
Peterix Planet januari 2003
Peterix
tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från
livet...
Att
läsa: Michael
Chabons roman The
Amazing Adventures of Kavalier & Clay vann Pulitzerpriset
2001. Läs den så förstår ni varför. En
gripande nagelbitare om två unga serietecknare som slåss
mot nazisterna under WWII, både i seriernas värld och
i riktiga livet. Definitivt en av världens bästa böcker!

Mathias
Evanne är inte
bara min tremänning (eller nåt släktartat
åt det hållet...), han är även frisör,
krönikör, radio/tv-pratare och mycket, mycket mer. Gallimathias
är hans samlade krönikor 95 - 99. Det är roligt,
sorgligt, tankeväckande, gayigt, levande och aldrig, aldrig
tråkigt. Pröva att se världen genom Mathias ögon.
Här
får man reda på hur man får tag i boken.


Ur
högtalarna:
Norah Jones platta Come
Away har blivit grymt hypad och har sålt massor,
och det förtjänar den verkligen. Norah
har en både varm och samtidigt sval röst som fyller jazz/country/folk-låtarna
på hennes platta med liv och glöd, som en bluesjazzig
cowgirl Sade. Ett perfekt soundtrack
till vintermörkret.


Låttext:
CajsaLisa - Nu
Jag
vill ha långa ben i snygga skor
Jag vill ha sommar hela året om
Jag vill ha städat hemma där jag bor
och champagne
Jag vill det
Jag vill kunna köpa vad jag vill
Jag vill se att tomten faktiskt finns
Och min man ska vara avdragsgill
och lite till
Och
jag vill ha allt Nu Nu Nu
Vill ha det Nu
Nu Nu Nu ge mig det jag vill ha Nu
Gör sen till Nu Nu Nu
Ge mig Ge mig Ge mig Nu
Jag
vill leva i tvåtusen år
Tala flytande alla språk
Jag vill ha större bröst och smala lår
mer champagne
Jag vill det
Jag vill bada utan att bli blöt
Under ett vattenfall i mitt kök
Och jag vill gärna vara sockersöt
och lite till
Ref.
Det
är väl inte mycket det lilla jag begär
Jag står för det jag tycker
Vill ha allt nu och här
Ref.
Jag
vill bara göra sånt jag vill
Leva på att bara dricka vin
Jag vill aldrig mera sitta still
Kunna översätta till latin
Webbsidor:
Svenskt on-line fotogalleri öppet för alla. Tonvis
med bilder, och mycket är bra. Allt från älgar till
goth till naket till Photoshop.


Citatet:
"Konservativa krafter säger att om man inte ger de
rika mera pengar så förlorar de drivkraften att investera.
När det gäller de fattiga, säger samma konservativa
att dom förlorat sin drivkraft för att vi gett dom för
mycket pengar" - George Carlin

Serie:
Elvis


Läsk:
Är inte så galen i cola i vanliga fall, men nya Vanilla
Coke är hur god som helst. Hoppas den blir reguljär...

Film:
I´m in love! Det är så bra att det inte ens går
att skämta om det. Det är filmhistoria av religiösa
proportioner. Jag visste att Sagan Om De
Två Tornen skulle imponera, men jag anande inte
att den skulle vilja få mig att gå i symbios med biostolen
och aldrig, aldrig mera vilja lämna biografmörkret. Jag
ska inte ens ge mig in på ett försök att förklara
hur stort och bra det här är. Bara de två sekunderna
när Legolas tar sig upp på hästen vid Warg-attacken
är värd hela biljettsumman. Bara gå, gå och
se den. Gå! Bättre än så här blir det
inte. Inte förrän nästa jul då Konungens
Återkomst går upp och avslutar äventyret...

Filmrepliken
:
"This stinks like yesterday´s diapers" -
Baby Herman i Who Framed Roger Rabbit

Onödiga
fakta:
1989 filmade Nike en reklamfilm i Kenya där Samburustammen
dansade runt i gympadojor, och när kameran zoomar in på
en stammedlem säger han något på sitt språk,
Maa, och den klassiska slogan "Just do it" dyker upp i
rutan. Lee Cronk, antropolog på University of Cincinnati,
kan Maa, och insåg att Samburumannen inte alls sa "Just
do it", utan "Jag vill inte ha dom här trånga
skorna, ge mig ett par större"
TV:
Fan, barnprogrammen är ju riktigt bra nu för tiden. Allram
Eest på lördagarna är som om Mupparna
skulle ha gjort ZTV. Roligt & coolt för alla åldrar.
Inte minst den tecknade höjdaren Katja
Kaj & Bente Bent

Sprit:
Mandarine Napoléon är
vinterns mest värmade dryck. Cognacslikör med mandarintoner.
Perfekt tillbehör när man kurar upp i fåtöljen
med en bok. Som den är eller i kaffet som Café
Grocnard

Livet
på Peterix planet:
Först av allt en liten disclaimer:
ta inte det som står här så jävla bokstavligt.
Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt
och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir
lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag
ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma
sätt som jag gör (det här är ju min planet),
och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på
gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...
En
slags semester
Lärde
min läxa från november. Kände av effekterna av att
ha fokuserat för mycket på jobb och för lite på
kul, och frustrationen över att inte få några resultat.
Kroppen skrek i protest, tröttheten tryckte ner mig som en
blöt pressening och inspirationen hoovrade någonstans
nere vid nollstrecket. Bestämde mig för att skita i det
mesta och ta en slags semester tills i januari.
När
STRIX-deadline och skrivkursen var avklarad så fanns inga
måsten kvar, och jag sjönk tillbaks i lättja. Okej,
jag har har gett Jenny lite manushjälp, men det är mer
kul än jobb. Annars har jag mest kollat på tv, på
film, läst, sovit och lekt.
Dammade
t.o.m. av gamla The Sims och försökte ge min Sim Enk Napp
ett värdigt liv. Tack vare ett cheat som ger fria stålar
gick det utmärkt, men han flirtar oroväckande med en gift
granne. Jenny tyckte att funktionen med mätare som visar hunger,
trötthet, nödighet, hygien, hur skoj man har å sånt,
genast borde införas i riktiga livet.
När
jag slappat och vägrat vara kreativ ett tag, började som
väntat en del idéer dyka upp. Planerade att ägna
julhelgen till att ta tag i dem och foksera på hur jag ska
jobba framöver, men det sket sig rejält av sociala skäl.
Naturligtvis
har jag inte bara legat i sängen och petat naveln. Har varit
ute och vidgat vyerna, avslutat skrivkursen på Skeppsholmen,
firat 1-årsdag, tvingats in i julträngseln, självklart
sett De Två Tornen och firat en släktfylld och översocial
jul. Läs på
Ordet
är ditt - träff 5, och sista...
Nyckelorden
för sista kursträffen på Skeppsholmen var "trött"
och "frusen". Kände mig dåligt fysiskt rustad
för den här trippen och borde helst ha stannat hemma i
sängen. Sov naturligtvis inget natten före tågresan,
så jag var ett levande lik när jag klev av på Centralen.
Stockholm
var kallt och ruggigt. Ingen snö tack o lov, men bårhusrått
i luften. Tjocktröja, halsduk, vantar och rattmuff på.
Hade jag haft boz och ork hade jag hållit mig kroniskt packad
för att hålla värmen.
Nobel-limousinerna
med sina uttråkade och halvsovande förare stod på
rad utanför Grand och väntade på de profillösa
och festsugna pristagarna, NK:s skyltfönstertomtar såg
ut som feta och skäggiga hembiträden och julbelysningen
drog kWh över hela stan (sötast var Skatteskrapan
på Götgatan där det bara sådär statligt
pliktskyldigt syntes några glest utspridda adventsstakar,
utom i ett kontorsfönster högt uppe där någon
rebell satt upp ett stort, blinkande hjärta. Love is in the
air
)
Var
kroniskt trött på kursen, och höll utöver det
en låg profil. Hade ingen större lust eller ork att bränna
något krut på att engagera mig den här sista träffen,
och det kändes bra så. Förutom textläsning
blev det en snutt diktanalys (gäääääsp!),
utvärdering och en julkonsert med Skeppsholmens fredskör
(kören var överlevbar, men när en
orepad och talanglös barocktrio intog scenen och försökte
plåga livet ur några klassiska stycken funderade jag
allvarligt på att ringa Anticimex eller Civilförsvaret.
Ostämd blockflöjt är ett ärende för UNMOVIC:s
vapeninspektörer).
Min
text 127 mil kom oförskämt bra
undan för att vara ihopslängd på några timmar
och i stort sett oredigerad. Börjar jag få kläm
på det jag gör? De flesta tyckte att den flöt väldigt
bra, och var så trovärdig i känslorna och förhållandet
mellan pappan och barnet att många trodde att jag hade barn
själv. Som vanligt kritik mot språket för att det
är för modernt och kyligt. Någon kallade det för
tjänstemannaprosa, andra anmärkte på att jag använde
förminskningar för att förstärka (typ:
"vi blev lite hispiga"). Välkommen
till 2000-talet säger jag. Språket ändras, och jag
vill gå i frontlinjen.
Upptäckte
ett olycksfall i arbetet. En pytte, pyttebit av mig själv hade
smugit sig in i texten med meningen: "Det finns erfarenheter
jag inte vill ha med på min meritlista". Mot mina
principer hade en egen känsla runnit in i berättelsen.
Den där känslan att erfarenhetsbagaget nått sin
maxgräns för länge sen. Att man helst skulle vilja
gå in i det förflutna med Tipp-ex och rensa bort. Backa
tillbaka till det oskuldsfulla som man raderar gamla SMS i mobilen.
Ironiskt nog uppfattade ingen på kursen att det var det som
var textens tema, och flera tyckte att just den meningen inte hörde
hemma där. Som en bekräftelse på att jag funkar
bäst när jag fantiserar och hittar på helt hejdlöst.
På
diktanalysen tog jag upp den enda dikt som någonsin fastnat
i mitt sinne, och som i sig själv förklarar min relation
till poesi - en urgammal aztecdikt som går så här:
This
is not a poem
This is just words
Like air
Like you
Anna-Christina
kom med intressanta fakta ur psykoanalysens värld och berättade
om de fyra världsbilderna som vi använder som filter när
vi tolkar det vi läser och hur vi ser på omvärlden.
Det är den komiska - där man ser att allt slutar lyckligt,
att allt ordnar sig och löser sig till slut. Den tragiska -
där man räknar kallt med att olyckorna kommer och att
det sällan slutar lyckligt, och att det bara är att gå
igenom eländet med huvudet högt. Den ironiska - som tangerar
den tragiska, men med den skillnaden att man håller distansen,
ser på eländet på håll och inte låter
det beröra. Och sist men inte minst den romantiska - där
allt det som händer är ödet, och det inte bara händer
av en mening, utan det händer just mig.
Funderade
på vilken typ jag kan vara, och kom fram till att jag nog
är en väl avvägd blandning mellan romantiker och
ironiker.
På
lördagen var det avslutningsmiddag, men jag fick inte in den
i varje sig tidsschemat eller priolistan. Efteråt på
söndagen tog jag några klassfoton, sen skingrades vi
i vintermörkret och det var det. I backspegeln kan jag vara
glad över att kursen köpte mig tid under hösten och
hjälpte till att bekräfta mitt språk, men i övrigt
har den mest stulit energi & pengar och lärt mig för
lite. Jag säger som Ratata: glad att det är över.
Slaggade
hos Mörs & Lena. Som vanligt för lite tid för
att vara ordentligt social. Satt mest och halvsov i tv-soffan när
jag var där. Agaton var som vanligt speedad som en Duracell-Bunny
direktkopplad till ett kärnkraftverk över min närvaro,
och vi satt vid datorn och spelade en hel del Harry Potter. Deltog
även i hans - av Lego, Warhammergubbar, Hockeykort och diverse
bråte - egenkomponerade analoga spel. Trodde att han hittade
på eftersom, men han hade dödskoll på alla regler,
nivåer och förutsättningar. Värsta gamedesignern
redan som 5-åring. Vem kan han ha fått det ifrån?
:-)
Pappa
Mörs satt klistrad vid datorn i stort sett hela tiden för
att få klart sin film innan terminens slut. Han höll
på med en skräckfilmsversion av Pac Man i Maya (för
oinvigda är Maya ett dataprogram som man skapar digitala animeringar
med, t.ex. specialeffekter i filmer, s.k. CGI). Jag lämnade
honom vid burken vid tresnåret på fredagen när
jag själv behövde spontanavlida i närmaste säng.
När min mobil pep upp mig vid åtta satt han fortfarande
kvar vid skärmen och kisade med ögonspringor smala som
myntinkast och muttrade om vad klockan var. Men spökena han
designat såg skitbra ut (tänk er en Alien/Predator
variant av Pac Man spökena - cooooolt!). Han är
sig lik
Vi
bunkrade upp med glögg och pepparkakor på lördagen
och kollade Fame Factory finalen. Magnus vann rättvist och
vi jublade i soffan. Sen toksomnade jag som aldrig förr.
Var
som sagt trött och frusen hela tiden, längtade konstant
efter Jenny och ylade lite tyst för mig själv, hann inte
springa i några roliga butiker, var för trött och
upptagen för att vara social med värdarna eller andra.
Det kändes sååååå otroligt
skönt att sätta sig på tåget hem. Nu blir
det inga fler sthlmstrippar på några månader,
och lika glad är jag. Hädanefter ska de resorna ske på
helt andra villkor.
1-årsdag
Kvällen
den 10 december förra året var jag trött, småberusad
och mer än lovligt less på mitt liv. Jag befann mig på
Replik-efterfesten på Södra teatern där jag tävlat
(men inte vunnit) med Vulkangudskulten
och minglade runt bland andra författare, komiker, skådisar
och annat löst folk, och hade faktiskt lite trevligt för
första gången på väldigt länge. Någon
gång under kvällen tar mr Oredsson och presenterar mig
för en viss Jenny Holmlund. The rest, ladies and gentlemen,
is history.
Nu,
ett år senare, är hon min fru, min sol, mitt allt och
den absolut, utan minsta konkurrens, viktigaste personen i mitt
liv. Och mitt liv med henne är den största och vackraste
gåva jag någonsin fått. Våra vägar
kunde inte annat än att mötas, och livet är något
helt annat nu när vi äntligen funnit varann.
Inte
ens ett 3:e världskrig hade stoppat oss från att fira
vår 1-årsdag. Vi hoppade på tåget till Köpenhamn
och klev av vid Norreport där vi sen promenerade iväg
till Botaniske have.
Trädgården
såg mindre ut nu på vintern när träden och
buskarna var kala, och det kändes konstigt att det bara var
tre månader sen vi var där sist när allt var varmt
& grönt. Men det var självklart vackert ändå.
Ödsligt och avskalat. Inga sköldpaddor tyvärr (de
har väl gjort något smart som att gräva ner sig
i någon varm håla i väntan på våren),
men väl en massa änder som ograciöst kraschade igenom
den tunna isen när de kom in för landning på dammarna.
De
viktorianska växthusen var en varm och fuktig oas, och vi kröp
omkring i djungeln och mös och tankade värme.
Botaniske
have är verkligen en höjdare, och bäst av allt är
att det känns som om man har den för sig själv, som
en undangömd hemlighet. Till våren blir det definitivt
pick-nick där.
Resten
av dagen strök vi omkring efter gatorna och shoppade omkring.
Köpte en massa lågbudget-trams, sliskade i oss pizza
och gäspade. I varje fall jag som drabbats av sömnsjuka
och vägrade bli pigg efter sthlm.
Ströget
var naturligtvis upplyst av ljusslingor, och efter vissa partier
sprutade det ut fusksnö från något aggregat på
taket. Genialiskt! Julstämning utan att det behöver vara
minusgrader.
Jenny
fick en vacker bukett och jag en härlig chokladtårta,
sen var jag för trött för att orka fira mer 1-årsdag,
så vi åkte hem och kramades och såg Ice Age (Scrat
rules!) och mumsade godis och drömde om alla de andra
årsdagarna som vi kommer att njuta av i framtiden.
Operation
Vidga Vyerna
I
vår operation Vidga Vyerna (som jag precis
i ett anfall av egenmäktigt förfarande döpte den
till), som vi driver tillsammans med Tony & Maria i syfte
att få nya intryck och inspiration, gav vi oss ut på
en upptäcksfärd på outforskat område. Kanske
inte så outforskat för mig eftersom att det handlade
om en afton med filosofen (kronosofen?) Ladislaus
Horatius. Eftersom både jag och Horatius nu mera huserar
i Malmö, har vi via mail försökt få till skott
ett fika under hela året, men misslyckats. Nu fanns det både
en plats och en tidpunkt utsatt, så vi tog oss till Loftet
på Hedmanska gården en kall decemberafton.
Temat
för kvällen var "Att tyda livets tecken". En
hel del var gammal skåpmat för mig. Det där om att
orientera sig i tillvaron och med vilka hjälpmedel. Hur man
tar in sin omgivning, om man skummar igenom stora ytor (surfa,
bredband) eller går på djupet på en punkt
(djupband). Men nyheten för kvällen
var det här med frågor.
Horatius
modell för frågor såg ut ungefär så
här: A - man ställer frågan, B - rådfrågar
någon (vän, konsult, tarotkort, SMS-tjänst),
C - begrundar utifrån sig själv och de råd man
fått, och får svaret - D. Enligt Horatius kunde det
här ses som en ekvation beroende på hur mycket "värde"
man lägger vid varje punkt. Jag kan hålla med honom om
att det är oerhört viktigt att ställa rätt fråga,
annars kan svaret bli värdelöst. Om man ställer rätt
fråga får man förmodligen mer ut ur B.
För
mig är det här med rätt fråga livsviktigt.
De flesta frågor går ut på "hur?",
men borde egentligen vara "varför?". Hur
ska jag få pengar? Hur ska jag få ett bättre jobb?
Hur ska jag fixa mig ett ligg? Hur ska jag få upp den här
cykelpumpen i bihålorna? Hur-frågor kommer oftast
ur symptomen ur något annat bakomliggande. Prova fråga
"varför?", så kanske det dyker upp svarsalternativ,
eller snarare frågor, man aldrig tänkt på
Vi
fortsatte kvällen med Horatius på Siesta där samtalet
handlade mer om serier och hur man spelar piano. Tony visade nyvaket
intresse för filosofi, och spånade på hur han skulle
få in de frågorna i Elvis.
Jenny
& jag gjorde en social tripp som även kan räknas till
operation VV. Vi åkte upp till den andra änden av Skåne
på Lucia för att hälsa på Din Mali & Mattis
i deras hus i skogen utanför Klippan. Ett välbehövligt
miljöombyte för några timmar. Huset var busmysigt
med kaminer, takbjälkar, hängmattor och välbesökt
fågelbord. Vi blev utsläpade på vandring i raviner
och efter bäckar och utsattes för tocken där motion,
eller vad di kallart, och oförpestad luft och källvatten
med bra aura.
Sen
gjorde vi julgodis. Jag snickrade med marsipan och fick ihop bl.a.
en landsköldpadda, en spritflaska, en anaconda och en varm
korv m bröd. Men roligast är ju naturligtvis att glufsa
i sig allt sen.
Precis
en sån där utflykt vi behövde till något långt
ifrån vår vanliga vardag, men det var ändå
skönt att lämna naturen, kristaller, rökelse och
gurus bakom sig för att återvända till asfalt, bredband,
fjärrvärme och kabel-tv igen.
Det
bästa med att vidga sina vyer är att man kan åka
hem igen
Jul
på Äspögården
Förra
julen åkte jag till Äspö som en främling som
inte visste vad han gett sig in på. I år var jag där
som svärson i huset och en naturlig del av konstellationen
där ute. Själva julvistelsen var också av en helt
annan art. Då var det ett hopp ut i det okända som blev
en omvälvande och spirituell upplevelse som satte mig på
en helt ny kurs i livet. Nu blev det ett möte mellan den Holmlundska
och den Erikssonska släkten. Från Jennys sida: alla som
möjligtvis kunde dela en promille av samma Holmlundska DNA
- från min sida: morsan.
Det
är väl på något sätt brukligt när
två personer har gift sig att deras föräldrar träffas,
så morsan kom ner från Luleå och stannade med
oss en vecka ute på Äspögården. Det gick bra.
Vi höll oss sysselsatta och sociala under julveckan. Alla överlevde
och ingen blev arvlös (tror jag).
En
av de nyblivna jultraditionerna (start: förra
året) är att käka middag i Gislöv och
se på årets del av LOTR. Så även i år.
Kramkalas, glögg, god fisksoppa och en massa prat, men jag
kunde inte tänka på annat än att få se Sagan
Om De Två Tornen igen. Vi såg den på premiären
tre dagar tidigare och blev förälskade. Helst hade jag
sett den varje dag hela julen.
Julafton.
Folk överallt. Det var jag & Jenny, Åsa & Thorbjörn,
morsan, Sarah, Roger & Molly och Din Mali & Mattis. Julbord
med allt det där, men tack o lov inga sånger. Det var
många år sen min julkänsla packade ihop och flyttade
söderut, och det här var inget undantag. En dag som alla
andra. Bara mer människor och mer mat.
Men
det är inte riktigt sant. Förra året var jag jultomte,
och så även i år. Det här året med den
fördelen att jag lärt mig att para ihop namnen på
paketen med personerna där. Jag hade nubbat mig i tomtestämning
genom att ta mig igenom alla smaker av ABSOLUT och krängde
mig i en trång fårskinnspäls, lika trång
luva och drog fast ett paket bomull i ansiktet med packtejp och
- voila! - tomten!
Jag
rekryterade Din Mali som nisse för att överhuvudtaget
hinna klart med klapphögen innan påsk. Under granen låg
tillräckligt med paket för att bygga Empire State Building
i skala 1:1. Fullständigt vansinne.
I
min släkt har vi länge haft traditionen att ingen över
15 får julklappar. Världens bästa tradition tycker
jag. Presenter ska hitta sin ägare utan att behöva kopplas
till ett visst datum. Det blir bättre, roligare och mer träffsäkert
så. Julklappar blir för hysteriskt, ångestladdat
och stressat. Hela sverige trängs och stampar på varann
för att få tag i saker som man inte alls vet om mottagaren
vill ha för pengar man knappt har. Sen sitter man där
på julafton och byter ett berg av saker med varann, varav
högst 10% är saker som verkligen har betydelse för
sin mottagare, men oftast är av typen "det var väl
snällt, men vad fan ska jag med makaroner-formade-så-att-de-ser-ut-som-finansministrarna-inom-EU
till?". Sen har vi ju självklart hela orättvisegrejen
med konsumtionshysterin vs alla fattiga i världen
(P.S.
För er som läser Stockholms Fria Tidning så kan
ni ser vår bildkommentar till julklappshysterin på sidan
tre i julnumret, eller klicka här)
Då
är det lika bra att ställa sig i cirkel på julafton
och piska varandras ryggar blodiga och skänka pengarna till
välgörenhet. Man umgås, lider, har ångest
och blir pank, men då gör åtminstone stålarna
nytta.
Vi
försökte pitcha in den här traditionen inför
kommande jular, men Thorbjörn såg ut som vi hade kissat
på finmattan och ville inte höra något mer trams
om den saken. Men vem har sagt att vi fortsättningsvis måste
fira jul med andra och deras traditioner
?
Anyway,
tomte var jag, och en hysterisk jävla mängd julklappar
delade jag ut. Blev svettig, varm och trött, men det var kul,
inte minst för Mollys skull. Förra året var hon
för liten för att fatta något, och kanske så
även i år, men hon blev inte rädd och var lite nyfiken
på tomten. Hon visade i varje fall empati för den beskäggade
klapputdelaren, för när jag kröp under granen för
att se om det var några klappar kvar, så trodde hon
att tomten ramlade, och började storgråta. Hade hon börjat
gråta om det var Peter som ramlade under granen?
När
jag tagit mig ur ångbastun till pälsjacka och kardat
bomullen ur fejan fick jag själv ge mig på klapparna.
Precis som vi önskat fick vi en massa lyx & mysgrejer:
belgisk choklad, badskum, vin, cognac, böcker, en CD med Mattis,
Attack of the Clones på DVD, hårtork, mer choklad, pengar,
skrivsaker, en Simpsons-almanacka, mer badgrejer, fuktlotion, lotter
m.m. Men det var två klappar som höjde sig rejält
över mängden.
Sarah
& Roger hade gjort ett bröllopsalbum åt oss. Scannat
in bilderna från kontaktkartan, printat ut dem i skitsnygga
kompositioner, satt in dem i ett svart kartongalbum och fyllt ut
med ord om kärlek på vackert brännkantat papper.
Så fantastiskt vackert och smakfullt och hjärtvärmande.
En present gjord med omsorg och kärlek. Precis som presenter
ska vara. Men hur fantastiskt och välgjort albumet än
var, så fanns det en annan klapp som bräckte det
Ärlighetsmanikern
Jenny hade bakom min rygg, mot hela sin öppenhjärtade
natur, lyckats bita ihop och undanhålla att hon fått
ett stipendium från Svenska Tecknare och att hon fixat oss
en resa till Lanzarote. Den 6:e januari lämnar vi mörka,
kalla sverige i en vecka för värmen, solen, och stränderna
i Puerto del Carmen.
Jag
bara satt och gapade. Det är precis vad hela min kropp och
själ skriker efter just nu - få smita iväg till
sol & värme och ladda upp. Jag saknar ord för hur
rätt det här är nu
Det
var nästan vårväder när vi kom ut till Äspö,
men under alla de där dagarna som har "jul" i sig,
dök temperaturen ner till 0 och det blåste upp ordentligt.
Av någon anledning så fattade inte värmesystemet
det här, och det blev nästan löjligt svinkallt inomhus.
Trots tjocktröja och tekopp kände man sig som en GB-sandwich
i frysdisken. När klapphysterin på julafton var över
smög vi upp till vårt rum och gjorde en minibrasa av
värmeljus, kröp upp i sängen, knaprade cappucinochoklad,
drack Martell direkt ur flaskan, bläddrade i bröllopsalbumet
och drömde oss bort till de varma stränderna i Puerto
del Carmen
Jag
& Jenny höll oss av (mentala) hälsoskäl
i sängen tills minst efter 11 varje dag, och större delen
av kvällarna gick åt till de sedvanliga 3-rättersmiddagarna
med vin å sånt, men timmarna däremellan lyckades
vi faktiskt göra ett o annat. Jag hade med mig en mapp med
jobbrelaterat som jag hade hoppats få pula med, men det var
bara att glömma. Har ens mamma åkt 150 mil för att
träffa en bör man väl vara tillgänglig också.
Det
blev en del långfika med småprat i salongen, bröllopsplanering
och promenader i det skånska flatlandet när nordanvinden
hade lunchpaus, men även en del utflykter utanför Äspö.
Vi
åkte in till mellandagsrean i Trelleborg bara för att
få se lite civilisation, men höll på att bli mordgalna
av trängseln, idiotshoppandet och menlösheten, så
vi flydde från pöbeln och duggregnet in till Axel Ebbes
konsthall och tog in hans skulpturer i lugn o ro.
Vi
följde även traditionen att fota varje halvår nere
vid Smyge. Det stormade rejält och havet var vilt och kastade
vågorna långt upp över piren. Jag fick ont i öronen
av blåsten, så vi fortsatte vår färd till
Gislöv för att mata (och gosa med)
Saga och dricka te och komma bort från allt det juliga och
blåsiga.
Tillslut
tog veckan slut och vi skjutsade morsan till Sturup och oss själva
hem. Och det var underbart att få kasta sig på sin egen
säng igen och stänga dörren mot omvärlden. Vi
prövade genast våra julklappar och la oss i badet och
tog en drink + choklad som sängfösare. Home sweet home!
Jag
vet inte om det var ironi eller en slump att jag fick Couplands
All Families Are Psychotic (som jag ändå
haft sen första ex:et lämnade tryckpressarna) av
Maria & Idha. Visst, julhelgen var trevlig och ingen blodsutgjutelse
inträffade, men det är skillnad på släkt och
familj. Bara för att man delar genpool behöver man inte
ha saker gemensamt. Det finns ett bäst-före-datum för
hur länge man bör umgås i ett sträck med släkten
(min personliga uppskattning är att efter 2-3
dagar så ger det socialt trevliga med sig för att istället
sätta olikheterna i rampljuset). Jenny är min familj
nu, och det är där allt börjar och slutar. Jag tror
att våra jular framöver kommer att se annorlunda ut
Som
slutkläm på julfirandet kan jag nämna att BRIS telefonväxel
brakade ihop under julhelgen när den fick över 500 samtal
i timmen från barn som inte riktigt förknippar julen
med Kalle Anka och hemtrevligt mys. En fröjdefull jul
yeah right!

2002
--> 2003
Nyår
blev lågprofil. Jenny var förkyld, kvicksilvret dök
under noll (men inte lika illa som -26 och ännu
värre som i andra delar av landet - urk, urk) och vi
hade fått en social överdos efter Äspö, så
vi bestämde oss för att ta det lugnt på egen hand.
Dessutom
tycker jag att december/januari är en usel tid på året
för nyår. Någon gång på våren
skulle stämma mycket bättre, när det verkligen är
en brytpunkt och någonting ändras. Vad för nytt
finns det att påbörja mitt i mörka vintern? Tänk
en flytande nyårsdag som skulle infalla på den första
vårdagen. Det skulle vara något att fira.
Eftersom
förra årets nyårssupé blev ett Burger King
meal på tåget upp till Hässleholm, så tog
vi igen den i år istället. Vi gjorde rombomb (fiskägg
- inte mördardrink) och Quorn Teriyaki m cous-cous.
Sen parkerade vi oss i sängen framför tv:n och såg
Citizen Kane och mumsade choklad. Tolvslaget drack vi lite bubbel
och pussades. Underbart i all sin enkelhet.
Vi
missade inga fyrverkerier heller. Hela Nobelvägen utanför
vårt fönster förvandlades till avfyrningsramp, så
med skräckblandad förtjusning njöt vi av eldregnet
på första parkett. Skräcken kom ur risken att någon
packad raketvirtuos av misstag skulle börja leka Al-Qaida mot
vårt sovrumsfönster, men vi överlevde, och det låg
inga förkolande lik nedanför nästa dag heller
Vi
tittade vidare på tv och somnade sen gott. Men inte innan
en snorpackad Rikard hade ringt och babblat lite.
Lite
av ett antinyår för min del. En dag som alla andra. Mys
& mat & tv, men ingen tid för att festa, blicka tillbaks
eller göra planer för nästa år. Tillbakablickarna,
som varit i stort sett omöjliga att få ihop, finns i
min årskrönika. Festandet sparar
jag tills det känns rätt. Nyårslöften - bah!
Nu är jag på rätt väg i livet, så det
är bara att följa den. Planerandet kommer när vi
kommer hem från semestern igen.
Det
enda som finns i mitt upptagningsområde just nu är Åsa
& Thorbjörns bröllop, och resan till Lanzarote. Efter
det ska jag börja pilla på livet igen.
Nu
två dagar in på det nya året har den första
snön kommit, och jag känner för att gå ut med
eldkastare och göra processen kort med den, men en vecka utomlands
låter som mindre besvär. Sen kommer våren snart


Peterix Planet februari 2003
Peterix
tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från
livet...
Att
läsa: Michael
Moore må se
ut som en orakad hög med överviktig smutstvätt, men
den mannen har både hjärnceller och humor. Hans bok Stupid
White Men (nu även på svenska
under titeln Korkade Vita Män)
är det smartaste, elakaste och roligaste jag någonsin
läst. Jag växlade mellan asgarv och att ryka ur öronen
av ilska medan jag läsgirigt bläddrade vidare. Moores
penna är en skarp skalpell som skär genom dagens USA och
avslöjar en värld som är både idiotisk och
skrämmande, men vilken satiriker karln är - man ligger
dubbelvikt av skratt åt eländet. Upptäck Michael
Moore. Förutom boken går hans TV-serie på
SVT2 på fredagskvällarna, och i februari kommer hans
dokumentär om det vapengalna USA, Bowling
For Columbine, på svenska biografer. Läs boken!
Se TV-serien och filmen!


Ur
högtalarna:
Mauro Scocco släpper sin
nya platta nu någon gång i början av året,
och det är väl inte bara jag som längtar... Mitt
i denna väntan snubblade jag över en Maurolåt jag
helmissat och aldrig hört förr, och föll pladask.
Och det är inte ens hans låt. På hyllningsplattan
till Pluras 50-årsdag tolkar Mauro Eldkvarns Nånting
måste gå sönder, och det blev så
bra så att jag blir tårögd. Så sorlig, spröd,
vacker och pampig. Det bästa av Plura och Mauro kombinerat
i en fantastisk låt. Vi lever i lyckliga tider...

Låttext:
Eldkvarn - Nånting måste gå sönder
Nånting
måste gå sönder, för att himlen ska va' blå
Nånting inom oss som vi burit på
Något ska falla, för att ett hjärta ska slå
Något som stått så länge
Någon som måste gå
Nånting måste gå sönder, nånting inom
mig gå isär
Det finns inga under, ingen går hel ur det här
Det är som med en god bok, älskling, som du och jag
Efter det sista kapitlet vill man ha ännu en rad
Vi är äldre nu och närmare himlens nav
Varför är det enda man minns det som aldrig blev av
Nånting måste gå sönder...
Här är fotstegen jag gått från famn till famn
Här är allt som är förlorat som bär mitt
namn
Här är skammen i mitt hjärta, jag målade till
dig
Här är sången och orden som följer mig
Nånting måste gå sönder, nånting inom
mig går isär
En del kallar det ett under, ingen går hel ur det här
En morgon i april vid Stockholms vatten
Törsten drog mig hit, som ett djur om natten
Solen står i väster, den brinner över sjön
Som en silvertråd i en sprucken söm
Jag har dragit pilen ur hjärtat, jag har vaknat ur en dröm
Jag går med månen över bron, mellan vaka och sömn
Jag är lycklig för att finnas, jag är lycklig för
att gå
Låt det va' saker omkring mig som jag aldrig ska förstå
Vi lever i lyckliga, lyckliga, lyckliga tider...
Nånting måste gå sönder...
Nånting måste hända, jag lär mig aldrig sätta
punkt
Låt det gå ännu en stund, det sägs att världen
är ung
Lämna allt bakom dig, det var inte lyckan som log
Det var något inom dig, som aldrig får nog
Nånting måste gå sönder...
Lyckliga, lyckliga, lyckliga tider...
Webbsidor:
Grönköping har fått en ny webbplats. Klart värd
ett besök.


Citatet:
"Men det finns ideal värda att dö för"
"Nej, det gör det inte! För du har bara ett liv,
men fem nya ideal kan du hitta i vilket gathörn som helst!"
- ur Spännande Tider av Terry Pratchett

Serie:
Dilbert


Död
åt:
DJ Sammy! Jag har kunnat se
genom fingrarna med det mesta av remake-slakten på gamla 80-tals
hits, än har jag inte blivit någon gnällnostalgisk
gubbstrutt, men när Don Henleys klassiker Boys of Summer blev
Eurotechno korsades den heliga gränsen. Nu är det krig...

Film:
Det finns så mycket bra som aldrig hittar till biograferna,
men nu har Battle Royale i alla
fall hittat till videohyllorna. Var bredd på en smäll
i magen. I ett framtida Japan skickas en niondeklassare varje år
ut på en öde ö där de får slåss
mot varann tills bara en överlevande finns kvar. Det här
är som Flugornas Herre, Robinson, Motorsågsmassakern
och Bullen i ett. Det är blodigt, hemskt, gripande och mycket,
mycket, mycket bra. Bra mycket bättre än det mesta som
hittade upp på bioduken förra året. Hyr den, men
glöm popcornen...

Filmrepliken
:
"There is no spoon" - Boy i Matrix

Månadens
10-lista:
Tio vanor du inte bör ta med dig hem från charterresan
- Ha
grisfest i tvättstugan
-
Förvänta dig att städerskan ska bädda och
skura muggen varje morgon
-
Ragga på grannen efter 2:a flaskan Sangria
-
Pruta på den ekologiska mellanmjölken på Konsum
-
Köpa med 5 flaskor vardera av Johhnie Walker och Bailys,
50 paket Marlboro och ett halvt kilo Toblerone varje gång
du åker hem
- Äta
frukost på balkongen, i varje fall inte om det är februari
och du bor i Kalix
-
Sänka två 6:or GT, två pavor Rioja, några
4:or Cointreau och Jägermeister och en pitcher öl till
middagen
-
Hoppa upp på bordet på Burger King vrålandes/dansandes
The Ketchup Song, och för vänta dig att alla andra glatt
ska haka på
-
Gå ut på gården en tisdagskväll, spela
Trackslistan från 1986 på järnet och skrika "e´re
party eller e´re party!"
-
Ha sex på stranden, framförallt inte om du bor i centrala
Storuman
TV:
Vi kör väl vidare på Michael
Moore. Hans lysande TV-serie Michael
Moores USA (The
Awful Truth) går på fredagskvällarna.
Det är smart och ohyggligt roligt, men man sätter skrattet
i halsen titt som tätt.
Annan
höjdare som börjat nu på TV4 är The
Osbournes. Det är sjukt, roligt och mycket varmt
och mänskligt. TV när det är som bäst. Ozzy
rules!!!!!!

Välkommen
till världen: Den
16 januari bestämde sig tillslut Neo
för att titta ut och joina oss andra här på planeten.
Med ett par föräldrar som David
& Stina
kan det bara bli ett fantastiskt liv för Neo. Välkommen!

Livet
på Peterix planet:
Först av allt en liten disclaimer:
ta inte det som står här så jävla bokstavligt.
Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt
och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir
lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag
ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma
sätt som jag gör (det här är ju min planet),
och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på
gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...
Slutet
på ett liv i synd
Hann
bara hem och vända efter julhelgen så skulle vi tillbaks
till Äspö igen. Åsa & Thorbjörn skulle
ju ge sig in i äktenskapet efter (minst)
25 år i synd. Jenny slet med att fixa brudbuketten och bordsdekorationerna
medan jag drack, åt och läste upp julklapparna och drömde
om Lanzarotes stränder.
Fjärde
januari var det dagen D, och vi hoppade i kostym/klänning,
gjorde oss vackra(re) och åkte på bröllop m. fest.
Själva
bröllopet i Äspökyrkan vet jag inte riktigt hur det
gick. Vi hade Molly i vår bänkrad, och hon var fullt
upptagen med att susa runt som en upphetsad elektron och upptäcka
resten av kyrkan. Framförallt crucifixet var högintressant.
Hon såg väl det som en gigantisk Barbiedocka, fast med
spikar i fossingarna och törnekrona.
Hann
i varje fall upptäcka att Åsa glömde bort brudbuketten
som Jenny slitit med (den låg kvar på
kontoret
), att det sjöngs sliskiga sånger
(Det vackraste
) och att båda
svarade "Ja".
Sen
var det middag och fest. Äspögården var proppfull
med folk från hela landet som kommit för att hylla brudparet.
Jag fick Lise, en trevlig konstnär, som bordsdam och en kvinna
jag träffat tidigare mitt emot mig, så det gick okej
rent socialt, men snett mittemot satt en advokat som frågade
mig minst 40 gånger hur en frilansande kulturarbetare egentligen
arbetar, och ju fler gånger jag svarade att det är precis
som vilket annat företag som helst - produktion och marknadsföring
- ju mer förbryllad blev han (vissa har problem
att förstå att skapa & hitta på är ett
riktigt jobb
). Jag kontrade med att jag alltid undrat
vad i allsindar advokater gör på dagarna, men det verkade
han inte höra
Maten
var i alla fall väldigt god. Rökt lax till förrätt,
sen anka i portvinssås med rödlöksmarmelad och rotsaksgratäng,
och slutligen en vaniljpannakotta med bärsås till efterrätt.
Vinerna var inte sämre: en underbar tokajer till laxen och
Mauro till ankan. Smask, smask!
Det
var visserligen en strapats att få i sig maten eftersom varenda
jäkel och hans brorsa höll tal, flitigt varvat med allsång,
men det hör ju bröllop till. Jag är så
glad att jag & Jenny valde minimalistvarianten.
Till
kaffet och tårtan drog vi oss undan, fyllde cognacskuporna
och satte oss i ett stilla hörn med Sarah & Roger och försökte
ta det lugnt. Naturligtvis var det många där som ville
granska det senaste svärsonstillskottet i familjen. Sånt
ger mig en lätt känsla av att befinna mig på zoo
på fel sida burgallret, men efter 4-5 besök (läs:
påfyllningar) vid avecbordet gick också det att
överleva.
Vi
drog oss upp till rummet relativt tidigt och bäddade ner oss
under dubbla täcken och filtar eftersom det var svinkallt i
rummet. Sov inget vidare. Jag får mardrömmar ute på
Äspö. Drömmar som är allt för levande och
likartade för att bara vara drömmar. De går alltid
ut på att det står någon bredvid sängen och
gör något med mig. I julas vaknade jag av att någon
vid fotändan tog mig i foten. Den här natten vaknade jag
av att någon la något mörkt i ansiktet på
mig och skrockade. Det finns något på Äspögården
vars närvaro jag kan känna av, och det verkar inte vilja
att jag ska sova gott
Stack
så fort vi kunde dagen efter för att komma hem och packa.
Men det blev en packning med vissa förhinder
Puerto
del Carmen
Världen
sände tydliga signaler åt oss att dra söderut. Det
brakade på med snö och minusgrader av väldigt oskånska
mått (förföljer vintern mig?)
och det såg ut som Luleå när jag tittade ut genom
fönstret. Morgonen vi åkte var det 14 minus och någon
dec. med den där äckliga vita sörjan. Perfekt timing
att åka!
Resan
började illa, innan den ens börjat. Tydligen grasserar
det en vinterkräksjuka. Den är extremt smittsam, slår
hårt, snabbt och skoningslöst. Ena sekunden mår
man fint, andra ligger man och spyr som om man hade betalt för
det och är utslagen i flera dagar. Den här informationen
fick vi först när Roger skjutsade oss till bröllopet,
och han riktigt vältrade sig i hur smittsam den var och hur
hårt den slog och hur många potentiella smittbärare
den kunde finnas bland gästerna ute på Äspö.
Som om inte det räckte för att göra oss nervösa
så fick vi morgonen efter veta att en av kidsen på festen
hade kräkts under natten. Nu började nojan på allvar.
Varje kurr i magen sände iskårar efter ryggen och paniken
drog upp hjärtslagen.
Lyckades
fokusera på annat och drog ner på oron kvällen
innan avresan, men så kom panikfaktor nr 3: Tony & Maria
skulle också åka iväg, så jag mailade att
vi fick ses när vi alla kommit hem för att jämföra
solbränna. Tony svarade att de fått ställa in resan
för att de oväntat drabbats av kräksjukan 2 timmar
innan avgång!!!!!! Nu var det inget snack om saken. Ödet
signalerade högt och ljudligt att vi istället för
sol och värme skulle få ligga och ratta Gustavbergaren
i en vecka, och det till en kostnad av 1 000:- om dagen eftersom
vi inte hade något avbeställningsskydd.
Här
rasade all min logik och självkontroll ihop. Nu var kräksjukan
inte en oro längre - den var ett obestridligt faktum. Det gick
inte att koncentrera sig på packa eller planera alls. Vi gick
bara omkring och hade panik. Jag var spänd som en dörrvakt
med mindervärdeskomplex och kunde knappt andas. Jenny försökte
massera mig, men det var som att knåda en Volvo. Gjorde det
enda raka och tog till flaskan. Efter 6-7 rejäla huttar av
Negrita Spice kändes världen mycket stabilare igen. Kräksjuka?
Äh, var e´flaskan schå ska jag minnschan skaffa
en orsak att kräkas
raj, raj
När
planet lyfte utan att vi kräkts tarmarna ur oss kändes
det som en lyckad rymning från Alcatraz. Resan gick i stort
sett helt utan missöden. Jag skar mig på flygplansmaten,
men det var inget som ett plåster, en liten flaska rödvin
och en ännu mindre flaska Cointreau kunde bota. Det är
en speciell känsla att vara berusad vid den tidpunkt man brukar
stiga upp i vanliga fall.
Vi
tog hämnd på Tony för hans panikdrabbande mail genom
att sno en spypåse från planet och skicka den som vykort
Vi
kom fram på eftermiddagen, så vi sprang genast ner till
stranden. Det finns inget så livsbejakande som att få
sol i ansiktet, sand mellan tårna och byxbenen blöta
av havsvatten. Addera sen lite stekt bläckfisk och en flaska
rött på en uteservering och det var som att komma ur
en trång å stickig ylletröja och in i en skräddarsydd
silkesskjorta. Vi gick sen o la oss vid åtta och sov som klubbade
sälar i över tolv timmar. Oh joy!
Det
första vi gjorde dagen efter var att braka ihop. Allra mest
jag. Satt på en urusel info med reseledarna när världen
började gunga, det blev svårt att andas och illamåendet
satte in. Fick rusa ut och sätta mig vid stranden i väntan
på att attacken skulle lägga sig. Det hade varit läge
att få ny kräksjukenoja om jag inte känt igen symtomen
så väl. Illamåendet kan ha berott på reseledarnas
stinkande framförande, men jag tror nog mer på att det
var alla spänningar som släppte. Julen, kräknojan,
hela hösten - ja, fan hela året. Det har varit ett race.
Ett roligt men krävande race. Det var väl inte helt oväntat
att det skulle hinna i fatt förr eller senare. Lanzarote är
ju ändå ett lysande ställe att rasa ihop på.
Mådde
pyton dagen efter också, men repade mig sakta. Var trött
och darrig ofta, men jag bejakade det. Det vore idiotiskt att försöka
springa ifrån sin egen kollaps. Kände mig lika kraftfull
som en förtidspensionerad manet under veckan, men en manet
på en Kanarieö
Så,
vad vi gjorde vi då under våra åtta dagar i Puerto
del Carmen? (förutom att vara svaga & trötta
)
Vi kan väl börja med att räkna upp vad vi inte hade
för avsikt att göra: vi hade inga som helst planer på
att sola (jag har tre solbrännelägen:
vit-röd-malignt melanom), inga avsikter att partaja
och inga planer på att leka turister och åka runt på
menlösa utflykter. Tanka ljus & värme och vila - det
var våra planer.
Låt
mig berätta lite om Puerto del Carmen. Den är en klon
av alla chartermål. Vita hus, hotell överallt, en lång
strand med berg i bakgrunden, en strandpromenad full med restauranger
och turistfällor och pyngelbutiker. Urinvånarna ser på
turisterna som boskap med kreditkort, och turisterna ser på
urinvånarna som de som ska utfordra boskapen med kreditkorten.
Jag kanske låter negativ och nedlåtande, men allt det
här beskriver jag med en hjärtlig ton. Det här är
charterns själ och hjärta. Det är en ömsesidig
överenskommelse mellan frusna nordbor med pengar och kanarianer
med en solig varm ö, skräpmat och billiga kopior i butikerna.
Visserligen
håller Kanarieöarna på att lägga krokben på
sig själv både ekonomiskt och ekologiskt. Tack vare bin
Ladens flygövningar finns det fler bäddar än turister,
och ändå byggs det nytt i varje gathörn. Snart finns
det bara hotell, feta tyskar och magra, tatuerade britter att titta
på. Den lokala motståndsrörelsen kallar sig "Inte
en bädd till", och jag står på deras sida
Lanzarote,
och Puerto del Carmen är dock inte så drabbat. Vi hittade
snabbt en relativt orörd del av stan - den s.k. gamla stan
nere vid hamnen. Visserligen full med restauranger, men smakfulla
restauranger som passar in i den äldre miljön. Och en
vacker hamn med söta små fiskebåtar, katter, fåglar
och ett underbart klart vatten fullt med fisk. (Vi
såg en rocka på en dryg meter en dag) Piren ut
mot havet är ruskigt romantisk om kvällen. Hela hamnen
rekommenderas starkt.
Jag
kanske låter sarkastisk kring chaterkulturen, men den innehåller
stora mått av smaklös underhållning. Det finns
t.ex. ingen som helst inhemsk kultur att få tag i. I varje
fall inte matkultur. Någon form av kanarisk, eller ens spansk
mat existerade inte. Däremot fler irländska pubar än
i Dublin. Låt mig beskriva en gatstump för er så
får ni en bild av den mångkulturella blandningen, efter
en liten gata inte längre än vår hall fanns i tur
och ordning: Mavazzi (indiskt), Ristorante
Italia (italienskt), Odin (gissa
),
Montmarte Bistro (franskt), Craic ´n´
Ceol (irländskt) och slutligen El Tomato
(span
nej, vänta, tyskt).
Det
bästa är nästan när kulturerna kokas ihop. Vad
sägs om namnen på följande etablissemang: Bodrahns
Irish Pub, Ye Olde Spanish Inn och The Irish Viking
Annan
sunkig underhållning är plagiaten. Och då menar
jag inte väskor, kameror och parfymer, utan ställen. Vad
sägs om Rota 66 och Harley Rock Café? Harley Rock var
kul. Det var där jag plågades av usla reseledare och
illamående, men innan jag rusade ut såg jag att ovanför
dansgolvet hade någon kreativ person gjort en modell av New
York i kartong och staniol som sedan klistrats fast upp och ned
i taket. WTC fanns fortfarande kvar, och Chryslerbuildings spira
hängde så långt ned över baren att gäster
över 1.90 riskerade att få skalpen piercad.
Okej,
nog med syrligheter. Vi hade det fantastiskt hela tiden där,
trots egna fysiska defekter. Vädret var som vanlig svensk sommar.
Lite sol, lite regn, men mest mittemellan. Ca 20 plus. 35 grader
varmare än det Sverige vi lämnade bakom oss. Väldigt
behagligt.
Hotellet,
Alegranza, var också en charterklon. Vitt, kakel, klorlukt
och hela den biten. Fungerade utmärkt för sitt syfte.
Låg precis lagom nära till allt. Hade en pool som gick
att bada i efter att man knackat bort isen. Städningen var
intressant. Gick endast ut på att dränka rummet i Klorin,
packa ihop de blöta handdukarna så att de inte torkade
och att trampa på Jennys necessär.
Vi
sov en hel del. Var i säng före tio i stort sett varje
kväll och sov dessutom middag. Men dagarna räckte till
mer än nog ändå. Det känns vuxet på ett
väldigt bra sätt att kunna lägga sig tidigt utan
att ha ångest över missade fyllor och utenätter.
Och vi behövde sova.
Promenerade
massor. Efter stranden, kring klipporna och i hamnen. Lanzarote
är ju en vulkanö så delar av stranden är väldigt
klippig och där bildas små pölar fulla av marint
liv. Vi lattjade med små räkor, fiskar och eremitkräftor
i flera timmar.
Vi
åkte ubåt! Vi åkte med en subcat (ubåtskatamaran)
som dök ner till ett vrak på ca 30m djup för att
titta på fiskar. Så coolt! Det är en fantastisk
känsla att se hur vattnet tar över ytvyn och sen glider
man sakta ned i djupet. Det är så vackert där nere.
Vraket var fullt av vackra fiskar som kom nära. Stora stim
svepte förbi ubåten som silverregn. En dykare simmade
omkring och hämtade krabbor och sjöstjärnor för
att visa oss genom gluggarna. Så fort vi kom upp ville vi
ner igen. Jag nobbar stenhårt allt som har med dykning att
göra, men ubåt var en hit. Rekommenderas!
Maten
var medioker. Så mångkulturell att den försvann.
Vi blev rekommenderade El Tomato av reseledaren (vilket
bara spädde på hans ointelligens och falskhet)
och blev utsatta för tysk mat som mest bestod av smör
i olika former med en lätt smak av kött, fisk, eller grönsaker.
Ville bara kräkas eller dricka avfettningsmedel efteråt.
Undvik El Tomato, såvida du inte är ute efter att skaffa
tresiffrigt kolesterolvärde.
Enda
riktigt hyfsade stället vi hittade att äta på var
den italienska restaurangen da Vinci, men de klart bästa supéerna
hade vi på balkongen när vi smaskade på hemgjorda
varma mackor och vin till det fladdrande ljuset från en tallrik
med värmeljus. De sista dagarna var vi så impregnerade
med fett & socker att vi drömde om knäckebröd
och vatten.
Shoppade
en hel del. Det var inte planerat, men när vi väl kom
i gång var det svårt att sluta. Åkte in till "huvudstaden"
Arrecife som skulle vara bästa shoppingstället, men det
stämde inte. Boring och mediokert. Och förmodligen är
det Arrecife som har gett ön smeknamnet Blåsarote. Hade
halva Sahara innanför linserna och i öronen när vi
kom hem igen.
Skojigaste
stället var ett nytt shoppingkomplex kallat Biosfera. Snyggt,
modernt och med några kul butiker. Hittade en as-snygg cardiganjacka,
en par stilrena mystofflor, en vacker lila filt, en flaska cK one,
cigarr-etter i skojiga färger, godis, silversmycken, och naturligtvis
saker som låter kluck-kluck
Lyfte
på ögonbrynet när jag läste att Kanarieöarna
kallar sig själva för rommens vagga, men efter att ha
provsmakat en flaska av den inhemska Arehuca är jag böjd
att hålla med. Mycket god. Den typiska kanariska honungsrommen
är också att rekommendera. Söt och härlig.
Synd bara att inte öarna räknas in i EU:s skatteområde
och följer de nya införselreglerna. Tio liter hade inte
varit dumt
Det
var lite separationsångest när det var dags att åka.
Värme och stränder är lätt beroendeframkallande
när alternativet är svensk vinter. Men vi svor att göra
det här till tradition. Att varje vinter sticka söderut.
Vintern i Skåne är ju ändå bara några
dagar lång. Och mycket riktigt var den över när
vi landade på Sturup igen. Termometern var tillbaks på
plus, och den enda lilla snöfläck jag kunde hitta hoppade
jag på tills den försvann.
Post-semestertrauma
Efter
att ha varit hemma i mindre än tolv timmar vände känslan
av att vara lika kraftfull som en dockvagn, och förvandlades
till energi. Vilket var tur, för en Strixdeadline stod och
bankade på dörren. Upptäckte snabbt att jag kommit
så långt att jag kan slå om en switch i hjärnan
så börjar den tänka satir. Jag har fått in
rutinen och kan göra det som ett jobb när som helst. Fick
ihop texterna på kort tid med vänster hand medan jag
gjorde annat. En skön känsla.
Sen
gjorde jag ett strategiskt misstag. Skaffade CD-brännare. En
brännare, Photoshop och en stark gammal dröm från
tonåren om att göra egna samlingsplattor har snott en
hel del tid den här månaden, men oj så skoj! Hade
de här möjligheterna funnits när jag var 15 hade
jag gått i symbios med datorn/stereon och aldrig gått
ut igen, någonsin (i varje fall inte förrän
brandkåren kallats ut av grannarna för att tvångsduscha
mig med brandslangen för att jag blivit en sanitär olägenhet
och börjat locka asgamar till fastigheten
).
Energinivån
började åka bergodalbana som vanligt igen efter ett tag.
Fick slåss med dålig ork och ännu sämre arbetsmoral.
Efter de första insatserna har den egna produktionen har varit
nästan obefintlig. Vet inte om det har varit post-semestertrauma
eller ogenomtänkt arbetsstrategi eller vad, men jag har befunnit
mig i det där tillståndet som om jag inte hade varit
gift hade resulterat i att jag suttit framför tv:n dygnet runt
i stinkande morgonrock och skägg ner till naveln, sett repriser
på Days of our lives och ätit kalla Gorbys med skohorn.
Okej´rå,
kanske inte så illa, men styrfarten har varit under all kritik.
Borde ha gjort upp planer och strategier för hur resten av
året ska disponeras och var mitt krut bränns som bäst,
men det bidde inte ens en tumme känns det som. Är på
gång att vända dock. Önskar bara att jag alltid
var på topp.
Likförbannat
har det hänt ett & annat. Det händer alltid saker,
även om jag drar täcket över huvudet. De dryga två
veckorna som var kvar av januari efter resan har känts tre
månader långa. Varje gång jag fått för
mig att jag legat och petat mig i naveln i över en månad
har det varit fånigt mycket kvar av januari.
Var
gäst hos Pussel igen. Ämnet var vardagsmoral, och jag
kände mig lite triggad, men det blev ändå ganska
ljummet. Handlade mer om småsaker än det som jag tycker
är viktigast: vem definierar vad som är moral? Rätt
och fel är inget som är skrivet i sten
Blev
kontaktad av Europakontoret i Skåne - ett privat företag
som tydligen håller på med miljöutbildningar och
fått nys om min miljöbakgrund. Ska upp till Hässleholm
träffa dem i början av februari för att se om vi
kan göra något tillsammans. Funderade lite på hur
jag känner inför det. Å ena sidan skulle det vara
kul att komma ut och snacka miljö igen. Hålla mig själv
uppdaterad och igång, få träffa människor
och bolla idéer, få input. Åsså pengarna
förstås. Å andra sidan har jag redan gjort det
där så många gånger förr. Jag har annat
i siktet nu. Och jag har ingen lust att börja stiga upp igen,
och flänga runt Skåne och vara borta hemifrån längre
stunder. Ingår inte i min livsplan. Får väl se
vad det blir när jag väl träffat dem
Fick
ett brev från redaktören till en antologi jag helt glömt
att jag skickat in texter till (ingen idé
att nämna vilken förrän jag vet hur det går).
Amanda stod och vinglade på kanten
till att komma med, och de ville att jag skulle arbeta på
den. Vilket de förmodligen har rätt i. Finns många
darlingar i den att ta livet av. Tyvärr.
Lustigt
nog ökade inte min puls för fem öre. En gång
i tiden skulle jag har partajat i en vecka, eller fem, över
möjligheten att bli publicerad i en riktig bok. Nu är
"jaha?"-faktorn rätt hög. Men jag ska ge texten
en omgång. Om inte annat för att träna skrivdisciplin.
Hotell-projektet
med DI-gänget nådde en all-time-low. Skickade ut en mail-blänkare
för att sondera läget inför den tänkta träffen
i februari, och möttes av tystnad. Förmodligen har intresset
ebbat ut i brist på konkreta förslag. Eller så
var den enda riktiga motivationen när vi först fick idén
att vi hade druckit öl och var entusiastiska. Micke, däremot,
är fortfarande i rullning och full med idéer, så
jag ska bolla vidare med honom, får vi se var det hamnar
Ja,
se på fan! Det går inte ens att komma ifrån att
det rullar på ens när man själv dyker och inte orkar
och inte tycks få något gjort. Och några fler
embryon till möjligheter har precis visat sig, och med lite
tur & skicklighet kan det bli något riktigt kul. Får
se, får se
Energin
håller på att sippra tillbaks i mig, våren kommer
snart, och under 2003 ska karriären rulla igång på
allvar. Efter ett år av omformning och uppladdning och vila
är det dags att tända stubinen. Watch out


Peterix Planet mars 2003
Peterix
tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från
livet...
Att
läsa:
Jag har en bekännelse att göra: jag växte upp med
Heavy Metal på 80-talet. Jag har spandex, pudelfrillor, distade
gitarrer och dubbla baskaggar i blodet. Jag skäms inte över
det (även om det verkar vara ett etikettsbrott
att inte göra det), däremot har jag och
många andra av
just den orsaken våra rötter i en subkultur som lämnats
som en vit fläck på civilisationens karta. Men nu är
det åtgärdat! Chuck Klosterman
har samma bakgrund och såg också att en hel era höll
på att förpassas in i glömskan, och skrev därför
Fargo Rock City - A Heavy Metal Odessey
In Rural North Dakota. Det är en smart och rolig
hårdrocksresa Klosterman bjuder på, även om han
är en arrogant amris som hånar allt han inte gillar/förstår,
och man märker vilken fet kulturell klyfta Atlanten utgör
(han dissar giganter som Iron Maiden och Dio, men
hyllar Guns N Roses och Poison - band som bara skulle låta
bra under utblåset på en rymdskyttel). Men skit
i det - let´s rock!!!!!!!!!


Ur
högtalarna:
Det är lite pinsamt när man länge har dissat en artist
bara för att tillslut upptäcka en bra låt, och så
en till, och en till. Så blev det med mig och Natalie
Imbruglia, som jag tidigare inte haft så mycket
till övers för. White Lilies
Island är proppfylld med starka låtar, och
Natalie själv är en utmärkt ersättning nu när
Alanis har blivit tråkig och Sarah McLachlan föder barn.

Den
23:e mars släpps Mauro Scoccos
nya album Beat Hotel. Redan
nu kan man höra singeln Han Måste
Undra. Det låter gamla Mauro, och det är skitbra,
och jag längtar ihjäl mig efter nya plattan!!!!!!

Låttext:
Tool - Aenema
Some
say the end is near
Some say we'll see armageddon soon
I certainly hope we will
I sure could use a vacation from this
bullshit three ring circus sideshow of freaks
Here
in this hopeless fucking hole we call LA
The only way to fix it is to flush it all away
Any fucking time Any fucking day
Learn to swim, I'll see you down in Arizona bay
Fret
for your figure and
fret for your latte and
fret for your hairpiece and
fret for your lawsuit and
fret for your prozac and
fret for your pilot and
fret for your contract and
fret for your car
It's
a bullshit three ring circus sideshow of freaks
Here
in this hopeless fucking hole we call LA
The only way to fix it is to flush it all away
Any fucking time Any fucking day
Learn to swim, I'll see you down in Arizona bay
Some
say a comet will fall from the sky
Followed by meteor showers and tidal waves
Followed by faultlines that cannot sit still
Followed by millions of dumbfounded dipshits
Some
say the end is near
Some say we'll see armageddon soon.
I certainly hope we will cuz
I sure could use a vacation from this
silly shit, stupid shit...
One
great big festering neon distraction,
I've a suggestion to keep you all occupied
Learn to swim
Mom's
gonna fix it all soon
Mom's comin' round to put it back the way it ought to be
Learn to swim
Fuck
L Ron Hubbard and
fuck all his clones
Fuck all those gun-toting
hip gangster wannabes
Learn to swim
Fuck
retro anything
Fuck your tattoos
Fuck all you junkies and
fuck your short memory
Learn to swim
Fuck
smiley glad-hands
with hidden agendas
Fuck these dysfunctional,
insecure actresses
Learn to swim
Cuz
I'm praying for rain
And I'm praying for tidal waves
I wanna see the ground give way
I wanna watch it all go down
Mom please flush it all away
I
wanna watch it go right in and down
I wanna watch it go right in
Watch you flush it all away
Time to bring it down again
Don't
just call me pessimist
Try and read between the lines
I can't imagine why you wouldn't
welcome any change, my friend
I
wanna see it all come down
Suck
it down
Flush
it down
Webbsidor:
Fantastiskt roliga satirteckningar - Robert
Nyberg


Citatet:
"Att leva så individualistiskt som möjligt i
denna kollektivistiska tid är de