Peterix tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Michael Chabons roman The Amazing Adventures of Kavalier & Clay vann Pulitzerpriset 2001. Läs den så förstår ni varför. En gripande nagelbitare om två unga serietecknare som slåss mot nazisterna under WWII, både i seriernas värld och i riktiga livet. Definitivt en av världens bästa böcker!

 

 

Mathias Evanne är inte bara min tremänning (eller nåt släktartat åt det hållet...), han är även frisör, krönikör, radio/tv-pratare och mycket, mycket mer. Gallimathias är hans samlade krönikor 95 - 99. Det är roligt, sorgligt, tankeväckande, gayigt, levande och aldrig, aldrig tråkigt. Pröva att se världen genom Mathias ögon. Här får man reda på hur man får tag i boken.

 

Ur högtalarna: Norah Jones platta Come Away har blivit grymt hypad och har sålt massor, och det förtjänar den verkligen. Norah har en både varm och samtidigt sval röst som fyller jazz/country/folk-låtarna på hennes platta med liv och glöd, som en bluesjazzig cowgirl Sade. Ett perfekt soundtrack till vintermörkret.

 

 

Låttext: CajsaLisa - Nu

Jag vill ha långa ben i snygga skor
Jag vill ha sommar hela året om
Jag vill ha städat hemma där jag bor
och champagne
Jag vill det
Jag vill kunna köpa vad jag vill
Jag vill se att tomten faktiskt finns
Och min man ska vara avdragsgill
och lite till

Och jag vill ha allt Nu Nu Nu
Vill ha det Nu
Nu Nu Nu ge mig det jag vill ha Nu
Gör sen till Nu Nu Nu
Ge mig Ge mig Ge mig Nu

Jag vill leva i tvåtusen år
Tala flytande alla språk
Jag vill ha större bröst och smala lår
mer champagne
Jag vill det
Jag vill bada utan att bli blöt
Under ett vattenfall i mitt kök
Och jag vill gärna vara sockersöt
och lite till

Ref.

Det är väl inte mycket det lilla jag begär
Jag står för det jag tycker
Vill ha allt nu och här

Ref.

Jag vill bara göra sånt jag vill
Leva på att bara dricka vin
Jag vill aldrig mera sitta still
Kunna översätta till latin…

Webbsidor: Svenskt on-line fotogalleri öppet för alla. Tonvis med bilder, och mycket är bra. Allt från älgar till goth till naket till Photoshop.

 

 

Citatet: "Konservativa krafter säger att om man inte ger de rika mera pengar så förlorar de drivkraften att investera. När det gäller de fattiga, säger samma konservativa att dom förlorat sin drivkraft för att vi gett dom för mycket pengar" - George Carlin

 

 

Serie: Elvis

 

 

Läsk: Är inte så galen i cola i vanliga fall, men nya Vanilla Coke är hur god som helst. Hoppas den blir reguljär...

 

 

Film: I´m in love! Det är så bra att det inte ens går att skämta om det. Det är filmhistoria av religiösa proportioner. Jag visste att Sagan Om De Två Tornen skulle imponera, men jag anande inte att den skulle vilja få mig att gå i symbios med biostolen och aldrig, aldrig mera vilja lämna biografmörkret. Jag ska inte ens ge mig in på ett försök att förklara hur stort och bra det här är. Bara de två sekunderna när Legolas tar sig upp på hästen vid Warg-attacken är värd hela biljettsumman. Bara gå, gå och se den. Gå! Bättre än så här blir det inte. Inte förrän nästa jul då Konungens Återkomst går upp och avslutar äventyret...

 

 

Filmrepliken : "This stinks like yesterday´s diapers" - Baby Herman i Who Framed Roger Rabbit

 

 

Onödiga fakta: 1989 filmade Nike en reklamfilm i Kenya där Samburustammen dansade runt i gympadojor, och när kameran zoomar in på en stammedlem säger han något på sitt språk, Maa, och den klassiska slogan "Just do it" dyker upp i rutan. Lee Cronk, antropolog på University of Cincinnati, kan Maa, och insåg att Samburumannen inte alls sa "Just do it", utan "Jag vill inte ha dom här trånga skorna, ge mig ett par större"

 

TV: Fan, barnprogrammen är ju riktigt bra nu för tiden. Allram Eest på lördagarna är som om Mupparna skulle ha gjort ZTV. Roligt & coolt för alla åldrar. Inte minst den tecknade höjdaren Katja Kaj & Bente Bent

 

 

Sprit: Mandarine Napoléon är vinterns mest värmade dryck. Cognacslikör med mandarintoner. Perfekt tillbehör när man kurar upp i fåtöljen med en bok. Som den är eller i kaffet som Café Grocnard

 

 

 

Livet på Peterix planet: Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt som jag gör (det här är ju min planet), och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...

 

En slags semester

Lärde min läxa från november. Kände av effekterna av att ha fokuserat för mycket på jobb och för lite på kul, och frustrationen över att inte få några resultat. Kroppen skrek i protest, tröttheten tryckte ner mig som en blöt pressening och inspirationen hoovrade någonstans nere vid nollstrecket. Bestämde mig för att skita i det mesta och ta en slags semester tills i januari.

När STRIX-deadline och skrivkursen var avklarad så fanns inga måsten kvar, och jag sjönk tillbaks i lättja. Okej, jag har har gett Jenny lite manushjälp, men det är mer kul än jobb. Annars har jag mest kollat på tv, på film, läst, sovit och lekt.

Dammade t.o.m. av gamla The Sims och försökte ge min Sim Enk Napp ett värdigt liv. Tack vare ett cheat som ger fria stålar gick det utmärkt, men han flirtar oroväckande med en gift granne. Jenny tyckte att funktionen med mätare som visar hunger, trötthet, nödighet, hygien, hur skoj man har å sånt, genast borde införas i riktiga livet.

När jag slappat och vägrat vara kreativ ett tag, började som väntat en del idéer dyka upp. Planerade att ägna julhelgen till att ta tag i dem och foksera på hur jag ska jobba framöver, men det sket sig rejält av sociala skäl.

Naturligtvis har jag inte bara legat i sängen och petat naveln. Har varit ute och vidgat vyerna, avslutat skrivkursen på Skeppsholmen, firat 1-årsdag, tvingats in i julträngseln, självklart sett De Två Tornen och firat en släktfylld och översocial jul. Läs på…

 

Ordet är ditt - träff 5, och sista...

Nyckelorden för sista kursträffen på Skeppsholmen var "trött" och "frusen". Kände mig dåligt fysiskt rustad för den här trippen och borde helst ha stannat hemma i sängen. Sov naturligtvis inget natten före tågresan, så jag var ett levande lik när jag klev av på Centralen.

Stockholm var kallt och ruggigt. Ingen snö tack o lov, men bårhusrått i luften. Tjocktröja, halsduk, vantar och rattmuff på. Hade jag haft boz och ork hade jag hållit mig kroniskt packad för att hålla värmen.

Nobel-limousinerna med sina uttråkade och halvsovande förare stod på rad utanför Grand och väntade på de profillösa och festsugna pristagarna, NK:s skyltfönstertomtar såg ut som feta och skäggiga hembiträden och julbelysningen drog kWh över hela stan (sötast var Skatteskrapan på Götgatan där det bara sådär statligt pliktskyldigt syntes några glest utspridda adventsstakar, utom i ett kontorsfönster högt uppe där någon rebell satt upp ett stort, blinkande hjärta. Love is in the air…)

Var kroniskt trött på kursen, och höll utöver det en låg profil. Hade ingen större lust eller ork att bränna något krut på att engagera mig den här sista träffen, och det kändes bra så. Förutom textläsning blev det en snutt diktanalys (gäääääsp!), utvärdering och en julkonsert med Skeppsholmens fredskör (kören var överlevbar, men när en orepad och talanglös barocktrio intog scenen och försökte plåga livet ur några klassiska stycken funderade jag allvarligt på att ringa Anticimex eller Civilförsvaret. Ostämd blockflöjt är ett ärende för UNMOVIC:s vapeninspektörer).

Min text 127 mil kom oförskämt bra undan för att vara ihopslängd på några timmar och i stort sett oredigerad. Börjar jag få kläm på det jag gör? De flesta tyckte att den flöt väldigt bra, och var så trovärdig i känslorna och förhållandet mellan pappan och barnet att många trodde att jag hade barn själv. Som vanligt kritik mot språket för att det är för modernt och kyligt. Någon kallade det för tjänstemannaprosa, andra anmärkte på att jag använde förminskningar för att förstärka (typ: "vi blev lite hispiga"). Välkommen till 2000-talet säger jag. Språket ändras, och jag vill gå i frontlinjen.

Upptäckte ett olycksfall i arbetet. En pytte, pyttebit av mig själv hade smugit sig in i texten med meningen: "Det finns erfarenheter jag inte vill ha med på min meritlista". Mot mina principer hade en egen känsla runnit in i berättelsen. Den där känslan att erfarenhetsbagaget nått sin maxgräns för länge sen. Att man helst skulle vilja gå in i det förflutna med Tipp-ex och rensa bort. Backa tillbaka till det oskuldsfulla som man raderar gamla SMS i mobilen. Ironiskt nog uppfattade ingen på kursen att det var det som var textens tema, och flera tyckte att just den meningen inte hörde hemma där. Som en bekräftelse på att jag funkar bäst när jag fantiserar och hittar på helt hejdlöst.

På diktanalysen tog jag upp den enda dikt som någonsin fastnat i mitt sinne, och som i sig själv förklarar min relation till poesi - en urgammal aztecdikt som går så här:

This is not a poem
This is just words
Like air
Like you

Anna-Christina kom med intressanta fakta ur psykoanalysens värld och berättade om de fyra världsbilderna som vi använder som filter när vi tolkar det vi läser och hur vi ser på omvärlden. Det är den komiska - där man ser att allt slutar lyckligt, att allt ordnar sig och löser sig till slut. Den tragiska - där man räknar kallt med att olyckorna kommer och att det sällan slutar lyckligt, och att det bara är att gå igenom eländet med huvudet högt. Den ironiska - som tangerar den tragiska, men med den skillnaden att man håller distansen, ser på eländet på håll och inte låter det beröra. Och sist men inte minst den romantiska - där allt det som händer är ödet, och det inte bara händer av en mening, utan det händer just mig.

Funderade på vilken typ jag kan vara, och kom fram till att jag nog är en väl avvägd blandning mellan romantiker och ironiker.

På lördagen var det avslutningsmiddag, men jag fick inte in den i varje sig tidsschemat eller priolistan. Efteråt på söndagen tog jag några klassfoton, sen skingrades vi i vintermörkret och det var det. I backspegeln kan jag vara glad över att kursen köpte mig tid under hösten och hjälpte till att bekräfta mitt språk, men i övrigt har den mest stulit energi & pengar och lärt mig för lite. Jag säger som Ratata: glad att det är över.

Slaggade hos Mörs & Lena. Som vanligt för lite tid för att vara ordentligt social. Satt mest och halvsov i tv-soffan när jag var där. Agaton var som vanligt speedad som en Duracell-Bunny direktkopplad till ett kärnkraftverk över min närvaro, och vi satt vid datorn och spelade en hel del Harry Potter. Deltog även i hans - av Lego, Warhammergubbar, Hockeykort och diverse bråte - egenkomponerade analoga spel. Trodde att han hittade på eftersom, men han hade dödskoll på alla regler, nivåer och förutsättningar. Värsta gamedesignern redan som 5-åring. Vem kan han ha fått det ifrån? :-)

Pappa Mörs satt klistrad vid datorn i stort sett hela tiden för att få klart sin film innan terminens slut. Han höll på med en skräckfilmsversion av Pac Man i Maya (för oinvigda är Maya ett dataprogram som man skapar digitala animeringar med, t.ex. specialeffekter i filmer, s.k. CGI). Jag lämnade honom vid burken vid tresnåret på fredagen när jag själv behövde spontanavlida i närmaste säng. När min mobil pep upp mig vid åtta satt han fortfarande kvar vid skärmen och kisade med ögonspringor smala som myntinkast och muttrade om vad klockan var. Men spökena han designat såg skitbra ut (tänk er en Alien/Predator variant av Pac Man spökena - cooooolt!). Han är sig lik…

Vi bunkrade upp med glögg och pepparkakor på lördagen och kollade Fame Factory finalen. Magnus vann rättvist och vi jublade i soffan. Sen toksomnade jag som aldrig förr.

Var som sagt trött och frusen hela tiden, längtade konstant efter Jenny och ylade lite tyst för mig själv, hann inte springa i några roliga butiker, var för trött och upptagen för att vara social med värdarna eller andra. Det kändes sååååå otroligt skönt att sätta sig på tåget hem. Nu blir det inga fler sthlmstrippar på några månader, och lika glad är jag. Hädanefter ska de resorna ske på helt andra villkor.

 

1-årsdag

Kvällen den 10 december förra året var jag trött, småberusad och mer än lovligt less på mitt liv. Jag befann mig på Replik-efterfesten på Södra teatern där jag tävlat (men inte vunnit) med Vulkangudskulten och minglade runt bland andra författare, komiker, skådisar och annat löst folk, och hade faktiskt lite trevligt för första gången på väldigt länge. Någon gång under kvällen tar mr Oredsson och presenterar mig för en viss Jenny Holmlund. The rest, ladies and gentlemen, is history.

Nu, ett år senare, är hon min fru, min sol, mitt allt och den absolut, utan minsta konkurrens, viktigaste personen i mitt liv. Och mitt liv med henne är den största och vackraste gåva jag någonsin fått. Våra vägar kunde inte annat än att mötas, och livet är något helt annat nu när vi äntligen funnit varann.

Inte ens ett 3:e världskrig hade stoppat oss från att fira vår 1-årsdag. Vi hoppade på tåget till Köpenhamn och klev av vid Norreport där vi sen promenerade iväg till Botaniske have.

Trädgården såg mindre ut nu på vintern när träden och buskarna var kala, och det kändes konstigt att det bara var tre månader sen vi var där sist när allt var varmt & grönt. Men det var självklart vackert ändå. Ödsligt och avskalat. Inga sköldpaddor tyvärr (de har väl gjort något smart som att gräva ner sig i någon varm håla i väntan på våren), men väl en massa änder som ograciöst kraschade igenom den tunna isen när de kom in för landning på dammarna.

De viktorianska växthusen var en varm och fuktig oas, och vi kröp omkring i djungeln och mös och tankade värme.

Botaniske have är verkligen en höjdare, och bäst av allt är att det känns som om man har den för sig själv, som en undangömd hemlighet. Till våren blir det definitivt pick-nick där.

Resten av dagen strök vi omkring efter gatorna och shoppade omkring. Köpte en massa lågbudget-trams, sliskade i oss pizza och gäspade. I varje fall jag som drabbats av sömnsjuka och vägrade bli pigg efter sthlm.

Ströget var naturligtvis upplyst av ljusslingor, och efter vissa partier sprutade det ut fusksnö från något aggregat på taket. Genialiskt! Julstämning utan att det behöver vara minusgrader.

Jenny fick en vacker bukett och jag en härlig chokladtårta, sen var jag för trött för att orka fira mer 1-årsdag, så vi åkte hem och kramades och såg Ice Age (Scrat rules!) och mumsade godis och drömde om alla de andra årsdagarna som vi kommer att njuta av i framtiden.

 

Operation Vidga Vyerna

I vår operation Vidga Vyerna (som jag precis i ett anfall av egenmäktigt förfarande döpte den till), som vi driver tillsammans med Tony & Maria i syfte att få nya intryck och inspiration, gav vi oss ut på en upptäcksfärd på outforskat område. Kanske inte så outforskat för mig eftersom att det handlade om en afton med filosofen (kronosofen?) Ladislaus Horatius. Eftersom både jag och Horatius nu mera huserar i Malmö, har vi via mail försökt få till skott ett fika under hela året, men misslyckats. Nu fanns det både en plats och en tidpunkt utsatt, så vi tog oss till Loftet på Hedmanska gården en kall decemberafton.

Temat för kvällen var "Att tyda livets tecken". En hel del var gammal skåpmat för mig. Det där om att orientera sig i tillvaron och med vilka hjälpmedel. Hur man tar in sin omgivning, om man skummar igenom stora ytor (surfa, bredband) eller går på djupet på en punkt (djupband). Men nyheten för kvällen var det här med frågor.

Horatius modell för frågor såg ut ungefär så här: A - man ställer frågan, B - rådfrågar någon (vän, konsult, tarotkort, SMS-tjänst), C - begrundar utifrån sig själv och de råd man fått, och får svaret - D. Enligt Horatius kunde det här ses som en ekvation beroende på hur mycket "värde" man lägger vid varje punkt. Jag kan hålla med honom om att det är oerhört viktigt att ställa rätt fråga, annars kan svaret bli värdelöst. Om man ställer rätt fråga får man förmodligen mer ut ur B.

För mig är det här med rätt fråga livsviktigt. De flesta frågor går ut på "hur?", men borde egentligen vara "varför?". Hur ska jag få pengar? Hur ska jag få ett bättre jobb? Hur ska jag fixa mig ett ligg? Hur ska jag få upp den här cykelpumpen i bihålorna? Hur-frågor kommer oftast ur symptomen ur något annat bakomliggande. Prova fråga "varför?", så kanske det dyker upp svarsalternativ, eller snarare frågor, man aldrig tänkt på…

Vi fortsatte kvällen med Horatius på Siesta där samtalet handlade mer om serier och hur man spelar piano. Tony visade nyvaket intresse för filosofi, och spånade på hur han skulle få in de frågorna i Elvis.

Jenny & jag gjorde en social tripp som även kan räknas till operation VV. Vi åkte upp till den andra änden av Skåne på Lucia för att hälsa på Din Mali & Mattis i deras hus i skogen utanför Klippan. Ett välbehövligt miljöombyte för några timmar. Huset var busmysigt med kaminer, takbjälkar, hängmattor och välbesökt fågelbord. Vi blev utsläpade på vandring i raviner och efter bäckar och utsattes för tocken där motion, eller vad di kallart, och oförpestad luft och källvatten med bra aura.

Sen gjorde vi julgodis. Jag snickrade med marsipan och fick ihop bl.a. en landsköldpadda, en spritflaska, en anaconda och en varm korv m bröd. Men roligast är ju naturligtvis att glufsa i sig allt sen.

Precis en sån där utflykt vi behövde till något långt ifrån vår vanliga vardag, men det var ändå skönt att lämna naturen, kristaller, rökelse och gurus bakom sig för att återvända till asfalt, bredband, fjärrvärme och kabel-tv igen.

Det bästa med att vidga sina vyer är att man kan åka hem igen…

 

Jul på Äspögården

Förra julen åkte jag till Äspö som en främling som inte visste vad han gett sig in på. I år var jag där som svärson i huset och en naturlig del av konstellationen där ute. Själva julvistelsen var också av en helt annan art. Då var det ett hopp ut i det okända som blev en omvälvande och spirituell upplevelse som satte mig på en helt ny kurs i livet. Nu blev det ett möte mellan den Holmlundska och den Erikssonska släkten. Från Jennys sida: alla som möjligtvis kunde dela en promille av samma Holmlundska DNA - från min sida: morsan.

Det är väl på något sätt brukligt när två personer har gift sig att deras föräldrar träffas, så morsan kom ner från Luleå och stannade med oss en vecka ute på Äspögården. Det gick bra. Vi höll oss sysselsatta och sociala under julveckan. Alla överlevde och ingen blev arvlös (tror jag).

En av de nyblivna jultraditionerna (start: förra året) är att käka middag i Gislöv och se på årets del av LOTR. Så även i år. Kramkalas, glögg, god fisksoppa och en massa prat, men jag kunde inte tänka på annat än att få se Sagan Om De Två Tornen igen. Vi såg den på premiären tre dagar tidigare och blev förälskade. Helst hade jag sett den varje dag hela julen.

Julafton. Folk överallt. Det var jag & Jenny, Åsa & Thorbjörn, morsan, Sarah, Roger & Molly och Din Mali & Mattis. Julbord med allt det där, men tack o lov inga sånger. Det var många år sen min julkänsla packade ihop och flyttade söderut, och det här var inget undantag. En dag som alla andra. Bara mer människor och mer mat.

Men det är inte riktigt sant. Förra året var jag jultomte, och så även i år. Det här året med den fördelen att jag lärt mig att para ihop namnen på paketen med personerna där. Jag hade nubbat mig i tomtestämning genom att ta mig igenom alla smaker av ABSOLUT och krängde mig i en trång fårskinnspäls, lika trång luva och drog fast ett paket bomull i ansiktet med packtejp och - voila! - tomten!

Jag rekryterade Din Mali som nisse för att överhuvudtaget hinna klart med klapphögen innan påsk. Under granen låg tillräckligt med paket för att bygga Empire State Building i skala 1:1. Fullständigt vansinne.

I min släkt har vi länge haft traditionen att ingen över 15 får julklappar. Världens bästa tradition tycker jag. Presenter ska hitta sin ägare utan att behöva kopplas till ett visst datum. Det blir bättre, roligare och mer träffsäkert så. Julklappar blir för hysteriskt, ångestladdat och stressat. Hela sverige trängs och stampar på varann för att få tag i saker som man inte alls vet om mottagaren vill ha för pengar man knappt har. Sen sitter man där på julafton och byter ett berg av saker med varann, varav högst 10% är saker som verkligen har betydelse för sin mottagare, men oftast är av typen "det var väl snällt, men vad fan ska jag med makaroner-formade-så-att-de-ser-ut-som-finansministrarna-inom-EU till?". Sen har vi ju självklart hela orättvisegrejen med konsumtionshysterin vs alla fattiga i världen…

(P.S. För er som läser Stockholms Fria Tidning så kan ni ser vår bildkommentar till julklappshysterin på sidan tre i julnumret, eller klicka här)

Då är det lika bra att ställa sig i cirkel på julafton och piska varandras ryggar blodiga och skänka pengarna till välgörenhet. Man umgås, lider, har ångest och blir pank, men då gör åtminstone stålarna nytta.

Vi försökte pitcha in den här traditionen inför kommande jular, men Thorbjörn såg ut som vi hade kissat på finmattan och ville inte höra något mer trams om den saken. Men vem har sagt att vi fortsättningsvis måste fira jul med andra och deras traditioner…?

Anyway, tomte var jag, och en hysterisk jävla mängd julklappar delade jag ut. Blev svettig, varm och trött, men det var kul, inte minst för Mollys skull. Förra året var hon för liten för att fatta något, och kanske så även i år, men hon blev inte rädd och var lite nyfiken på tomten. Hon visade i varje fall empati för den beskäggade klapputdelaren, för när jag kröp under granen för att se om det var några klappar kvar, så trodde hon att tomten ramlade, och började storgråta. Hade hon börjat gråta om det var Peter som ramlade under granen?

När jag tagit mig ur ångbastun till pälsjacka och kardat bomullen ur fejan fick jag själv ge mig på klapparna. Precis som vi önskat fick vi en massa lyx & mysgrejer: belgisk choklad, badskum, vin, cognac, böcker, en CD med Mattis, Attack of the Clones på DVD, hårtork, mer choklad, pengar, skrivsaker, en Simpsons-almanacka, mer badgrejer, fuktlotion, lotter m.m. Men det var två klappar som höjde sig rejält över mängden.

Sarah & Roger hade gjort ett bröllopsalbum åt oss. Scannat in bilderna från kontaktkartan, printat ut dem i skitsnygga kompositioner, satt in dem i ett svart kartongalbum och fyllt ut med ord om kärlek på vackert brännkantat papper. Så fantastiskt vackert och smakfullt och hjärtvärmande. En present gjord med omsorg och kärlek. Precis som presenter ska vara. Men hur fantastiskt och välgjort albumet än var, så fanns det en annan klapp som bräckte det…

Ärlighetsmanikern Jenny hade bakom min rygg, mot hela sin öppenhjärtade natur, lyckats bita ihop och undanhålla att hon fått ett stipendium från Svenska Tecknare och att hon fixat oss en resa till Lanzarote. Den 6:e januari lämnar vi mörka, kalla sverige i en vecka för värmen, solen, och stränderna i Puerto del Carmen.

Jag bara satt och gapade. Det är precis vad hela min kropp och själ skriker efter just nu - få smita iväg till sol & värme och ladda upp. Jag saknar ord för hur rätt det här är nu…

Det var nästan vårväder när vi kom ut till Äspö, men under alla de där dagarna som har "jul" i sig, dök temperaturen ner till 0 och det blåste upp ordentligt. Av någon anledning så fattade inte värmesystemet det här, och det blev nästan löjligt svinkallt inomhus. Trots tjocktröja och tekopp kände man sig som en GB-sandwich i frysdisken. När klapphysterin på julafton var över smög vi upp till vårt rum och gjorde en minibrasa av värmeljus, kröp upp i sängen, knaprade cappucinochoklad, drack Martell direkt ur flaskan, bläddrade i bröllopsalbumet och drömde oss bort till de varma stränderna i Puerto del Carmen…

Jag & Jenny höll oss av (mentala) hälsoskäl i sängen tills minst efter 11 varje dag, och större delen av kvällarna gick åt till de sedvanliga 3-rättersmiddagarna med vin å sånt, men timmarna däremellan lyckades vi faktiskt göra ett o annat. Jag hade med mig en mapp med jobbrelaterat som jag hade hoppats få pula med, men det var bara att glömma. Har ens mamma åkt 150 mil för att träffa en bör man väl vara tillgänglig också.

Det blev en del långfika med småprat i salongen, bröllopsplanering och promenader i det skånska flatlandet när nordanvinden hade lunchpaus, men även en del utflykter utanför Äspö.

Vi åkte in till mellandagsrean i Trelleborg bara för att få se lite civilisation, men höll på att bli mordgalna av trängseln, idiotshoppandet och menlösheten, så vi flydde från pöbeln och duggregnet in till Axel Ebbes konsthall och tog in hans skulpturer i lugn o ro.

Vi följde även traditionen att fota varje halvår nere vid Smyge. Det stormade rejält och havet var vilt och kastade vågorna långt upp över piren. Jag fick ont i öronen av blåsten, så vi fortsatte vår färd till Gislöv för att mata (och gosa med) Saga och dricka te och komma bort från allt det juliga och blåsiga.

Tillslut tog veckan slut och vi skjutsade morsan till Sturup och oss själva hem. Och det var underbart att få kasta sig på sin egen säng igen och stänga dörren mot omvärlden. Vi prövade genast våra julklappar och la oss i badet och tog en drink + choklad som sängfösare. Home sweet home!

Jag vet inte om det var ironi eller en slump att jag fick Couplands All Families Are Psychotic (som jag ändå haft sen första ex:et lämnade tryckpressarna) av Maria & Idha. Visst, julhelgen var trevlig och ingen blodsutgjutelse inträffade, men det är skillnad på släkt och familj. Bara för att man delar genpool behöver man inte ha saker gemensamt. Det finns ett bäst-före-datum för hur länge man bör umgås i ett sträck med släkten (min personliga uppskattning är att efter 2-3 dagar så ger det socialt trevliga med sig för att istället sätta olikheterna i rampljuset). Jenny är min familj nu, och det är där allt börjar och slutar. Jag tror att våra jular framöver kommer att se annorlunda ut…

Som slutkläm på julfirandet kan jag nämna att BRIS telefonväxel brakade ihop under julhelgen när den fick över 500 samtal i timmen från barn som inte riktigt förknippar julen med Kalle Anka och hemtrevligt mys. En fröjdefull jul… yeah right!

 

2002 --> 2003

Nyår blev lågprofil. Jenny var förkyld, kvicksilvret dök under noll (men inte lika illa som -26 och ännu värre som i andra delar av landet - urk, urk) och vi hade fått en social överdos efter Äspö, så vi bestämde oss för att ta det lugnt på egen hand.

Dessutom tycker jag att december/januari är en usel tid på året för nyår. Någon gång på våren skulle stämma mycket bättre, när det verkligen är en brytpunkt och någonting ändras. Vad för nytt finns det att påbörja mitt i mörka vintern? Tänk en flytande nyårsdag som skulle infalla på den första vårdagen. Det skulle vara något att fira.

Eftersom förra årets nyårssupé blev ett Burger King meal på tåget upp till Hässleholm, så tog vi igen den i år istället. Vi gjorde rombomb (fiskägg - inte mördardrink) och Quorn Teriyaki m cous-cous. Sen parkerade vi oss i sängen framför tv:n och såg Citizen Kane och mumsade choklad. Tolvslaget drack vi lite bubbel och pussades. Underbart i all sin enkelhet.

Vi missade inga fyrverkerier heller. Hela Nobelvägen utanför vårt fönster förvandlades till avfyrningsramp, så med skräckblandad förtjusning njöt vi av eldregnet på första parkett. Skräcken kom ur risken att någon packad raketvirtuos av misstag skulle börja leka Al-Qaida mot vårt sovrumsfönster, men vi överlevde, och det låg inga förkolande lik nedanför nästa dag heller…

Vi tittade vidare på tv och somnade sen gott. Men inte innan en snorpackad Rikard hade ringt och babblat lite.

Lite av ett antinyår för min del. En dag som alla andra. Mys & mat & tv, men ingen tid för att festa, blicka tillbaks eller göra planer för nästa år. Tillbakablickarna, som varit i stort sett omöjliga att få ihop, finns i min årskrönika. Festandet sparar jag tills det känns rätt. Nyårslöften - bah! Nu är jag på rätt väg i livet, så det är bara att följa den. Planerandet kommer när vi kommer hem från semestern igen.

Det enda som finns i mitt upptagningsområde just nu är Åsa & Thorbjörns bröllop, och resan till Lanzarote. Efter det ska jag börja pilla på livet igen.

Nu två dagar in på det nya året har den första snön kommit, och jag känner för att gå ut med eldkastare och göra processen kort med den, men en vecka utomlands låter som mindre besvär. Sen kommer våren snart…

 

 

Peterix tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Michael Moore må se ut som en orakad hög med överviktig smutstvätt, men den mannen har både hjärnceller och humor. Hans bok Stupid White Men (nu även på svenska under titeln Korkade Vita Män) är det smartaste, elakaste och roligaste jag någonsin läst. Jag växlade mellan asgarv och att ryka ur öronen av ilska medan jag läsgirigt bläddrade vidare. Moores penna är en skarp skalpell som skär genom dagens USA och avslöjar en värld som är både idiotisk och skrämmande, men vilken satiriker karln är - man ligger dubbelvikt av skratt åt eländet. Upptäck Michael Moore. Förutom boken går hans TV-serie på SVT2 på fredagskvällarna, och i februari kommer hans dokumentär om det vapengalna USA, Bowling For Columbine, på svenska biografer. Läs boken! Se TV-serien och filmen!

 

Ur högtalarna: Mauro Scocco släpper sin nya platta nu någon gång i början av året, och det är väl inte bara jag som längtar... Mitt i denna väntan snubblade jag över en Maurolåt jag helmissat och aldrig hört förr, och föll pladask. Och det är inte ens hans låt. På hyllningsplattan till Pluras 50-årsdag tolkar Mauro Eldkvarns Nånting måste gå sönder, och det blev så bra så att jag blir tårögd. Så sorlig, spröd, vacker och pampig. Det bästa av Plura och Mauro kombinerat i en fantastisk låt. Vi lever i lyckliga tider...

 

 

Låttext: Eldkvarn - Nånting måste gå sönder

Nånting måste gå sönder, för att himlen ska va' blå
Nånting inom oss som vi burit på
Något ska falla, för att ett hjärta ska slå
Något som stått så länge
Någon som måste gå

Nånting måste gå sönder, nånting inom mig gå isär
Det finns inga under, ingen går hel ur det här

Det är som med en god bok, älskling, som du och jag
Efter det sista kapitlet vill man ha ännu en rad
Vi är äldre nu och närmare himlens nav
Varför är det enda man minns det som aldrig blev av

Nånting måste gå sönder...

Här är fotstegen jag gått från famn till famn
Här är allt som är förlorat som bär mitt namn
Här är skammen i mitt hjärta, jag målade till dig
Här är sången och orden som följer mig

Nånting måste gå sönder, nånting inom mig går isär
En del kallar det ett under, ingen går hel ur det här

En morgon i april vid Stockholms vatten
Törsten drog mig hit, som ett djur om natten
Solen står i väster, den brinner över sjön
Som en silvertråd i en sprucken söm

Jag har dragit pilen ur hjärtat, jag har vaknat ur en dröm
Jag går med månen över bron, mellan vaka och sömn
Jag är lycklig för att finnas, jag är lycklig för att gå
Låt det va' saker omkring mig som jag aldrig ska förstå
Vi lever i lyckliga, lyckliga, lyckliga tider...

Nånting måste gå sönder...

Nånting måste hända, jag lär mig aldrig sätta punkt
Låt det gå ännu en stund, det sägs att världen är ung
Lämna allt bakom dig, det var inte lyckan som log
Det var något inom dig, som aldrig får nog

Nånting måste gå sönder...

Lyckliga, lyckliga, lyckliga tider...

Webbsidor: Grönköping har fått en ny webbplats. Klart värd ett besök.

 

 

Citatet:
"Men det finns ideal värda att dö för"
"Nej, det gör det inte! För du har bara ett liv, men fem nya ideal kan du hitta i vilket gathörn som helst!"
- ur Spännande Tider av Terry Pratchett

 

 

Serie: Dilbert

 

 

Död åt: DJ Sammy! Jag har kunnat se genom fingrarna med det mesta av remake-slakten på gamla 80-tals hits, än har jag inte blivit någon gnällnostalgisk gubbstrutt, men när Don Henleys klassiker Boys of Summer blev Eurotechno korsades den heliga gränsen. Nu är det krig...

 

 

Film: Det finns så mycket bra som aldrig hittar till biograferna, men nu har Battle Royale i alla fall hittat till videohyllorna. Var bredd på en smäll i magen. I ett framtida Japan skickas en niondeklassare varje år ut på en öde ö där de får slåss mot varann tills bara en överlevande finns kvar. Det här är som Flugornas Herre, Robinson, Motorsågsmassakern och Bullen i ett. Det är blodigt, hemskt, gripande och mycket, mycket, mycket bra. Bra mycket bättre än det mesta som hittade upp på bioduken förra året. Hyr den, men glöm popcornen...

 

 

Filmrepliken : "There is no spoon" - Boy i Matrix

 

 

Månadens 10-lista: Tio vanor du inte bör ta med dig hem från charterresan

1. Ha grisfest i tvättstugan
2. Förvänta dig att städerskan ska bädda och skura muggen varje morgon
3. Ragga på grannen efter 2:a flaskan Sangria
4. Pruta på den ekologiska mellanmjölken på Konsum
5. Köpa med 5 flaskor vardera av Johhnie Walker och Bailys, 50 paket Marlboro och ett halvt kilo Toblerone varje gång du åker hem
6. Äta frukost på balkongen, i varje fall inte om det är februari och du bor i Kalix…
7. Sänka två 6:or GT, två pavor Rioja, några 4:or Cointreau och Jägermeister och en pitcher öl till middagen
8. Hoppa upp på bordet på Burger King vrålandes/dansandes The Ketchup Song, och för vänta dig att alla andra glatt ska haka på
9. Gå ut på gården en tisdagskväll, spela Trackslistan från 1986 på järnet och skrika "e´re party eller e´re party!"
10. Ha sex på stranden, framförallt inte om du bor i centrala Storuman
    

 

TV: Vi kör väl vidare på Michael Moore. Hans lysande TV-serie Michael Moores USA (The Awful Truth) går på fredagskvällarna. Det är smart och ohyggligt roligt, men man sätter skrattet i halsen titt som tätt.

Annan höjdare som börjat nu på TV4 är The Osbournes. Det är sjukt, roligt och mycket varmt och mänskligt. TV när det är som bäst. Ozzy rules!!!!!!

 

 

Välkommen till världen: Den 16 januari bestämde sig tillslut Neo för att titta ut och joina oss andra här på planeten. Med ett par föräldrar som David & Stina kan det bara bli ett fantastiskt liv för Neo. Välkommen!

 

 

 

Livet på Peterix planet: Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt som jag gör (det här är ju min planet), och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...

 

Slutet på ett liv i synd

Hann bara hem och vända efter julhelgen så skulle vi tillbaks till Äspö igen. Åsa & Thorbjörn skulle ju ge sig in i äktenskapet efter (minst) 25 år i synd. Jenny slet med att fixa brudbuketten och bordsdekorationerna medan jag drack, åt och läste upp julklapparna och drömde om Lanzarotes stränder.

Fjärde januari var det dagen D, och vi hoppade i kostym/klänning, gjorde oss vackra(re) och åkte på bröllop m. fest.

Själva bröllopet i Äspökyrkan vet jag inte riktigt hur det gick. Vi hade Molly i vår bänkrad, och hon var fullt upptagen med att susa runt som en upphetsad elektron och upptäcka resten av kyrkan. Framförallt crucifixet var högintressant. Hon såg väl det som en gigantisk Barbiedocka, fast med spikar i fossingarna och törnekrona.

Hann i varje fall upptäcka att Åsa glömde bort brudbuketten som Jenny slitit med (den låg kvar på kontoret…), att det sjöngs sliskiga sånger (Det vackraste…) och att båda svarade "Ja".

Sen var det middag och fest. Äspögården var proppfull med folk från hela landet som kommit för att hylla brudparet. Jag fick Lise, en trevlig konstnär, som bordsdam och en kvinna jag träffat tidigare mitt emot mig, så det gick okej rent socialt, men snett mittemot satt en advokat som frågade mig minst 40 gånger hur en frilansande kulturarbetare egentligen arbetar, och ju fler gånger jag svarade att det är precis som vilket annat företag som helst - produktion och marknadsföring - ju mer förbryllad blev han (vissa har problem att förstå att skapa & hitta på är ett riktigt jobb…). Jag kontrade med att jag alltid undrat vad i allsindar advokater gör på dagarna, men det verkade han inte höra…

Maten var i alla fall väldigt god. Rökt lax till förrätt, sen anka i portvinssås med rödlöksmarmelad och rotsaksgratäng, och slutligen en vaniljpannakotta med bärsås till efterrätt. Vinerna var inte sämre: en underbar tokajer till laxen och Mauro till ankan. Smask, smask!

Det var visserligen en strapats att få i sig maten eftersom varenda jäkel och hans brorsa höll tal, flitigt varvat med allsång, men det hör ju bröllop till. Jag är så glad att jag & Jenny valde minimalistvarianten.

Till kaffet och tårtan drog vi oss undan, fyllde cognacskuporna och satte oss i ett stilla hörn med Sarah & Roger och försökte ta det lugnt. Naturligtvis var det många där som ville granska det senaste svärsonstillskottet i familjen. Sånt ger mig en lätt känsla av att befinna mig på zoo på fel sida burgallret, men efter 4-5 besök (läs: påfyllningar) vid avecbordet gick också det att överleva.

Vi drog oss upp till rummet relativt tidigt och bäddade ner oss under dubbla täcken och filtar eftersom det var svinkallt i rummet. Sov inget vidare. Jag får mardrömmar ute på Äspö. Drömmar som är allt för levande och likartade för att bara vara drömmar. De går alltid ut på att det står någon bredvid sängen och gör något med mig. I julas vaknade jag av att någon vid fotändan tog mig i foten. Den här natten vaknade jag av att någon la något mörkt i ansiktet på mig och skrockade. Det finns något på Äspögården vars närvaro jag kan känna av, och det verkar inte vilja att jag ska sova gott…

Stack så fort vi kunde dagen efter för att komma hem och packa. Men det blev en packning med vissa förhinder…

 

Puerto del Carmen

Världen sände tydliga signaler åt oss att dra söderut. Det brakade på med snö och minusgrader av väldigt oskånska mått (förföljer vintern mig?) och det såg ut som Luleå när jag tittade ut genom fönstret. Morgonen vi åkte var det 14 minus och någon dec. med den där äckliga vita sörjan. Perfekt timing att åka!

Resan började illa, innan den ens börjat. Tydligen grasserar det en vinterkräksjuka. Den är extremt smittsam, slår hårt, snabbt och skoningslöst. Ena sekunden mår man fint, andra ligger man och spyr som om man hade betalt för det och är utslagen i flera dagar. Den här informationen fick vi först när Roger skjutsade oss till bröllopet, och han riktigt vältrade sig i hur smittsam den var och hur hårt den slog och hur många potentiella smittbärare den kunde finnas bland gästerna ute på Äspö. Som om inte det räckte för att göra oss nervösa så fick vi morgonen efter veta att en av kidsen på festen hade kräkts under natten. Nu började nojan på allvar. Varje kurr i magen sände iskårar efter ryggen och paniken drog upp hjärtslagen.

Lyckades fokusera på annat och drog ner på oron kvällen innan avresan, men så kom panikfaktor nr 3: Tony & Maria skulle också åka iväg, så jag mailade att vi fick ses när vi alla kommit hem för att jämföra solbränna. Tony svarade att de fått ställa in resan för att de oväntat drabbats av kräksjukan 2 timmar innan avgång!!!!!! Nu var det inget snack om saken. Ödet signalerade högt och ljudligt att vi istället för sol och värme skulle få ligga och ratta Gustavbergaren i en vecka, och det till en kostnad av 1 000:- om dagen eftersom vi inte hade något avbeställningsskydd.

Här rasade all min logik och självkontroll ihop. Nu var kräksjukan inte en oro längre - den var ett obestridligt faktum. Det gick inte att koncentrera sig på packa eller planera alls. Vi gick bara omkring och hade panik. Jag var spänd som en dörrvakt med mindervärdeskomplex och kunde knappt andas. Jenny försökte massera mig, men det var som att knåda en Volvo. Gjorde det enda raka och tog till flaskan. Efter 6-7 rejäla huttar av Negrita Spice kändes världen mycket stabilare igen. Kräksjuka? Äh, var e´flaskan schå ska jag minnschan skaffa en orsak att kräkas… raj, raj…

När planet lyfte utan att vi kräkts tarmarna ur oss kändes det som en lyckad rymning från Alcatraz. Resan gick i stort sett helt utan missöden. Jag skar mig på flygplansmaten, men det var inget som ett plåster, en liten flaska rödvin och en ännu mindre flaska Cointreau kunde bota. Det är en speciell känsla att vara berusad vid den tidpunkt man brukar stiga upp i vanliga fall.

Vi tog hämnd på Tony för hans panikdrabbande mail genom att sno en spypåse från planet och skicka den som vykort…

Vi kom fram på eftermiddagen, så vi sprang genast ner till stranden. Det finns inget så livsbejakande som att få sol i ansiktet, sand mellan tårna och byxbenen blöta av havsvatten. Addera sen lite stekt bläckfisk och en flaska rött på en uteservering och det var som att komma ur en trång å stickig ylletröja och in i en skräddarsydd silkesskjorta. Vi gick sen o la oss vid åtta och sov som klubbade sälar i över tolv timmar. Oh joy!

Det första vi gjorde dagen efter var att braka ihop. Allra mest jag. Satt på en urusel info med reseledarna när världen började gunga, det blev svårt att andas och illamåendet satte in. Fick rusa ut och sätta mig vid stranden i väntan på att attacken skulle lägga sig. Det hade varit läge att få ny kräksjukenoja om jag inte känt igen symtomen så väl. Illamåendet kan ha berott på reseledarnas stinkande framförande, men jag tror nog mer på att det var alla spänningar som släppte. Julen, kräknojan, hela hösten - ja, fan hela året. Det har varit ett race. Ett roligt men krävande race. Det var väl inte helt oväntat att det skulle hinna i fatt förr eller senare. Lanzarote är ju ändå ett lysande ställe att rasa ihop på.

Mådde pyton dagen efter också, men repade mig sakta. Var trött och darrig ofta, men jag bejakade det. Det vore idiotiskt att försöka springa ifrån sin egen kollaps. Kände mig lika kraftfull som en förtidspensionerad manet under veckan, men en manet på en Kanarieö…

Så, vad vi gjorde vi då under våra åtta dagar i Puerto del Carmen? (förutom att vara svaga & trötta…) Vi kan väl börja med att räkna upp vad vi inte hade för avsikt att göra: vi hade inga som helst planer på att sola (jag har tre solbrännelägen: vit-röd-malignt melanom), inga avsikter att partaja och inga planer på att leka turister och åka runt på menlösa utflykter. Tanka ljus & värme och vila - det var våra planer.

Låt mig berätta lite om Puerto del Carmen. Den är en klon av alla chartermål. Vita hus, hotell överallt, en lång strand med berg i bakgrunden, en strandpromenad full med restauranger och turistfällor och pyngelbutiker. Urinvånarna ser på turisterna som boskap med kreditkort, och turisterna ser på urinvånarna som de som ska utfordra boskapen med kreditkorten. Jag kanske låter negativ och nedlåtande, men allt det här beskriver jag med en hjärtlig ton. Det här är charterns själ och hjärta. Det är en ömsesidig överenskommelse mellan frusna nordbor med pengar och kanarianer med en solig varm ö, skräpmat och billiga kopior i butikerna.

Visserligen håller Kanarieöarna på att lägga krokben på sig själv både ekonomiskt och ekologiskt. Tack vare bin Ladens flygövningar finns det fler bäddar än turister, och ändå byggs det nytt i varje gathörn. Snart finns det bara hotell, feta tyskar och magra, tatuerade britter att titta på. Den lokala motståndsrörelsen kallar sig "Inte en bädd till", och jag står på deras sida…

Lanzarote, och Puerto del Carmen är dock inte så drabbat. Vi hittade snabbt en relativt orörd del av stan - den s.k. gamla stan nere vid hamnen. Visserligen full med restauranger, men smakfulla restauranger som passar in i den äldre miljön. Och en vacker hamn med söta små fiskebåtar, katter, fåglar och ett underbart klart vatten fullt med fisk. (Vi såg en rocka på en dryg meter en dag) Piren ut mot havet är ruskigt romantisk om kvällen. Hela hamnen rekommenderas starkt.

Jag kanske låter sarkastisk kring chaterkulturen, men den innehåller stora mått av smaklös underhållning. Det finns t.ex. ingen som helst inhemsk kultur att få tag i. I varje fall inte matkultur. Någon form av kanarisk, eller ens spansk mat existerade inte. Däremot fler irländska pubar än i Dublin. Låt mig beskriva en gatstump för er så får ni en bild av den mångkulturella blandningen, efter en liten gata inte längre än vår hall fanns i tur och ordning: Mavazzi (indiskt), Ristorante Italia (italienskt), Odin (gissa…), Montmarte Bistro (franskt), Craic ´n´ Ceol (irländskt) och slutligen El Tomato (span… nej, vänta, tyskt).

Det bästa är nästan när kulturerna kokas ihop. Vad sägs om namnen på följande etablissemang: Bodrahns Irish Pub, Ye Olde Spanish Inn och The Irish Viking…

Annan sunkig underhållning är plagiaten. Och då menar jag inte väskor, kameror och parfymer, utan ställen. Vad sägs om Rota 66 och Harley Rock Café? Harley Rock var kul. Det var där jag plågades av usla reseledare och illamående, men innan jag rusade ut såg jag att ovanför dansgolvet hade någon kreativ person gjort en modell av New York i kartong och staniol som sedan klistrats fast upp och ned i taket. WTC fanns fortfarande kvar, och Chryslerbuildings spira hängde så långt ned över baren att gäster över 1.90 riskerade att få skalpen piercad.

Okej, nog med syrligheter. Vi hade det fantastiskt hela tiden där, trots egna fysiska defekter. Vädret var som vanlig svensk sommar. Lite sol, lite regn, men mest mittemellan. Ca 20 plus. 35 grader varmare än det Sverige vi lämnade bakom oss. Väldigt behagligt.

Hotellet, Alegranza, var också en charterklon. Vitt, kakel, klorlukt och hela den biten. Fungerade utmärkt för sitt syfte. Låg precis lagom nära till allt. Hade en pool som gick att bada i efter att man knackat bort isen. Städningen var intressant. Gick endast ut på att dränka rummet i Klorin, packa ihop de blöta handdukarna så att de inte torkade och att trampa på Jennys necessär.

Vi sov en hel del. Var i säng före tio i stort sett varje kväll och sov dessutom middag. Men dagarna räckte till mer än nog ändå. Det känns vuxet på ett väldigt bra sätt att kunna lägga sig tidigt utan att ha ångest över missade fyllor och utenätter. Och vi behövde sova.

Promenerade massor. Efter stranden, kring klipporna och i hamnen. Lanzarote är ju en vulkanö så delar av stranden är väldigt klippig och där bildas små pölar fulla av marint liv. Vi lattjade med små räkor, fiskar och eremitkräftor i flera timmar.

Vi åkte ubåt! Vi åkte med en subcat (ubåtskatamaran) som dök ner till ett vrak på ca 30m djup för att titta på fiskar. Så coolt! Det är en fantastisk känsla att se hur vattnet tar över ytvyn och sen glider man sakta ned i djupet. Det är så vackert där nere. Vraket var fullt av vackra fiskar som kom nära. Stora stim svepte förbi ubåten som silverregn. En dykare simmade omkring och hämtade krabbor och sjöstjärnor för att visa oss genom gluggarna. Så fort vi kom upp ville vi ner igen. Jag nobbar stenhårt allt som har med dykning att göra, men ubåt var en hit. Rekommenderas!

Maten var medioker. Så mångkulturell att den försvann. Vi blev rekommenderade El Tomato av reseledaren (vilket bara spädde på hans ointelligens och falskhet) och blev utsatta för tysk mat som mest bestod av smör i olika former med en lätt smak av kött, fisk, eller grönsaker. Ville bara kräkas eller dricka avfettningsmedel efteråt. Undvik El Tomato, såvida du inte är ute efter att skaffa tresiffrigt kolesterolvärde.

Enda riktigt hyfsade stället vi hittade att äta på var den italienska restaurangen da Vinci, men de klart bästa supéerna hade vi på balkongen när vi smaskade på hemgjorda varma mackor och vin till det fladdrande ljuset från en tallrik med värmeljus. De sista dagarna var vi så impregnerade med fett & socker att vi drömde om knäckebröd och vatten.

Shoppade en hel del. Det var inte planerat, men när vi väl kom i gång var det svårt att sluta. Åkte in till "huvudstaden" Arrecife som skulle vara bästa shoppingstället, men det stämde inte. Boring och mediokert. Och förmodligen är det Arrecife som har gett ön smeknamnet Blåsarote. Hade halva Sahara innanför linserna och i öronen när vi kom hem igen.

Skojigaste stället var ett nytt shoppingkomplex kallat Biosfera. Snyggt, modernt och med några kul butiker. Hittade en as-snygg cardiganjacka, en par stilrena mystofflor, en vacker lila filt, en flaska cK one, cigarr-etter i skojiga färger, godis, silversmycken, och naturligtvis saker som låter kluck-kluck…

Lyfte på ögonbrynet när jag läste att Kanarieöarna kallar sig själva för rommens vagga, men efter att ha provsmakat en flaska av den inhemska Arehuca är jag böjd att hålla med. Mycket god. Den typiska kanariska honungsrommen är också att rekommendera. Söt och härlig. Synd bara att inte öarna räknas in i EU:s skatteområde och följer de nya införselreglerna. Tio liter hade inte varit dumt…

Det var lite separationsångest när det var dags att åka. Värme och stränder är lätt beroendeframkallande när alternativet är svensk vinter. Men vi svor att göra det här till tradition. Att varje vinter sticka söderut. Vintern i Skåne är ju ändå bara några dagar lång. Och mycket riktigt var den över när vi landade på Sturup igen. Termometern var tillbaks på plus, och den enda lilla snöfläck jag kunde hitta hoppade jag på tills den försvann.

 

Post-semestertrauma

Efter att ha varit hemma i mindre än tolv timmar vände känslan av att vara lika kraftfull som en dockvagn, och förvandlades till energi. Vilket var tur, för en Strixdeadline stod och bankade på dörren. Upptäckte snabbt att jag kommit så långt att jag kan slå om en switch i hjärnan så börjar den tänka satir. Jag har fått in rutinen och kan göra det som ett jobb när som helst. Fick ihop texterna på kort tid med vänster hand medan jag gjorde annat. En skön känsla.

Sen gjorde jag ett strategiskt misstag. Skaffade CD-brännare. En brännare, Photoshop och en stark gammal dröm från tonåren om att göra egna samlingsplattor har snott en hel del tid den här månaden, men oj så skoj! Hade de här möjligheterna funnits när jag var 15 hade jag gått i symbios med datorn/stereon och aldrig gått ut igen, någonsin (i varje fall inte förrän brandkåren kallats ut av grannarna för att tvångsduscha mig med brandslangen för att jag blivit en sanitär olägenhet och börjat locka asgamar till fastigheten…).

Energinivån började åka bergodalbana som vanligt igen efter ett tag. Fick slåss med dålig ork och ännu sämre arbetsmoral. Efter de första insatserna har den egna produktionen har varit nästan obefintlig. Vet inte om det har varit post-semestertrauma eller ogenomtänkt arbetsstrategi eller vad, men jag har befunnit mig i det där tillståndet som om jag inte hade varit gift hade resulterat i att jag suttit framför tv:n dygnet runt i stinkande morgonrock och skägg ner till naveln, sett repriser på Days of our lives och ätit kalla Gorbys med skohorn.

Okej´rå, kanske inte så illa, men styrfarten har varit under all kritik. Borde ha gjort upp planer och strategier för hur resten av året ska disponeras och var mitt krut bränns som bäst, men det bidde inte ens en tumme känns det som. Är på gång att vända dock. Önskar bara att jag alltid var på topp.

Likförbannat har det hänt ett & annat. Det händer alltid saker, även om jag drar täcket över huvudet. De dryga två veckorna som var kvar av januari efter resan har känts tre månader långa. Varje gång jag fått för mig att jag legat och petat mig i naveln i över en månad har det varit fånigt mycket kvar av januari.

Var gäst hos Pussel igen. Ämnet var vardagsmoral, och jag kände mig lite triggad, men det blev ändå ganska ljummet. Handlade mer om småsaker än det som jag tycker är viktigast: vem definierar vad som är moral? Rätt och fel är inget som är skrivet i sten…

Blev kontaktad av Europakontoret i Skåne - ett privat företag som tydligen håller på med miljöutbildningar och fått nys om min miljöbakgrund. Ska upp till Hässleholm träffa dem i början av februari för att se om vi kan göra något tillsammans. Funderade lite på hur jag känner inför det. Å ena sidan skulle det vara kul att komma ut och snacka miljö igen. Hålla mig själv uppdaterad och igång, få träffa människor och bolla idéer, få input. Åsså pengarna förstås. Å andra sidan har jag redan gjort det där så många gånger förr. Jag har annat i siktet nu. Och jag har ingen lust att börja stiga upp igen, och flänga runt Skåne och vara borta hemifrån längre stunder. Ingår inte i min livsplan. Får väl se vad det blir när jag väl träffat dem…

Fick ett brev från redaktören till en antologi jag helt glömt att jag skickat in texter till (ingen idé att nämna vilken förrän jag vet hur det går). Amanda stod och vinglade på kanten till att komma med, och de ville att jag skulle arbeta på den. Vilket de förmodligen har rätt i. Finns många darlingar i den att ta livet av. Tyvärr.

Lustigt nog ökade inte min puls för fem öre. En gång i tiden skulle jag har partajat i en vecka, eller fem, över möjligheten att bli publicerad i en riktig bok. Nu är "jaha?"-faktorn rätt hög. Men jag ska ge texten en omgång. Om inte annat för att träna skrivdisciplin.

Hotell-projektet med DI-gänget nådde en all-time-low. Skickade ut en mail-blänkare för att sondera läget inför den tänkta träffen i februari, och möttes av tystnad. Förmodligen har intresset ebbat ut i brist på konkreta förslag. Eller så var den enda riktiga motivationen när vi först fick idén att vi hade druckit öl och var entusiastiska. Micke, däremot, är fortfarande i rullning och full med idéer, så jag ska bolla vidare med honom, får vi se var det hamnar…

Ja, se på fan! Det går inte ens att komma ifrån att det rullar på ens när man själv dyker och inte orkar och inte tycks få något gjort. Och några fler embryon till möjligheter har precis visat sig, och med lite tur & skicklighet kan det bli något riktigt kul. Får se, får se…

Energin håller på att sippra tillbaks i mig, våren kommer snart, och under 2003 ska karriären rulla igång på allvar. Efter ett år av omformning och uppladdning och vila är det dags att tända stubinen. Watch out…

 

 

Peterix tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Jag har en bekännelse att göra: jag växte upp med Heavy Metal på 80-talet. Jag har spandex, pudelfrillor, distade gitarrer och dubbla baskaggar i blodet. Jag skäms inte över det (även om det verkar vara ett etikettsbrott att inte göra det), däremot har jag och många andra av just den orsaken våra rötter i en subkultur som lämnats som en vit fläck på civilisationens karta. Men nu är det åtgärdat! Chuck Klosterman har samma bakgrund och såg också att en hel era höll på att förpassas in i glömskan, och skrev därför Fargo Rock City - A Heavy Metal Odessey In Rural North Dakota. Det är en smart och rolig hårdrocksresa Klosterman bjuder på, även om han är en arrogant amris som hånar allt han inte gillar/förstår, och man märker vilken fet kulturell klyfta Atlanten utgör (han dissar giganter som Iron Maiden och Dio, men hyllar Guns N Roses och Poison - band som bara skulle låta bra under utblåset på en rymdskyttel). Men skit i det - let´s rock!!!!!!!!!

 

 

Ur högtalarna: Det är lite pinsamt när man länge har dissat en artist bara för att tillslut upptäcka en bra låt, och så en till, och en till. Så blev det med mig och Natalie Imbruglia, som jag tidigare inte haft så mycket till övers för. White Lilies Island är proppfylld med starka låtar, och Natalie själv är en utmärkt ersättning nu när Alanis har blivit tråkig och Sarah McLachlan föder barn.

 

Den 23:e mars släpps Mauro Scoccos nya album Beat Hotel. Redan nu kan man höra singeln Han Måste Undra. Det låter gamla Mauro, och det är skitbra, och jag längtar ihjäl mig efter nya plattan!!!!!!

 

Låttext: Tool - Aenema

Some say the end is near
Some say we'll see armageddon soon
I certainly hope we will
I sure could use a vacation from this
bullshit three ring circus sideshow of freaks

Here in this hopeless fucking hole we call LA
The only way to fix it is to flush it all away
Any fucking time Any fucking day
Learn to swim, I'll see you down in Arizona bay

Fret for your figure and
fret for your latte and
fret for your hairpiece and
fret for your lawsuit and
fret for your prozac and
fret for your pilot and
fret for your contract and
fret for your car

It's a bullshit three ring circus sideshow of freaks

Here in this hopeless fucking hole we call LA
The only way to fix it is to flush it all away
Any fucking time Any fucking day
Learn to swim, I'll see you down in Arizona bay

Some say a comet will fall from the sky
Followed by meteor showers and tidal waves
Followed by faultlines that cannot sit still
Followed by millions of dumbfounded dipshits

Some say the end is near
Some say we'll see armageddon soon.
I certainly hope we will cuz
I sure could use a vacation from this
silly shit, stupid shit...

One great big festering neon distraction,
I've a suggestion to keep you all occupied
Learn to swim

Mom's gonna fix it all soon
Mom's comin' round to put it back the way it ought to be
Learn to swim

Fuck L Ron Hubbard and
fuck all his clones
Fuck all those gun-toting
hip gangster wannabes
Learn to swim

Fuck retro anything
Fuck your tattoos
Fuck all you junkies and
fuck your short memory
Learn to swim

Fuck smiley glad-hands
with hidden agendas
Fuck these dysfunctional,
insecure actresses
Learn to swim

Cuz I'm praying for rain
And I'm praying for tidal waves
I wanna see the ground give way
I wanna watch it all go down
Mom please flush it all away

I wanna watch it go right in and down
I wanna watch it go right in
Watch you flush it all away
Time to bring it down again

Don't just call me pessimist
Try and read between the lines
I can't imagine why you wouldn't
welcome any change, my friend

I wanna see it all come down

Suck it down

Flush it down

Webbsidor: Fantastiskt roliga satirteckningar - Robert Nyberg

 

 

 

Citatet:
"Att leva så individualistiskt som möjligt i denna kollektivistiska tid är de