öde i dammsugaren. Beklagar små åttabenade
kräk, men det finns en gräns för när man slutar
sova lugnt med er i rummet.
Fanns
fler flugor än i Senegal också. Borde väl egentligen
ha låst in alla flugor och alla spindlar i ett rum och låtit
dem göra upp. Let God sort ´em out.
Det
var skitväder några dagar, men då satte vi oss bara
i rummet, tände så många ljus vi bara kunde hitta,
drack kaffe med Grand Marnier och kurade upp i soffan medan regnet
och stormen piskade mot fönstret. Slängde mig faktiskt i
plurret en stormkväll också. Det var kallt som satan att
komma upp på land i blåsten, men vågorna var toppen.
Miljöombytet
och havsluften ställde mycket tillrätta. Sömn och energi
balanserades upp och rytmen blev mycket normalare. Jag hatar att erkänna
det, men rutinerna med djuren gjorde sitt också, även om
jag anser att rutin är ett fult ord.
Där
föll också en annan polett ner vad det gäller skapandet.
Jag saknar rutiner och jag har ingen riktig arbetsdag. Inte heller
prioritering i det jag gör. Den pusselbiten föll snabbt
på plats och väl på plats igen ska jag avsätta
block med tid för varje syssla och göra en priolista över
det jag håller på med.
Att
sen alla förändringar som händer är positiva hindrar
dem inte att vara stressfaktorer. Skulle jag ta ett test skulle jag
nog slå i taket. Livet har ju inte stått still en sekund
det här året.
En annan
grej som förmodligen också bidragit till oron är min
ekonomiska och yrkesmässiga frihet under hösten. Nu löste
sig allt till det bästa. Får utbildningsbidrag tiden jag
pluggar och får stämpla resten som jag inte drar in frilansstålar
på. Dessutom tappade AF helt intresset för mig när
jag inte längre är 100%. Slipper jag riskera att få
dom flåsandes i nacken när jag minst av allt behöver
det.
Har
nog, av ren vana, fortfarande dragits med den där jävla
tanken att det här är lånad tid, att någon ska
komma och ta den ifrån mig, men det är ju så här
livet ser ut nu. Nu kan jag arbeta i fred tills jul och jaga fler
uppdrag så att jag kan stå på helt egna ben då.
En sån
här tid med lugn och bad och strandpromenader och frukost i trädgården
har en förförisk verkan och förgiftar hjärnan
med tankar på att skaffa eget hus. Den åkomman botas lätt
med ord som "gräsklippare", "fuktskada",
"fastighetsskatt", "värmepanna" och "ogräs".
Det var med saknad vi lämnade huset, men det står kvar,
och det finns fler att hyra på liknande platser, där man
kan suga ut det göttigaste och slippa skitjobbet.
Bed
& Breakfast
Direkt
efter huset i Gislöv tog vi över Äspö några
dagar. Åsa & Thorbjörn var helt slutkörda efter
en intensiv period med massor av turister och såg ut som uppstressade
zombier. Vi avlöste dem så att de fick blåsa iväg
för att hämta andan och sänka blodtrycket.
Efter
bara en dag förstod vi varför. Fixa frukost, mangla lakan,
pussla med bokningar, städa rum, vara konstant tillgänglig
och ha folk surrandes omkring sig hela tiden. På 12 timmar var
vi redo att boka in oss på kurort. Serviceyrket slet hårt
på våra ömma konstnärsjälar, och kroppar
(mangla lakan är det närmaste man kan komma
kremering utan att faktiskt vara död, ironiskt nog har jag talang
för det). Bara det att stiga upp före tuppen för
att få färskt bröd direkt från bagaren. Jag
som hade slutat med att stiga upp. Nåja, får väl
se det som en påminnelse om vad jag slipper.
Vet
att det låter som ett lyxproblem när 99% av övriga
världen brölas upp ur sängen före fan på
daglig basis, men jag hatar det verkligen, har hatat det hela mitt
liv, och har tagit ett aktivt beslut att sluta med det. Vi väljer
hur vi vill leva våra liv vet ni...
Vi satt
fast där dygnet runt som brottslingar i fotboja och kunde inte
njuta av våra vanliga promenader och sovmorgnar, men en dag
när alla checkat ut, allt var städat och det faktiskt var
några timmar tills de nästa gästerna skulle komma,
då smet vi ned till stranden för lite sol, hav och strandpromenad.
Då
jag låg där på stranden i skuggan under ett träd
och kände saltvattnet från mitt nybadade hår rinna
ner för mitt ansikte medan Jenny förvandlade mig till ett
levande sandslott, kom jag på att det här är den bästa
sol & bad semester jag någonsin haft - utan att ens lämna
landet eller rent tekniskt sett inte heller ha semester. Och det slog
mig även att det är så här livet kommer att vara.
En serie självskapade njutningar. Jobbet följer alltid med
i huvudet och är en del av mitt liv, inte ett tidsreglerat köp
av min kropp. Det finns inte längre någon motsättning.
Jag sitter vid rodret till mitt eget liv. Alrightee!!
Vi överlevde
naturligtvis allt jobb och husvaktande och kom hem till en lägenhet
som var minst 10 grader varmare än när vi for (Värmebölja
anyone?), men med sinnen i mycket bättre skick än
när vi for.
Saknade
vänner
Tobbis
sökte sig ner till våra breddgrader och hälsade på
över en dag. Oförskämt smal, kroniskt leende och omåttligt
nykär i nya flickvännen Hanna. Han har tveklöst landat
på fötterna efter skilsmässan och såg lyckligare
ut än någonsin, vilket gör mig lika glad. Hanna är
en söt tjej som verkade mycket trevlig de få gånger
hon fick lös munnen från Tobbis pussande för att prata.
Nykära kan ibland vara lika sociala som en trasig adventsljusstake.
Vi möttes
upp i Malmö och åkte över till Köpenhamn för
att såsa runt där över dagen. Det var mulet, men varmt
och klibbigt ändå, och proppfullt av turister. Vi gick
själva in i turistrollen ordentligt och hoppade på en guidad
båttur under vilken vi lärde oss framförallt två
saker: att Köpenhamn är en mycket vackrare sjöstad
än Stockholm, och att om man är mer än två meter
lång blir man skalperad när man åker under broarna
i staden. Ej att förglömma att Den Lille Havsfrue måste
vara universums mest hypade sevärdhet. Det är en staty,
och dessutom en simpel och ful staty goddammit!!! Den är lika
sevärd som en påse chips!
Tillbaks
på landbacken gick vi på en shoppingspree i lågprisbutiker
och samlade på oss en massa junk och godis. Dumb fun. Åkte
sen tillbaks till Malmö för att käka middag och babbla
lite. Bästa sättet att få loss kärleksparets
munnar från varandra var att stoppa mat i dem.
Det
var kul att se honom igen. Vännerna är saknade. Rikard dyker
ju upp då å då på ICQ´n, men Conny har
varit totalt osynlig den här sommaren. Hello?
Det
sociala livet har minst sagt gått på sparlåga sen
den stora livsförändringen med tillhörande processande
inträdde, men nu börjar det lossna och livet utanför
knackar på dörren och vill in. Nu händer det saker.
Livet
efter Gud
Jobbade
inte så mycket som väntat i Gislöv. Det var för
mysigt med hav och djur samt att datorn där var för inpyrd
med stela och fyrkantiga byråkratiska energier. Jag kunde ha
skallen full med idéer, men när jag satte mig för
att skriva sög tråkenergierna i arbetsplatsen ur mig allt
lika effektivt som en mutantmygga från Chernobyl och lämnade
ett tomt skal lika kreativt som finansministerns gabardinbyxa. Gjorde
det enda rätta och sket i det.
På
Äspö fanns det helt enkelt inte tid att skriva.
Men
vi satt och benade en del med oknyttboken. En handfull är tecknade
och vi diskuterade form och stil och upplägg. Den tar form och
blir tydligare, och i och med det blir vi mer upphetsade och motiverade.
Ska jobba hårdare med den nu när Jenny sitter och tecknar
i timtal varje dag. Jag har varit så inne på att övertyga
andra på hur bra den kommer att bli att jag nästan glömt
att säga till mig själv. Den blir definitivt prio ett hädanefter.
Vi har
visat upp de första för en utvald skara. Responsen har varit
bra och har fått några poletter att ramla ned. Den kommer
att bli så bra. Någon som vill förhandsboka
ett ex?
Har
lagt tomtestoryn på hyllan. Dels vill jag inte stympa den för
att få in den i ett format, sen har jag viktigare saker för
mig som kommer före. Varför jaga tävlingar när
jag kan göra det jag allra helst vill? Framgången och stålarna
kommer ändå. Ingen ide att ta omvägar.
Fick
höra från Strixredaktionen att dom gjort en deal så
att det senaste numret ska ut på de flesta flygplaster i landet.
30 000 extra ex. Så bra att det var just nu jag fick med så
mycket material då. Lysande!
Har
skrivit en hel bunt nytt material. Ska inte klämma ur mig något
stöddigt i stil med att det är hur lätt som helst med
satir, men det kommer naturligt för mig, och är kul som
fan. Dessutom blir det nu premiär för att försöka
prångla ut det första bildmaterialet som jag och Jenny
gjort tillsammans.
Ska
bli skönt att få struktur på det jag gör. Jobba
efter schema (i varje fall nästan) och
sätta upp kvoter. Behandla det mer som det jobb det faktiskt
är nu. Inte längre någon stressad bisyssla i skymundan.
Är
fortfarande lite språkligt vilsen. Ska bli skönt med kursen
i höst. Förhoppningsvis få renodla min röst så
att jag kan börja med prosan på allvar. Känner att
en bok ligger där och bubblar i mig.
Skummade
lite i Couplands Livet Efter Gud som jag brukar när jag vill
bli inspirerad. Funderade lite över dilemmat i titeln. Om vi
nu är den första generationen som växt upp utan religion,
vad har vi ersatt den med?
Utifrån
det började jag skriva på Strömavbrott.
Dagen efter är det en lång intervju med Coupland själv
i Sydsvenskan. Bl.a. går han tillbaks till den boken och de
frågor den ställer, och berättar att det han skriver
på nu, Hey Nostradamus, är en slags uppföljare där
han gör ett försök att hitta svar.
Osannolika
sammanträffanden och ödets medverkan går alltid att
hitta om man bara verkligen vill och letar noga. Men det här
har hänt förr. Som när jag grubblade som bäst
på varför mänskligheten egentligen behövde finnas
till och omgående fick svaret i Girlfriend In A Coma.
Utöver det fick jag en påminnelse i intervjun om
varför jag skriver och vad jag vill med det. Kanske en tillfällighet,
men kanske också två hjärnor som på ett kollektivt
undermedvetet plan sipprar in i varandra då och då...
10,
9, 8, 7, 6...
Vigsel,
skrivande, skolstart, jurymöte, stockholmstrippar, m.m. Augusti
är fullbokad och kommer att bli hektisk men buskul. Ett vilt
avstamp inför en höst som inte kommer att bli tråkig.
Ringarna
är klara. Smeden och mustaschmannen Pellas har gjort ett lysande
jobb. Det kliar av frestelse över att sätta på dem,
men snart, snart
Allt
annat är också klart, sånär som på resan
efteråt, men det löser sig. Snart är vårt civilstånd
som det varit ämnat sen tidernas begynnelse. Det känns så
otroligt skönt att det handlar om att sluta ett förbund
och bli något som är ämnat, än att fixa en fest
programmerad av intetsägande traditioner för att folk ska
få supa till i snygga kläder. Det är det här
som är vitsen med att gifta sig. Att skrika åt gud (om
han finns/lyssnar) och hela världen att vi tror på
kärleken och kommer att göra allt i vår makt för
att hålla den vid liv.
Läste
en av mina krönikor från förra året. Förutom
ett jävla tjat om hur mycket jag jobbade, hur trött jag
var och hur dåligt jag mådde, så skrev jag att nästa
år MÅSTE bli ett sabbatsår. Det är skrämmande
hur rätt jag fick. Det som hände är långt över
mina förväntningar. Det här är det bästa
året i hela mitt liv.


Peterix Planet september 2002
Peterix
tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från
livet...
Att
läsa: "Den
människa som alltid rättar sig efter vad andra tycker och
tänker är uppochnedvänd. Den lever sitt vingliga liv,
balanserande på huvudet. Den människa som tar fasta på
sina egna tankar och vågar lita på sitt eget omdöme
är rättvänd. Den står stadigt på fötterna".
Det skrev Ralph Waldo emerson i sin essä Självtillit för
150 år sen. Emersons tankar om självständigt tänkande
har inspirerat till urvalet av texter till samlingen BOOM
- Bäst Of Ordfront Magasin - Artiklar 1991-2002. Blandande
reportage, essäer, noveller, dikter, intervjuer m.m. För
er som tänker själva...


Ur
högtalarna:
Engelska bandet A låter
som Foo Fighters med Sting på sång, eller som om The Police
skulle ha kört med distade gitarrer. Fetriff och bra melodier.
Plattan Hi-Fi Serious är det klart
bästa jag har hört i år.

Jag
trodde aldrig, aldrig, aldrig att jag någonsin skulle få
höra en ny Ratata låt
igen. Jag är så glad att jag hade fel. I oktober släpps
en samlingsplatta med mina tonårsidoler, men redan nu finns
det en "för-samling" riktad speciellt till fansen -
Kollektion Plus. Fylld med remixer,
singelbaksidor, livelåtar och udda saker, samt den helt nya
låten Honung. Julafton kom i september
i år...


Låttext:
Mauro Scocco - Eveline
ska
du bära dina törnekrona
genom regn och genom blåst
ingen som delar din längtan
bakom dörrarna du låst
du
säger att du söker lyckan
men lyckan är en kort sekund
när du ser den första snön som faller
när du leker med en hund
lyckan
är ett tillstånd
och det finns ingen prenumeration
den är blommorna bredvid rälsen
på vägen mot vår slutstation
eveline
kom ut ur ditt fängelse
låt mig se dig le
det var så längesen
eveline
jag
har inga sanningar
att servera dig på ett fat
och stigen som du går ensam
den är aldrig rak
för
livet är ett mysterium
vi nog aldrig kan förstå
men jag, jag gör det bästa jag kan
av livet här ändå
eveline
kom ut ur ditt fängelse
låt mig se dig le
det var så längesen
eveline, eveline, eveline
Webbsidor:
Mystery
Clock
är Alex Proyas produktionsbolags site. Proyas har bl.a. The Crow
och Dark City på sitt samvete. På Mystery
Clock
finns det massor med godis i en jäkligt snygg förpackning.
Förutom fakta om Proyas filmer finns där massor att titta
på on-line: reklam, musikvideos och Minute Movies - 60 sekunders
novellfilmer. Mer: Consequenses - ett interaktivt filmmanus, Multiverse
- en snygg Shockwave-serie, Dreambook - besökarnas drömmar,
och mycket annat...
Masters
Of Photograhy
är precis vad det heter. Ett välfyllt on-line galleri med
många och stora bilder av namn som Arbus, Weston, Adams m.fl.


Citatet:
"Nothing is either good or bad, but thinking made it so "
- Shakespeare

Serie:
En
censurerad Ernieskiss...


Skrämmande
nyhet :
En undersökning visar att 8-åringar i england kan artbestämma
fler Pokemonfigurer än djur som finns på riktigt. Inte
undra på att det snart bara finns djur kvar på zoo. Framtidens
unga världsräddare byter väl ut plakattexten från
Save the whales! till Save Picachu...

Film:
Lämna popcornen, lossa förtöjningarna till verkligheten
och låt er förföras av surrealistiska drömbilder
- David Lynch är tillbaks. Mulholland
Drive är essensen av allt han gjort tidigare. Trots
att ingenting följer raka linjer eller någon som helst
synlig logik känner man sig hemma i Lynch´s berättande.
Det finns någon slags reson i det omöjliga. Det här
är vackert, mystiskt och uppslukande, som att tjuvkika in i någon
annans dröm.
Vill
man ha något mer lättsmält ser man Reign
of Fire (svensk idiottitel: Drakarnas
Rike). Mörk och spännande film med fantastiskt
coola drakar och total frånvaro av Hollywoodklyschor.

Filmrepliken
:
"You must be like wolf pack, not six-pack" - The
Sphinx i Mystery Men

Svaret
på bildgåtan : Vad
är det här? Har fått gissningar på framkallning,
test av självlysande kondomer och annat snusk. Svaret är
att undertecknad försöker se 13 Ghosts på en 14 tums
tv svårt plågad av solreflexer och har därför
byggt en enmans minibio med hjälp av täcket. Magnus och
Stina var de enda som svarade, så jag ska hitta på något
kul som belöning för deras gissningar.


Tanke:
4 sidor ekonomi och bara en halv med serier i tidningen. Inte undra
på att världen ser ut som den gör...

Livet
på Peterix planet:
Först av allt en liten disclaimer:
ta inte det som står här så jävla bokstavligt.
Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt
och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite
kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland
att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt
som jag gör (det här är ju min planet), och
jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på gott
och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...
Augusti
2002. Den mest välfyllda månad jag någonsin varit
med om. Ta en kopp te/kaffe och sitt bekvämt, för det blir
mycket att läsa
Hetta,
svett & festival
Den
hetaste augusti jag någonsin varit med om. Värmebölja
över landet. Varmaste sommaren sen 1860. En del säger sen
dom började mäta väder på 1700-talet. Kring 30
varje dag. Dom som varit på Mallorca sa att det var svalare
där. Trots att jag duschade två gånger om dagen kände
jag mig ändå som ett flugpapper tio minuter senare. Personhygien
i nivå med en babianflock. Bara att gå från sängen
till köket i maklig takt var som att springa Stockholm maraton
i minkpäls med fickorna fulla av tegelsten, och tyvärr har
jag en talang för att svettas. Kostcirkeln reducerades till yoghurt
och glass, och man stod i kylrummet på Hemköp och valde
yoghurtsmak i två timmar bara för att snålsvalka
sig. Det kanske låter som om jag klagar. Visst, det var svettigt
och klibbigt och hettan drog ner IQ:t till politikernivå, men
en sak har jag lärt mig efter 30 vintrar i Luleå - jag
väljer tusen gånger hellre sand i badbyxorna än snö
i kallingarna
Som
vanligt har getingarna varit på mig. Misstänker att det
finns något i min biokemi som attraherar de små kräken.
Det där med att sitta still och inte bry sig är bullshit
i mitt fall, dom blir bara ännu mer intresserade. Misstänker
att jag utsöndrar ett fermon som stimulerar deras könsdrift.
Det är kanske inte den vanliga gadden dom försöker
sticka mig med
Har
turistat lite i min nya hemstad. Åkt kanaltur och gått
med på guidad vandring. Är ni i Malmö - skit i kanalturen
Rundan. Visst, det är svalkande och småtrevligt att åka
runt i kanalerna, men guidningen ger inte mer kött på benen
än: "Det där är ett hus, det där är
en bro, etc", s.k. död historia.
Vill
ni istället uppleva levande historia, gå då på
vandringen om spöken, häxor och mord. Ciceronen Jaques känner
människorna som levde på Malmös gator för hundratals
år sen, och han kan göra dem levande för dem som lyssnar.
Han lever sig in och målar upp och har fattat att man som guide
ska låta berättaren ta överhanden över historikern.
Och viktigast av allt: han gillar det han gör. Något som
alltid skiner igenom och smittar av sig.
Att
sen hela vandringen har Stephen King-tvist kryddar upp det hela några
snäpp till. Vi är ett blodtörstigt släkte vi människor.
Det var inte länge sen vi halshögg folk offentligt och hängde
upp liken på pålar mitt i stan för att ruttna under
allmän beskådan. Folknöje för alla åldrar.
Om bödeln var för full så att det tog för lång
tid att skilja huvudet från kroppen på den dödsdömde
kunde folkmassan tycka att det var plågeri, och kunde slå
ihjäl bödeln för att han gjorde ett dåligt jobb.
I Kirseberg,
där vi så ofta tar våra promenader, brände man
häxor på bål. Det behövdes inte mycket för
att misstänkas vara häxa. Att vara kvinna räckte gott.
Och bevisbördan var tung. Kunde man inte hålla i glödande
järn någon längre stund var man skyldig. För
att inte glömma vattenprovet: kastas bakbunden i vattnet, sjönk
man var man oskyldig - flöt man var man skyldig och skulle brännas.
Man bar då häxan till bålet, band fast henne vid
en stege, måttade avståndet och släppte henne i lågorna.
Ibland band man fast en krutladdning kring huvudet för att göra
det hela extra underhållande. Söndagsunderhållning
för bara någon generation sen.
Har
upplevt min första Malmöfestival. I motsats till Luleås
Sjöslag och Stockholms Vattenfestival består MF inte bara
av ett inhägnat område där man tryckt in 700 öltält
och lika många flottmånglare, och sen slängt in några
skitartister som alibi för supandet. Unikt nog fanns här
massor att se och göra, och lika unikt nog såg & gjorde
vi massor.
Visst,
det var trångt och svettigt, och överallt fanns stånd
med hjärtinfarkt på tallrik, fula T-shirts och det vanliga
marknadspynglet (årets idiotprylar var dels
något som såg ut som självlysande sugrör som
gav bäraren effekten av att ha fått sitt amalgam från
Chernobyl, och dels epilepsiframkallande blinkande örhängen
- fullkomligt livsnödvändiga produkter för mänsklighetens
fortlevnad
). MEN, såg många bra uppträdanden:
ett ganska andefattigt 10-årsjubileum med komikerkollektivet
KORV, en betydligt mer blodfylld och rolig Miss Universum, headbangande
till LOK´s sista konsert någonsin (tack
Martin & C:o för åren av bra metal på svenska!).
Och nästan roligast av allt: vi slank in på animationsverkstaden
och gjorde en kortfilm (15 sekunder lång och
tog två timmar att göra) om två monster som
möts på en parkbänk under månen och börjar
flirta, och efter första pussen äter det ena monstret upp
det andra. Min första film!
And
now for something completly different: tvåsamhet. Mycket av
den varan nu. Förutom att undertecknad har ingått äktenskap
(mer om det längre ner) har Roffe äntligen
friat till sin Emily. Stort bröllop på Gotland nästa
år under medeltidsveckan. I hemsmidd rustning och hemsydd klänning.
På tiden Rolfie! Sen pratar det gamla strävsamma paret
Mörs & Lena om att gå steget fullt ut efter 12 års
förlovning. Om bara Mörs ger med sig på kravet att
ha dödskalleringar :-) Och ett stort grattis till David
& Stina
som inte nöjer sig med tvåsamhet, utan utökar familjen
i januari nästa år. Hurra för er alla!!!!!!!
Rocky
vs Nemi
Blåste
upp till Sthlm för jobb och rekreation. Började direkt med
att sätta mig med tjejerna på Fönstretredaktionen
och författaren/journalisten Mats Nörklit för att vaska
fram en vinnare i novelltävlingen. Det första som slog mig
när vi la fram våra favoriter var hur otroligt olika man
kan läsa och ta till sig en text. Ska hålla vårt
juryarbete under wraps, men det var inte helt lätt. Vi fick sitta
i fyra timmar och diskutera, argumentera och läsa om innan vi
var överens om en vinnare. Men vädret var lysande (som
vanligt den här månaden) och käket på
J ute i Nacka Strand var lyxigt megamumsigt.
En lärorik
upplevelse. Många polletter ramlade ned kring hur man läser
texter och vad vissa uppskattar och andra inte. Sen pitchade jag naturligtvis
in serieidéer, så nu ska vi bara fixa fram några
prover åt dem, får vi se hur det går.
Lånade
Tobbis nya lägenhet på 65:an (Årsta
fortsätter att vara Luleåghetto) medan han och Hanna
var på kärlekssemester i Tunisien. Otroligt skönt
att ha ett eget ställe att bo på. Som ett privathotell
med inbyggd Tintinalbum-kollektion. Thanx Bias!
Jennys
arbetsinsats gick ut på att vara konferencier vid ett möte
mellan Martin "Rocky" Kellerman och Lise "Nemi"
Myhre på Serieteket. Kul grej med proppfullt av svartgothiga
Nemifans i publiken.
Mellan
jobben lullade vi runt i stan, promenerade improviserat i vackra omgivningar,
svettades, käkade på restauranger och myste omkring. Hett
som satan som sagt. Till och med ölnobbaren Peter lät några
iskalla starka rinna ner i strupen. Vi var en sväng på
Skansen och såg på de stackars djuren som låg och
flåsade i solen som pälsbeklädda säckpipor i
en mikrovågsugn. Utom mitt favvodjur djärven, som studsade
omkring och slog volter på sitt lilla berg som vanligt. Klart
Sveriges coolaste rovdjur!
Såg
Spacestation på Cosmonova. Mycket bättre än graviditetsreklamen
Människokroppen. När öppningsscenerna panorerade över
vår planet fick jag hugga tag i sätet för att inte
ramla in i duken. Men det verkar vara praxis att proppa alla IMAX-filmer
fulla med moralkakor. Den här gången skrevs det publiken
på näsan hur viktigt det är att plugga och att det
inte finns några gränser när man ser vår värld
från rymden. Och visst, jag håller med om vartenda ord,
men när det proppas ned i halsen på mig med våld
får jag bara lust att skjuta pandor och bränna ner regnskog.
Hann
träffa folk också. Trevligt fika och catch-up med EP. Picknick
på Rosendahl med Mörs, Lena & C:o. Skitkul att se dem
igen och det blev ett varmt och omfamnande återseende. Hann
bumpa in i Bente också. Kommer att bli kul att träffa alla
under hösten.
Blev
introducerad för Jennys släkts grand old lady: tant Volga,
93 and still going strong - klar som en bergskristall. Tror jag blev
accepterad utan anmärkning.
Ordet
är ditt
Hann
inte mer än packa upp från den ena Sthlmsresan så
var det dags att åka upp igen för första träffen
på skrivkursen. Åkte upp fredag och hem igen söndag,
så det blev bara en blixtvisit.
Skeppsholmens
folkhögskola ligger (surprise!) på
Skeppsholmen precis vid båtarna på östra Brobänken.
Promenerade efter bryggorna varje dag för att motionera igång
hjärnan och stimulera sinnena. S-holmen är en oförskämt
vacker och bortglömd del av Stockholm. Båtar och gamla
byggnader överallt, och en grym utsikt över stan var än
man står. Kommer att bli en bra höst visuellt och stämningsmässigt.
Själva
"klassrummet" var i biblioteket på vindsvåningen.
Ett rum som höll fast vid den vackra, vattennära skönhetsupplevelsen:
snedtak, böcker överallt, takbjälkar, grova golvtiljor
(gammalt skeppsvirke?) och en fransk balkong
med utsikt mot Nordiska- och Vasamuseet på Djurgården
på andra sidan, samt doften av tjära och gnirket av båtdäck
mot träbryggor. Fantastisk miljö. Outstanding!
Vi är
11 personer + lärare. Två var sjuka nu. Övriga gänget
verkar vara en bra bred blandning, sånär som på kön.
Vi är bara tre män, men det är väl symptomatiskt
för skrivarkurser. Men annars vad det gäller ålder,
stil, personlighet å sånt verkar det vara en bra skara
för att få en mångfald i diskussionen. Och babblar
är det huvudsakliga vi gör.
Upplägget
är som på DI: diskussion kring egna texter. Men här
är det mindre lekfullt och infallsrikt. Mer grävande, analyserande
och dissekerande, men det är ju en helt annan form och genre.
På gott och ont. Jag är lite kluven till att obducera texter
på det här sättet. Det tar ihjäl magin och suger
det roliga ur skrivandet, men det är nödvändigt för
att lära sig hantverket. Jag vet vad jag vill ha ut ur det här,
och kan plocka de lärdomarna ur samtalen. Det är ge och
ta. Jag har talangen för selektivitet. Jag kan lära mig
vad jag vill göra genom uteslutningmetoden.
En samtalsvandring
runt bordet brukar ta ca 45 minuter. När det kom till min text
tog det nästan två timmar. Hade sänt in Strömavbrott,
som är helt obearbetad, men jag ville ha in tankar innan jag
började peta. Och det fick jag. Minst sagt
Fick
bekräftat att jag kan skriva. Att det blir tätt och välformulerat
och rör sig på flera plan. Det de flesta verkade ha problem
med var just tätheten och flera teman. Nybörjartrassel.
Har för mycket att säga, och proppar texten full. Löser
upp sig med tiden. Jag lär mig. Vad jag däremot inte fattade
var att flera såg texten som rolig och satirisk. Allvarligare
än så här kan jag inte bli. Är väl miljöskadad.
Ingen ide att sträva emot. Det här är jag.
Hann
med lite annat också. Slaggade hos Tobbis (fortfarande
lika smal och nykär) och hann trots rännandet få
lite quality time med honom. Träffade Olivia för första
gången på typ fyra månader. Fortfarande en osläckbar
liten solstråle. Nu lite större och pratigare sen sist.
Barn är såna milstolpar över hur tiden går.
Tog
en kvällspromenad i Gamla Stan på fredagskvällen för
att lämna turturduvorna ifred. Gud, att stan är vacker så
här på sommarkvällarna. Det var naturligtvis fortfarande
stekhett fast solen gått ned. Uteserveringarna var fulla med
folk och levande ljus på borden och bredde ut sig över
kullerstenarna och fasadbelysningen var kriminellt romantisk. Smäktande
toner från stråkkvartetter och andra gatumusikanter flöt
genom sommarvärmen. Satte mig vid Rosenbad och åt en gourmetrulle
som supé till tonerna från en ensam tenorsaxofon. Varmt
och vackert.
Men
allt det här vackra fick mig bara att yla mot månen. Första
gången sen jag flyttade till Malmö som jag och Jenny varit
från varandra så länge. Tomhet och saknad. Nio månaders
intensivumgänge har inte förslappat våra korta gummiband.
Jag längtade hem konstant.
Bumpade
in i Mörs, Lena & Agaton + Lenas bror Peter på SF Bokhandeln
(var annars?) dagen efter. Kollade in Riddarholmsfestivalen
och drack vin på gräsmattan bakom regeringhuset med dom.
Satte huggtänderna i det sista av sommaren. Men stöp i säng
tidigt båda kvällarna. Värmen och det intellektuella
slitet zonkade ut mig totalt.
Regler
Insåg
redan från början att det här inte skulle bli någon
månad för jobb. Alldeles för mycket annat i vägen.
Påhitt, idéer och införandet av arbetsrutiner får
vänta tills september när cirkusen har lämnat stan
och dammet har lagt sig.
Men
har utvecklat en checklista över bedömande och prioritering
av vad man ska kasta sig över när man väl jobbar. Några
viktiga frågor att ställa sig själv innan man ger
sig in i något. Eftersom hela det här hushållet måste
leta sju timmar i ordförrådet för att hitta "nej"
och har varsin utbrändhet på meritlistan, så behövs
det.
Jag
delar så gärna med mig av den här checklistan. Den
är visserligen personligt utformad för mig, men går
förmodligen att använda på det mesta om man bara justerar
den lite efter egna behov. Varsågod!
1: Ger
det några pengar? Kan låta snålt och materialistiskt,
men gratisarbete är inte bra för vare sig plånboken,
hälsan eller självkänslan. Det leder sällan till
några fördelar eller gentjänster. Det resulterar oftast
bara i att andra lär sig att utnyttja dig. Värdera dig själv
och lär också andra att göra det - ta betalt för
det du gör!
2: Är
det bra för karriären? Också en egofråga, men
det handlar återigen om egenvärde. Vill man någonstans
i livet och karriären är det en dålig början
att agera dörrmatta. Var i första hand bra för din
karriär - inte andras.
3: Får
det någon att tänka? Personlig fråga för mig.
Jag vill inte bara tjäna pengar, jag vill förändra
världen också. I varje fall få människor att
tänka tankar dom inte haft tidigare.
4: Får
det någon att skratta? Ännu en personlig fråga. Förutom
att tjäna pengar och förändra världen vill jag
även göra den till en roligare plats att leva på.
Skratt helar och stärker. Humor gör oss smartare.
5: Är
det roligt? Kommentarer överflödiga
Jag
kan tänka mig att göra saker med bara 3-5 som drivkraft,
men bara om initiativet är mitt.
Även
om jag inte skrivit mycket kom det resultat av tidigare insatser.
Ett nytt nummer av Nya Söndagsnisse Strix damp ner, återigen
fyllt av mina bidrag och även premiären för mitt &
Jennys första samarbete: två satirteckningar. Och det här
är bara början
My
favorite adventure
Så
kom då onsdagen den 28 augusti. Var inte nervös någonstans.
Hela arrangemanget var för litet och gripbart att stirra upp
sig över, och vi visste så väl vad vi gett oss in
på. Det enda jag oroade mig över var att jag kände
mig lite hängig dagarna innan, och att väderprognosen pratade
regn för första gången på typ två månader.
Men när dagen D kom var jag på benen som aldrig förr,
och solen stekte på som den gjort hela sommaren.
Innan
jag går in på detaljerna, en liten tanke bara kring det
här med äktenskap. Jag har väl inte alltid varit någon
större supporter av att fösa in ett förhållande
i någon juridisk/religiös kontraktsform, men jag, liksom
så många andra här i livet, kom till en punkt då
det fick en klar och tydlig poäng. Då man fick äta
upp sina gamla tankar och idéer. När jag träffade
Jenny kände jag, eller vi båda för den delen, att
det kändes otillräckligt att kalla varandra för flick/pojkvän
eller sambo. Hon blev snabbt min fru mentalt. Hon har varit det långt
innan vi träffades. Sen är det faktiskt en emotionell skillnad.
Det är svårt att sätta fingret på exakt var
den ligger, men det är som att flytta förhållandet
från en liten husvagn in till en stor herrgård. Det är
en helt annan nivå. Det är mycket seriöst och starkt.
Tro mig.
Anyway,
efter att ha stirrat runt lite i lägenheten och stylat upp oss,
blivit rånade av blomsteraffären som gjorde brudbuketten
(den gick på 3X beräknad budget och blev
dyrare än hotellvistelsen på bröllopsresan),
tog vi oss ut till bryggan ute på Ribban för fotografering.
Bilder
från allt det här kommer till nästa uppdatering, men
för att ge en mental bild över hur allt såg ut ska
jag försöka mig på en liten beskrivning: jag hade
på mig en enkel, rak mörk kostym och en lila skjorta. Inget
annat. (Absolut inte slips eller fluga.) Rent
och enkelt. Jenny hade på sig en rak, lång klänning
i Thaisiden i samma lila som min skjorta (fast rent
tekniskt dikterade klänningen skjortan
). Buketten
baserades på liljekonvalj och röda rosor med lila, umm
blommor
, som fångade upp tonerna i klänningen och
skjortan. Ringarna är i hamrat silver och relativt tjocka och
breda jämfört med typiska vigselringar. Bara en ring var
och inga stenar. Bryggan ligger efter Riberborgsstranden i närheten
av handikappsbadet där sanden övergår till sten. En
rak, enkel träbrygga ca 20m ut i havet med nötta, vita räcken.
Allt väldigt rent, enkelt och avskalat, men med starka, dramatiska
naturfärger.
Yvonne
& Clint från Exhibibild
väntade på oss vid bryggan när vi kom. Yvonne är
en erkänt skicklig fotograf med ett seende för det levande
och dramatiska som vi fastnat för. Vi gick igång snabbt
och posade på bryggan och på stenarna. Det flöt smidigt
mellan oss och Yvonne och jag tror hon fick många bra bilder.
Hon jobbade både i svartvitt och vändfärg (en
teknik som lyfter fram färgerna extra mycket) och jag
kan inte vänta tills det är framkallat.
Det
var lite disigt i luften, men i stort sett lika hett som vanligt,
och vi svettades mängder. Att ha på sig kostym var tortyr.
Sista bilden tog vi av oss skorna och drog upp byxben/klänning
och gick ner i vattnet bland sjögräs och maneter och fick
svalka och förmodligen en jäkligt bra bild.
Fotograferingen
gick snabbare än väntat, så vi hann slappa lite och
äta glass innan prästen Alexandra Cimbritz, och våra
bröllopsvittnen Agnes & P-A dök upp. Vi räknade
kallt med att det skulle vara dött där ute. Skolorna hade
börjat, sommaren på väg mot sitt slut, steniga delen
av stranden osv, men vi räknade inte med den historiska sommarhettan
och svenska pensionärer. Det var fullproppat med gamla gubbar
och toplesstanter som nyfiket struttade omkring och la sig i och inte
visade några som helst tecken på att låta bryggan
vara ifred för någon vigsel, men dom gick tillslut i land
sig när det blev dags.
Så
blev klockan 16.00, och vi gick sakta ut på bryggan mot Alexandra.
Det var som om något hände. En förvandling. Himmel
och hav blev vår kyrka. Resten av världen försvann
i ett dis. Agnes sjöng psalmer så att nackhåret reste
sig. Jag hatar psalmer i vanliga fall. Värsta musiken efter moderna
dansband. Men Agnes fantastiskt vackra stämma och spröda
gitarrkomp förvandlade dem till romantiska medeltida ballader.
Det var magiskt.
Jag
minns allt med kristallklar tydlighet: hur havet och himlen möttes
i horisonten, Alexandras mysiga leende och stadiga stämma, vågklucket
under bryggan, orden som sas. Jag kände hur en nästan elektrisk
spänning laddades upp och strålade mellan oss, som om allt
levande i hela världen la sina händer på oss och gav
oss sin välsignelse. När vi svarat på frågorna,
gett löftena, trätt på ringarna och Alexandra välsignat
oss var det som att bli skjuten med kanon. En tryckvåg av kärlek
gick över oss. Luften vibrerade. Jag ska inte ens ge mig in på
något försök att förklara den upplevelsen, men
det är tveklöst den största och starkaste stunden i
mitt liv.
Är
det någon skillnad? Ja! Inget snack om saken. Det känns
att bli gift. Det är som att vara med om en trafikolycka fast
på ett positivt sätt. Det hände definitivt något
som tog oss till en annan, högre nivå. Att vi dessutom
valt bort allt distraherande trams som gäster, fest och hela
den biten gjorde att vi kunde vara helt och fullt i upplevelsen. Inget
som hindrade oss från att vara exakt i nuet. Jag säger
bara: wow, wow, wow, wow!!!!!!!!!!!
Gräts
det? Skoja inte. Stundvis var det mer saltvatten på bryggan
än under. Och då var vi bara fem personer. Det är
inga små känslor inblandade här.
Det
kändes som en evighet, men tog bara tjugo minuter. Efteråt
hurrade pensionärerna och vi skålade i Gula Änkan
och sög på upplevelsen. Jenny kastade brudbuketten på
Agnes, som inte såg direkt ledsen ut över det.
Hela
vigseln var så stark att vi blev mer eller mindre knockade av
den. Vi åkte ut till Kockska krogen, bara Jenny och jag, för
bröllopsmiddagen. Kockska är en gammal 1500-tals kåk
med restaurang nere i källarvalven. Otroligt stämningsfull
medeltida miljö. Lammvariationen var som porr i munnen och vinet
smakade nektar, men vi satt som i en drogdimma och höll oss med
nöd och näppe på benen. Som efter en trafikolycka
som sagt
Vi betalade
snabbt notan och slängde oss på Öresundståget
och åkte halvsovande över till Köpenhamn där
vi släpade in våra halvmedvetna kroppar på Hotel
Ibsen och däckade på vår bröllopsnatt vid
en tidpunkt då de flesta småbarn bråkar om att få
vara uppe en timme till. Slagna hjältar, men oj så nygifta.
Hotel
Ibsen ligger vid Norreport i den del av stan vi sällan brukar
vara, bort från Ströget och Nyhavn. Ett litet mysigt hotell
som bäst beskrivs som murrigt och intimt utan att vara sunkigt.
Vi vaknade upp i den gedigna dubbelsängen, fortfarande i något
slags chocktillstånd, som om vi blivit överkörda av
ett emotionellt ånglok, men åtminstone kapabla att kommunicera
och röra på oss.
Efter
frukost drog vi ut på stan utan några som helst planer
och improviserade oss fram. Shoppade och kollade runt större
delen av förmiddagen. Inga större grejer, men jag hittade
ett bedårande sköldpaddshänge i silver. Precis vad
jag letat efter. Åt en underbar inbakad getost med ananas och
granatäpplen till lunch.
Sen
tog vi oss in på Tivoli för att gotta oss i nöjesparksutbudet.
Tyvärr var inte Tivoli någon större höjdare.
Som Gröna Lund ungefär, fast på en större yta.
Men vi åkte några karuseller, bumpade runt i Lustiga Huset,
tryckte i oss glass & godis och tittade på karparna i den
kinesiska dammen.
Sen
kom utmattningen ikapp oss igen. Stapplade tillbaks till hotellet
och insåg att vi inte skulle orka ta oss allt för många
meter för att äta middag. Som tur var hade hotellet en bra
italiensk restaurang med en uteservering på bakgården
som bjöd på god mat och en helmysig Lady & Lufsen feeling
med levande ljus och stjärnklar himmel. Sen däckade vi igen.
Att gifta sig är som att födas, supa sig askalas, simma
över engelska kanalen, göra en megatenta, möta Gud
för ett kvartssamtal, gå 17 ronder mot Tyson och lägga
ett 7000 bitars pussel på en och samma dag. Det är en helt
otroligt fantastisk upplevelse, men jävlar i min låda så
utmattande.
Dag
två i K-hamn lullade vi över till Statens
museum for kunst - en fet byggnad till bredden full med konst
från alla historiska perioder. Också en otrolig upplevelse,
men så intensiv att det var som att trycka i sig en mental 48-bitars
gräddtårta. Det bara snurrade i huvudet efteråt.
Som
tur var snubblade vi över ett oväntat smultronställe
alldeles bredvid - Botaniske Have: en stor botanisk trädgård
full med växter från hela världen och stora viktorianska
växthus i flera våningar. Att promenera omkring i grönskan
var precis det meditativa lugn som behövdes. Det är en otroligt
vacker plats som jag starkt rekommenderar vid ett Köpenhamnsbesök.
Vi kommer i varje fall att återvända dit ofta för
att se årstiderna växla. Och sen har dom sköldpaddor
i dammarna där. Bara det!
Men
sen var glaset fullt. Fler intryck och upplevelser hade bara runnit
över. Vi tog tåget hem igen och slängde oss i sängen
och toksov.
Dagen
efter återvände vi till the scene of the crime för
att kunna greppa upplevelsen fullt ut. Det behövs minst några
dagar för att smälta en vigsel. Vi ville ta in det sista
av det vi upplevt och sluta cirkeln.
Vi måste
ha gift oss på sommarens sista dag, för det blåste
på rejält och var betydligt mindre somrigt än det
varit hittills (om man kan kalla +22 mindre somrigt,
men luften hade blivit annorlunda, sådär ruffigt höstig).
Vågorna gick höga och håret piskade i ansiktet, men
det var vackert och vilt.
Vi satte
oss på bryggan och drack skumpa och ristade in våra initialer
och datumet i träet där vi stod tre dagar tidigare för
att lova varann evig trohet. Det har varit en väldigt lång
resa hit. Nio månader har varit som nio år, minst, och
så mycket har hänt på vägen. Så mycket
som ändrats. Så mycket i oss som har växt - växt
upp och växt ihop. Det är lätt att lura sig själv
att det är slutet på någonting, att målet är
nått nu, men det är ju precis tvärtom - det är
ju här allting börjar


Peterix Planet oktober 2002
Peterix
tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från
livet...
Att
läsa:
Ahhhh, äntligen en ny bok från Chuck
Palahniuk - Lullaby.
Den här gången en roadberättelse om new age, tystnad,
hemsökta fastigheter och en dödlig vaggsång. Lika
vasst, snyggt, svart och skitbra som alltid.


Ur
högtalarna:
Efter 10 lååånga år - äntligen ny platta
med Peter Gabriel -
UP. Och vilken platta sen - inte en svag låt!!! Gripande
och stora ljudlandskap, ohyggligt vackert och radio-ovänligt.
Som en tjock och bra bok, fast musik. Det perfekta soundtracket till
höstmörkret.

Ratata
- Kollektion Plus fortsätter att gå varm. Nya
låten Honung blir bara bättre
och bättre, Nåid-remixen på Himlen
är drömskt underbar och den grymma live-versionen av Försent
gör saknaden efter Sveriges bästa band genom tiderna bara
större...


Låttext:
Ulf Lundell - Danielas Hus
Ingen
kommer och ingen går
katterna sover och klockorna står
Posten är där nån gång vid två
så har det vart nu i flera år
Gräset växer vilt och högt på hennes gård
Det finns dem som säger
att hon behöver vård
Men
jag hör henne spela ikväll
Jag hör henne locka mig dit
Jag vet att hon väntar
så jag gör mig klar att gå
Ner till Danielas Hus
Hon
har en jordglob med en spricka i
Därinne har hon tänt ett ljus
Hon bär ett halsband av videung
och golvet är täckt av
stenar sand och grus
På pianot står ett fotografi
av en man hon älskade
Han dog i Paris
Jag
hör henne spela ikväll
Jag hör henne locka mig dit
Jag vet att hon väntar
så jag gör mig klar att gå
Ner till Danielas Hus
Hon
kör sin röda MG
genom vildhavre och vallmo
och det dammar som om fälten brann
Och så stannar hon på rälsen
där tågen slutat gå
om man frågar svarar hon:
Min man kommer snart tillbaks
den här vägen
Och
allt du vill
är att kunna ta henne någonstans
där hon äntligern kan komma till sans
Men när du går där ifrån
stannar du till vid bron vid ån
och färstår hur fattigt allt skulle bli
om hon försvann
Och
jag hör henne spela ikväll
Jag hör henne locka mig dit
Jag vet att hon väntar
så jag gör mig klar att gå
Ner till Danielas Hus
Webbsidor:
Ha kul! Bli Glad! Bli smartare! Läs serier!


Citatet:
"To alcohol!, The cause of, and solution to, all of life´s
problems" - Homer Simpson

Serie:
Monty


Alternativt
Rorschachtest:
Stonewatching - när indianerna kände
sig rådvilla gick de ut och stirrade på en sten tills
svaret visade sig i stenens mönster.

Film:
Ett genetiskt framställt utomjordiskt massförstörelsevapen
möter en missanpassad Hawaiiansk liten flicka. Låter det
som Disney? Nej, Lilo & Stitch
är ingen vanlig Disneyfilm, men definitivt det bästa dom
har gjort. Annorlunda, jävligt rolig och sväljbart gullig.
Hur kan man inte älska det destruktiva lilla blåa monstret
Stitch?
Frailty
hamnade direkt på videohyllorna i Sverige, vilket är surt
orättvist. Den är mycket bättre än mycket på
bioduken. Det är en välspelad, tät och djup thriller
om två generationer religiösa seriemördare. Hyr!

Filmrepliken
:
"Ernest Hemingway once wrote, "The world is a fine place
and worth fighting for." I agree with the second part."
- Somerset i Se7en

Boktitel:
Här
ligger jag och duger
(Bob Hansson)

Kommatering:
Klassiskt exempel på hur uppdelningen av en mening kan vända
dess betydelse: Woman, without her man, is nothing
eller Woman, without her, man is nothing

Livet
på Peterix planet:
Först av allt en liten disclaimer:
ta inte det som står här så jävla bokstavligt.
Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt
och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite
kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland
att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt
som jag gör (det här är ju min planet), och
jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på gott
och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...
Sent
i september
Så
kom hösten. Redan när vi kom från smekmånaden
i Köpenhamn låg det löv på backen och luften
kändes annorlunda, men det var fortfarande hyfsat varmt. Tror
det var på valdagen den sjönk med tio grader och det blev
höst på riktigt. Från 26 till 16 över en natt.
Visste att den skulle komma till slut, men det känns ändå
tungt.
Nalle
Puh sa att det faktiskt finns något som är bättre
än att äta honung - det är den där stunden precis
innan man ska äta honungen. Jag vänder på det: det
finns en årstid som faktiskt är värre än vintern
- hösten, för det är den där stunden innan vintern.
Visst, det är en jävla skillnad klimatmässigt mellan
Luleå och Malmö, men sommaren är ändå slut,
och det går inte att komma ifrån.
Försökte
odla päls, men saknar tydligen något avgörande hormon
Antar
att det är en Norrbottensgrej att bli höstdeppig. Jenny
älskar den här årstiden. För mig har det här
alltid varit signalen att de där två veckorna av sommar
är över och att 11 månader av livshotande vinter är
på G.
Men
det finns botemedel. Te, krypa upp i en fåtölj med en bra
bok, Rom, varm choklad på ett mysigt fik, stanna i sängen,
kramas, Peter Gabriels nya, baka, skriva, dra täcket över
huvudet. Morsan sponsrade hemelektronikinköp i bröllopspresent,
så nu har vi 28 tums widescreen och DVD. Stor biokänsla
i vår lilla 42 kvadratare. Äntligen går det att se
på tv igen efter att ha levt med minimalistiska, oanvändbara
14 tum. SÅ mycket filmtittande att ta igen.
Åkte
naturligtvis på en höstförkylning och låg och
ynkade mig i sängen en vecka. Hade känt den nafsa på
mig länge, men det var bara just den veckan jag hade tid att
vara sjuk, så
Blev mycket bättre efter att ha blivit
itankad Vodka och Cognac på den lilla efterbröllopsmiddagen
vi blev bjudna på ute på Äspö. Alcohol - the
cause of, and solution, to all the worlds problems
Bröllopsbilderna
blev något så fördjävla bra. Kolla bara HÄR.
Yvonne gjorde ett bra jobb och vi blev supersnygga. (något
som vi naturligtvis är till vardags också
)
Det
är fantastiskt att vara gift. En underbar, stor och mäktig,
men samtidigt självklar känsla. Firade en månads bröllopsdag
(vad heter det? 40% acryl-bröllop?) med
att ta en Irish Coffee på Radissons hotelbar. En nyskapad tradition
att hälsa in hösten på. Strawberry daquiri på
våren - IC på hösten. Allt ska supas in
Fick
kontakt med the one and only Göran Norman igen. My old pal. Fick
några riktigt bra demos och härligt sanslösa chat
på ICQ:n. Har saknat honom
Livstecken/mail
även från osynlige mannen Conny. Hotar med att komma hit.
It´s alive!!!!!
Humorhelg
Grönköpings
veckoblad fyllde 100 år. För att fira det här
var det stor humorhelg på Nordiska museet med föreläsningar,
jippon och jubileumsmiddag. Som STRIX-medarbetare var jag & Jenny
ditbjudna, och vem bangar för gratismat/sprit samt en chans att
nätverka lite?
Vi skippade
lördagens föreläsningar, som bara kretsade kring GV,
och kom upp på eftermiddagen. Tog in på Pensionat Oden
vid Mariatorget som en liten förlängd smekmånad. Helt
okej ställe faktiskt. Privat och mysigt. Softade lite och svidade
sen om till middagen.
Serieteket-Kristiina
hakade på och vi gled in med ett champagneglas i handen och
minglade bland celebriteterna. Å den ljusa sidan: Nordiska är
en otroligt vacker plats att äta middag på. Ingen sunkig
skolmatsal direkt. Maten & bozen var klart godkänd, och framförallt
gratis. Vad jag kunde ha levt utan: GV:s läsare är en typisk
skara. Medelåldern låg väl på ca 70, och det
hela kändes som någonting överårigt studentikost
som motstretigt vägrat självdö. En bizzar, men duktig
kör sjöng snapsvisor på transpiranto, torrt klämkäcka
he-he skämt flög omkring och varvades med allt för
långa tal av personer som gillar att höra sin egen röst,
helst efter tre glas Punsch. Studentikost som sagt.
Men
det var vi som var dom främmande fåglarna, så jag
ska inte hacka på GV-fansen. Det är sånt dom gillar
och det är deras grej. Dom hade kul och trevligt, medan vi mest
bara hade det trevligt mellan tuggorna, klunkarna och gäspningarna.
Föreläsningarna
på söndagen var delvis bättre. Hälften bra och
intressanta föredrag och hälften dammiga deadboring akademiker.
Intressanta grejer om barns humor, Cecilia Torudd var bra om serier
och kvinnors humor, Göran Gabrielson gjorde en grym Göran
Persson-imitation och lite annat skoj. Till boring-avdelningen hörde
bl.a. en gammal dammig filur som mest såg sin chans att dra
mögliga favoritvitsar maskerade till en föreläsning
om hur långt satiren får gå. Någonstans kom
han fram till slutsatsen att det är den utsatte som avgör.
Bullshit!! Stefan Grundin slog snabbt och självklart tillbaks
mot det när senare sa att det är satirens mål att
skratta ut någon, den är ett vapen för demokratin
- ett roligt, vasst och skoningslöst sådant. Saddam, t.ex,
(eller George W. Buske för den delen
)
kanske tar illa upp om skämten om honom, men det är meningen,
vi är ute efter honom. Satir är inte putslustiga vitsar
i glada vänner lag.
Huvudmålet
med hela helgen var naturligtvis att träffa redaktionsfolket
för att hälsa och visa upp oss. Och det gjorde vi. Babblade
lite med hr redaktören Erik Blix om STRIX och framtiden. Han
planerar att ta tag i tidningen och göra något mer av den
nu när GV-jubiléet är över. Sa sanningsenligt
att jag är med på allt. Han ville gärna dra ihop alla
utspridda medarbetare för en redaktionsträff någon
gång. Något jag inte skulle banga för. STRIX har
potential. Sveriges, så vitt jag vet, enda satirtidning, och
den är smart och BRA. Jag är stolt att få vara med
och göra den. Vill se den växa och ta plats. Det är
den fan i mig värd.
Vi bumpade
även av en händelse in i Ordfronts nya VD, Gertrud Åström.
En jordnära, skärpt och trevlig kvinna som jag tror har
mycket gott att tillföra. Vi propagerade naturligtvis som fan
för att dom ska ge mer resurser till Strix.
Bäst
av allt på hela helgen var att träffa delar av DI-gänget
igen. Flera av dem var med på Nordiska, och vi landade på
Kvarnen efteråt. Det var förutom vi: Micke, Maria, Lasse,
Bente och Per. Tyvärr ingen Carsten eller Marika, men det var
underbart att se de som väl dök upp. Vi pratade och hade
roligt och mitt bland rök- och alkoholdimmorna kom förslaget
att göra något ihop. Och alla nappade. Vi har börjat
som smått på listan, och jag tror att det går att
göra något riktigt bra. Det är så många
begåvade och drivna inblandade att det inte borde somna av.
Ska pumpa in så mycket syre jag kan. Se till att det rullar
på. Få det i hamn.
Innan
vi lämnade Stockholm för den här gången drev
vi omkring lite och sög i oss den sista sommarvärmen. Låg
i solskenet på Riddarholmskajen och kände vattnet stänka
mot våra bara ben. Bara andades och bara var.
Hann
med en lunch och trevligt snack i en sensomrig park nära Stureplan
med jobbpendlande blivande pappan David också. Kul att se honom
och surra lite. Skakade på huvudet åt alla uppskruvade
och coolhets-stirriga worksdrones som buzzade omkring som elektrifierade
bin med solglasögon och handsfree i Östermalmsyuppie-zonen
där vi satt. Stockholm är verkligen löjligt fånigt
ibland
Som
Horatius skrev: Stockholm försöker desperat vara så
coolt som möjligt att det bara blir pinsamt, medan Malmö
är så naturligt sunkigt att det blir coolt.
A
farewell to bidrag
Vaknade
en morgon av att min egen personliga "spindelkänsla"
skrek att något var fel. Mitt 6:e sinne skvallrade att något
inte var som det skulle på det ekonomiska planet. Några
telefonsamtal senare, trots datoromläggningar, personal på
utbildning, felaktiga uppgifter och vanliga hederliga aningslösa
idioter så hade jag det också bekräftat: tvärtemot
vad jag trodde så får jag inte stämpla medan jag
pluggar halvtid. Naturligtvis är det enda sättet att bli
informerad om det här att själv ringa upp, sitta några
timmar i telefon med diverse luftskallar som bollar en vidare ut i
universum och mot alla odds hoppas på att få tag i någon
som har åtminstone en liten molekyl med information. Men vad
hade jag väntat mig
?
Blev
först superstirrig och funderade på att sluta skolan och
andra mindre genomtänkta idéer. Tog en dusch (tänker
som bäst och mest sansat i duschen, mycket meditativt - pröva!)
och - BAM - så förstod jag hela vitsen med det hela. Larmklockorna
ringde inte bara för att
Som
gammal norrbottning i miljö- och kulturbranschen har a-kassa
och andra bidrag varit min huvudsakliga inkomstkälla. Det är
så det har funkat och det är så jag har blivit fostrad.
Att det har varit det enda sättet att göra det jag verkligen
vill. Och hela tiden har hotet om att tvingas ta ett "riktigt"
jobb, i min värld översatt till att få hjärnan
uppäten av en mutantvampyr och bli förvandlad till en zombie,
funnits där som en stor mörk skugga. Ett lågbudgetliv
i ständig flykt, men jag har ändå känt mig privilegierad
för att jag åtminstone hittat vad jag verkligen vill göra.
Ibland nöjer man sig innan man ens är halvvägs
Larmklockan
ringde för att det är dags att inse att det där som
känns rätt och riktigt i hjärtat och samtidigt är
buskul att göra, ÄR ett riktigt jobb, och att det går
alldeles utmärkt att tjäna bra med pengar på det.
Det finns ingen anledning att leva fattigt, känna sig hotad och
kompromissa. Det är dags att göra slut med a-kassan och
bidragen och bli frilans på riktigt. Och lyckas bra med det.
Klev ut ur duschen som en mycket gladare, mer harmonisk och målinriktad
Peter. Saker händer som sagt inte av en slump längre
Som
en belöning för den här insikten fick jag senare ett
både oväntat och löjligt stort arvode från Fönstret
för min jurymedverkan. Fönstret
- Sveriges trevligaste och generösaste tidning.
Ordet
är ditt - träff 2
Åkte
upp till Sthlm igen för träff nr 2 på skrivkursen.
Uppresan blev ett helvete. Lyckades bara boka en biljett till det
allra första tåget, 06.14, och fick stiga upp före
fan. Naturligtvis lyckades jag inte somna kvällen innan heller.
Tänkte ta igen det på tåget, men glöm det. Det
hade varit fotbollsmatch i Köpenhamn och tåget var fullt
av strandsatta Djurgårdsfans i det dräggiga stadiet mellan
snorpackad och bakfull. Fick en bredvid mig som luktade spolarvätska
och försökte sova i mitt knä hela resan. Försökte
köra min mapp i revbenen på honom, men han var för
bedövad. HATA drängiga fotbollsfans!!!
Dödstrött
och gråtfärdig kliver jag av på Centralen bara för
att inse att skjortärmsvädret som jag lämnade i Malmö
var ett skinnjackeväder med blåst, regn och högst
12 plus i Stockholm. Brrr!!!! Och jag hade inte med mig någon
jacka
Första
regnet jag känt mot ansiktet på drygt 2 månader.
Hade kunnat leva utan
Annars
var kursen som förra gången ungefär. Vi började
med att berätta om vår starkaste läsupplevelse, och
då blev det rätt tydligt för mig. Jag hade naturligtvis
med mig Livet Efter Gud och berättade om hur den ändrade
min syn på böcker och läsande. De andra var rätt
långt ifrån det. Och så är det. Jag befinner
mig inte på samma latitud på den litterära kartan
som de flesta andra på kursen. Vårt förhållande
till det skrivna skiljer sig en del. Men det är okej nu när
jag vet det. Jag lär mig gärna om livet på andra planeter,
men bara till min intressegräns.
Jagar
de tekniska inslagen när dom dyker upp. Försöker lära
mig det jag vill veta. Hänger med så pass i det andra skriver
att jag kan ge ärliga omdömen. Men jag saknar storytelling
biten, själva historierna. Vad som gör att man frågar
sig vad som händer sen. Det mesta vi berör är det existensialistiska
och det som finns inom oss, och hur viktigt det än kan vara så
är skrivandet för mig att hitta på. Jag skriver och
hittar på för att vardagen inte räcker till. Historier
ska vara större än livet självt. Självbiografiskt
är boring!!
Skickade
in Supernaut (som iofs
ironiskt nog är rätt existensialistisk) som jag stressat
skrivit med vänsterhanden mellan deadlines och knappt visste
själv vad den handlade om. Läste den igen på tåget
upp och trodde inte att den skulle funka hos de andra, men det gjorde
den till min förvåning. Men nästa gång ska jag
göra något riktigt annorlunda
Eftersom
hösten drabbat Sthlm på allvar och var mer kall än
vacker och jag bara hade en tunn cardigan höll jag mig inne och
sprang inte runt på stan. Slaggade hos Tobbis första natten.
Han och Hanna har blivit sambos nu och lägenheten såg hemtrevligare
ut än tidigare och Bias själv flera snäpp gladare,
om än en smula stressad. Hanna var bortrest och Tobbis repade
med Beat Generator, så det blev bara jag och Olivia. Lugnt.
Somnade nästan före henne av utmattning.
Våldgästade
Mörs, Lena & Agaton på lördagen. Dom bjöd
på middag, whisky och trevligt sällskap tills halv fyra
på morgonen. Snackade skit, sågade deltagare i Fame Factory
och bläddrade i portfolios till vi spontandäckade. Var stendöd
som en frystorkad mammut på kursen efteråt, men det var
det värt. Var i ett trötthetstillstånd som liknade
berusning på tåget hem, så jag sov inte utan skrev
istället.
VAL
2002
Åsså
har det varit val. Vi lullade ner till vallokalen och gav vårt
stöd till det vi tror på, gick sen till Folkets Park för
att åka karusell en sista gång innan tivolit stänger
för sommaren, och gick sen hem för att se hur valet gick.
Och
det gick ju som det gick. Det såg självklart ut när
siffrorna kom, men i skrivande stund kan det bli vad som helst. Fast
ändå inte. Vad som än händer kommer inte mycket
att ändras. Tyvärr. Maktfullkomligheten är ett faktum
även hos de som ska föreställa egoismens motsats. Kisa
med ögonen och det är svårt att se skillnad på
sossar och moderater. Kommer att ha mycket att göra som satiriker
även de kommande fyra åren.
Gillade
skarpt mp:s rävspel när dom som första parti öppet
erkände att blockpolitiken är lika stendöd som Lenins
mumie och istället körde chicken-race med alla andra partier
för att få igenom så mycket som möjligt av sina
idéer. Hoppas ni går i opposition och säger fuck
you till alla som vill uppsluka er. Way to go mp!!! Nu börjar
det likna riktig politik!!
Till
min stora glädje tappade galningarna i Stockholm makten. Nu kanske
den blir rätsida på den stan med. Det jag såg under
mina år där var inte något skolexempel på human
och långsiktigt hållbar politik direkt. När Hunnerna
matade hundarna med småbarn på den ryska stäppen
för hundratals år sen hade dom åtminstone vett att
skratta åt grymheterna. Betongzombierna i Stadshuset kunde ju
inte ens ha kul med sina idiotiska idéer
Mindre
kul att röstdeltagandet minskade igen och att rasistiska partier
fick mandat på flera platser. Det går kalla kårar
efter ryggen när jag tänker på att muppen i Kristianstad
som kläckte ur sig rasistiska grodor inför dolda kameran
fick en drös med kryss på valsedeln. Nu lönar det
sig plötsligt att vara ett omänskligt arsle. Vad säger
det om dessa tider?
Nu är
det lätt att säga att världen är full av idioter,
rycka på axlarna och leta efter k-pisten och extramagasinen
and let God sort them out, men så enkelt är det aldrig.
Vi borde införa allmän obligatorisk humanitärplikt
för alla med några månaders hjälparbete i något
svältdrabbat eller krigshärjat land med jämna mellanrum.
Kanske de aningslösa personer som går på såna
här misantropiska idéer förstår hur världen
egentligen ser ut och hur jävla bra vi har det i det här
landet.
Allt
fler tänker som om medkänsla var en dödlig sjukdom:
orättvisorna är kollektivt orsakade, men ursäkterna
och bortförklaringarna kommer individuellt.
"Krig,
fattigdom, miljöförstöring och elände - världen
håller på att skita sig totalt och vi måste göra
något!"
"Titta inte på mig, jag har tvätt-tid
"
VROOOM!!!
Vad var det där? September! Oj, kan jag få en till?
Vet
inte riktigt hur det gick till, men September bara försvann.
Svosch, så var den över. Hade så många planer
och idéer som inte ens tog sig ur sängen.
Skyller
dels på traditionellt höstdepp och dels på allt för
plötslig vardag. Smekmånaden försvann som en månadslön
på en fredagskväll, och även om vardagen är en
fantastisk tillvaro ändå, så kändes det bara
usch, fy, blä, urk, bleurgh och näe. Hela jag - kropp &
själ - skrek efter att få gå i symbios med sängkläderna.
Och gjorde mitt bästa med att försöka.
Blev
förstoppad i skallen och har inte kunnat få ur mig roliga
idéer ens om någon skulle ha riktat en pistol mot pannan.
Inte ens trista idéer har hittat ut. (den här
månadskrönikan, t.ex, är lika underhållande
som mässling, och jag skulle inte kunna göra den roligare
ens om Gud hotade med att döda alla kattungar) Har bara
känt mig trött, trist, oinspirerad och ynklig och inte velat
stiga upp alls. Ingenting har känts kul eller intressant. Inte
ens roliga och intressanta saker. Hela världen har varit som
ett tandläkarväntrum.
En avgörande
orsak kan vara att nu finns det inga ursäkter kvar. Inget bröllop,
inget processande, inga stora saker att ta itu med eller att skylla
på. Nu är det bara att jobba på karriären. Och
det är väl lite läskigt och ångestframkallande,
antar jag.
Jag
vet att det bara är en fas, det går över, men jag
har fan inte tid med sånt här nu. Hösten går
fort och jobben behöver börja rulla in snart om det ska
funka ekonomiskt. Det duger inte att sitta och hänga läpp
och längta till sol och bekymmerslösa dagar på stranden.
Det fåniga är att det jag nu kallar jobb är bland
det roligaste jag vet. Inget att gruva sig för. Varför är
det så seeeeeeeegt?
Det
finns bara en sak att göra: sluta mesa och sätta sig vid
tangentbordet oavsett om skallen skriker efter att ligga kvar i sängen.
Det finns inget som heter inspiration - bara hårt och målinriktat
arbete.
Förutom
STRIX och det nystartade Di-gruppen samarbetet har jag klurat länge
på att göra något vettigt och kul av min Pittstim-ide.
Finns det manliga feminister och om inte, varför inte då?
Har idéerna och formen, men det ligger så nära och
känns så viktigt att det blir svårt att få
till det. Det får ta sin tid, men det SKA göras.
Som
en skänk från ovan fick jag leka med idéerna i radio.
Pussel
i P3 gjorde en grej om feminism och om vem som helst kan kalla
sig feminist. Patrik ringde Jenny (som är Pusselveteran)
och hon bollade snabbt över det till mig, som hoppade upp och
ner av glädje över att få vara med.
Det
blev ett bra program som slog brevrekord. Det var jag och två
tjejer som dryftade det här i direktsändning en tidig lördagsmorgon
(men den oheliga tidpunkten hindrar inte Pussel från
att ha närmare en halv miljon lyssnare). Det blev som
sagt mycket bra, men tyvärr med några tyvärr. Tyvärr
fastnade snacket mest kring utvikningsbilder och lyfte inte riktigt
till männens roll/ansvar i det hela, tyvärr gick tre timmar
alldeles för snabbt och det började rulla först mot
slutet, och tyvärr la en av tjejerna krokben för sig själv
när hon gick in i terrier-läge och började gläfsa.
Jag förstår henne till fullo efter mina år i miljöbranschen
(man blir arg/trött/skrikig när ingen lyssnar
eller rent ut sagt jävlas), men att gläfsa och morra
hjälper bara till att bekräfta fördomarna, tvinga upp
folk i försvarsställning och säkra vi-mot-dom positionerna.
Hade
gärna velat fråga alla killar där ute hur dom skulle
känna om det var deras tjej som vikt ut sig. Hur det skulle kännas
om resten av världens killar kåtdreglade över deras
själs älskades tuttar, men hann inte.
Men
det blev ett bra program och jag fick det bara bekräftat hur
viktigt det är att flytta de här typiska kvinnofrågorna
till männens värld. Och hur viktigt det är att lyfta
de skittrista, intellektuella resonemangen från sin begränsade
arena och göra dem kul, tillgängliga och allmänna.
Nu är jag på det igen.
Oktober
SKA inte rinna ut i sanden. Livet, världen och mitt kall/jobb
ÄR kul och SKA satsas på. Höstdepp och annat självbegränsande
tjafs är bara a state of mind. Let´s rock!!!!!!!!!!!!!!!!!!


Peterix Planet november 2002
Peterix
tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från
livet...
Att
läsa:
Salman Rushdie är inte bara
dödshotad av islam, han skriver faktiskt böcker också.
Den senaste, Fury/Ursinne, handlar
om ilska, uppbrott, dockor, kärlek och NY. En levande och mänsklig
story levererad med rykande berättarglädje. En bra bok helt
enkelt.


Ur
högtalarna:
Jippie!! Jippie!! Jippie!! Ny platta med Foo
Fighters - One By One.
ÅHHHHH SÅÅÅÅÅ BRAAAA!!!!!!!! Försök
att inte headbanga till All My Life
eller Low...

Sen
är Ratata.com
uppe nu. Massor med godis och ungefär ALLT som någonsin
fastnat på film med dem ligger uppe on-line

Låttext:
Midge Ure - Let It Go
Once
I saw a promised land
Wrapped in many shades of green
But I sat and watched the world go by
Confused by all the things I´ve seen
Should I stand up say what´s on my mind
Point my finger at the wrong I find
Let it linger till another time - or let it go?
I´ve
seen forests turn to fields of sand
To satify a rich mans greed
Now the tears that fall upon this land
Won´t help to grow a nation´s needs
Should I shout out from the highest tower
Shold I take it to the highest power
Show the plague that turns a whole world sour - or let it go?
I
seeked comfort in a sea of fools
And wrapped their lies around for protection
But if lies were any answer at all
Were just adding to this world infection
Can I turn and smile and kiss it away
Leave it lying for another day
Should I fall down to my knees and pray - or let it go?
There´s
a passion that destroys all the caring
And walks across the flowers of affection
Breaks them down into the soil we are sharing
And leaves us with this life rejection
Am I strong enough to stand my ground
Lift my head and show the strength I´ve found
Try to keep from hell or heaven bound - or let it go?
Don´t let it go
Webbsidor:
Fräter Coca-Cola upp tänder? Finns det dold porr i Disneyfilmer?
Snopes dissekerar de flesta urbana
legender och moderna myter seriöst och faktafyllt. Som Råttan
i pizzan fast såååååå mycket mer.

Kolla
dessutom in de här två nya serierna. Roliga och lovande.
Kommer att bli stora snart, trust me...



Citatet:
"Vi ser inte saker som de är. Vi ser dem som vi är"
- Talmud

Serie:
Get
Fuzzy


Te:
Liptons Amber Tea - perfekt höst-te
med lätt honungssmak

Film:
Boring på bio just nu. Video/DVD hyllorna är mycket skojigare.
Här är några tips:
The
Bunker - WWII krigsrysare. Nästan helt okänd,
men mycket bra och obehagligt krypruggig. Ett fynd!
Enterprise
- senaste Star Trek serien finns ute nu. Först i tidslinjen,
lite mindre plastigt och kul rymdäventyr.
Manhunter
- Skit i att se Röd Drake på
bio. Hyr originalet från 1986 istället. Klart bästa
Hannibal Lecter filmen!!!!!!!!!

Filmrepliken
:
"There was a moment last night, when she was sandwiched between
the two Finnish dwarves and the Maori tribesmen, where I thought,
"Wow, I could really spend the rest of my life with this woman"."
- Derek Zoolander i Zoolander

Höstdrink:
Peter
chocolate
- varm O`Boy med valfri mängd rom i. Håller värmen...
På
TV :
Big train - ny brittisk sketchhumor
på SVT 1. Roligare än det mesta just nu.

Nytt
ordspråk:
"Gå aldrig till sängs förbannad - stanna uppe
och slåss!"

Livet
på Peterix planet:
Först av allt en liten disclaimer:
ta inte det som står här så jävla bokstavligt.
Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt
och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite
kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland
att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt
som jag gör (det här är ju min planet), och
jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på gott
och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...
Transportsträckor
i sagan
Det
finns ett stycke i Couplands Livet Efter Gud som alltid kommer tillbaks
till mig när det går trögt, jag känner mig oinspirerad,
eller när jag sitter och spelar spel eller surfar när jag
borde skriva. Det är ur den storyn när en nyskild pappa
berättar allt för realistiska sagor om djur för sitt
lilla barn, och går ungefär så här:
"Kattungen
Kissemurra skulle bli filmstjärna en vacker dag. Men sedan ringde
hon för många samtal på sitt MasterCard och blev
tvungen att ta ett jobb som kassörska på kanadensiska Hongkongbanken
för att betala dem. Rätt som det var var hon helt enkelt
för gammal för att försöka bli stjärna -
eller så försvann viljan - eller både och, och hon
kom på att det var lättare att bara prata om att göra
det istället för att verkligen göra det och
'Och vadå?', frågade du.
'Inget älskling', sa jag och bet mig i tungan - jag kände
mig vidrigare än du kan ana för att jag fyllt ditt huvud
med de här historierna - historier om dessa underbara små
varelser som alla skulle ha varit med i en saga men som gick vilse
på vägen."
Vi har
alla våra sagor som vi ska vara med i. Och vi skriver dem själva,
trot eller ej. Jag är med i en underbar saga, även om det
tog ett halvt liv av att vara vilse innan jag hittade in i den. Och
jag tröstar mig med att jag är på rätt spår
- jag skriver min saga själv - när det känns trögt
och motigt.
Det
har varit trögt även under oktober. Motvind och dubbel gravitation.
Höstdeppen har åkt bergochdalbana ett tag, men verkar ha
flyttat söderut nu. Men det är segt likförbannat. Segt
och oinspirerat (och som vi alla vet så är
"oinspirerat" bara en ursäkt för något annat
).
Sover mycket. Behöver tio timmar för att bli människa.
Umm
vänta
jag behöver alltid tio timmars
sömn för att bli människa, men just nu känns det
som mer. Är väl en kombination av baksmälla av året
hittills, årstiden och förväntningarna på livet
som kommer nu.
Höst/vinterdepp
är faktiskt ett mediciniskt vedertaget begrepp - Seasonal Affective
Disorder, ironiskt nog förkortat SAD :-)
Väntade
mig nog att livet efter bröllopet skulle bli mer strukturerat
och drivet. Tydliga rutiner, sitta vid sin workstation och spotta
ur sig jobb, jaga uppdrag som en utsvulten Rottweiler på ett
dagis, och ändå ha en aktiv fritid full av upptåg
när arbetsdagen var slut. Yeah right!! Man ska inte underskatta
effekten av nio månaders relationsuniversitet på tredubbel
fart med vigsel som examen. Det funkar inte att först åka
femmilen och sen ge sig på höjdhoppet efter en fem sekunders
kisspaus. Det är okej att ligga ner och kippa efter andan ett
tag efter stora omvälvningar. Men vi fattade väl inte det
riktigt.
Det
här är starten på en helt ny era. Jag var inget under
av effektivitet och påhitt första dagen i lågstadiet
heller. Det är okej att sitta i fåtöljen en hel dag
och bara undra vad fan man ska hitta på härnäst, och
sen förvånas över var i helskotta dagen tagit vägen
när det blivit läggdags en kvart efter frukost. Egentligen
borde jag vara hispig som en amfetaminpåverkad surikat som stoppat
svansen i ett vägguttag, men hispig ingår inte i mitt känsloregister.
Det där med nervositet kom inte med när dom byggde mig,
(och nu är det försent att reklamera
)
Även
om den här månaden inte gjorde en Joe Labero och försvann
spårlöst framför ögonen som september, har "att
göra" listan inte blivit avprickad i den takt vi hade planerat.
Det är bara att inse att det tar lite tid. Det flyter redan på
bättre nu än det gjorde i början på månaden.
Det kommer, det kommer
Det
har inte varit så mycket mer action och spänning i vardagen
än att vi varvat tid vid rit/skrivborden med att försöka
komma ikapp oss själva. Cashflödet är mikrominimalt
just nu och hösten ruggig, så det passar bra in i livsstilen
för tillfället. Tiden fram till nu har ändå varit
så turbulent och intensiv att det bara är skönt att
kliva av karusellen för att sitta och pösa ett tag.
Varvar
skapandet med promenader för att inte vampyriseras helt, läsande
och lite film då å då på nya tv´n som
input, och jag har hittat in i köket ordentligt och lagar mat
och bakar som aldrig förr - både kreativt och meditativt
(och mättande). Men det känns som
jagandet efter uppdrag tullar på förmågan att slappa
och vardagslyxa. När gränsen mellan arbete och fritid flyter
ihop blir det varken hackat eller malet av vare sig det ena eller
andra.
Ekonomin
småstressar lite också. Det är inte första gången
någon av oss gått på minimibudget, men fan i mitt
lilla vitrinskåp den sista. Det funkar inte att leva som ett
gatubarn i Gobiöknen när man är 30+. Helst inte när
man gjort det för många gånger förr. Fattigdom
är bara ett mentalt tillstånd (om de rätta
förutsättningarna finns vill säga...). När
uppdragen och stålarna börjar rulla in är det the
lifestyle of the rich and famous som gäller (även
om jag hellre sprättar några mille på att fylla swimmingpoolen
med ostbågar än på en hästsadel i guld med åtta
inbyggda Rolexklockor [No joke - sånt finns
] )
Sagan
skrivs fortfarande. Den har inte glömts bort eller stannat vid
bara snack. Den är bara inne i en transportsträcka nödvändig
för att inleda nästa kapitel. Tyvärr går det
inte att klippa i verkligheten för att få ett bättre
berättartempo. Går det trögt och långsamt så
går det
Det
här är det liv jag har drömt om sen jag föddes
(okej, första levnadsåren drömde jag
nog mest om välling, sova och bajsa i blöjan, men sen
).
Halva orsaken (minst) till att jag är
så knockad är väl just att jag börjat leva min
dröm. Det är ingen lek kan jag meddela. Och det här
är bara början
Konsekvenserna
av ett brödattentat
My
old pal Annica från Sthlm dök upp i Malmö. Hennes
kille David från Göteborg, har en bror Micke som precis
flyttat hit till Malmö, så det blev någon slags treparts-stadskombo-meeting-nånting
här i stan. Blev inbjudna på middag och sökte oss
dit.
Annica
& jag har känt varann sen gymnasiet. När jag gick el-tele
på Robertsvik gick hon, hmm
någon annan klass på
samma skola, fast våningen ovanför min klass. En vacker
dag när jag och mina klasskompisar satt ute på en bänk
och slappade som bara långhåriga gymnasiesluskar kan slappa
började någon kasta rulltårta (eller
var det bullar?) på oss. Det var Annicas klass. Lärde
känna ett gäng därifrån och av dem har jag fortfarande
kontakt med Annica & Cina. Se där vad ett brödattentat
på 80-talet kan få för långsiktiga konsekvenser.
Anyway,
vi åt middag hemma hos pojkvänsbrodern Micke. Hann bara
sätta oss och klunka fördrink så gick jag och Annica
in i den gamla spotta-syrliga-kommentarer-på-ett-så-roligt-och-jävligt-sätt-som-möjligt
rutinen. Övriga gäster fick mest ducka. Lustigt hur vissa
människor kan stimulera fram beteenden hos varann. Som de där
två vätskorna i kemin man absolut inte fick blanda med
varann. Annica får i varje fall mig att mutera fram en sylvass
tunga och slå på lasersiktet för träffande elaka
kommentarer.
Senare
på kvällen hamnade vi på lokal. Två av Mickes
tjejkompisar drog med oss på Hipp. Ett besök som gjorde
mig deprimerad. Förutom att det kostade skjortan att överhuvudtaget
komma in, så var det inte direkt mänsklighetens vackrare
sidor som väntade oss därinne.
När
jag började springa runt på barer, klubbar och krogar för
tretusen år sen tänkte jag inte på det. Då
var vi ett järngäng - ett eget snorpackat mobilt universum
- som rumlade runt och höll världens släbbigare bitar
stången. Faktum är att supandet stod så i centrum
att vi lika gärna kunde ha festat i potatiskällare utan
att ha märkt någon större skillnad.
Sen
i the mid/late-twenties kanske jag såg det, men eftersom det
var jag & Conny som huvudsakligen drog runt så skapade vi
återigen vårt eget universum, fokuserade som vanligt på
att tömma baren och göra narr av köttmarknaden omkring
oss. Vi dansade ki-badachi till de sällsynta funk-låtarna,
homo-hånglade, utmanade bartenderns kunskaper och skrattade
åt alla som stod och var skitnödiga över att inte
bli sedda eller älskade eller fick bekräftelse genom att
bli taffligt påsatt av någon sluddrande främling
vid halvfemsnåret på söndagsmorgonen.
Nu vid
30+ kändes det som att gå in på porrklubb när
vi kom in på Hipp. När inte längre spriten eller vansinnet
skymde sikten mot köttmarknadens kletiga och desperata verklighet,
kröp den inpå och innanför huden. Det var läbbigt.
Kåtblickarna, desperationen, ytan, oljudet (det
där låter som en medelålders kommentar, men jag vill
kunna prata när jag festar - vill jag blåsa bort trumhinnorna
går jag på metalkonsert). Det var lika nervig och
nojig stämning som på ett fjortisdisco, men med mycket
kåtare atmosfär. Det hade varit lika bra att utrusta alla
i lokalen med tre kommunikationsskyltar: "Knulla?"
- "Ja!" - "Nej!".
Jag
blev bara nedstämd och fick en dålig smak i munnen. Att
vi inte blir vuxnare än så. Kan någon förklara
matematiken i att bekräfta en svajig självkänsla med
förnedring? Kände mig befläckad av atmosfären.
Som om någon dreglat på mig, eller stänkt iväg
en sats på mina kläder. Jag är sååååå
glad att jag är gift.
Whatever,
det är deras liv, deras val. Jag bara känner att jag inte
kan ha det i min närhet längre för min egen mentala
hälsas skull. Sex utan kärlek river sår i min själ,
även om jag bara betraktar det på avstånd. Jag är
så pass mycket man att jag blir illa berörd.
Och
på tal om kosta skjortan - vad är grejen med alla rutiga
skjortor? Jeezuz boys! Inventera garderoben, ifrågasätt
modet eller skaffa stylist (alt. flickvän).
Ni ser ut som ni har klätt er i bordsduk. Suck
34
34.
Jaha
Födelsedagar är inte några kioskvältare
längre. Bara en dag som alla andra (sånär
som på chansen att snaska och vardagslyxa) Som Krickelin
så passande uttryckte det: "Om du varit en Smurf hade
du ändå bara varit tre äpplen hög" ;-)
Fick
te & belgisk choklad & sång på sängen. Tårta
till frukost. Senare ett härligt skumbad med skumpa. Presenter:
pennor, choklad, fotobok m.m. Inget dunderparty för dagen efter
var det den tiden på månaden när jag stiger upp före
fan för att ta ett tåg till Stockholm. Trist. Hade velat
supa.
När
jag ramlade in hos Tobbis & Hanna på fredagskvällen
blev jag mött av Olivia som knagglade sig genom hela "Ja
må han leva" avslutad med en bamsekram. Inte illa pinkat
av någon som inte fyllt tre än. Jag har drygt 30 års
försprång och har fortfarande problem med andra versen.
Fick Parlamentet DVD´n också. Kul!
Lustigt
nog heter vi inte bara nästan lika, jag och svärfar - han
fyller år dagen innan mig också. Vad skulle Freud ha sagt
om Jennys val av livspartner? Han fyllde 60 i år så det
var bamseparty ute i Gislöv. Dessvärre den helgen när
jag var i Sthlm. Men vi var ut dit innan och grattade. Fick själv
en flaska Koonunga Hill - världens bästa vin enligt London
International WINE challenge. Nice.
I min
Simpsons at the movies almanacka ser jag att jag delar födelsedag
med Rita Hayworth, Montgomery Clift och Peter Alexander. Visste sen
tidigare att även ostmogulen Charles Kraft, Eminem och Beavis
& Buttheads skapare Mike Judge fyller år då. Samma
almanacka anger att 17 oktober är Black Poetry Day. Menar dom
själva poesin eller de som skriver den?
Förra
födelsedagen satt jag ute i bushen i Halland på antistresskurs
och insåg att det liv jag hade och det liv jag ville ha var
två helt skilda saker, och att det inte kunde fortsätta
längre. Nu ett år senare lever jag mitt i konsekvenserna
av att ha gjort något åt den saken. DET är
den bästa födelsedagspresent jag någonsin fått.
Ordet
är ditt - träff 3
En gång
för sjutusen år sen gick jag och Conny för att bowla
för första gången. Det gick hur bra som helst. Slog
strike på strike på strike. Var mästare. Tills en
gubbe kom fram, skakade på huvudet och visade hur man egentligen
skulle göra. Får lite samma känsla av skrivkursen.
Kan inte känna att jag utvecklas. Snarare tvärtom. Det är
väl kopplat till att jag gör saker bäst när jag
inte tänker på det. Jag tar det jag gör på stort
allvar, men det blir som mest lyckat när jag låtsas som
om jag inte gör det
Borde
ha bangat den här kursträffen. Resan snodde för mycket
pengar, missade svärfars 60-årskalas, kände mig sååååå
trött och oinspirerad, dålig synk med övernattningar,
less på att bjuda in mig själv hos vänner oavsett
om det passar dem eller inte, less på att leva i kappsäck.
Jag borde ha stannat hemma. Men det gjorde jag inte.
Fick
antivibbar redan på tåget upp när jag lyfte på
ett ögonlock i Norrköping och såg snö (inga
snorpackade, stinkande fotbollsfans som försökte sova i
mitt knä dock
). Och fick dem bekräftade under
hela helgen.
Stockholm
var skitkallt på det där råa sättet som bara
Stockholm kan vara. Den där vampyrkylan som smiter in mellan
gliporna i kläderna och lägger sig som halvsmält is
efter ryggraden. Var tvungen att köpa vantar och klä på
mig allt jag hade i väskan (utom tandkrämen).
Förutom
svinkallt var det höstvackert. Löven i huvudstaden hade
gett upp, blivit gula och hoppat. På morgnarna låg det
ett tunt frosttäcke på träbryggorna efter Brobänken,
men vad är skönhet när knäskålarna skakar
av frossa. Mauritius är också vackert så här
års har jag hört
Tog
ändå mina morgonpromenader genom ett folktomt Gamla Stan
varje dag. Tankade varm choklad på 7-11 för att palla,
men det var det nästan värt när det känns som
man är den enda överlevande efter 3:e världskriget
och äger stan.
Kerstin
Norborg var gästföreläsare på fredagen. Vi pratade
om skrivandet och hennes bok Min Faders Hus. Själva boken är
ungefär som hela kursen - hmmm
inte min kopp te direkt.
Förmodligen välskriven, men lika effektiv som Rohypnol på
mig. En präst på 30-talet med svårighet att uttrycka
känslor och ord tänder inte mina julgransljus direkt. Så
fort träffen var över omsatte jag boken i second hand kretsloppet
- lämnade den på en bänk i Skärholmens centrum.
Den försvann inom sju minuter, och gjorde förhoppningsvis
någon glad. (Var det en invandrare som snappade
upp den så kanske den får en bild av att svenskarna faktiskt
har varit ännu stelare och känslolama än vi
är nu, om nu det är någon tröst
)
Kerstin
Norborg själv var mer lättsam och intressantare än
sin bok. Jag var i halvkoma av trötthet efter resan, men gjorde
mitt bästa för att lyssna. Det hade tagit henne 3-4 år
av fragmentskrivande innan det blev en bok. Kan relatera till den
tekniken. Lite sådär skriva av misstag, och hoppsan, så
har man en bok en vacker dag utan att man tänkt på det.
Resten
av kursen segade, trots att det försvunnit några så
att vi närmat oss en mindre, mer lämplig gruppstorlek. Jag
var för trött och för oinspirerad, och det var för
förutsägbart. Samma mönster. Samma typ av texter. Samma
kommentarer. Jag lämnade in en omarbetad version av I
väntan för att rubba cirklarna. Inte helt oväntat
hade många problem med sci-fi formatet. Förstod inte. Hade
svårt att komma in i den. Jag hade däremot kul över
att det hände något nytt, över att de andra fick tänka
annorlunda. Får se vad jag hittar på nästa gång
Göran
sa faktiskt något i sin kommentar av texten som jag tog som
det bästa beröm jag fått på länge: "Jag
skulle vilja att den här författaren någon gång
skrev något jag vill läsa"
Det
blir mest bara bilder och tankar i texterna och samtalen. Saknar fokuset
på storytelling. Fantasin. Dramaturgin. Hur man skapar spänning,
intresse, mysterier, drama. Ska nog rota fram lite läroböcker
som passar mig bättre
Slaggade
huvudsakligen hos Tobbis & Hanna. Som vanligt blev det minimalt
med socialt umgänge. Trist som fan att våldgästa utan
att hinna umgås. Man blir som en dammsugarförsäljare
som dessutom sover över. Hann i varje fall upptäcka att
Hanna är en ruggigt bra fotograf. Fantastiska foton på
mode, åskväder och släktingar hängde överallt.
Vill också kunna så bra... :-(
Sista
natten kraschade jag hos Mörs & Lena. Lika hastigt där,
men hann ändå med lite instant socialising. Agaton blev
i alla fall glad att träffa mig igen, även om det bara blev
i typ fem minuter. Blev uppvisad på dagis.
Måste
göra en ordentlig hälsa på-tripp snart. Man känner
sig inte som någon vidare kompis när man bara dumpar sin
väska och visar upp sin försvinnande ryggtavla.
Stannade
kvar på måndagen för att hinna med linsbyte hos optikern
i Skärholmen. Hade alldeles för mycket tid att slå
ihjäl så jag tog en promenad kring Ek- och Idholmsvägen.
Det blev ingen promenad längs memory lane trots att jag spenderat
större delen av min vakna tid där i ett och ett halvt år.
Kände igen kvarteren rent fysiskt, men kunde inte känna
att det var något som jag varit inblandad i. Som att se en plats
man läst om ungefär, eller sett på vykort. Bara materia.
Det
var dessutom svinkallt, så jag konstaterade snabbt att jag inte
hade några minnen av platsen, eller intresse att se vad som
hänt sen dess, så jag gick in på Myrorna och rotade
bland böckerna istället. Nuet är både varmare
och intressantare.
Nostlagitrippars
främsta egenskap är att påminna att det inte var bättre
förr.
När
jag ändå höll på tog jag en tripp till Hjorthagen
också, för att ha ihjäl ännu mer tid innan tåget.
Samma sak där. Inga minnen men kallt. Anslagstavlorna skvallrade
om att Hjorthagsborna kämpade vidare på egen hand. Kul
för dom, men jag kände mig frånkopplad. No looking
back.
Hela
helgen var fylld av traskande och frysande, så jag var helt
slut när jag äntligen fick sätta mig på tåget
hem. Kände mig nedsliten och dränerad av vistelsen. Frös.
Hade blåsor. Längtade bara hem. Hem till Jenny, till sängen,
till värmen, till något vettigt att göra.
Årets
onödigaste och sämsta tripp.
The
Virtual Boss
Okej,
det har kanske varit segt och motigt den här månaden, men
nog fan har det blivit saker gjorda ändå. Har hunnit med
inte mindre än två Strixdeadlines. För att komma ikapp
en försenad utgivning kom deadline för nr 9 två veckor
efter nr 8, men det funkade bara bra att snabbt spotta ur sig material.
Kanske behöver mer sånt.
Efter
en alldeles för lång födsloprocess sparkade jag ut
artikelversionen av Pittstim. Är inte nöjd även om
den petats på under två månaders tid (knappast
någon lukrativ produktionstakt). Ämnet ligger för
nära, och det spårar ur i mässande. Behöver träning
på det där. Massor. Har i alla fall slängt den på
Ordfront och (fniss, fniss, fniss) Slitz till
att börja med. Dom kan inte mer än att kräkas på
den. Nappar ingen alls blir det Sourze. För läsas ska den.
Har
även klurat lite på Hotellprojektet med DI-gänget.
Stina Ty. har börjat bolla med Makkara igen, och jag vill verkligen
avsluta den en gång för alla, även om det känns
som om sämsta tiden är nu. Har kastat in material till Arbetarskrivares
antologiredaktör åsså. Det blir ändå en
del när man plussar ihop det...
Firma
Eriksson & Holmlund har eldat på också. Fönstret
nappade bara på en av bilderna, men en är mer än ingen.
Har pytsat ut satirteckningar också. Stockholms
Fria Tidning nappade direkt, men pröjsar musbajs. Det är
okej, dom driver en tidning med själ och hjärta och kan
därför inte betala mer, och funkar utmärkt som ramp
vidare. Nu gäller det att synas. Och fler tidningar har fått
vårt material. Vi har som sagt bara börjat
Bara
vi får in ett gäng uppdrag så att vi överlever
så kan vi lägga fokus på boken igen. Bara en tidsfråga...
Tony
& Maria var över på middag. Tony förslog att vi
skulle starta någon slags think tank/brainstorming/frilansterapiverksamhet.
(För er som inte har någon susning om vem
Tony är så ritar han den charmiga sköldpaddan Elvis
som finns att läsa i bl.a. Metro).
Det
här var ett lustigt sammanträffande. Jag hade precis funderat
på om man skulle be någon datawiz att konstruera The Virtual
Boss - ett program som på inprogramerade tidpunkter skriker
åt en att sluta softa och jobba på och hålla deadlines
och "du kan fan hitta på roligare saker än så
där", när man sitter hemma och petar sig i naveln
och inbillar sig att man är sin egen chef.
Jag
& Jenny funkar inte alls som varandras chefer. Tvärtom bejakar
vi att smita undan och lägga sig på sängen för
en två timmars krampaus. Tony har ju Maria som piskar på
honom, men han känner väl också av frilansandets ensamhet.
Bollplank, piska/morot och ögon utifrån är guld värda
när man jobbar med att hitta på.
Vi har
snart premiär på det här påhittet. Funkar det
får det växa med tiden. Hög tid att ensamma kreatörer
tar sitt jobb på allvar och stöttar varann.
Lesbian
Pulp-O-Rama
Vi kom
på att vi inte gjort ett smack under hela månaden utom
att jobba och kippa efter andan. Inte bra. Vardagslyx och stimulans
är livsnödvändigt. Som tur var hade vi redan för
länge sen lagt rabarber på biljetter till ett gästspel
med The Sassmasters från On The Verge Theatre Company, New York
- Lesbian Pulp-O-Rama.
På
50-talet fanns det en speciell genre av kiosklitteratur kallad lesbian
pulp. Små historier om lesbiska tjejer, skriven för/av
män i snusksyfte. Naturligtvis fick de inte sluta lyckligt, för
det kunde ju ge sken av att homoförhållanden kunde fungera
på riktigt. Utifrån de här böckerna har The
Sassmasters gjort en buskis/kabaret med nummer betitlade "Reformatory
girls", "Women behind bars", och min favvo "A
roll in the hay" om lesbiska cowgirls på ranchen The dripping
triangle.
Kanske
inte det absolut roligaste jag någonsin sett, men definitivt
snuskigt kul och drivet, och framförallt något utöver
det vanliga.
Lite
förvånad blev jag av att senare läsa en recension
med rubriken "Skojig teater bara för homo", som vidare
gick ut på att man inte fattade upplägget som hetero. Jag
är straight som E4:an mellan Piteå - Umeå, och jag
hade mycket roligt. Vad är problemet? Kan man inte bara gå
och bli underhållen utan att behöva vrida och vända
och vinkla och kategorisera???
Kanske
har jag ett försprång efter som jag diggar science fiction
och är van vid upplägg som rör sig bortom vardagsnormen.
Men hela poängen med kultur är ju att utsättas för
något nytt och tvingas se/uppleva/tänka på sätt
man inte gjort tidigare. Det är ju så man utvecklas som
människa. Annars invecklas man ju bara.
Suck!
Dags att börja lajja mer med fantasin. Både jag och världen
behöver det


Peterix Planet december 2002
Peterix
tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från
livet...
Att
läsa:
Kommer ni ihåg Alexei
Sayle? Han var bl.a.
den stora bullriga Balowski family i The Young Ones. Karlfan skriver
också. Och han skriver bra. The
Dog Catcher är
hans andra novellsamling. Det är roligt, smart, halsbrytande
skruvat och mycket läsvärt.


Ur
högtalarna:
Har inte ramlat över något nytt kul, men det finns ju gammalt
kul, som Irma t.ex. Hennes självbetitlade
soloplatta är bland det bästa som popsverige levererat.
Två av Scoccos bästa låtar är med, men även
Irmas egna låtar håller guldklass. Gräv upp den någonstans
och njut av Irmas svala, vackra röst.

Månadens
singel blir Tori Amos - A
Sorta Fairytale. Bästa jag någonsin hört
från henne...

Låttext:
Paula Cole - Amen
I'm
siphoning gass from the high school bus
Into the tank of my beat-up bug
So I can drive away from the shouting and misery
I drive into the night, to the hill, to the water tower
To lie on my back and drink in the meteor shower
Knowing that many men have lain as i do now
Ptolemy, Copernicus, Carl Jung
Pondering his existence, pondering,
Is God with me now?
And
I look to the sky
And I ask these questions
Yes, I feel something I don't understand
Can somebody say Amen?
My
life is but a short and precious seed
Like three seasons of life in a leaf on a tree
And when I cascade to the ground I will not be done
I will mingle with the earth and give life
To the roots again
Can
somebody say Amen?
And
I look to the sky
And I ask these questions
Yes, I feel something I don't understand
Can somebody say Amen?
Amen for the drivers in their garbage trucks
Amen for our mothers, for the lust to fuck
Amen for the child with innocent eyes
Amen for Kevorkian and the right to die
Amen for NASA, The NSA
It's all a front anyway
Amen for Marilyn Manson, Saddam Hussein
Amen for America and the Milky Way.
Amen for Elvis, for Betty Page
Amen for Gloria Steinham and Ronald Reagan
Amen for O.J., Clinton too
Amen for the Republican witch hunt coup
Amen for Gandhi, for Malcolm X
Amen for the uprising of the weaker sex
Amen for Babylon, the third world's call,
Amen for the unity of us all
AMEN, AMEN, AMEN
And
I am not unique.
We are all leave on this great big tree.
This tree that is life, that is God, that is you, that is me
And I lie under my tree like the Buddhas before and after me
And I ask the stars, "What for?"
Yes, I feel something I can't explain
A light that flickers off and on again
And I look to the sky
And I ask these questions
Yes, I feel something I don't understand
Oh, can somebody say Amen?
Webbsidor:
Två organisationer värda ett besök. Av helt skilda
anledningar bör tilläggas...



Citatet:
"Det enda som är oändligt är universum och
människans dumhet, och jag är inte säker på universum"
- Albert Einstein

Serie:
Pärlor
för svin


Misslyckat
restaurangnamn :
Gula floden - Kinahak i Malmö.
Om man inte känner till Kinas geografi kan man lätt tro
att stället är döpt efter dasset...

Film:
Bond är tillbaka i Die Another Day.
Det är fullpackat med osannolikt over-the-top-ös, våldsamt
och proppat med referenser till gamla Bondfilmer. Och Brosnan är
bättre än någonsin - cool och suave även i långt
hår, Robinson Crouse-skägg och blöt pyjamas. Den bästa
och vitalaste Bondfilmen på väldigt, väldigt länge.
Sagan
om ringen - extended version på DVD. En superfilm
blev ännu bättre! För att inte snacka om allt extra
material. Ska se den dagligen fram till 18 december...

Filmrepliken
:
"I actually feel pretty comfortable in New York. I get scared
like in Sweden. You know, it's... kind of empty, they're all drunk.
Everthing works. You know, if you stop at a stop light and don't turn
your engine off, people come over and talk to you about it. You go
to the medicine cabinet and open it up and there will be a little
poster saying: "In case of suicide - call..." You turn on
the TV, there's an ear operation. These things scare me. New York?
No." - The Man With Strange Glasses (Lou Reed) i Blue
in the face

Onödiga
fakta:
På 1700-talet tänkte svenska armén bilda en älgenhet
med kavallerister som skulle dundra fram på skogens konung för
att skrämma slag på utländska angripare. Det brast
på att älgarna krävde för mycket föda, och
var en smula för bångstyriga...
TV-framträdande
:
Ratata återförenades
en kort stund och körde en grym akustisk version av Jackie på
Söndagsöppet. MAGI! Det är såna här tillfällen
som gör att man vill hyra in ryska maffian för att tvinga
Mauro upp på scenen igen...

Psykologtest:
En kvinna är på sin mors begravning. Vid gravsättningen
möter hon en man som stannar i hennes hjärta. Det kan vara
kärleken med stort K. Två veckor senare mördar kvinnan
sin syster. Varför? Markera stycket under för att highlighta
texten och få svar på testet...
Det
enda svaret man bör ta i aktning är om någon svarar
för att kvinnan vill få till ännu en begravning för
att få möta mannen igen. Samtliga psykopater som gjort
detta test har svarat så. Att nå sina mål utan att
ta hänsyn till konsekvenserna är klassiskt psykopatbeteende.

Livet
på Peterix planet:
Först av allt en liten disclaimer:
ta inte det som står här så jävla bokstavligt.
Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt
och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite
kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland
att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt
som jag gör (det här är ju min planet), och
jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på gott
och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...
Dead
boring
När
jag skulle börja skriva det här så insåg jag
att vi inte har gjort något den här månaden. Okej,
har slitit som fan med jobb och karriär. Men utöver det,
den där biten som brukar kallas liv - nada, nothing, zero, zipp,
zilch.
November
har varit hard work 80% av den vakna tiden. Inga upptåg, inga
resor, inga äventyr. Hur jag än försöker kan jag
inte få slitet framför rit/skrivbordet att låta intressant.
Kanske om jag skriver in lite porr mellan raderna, men näe, dead
boring är dead boring.
Det
här är en fas. En lite grå, monoton, fattig och ospännande
halvtrist transportsträcka som ska ta oss till det riktiga livet.
Men
det är intressant. Åtminstone på det yrkesmässiga
planet. Man lär sig en del, och (som dom säger
på Fame Factory) utvecklas som artist. Men jag skulle
inte skriva en roman om det.
Veckorna
har varit kloner av varann. Inga oväntade äventyr som har
brutit av. Planering på söndagarna, jobba-jobba-jobba måndag-fredag,
lördag ledig för mys, slappande, ostbågar och återhämtning.
Som ett helt vanligt jobb ungefär, fast ändå definitivt
inte.
Vi försökte
faktiskt göra något en lördag, men allt var stängt,
upptaget, slutsålt eller bortkastat. Som om ödet ville
snuva oss på upplevelser. Det enda jag kan komma på som
inte varit jobb/karriärsrelaterat under november är att
jag köade med finniga högstadienördar för att
få premiärbiljetter till Sagan Om De Två Tornen,
att vi firade Idhas födelsedag på restaurang, kollat extramaterialet
på LOTR extended version och, tja
that´s it. Roligare
än så blir det inte.
December
innehåller åtminstone några inplanerade avbrott
i rutinerna: sista kursträffen i Sthlm, ettårsdag och jul
på Äspö. Morsan kommer ner då så att våra
respektive släkter får träffas. Men som sagt, november
är helt befriat från underhållande detaljer.
Det
är mörkt och grått ute. Fast komfortabelt befriat
från snö och minusgrader. Det är svårt att inte
fnissa skadeglatt när man kollar väderkartan och ser att
det finns delar av Sverige som har det tjugo grader kallare än
här. Det är inte så dumt ändå. Naturligtvis
hindrade inte det mig från att bli förkyld.
Julpynglet
dök upp från ingenstans över en natt, och jag försökte
begripa hur det gick att hoppa från varma sandstränder
till skyltsöndag på en kvart. Vad hände med hösten?
Var tog tiden vägen?
Men
det är vackert. Malmö Stad har laminerat parkerna med hav
av marshaller som lyser upp och värmer och ser ut som nattbilden
av de brinnande oljekällorna i Kuwait under Gulfkriget, och överallt
står det manshöga granrisbollar med julgransljus som får
dem att se ut som Luciavarianten av Dödsstjärnan.
Bara
det går över fort så att det blir vår och sommar
igen
Hard
at work
Vi
har slitit som dvärgarna i Khazad Dûm hela månaden.
Constant hard work. Vi har lyckats få till en struktur och en
plan som vi går efter, och det funkar rätt bra.
Jag
har tagit på mig att agera chef åt Jenny, så vi
sätter oss ned på söndagarna och går igenom
vad som ska göras i prioriteringsordning och gör sen en
veckoplan. Inga märkvärdigheter egentligen, men det hjälper
som fan. Det räcker med att bara prata om det som ska göras
så får det en helt annan dignitet och man får mer
drivkraft att göra det.
Sen
är det jobba-jobba-jobba hela veckan. Sover visserligen till
lunch varje dag, men det är hela vitsen med att vara egen. (Den
religion som förespråkar att gå upp tidigt är
definitivt djävulen in disguise. Idiotiskt självplågeri
utan poäng.) Sen blir det många timmar vid skriv/ritbordet.
Jenny varvar tecknandet med marknadsundersökningar och utskick.
Idha är vår PA/sekreterare och gör en massa research
som är oerhört tacksamt att ha som underlag.
Mina
uppgifter är mer splittrade. Min plan är inte lika spikrak
och tydlig. Det formar sig eftersom. Jag är fortfarande i den
fas där jag definierar mig själv som skapande människa.
Men det har ändå blivit en heeeeel del att göra
under november.
Har
dels byggt upp en hemsida åt Jenny - www.jennyholmlund.com.
Det var buskul. Kändes bra att ta till vara på misstagen
jag gjort tidigare och få det rätt från början.
Siten blev stilren och snygg och enkel. Är riktigt stolt faktiskt,
för att vara den obildade html-klåpare man är. Blev
sugen på att snygga upp den egna siten - fixa till alla spretigheter,
blandade stilar och den snårskogsliknande strukturen, men det
får bli ett annat decennium. Den har växt för mycket
för att snabbt göras om i en handvändning.
Tyckte
att jag hade Strixmaterial så att det räckte. Då
ringde Erik Blix och drog ihop till ett redaktionsmöte via telefonkonferens.
Som en vuxenvariant av heta linjen ungefär. Vi blev sammanlagt
fem skribenter som satt per telefon och spånade & bollade
en kväll. Och det kändes skitbra. Fick massor med uppslag
som jag inte tänkt på och hitta på-synapserna i skallen
varvade upp till warp 4. Det hela slutade med att jag satt dag &
natt i en dryg vecka och hittade på satirstuff utan att få
torka en enda gång. Fick ihop nästan dubbelt så mycket
material som jag brukar. Hoppas telefonspånandet blir ett fast
inslag. Det hjälpte massor och drog upp den allmänna kreativiteten
med minst det dubbla. En kick!
Dessvärre
verkar det vara lögn i helvete att få publicerat några
fler teckningar i Strix. Har väl att göra med de fasta tecknarna
eller nåt, för materialet håller. Stockholms Fria
har segat, men nu har det första publicerats där. Nåja,
det här är bara början. Man breakar inte på en
helg.
Efter
Strixtexterna och webb-byggandet var det dags att kasta sig över
skrivkursen med skrivande, läsande och analys. Har inte suttit
sysslolös som sagt. Har inte ens haft en chans att pyssla med
darlingarna DI-projektet och Makkara.
Mot
slutet av månaden var vi helt slutkörda. Har visserligen
bokat lördagarna som ledig dag med bara mys och slapp och ostbågar
på schemat (ostbågar är hälsokost!!!),
men det hjälper inte hela vägen när man går från
en rätt slapp och mystät period direkt till att sitta och
harva 80% av den vakna tiden. Det hjälper inte ens att man gör
det man vill och älskar. Hjärnan orkar bara hitta på
så mycket innan den börjar ryka. Dessutom började
min nacke protestera av någon anledning.
Vi haltade
ut till Äspö över en helg för att bli matade och
omhändertagna och slappa. Vi blev dessutom rätt fyllda med
vin.
Åsa
& Thorbjörn ska, efter att ha levt 25 år i synd, slå
till och gifta sig den 4:e januari, och efter två kannor vin
hoppade vi entusiastiskt in som bröllopskonsulter.
Vigselplaneringen
var humor på hög nivå. De där två har
en framförhållning som försupna konststudenter, och
att planera med dem är som att spela tärning med bröderna
Marx. Hade jag haft vett att anteckna hade jag haft en färdig
pjäs. Men det kommer att bli ett vackert bröllop.
Annars
blev det ingen vidare vila därute. Jag sov urdåligt och
plågades av bizarra och hemska drömmar. Vet inte om det
berodde på någon ogästvänlig närvaro i
rummet, eller på skräp i mitt eget huvud. Magen stress-svullnade
så att jag kände mig gravid med en jättes bowlingklot,
med tillhörande skräpkänsla i kroppen. Den senaste
tidens kämpande och fattigdom börjar märkas fysiskt.
Dags att vara lite snällare med sig själv.
Onsdagarna
med Tony & Maria
Lunchträffarna
med Tony & Maria har varit toppen. Bara den sociala faktorn och
maten är orsak nog att träffas. Man kan bli lite kufig av
att sitta undangömd som Quasimodo på kammaren och knega.
Vad
som egentligen dryftas under de här träffarna är hemligstämplat,
men det rör sig en hel del kring marknadsföring och framtidsplaner.
Vi försöker lära oss att agera som affärsmän.
Något som kulturarbetare överlag brukar ha svårt
för (och får framgång och betalning
därefter).
Bara
det här att behöva formulera sina idéer och ambitioner
för andra är hur skitnyttigt som helst. Att tvinga sig själv
till att tänka i en livslång karriär där de saker
man gör i nuet för konsekvenser längre fram. Det är
en karriärsmässig hit att tänka långsiktigt.
Se det man gör som en livsuppgift, inte som en lyckad slump man
pysslar med för stunden.
Mycket
säljsnack också. Vi har diskuterat och plöjt genom
böcker i marknadsföring och lärt oss en del. Den vanliga
mes-stilen är väl att man försiktigt smyger in material
någonstans så tyst som möjligt och sen sitter hemma
och väntar på att någon ska ringa och vilja köpa
det. I verkligheten måste man skjuta in materialet med haubits
och förse det med fyrverkerier och dansande dvärgar med
bjällror på tofflorna för att det överhuvudtaget
ska märkas på en redaktion. Det går nio nej på
ett ja, och man får tjata, återkomma, göra om, tjata
mer och återkomma igen. Det tar tid och det kräver arbete
och envishet.
Just
den här säljgrejen är min svaga sida. Jag saknar den
påstridiga genen. I varje fall när det gäller att
sälja mig själv. Visst, jag är verbal och socialt kapabel,
men jag gillar inte att tränga mig på.
Ironiskt
nog har jag sålt hela mitt yrkesverksamma liv, om än motvilligt.
Jag var ju både tekniker och säljare på Scandinavian
Alarm och ER, men med den fantastiskt taskiga motivationen att jag
skulle sälja in mitt eget jobb, som jag verkligen hatade (jag
hade kunnat sätta eld på kunderna bara för att slippa
få mer jobb
). Och hela min miljökarriär
har ju gått ut på att sälja in tankar och livsstilsfrågor
till de som oftast minst av allt har lust att lyssna. Och de erfarenheter
jag fick där har ju knappast ökat min vilja att fraternisera
med människor jag inte har en naturlig kontakt med. Man kan bli
folkskygg för mindre.
Sen
är jag ju otroligt bortskämd med att få möjligheter
kastade på mig. Av allt kul och utvecklande jag har gjort under
mitt liv har jag inte behövt kämpa för en enda sak.
Allt har bara ramlat ned i handen på mig. Vilket är lika
underbart som det är ett jäkla handikapp. Konsekvensen är
ju att jag kräver att få se snabbare och större resultat
än verkligheten har råd att bjuda på.
Väääääääldigt
nyttigt med de här lunchträffarna som sagt
Ordet
är ditt - träff 4
Inte
den här gången. Blev kvar hemma. Verkar inte ha missat
några kioskvältare. Många sjuka. Fokusering på
dikter. Ingen spilld mjölk att gråta över.
Som
text satte jag ihop ett antal mikronoveller
som jag omarbetat och gett samma berättarform för att fungera
som helhet. Kallade samlingen för Vakuum eftersom jag märkte
efteråt att det genomgående temat i texterna var tomheten
i människors liv och de vansinnigheter man försöker
fylla den tomheten med. Det blev rätt svart, lite som min egen
miniatyrversion av Short Cuts.
Bad
om feedback på den via mail sen. Överlag ett bra mottagande,
men kritiken på den här kursen verkar alltid hålla
sig på ett diplomatiskt plan, oavsett om det är ris eller
ros.
Alltid
intressant att se vad andra läser in mellan raderna som jag inte
tänkt en sekund på. Vilka glasögon andra läsare
ser genom. Fick kommentarer om att det är en okänd värld
som skildras. Lustigt, jag tycker att det är så världen
ser ut.
Mitt
språk blir igenkänt. Får några anmärkningar
på att det är så modernt och fyllt med populärkulturella
referenser att vissa inte hänger med, och att det är anglofierat.
Bra. Då har jag nått dit jag vill i mitt användande
av språket i alla fall. Men jag känner mig lite tom på
saker att berätta för tillfället. Eller snarare utan
lust
Uppgifterna
inför nästa, och sista, träffen kom direkt efter. Ingen
andhämtning. Känns inte som om jag missade ett kurstillfälle.
Stressade ihop berättelsen 127 mil på
bara några timmar. Vet knappt själv vad den går ut
på. Ska bli kul att se hur den funkar. Fast hela den här
grejen ligger rätt lågt med en på-väg-ner-pil
på min 50-i-topp prioriterings/intresselista
Pittstim
- the continuing saga...
Skickade
in Pittstim till Fönstret
som högg den direkt. Visserligen på debattsidan Ordet Fritt,
så det blir inga stålar, men det är kul att äntligen
se den publicerad i äkta trycksvärta.
Som
om inte det vore bra nog så ringde redaktionen Jenny strax efter
och bad henne illustrera hela debattsidan, inklusive Pittstim. Så
vi jobbade ihop igen utan att det ens var på vårt initiativ.
Kul! Resultatet finns här.
Har
pytsat iväg den till Kvinnor
Utan Gränser, Sourze
och Åsa Mattson på Aftonbladet, får vi se om det
ger något.
Det
blev snabba reaktioner på Sourze. Chefredaktören Kalle
Dixelius mailade fem minuter efter publiceringen och tyckte att den
var skitbra och ville hänga på Pittstim och dess fortsättning.
Vilket innebär att det kanske är dags att faktiskt fundera
på en fortsättning. När jag skriver det här har
artikeln legat uppe i knappt tre dygn, och har redan samlat på
sig drygt 40 kommentarer. Det låter
tja, som väntat,
ungefär, och tyvärr. Medhåll, mothåll, försvarsställningar
och hela den baletten. Inget jag kommer att ägna allt för
många sekunder åt just nu, men gå gärna in
och läs texten
och alla kommentarer. Det är inte utan att det väcks
starka känslor
