
Peterix Planet januari 2003
Peterix
tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från
livet...
Att
läsa: Michael
Chabons roman The
Amazing Adventures of Kavalier & Clay vann Pulitzerpriset
2001. Läs den så förstår ni varför. En
gripande nagelbitare om två unga serietecknare som slåss
mot nazisterna under WWII, både i seriernas värld och
i riktiga livet. Definitivt en av världens bästa böcker!

Mathias
Evanne är inte
bara min tremänning (eller nåt släktartat
åt det hållet...), han är även frisör,
krönikör, radio/tv-pratare och mycket, mycket mer. Gallimathias
är hans samlade krönikor 95 - 99. Det är roligt,
sorgligt, tankeväckande, gayigt, levande och aldrig, aldrig
tråkigt. Pröva att se världen genom Mathias ögon.
Här
får man reda på hur man får tag i boken.


Ur
högtalarna:
Norah Jones platta Come
Away har blivit grymt hypad och har sålt massor,
och det förtjänar den verkligen. Norah
har en både varm och samtidigt sval röst som fyller jazz/country/folk-låtarna
på hennes platta med liv och glöd, som en bluesjazzig
cowgirl Sade. Ett perfekt soundtrack
till vintermörkret.


Låttext:
CajsaLisa - Nu
Jag
vill ha långa ben i snygga skor
Jag vill ha sommar hela året om
Jag vill ha städat hemma där jag bor
och champagne
Jag vill det
Jag vill kunna köpa vad jag vill
Jag vill se att tomten faktiskt finns
Och min man ska vara avdragsgill
och lite till
Och
jag vill ha allt Nu Nu Nu
Vill ha det Nu
Nu Nu Nu ge mig det jag vill ha Nu
Gör sen till Nu Nu Nu
Ge mig Ge mig Ge mig Nu
Jag
vill leva i tvåtusen år
Tala flytande alla språk
Jag vill ha större bröst och smala lår
mer champagne
Jag vill det
Jag vill bada utan att bli blöt
Under ett vattenfall i mitt kök
Och jag vill gärna vara sockersöt
och lite till
Ref.
Det
är väl inte mycket det lilla jag begär
Jag står för det jag tycker
Vill ha allt nu och här
Ref.
Jag
vill bara göra sånt jag vill
Leva på att bara dricka vin
Jag vill aldrig mera sitta still
Kunna översätta till latin
Webbsidor:
Svenskt on-line fotogalleri öppet för alla. Tonvis
med bilder, och mycket är bra. Allt från älgar till
goth till naket till Photoshop.


Citatet:
"Konservativa krafter säger att om man inte ger de
rika mera pengar så förlorar de drivkraften att investera.
När det gäller de fattiga, säger samma konservativa
att dom förlorat sin drivkraft för att vi gett dom för
mycket pengar" - George Carlin

Serie:
Elvis


Läsk:
Är inte så galen i cola i vanliga fall, men nya Vanilla
Coke är hur god som helst. Hoppas den blir reguljär...

Film:
I´m in love! Det är så bra att det inte ens går
att skämta om det. Det är filmhistoria av religiösa
proportioner. Jag visste att Sagan Om De
Två Tornen skulle imponera, men jag anande inte
att den skulle vilja få mig att gå i symbios med biostolen
och aldrig, aldrig mera vilja lämna biografmörkret. Jag
ska inte ens ge mig in på ett försök att förklara
hur stort och bra det här är. Bara de två sekunderna
när Legolas tar sig upp på hästen vid Warg-attacken
är värd hela biljettsumman. Bara gå, gå och
se den. Gå! Bättre än så här blir det
inte. Inte förrän nästa jul då Konungens
Återkomst går upp och avslutar äventyret...

Filmrepliken
:
"This stinks like yesterday´s diapers" -
Baby Herman i Who Framed Roger Rabbit

Onödiga
fakta:
1989 filmade Nike en reklamfilm i Kenya där Samburustammen
dansade runt i gympadojor, och när kameran zoomar in på
en stammedlem säger han något på sitt språk,
Maa, och den klassiska slogan "Just do it" dyker upp i
rutan. Lee Cronk, antropolog på University of Cincinnati,
kan Maa, och insåg att Samburumannen inte alls sa "Just
do it", utan "Jag vill inte ha dom här trånga
skorna, ge mig ett par större"
TV:
Fan, barnprogrammen är ju riktigt bra nu för tiden. Allram
Eest på lördagarna är som om Mupparna
skulle ha gjort ZTV. Roligt & coolt för alla åldrar.
Inte minst den tecknade höjdaren Katja
Kaj & Bente Bent

Sprit:
Mandarine Napoléon är
vinterns mest värmade dryck. Cognacslikör med mandarintoner.
Perfekt tillbehör när man kurar upp i fåtöljen
med en bok. Som den är eller i kaffet som Café
Grocnard

Livet
på Peterix planet:
Först av allt en liten disclaimer:
ta inte det som står här så jävla bokstavligt.
Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt
och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir
lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag
ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma
sätt som jag gör (det här är ju min planet),
och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på
gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...
En
slags semester
Lärde
min läxa från november. Kände av effekterna av att
ha fokuserat för mycket på jobb och för lite på
kul, och frustrationen över att inte få några resultat.
Kroppen skrek i protest, tröttheten tryckte ner mig som en
blöt pressening och inspirationen hoovrade någonstans
nere vid nollstrecket. Bestämde mig för att skita i det
mesta och ta en slags semester tills i januari.
När
STRIX-deadline och skrivkursen var avklarad så fanns inga
måsten kvar, och jag sjönk tillbaks i lättja. Okej,
jag har har gett Jenny lite manushjälp, men det är mer
kul än jobb. Annars har jag mest kollat på tv, på
film, läst, sovit och lekt.
Dammade
t.o.m. av gamla The Sims och försökte ge min Sim Enk Napp
ett värdigt liv. Tack vare ett cheat som ger fria stålar
gick det utmärkt, men han flirtar oroväckande med en gift
granne. Jenny tyckte att funktionen med mätare som visar hunger,
trötthet, nödighet, hygien, hur skoj man har å sånt,
genast borde införas i riktiga livet.
När
jag slappat och vägrat vara kreativ ett tag, började som
väntat en del idéer dyka upp. Planerade att ägna
julhelgen till att ta tag i dem och foksera på hur jag ska
jobba framöver, men det sket sig rejält av sociala skäl.
Naturligtvis
har jag inte bara legat i sängen och petat naveln. Har varit
ute och vidgat vyerna, avslutat skrivkursen på Skeppsholmen,
firat 1-årsdag, tvingats in i julträngseln, självklart
sett De Två Tornen och firat en släktfylld och översocial
jul. Läs på
Ordet
är ditt - träff 5, och sista...
Nyckelorden
för sista kursträffen på Skeppsholmen var "trött"
och "frusen". Kände mig dåligt fysiskt rustad
för den här trippen och borde helst ha stannat hemma i
sängen. Sov naturligtvis inget natten före tågresan,
så jag var ett levande lik när jag klev av på Centralen.
Stockholm
var kallt och ruggigt. Ingen snö tack o lov, men bårhusrått
i luften. Tjocktröja, halsduk, vantar och rattmuff på.
Hade jag haft boz och ork hade jag hållit mig kroniskt packad
för att hålla värmen.
Nobel-limousinerna
med sina uttråkade och halvsovande förare stod på
rad utanför Grand och väntade på de profillösa
och festsugna pristagarna, NK:s skyltfönstertomtar såg
ut som feta och skäggiga hembiträden och julbelysningen
drog kWh över hela stan (sötast var Skatteskrapan
på Götgatan där det bara sådär statligt
pliktskyldigt syntes några glest utspridda adventsstakar,
utom i ett kontorsfönster högt uppe där någon
rebell satt upp ett stort, blinkande hjärta. Love is in the
air
)
Var
kroniskt trött på kursen, och höll utöver det
en låg profil. Hade ingen större lust eller ork att bränna
något krut på att engagera mig den här sista träffen,
och det kändes bra så. Förutom textläsning
blev det en snutt diktanalys (gäääääsp!),
utvärdering och en julkonsert med Skeppsholmens fredskör
(kören var överlevbar, men när en
orepad och talanglös barocktrio intog scenen och försökte
plåga livet ur några klassiska stycken funderade jag
allvarligt på att ringa Anticimex eller Civilförsvaret.
Ostämd blockflöjt är ett ärende för UNMOVIC:s
vapeninspektörer).
Min
text 127 mil kom oförskämt bra
undan för att vara ihopslängd på några timmar
och i stort sett oredigerad. Börjar jag få kläm
på det jag gör? De flesta tyckte att den flöt väldigt
bra, och var så trovärdig i känslorna och förhållandet
mellan pappan och barnet att många trodde att jag hade barn
själv. Som vanligt kritik mot språket för att det
är för modernt och kyligt. Någon kallade det för
tjänstemannaprosa, andra anmärkte på att jag använde
förminskningar för att förstärka (typ:
"vi blev lite hispiga"). Välkommen
till 2000-talet säger jag. Språket ändras, och jag
vill gå i frontlinjen.
Upptäckte
ett olycksfall i arbetet. En pytte, pyttebit av mig själv hade
smugit sig in i texten med meningen: "Det finns erfarenheter
jag inte vill ha med på min meritlista". Mot mina
principer hade en egen känsla runnit in i berättelsen.
Den där känslan att erfarenhetsbagaget nått sin
maxgräns för länge sen. Att man helst skulle vilja
gå in i det förflutna med Tipp-ex och rensa bort. Backa
tillbaka till det oskuldsfulla som man raderar gamla SMS i mobilen.
Ironiskt nog uppfattade ingen på kursen att det var det som
var textens tema, och flera tyckte att just den meningen inte hörde
hemma där. Som en bekräftelse på att jag funkar
bäst när jag fantiserar och hittar på helt hejdlöst.
På
diktanalysen tog jag upp den enda dikt som någonsin fastnat
i mitt sinne, och som i sig själv förklarar min relation
till poesi - en urgammal aztecdikt som går så här:
This
is not a poem
This is just words
Like air
Like you
Anna-Christina
kom med intressanta fakta ur psykoanalysens värld och berättade
om de fyra världsbilderna som vi använder som filter när
vi tolkar det vi läser och hur vi ser på omvärlden.
Det är den komiska - där man ser att allt slutar lyckligt,
att allt ordnar sig och löser sig till slut. Den tragiska -
där man räknar kallt med att olyckorna kommer och att
det sällan slutar lyckligt, och att det bara är att gå
igenom eländet med huvudet högt. Den ironiska - som tangerar
den tragiska, men med den skillnaden att man håller distansen,
ser på eländet på håll och inte låter
det beröra. Och sist men inte minst den romantiska - där
allt det som händer är ödet, och det inte bara händer
av en mening, utan det händer just mig.
Funderade
på vilken typ jag kan vara, och kom fram till att jag nog
är en väl avvägd blandning mellan romantiker och
ironiker.
På
lördagen var det avslutningsmiddag, men jag fick inte in den
i varje sig tidsschemat eller priolistan. Efteråt på
söndagen tog jag några klassfoton, sen skingrades vi
i vintermörkret och det var det. I backspegeln kan jag vara
glad över att kursen köpte mig tid under hösten och
hjälpte till att bekräfta mitt språk, men i övrigt
har den mest stulit energi & pengar och lärt mig för
lite. Jag säger som Ratata: glad att det är över.
Slaggade
hos Mörs & Lena. Som vanligt för lite tid för
att vara ordentligt social. Satt mest och halvsov i tv-soffan när
jag var där. Agaton var som vanligt speedad som en Duracell-Bunny
direktkopplad till ett kärnkraftverk över min närvaro,
och vi satt vid datorn och spelade en hel del Harry Potter. Deltog
även i hans - av Lego, Warhammergubbar, Hockeykort och diverse
bråte - egenkomponerade analoga spel. Trodde att han hittade
på eftersom, men han hade dödskoll på alla regler,
nivåer och förutsättningar. Värsta gamedesignern
redan som 5-åring. Vem kan han ha fått det ifrån?
:-)
Pappa
Mörs satt klistrad vid datorn i stort sett hela tiden för
att få klart sin film innan terminens slut. Han höll
på med en skräckfilmsversion av Pac Man i Maya (för
oinvigda är Maya ett dataprogram som man skapar digitala animeringar
med, t.ex. specialeffekter i filmer, s.k. CGI). Jag lämnade
honom vid burken vid tresnåret på fredagen när
jag själv behövde spontanavlida i närmaste säng.
När min mobil pep upp mig vid åtta satt han fortfarande
kvar vid skärmen och kisade med ögonspringor smala som
myntinkast och muttrade om vad klockan var. Men spökena han
designat såg skitbra ut (tänk er en Alien/Predator
variant av Pac Man spökena - cooooolt!). Han är
sig lik
Vi
bunkrade upp med glögg och pepparkakor på lördagen
och kollade Fame Factory finalen. Magnus vann rättvist och
vi jublade i soffan. Sen toksomnade jag som aldrig förr.
Var
som sagt trött och frusen hela tiden, längtade konstant
efter Jenny och ylade lite tyst för mig själv, hann inte
springa i några roliga butiker, var för trött och
upptagen för att vara social med värdarna eller andra.
Det kändes sååååå otroligt
skönt att sätta sig på tåget hem. Nu blir
det inga fler sthlmstrippar på några månader,
och lika glad är jag. Hädanefter ska de resorna ske på
helt andra villkor.
1-årsdag
Kvällen
den 10 december förra året var jag trött, småberusad
och mer än lovligt less på mitt liv. Jag befann mig på
Replik-efterfesten på Södra teatern där jag tävlat
(men inte vunnit) med Vulkangudskulten
och minglade runt bland andra författare, komiker, skådisar
och annat löst folk, och hade faktiskt lite trevligt för
första gången på väldigt länge. Någon
gång under kvällen tar mr Oredsson och presenterar mig
för en viss Jenny Holmlund. The rest, ladies and gentlemen,
is history.
Nu,
ett år senare, är hon min fru, min sol, mitt allt och
den absolut, utan minsta konkurrens, viktigaste personen i mitt
liv. Och mitt liv med henne är den största och vackraste
gåva jag någonsin fått. Våra vägar
kunde inte annat än att mötas, och livet är något
helt annat nu när vi äntligen funnit varann.
Inte
ens ett 3:e världskrig hade stoppat oss från att fira
vår 1-årsdag. Vi hoppade på tåget till Köpenhamn
och klev av vid Norreport där vi sen promenerade iväg
till Botaniske have.
Trädgården
såg mindre ut nu på vintern när träden och
buskarna var kala, och det kändes konstigt att det bara var
tre månader sen vi var där sist när allt var varmt
& grönt. Men det var självklart vackert ändå.
Ödsligt och avskalat. Inga sköldpaddor tyvärr (de
har väl gjort något smart som att gräva ner sig
i någon varm håla i väntan på våren),
men väl en massa änder som ograciöst kraschade igenom
den tunna isen när de kom in för landning på dammarna.
De
viktorianska växthusen var en varm och fuktig oas, och vi kröp
omkring i djungeln och mös och tankade värme.
Botaniske
have är verkligen en höjdare, och bäst av allt är
att det känns som om man har den för sig själv, som
en undangömd hemlighet. Till våren blir det definitivt
pick-nick där.
Resten
av dagen strök vi omkring efter gatorna och shoppade omkring.
Köpte en massa lågbudget-trams, sliskade i oss pizza
och gäspade. I varje fall jag som drabbats av sömnsjuka
och vägrade bli pigg efter sthlm.
Ströget
var naturligtvis upplyst av ljusslingor, och efter vissa partier
sprutade det ut fusksnö från något aggregat på
taket. Genialiskt! Julstämning utan att det behöver vara
minusgrader.
Jenny
fick en vacker bukett och jag en härlig chokladtårta,
sen var jag för trött för att orka fira mer 1-årsdag,
så vi åkte hem och kramades och såg Ice Age (Scrat
rules!) och mumsade godis och drömde om alla de andra
årsdagarna som vi kommer att njuta av i framtiden.
Operation
Vidga Vyerna
I
vår operation Vidga Vyerna (som jag precis
i ett anfall av egenmäktigt förfarande döpte den
till), som vi driver tillsammans med Tony & Maria i syfte
att få nya intryck och inspiration, gav vi oss ut på
en upptäcksfärd på outforskat område. Kanske
inte så outforskat för mig eftersom att det handlade
om en afton med filosofen (kronosofen?) Ladislaus
Horatius. Eftersom både jag och Horatius nu mera huserar
i Malmö, har vi via mail försökt få till skott
ett fika under hela året, men misslyckats. Nu fanns det både
en plats och en tidpunkt utsatt, så vi tog oss till Loftet
på Hedmanska gården en kall decemberafton.
Temat
för kvällen var "Att tyda livets tecken". En
hel del var gammal skåpmat för mig. Det där om att
orientera sig i tillvaron och med vilka hjälpmedel. Hur man
tar in sin omgivning, om man skummar igenom stora ytor (surfa,
bredband) eller går på djupet på en punkt
(djupband). Men nyheten för kvällen
var det här med frågor.
Horatius
modell för frågor såg ut ungefär så
här: A - man ställer frågan, B - rådfrågar
någon (vän, konsult, tarotkort, SMS-tjänst),
C - begrundar utifrån sig själv och de råd man
fått, och får svaret - D. Enligt Horatius kunde det
här ses som en ekvation beroende på hur mycket "värde"
man lägger vid varje punkt. Jag kan hålla med honom om
att det är oerhört viktigt att ställa rätt fråga,
annars kan svaret bli värdelöst. Om man ställer rätt
fråga får man förmodligen mer ut ur B.
För
mig är det här med rätt fråga livsviktigt.
De flesta frågor går ut på "hur?",
men borde egentligen vara "varför?". Hur
ska jag få pengar? Hur ska jag få ett bättre jobb?
Hur ska jag fixa mig ett ligg? Hur ska jag få upp den här
cykelpumpen i bihålorna? Hur-frågor kommer oftast
ur symptomen ur något annat bakomliggande. Prova fråga
"varför?", så kanske det dyker upp svarsalternativ,
eller snarare frågor, man aldrig tänkt på
Vi
fortsatte kvällen med Horatius på Siesta där samtalet
handlade mer om serier och hur man spelar piano. Tony visade nyvaket
intresse för filosofi, och spånade på hur han skulle
få in de frågorna i Elvis.
Jenny
& jag gjorde en social tripp som även kan räknas till
operation VV. Vi åkte upp till den andra änden av Skåne
på Lucia för att hälsa på Din Mali & Mattis
i deras hus i skogen utanför Klippan. Ett välbehövligt
miljöombyte för några timmar. Huset var busmysigt
med kaminer, takbjälkar, hängmattor och välbesökt
fågelbord. Vi blev utsläpade på vandring i raviner
och efter bäckar och utsattes för tocken där motion,
eller vad di kallart, och oförpestad luft och källvatten
med bra aura.
Sen
gjorde vi julgodis. Jag snickrade med marsipan och fick ihop bl.a.
en landsköldpadda, en spritflaska, en anaconda och en varm
korv m bröd. Men roligast är ju naturligtvis att glufsa
i sig allt sen.
Precis
en sån där utflykt vi behövde till något långt
ifrån vår vanliga vardag, men det var ändå
skönt att lämna naturen, kristaller, rökelse och
gurus bakom sig för att återvända till asfalt, bredband,
fjärrvärme och kabel-tv igen.
Det
bästa med att vidga sina vyer är att man kan åka
hem igen
Jul
på Äspögården
Förra
julen åkte jag till Äspö som en främling som
inte visste vad han gett sig in på. I år var jag där
som svärson i huset och en naturlig del av konstellationen
där ute. Själva julvistelsen var också av en helt
annan art. Då var det ett hopp ut i det okända som blev
en omvälvande och spirituell upplevelse som satte mig på
en helt ny kurs i livet. Nu blev det ett möte mellan den Holmlundska
och den Erikssonska släkten. Från Jennys sida: alla som
möjligtvis kunde dela en promille av samma Holmlundska DNA
- från min sida: morsan.
Det
är väl på något sätt brukligt när
två personer har gift sig att deras föräldrar träffas,
så morsan kom ner från Luleå och stannade med
oss en vecka ute på Äspögården. Det gick bra.
Vi höll oss sysselsatta och sociala under julveckan. Alla överlevde
och ingen blev arvlös (tror jag).
En
av de nyblivna jultraditionerna (start: förra
året) är att käka middag i Gislöv och
se på årets del av LOTR. Så även i år.
Kramkalas, glögg, god fisksoppa och en massa prat, men jag
kunde inte tänka på annat än att få se Sagan
Om De Två Tornen igen. Vi såg den på premiären
tre dagar tidigare och blev förälskade. Helst hade jag
sett den varje dag hela julen.
Julafton.
Folk överallt. Det var jag & Jenny, Åsa & Thorbjörn,
morsan, Sarah, Roger & Molly och Din Mali & Mattis. Julbord
med allt det där, men tack o lov inga sånger. Det var
många år sen min julkänsla packade ihop och flyttade
söderut, och det här var inget undantag. En dag som alla
andra. Bara mer människor och mer mat.
Men
det är inte riktigt sant. Förra året var jag jultomte,
och så även i år. Det här året med den
fördelen att jag lärt mig att para ihop namnen på
paketen med personerna där. Jag hade nubbat mig i tomtestämning
genom att ta mig igenom alla smaker av ABSOLUT och krängde
mig i en trång fårskinnspäls, lika trång
luva och drog fast ett paket bomull i ansiktet med packtejp och
- voila! - tomten!
Jag
rekryterade Din Mali som nisse för att överhuvudtaget
hinna klart med klapphögen innan påsk. Under granen låg
tillräckligt med paket för att bygga Empire State Building
i skala 1:1. Fullständigt vansinne.
I
min släkt har vi länge haft traditionen att ingen över
15 får julklappar. Världens bästa tradition tycker
jag. Presenter ska hitta sin ägare utan att behöva kopplas
till ett visst datum. Det blir bättre, roligare och mer träffsäkert
så. Julklappar blir för hysteriskt, ångestladdat
och stressat. Hela sverige trängs och stampar på varann
för att få tag i saker som man inte alls vet om mottagaren
vill ha för pengar man knappt har. Sen sitter man där
på julafton och byter ett berg av saker med varann, varav
högst 10% är saker som verkligen har betydelse för
sin mottagare, men oftast är av typen "det var väl
snällt, men vad fan ska jag med makaroner-formade-så-att-de-ser-ut-som-finansministrarna-inom-EU
till?". Sen har vi ju självklart hela orättvisegrejen
med konsumtionshysterin vs alla fattiga i världen
(P.S.
För er som läser Stockholms Fria Tidning så kan
ni ser vår bildkommentar till julklappshysterin på sidan
tre i julnumret, eller klicka här)
Då
är det lika bra att ställa sig i cirkel på julafton
och piska varandras ryggar blodiga och skänka pengarna till
välgörenhet. Man umgås, lider, har ångest
och blir pank, men då gör åtminstone stålarna
nytta.
Vi
försökte pitcha in den här traditionen inför
kommande jular, men Thorbjörn såg ut som vi hade kissat
på finmattan och ville inte höra något mer trams
om den saken. Men vem har sagt att vi fortsättningsvis måste
fira jul med andra och deras traditioner
?
Anyway,
tomte var jag, och en hysterisk jävla mängd julklappar
delade jag ut. Blev svettig, varm och trött, men det var kul,
inte minst för Mollys skull. Förra året var hon
för liten för att fatta något, och kanske så
även i år, men hon blev inte rädd och var lite nyfiken
på tomten. Hon visade i varje fall empati för den beskäggade
klapputdelaren, för när jag kröp under granen för
att se om det var några klappar kvar, så trodde hon
att tomten ramlade, och började storgråta. Hade hon börjat
gråta om det var Peter som ramlade under granen?
När
jag tagit mig ur ångbastun till pälsjacka och kardat
bomullen ur fejan fick jag själv ge mig på klapparna.
Precis som vi önskat fick vi en massa lyx & mysgrejer:
belgisk choklad, badskum, vin, cognac, böcker, en CD med Mattis,
Attack of the Clones på DVD, hårtork, mer choklad, pengar,
skrivsaker, en Simpsons-almanacka, mer badgrejer, fuktlotion, lotter
m.m. Men det var två klappar som höjde sig rejält
över mängden.
Sarah
& Roger hade gjort ett bröllopsalbum åt oss. Scannat
in bilderna från kontaktkartan, printat ut dem i skitsnygga
kompositioner, satt in dem i ett svart kartongalbum och fyllt ut
med ord om kärlek på vackert brännkantat papper.
Så fantastiskt vackert och smakfullt och hjärtvärmande.
En present gjord med omsorg och kärlek. Precis som presenter
ska vara. Men hur fantastiskt och välgjort albumet än
var, så fanns det en annan klapp som bräckte det
Ärlighetsmanikern
Jenny hade bakom min rygg, mot hela sin öppenhjärtade
natur, lyckats bita ihop och undanhålla att hon fått
ett stipendium från Svenska Tecknare och att hon fixat oss
en resa till Lanzarote. Den 6:e januari lämnar vi mörka,
kalla sverige i en vecka för värmen, solen, och stränderna
i Puerto del Carmen.
Jag
bara satt och gapade. Det är precis vad hela min kropp och
själ skriker efter just nu - få smita iväg till
sol & värme och ladda upp. Jag saknar ord för hur
rätt det här är nu
Det
var nästan vårväder när vi kom ut till Äspö,
men under alla de där dagarna som har "jul" i sig,
dök temperaturen ner till 0 och det blåste upp ordentligt.
Av någon anledning så fattade inte värmesystemet
det här, och det blev nästan löjligt svinkallt inomhus.
Trots tjocktröja och tekopp kände man sig som en GB-sandwich
i frysdisken. När klapphysterin på julafton var över
smög vi upp till vårt rum och gjorde en minibrasa av
värmeljus, kröp upp i sängen, knaprade cappucinochoklad,
drack Martell direkt ur flaskan, bläddrade i bröllopsalbumet
och drömde oss bort till de varma stränderna i Puerto
del Carmen
Jag
& Jenny höll oss av (mentala) hälsoskäl
i sängen tills minst efter 11 varje dag, och större delen
av kvällarna gick åt till de sedvanliga 3-rättersmiddagarna
med vin å sånt, men timmarna däremellan lyckades
vi faktiskt göra ett o annat. Jag hade med mig en mapp med
jobbrelaterat som jag hade hoppats få pula med, men det var
bara att glömma. Har ens mamma åkt 150 mil för att
träffa en bör man väl vara tillgänglig också.
Det
blev en del långfika med småprat i salongen, bröllopsplanering
och promenader i det skånska flatlandet när nordanvinden
hade lunchpaus, men även en del utflykter utanför Äspö.
Vi
åkte in till mellandagsrean i Trelleborg bara för att
få se lite civilisation, men höll på att bli mordgalna
av trängseln, idiotshoppandet och menlösheten, så
vi flydde från pöbeln och duggregnet in till Axel Ebbes
konsthall och tog in hans skulpturer i lugn o ro.
Vi
följde även traditionen att fota varje halvår nere
vid Smyge. Det stormade rejält och havet var vilt och kastade
vågorna långt upp över piren. Jag fick ont i öronen
av blåsten, så vi fortsatte vår färd till
Gislöv för att mata (och gosa med)
Saga och dricka te och komma bort från allt det juliga och
blåsiga.
Tillslut
tog veckan slut och vi skjutsade morsan till Sturup och oss själva
hem. Och det var underbart att få kasta sig på sin egen
säng igen och stänga dörren mot omvärlden. Vi
prövade genast våra julklappar och la oss i badet och
tog en drink + choklad som sängfösare. Home sweet home!
Jag
vet inte om det var ironi eller en slump att jag fick Couplands
All Families Are Psychotic (som jag ändå
haft sen första ex:et lämnade tryckpressarna) av
Maria & Idha. Visst, julhelgen var trevlig och ingen blodsutgjutelse
inträffade, men det är skillnad på släkt och
familj. Bara för att man delar genpool behöver man inte
ha saker gemensamt. Det finns ett bäst-före-datum för
hur länge man bör umgås i ett sträck med släkten
(min personliga uppskattning är att efter 2-3
dagar så ger det socialt trevliga med sig för att istället
sätta olikheterna i rampljuset). Jenny är min familj
nu, och det är där allt börjar och slutar. Jag tror
att våra jular framöver kommer att se annorlunda ut
Som
slutkläm på julfirandet kan jag nämna att BRIS telefonväxel
brakade ihop under julhelgen när den fick över 500 samtal
i timmen från barn som inte riktigt förknippar julen
med Kalle Anka och hemtrevligt mys. En fröjdefull jul
yeah right!

2002
--> 2003
Nyår
blev lågprofil. Jenny var förkyld, kvicksilvret dök
under noll (men inte lika illa som -26 och ännu
värre som i andra delar av landet - urk, urk) och vi
hade fått en social överdos efter Äspö, så
vi bestämde oss för att ta det lugnt på egen hand.
Dessutom
tycker jag att december/januari är en usel tid på året
för nyår. Någon gång på våren
skulle stämma mycket bättre, när det verkligen är
en brytpunkt och någonting ändras. Vad för nytt
finns det att påbörja mitt i mörka vintern? Tänk
en flytande nyårsdag som skulle infalla på den första
vårdagen. Det skulle vara något att fira.
Eftersom
förra årets nyårssupé blev ett Burger King
meal på tåget upp till Hässleholm, så tog
vi igen den i år istället. Vi gjorde rombomb (fiskägg
- inte mördardrink) och Quorn Teriyaki m cous-cous.
Sen parkerade vi oss i sängen framför tv:n och såg
Citizen Kane och mumsade choklad. Tolvslaget drack vi lite bubbel
och pussades. Underbart i all sin enkelhet.
Vi
missade inga fyrverkerier heller. Hela Nobelvägen utanför
vårt fönster förvandlades till avfyrningsramp, så
med skräckblandad förtjusning njöt vi av eldregnet
på första parkett. Skräcken kom ur risken att någon
packad raketvirtuos av misstag skulle börja leka Al-Qaida mot
vårt sovrumsfönster, men vi överlevde, och det låg
inga förkolande lik nedanför nästa dag heller
Vi
tittade vidare på tv och somnade sen gott. Men inte innan
en snorpackad Rikard hade ringt och babblat lite.
Lite
av ett antinyår för min del. En dag som alla andra. Mys
& mat & tv, men ingen tid för att festa, blicka tillbaks
eller göra planer för nästa år. Tillbakablickarna,
som varit i stort sett omöjliga att få ihop, finns i
min årskrönika. Festandet sparar
jag tills det känns rätt. Nyårslöften - bah!
Nu är jag på rätt väg i livet, så det
är bara att följa den. Planerandet kommer när vi
kommer hem från semestern igen.
Det
enda som finns i mitt upptagningsområde just nu är Åsa
& Thorbjörns bröllop, och resan till Lanzarote. Efter
det ska jag börja pilla på livet igen.
Nu
två dagar in på det nya året har den första
snön kommit, och jag känner för att gå ut med
eldkastare och göra processen kort med den, men en vecka utomlands
låter som mindre besvär. Sen kommer våren snart


Peterix Planet februari 2003
Peterix
tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från
livet...
Att
läsa: Michael
Moore må se
ut som en orakad hög med överviktig smutstvätt, men
den mannen har både hjärnceller och humor. Hans bok Stupid
White Men (nu även på svenska
under titeln Korkade Vita Män)
är det smartaste, elakaste och roligaste jag någonsin
läst. Jag växlade mellan asgarv och att ryka ur öronen
av ilska medan jag läsgirigt bläddrade vidare. Moores
penna är en skarp skalpell som skär genom dagens USA och
avslöjar en värld som är både idiotisk och
skrämmande, men vilken satiriker karln är - man ligger
dubbelvikt av skratt åt eländet. Upptäck Michael
Moore. Förutom boken går hans TV-serie på
SVT2 på fredagskvällarna, och i februari kommer hans
dokumentär om det vapengalna USA, Bowling
For Columbine, på svenska biografer. Läs boken!
Se TV-serien och filmen!


Ur
högtalarna:
Mauro Scocco släpper sin
nya platta nu någon gång i början av året,
och det är väl inte bara jag som längtar... Mitt
i denna väntan snubblade jag över en Maurolåt jag
helmissat och aldrig hört förr, och föll pladask.
Och det är inte ens hans låt. På hyllningsplattan
till Pluras 50-årsdag tolkar Mauro Eldkvarns Nånting
måste gå sönder, och det blev så
bra så att jag blir tårögd. Så sorlig, spröd,
vacker och pampig. Det bästa av Plura och Mauro kombinerat
i en fantastisk låt. Vi lever i lyckliga tider...

Låttext:
Eldkvarn - Nånting måste gå sönder
Nånting
måste gå sönder, för att himlen ska va' blå
Nånting inom oss som vi burit på
Något ska falla, för att ett hjärta ska slå
Något som stått så länge
Någon som måste gå
Nånting måste gå sönder, nånting inom
mig gå isär
Det finns inga under, ingen går hel ur det här
Det är som med en god bok, älskling, som du och jag
Efter det sista kapitlet vill man ha ännu en rad
Vi är äldre nu och närmare himlens nav
Varför är det enda man minns det som aldrig blev av
Nånting måste gå sönder...
Här är fotstegen jag gått från famn till famn
Här är allt som är förlorat som bär mitt
namn
Här är skammen i mitt hjärta, jag målade till
dig
Här är sången och orden som följer mig
Nånting måste gå sönder, nånting inom
mig går isär
En del kallar det ett under, ingen går hel ur det här
En morgon i april vid Stockholms vatten
Törsten drog mig hit, som ett djur om natten
Solen står i väster, den brinner över sjön
Som en silvertråd i en sprucken söm
Jag har dragit pilen ur hjärtat, jag har vaknat ur en dröm
Jag går med månen över bron, mellan vaka och sömn
Jag är lycklig för att finnas, jag är lycklig för
att gå
Låt det va' saker omkring mig som jag aldrig ska förstå
Vi lever i lyckliga, lyckliga, lyckliga tider...
Nånting måste gå sönder...
Nånting måste hända, jag lär mig aldrig sätta
punkt
Låt det gå ännu en stund, det sägs att världen
är ung
Lämna allt bakom dig, det var inte lyckan som log
Det var något inom dig, som aldrig får nog
Nånting måste gå sönder...
Lyckliga, lyckliga, lyckliga tider...
Webbsidor:
Grönköping har fått en ny webbplats. Klart värd
ett besök.


Citatet:
"Men det finns ideal värda att dö för"
"Nej, det gör det inte! För du har bara ett liv,
men fem nya ideal kan du hitta i vilket gathörn som helst!"
- ur Spännande Tider av Terry Pratchett

Serie:
Dilbert


Död
åt:
DJ Sammy! Jag har kunnat se
genom fingrarna med det mesta av remake-slakten på gamla 80-tals
hits, än har jag inte blivit någon gnällnostalgisk
gubbstrutt, men när Don Henleys klassiker Boys of Summer blev
Eurotechno korsades den heliga gränsen. Nu är det krig...

Film:
Det finns så mycket bra som aldrig hittar till biograferna,
men nu har Battle Royale i alla
fall hittat till videohyllorna. Var bredd på en smäll
i magen. I ett framtida Japan skickas en niondeklassare varje år
ut på en öde ö där de får slåss
mot varann tills bara en överlevande finns kvar. Det här
är som Flugornas Herre, Robinson, Motorsågsmassakern
och Bullen i ett. Det är blodigt, hemskt, gripande och mycket,
mycket, mycket bra. Bra mycket bättre än det mesta som
hittade upp på bioduken förra året. Hyr den, men
glöm popcornen...

Filmrepliken
:
"There is no spoon" - Boy i Matrix

Månadens
10-lista:
Tio vanor du inte bör ta med dig hem från charterresan
- Ha
grisfest i tvättstugan
-
Förvänta dig att städerskan ska bädda och
skura muggen varje morgon
-
Ragga på grannen efter 2:a flaskan Sangria
-
Pruta på den ekologiska mellanmjölken på Konsum
-
Köpa med 5 flaskor vardera av Johhnie Walker och Bailys,
50 paket Marlboro och ett halvt kilo Toblerone varje gång
du åker hem
- Äta
frukost på balkongen, i varje fall inte om det är februari
och du bor i Kalix
-
Sänka två 6:or GT, två pavor Rioja, några
4:or Cointreau och Jägermeister och en pitcher öl till
middagen
-
Hoppa upp på bordet på Burger King vrålandes/dansandes
The Ketchup Song, och för vänta dig att alla andra glatt
ska haka på
-
Gå ut på gården en tisdagskväll, spela
Trackslistan från 1986 på järnet och skrika "e´re
party eller e´re party!"
-
Ha sex på stranden, framförallt inte om du bor i centrala
Storuman
TV:
Vi kör väl vidare på Michael
Moore. Hans lysande TV-serie Michael
Moores USA (The
Awful Truth) går på fredagskvällarna.
Det är smart och ohyggligt roligt, men man sätter skrattet
i halsen titt som tätt.
Annan
höjdare som börjat nu på TV4 är The
Osbournes. Det är sjukt, roligt och mycket varmt
och mänskligt. TV när det är som bäst. Ozzy
rules!!!!!!

Välkommen
till världen: Den
16 januari bestämde sig tillslut Neo
för att titta ut och joina oss andra här på planeten.
Med ett par föräldrar som David
& Stina
kan det bara bli ett fantastiskt liv för Neo. Välkommen!

Livet
på Peterix planet:
Först av allt en liten disclaimer:
ta inte det som står här så jävla bokstavligt.
Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt
och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir
lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag
ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma
sätt som jag gör (det här är ju min planet),
och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på
gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...
Slutet
på ett liv i synd
Hann
bara hem och vända efter julhelgen så skulle vi tillbaks
till Äspö igen. Åsa & Thorbjörn skulle
ju ge sig in i äktenskapet efter (minst)
25 år i synd. Jenny slet med att fixa brudbuketten och bordsdekorationerna
medan jag drack, åt och läste upp julklapparna och drömde
om Lanzarotes stränder.
Fjärde
januari var det dagen D, och vi hoppade i kostym/klänning,
gjorde oss vackra(re) och åkte på bröllop m. fest.
Själva
bröllopet i Äspökyrkan vet jag inte riktigt hur det
gick. Vi hade Molly i vår bänkrad, och hon var fullt
upptagen med att susa runt som en upphetsad elektron och upptäcka
resten av kyrkan. Framförallt crucifixet var högintressant.
Hon såg väl det som en gigantisk Barbiedocka, fast med
spikar i fossingarna och törnekrona.
Hann
i varje fall upptäcka att Åsa glömde bort brudbuketten
som Jenny slitit med (den låg kvar på
kontoret
), att det sjöngs sliskiga sånger
(Det vackraste
) och att båda
svarade "Ja".
Sen
var det middag och fest. Äspögården var proppfull
med folk från hela landet som kommit för att hylla brudparet.
Jag fick Lise, en trevlig konstnär, som bordsdam och en kvinna
jag träffat tidigare mitt emot mig, så det gick okej
rent socialt, men snett mittemot satt en advokat som frågade
mig minst 40 gånger hur en frilansande kulturarbetare egentligen
arbetar, och ju fler gånger jag svarade att det är precis
som vilket annat företag som helst - produktion och marknadsföring
- ju mer förbryllad blev han (vissa har problem
att förstå att skapa & hitta på är ett
riktigt jobb
). Jag kontrade med att jag alltid undrat
vad i allsindar advokater gör på dagarna, men det verkade
han inte höra
Maten
var i alla fall väldigt god. Rökt lax till förrätt,
sen anka i portvinssås med rödlöksmarmelad och rotsaksgratäng,
och slutligen en vaniljpannakotta med bärsås till efterrätt.
Vinerna var inte sämre: en underbar tokajer till laxen och
Mauro till ankan. Smask, smask!
Det
var visserligen en strapats att få i sig maten eftersom varenda
jäkel och hans brorsa höll tal, flitigt varvat med allsång,
men det hör ju bröllop till. Jag är så
glad att jag & Jenny valde minimalistvarianten.
Till
kaffet och tårtan drog vi oss undan, fyllde cognacskuporna
och satte oss i ett stilla hörn med Sarah & Roger och försökte
ta det lugnt. Naturligtvis var det många där som ville
granska det senaste svärsonstillskottet i familjen. Sånt
ger mig en lätt känsla av att befinna mig på zoo
på fel sida burgallret, men efter 4-5 besök (läs:
påfyllningar) vid avecbordet gick också det att
överleva.
Vi
drog oss upp till rummet relativt tidigt och bäddade ner oss
under dubbla täcken och filtar eftersom det var svinkallt i
rummet. Sov inget vidare. Jag får mardrömmar ute på
Äspö. Drömmar som är allt för levande och
likartade för att bara vara drömmar. De går alltid
ut på att det står någon bredvid sängen och
gör något med mig. I julas vaknade jag av att någon
vid fotändan tog mig i foten. Den här natten vaknade jag
av att någon la något mörkt i ansiktet på
mig och skrockade. Det finns något på Äspögården
vars närvaro jag kan känna av, och det verkar inte vilja
att jag ska sova gott
Stack
så fort vi kunde dagen efter för att komma hem och packa.
Men det blev en packning med vissa förhinder
Puerto
del Carmen
Världen
sände tydliga signaler åt oss att dra söderut. Det
brakade på med snö och minusgrader av väldigt oskånska
mått (förföljer vintern mig?)
och det såg ut som Luleå när jag tittade ut genom
fönstret. Morgonen vi åkte var det 14 minus och någon
dec. med den där äckliga vita sörjan. Perfekt timing
att åka!
Resan
började illa, innan den ens börjat. Tydligen grasserar
det en vinterkräksjuka. Den är extremt smittsam, slår
hårt, snabbt och skoningslöst. Ena sekunden mår
man fint, andra ligger man och spyr som om man hade betalt för
det och är utslagen i flera dagar. Den här informationen
fick vi först när Roger skjutsade oss till bröllopet,
och han riktigt vältrade sig i hur smittsam den var och hur
hårt den slog och hur många potentiella smittbärare
den kunde finnas bland gästerna ute på Äspö.
Som om inte det räckte för att göra oss nervösa
så fick vi morgonen efter veta att en av kidsen på festen
hade kräkts under natten. Nu började nojan på allvar.
Varje kurr i magen sände iskårar efter ryggen och paniken
drog upp hjärtslagen.
Lyckades
fokusera på annat och drog ner på oron kvällen
innan avresan, men så kom panikfaktor nr 3: Tony & Maria
skulle också åka iväg, så jag mailade att
vi fick ses när vi alla kommit hem för att jämföra
solbränna. Tony svarade att de fått ställa in resan
för att de oväntat drabbats av kräksjukan 2 timmar
innan avgång!!!!!! Nu var det inget snack om saken. Ödet
signalerade högt och ljudligt att vi istället för
sol och värme skulle få ligga och ratta Gustavbergaren
i en vecka, och det till en kostnad av 1 000:- om dagen eftersom
vi inte hade något avbeställningsskydd.
Här
rasade all min logik och självkontroll ihop. Nu var kräksjukan
inte en oro längre - den var ett obestridligt faktum. Det gick
inte att koncentrera sig på packa eller planera alls. Vi gick
bara omkring och hade panik. Jag var spänd som en dörrvakt
med mindervärdeskomplex och kunde knappt andas. Jenny försökte
massera mig, men det var som att knåda en Volvo. Gjorde det
enda raka och tog till flaskan. Efter 6-7 rejäla huttar av
Negrita Spice kändes världen mycket stabilare igen. Kräksjuka?
Äh, var e´flaskan schå ska jag minnschan skaffa
en orsak att kräkas
raj, raj
När
planet lyfte utan att vi kräkts tarmarna ur oss kändes
det som en lyckad rymning från Alcatraz. Resan gick i stort
sett helt utan missöden. Jag skar mig på flygplansmaten,
men det var inget som ett plåster, en liten flaska rödvin
och en ännu mindre flaska Cointreau kunde bota. Det är
en speciell känsla att vara berusad vid den tidpunkt man brukar
stiga upp i vanliga fall.
Vi
tog hämnd på Tony för hans panikdrabbande mail genom
att sno en spypåse från planet och skicka den som vykort
Vi
kom fram på eftermiddagen, så vi sprang genast ner till
stranden. Det finns inget så livsbejakande som att få
sol i ansiktet, sand mellan tårna och byxbenen blöta
av havsvatten. Addera sen lite stekt bläckfisk och en flaska
rött på en uteservering och det var som att komma ur
en trång å stickig ylletröja och in i en skräddarsydd
silkesskjorta. Vi gick sen o la oss vid åtta och sov som klubbade
sälar i över tolv timmar. Oh joy!
Det
första vi gjorde dagen efter var att braka ihop. Allra mest
jag. Satt på en urusel info med reseledarna när världen
började gunga, det blev svårt att andas och illamåendet
satte in. Fick rusa ut och sätta mig vid stranden i väntan
på att attacken skulle lägga sig. Det hade varit läge
att få ny kräksjukenoja om jag inte känt igen symtomen
så väl. Illamåendet kan ha berott på reseledarnas
stinkande framförande, men jag tror nog mer på att det
var alla spänningar som släppte. Julen, kräknojan,
hela hösten - ja, fan hela året. Det har varit ett race.
Ett roligt men krävande race. Det var väl inte helt oväntat
att det skulle hinna i fatt förr eller senare. Lanzarote är
ju ändå ett lysande ställe att rasa ihop på.
Mådde
pyton dagen efter också, men repade mig sakta. Var trött
och darrig ofta, men jag bejakade det. Det vore idiotiskt att försöka
springa ifrån sin egen kollaps. Kände mig lika kraftfull
som en förtidspensionerad manet under veckan, men en manet
på en Kanarieö
Så,
vad vi gjorde vi då under våra åtta dagar i Puerto
del Carmen? (förutom att vara svaga & trötta
)
Vi kan väl börja med att räkna upp vad vi inte hade
för avsikt att göra: vi hade inga som helst planer på
att sola (jag har tre solbrännelägen:
vit-röd-malignt melanom), inga avsikter att partaja
och inga planer på att leka turister och åka runt på
menlösa utflykter. Tanka ljus & värme och vila - det
var våra planer.
Låt
mig berätta lite om Puerto del Carmen. Den är en klon
av alla chartermål. Vita hus, hotell överallt, en lång
strand med berg i bakgrunden, en strandpromenad full med restauranger
och turistfällor och pyngelbutiker. Urinvånarna ser på
turisterna som boskap med kreditkort, och turisterna ser på
urinvånarna som de som ska utfordra boskapen med kreditkorten.
Jag kanske låter negativ och nedlåtande, men allt det
här beskriver jag med en hjärtlig ton. Det här är
charterns själ och hjärta. Det är en ömsesidig
överenskommelse mellan frusna nordbor med pengar och kanarianer
med en solig varm ö, skräpmat och billiga kopior i butikerna.
Visserligen
håller Kanarieöarna på att lägga krokben på
sig själv både ekonomiskt och ekologiskt. Tack vare bin
Ladens flygövningar finns det fler bäddar än turister,
och ändå byggs det nytt i varje gathörn. Snart finns
det bara hotell, feta tyskar och magra, tatuerade britter att titta
på. Den lokala motståndsrörelsen kallar sig "Inte
en bädd till", och jag står på deras sida
Lanzarote,
och Puerto del Carmen är dock inte så drabbat. Vi hittade
snabbt en relativt orörd del av stan - den s.k. gamla stan
nere vid hamnen. Visserligen full med restauranger, men smakfulla
restauranger som passar in i den äldre miljön. Och en
vacker hamn med söta små fiskebåtar, katter, fåglar
och ett underbart klart vatten fullt med fisk. (Vi
såg en rocka på en dryg meter en dag) Piren ut
mot havet är ruskigt romantisk om kvällen. Hela hamnen
rekommenderas starkt.
Jag
kanske låter sarkastisk kring chaterkulturen, men den innehåller
stora mått av smaklös underhållning. Det finns
t.ex. ingen som helst inhemsk kultur att få tag i. I varje
fall inte matkultur. Någon form av kanarisk, eller ens spansk
mat existerade inte. Däremot fler irländska pubar än
i Dublin. Låt mig beskriva en gatstump för er så
får ni en bild av den mångkulturella blandningen, efter
en liten gata inte längre än vår hall fanns i tur
och ordning: Mavazzi (indiskt), Ristorante
Italia (italienskt), Odin (gissa
),
Montmarte Bistro (franskt), Craic ´n´
Ceol (irländskt) och slutligen El Tomato
(span
nej, vänta, tyskt).
Det
bästa är nästan när kulturerna kokas ihop. Vad
sägs om namnen på följande etablissemang: Bodrahns
Irish Pub, Ye Olde Spanish Inn och The Irish Viking
Annan
sunkig underhållning är plagiaten. Och då menar
jag inte väskor, kameror och parfymer, utan ställen. Vad
sägs om Rota 66 och Harley Rock Café? Harley Rock var
kul. Det var där jag plågades av usla reseledare och
illamående, men innan jag rusade ut såg jag att ovanför
dansgolvet hade någon kreativ person gjort en modell av New
York i kartong och staniol som sedan klistrats fast upp och ned
i taket. WTC fanns fortfarande kvar, och Chryslerbuildings spira
hängde så långt ned över baren att gäster
över 1.90 riskerade att få skalpen piercad.
Okej,
nog med syrligheter. Vi hade det fantastiskt hela tiden där,
trots egna fysiska defekter. Vädret var som vanlig svensk sommar.
Lite sol, lite regn, men mest mittemellan. Ca 20 plus. 35 grader
varmare än det Sverige vi lämnade bakom oss. Väldigt
behagligt.
Hotellet,
Alegranza, var också en charterklon. Vitt, kakel, klorlukt
och hela den biten. Fungerade utmärkt för sitt syfte.
Låg precis lagom nära till allt. Hade en pool som gick
att bada i efter att man knackat bort isen. Städningen var
intressant. Gick endast ut på att dränka rummet i Klorin,
packa ihop de blöta handdukarna så att de inte torkade
och att trampa på Jennys necessär.
Vi
sov en hel del. Var i säng före tio i stort sett varje
kväll och sov dessutom middag. Men dagarna räckte till
mer än nog ändå. Det känns vuxet på ett
väldigt bra sätt att kunna lägga sig tidigt utan
att ha ångest över missade fyllor och utenätter.
Och vi behövde sova.
Promenerade
massor. Efter stranden, kring klipporna och i hamnen. Lanzarote
är ju en vulkanö så delar av stranden är väldigt
klippig och där bildas små pölar fulla av marint
liv. Vi lattjade med små räkor, fiskar och eremitkräftor
i flera timmar.
Vi
åkte ubåt! Vi åkte med en subcat (ubåtskatamaran)
som dök ner till ett vrak på ca 30m djup för att
titta på fiskar. Så coolt! Det är en fantastisk
känsla att se hur vattnet tar över ytvyn och sen glider
man sakta ned i djupet. Det är så vackert där nere.
Vraket var fullt av vackra fiskar som kom nära. Stora stim
svepte förbi ubåten som silverregn. En dykare simmade
omkring och hämtade krabbor och sjöstjärnor för
att visa oss genom gluggarna. Så fort vi kom upp ville vi
ner igen. Jag nobbar stenhårt allt som har med dykning att
göra, men ubåt var en hit. Rekommenderas!
Maten
var medioker. Så mångkulturell att den försvann.
Vi blev rekommenderade El Tomato av reseledaren (vilket
bara spädde på hans ointelligens och falskhet)
och blev utsatta för tysk mat som mest bestod av smör
i olika former med en lätt smak av kött, fisk, eller grönsaker.
Ville bara kräkas eller dricka avfettningsmedel efteråt.
Undvik El Tomato, såvida du inte är ute efter att skaffa
tresiffrigt kolesterolvärde.
Enda
riktigt hyfsade stället vi hittade att äta på var
den italienska restaurangen da Vinci, men de klart bästa supéerna
hade vi på balkongen när vi smaskade på hemgjorda
varma mackor och vin till det fladdrande ljuset från en tallrik
med värmeljus. De sista dagarna var vi så impregnerade
med fett & socker att vi drömde om knäckebröd
och vatten.
Shoppade
en hel del. Det var inte planerat, men när vi väl kom
i gång var det svårt att sluta. Åkte in till "huvudstaden"
Arrecife som skulle vara bästa shoppingstället, men det
stämde inte. Boring och mediokert. Och förmodligen är
det Arrecife som har gett ön smeknamnet Blåsarote. Hade
halva Sahara innanför linserna och i öronen när vi
kom hem igen.
Skojigaste
stället var ett nytt shoppingkomplex kallat Biosfera. Snyggt,
modernt och med några kul butiker. Hittade en as-snygg cardiganjacka,
en par stilrena mystofflor, en vacker lila filt, en flaska cK one,
cigarr-etter i skojiga färger, godis, silversmycken, och naturligtvis
saker som låter kluck-kluck
Lyfte
på ögonbrynet när jag läste att Kanarieöarna
kallar sig själva för rommens vagga, men efter att ha
provsmakat en flaska av den inhemska Arehuca är jag böjd
att hålla med. Mycket god. Den typiska kanariska honungsrommen
är också att rekommendera. Söt och härlig.
Synd bara att inte öarna räknas in i EU:s skatteområde
och följer de nya införselreglerna. Tio liter hade inte
varit dumt
Det
var lite separationsångest när det var dags att åka.
Värme och stränder är lätt beroendeframkallande
när alternativet är svensk vinter. Men vi svor att göra
det här till tradition. Att varje vinter sticka söderut.
Vintern i Skåne är ju ändå bara några
dagar lång. Och mycket riktigt var den över när
vi landade på Sturup igen. Termometern var tillbaks på
plus, och den enda lilla snöfläck jag kunde hitta hoppade
jag på tills den försvann.
Post-semestertrauma
Efter
att ha varit hemma i mindre än tolv timmar vände känslan
av att vara lika kraftfull som en dockvagn, och förvandlades
till energi. Vilket var tur, för en Strixdeadline stod och
bankade på dörren. Upptäckte snabbt att jag kommit
så långt att jag kan slå om en switch i hjärnan
så börjar den tänka satir. Jag har fått in
rutinen och kan göra det som ett jobb när som helst. Fick
ihop texterna på kort tid med vänster hand medan jag
gjorde annat. En skön känsla.
Sen
gjorde jag ett strategiskt misstag. Skaffade CD-brännare. En
brännare, Photoshop och en stark gammal dröm från
tonåren om att göra egna samlingsplattor har snott en
hel del tid den här månaden, men oj så skoj! Hade
de här möjligheterna funnits när jag var 15 hade
jag gått i symbios med datorn/stereon och aldrig gått
ut igen, någonsin (i varje fall inte förrän
brandkåren kallats ut av grannarna för att tvångsduscha
mig med brandslangen för att jag blivit en sanitär olägenhet
och börjat locka asgamar till fastigheten
).
Energinivån
började åka bergodalbana som vanligt igen efter ett tag.
Fick slåss med dålig ork och ännu sämre arbetsmoral.
Efter de första insatserna har den egna produktionen har varit
nästan obefintlig. Vet inte om det har varit post-semestertrauma
eller ogenomtänkt arbetsstrategi eller vad, men jag har befunnit
mig i det där tillståndet som om jag inte hade varit
gift hade resulterat i att jag suttit framför tv:n dygnet runt
i stinkande morgonrock och skägg ner till naveln, sett repriser
på Days of our lives och ätit kalla Gorbys med skohorn.
Okej´rå,
kanske inte så illa, men styrfarten har varit under all kritik.
Borde ha gjort upp planer och strategier för hur resten av
året ska disponeras och var mitt krut bränns som bäst,
men det bidde inte ens en tumme känns det som. Är på
gång att vända dock. Önskar bara att jag alltid
var på topp.
Likförbannat
har det hänt ett & annat. Det händer alltid saker,
även om jag drar täcket över huvudet. De dryga två
veckorna som var kvar av januari efter resan har känts tre
månader långa. Varje gång jag fått för
mig att jag legat och petat mig i naveln i över en månad
har det varit fånigt mycket kvar av januari.
Var
gäst hos Pussel igen. Ämnet var vardagsmoral, och jag
kände mig lite triggad, men det blev ändå ganska
ljummet. Handlade mer om småsaker än det som jag tycker
är viktigast: vem definierar vad som är moral? Rätt
och fel är inget som är skrivet i sten
Blev
kontaktad av Europakontoret i Skåne - ett privat företag
som tydligen håller på med miljöutbildningar och
fått nys om min miljöbakgrund. Ska upp till Hässleholm
träffa dem i början av februari för att se om vi
kan göra något tillsammans. Funderade lite på hur
jag känner inför det. Å ena sidan skulle det vara
kul att komma ut och snacka miljö igen. Hålla mig själv
uppdaterad och igång, få träffa människor
och bolla idéer, få input. Åsså pengarna
förstås. Å andra sidan har jag redan gjort det
där så många gånger förr. Jag har annat
i siktet nu. Och jag har ingen lust att börja stiga upp igen,
och flänga runt Skåne och vara borta hemifrån längre
stunder. Ingår inte i min livsplan. Får väl se
vad det blir när jag väl träffat dem
Fick
ett brev från redaktören till en antologi jag helt glömt
att jag skickat in texter till (ingen idé
att nämna vilken förrän jag vet hur det går).
Amanda stod och vinglade på kanten
till att komma med, och de ville att jag skulle arbeta på
den. Vilket de förmodligen har rätt i. Finns många
darlingar i den att ta livet av. Tyvärr.
Lustigt
nog ökade inte min puls för fem öre. En gång
i tiden skulle jag har partajat i en vecka, eller fem, över
möjligheten att bli publicerad i en riktig bok. Nu är
"jaha?"-faktorn rätt hög. Men jag ska ge texten
en omgång. Om inte annat för att träna skrivdisciplin.
Hotell-projektet
med DI-gänget nådde en all-time-low. Skickade ut en mail-blänkare
för att sondera läget inför den tänkta träffen
i februari, och möttes av tystnad. Förmodligen har intresset
ebbat ut i brist på konkreta förslag. Eller så
var den enda riktiga motivationen när vi först fick idén
att vi hade druckit öl och var entusiastiska. Micke, däremot,
är fortfarande i rullning och full med idéer, så
jag ska bolla vidare med honom, får vi se var det hamnar
Ja,
se på fan! Det går inte ens att komma ifrån att
det rullar på ens när man själv dyker och inte orkar
och inte tycks få något gjort. Och några fler
embryon till möjligheter har precis visat sig, och med lite
tur & skicklighet kan det bli något riktigt kul. Får
se, får se
Energin
håller på att sippra tillbaks i mig, våren kommer
snart, och under 2003 ska karriären rulla igång på
allvar. Efter ett år av omformning och uppladdning och vila
är det dags att tända stubinen. Watch out


Peterix Planet mars 2003
Peterix
tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från
livet...
Att
läsa:
Jag har en bekännelse att göra: jag växte upp med
Heavy Metal på 80-talet. Jag har spandex, pudelfrillor, distade
gitarrer och dubbla baskaggar i blodet. Jag skäms inte över
det (även om det verkar vara ett etikettsbrott
att inte göra det), däremot har jag och
många andra av
just den orsaken våra rötter i en subkultur som lämnats
som en vit fläck på civilisationens karta. Men nu är
det åtgärdat! Chuck Klosterman
har samma bakgrund och såg också att en hel era höll
på att förpassas in i glömskan, och skrev därför
Fargo Rock City - A Heavy Metal Odessey
In Rural North Dakota. Det är en smart och rolig
hårdrocksresa Klosterman bjuder på, även om han
är en arrogant amris som hånar allt han inte gillar/förstår,
och man märker vilken fet kulturell klyfta Atlanten utgör
(han dissar giganter som Iron Maiden och Dio, men
hyllar Guns N Roses och Poison - band som bara skulle låta
bra under utblåset på en rymdskyttel). Men skit
i det - let´s rock!!!!!!!!!


Ur
högtalarna:
Det är lite pinsamt när man länge har dissat en artist
bara för att tillslut upptäcka en bra låt, och så
en till, och en till. Så blev det med mig och Natalie
Imbruglia, som jag tidigare inte haft så mycket
till övers för. White Lilies
Island är proppfylld med starka låtar, och
Natalie själv är en utmärkt ersättning nu när
Alanis har blivit tråkig och Sarah McLachlan föder barn.

Den
23:e mars släpps Mauro Scoccos
nya album Beat Hotel. Redan
nu kan man höra singeln Han Måste
Undra. Det låter gamla Mauro, och det är skitbra,
och jag längtar ihjäl mig efter nya plattan!!!!!!

Låttext:
Tool - Aenema
Some
say the end is near
Some say we'll see armageddon soon
I certainly hope we will
I sure could use a vacation from this
bullshit three ring circus sideshow of freaks
Here
in this hopeless fucking hole we call LA
The only way to fix it is to flush it all away
Any fucking time Any fucking day
Learn to swim, I'll see you down in Arizona bay
Fret
for your figure and
fret for your latte and
fret for your hairpiece and
fret for your lawsuit and
fret for your prozac and
fret for your pilot and
fret for your contract and
fret for your car
It's
a bullshit three ring circus sideshow of freaks
Here
in this hopeless fucking hole we call LA
The only way to fix it is to flush it all away
Any fucking time Any fucking day
Learn to swim, I'll see you down in Arizona bay
Some
say a comet will fall from the sky
Followed by meteor showers and tidal waves
Followed by faultlines that cannot sit still
Followed by millions of dumbfounded dipshits
Some
say the end is near
Some say we'll see armageddon soon.
I certainly hope we will cuz
I sure could use a vacation from this
silly shit, stupid shit...
One
great big festering neon distraction,
I've a suggestion to keep you all occupied
Learn to swim
Mom's
gonna fix it all soon
Mom's comin' round to put it back the way it ought to be
Learn to swim
Fuck
L Ron Hubbard and
fuck all his clones
Fuck all those gun-toting
hip gangster wannabes
Learn to swim
Fuck
retro anything
Fuck your tattoos
Fuck all you junkies and
fuck your short memory
Learn to swim
Fuck
smiley glad-hands
with hidden agendas
Fuck these dysfunctional,
insecure actresses
Learn to swim
Cuz
I'm praying for rain
And I'm praying for tidal waves
I wanna see the ground give way
I wanna watch it all go down
Mom please flush it all away
I
wanna watch it go right in and down
I wanna watch it go right in
Watch you flush it all away
Time to bring it down again
Don't
just call me pessimist
Try and read between the lines
I can't imagine why you wouldn't
welcome any change, my friend
I
wanna see it all come down
Suck
it down
Flush
it down
Webbsidor:
Fantastiskt roliga satirteckningar - Robert
Nyberg


Citatet:
"Att leva så individualistiskt som möjligt i
denna kollektivistiska tid är den enda lyx som fortfarande
finns" - Orson Welles

Serie:
Pearls
before swine


Logga:


Film:
Det är få filmer som klarar av att få en att skratta
och gråta och bli förbannad och ryckas med känslomässigt.
Med dokumentärer är det dessutom högst osannolikt.
Men få dokumentärer är som Bowling
For Columbine. Michael Moores granskning av USA:s vapendille
och höga mordsiffror är både en skrattfest och skräckfärd.
En av universums viktigaste filmer.
Jag
hyllade den japanska skräckisen Ringu
här för ett tag sen. Naturligtvis kunde inte Hollywood
hålla tassarna borta och gjorde om den. Till min förvåning
funkar det alldeles utmärkt. The Ring
är en mycket lyckad remake, och den bästa skräck
som visats på länge. Ruggigt stämningsfull, och
fick t.o.m. en veteran som mig att hoppa i biostolen.
På
videohyllan: Dog Soldiers -
skotsk lågbudget varulvsfilm, och oj så bra! Spöar
skiten ur det mesta som kommer från Hollywood. Blodig, nervig
och kul.

Filmrepliken
:
"I've seen things you people wouldn't believe. Attack ships
on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in
the dark near the Tanhauser Gate. All those ... moments ... will
be lost ... in time. Like ... tears ... in rain. Time ... to die"
- Roy Batty i Blade Runner

Månadens
10-lista:
Tio alternativa sätt att finansiera pensionen
- Ego
Boy som vinnare i 3:e loppet
-
Svara på Nigeriabrev som kommit med e-posten
-
Sälja förfalskade nakenbilder på Lasse Berghagen
på Internet
-
Hävda förföljelse av SÄPO på 60-talet
och stämma skiten ur staten
-
Gifta sig med Anna Nicole Smith
- Bara
käka Happy Meal och hoppas att plastleksakerna får
samlarvärde
-
Vika ut sig i Oldies but Goldies
-
Råna tonåringar och sälja deras in-lines &
kick-bikes som råvara till polska stålverk
-
Hålla i kombinerade Tupperware/Dildo-partyn
-
Dö vid 64
TV:
Mycket att se på tv nu. Parlamentet
har säsongsstartat igen på fyran på
söndagar och är fortfarande hysteriskt roligt, även
om Henrik Schyffert har hamnat på helt fel planet som programledare.
Roligast är Hipp Hipp som
kan ses på TV2 på bl.a. torsdagar. Sen
kväll med Luuk är tillbaks på fredagskvällarna
och håller som alltid hög klass. Witchblade
har överlevt transporten från serietidning till tv och
är mörk och cool fantasyaction på TV3 & ZTV.

Idiotmode:
Blåvitrutiga
skjortor. Jag vet att män inte direkt har rykte om sig att
ha god klädsmak, men att draperas i bordsduk är inte ens
värdigt en möbel. Män - res er ur förtrycket
och kräv anständiga kläder!!!!!!!!

Livet
på Peterix planet:
Först av allt en liten disclaimer:
ta inte det som står här så jävla bokstavligt.
Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt
och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir
lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag
ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma
sätt som jag gör (det här är ju min planet),
och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på
gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...
Inget
att skriva hem om
Februari.
Ytterligare en månad att lägga i arkivet över månader
som försvann spårlöst.
Historiskt
sett har februari alltid varit ett svart hål i kalendern.
En mörk och kall skitmånad utan mening eller syfte som
man enklast överlever med hjälp av mycket sömn, böcker,
alkohol, ett stort videoförråd och semsterbilder från
i somras. En tid för att gå i ide.
Vintern
gjorde oväntad comeback. Det finns bildbevis på att det
var plusgrader, sol och grönt här vid den här tiden
förra året. Nu är det grått, mörkt, kallt
och isigt. Förjävligt m.a.o. Vissa sjuka hjärnor
kanske gillar sånt här, men jag anser att det är
självtortyr och Luthersk späkelse att gå ut när
det är under fem plusgrader. Jag känner mig fetlurad på
den varma & snöfria skånska vintern. Vilken myndighet
kan man överklaga klimatet hos?
Det
här skitvädret stöder min teori om att vintern hyser
ett personligt agg emot mig, har hittat mig igen efter flytten och
sitter nu med blottade huggtänder utanför dörren
Lider
av svår energibrist. Är i bästa fall trött
och seg, men oftast känns det som om köttet i min kropp
bytts ut mot snabbtorkande cement, och att jag fått ett ankare
från Titanic som piercingsmycke i foten. Kollade om grannen
hade tjuvkopplat in sig på min kropp för att sno energi
till sitt våffeljärn, men jag hittade inga sladdar.
Vet
inte om den här svackan beror på årstiden, bacillusker
eller om det är psykosomatiskt - bara det går över
snart - för jag behöver min kropp.
Har
försökt att stanna kvar i sängen så mycket
som möjligt, men det har inte alltid gått. Har gett mig
ut på några affärsresor (egentligen
inte, men jag har alltid velat påstå att jag varit på
affärsresor
).
Åkte
upp till Hässleholm för att träffa Europakontoret.
Det blev ett surrealistiskt möte. Träffade en dansk miljöutbildare
där som "flytt" till Sveriges, enligt honom, gynsammare
skatteklimat (den första jag någonsin
träffat som flyttat till Sverige av skatteskäl, där
ser man
).
Kontoret
låg i en liten, röd, omöblerad barack i ett industriområde
(som påminde mig mycket om min tid på
Scandinavian Alarm & Communication) och bekräftade
min teori om ju fläskigare företagsnamn desto pyttigare
lokaler.
Av
någon anledning förstod jag allt vad den trevlige dansken
sa, men efteråt när jag var på väg hem igen
kunde jag för mitt liv inte komma ihåg vad vi pratat
om. Jag vet att jag var där för att diskutera om jag eventuellt
kunde hoppa in då och då som utbildare, och att de även
planerade att jobba med jämställdhet och var intresserade
av mitt skrivande. Men exakt vad vi kom fram till är som bortblåst.
Weird
Det
verkade intressant, men det fick inte mitt blod att koka. Jag är
mer intresserad av att bränna mitt krut på mina egna
påhitt än att delta i andras.
Det
finns självklart undantag. I april drar Lena
Frisk igång talkshowen Lena 21.30, och redaktionen behöver
en manusgrupp. Jag blev tillfrågad och åkte upp till
SVT för att testskriva ett program tillsammans med Lena och
andra aspiranter. En heldag på tv gick snabbt, och jag blev
inte särskilt nöjd med resultatet (men
det blir jag ju aldrig). Sen vet jag inte hur bra/illa mina
konkurrenter skrev. Här är ju resultatet relativt. Hur
det går får vi se med tiden, men det är en av mina
drömmar att skriva gags till talkshower, så jag håller
tummarna
Trots
att kroppen oftast har känts som sumpgas har huvudet fungerat
bra. Många tankar och idéer. Framförallt i dessa
galna tider med krig och Irak och annat vansinne. Det funkar inte
att vara trög men glad just nu. Hjärnsnurren har resulterat
i dels en lång och bitsk ledare,
samt ett helt nytt påhitt: Omanlighetsskolan, med dess första
lektioner Introduktion och Hudvård.
Omanlighetsskolan
föddes ur mina genusfunderingar och att jag är så
oerhört jävla trött på korkade vita män
(äh, stryk vita). Vi män måste
verkligen jobba på vår attityd och på vår
självdistans, innan allt brakar åt Häcklefjäll.
Hög tid att klättra upp ur sandlådan och ta ansvar
för vår värld.
Pittstim
fortsätter att ge synergieffekter. Grafiska fackföreningen
(eller vad dom nu hette...) vill använda
den till deras jämställdhetsskrift (tyvärr
nedkortad till hälften). Dessutom fick Jenny en beställning
på illustrationer till samma skrift. Kul när jobb smittar.
Ett
av mina Strix-telegram (om förbud mot vita
tubsockar och loafers på krogen) citerades stort på
ledarsidan i Sydsvenskan. How ironic...
Har
kastat en hel del idéer fram och tillbaks med Micke. Nu börjar
vi ha en schysst grund för Hotellet, och en handfull storylines.
Kul är det också när det flyter.
Socialt
har det varit mörker också. Det finns nedlagda grustag
som varit aktivare än oss den här månaden. Tagit
upp nätverkandet med Tony & Maria och grattat Gislöv-Maria
på hennes födelsedag. That´s pretty much it
Alla
hjärtans dag tänkte vi åka till Köpenhamn för
att mysa, men det var för kallt och ruggigt. Istället
stannade vi hemma, åt en romantisk middag, drack skumpa i
badet och somnade före tio.
Nu
har vi varit gifta i ett halvår (mjukplastbröllop???).
Det smartaste jag någonsin gjort.
Som
sagt, inte mycket att skriva hem om. Men ibland får man acceptera
svarta hål i almanackan och bejaka suget att gå i ide.
Kämpa emot är som att försöka röka tegel
- man misslyckas, blir trött & irriterad och börjar
gnälla i usla liknelser.
Tror
på mars. Tror att våren kommer då. Och energin.
Då är det dags att hitta ut ur sängen, bli aktiv
(rör jag inte på mig snart kommer småfåglarna
att börja picka på mig i tron att jag är en talgboll
på 1.85), ta på slängkappan och uträtta
storverk igen.
I´ll be back!!!!!!!


Peterix Planet april 2003
Peterix
tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från
livet...
Att
läsa:
Liftarens guide skaparen Douglas Adams
lämnade ju oss alldeles för tidigt. Naturligtvis har hans
ordbehandlare utsatts för gravplundring och getts ut i bokform
under namnet The Salmon Of Doubt.
Kapitel ur hans oavslutade tredje bok om den holistiske detektiven
Dirk Gently blandas med artiklar, intervjuer och annat lösryckt.
Den oavslutade romanen är bara på några sidor och
känns mest förvirrande, men ur det övriga materialet
framträder spöket av en mycket varm och intelligent människa
som betraktar sin omvärld med kärleksfull humor. Många
av de här texterna är både smartare och roligare
än Adams romaner. Tragiskt bara att han hade så bråttom
vidare innan vi hann få uppleva mer av den varan.


Ur
högtalarna:
Det var fyra år sen sist, men nu har äntligen, äntligen,
äntligen Mauro Scocco släppt
sin nya platta Beat Hotel. Och
vilken platta sen! Den är som en förälskelse. Låtarna
går rakt in i hjärtat och kastar en handlöst in
i det där melankoliska tillståndet som bara en ny Mauroplatta
kan göra. Det här är tveklöst det bästa
han gjort sen Dr Space. Hjärta/smärtatexterna har bytts
ut mot ett nostalgiskt tillbakablickande från en nybliven
40-åring, men det är fortfarande lika ärligt känslosamt,
om inte mer. Musiken har gått samma väg. Det är
inte lika könlöst slickat och välpolerat som tidigare
och den fantastiska sången ligger långt fram. Det här
är Mauroplattan jag längtat länge efter. Tack Mauro!!
Nu är det lyckliga tider!!!!

Snubblade
över ett färskt gothmetalband som inte går av för
hackor. Evanescence låter
som Linkin Park/Nine Inch Nails med Sarah McLachlan på sång.
Tungt, dramatiskt och vackert. Jäkligt bra nykomlingar!!!


Låttext:
Mauro Scocco - En Gång Var Jag Kung
En
gång var jag kung
med mitt eget land
drömmar och skatter
höll jag i min hand
jag ägde världen
jag var på väg nånstans
uppfylld av mig själv
som om inget annat fanns
En
gång var jag kung
bland gator och gränder
bland torn och vindskontor
låg mina länder
på mopeder och cyklar
kom min armé
nerför Skeppargatsbacken
det var en syn att se
Där var Heinz och Pierre
Tom och Johan
i stulna kostymer
kom vi till skolan
Åren
dom gick
och jag fick egna pengar
allt gick till skivor och kläder
till gitarrer och strängar
vi hyrde en lokal
av en galen präst
dom satte eld
på hans skrivbord
på punkarnas luciafest
En
natt i december
så blev jag man
jag flög över snön
som en stjärna
hem mot Östermalm
och vindarna bar mig
jag flög så lätt
hon var det vackraste
som jag nånsin sett
Ingen visste
men det syntes ändå
det blev helt tyst
när jag kom fram till mitt skåp
En
gång var jag kung
i ett rike för längesen
det var kanske bara en dröm
men jag bär den med mig än
Webbsidor:
Grymt snygga, experimentella och fascinerande bilder


Citatet:
"Seriousness is stupidity sent to college" - PJ
O´Rourke

Serie:
Tabasco


Vin:
Miguel
Torres Santa Digna - en smaskigt smakrik, men ändå
lömskt lättdrucken cabernet sauvignon för överkomlig
penning. Rekomenderas!

Film:
Senaste superhjälten som hamnat på bioduken, Daredevil,
funkar bättre än många av sina föregångare.
Som Batman ungefär, fast mer lyckat och snyggare fighter.
Från
video/DVD hyllan hyr man The Asylum
om man vill se välgjord, seriös psykoskräckis.

Filmrepliken
:
"There are only two things I hate; those who are intolerant
of other people's cultures ...and the Dutch" - Nigel Powers
i Goldmember

Månadens
10-lista:
Håller männen på att dö ut? Här är
i så fall 10 orsaker varför...
- Plockar
isär kärnkraftverk för att se hur de ser ut inuti
-
Vägrar läsa bruksanvisningen till rymdfärjan/scudmissilen
-
Fastnar i centraldammsugaren pga dålig hålvana i kombination
med svårkontrollerad kåthet
-
Underkläderna gör uppror och arkebuserar sin ägare
för brott mot de hygieniska rättigheterna
-
Sticker iväg på älgjakt men svälter hellre
ihjäl än äter frystorkat när byte uteblir
- Vägrar
fråga efter vägen på väg till IKEA, kör
vilse och hamnar hos kannibaler i Nya Guinea
-
Akut uttorkning efter femdagars maraton-porrsurf tack vare nya
bredbandsuppkopplingen
-
Spontant mjältbrandsutbrott i tvättkorgen hos ungkarlar
-
Kidnappas av multinationella oljebolag som vill använda fettet
i ölkaggen som energikälla
-
Fastnar i alla bilköers moder, men dör hellre stoiskt
av hög ålder vid ratten än tar bussen
TV:
Trodde aldrig att jag skulle säga det här, men den bästa
kanalen av alla är ändå SVT.
Bäst på filmer, nyheter, komedier, dokumentärer,
underhållning - och ingen reklam!!! Trodde jag aldrig för
tio år sen...
Och
det bästa programmet av alla är naturligtvis Lena
21.30 - onsdagar och fredagar fr.o.m. 16/4 ;-)

Snacks:
Estrellas
nya low-fat chips är ruskigt goda. Klart mycket bättre
än de vanliga. Första gången ett livsmedel har vunnit
på mindre fett

Livet
på Peterix planet:
Först av allt en liten disclaimer:
ta inte det som står här så jävla bokstavligt.
Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt
och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir
lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag
ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma
sätt som jag gör (det här är ju min planet),
och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på
gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...
Ut
ur idet
Mars
tinade upp det mesta. Mörkret och kylan vek undan för
den efterlängtade våren. Sol, plusgrader, flyttfåglar
och vårblommor kom och lättade upp. Men sakta och tveksamt.
Det är ingen riktig höjdarvår utan en rätt
feg och slö en. Det segar med den riktiga värmen och känns
fortfarande ruggigt som oftast. När Jenny fyllde år (31:a)
förra året satt vi på en uteservering i Köpenhamn
i bara skjortärmarna och gottade oss i värmen. I år
huttrade vi rejält trots sol och skinnjacka. Jag vill fortfarande
stämma någon för den uteblivna milda skånska
vintern och den försenade och tveksamma våren. Brrrrr
Javafan,
det kommer väl förr eller senare. Det har ju tinat upp
på fler plan. Jag själv piggnade till en aning och har
stoppat huvudet försiktigt ut ur idet. Känslan av att
trampa omkring i sirap i januari har gett med sig, och även
om jag inte är något dynamitpaket än så känns
det betydligt bättre. I och med att solen kom så började
jag dessutom vakna två timmar tidigare, men det vettefan om
det ska räknas som positivt.
Det
började regna jobb också. Från väntade och
oväntade håll. Fick plötsligt fullt upp att göra.
Jag
klagar definitivt inte, men jag var en aning oförberedd. Från
att ha gått omkring i slow motion och sorterat navelludd till
att behöva beta undan flera knäck dagligen. Blev helt
snurrig i roten.
Om
jag haft sex timmar på mig att göra ett jobb så
har två timmar och femtiofem minuter gått åt till
att yra omkring i lägenheten och göra allt utom jobba.
Sen har två timmar och femtioåtta minuter gått
åt till att surfa på nätet när jag väl
satt mig vid datorn. Övriga sju minuter till det faktiska jobbet.
Det är det här som kallas för att frilansa
Det
här är iofs en universell metod att lösa uppgifter.
Hade vi människor varit mer effektiva hade vi förmodligen
tagit livet av oss själva för längesen. Bibehåller
vi vår usla koncentrationsförmåga överlever
vi nog någon generation till. Personligen tänker jag
dock skärpa mig efter den här inledande virr-fasen. Har
för många mål att uppnå för att slarva
bort dem.
På
tal om mål så har ju kriget gjort sitt bästa för
att förmörka vårsol och skojiga uppdrag. Det är
inte utan att man suckar tungt och undrar varför det inte gick
att få till något bättre efter 200 000 års
evolution. Det finns encelliga organismer i våra avlopp som
är mer konstruktiva än vad vi människor är just
nu. Får verkligen hoppas att det här är den sista
generationen av blötdjur som kompenserar sin taskiga självkänsla
och bristande intelligens med att utplåna nationer. Men mer
om det här i ledaren.
Trots
global krigsidioti och mer jobb än jag var förbredd på
så har vi gjort lite saker också.
Tog
en liten minisemester och åkte ut till Gislöv för
hålla Idha sällskap, ha klimysorgier med Saga, ta strandpromenader
och bara byta miljö ett tag.
Vi
lånade en bil och åkte till Ystad. En mysig liten småstad
med medeltidskänsla. Det tokregnade, men det gjorde inget.
Vi promenerade ändå, fikade, myste och letade efter ett
väl dolt Åhléns. Endags spontana mini-semestrar
utan större planer än själva målet är
att rekommendera. Billigt mininöje.
Ska
väl börja få in mer av den varan när det blir
vår på riktigt och jag har lärt mig att hantera
inhögen på skrivbordet. Anade väl att den här
tiden skulle bli en brytpunkt. När jag väl kommit ikapp
och kan hantera både jobb och liv kommer det att bli riktigt
skojigt. Det här är bara början
Det
regnar jobb
Mer
eller mindre över en natt började det regna jobb. Absolut
ingenting jag klagar över, men det kom bara så plötsligt.
Jag är inte riktigt van. Jag har ingen struktur just nu för
att hantera många uppgifter, men den kommer.
Kammade
hem jobbet på SVT. Jag ska sitta med i manusgruppen för
talkshowen Lena 21.30 under våren, och därmed gick en
gammal dröm i uppfyllelse. Det känns som ett gott vin
eller en bra platta - det värmer inombords.
Vi
har testat flera gånger för att vibba in gruppkänslan,
och för mig känns det bara bra. Kul och trevligt folk.
Återkommer med rapporter när vi börjat köra
på riktigt. Lena 21.30 börjar sändas 16/4 - glöm
inte att titta då!
Europakontoret
i Hässleholm hörde faktiskt av sig. Vill att jag ska göra
broschyrer och produktblad åt dem. Första gången
jag gör copyknäck åt någon annan. Har börjat
som smått, och det är ju inte någon stor humor
i det precis, men det är skrivdisciplin, och framförallt
pengar.
Blev
kontaktad av stå-upparen Carina Perenkranz som ville köpa
texter av mig. Dels gammalt hon hittat på siten, dels beställning
på nyskrivet. No problems för min del. Jag hittar ändå
alltid på saker, och om någon betalar mig är jag
än mer motiverad.
Utöver
det här så är det de vanliga Strixknäcken och
de andra egna påhitten (som tyvärr hamnat
lite i skymundan p.g.a. ketchupeffekten). Nu måste
jag klämma ur mig saker varje dag, men det är buslugnt.
Jag har kommit så långt att jag kan vara kul och formulera
mig, även om jag har en skitdag.
Den
21/3 fyllde siten 2 år. Räknaren klickade in på
5150 (f.ö. titeln på Van Halens bästa
låt). Och nu börjar den här HTML-gröten
generera både knäck och buzz. Men den är fortfarande
en jäkla röra. Ska vårstäda. Någon gång
5
Unga
Patrik
bjöd in mig till Pussel, och ämnet var tuppfäktning
killar emellan, så jag kunde bara inte tacka nej. Solen sken
på väg till radion och det var en härlig dag som
nästan gjorde det värt att stiga upp tidigt en lördag.
Det
blev ett skitbra program. Vi satt ett gäng killar och drog
upp manlig pinsamhet efter pinsamhet. Allt från offentliga
armhävningar, tävlingar i nördfakta, hack i kolven
i brudar räknat, till snabba bilar och dyra klockor. Vi drar
oss inte för de djupaste lågvattenmärken när
det gäller att bräcka varann eller impa på brudar.
Inte undra på att killar har kortare livslängd - det
där med att slappna av verkar vara ett totalt okänt begrepp
för Homo Sapiens hannar.
Vi
hade otroligt kul och tiden flög iväg på nolltid.
Efteråt såg Patrik ut som han hade haft sitt livs bästa
sex. Vem sa att det inte var skönt med radio? Jag fick högvis
med uppslag som resulterade i den här månadens
lektion i Omanlighetsskolan.
Mötte
upp med Jenny efteråt för att bruncha på stan,
men först ringde telefonen och överraskade mig rejält.
Men vi backar lite först
Jag
skickade ju in Amanda till föreningen
Arbetarskrivares kommande antologi, och redaktören ville att
jag skulle jobba vidare på den, så jag trodde att den
låg bra till. Men trots ett ansiktslyft så möttes
den av kalla handen, mest beroende på handlingen tydligen.
Inget jag suckade så mycket över. En del gillar det man
gör, andra inte. No big deal.
Så
ringde då ordföranden i samma förening för
att meddela mig om att jag blivit årets mottagare av stipendiet
5 Unga. Undrade först om dom blandat ihop mig med dom som är
försenade med medlemsavgiften, men slutade genast med att förminska
mitt skapande och tackade stolt.
Jag
kommer för mitt liv inte ihåg vilka texter jag skickade
in med stipendieansökan, men jag är rätt säker
på att Amanda var med eftersom den är en darling. Det
inte en gillar
Dom
ville att jag skulle komma till årsmötet i Västerås
för att ta emot priset och läsa mina texter, men det fanns
inte en chans i helvetet att jag skulle få in det på
att göra-listan. Lika bra det, tror inte jag hade motsvarat
förväntningarna. 5 Unga syftar på Harry Martinsson
och hans vapendragare på den tiden det begav sig, och hur
bra det än känns att få det stipendiet så
känns det ändå som jag rör mig i ett annat
litterärt universum. I alla fall så motiverade sig juryn
på det här viset:
"Med
en imponerande närvarokänsla, ett språk som redan
har ett omisskännligt
personligt och konstnärligt signum, beskriver han vår
tids problematik med
engagemang och utan pekpinnar"
Oj,
tack!
Utmärkelsen
känns hur bra som helst, både som bekräftelse och
merit. Och 5 000 pix gör inte ont heller. Köpte en ny
stereo för pengarna (min gamla härk har
hängt med sen jag bodde hemma och beter sig mer och mer som
en döende kossa).
Börjar
nästan känna trycket på mig att börja jobba
på en roman
Klart
gladare, stoltare och rikare gick jag & Jenny på stan
och lapade sol. Frös inte för första gången
på länge. Promenerade genom Biblioteksparken och tittade
på gäss och sothöns som hittat tillbaks hit efter
månaderna i exil (nästa år hakar
jag på). Tog en varm choklad och Cointreau på
Siesta och lät livet smälta i munnen.
Kom
hem, sov middag, åt middag, sänkte en vinare och kollade
melodifestivalen. Somnade trött och nöjd. En bra dag.
En
gång var jag kung
En
gång var jag kung
med mitt eget land
drömmar och skatter
höll jag i min hand
jag ägde världen
jag var på väg någonstans
uppfylld av mig själv
som om inget annat fanns
Det
är nästan fyra år sen sist. Tiden flyger. Men nu
går den varm på stereon. Mauro Scoccos nya platta Beat
Hotel. Bästa han släppt på år och dar. Jag
har inte skrålat med i första lyssningarna på det
här inlevelsefullt tonårsaktiga sättet sen Dr Space
-91. Beat Hotel gick rakt in i hjärtat som en förälskelse.
Mycket
tack vare låtarna, som är bättre än någonsin,
men nostalgitemat gör väl sitt till. Mauro blickar tillbaks
från 40-strecket och undrar vad som hände. Jag ligger
väl lite efter och klockar "bara" in på 35
senare i år, men det räcker för att man ska titta
både framåt och bakåt och undra. Bakåt är
rätt lönlöst med mitt schweizerostminne. Det blir
mer som att läsa baksidestexten på en bok - man får
handlingen i väääääldigt stora drag.
Liksom
Mauro kan jag också vråla att En Gång Var Jag
Kung. Det kan iofs alla tonåringar som inte befinner sig på
fel sida mobbinggränsen. Total frånvaro av erfarenhet
och ett oförskämt självförtroende utan orsak
har lätt den effekten. Världen är till för att
besegras. Den är buffén som ska glufsas upp med ett
vinnarleende. Guuuuuud, vilken pest man är i den åldern
Sen
kommer vardagen och spöar upp drömmarna. Livet börjar
gå ut på att försöka hålla sig vaken
efter jobbet och längta till något annat. Till fikat,
till klockan blir fem, till fredag, till semestern, till pensionen,
till...
Man
rör sig hela tiden på väg bort från något.
Om man nu inte stannar upp, blir förbannad på sig själv,
hoppar av den onda cirkeln och börjar röra sig mot
någonting istället. Tar sina drömmar på allvar.
En
gång var jag kung
i ett rike för längesen
det kanske bara var en dröm
men jag bär den med mig än
Mauro
envisas med att leverera livssoundtrack i en hyfsat synkad takt.
Återigen kan jag sitta med en drink i handen och låta
texterna måla bilder i mitt huvud och melankoliskt nicka ett
stilla 'ja, så här är det'.
Känslan
är densamma nu som för 15 år sen. Jag kan åka
med på den här nostalgitrippen utan att skämmas,
skrika med i Fortfarande Här och Lev Nu utan att känna
att det roligaste är bakom mig. (Förmodligen
är det höga pinsamhetspoäng i att både digga
Mauro och dras med på hans resor längs minnenas gator.
Men hela poängen med att bli vuxen är ju att skamlöst
göra det man blir lycklig av, oavsett om det är pinigt).
Nu
förverkligas drömmarna på en nästan varannandags
basis. Kompassriktningen är lagd och det är vind i seglen.
Jag gör det jag alltid drömt om och solen lyser genom
fönstret. Jag har mitt livs kärlek vid min sida, en vacker
dröm jag inte ens kunde ha fantiserat ihop själv.
Jag
hade gärna tipp-exat över några av de erfarenheter
som gjordes efter vägen, men med mitt dåliga minne är
de väl snart aska, och jag har ingen anledning att blicka annat
än framåt. Mitt i livet visade sig vara den bästa
tiden. Och det blir bara bättre.
Så
säg ingenting, bara ge mig din hand
vi flyger som fåglarna
till ett magiskt skymningsland
där tusen hemligheter
står på linje i din hand


Peterix Planet maj 2003
Peterix
tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från
livet...
Att
läsa:
Ingen annan kan
sätta skalpellen i vår omvärld
som Ben Elton.
I Dead Famous sker ett mord
mitt framför kamerorna i en Big Brother liknande dokusåpa,
utan att mördaren avslöjas, men det här är
inte en deckare så mycket som det är en sylvass satir
om mediaträsket, slaget om tittarsiffrorna och tragiska kändis-wannabees.
Smart, elakt, roligt, spännande och förjävla bra.


Ur
högtalarna:
Daniel Lanois är ingen
flitig skivartist. Shine är
tredje plattan på 14 år. Men han är förlåten.
Ingen kan skapa musikaliska drömlandskap som han. Inte konstigt
att han ligger bakom U2´s och Peter Gabriels bästa plattor.
Det här är sprött, smygande vackert och väldigt
bra.

Bachelor
Girl är en rätt okänd duo från Australien,
men förtjänar definitivt att upptäckas. Lite av ett
modernt Eurythmics, fast rockigare. Starka låtar, bra sång,
fräscht sound - allt man behöver... Testa Bachelor Girl!!!


Låttext:
Timbuktu - Ett brev
Den
här texten är mer eller mindre ett brev,
Utformad för er o se alla fel och snedsteg.
Härmed offentliggör jag min ställning i saken,
Introduktionsparagrafen, nu till självaste haken.
Har du märkt att fler och fler våldsbrott begås
med vapen?
Är du inte säker varför, ta din tid, sov på
saken.
Nä, vi börjar med att ta oss en titt på det globala
Det totala panoramat svält till terrordrama
till krig på stor skala till strama lagar och ramar.
Ingen moralkaka men stora bolagen saknar
kärleken för mänskligheten och planeten.
Herr statsminister, Ni måste ju vara medveten att:
den ondskefulle presidenten av USA
skiter i du och jag, han är Ku Klux Klans
barnbarnsbarn, han är en giriggam,
berövar alla från New York till Tadjikistan.
Den fascistverksamheten som han representerar,
du vet du har ju träffat honom, hängt och diskuterat.
(Eller?)
hade ni trevligt? (Va?) Kom ni fram till något vettigt?
Får man hänga på nästa gång, det hade
varit så mäktigt
(Refr.)
Om du är ledare led oss rätt;
för många vägar i världen leder oss fel och
snett.
Skärpning man, det e dags för dig att ta ditt ansvar.
Plocka upp telefonen ring ett fredssamtal!
Jag sa idag, vänta inte det är redan sent
Gå mot strömmen, ändra reglerna i deras spel.
Jag vet det verkar jobbigt men gör oss en tjänst,
gör vad som helst för att ställa det rätt igen
Okej, Sverige är ett tolerant land, men inte sant,
Göran, du kan väl säga till George ibland?
Som representant, du e ju vald av folket man.
Förresten sluta tracka de som röker holk ibland,
jag menar, fortsätt att sparka högerns röv för
fan.
Men akta dej för nazisterna dom får ju överhand,
som i Köpenhamn, vårt grannland, du och ditt anhang
borde inse att Skandinavien har fått kallbrand,
samma samband som Italien, BeNeLux
där de goda krafterna antagligen har gett upp
Österrike, Frankrike ja listan är lång.
Men göran du och dina ministrar Ni dissar väl dem, eller?
För världen börjar se lite väl sjuk ut,
jag hör rykten om att i sverige är vår välfärd
slut.
Snälla förvandla inte oss till ett mini-Amerika,
ger ni all makten till Bryssel så blir vi hysteriska.
Du om sanningen ska fram så blir jag paranoid,
jag oroar mig för barnen och deras framtida liv.
Tar gigantiska kliv, men de går ju åt fel håll,
Göran lyssna noga på denna rappande brevbomb
(Refr.)
Göran, jag älskar livet det är därför jag
skriver,
i märkliga tider då politiken verkar förvriden.
För polisen du vet, från Göteborg går alla
fria
budskapet ni sänder får ju fan inte någon o lita
på statsapparaten, makthavarna misstänks
att bara respektera vår frihet till viss gräns.
Så mitt råd till dig: tänk extra noga,
så inte revolutionen börjar i Västeuropa.
Lever tätt ihop, och måste komma överens,
Ingen kommunikation på död frekvens.
Allt har sin konsekvens, hälsningar Jason -
och känner du för att snacka är det bara att säga
ifrån.
Webbsidor:
Underhållande språkvård...


Citatet:
"Jag har inte misslyckats, utan jag har funnit tiotusen
sätt som inte fungerar" - Thomas
A Edison

Serie:
Bizarro


Undvik:
Festis
Lakrits Citron - smakar Yes antibakteriell som någon
spottat tuggtobak i. Hur tänkte ni här...?

Film:
Så här ska uppföljare vara! Behålla kärnan
av allt det som var bra i den första filmen, fast mer av det,
och lägga till faktorer som man inte väntat sig. X2
är den bästa uppföljaren i historien efter Aliens.
Och den klart bästa superhjältefilmen hittills. Wolverine
är coolare än någonsin, och Nightcrawler är
perfekt! Det här är riktigt, riktigt, riktigt bra bio!!!!
Nu
finns John Carpenter´s Prince Of
Darkness på DVD. Inget överflöd av extramaterial,
men bara att få se den här underbart nerviga skräckisen
i widescreen och med bra ljud (soundtracket!)
är tveklöst värt ett inköp.

Filmrepliken
:
"It's like fire and ice, basically. I feel my role in the
band is to be somewhere in the middle of that, kind of like lukewarm
water." - Derek Smalls i This is
Spinal Tap

Månadens
10-lista:
Yoghurtsmakerna vi helst slipper
- Äpple
& kamel
-
Sourcream and onion
-
Konkelbär
-
Roca-Gil
-
Hälsoyoghurt med aktiv bakteriekultur av streptokocker och
klamydia
- Hopprep
& vanilj
-
Sushi
-
Wunderbaum tallbarr
-
Mats Ronanders munspel
-
Capricciosa
TV:
Lena 21.30, vad annars? :-)
Okej´rå, The Office
är oxå klart sevärt, om än en smula överhypat

Ursäkt:
Har
varit lite syrlig mot Henrik Schyffert
ibland, helt enkelt beroende på att jag inte tycker att han
är särskilt kul, utan snarare tråkironiskt nonchalant,
och ger sig på saker utanför hans räckvidd. MEN,
jag måste erkänna att han spottat upp sig en smula som
prgledare för Parlamentet, och efter att ha sett honom köra
stand-up så måste jag även erkänna att han
kan vara både väldigt rolig och ödmjukt varm.

Livet
på Peterix planet:
Först av allt en liten disclaimer:
ta inte det som står här så jävla bokstavligt.
Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt
och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir
lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag
ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma
sätt som jag gör (det här är ju min planet),
och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på
gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...
Sometimes
it snows in april
Kanske
är det naturens hämnd för att förra sommaren
var så underbar? Eller kanske släpper vi ut för
lite koldioxid för att ha en schysst växthuseffekt
(växthusdefekt..?)? Eller så sitter
det ett sadistiskt väsen där uppe som bara har som uppgift
att jävlas med mig genom att undanhålla mig sol och värme?
Hursomhelst så var jag mycket nära tårarna när
det började falla stora snöflingor, i april. Okej om det
varit på Grönland, men sydligaste Skåne
Okej,
våren har skärpt sig sen dess (även
om det senaste vädermodet domineras av hällregn).
Under påsken gick det att sitta i parken i bara skjortärmarna
och gona sig. Det grönskar och fåglarna kvittrar. MEN,
det är i senaste laget. Inte ett år till, hör ni
det, inte ett år till! Nästa år kräver jag
en ordentlig skånsk vår med skjortärmsvärme
senast i februari. Basta!
Inte
för att jag skulle ha haft så mycket tid att njuta av
en ev. vår. April har huvudsakligen gått åt åt
två saker: Lena 21.30, och en rejäl förkylning i
två akter.
Har
ägnat drygt två veckor åt att snora och sova. Främsta
symptomet har varit trötthet. Har sovit, sovit och åter
sovit. Sen var snuvan så där lömsk så att
man låg däckad i en vecka, blev frisk och tänkte:
"hå, hå - så frisk jag känner mig, nu
ska jag göra massor med saker", bara för att bli
dubbelt så sjuk en dag senare och ligga däckad en dryg
vecka till. Blä
Jag
minns förr i tiden när det var en härlig känsla
att vakna och känna sig sjuk. Man ringde till skolan/jobbet
och sjukskrev sig och sjönk sen ner i sängen igen, efter
att ha tittat ut genom fönstret och hånskrattat åt
de stackars jävlar som måste släpa sig iväg.
Drack te, käkade magnecyl och såg skräp på
tv, eller läste den där boken man aldrig hunnit med, eller
bara njöt av att vara sådär febrigt smålullig
och göra ingenting.
Men
det var då, när jag hatade mitt jobb, och allt annat,
förutom möjligen tortyr, var roligare att ägna sig
åt. Nu när jag gör det jag vill och älskar
är det bara frustrerande att vara sjuk och oförmögen.
Dessutom när man befinner sig i karriärens inledande uppförsbacke
där det är helt fel ställe att stanna till. Frustrerande
De
här två stora tidsslukarna har tvingat en hel del av
mina andra planer att ta en paus. Och som den overachiever jag är
har det känts oerhört irriterande att inte ensam kunna
göra tio personers jobb. Mitt sinne för proportioner och
vad som egentligen är möjligt har aldrig varit särskilt
bra
:-)
Annat
då? Förutom snuva och trafikstockning i att-göra-listan?
Tja, kollade Schyffert stå-uppa på MACK, och blev positivt
överraskad. Käkade påskmiddag på Äspö.
Skaffade ytterligare en ny stereo efter att den nyinköpta trasslat
sönder sig två gånger på raken (undvik
UNITED vad ni än gör!). Åkte upp en liten
sväng till Stockholm, för första gången på
ett halvår, men den resan visade sig inte riktigt bli som
väntat
Lena
21.30
Så
var man igång med att göra en av de saker jag drömt
om länge: skriva för tv. Tyvärr blev det en ranglig
inledning. Min förkylning tajmade precis in när vi skulle
dra igång.
Vi
började med att svetsa ihop manusgruppen genom att gå
ut på Tempo för att supa ihop oss. Jag var dessvärre
precis i fasen mellan förkylningens två akter, och inbillade
mig att jag började bli frisk, fast så inte var sanningen.
Att försöka partaja med en sjuk kropp är som att
festa med sin militant religiösa absolutist farmor, men det
var trevligt ändå.
Sen
steg febern och däckade mig precis lagom till premiärprogrammen,
så jag fick maila in mitt material, men det gick det med.
Nu är jag på benen och skriver för fullt tillsammans
med de andra.
Det
har vinglat lite i början, men helt väntat. Fem personer
som inte känner varann som ska göra manus till ett program
som aldrig gjorts förr - klart att det blir en trevande inledningsfas.
Men så här efter första halvlek verkar vi ha fått
kläm på det.
Vi
sitter antingen på SVT och spånar, eller i en park om
vädret tillåter. Första programmen tog större
delen av veckan att få ihop, men nu verkar det räcka
med en sittning. Vilket är en jävla tur, för mentalt
hade jag ställt in mig på att pyssla med en massa annat
parallellt, och det sket sig första veckorna.
Det
här att hosta upp humor på beställning är fortfarande
inget problem för mig. Det enda som varit svårt har varit
vilken typ av material som passat bäst, men som sagt, inkörningsfas.
Själva
showen är riktigt bra tycker jag. Mer levande och mänskligare
än Ola och Carins program. Mycket tack vare Lenas relaxade
stil och humor, och studiopubliken som ger en extra dimension. Det
försöker fortfarande hitta sin rätta form tycker
jag, men är på helt rätt väg. Förmodligen
kommer programmet att vara som bäst precis när det ska
sluta, som det alltid brukar vara med projekt
21.30
har som sagt snott i stort sett all min jobbtid, och jag har sorgset
fått snegla på det som blivit liggande i väntan
på sin tur. Men det har hänt några små saker.
Redaktören
för SHR:s (Sveriges Hudterapeuters Riksförbund)
medlemstidning ville köpa mitt kapitel
om hudvård i omanlighetsskolan efter att ha läst
det på sajten. Otippat och kul. Tror jag ska ägna det
projektet mer tid så fort jag kan, det verkar ha potential
Carina
Perenkranz verkar komma överens med mina texter, för hon
ville ha mer, och det ska hon få. Det är rätt bekvämt
att skriva åt stå-uppare utan att behöva framföra
det själv. Hoppas att det ynglar av sig
Som
en bakfull bombdesarmerare i Sthlm
Jenny
skulle upp till Stockholm på Svenska tecknares årsmöte,
och jag hade inte varit där sen i december, så vi bestämde
oss för att göra en liten halvweekendtrip och förena
nytta med nöje. Mina planer var huvudsakligen att försöka
hinna träffa lite folk, strosa runt och kolla grejer. Min kropp,
däremot, visade sig ha helt andra planer.
Vi
testade ett nytt hotell: Vanadishotell
på Sveavägen. Helt okej faktiskt. Rummet var inte större
än att det rymdes två sängar, och dusch/wc fanns
i korridoren, men det var fräscht och är man ute efter
ett lågbudgetställe att bara sova på så fungerar
det utmärkt.
Det
låg bara ett stenkast från mysiga kubanska stället
La Habana och dess atmosfäriska rombar, men naturligtvis har
det stället klappat igen
Mina
planer var som sagt att träffa lite folk och åka runt
och kolla på saker, men redan på tåget upp kändes
min kropp som en kohort av albanska stålverksarbetande sadister
gått lös på den med radioaktiva tegelstenar i en
hel vecka. Jag kände mig trött, skakig och darrig, och
allt värkte. Första dagen tog jag mig precis ut till Skärholmen
(sig likt som vanligt) för att träffa
optikern, sen åkte jag tillbaks till sängen och rasade
ihop, kraftfull som en IT-aktie
Det
här tillståndet är ingen främling. Jag har
en mycket högljudd kropp. Eftersom jag i stort sett aldrig
blir stressad i skallen, så är det kroppen som protesterar
när det blir för mycket. Och efter min session som utbränd
för några år sen så är den extra mycket
på alerten och reagerar direkt. Den tänker uppenbarligen
inte låta mig köra mig i botten en gång till. Det
är helknasigt när ens kropp är som en sträng
mamma som sätter gränser åt en, men när man
inte sköter sig så
Och min kropp har alltid varit
smartare än mig. Är jag Långben är den Musse
Låg
länge som en vändstekt rödspätta i hotellsängen,
kollade arkeologiprogram om Birka på UR, sov en massa, och
piggnade som småningom till en smula. Dejtade Jenny på
stan och vi shoppade upp reskassan på SF bokhandeln (The
Messanic Legacy, How To Draw Manga och Prince of Darkness på
DVD). Inget läge för långa mysiga stadsvandringar
- jag var som sagt darrig som en bakfull bombdesarmerare och Sthlm
var ovårig råkallt.
Vi
dejtade Micke
över en vegobuffé på Hermans Trädgårdscafé
och babblade på om vårt projekt i synnerhet och karriärspsykologi
i allmänhet. Vad man kan, vad man vill och vad som ger pengar
- och den konflikt man ofta inbillar sig finns mellan dem.
Vi
fortsatte snackandet i baren på Hotell Malmen, men det bröts
rätt hastigt när rummet började gå i 180 för
mig. För er lyckliga djävlar som aldrig fått en
panikångestattack någon gång så känns
det ungefär så här: man blir plötsligt mycket
yr, pulsen rusar så det känns som om hjärtat ska
hoppa ut ur bröstkorgen, man får svårt att andas,
det känns som om man ska kräkas när som helst, och
svimma, och bli galen, och dö, och kräkas igen - och man
måste ut och bort från folk. På ett ungefär
Vad
som händer rent biologiskt är att stress har satt kroppens
varningssystem en smula ur spel och man reagerar fysiskt häftigt
utan orsak. Det känns som om man får en hjärtattack,
eller något ännu värre, men det är bara kroppens
signalsystem som är uppfuckat. Det är ingen fara på
taket, fast kroppen skriker det så högt den bara kan.
Och det är skitjobbigt. När jag var som mest utbränd
hände det minst en gång i veckan, men det var ju för
tre år sen, så jag blev lite paff över att det
kom tillbaks nu.
Bröt
hastigt upp och promenerade runt ett bra tag i den svinkalla kvällen
för att få spänningarna att släppa. Knepet
ligger i att slappna av och intala sin kropp att den har fel, men
det är inte så lätt, för den är envis
och tjurskallig (sådan ägare
).
Det blir då lätt att man spänner sig för att
man inte litar på sin kropps reaktioner, nojjar över
att vistas bland mycket folk eller instängda platser, och de
spänningarna triggar nya anfall, och man fastnar i en ond cirkel.
Det
blev inte roligare av att vara på resande fot. Man känner
sig dubbelt utsatt när man inte är på hemmaplan.
Vilket ironiskt nog förmodligen är en bi-orsak, som när
samma sak hände på Lanzarote. Strök besviket alla
mina planerade påhitt och parkerade mig i sängen så
länge jag kunde.
Sista
dagen medan Jenny var på mötet satt jag på Kulturhuset
och läste om Monty Python istället för att flänga
runt som tänkt. Deppade lite över bortslösad Stockholmstid,
men vad gör man
Sen på tåget hem klurade
jag lite över varför jag reagerar nu. Jag är väl
inte stressad, eller..?
Har
faktiskt varit lite frustrerad över att jag inte uppnått
tillräckliga resultat. Mitt fokus har varit lite suddigt senaste
tiden. Dålig prioritering av projekt, har inte varit förberedd
på allt det som ramlat in och vilken tid det faktiskt har
tagit att göra. Framförallt har arbete och ledighet flutit
ihop på ett osunt sätt. Ibland när jag sätter
mig för att få något gjort slutar det i att jag
drönar, surfar eller vafansomhelst utom det jag ska göra,
och när jag sen ska försöka vara ledig så gnager
det ogjorda i bakhuvudet och det går inte att slappna av.
Usch, så fånigt dumt! Sen går det inte att komma
ifrån att hyran ska betalas varje månad. Massor att
göra är (tyvärr) inte alltid
kopplat till massor med pröjs.
Receptet
för det här är dels att sätta en del projekt
på stand by och inse att det bara går att göra
ett begränsat antal saker åt gången. Tyvärr.
Men även att dra hårdare gränser mellan jobb och
softa. Ska sikta mer på att nå resultat så att
jag kan slappna av lättare. Sen är det bara att inse att
sen jag rusade in i väggen sist har min kropp blivit känsligare
och reagerar mycket snabbare och hårdare än när
den var ung och oförstörd (och smal
).
Kunde
jag inte ha blivit en liknöjd Konsumkassörska som stilla
nöjt sig med livets gilla gång, än en kreativ, driven,
överambitiös, svårtillfredställd kontrollfreak
som bara måste vara snabbast och bäst i världen
på allt? Umm
NOT! :-)


Peterix Planet juni 2003
Peterix
tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från
livet...
Att
läsa:
Franz Stangl var kommendant för förintelselägret
Treblinka under WW2. Gitta Sereny
intervjuade honom (och många
andra som var med då det skedde)
flera gånger i fängelset där han satt dömd
för medhjälp till mord på närmare en miljon
människor. Resultatet blev Vid Avgrunden,
en hisnande färd in i mänsklighetens djupaste mörker.
Det här är ingen svart/vit historia - världen förvandlas
till en moralisk gråzon när man ska förklara hur
man gör folkmord till ett 9-5 jobb. Det här är, för
att vara riktigt klyschig, riktigt
gripande läsning. Inget är vad man förenklar det
till, och det nästan hemskaste med dessa omänskliga gärningar,
är alla de mycket mänskliga drag och egenskaper de genomsyras
av. Obligatorisk läsning.


Ur
högtalarna:
Jag var en stor fan av Rick Springfield
när han höll på som bäst på 80-talet,
men sista plattan kom -89, och sen tystnade det. Trodde jag. -99
kom nya plattan Karma, och
jäsikens om det inte låter minst lika bra som för
15 år sen. Än har han mycket kvar att ge. Ytterligare
en ny platta är på gång senare i år...

Missa
inte Mauro Scoccos senaste singel
Fortfarande Här. Dels för att A-sidan är
en ny Jackie, komplett med Michael McDonald på komp, men framförallt
för att baksidan (eller vad det nu heter på
en CD) Där Drömmar Dör
är en av de bästa låtar som Mauro gömt undan.


Låttext:
Marilyn Manson - Use Your Fist, Not Your Mouth
Come
on, come on!
Come on, come on!
I am overgrounded, outselling it
Since God thinks I don't exist
The beatings happen perminent
This is not blue collar white corrective politics
I'm on an hate, american style, kick
This is the black collar song
Put it in your middle finger and sing along
Use your fist and not your mouth
(Come on, come on! Come on, come on!)
This is the black collar song
Put it in your middle finger and sing along
Use your fist and not your mouth
(come on, come on! Come on, come on!)
I'm on a campaign for pain
And when I get elected
I'll wipe the white off your house
The smile off your face
This is the black collar song
I woke up today and wished for tomorrow
I don't want to be like anyone else
I woke up today and wished for tomorrow
I don't want even be myself
I said no, this isn't your song
We can't all get along
It's too hard to hold hands when your hands are fists
My hate pop won't ever stop
I'm fucking glad we're different
This is my hate american style, hit
Don't break it
Don't sing it
Use your fist and not your mouth
This is the black collar song
I woke up today and wished for tomorrow
I don't want to be like anyone else
I woke up today and wished for tomorrow
I don't want even be myself
Webbsidor:
Massor med bra serier


Citatet:
"For the most part we don´t need a culture; we want
it" - Chuck Klosterman

Serie:
Mixed
media


Yoghurt:
Valio
Vanilj
Blåbär är så god att man kan äta
den som godis

Film:
I motsats till X2 så har Matrix Reloaded
fallit i flera av uppföljarfällorna. Det är mycket
väsen utan särskilt mycket botten. Den coola Matrix-magin
har bytts ut mot tok-action som är så over the top att
man snart börjar gäspa, och vissa effekter är förvånansvärt
usla. MEN, what the heck - det här är Matrix, och
det är så mycket häftigare än någonting
annat på bio. Många scener tar andan ur en. Biljakten
ger samma känsla som T2 när det begav sig, scenen med
The Architect vänder upp och ned på allt och slutet lovar
gott inför Matrix Revolutions i höst...

Filmrepliken
:
"I try to shoot one indian every day before noon, how about
you Coop? I figured it was their fault too... for being on our land
before we got here" - Brett Maverick i Maverick

Månadens
10-lista:
Snabb-bantningstips inför badsäsongen
- Ta
på dig underkläder av fläskkotlett och släpp
ut tigrarna på Kolmården
-
Testa 2-veckors kaustiksodadieten
-
Ät mycket fibrer: bokhyllor, parkettgolv, Bo Lundgrens gamla
valtal och liknande
-
Utmana en vandrande pinne på en ät-minst-tävling
-
Umgås bara med såna som har vinterkräksjukan
- 15
minuter om dagen med vinkelslipen
-
Man är bara tjock i förhållande till sin längd
- sov i sträckbänk (Irak säljer
just nu bättre begagnade på eBay)
-
Övervikt kan bero på långsam ämnesomsättning
- ät mycket snabbmat
-
Hacka Folkhälsoinstitutets dator och ändra siffrorna
för medelvikt
-
Bajsa mer och oftare
TV:
Ytterligare en variant i raden av rymfärder where no man´s
gone before, men Star Trek Enterprise
är den klart bästa sen TNG. SVT2 torsdagar & fredagar.
Och missa inte fortsättningen på höjdarserien
Witchblade på 3:an på tisdagar...

Serietidning:
Gotharnas
svar på Pippi Långstrump - Nemi
- har välförtjänt fått en egen tidning. Och
en bra sådan. Förutom Nemi själv hittar man höjdare
som Arne Anka, Reservatet och Hondjuret.

Livet
på Peterix planet:
Först av allt en liten disclaimer:
ta inte det som står här så jävla bokstavligt.
Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt
och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir
lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag
ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma
sätt som jag gör (det här är ju min planet),
och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på
gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...
Knappast
en favorit i repris
Lika
försiktig försommar som vår. Visst, gröna träd,
blommor, flygfän, t-shirt ibland, solglasögon på,
första kullen nykläckta andungar, solsken efter regn och
allt det där, men någon riktig värme (förutom
den skenande växthuseffekten i lägenheten)
näe.
Okej´rå,
vi har suttit i Beijerspark, följt fågellivet, käkat
glass och myst. Kvällspromenaderna är härliga och
skinnjackan har pensionerats för säsongen. Nu när
jag skriver det här i slutet på månaden har termometern
hoppat över 20-strecket för första gången i
år, och kanske har sommaren kommit nu. Det är härligt
med den här årstiden, men den är som lönen
- det kunde få vara lite mer av den, och den borde ha kommit
tidigare.
Vad
jag nu skulle ha haft den till (sommaren alltså,
inte lönen). Hela maj har huvudsakligen gått åt
till att jobba och vara i dålig form. Lena 21.30 har tagit
sin tid, och alla småjobb däremellan käkade upp
resten. Fritiden har inte varit äventyrligare än promenader,
tv och bio - fast jag tog mig faktiskt på hårdrockskonsert
för första gången sen förra istiden, och det
var maxat.
Det
hade nog gått att krama ur mer upplevelser och action ur maj
än så, men det går inte att krama ut mer ur mig
nu. Jag har redan klämt ut allt + reserven + lite jag hittade
bakom soffan + energi jag lånat till dyr ränta. Jag har
gjort om det gamla misstaget att köra slut på mig själv.
Suck
Jag kommer att få IG på lära-av-sina-misstag
på livstentan
Energinivån
började kännas låg redan i början på
året, och senaste månaderna har den störtat som
en rykande Fokker som precis förlorat en dogfight mot Röde
Baronen. Har varit redo att gå och lägga mig direkt efter
frukost, och de vakna minuterna har jag känt mig som bottenskrapet
i kattlådan: yrsel, muskelvärk, utmattning, ljummen örtvälling
i huvudet och, tja
för er som aldrig kört er själv
i botten så känns det ungefär som att vara riktigt,
riktigt bakis, fast utan nöjet att ha varit full först.
Nej, vänta, jag har en bättre liknelse - jag känner
mig som min morfar, och han har varit död i över tio år
Det
tog bara en månad att få en läkartid. Tur att jag
inte led av en kniv i foten eller giftormsbett. Efter mötet
med doktorn kändes det ännu värre. Jag trodde naivt
att jag skulle bli bemött som en slutkörd människa
som behövde hjälp, men jag blev bemött som en slutkörd
människa som kommer att ligga samhället till last och
kosta en massa pengar. Det pratades mer om kostnader för medicin
och sjukskrivning än om hur jag mådde och hur jag skulle
bli bra igen. Kände mig mer som telekombolaget Ericsson än
människan Eriksson
Det
var en ledsen och besviken Peter som kom hem igen. Dels för
den usla förståelsen för min situation, men mer
för att världen omkring mig är så mycket sjukare
än t.o.m. jag känner mig. Jag vet ju hur medkänslan
och humanismen här i världen har tonat bort och ersatts
med stress, rädslor och effektivitetsvansinne, men det känns
alltid värre när man får det rakt i ansiktet.
Well,
jag har fått åtminstone en månad att hämta
andan på. Och lagom synkat har alla måste-jobb precis
tagit slut. Av erfarenhet sen min förra krasch så vet
jag att det längre tid än så att komma på
fötter igen, men vi börjar väl här.
Jenny
har redan tvingat mig till vila och njutning och trycker i mig ostbågar,
choklad, glass, massage, filmer och andra antidepressiva medel.
Det enda på kalendern under juni är vila, vila, vila
och vila. Kanske någon aktivitet modell balsam för själen,
men annars en zen-tillvaro.
Lena
21.30, and beyond...
Jahapp.
Så var Lena 21.30-knäcket över. Passerade fortare
än väntat. Känslan just nu är väl, tja
onostalgiskt been there - done that. En erfarenhet rikare, men hungrig
på att göra någonting nytt (borträknat
att jag är helt slutkörd då
).
Vi
ändrade arbetssättet efter vägen och har jobbat mer
individuellt än som grupp, och mer småduttat material
under veckan än klumpskrivit. Passade mig utmärkt. Men
det har tagit mer av min tid än jag trodde först. Att
skriva, i varje fall för mig, är ibland som att köra
ett hangarfartyg - det tar tid att få upp farten och ännu
längre tid att bromsa. Det kan ta flera timmar att "skölja
bort" ett jobb ur huvudet innan jag kan ge mig på nästa.
I varje fall när jag gör något åt någon
annan. Egna grejer går snabbare, mer som en CD-växlare.
(Hangarfartyg och CD-växlare... - inte undra
på att det känns trångt i skallen ibland
)
Det
blev ett bra program. Det fick upp flytet och har hållit en
rolig, varm och mänsklig ton. Har tydligen gått bättre
än både Ola och Carin tittarsiffremässigt. Men nu
är det över, och jag har som vanligt som den "ligga-flera-steg-före-mig-själv"-människa
jag är, redan tusen andra projekt på gång. Eller
inte.
Förutom
att jag kört slut på mig själv har flera andra tankeställare
dykt upp. Har ställts inför en del val, och tvingats påminna
mig själv om min egen färdplan. Bl.a. har Europakontoret
frågat om jag vill köra miljöutbildningar åt
dem resten av året. Ställdes inför valet att göra
något som inte finns med på min "vill"-lista
och att ha en säker inkomst under ett bra tag framöver.
Tittade på min checklista (Ger det pengar?
Är det bra för karriären? Får det någon
att tänka? Får det någon att skratta? Är det
roligt?) och insåg att alldeles för få punkter
inkluderades.
Känner
mig stolt och nöjd över att jag kunde tacka nej alldeles
själv - innan min kropp gjorde det åt mig. Min energi
förtjänar bara att slösas på det som ligger
mig varmt om hjärtat. Som Astrid Lindgren sa: "Ja roligt
ska man ha, annars blir det inte bra".
Har
upptäckt två saker till. Vilka projekt som ska prioriteras.
För framgång behövs fokus. Rikta brännglaset.
Mina
omanlighetsgrejer får mer och mer uppmärksamhet och uppskattning
(av kvinnor i alla fall
). Jag är
tydligen på helt rätt spår här, och det är
buskul att skriva. Prioritet!
Jenny
blev nominerad till Trelleborg Allehandas kulturpris, men blev tyvärr
utan. Fast under prisutdelningen fick våra oknytt möta
en publik, och uppskattades. Dags att hitta ut med dem med. De är
för bra för att ligga i stand by. Prioritet!
Ska
sova ihop energin igen, och sen korrigera färdplanen. Nu när
alla måsten har klarats av väntar det riktigt roliga.
Ser fram emot att skaka liv i favvoidéerna. Känner mig
som en kreativ dr Frankenstein. Om än en väldigt trött
och slutkörd sådan. Men allt går att reparera
:-)
The
boys are back in town
Ibland
gör man sina val i livet. 1983, knappt 15 år gammal,
hade jag och grabbarna bestämt att det var hög tid att
göra en pilgrimsresa till Sthlm för att gå på
konsert. Två stora band befann sig i vårt sikte: Iron
Maiden och Thin Lizzy. Vi valde tillslut Maiden. På gott och
ont.
Järnjungfrun
på sin World Piece Tour gjorde en av sitt livs bästa
spelningar på Hovet den där magiska kvällen i juni
83, och för oss var det en religiös upplevelse. Vi trodde
att vi kunde se Lizzy en annan gång. Så blev det inte.
Bandet splittrades kort därefter, och sen hade Phil Lynott
det dåliga omdömet att avlida till följden av allt
knark han mumsat i sig genom åren. Vi missade sista chansen
att se dem, och den missen gnager än i dag.
Men
chanser kommer ofta igen, om än inte på samma sätt.
Scott Gorham och John Sykes har skakat liv i liket och turnerar
sen något år tillbaks runt och kör gamla Lizzy-låtar.
De passerade KB här i Malmö. Klart jag gick dit.
Det
finns två sätt att förhålla sig till den här
typen av reunionfenomen:
1. Man bevarar minnena av det som var. Sätter ner foten i historien,
ställer sig med armarna i kors och fördömer allt
efter ett visst årtal. Jag har märkt att typen som har
den här attityden i regel är samma typ som förstår
det som står på den lilla lappen på baksidan av
högtalare.
2. Sen har vi de som skiter i att det runnit några liter under
broarna, struntar i att bandet mest gör det för pengarna.
Den här typen rycker på axlarna över att mer än
hälften av orginalmedlemmarna inte är med och att de som
väl är med behöver rullator för att komma upp
på scenen, utan bejakar istället det som ändå
finns i nuet, även om det har gått 20 år (vilket
det nästan på dagen har gjort
). Och ska
jag vara ärlig så tror jag att den här kategorin
har klart roligare.
Det
var en utflykt bara att vara på KB och spana in alla gamla
övervintrade hårdrockare. Hårdsrockskonserter är
ett eget universum. I vissa subkulturer står tiden still (se
typ 1 ovan). Den sammanlagda hårlängden där
den kvällen skulle räcka från Piteå till Uddevalla,
och tillbaks, trots den kala fläcken mitt på. Och roddare
Klonas de från någon antik orginalroddare som ligger
nedfryst på ett rockmuseum någonstans? Alla ser exakt
likadana ut - som vilda irländska varghundar som förvandlats
(i varje fall till hälften) till människor
för en magisk kväll.
Genomled
två förband jag förträngde namnen på
innan jag ens hörde dem. De har säkert sina fans, men
jag blev inte ett av dem. Insåg istället vilken miljövänlig
musikform hårdrock är - ingen annan musikstil har så
många recyclade poser och riff. Om jag kisade med ögonen
medan jag såg det ena förbandet så såg de
precis ut som Ratt 1986.
Så
hoppade tillslut Thin "nästan" Lizzy upp på
scen, och när Jailbreak drog igång så tände
något till i mig. Skit samma om det är ett uppvärmt
lik, det rockade. Klassikerna avlöste varann och jag kom på
mina ben att stampa med och munnen med att mumla texter.
John
Sykes var sig lik. Blond hårman ner till arslet och Les Paulen
så distad att han skulle fått den att yla även
om den stått i rummet bredvid. Han tjutgnisslade mer än
någonsin, och spelade överlag som en epileptiker som
råkat stoppa något väl valt organ i vägguttaget.
Tyvärr är han en rätt medioker sångare, men
han försöker i alla fall
Scott
Gorham såg ut att ha fått ihop sina ATP-poäng vid
det här laget. Trött och grå, men leende ibland.
Tyvärr har han börjat låta mer som Sykes när
han spelar. Mindre finess och melodi - mer dist och skrammel.
Överlag
lät det mer metal. The sun goes down var mer power än
ballad, Emerald gränsade till speedmetal. Trummisen verkade
ha som mål att slå hårdare än Tommy Lee,
och lät mig få uppleva första trumsolot på
typ hundra år, och det gör inget om det dröjer hundra
år till nästa. Visst rockade det, men på ett trubbigt,
slamrigt och distat sätt. Saknaden efter Phil var STOR.
Men
det fanns tillfällen när det hettade till ordentligt.
När svänget och harmonierna satt som de skulle. Cowboy
song, Rosalie och The boys are back in town fick mig att blunda
och nästan tro att jag ändå var där ´83.
Visst är Thin Lizzy anno 2003 utan Phil Lynott som Police utan
Sting, kaffe utan grädde eller kärlek utan kyssar - mest
en skugga av sitt förflutna, MEN grabbarna på scenen
verkade trots allt ha genuint kul, och efter att sista tonen klingat
ut så kom jag på mig själv med att också
ha haft det


Peterix Planet juli 2003
Peterix
tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från
livet...
Att
läsa:
Har alltid känt på mig att Marilyn
Manson är så mycket mer än bara en goth/djälvulsmetallare,
provokatör och entertainer, så jag högg in på
hans självbiografi The Long Hard Road
Out Of Hell, och höll på att ramla baklänges
av förtjusning. Sträckläste den på ett dygn.
Manson bjuder på en otroligt underhållande resa från
barnsben till genombrott. Vi får följa med hans revolt
och kamp mot den kristna facismen ("Fools
aren´t born. They are grown like weed by institutions such
as christianity"), hur han får kämpa
mot slöfockar, meningsmotståndare, drogmissbruk och sig
själv för sin ambition att minst bli större än
Kiss, möten med Anton LaVey, tonvis med droger, perversioner
som skulle få de Sade att rodna och självklart nattsvart,
blytung metal.


Ur
högtalarna:
Det var några år sen sist, men nu har äntligen
Type O Negative klämt ur
sig en ny platta - Life Is Killing Me.
Och vilken platta! Lika kolsvart, tungt och dödsromantiskt
som vanligt, men med mer glimt i ögat än vanligt.


Låttext:
Lustans Lakejer - Stormen
Jag
har vaknat upp på morgonen i spillror,
med nästan varje sinne satt ur spel
Det är priset jag betalar för vinden i mitt hjärta
Det är priset för att jag alltid vill har mer
Och
om dom frågar mig vad jag sysslar med,
så svarar jag: "Jag är en drinkare"
Jag har sårat dom som älskar mig,
och låtit dom jag älskar såra mig
När
jag var liten och låg där vaken långt in på
natten,
så kom min far och sa: "Försök kom till ro"
Han hade sett mitt ljus när han vandrade där i mörkret
Han var väl rädd att se mig likadan när jag blev
stor
Pappa, vad är det för djävul som inuti oss bor?
En
storm som inte har något slut,
en vind inom oss som vill ut,
inget lugn, ingen ro
förrän allt är slut
En eld som aldrig brinner ut,
lika het fast allt bränsle är slut
Den som bär den måste alltid härda ut
Och
jag vet att jag har sänt,
flera unga män,
genom samma mörka korridor,
som jag en gång fick gå
Och jag kan inte säga att jag ångrar mig,
men hur mycket framgång jag än får,
så tycks jag alltid söka något annat,
medan dagarna bara går
Ansiktet
i spegeln har sett bättre dar förut
Och den flicka som jag en gång älskade,
kommer kanske inte längre till sin rätt
Men när vi sluter våra ögon,
och försvinner i varandra
Då är vi vackrare än allt du någonsin sett
(Ändå kan jag inte stanna kvar)
En
storm som inte har något slut,
en vind inom oss som vill ut,
inget lugn, ingen ro
förrän allt är slut
En eld som aldrig brinner ut,
lika het fast allt bränsle är slut
Den som bär den måste alltid härda ut
(Vi måste alla härda ut)
De som bär den måste alla härda ut
Webbsidor:
Chad Michael Wards fantastiska konst och foton



Citatet:
"Ja roligt ska man ha, annars blir det inte bra"
- Astrid Lindgren

Serie:
Monty


T-shirt:
"667
- The neighbour of the beast" - sedd på Sweden
Rock...

Film:
Har plöjt igenom videohyllorna efter godis som aldrig hamnade
på bioduken, och har hittat en del.
Ginger
Snaps - Fucking Åmål möter Varulven.
Smart, udda och underhållande mix av monster och tonårsproblem.
Star
Trek Nemesis - Bättre än sitt rykte. Ett underhållande
farväl av The Next Generation.
Donnie
Darko - Helt obegripligt att den här dunderrullen
passerat obemärkt. En klar toppfilm. Kanske missades den för
att den är så orginell, mörk och skruvad. Mer tonårsproblem,
men med en twist som får Arkiv X att verka som Bingolotto
i jämförelse.
Dagon
- Lovecraftskräckis om bisarra fiskgudsdyrkare i en liten spansk
by. Som en 80-tals B-rysare, och det menar jag positivt.
Undercover
Brother - Tänk Austin Powers, fast a´la 70-tals
blaxploatation. Ruskigt kul. Solid!

Filmrepliken
:
"French is the best language to swear in. It's like wiping
your ass with silk." - Merovingian i Matrix
Reloaded

Månadens
10-lista:
Bungyjump? Skydiving? Trams! Hey Dude - vill du leva farligt på
riktigt ska du testa något av följande...
- Ät
brittiskt nötkött tillagat i aluminiumstekpanna, pommes
frittes, besprutade grönsaker och drick lightläsk sötad
med Aspartam till det
-
Bo i ett radonhus under en kraftledning
-
Sälj Rushdies Satansverserna på öppen gata i Teheran,
gärna endast iklädd Stars & Stripesmönstrat
raffset
-
Tjurrusningen i Pamplona? Mesigt! Testa istället att seriöst
stöta på alfahannens favorithona i gorillaflocken,
medan han ser på
-
Låt lille Pär 4 år göra alla reparationer
på bilen, med bara gaffatejp och tipp-ex. Använd gammelmormors
läsglasögon när du kör.
- Sätt
dig på Bajenläktaren iklädd AIK-tröja, balettkjol
och sjung fina ballader om att alla Bajenfans är luida primater
med underutvecklade kvinnliga könsorgan
-
Gör en Asientripp genom Kina och Thailand, men lämna
munskydden och kådisarna hemma. Testa även gärna
att smuggla knark, så klantigt som möjligt...
-
Gör något busigt practical joke, som t.ex. att klä
ut sig i turban och lösskägg och spring sen förbi
secret service fram till president Bush för att spruta ner
honom lite med en realistisk vattenpistol
-
Överlåt all medicinisk hjälp åt Christian
Science eller Baghwan Sarishi Bramaputtra. Acceptera inget annat
än rökelse, aromatiska oljor, böner och heligt
måsbajs
-
Blås om ett gäng på ca 40 bakfulla Bandidos på
en raksträcka på din rosa lilla vespa och se till att
du har på dig en härligt glittrig Liberace-kappa med
ryggmärket "Harley Davidson är för bögar".
Glöm inte att visa det fingret i förbifarten
TV:
Äntligen ett jämställdhetsprogram på SVT -
Push-Up. Riktigt bra, roligt
& kaxigt, och med Sveriges coolaste programledare - Ylva Jonsson.
TV2 torsdagar.

Sprit:
Xanté
- en päroncognac med perfekt balans mellan sprit och frukt.
Gott och förrädiskt...

Livet
på Peterix planet:
Först av allt en liten disclaimer:
ta inte det som står här så jävla bokstavligt.
Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt
och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir
lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag
ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma
sätt som jag gör (det här är ju min planet),
och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på
gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...
Konvalescens
Har
mycket målmedvetet gått in för att göra så
lite som möjligt under juni. Återhämtning är
återhämtning, och då ska man ta det lugnt. Men
det skulle aldrig ha gott att göra det om inte Jenny strängt
tryckt ned mig i sängen varje gång jag gjort ansats att
börja studsa runt.
Det
var en sak när jag gick i däck för något år
sen, då hatade jag mitt jobb och mitt liv, och hade inte alls
något emot att dra täcket över huvudet och för
några månader låtsas som om jorden gått
under. Nu älskar jag mitt jobb och mitt liv, och har svårt
att hålla mig ifrån allt vad det innebär. Men det
är ju svulstiga ambitioner i kombination med otålighet
som sänkte mig. Det, och förmodligen huvudsakligen efterskalv
från förra kraschen.
I
min ansträngning att vara inaktiv har huvudsakligen en massa
sovande, läsande, datordegande och filmtittande figurerat.
Enligt min Yin & Yang-konfiguration så bor det även
en hängmattsälskande, drömmande slöfock granne
med den trimmade motorn inom mig, och när den väl får
komma ut på grönbete stormtrivs den.
Har
plöjt igenom allt jag missat på videohyllorna under våren.
Läst en massa bra böcker, bl.a. superintressanta biografier
av Marilyn Manson och Gene Simmons (många
bra & nyttiga tankar om karriär och ambition). Lekt
lite designmässigt. Samt inte lämnat sängen särskilt
ofta alls.
Inga
uppdrag har tack o lov knackat på dörren. De få
gånger jag har satt mig vid tangentbordet i skrivsyfte har
det mest blivit sånt som ramlat ut av sig själv, eller
behövde ut (inte ens svår utmattning
hindrar att jag blir nödig i huvudet ibland). Behövlig
slackertillvaro efter den späckade våren.
När
första vilomånaden var över hörde jag med min
läkare hur en lämplig fortsättning kunde/borde se
ut. Inte helt oväntat blev det någon slags ekonomisk
kohandel istället för en medicinsk diagnos. Samtalet handlade
knappt om hur jag mådde, men betydligt mer om anställningsförhållanden,
vem som skulle betala vad och bla, bla, bla
Efter att ha prutat
hit o dit blev det 50% ett tag framåt. Vad det nu har att
göra med mitt hälsotillstånd har jag ingen aning
om.
Jag
är inte i närheten så sjuk som den svenska sjukvården.
Logiken har prostatacancer och intelligensen böldpest. Humanismen
är död sen länge och har börjat stinka.
Stråla upp mig Scotty - det finns inget intelligent liv på
den här planeten
Anyway
Det har blivit en slags sommar med tryckande värme ibland och
regn & åska ibland. Under soldagarna blir det typ 40 grader
härinne. Med min talang för att svettas har jag gått
omkring som en wettextrasa och längtat efter en större
lägenhet utan växthusdefekt. Någon som vet en 2:a
eller 3:a på typ Gamla Väster eller liknande? Maila!
Energinivån
har sakta börjat peka uppåt igen, tack vare vilan, frånvaro
av krav, aktivt slöande och lite kemisk uppmuntran av seratoninhalten.
Har fått tillbaks lite spring i benen och sprutt i huvudet
mot slutet av månaden och gjort en del saker.
En
färjetur till Travemünde och Type O Negative-konserten
har fått egna kapitel här nedan. Utöver det har
det blivit flera promenader och oooande över söta
nykläckta dunbollar i diverse parker. Testat nya karuseller
och kliat gris i Folkets Park. Utvärderat och druckit hej-då-öl
med manusgruppen. Shoppat när SVT-gaget äntligen hittade
till mitt konto (men jag verkar vara ensam i det
kända universum om min klädsmak - hittade knappt något).
Kollat in årets Parkteater i Pildammsparken (slänga-i-dörrar-fars
med Mona Seilitz). Supit middag med Agnes & P-A. Letat
& skissat på medeltidskläd-design för vår
outfit till Roffe & Emilys bröllop.
Midsommarhelgen
firade vi i Gislöv & Äspö. Idha var solo i Gislöv,
så vi åkte ut redan på torsdagen för att
hålla henne sällskap. Skitväder, så det blev
inga strandpromenader, men väl crime night på Discovery
och klimys med Saga.
Skitväder
på midsommarafton också. Spöregn & Åska.
Vi struntade i en tänkt Ystadsresa samt eventuellt dansande
runt blombeklädd fallossymbol och åkte ut ganska sent
till Äspö. Det blev middag i lusthuset med sill, nubbe,
färskpotatis, grillat, jordgubbar och allt det där. Av
någon anledning så verkar det vara just traditionerna
som går att äta och/eller bli full utav som är viktigast.
Jag klagar inte :-)
När
det äldre gänget gick in satt vi och Sarah, Roger, Molly
och Romas kvar i sommarnattsmörkret med några tända
ljus. Vi drack cognac, åt choklad och rökte cigarr. Supermysigt!
Jag
drabbades av någon trötthetsfnatt under hela midsommarhelgen.
John Blund måste ha gjort en chock and awe-attack på
mig, den lille terroristen, så jag mest gäspade eller
sov när jag inte tvingade mig till vaket tillstånd för
att äta, supa eller klia Saga. Men när man är trött
spelar inget riktigt någon roll, bara man får sova.
Ett väldigt meditativt tillstånd.
Vårens
slit känns redan mycket avlägset. Tröttheten börjar
ge vika för framtidshunger och sug efter sommarskoj. Nu när
jag börjar bli i form igen kommer det nog att bli busigt och
kul.
Blue
Hawaii på Peter Pan
Är
man uppväxt i Luleå har man aldrig behövt åka
färja. Vi hade nattklubben Cleo, som var en skrämmande
exakt kopia av Ålandsbåtarnas mest patetiska attribut.
Men när Roger nu fyllde 30 så bjöd Sarah oss på
en tur med Tysklandsfärjan Peter Pan, och varför banga
för det?
Åsa,
Torbjörn och Romas följde också med, och vi hann
inte mer än ombord så upptäckte jag att det faktiskt
finns några trevliga saker med färjor. Middagsbuffén
t.ex. Ett överflöd av smaskiga maträtter - medelhavsinspirerade
förrätter, rejäla huvudrätter, kaloristinna
desserter att bara lassa upp på tallriken, och även öl
& vin var bara att fylla på efter behov. Grobb, grask,
glufs, smask! Det var inte alls särskilt svårt att käka
sig till känslan av gravid flodhäst.
Vi
åkte på kvällen, så efter middagen var det
rätt sent. Vi satte oss i baren/loungen och gick lös på
drinklistan. Hällde i oss de där sliskiga paraplydrinkarna
som man inte druckit sen man alldeles för ung smet in på
barer. Mai Tai, Blue Hawaii, Tequila Sunrise, Margaritha. Jag fick
mitt årsbehov av cocktailbär tillfredsställt på
en kväll.
Förutom
oss var loungen befolkad av tyska långtradarchaffisar, och
utan att låta allt för übersnobbig så var
det en rolig antropologisk expedition - hockeyfrillor, blekta, tajta
jeans, ölkaggar, skitiga t-shirts och allmänt sunk. Sån
underhållning hittar man inte överallt. Dessutom med
obligatoriskt urusel trubadur som slaktade Springsteen-covers. Så
smaklöst att det blev så kitchigt att det blev smaklöst
igen.
Efter
någon timme av drinkhinkande och taxfree-cigarrbolmande tog
tröttheten överhanden och vi drog oss tillbaks till vår
lilla smala, men mysiga hytt.
Peter
Pans destination i Tyskland var Travemünde, men den stannade
bara någon timme bustidigt på morgonen, så vi
uteslöt alla tankar på att hoppa av och kolla in stan.
Dessvärre
brölades ankomsten ut domedagshögt ur dolda högtalare
i hytten från halv sex på morgonen. Och varje gång
man lyckades somna om skrek de igen om hur många minuter det
var kvar till ankomst eller avgång. En helvetesmorgon. Vem
designade det systemet? Dr Mengele?
Vi
tog Molly medan de andra åt frukost, och hon somnade bums
i Jennys famn (hon var med oss hela tiden i baren
kvällen innan, och med tanke på hur trötta vi vuxna
var så hade hennes 2-åriga kropp all rätt att vara
slut). Vi tog oss ur hytten först vid lunchtid, och
kollade runt på båten.
Färjan
såg ut precis som jag väntat mig - en ohelig blandning
mellan dekadent 80-talsnattklubb, spelhåla, McDonalds och
husvagnscamping. Det fanns både relax + jacuzzi och en biograf,
men vi var för trötta för relaxen (!)
och bion visade skitfilmer.
Däremot
hittade vi snart den andra orsaken till varför det är
givande att åka färja - taxfreeshoppen. Med de nya EU-införselreglerna
och schyssta priser var det ingen ide att ens tänka på
överskriden ranson. Bar oss åt som riktiga turistande
svenskar. Tankade på med Mount Gay, Feeney´s, Grönstedts
Monopole, Xanté, Cointreau, The Claymore, och lite till
Nu var det barskåpets tur att få se ut som en gravid
flodhäst.
Fullt
överlevbar tripp. Tack Sarah!
Black
no. 1
Jag
har aldrig tänkt på Malmö som en konsertstad, men
KB drar hit en del bra band - Thin "Nästan" Lizzy
förra månaden, min stora tonårsgud Dio nästa,
och nu passerade Type O Negative på sin turné, perfekt
tajmade en vecka efter att nya plattan släpptes. Klart jag
gick dit.
Det
var en viss skillnad jämfört med Lizzys spelning. Mer
folk, yngre, tyngre och gothigare. Det var så svart där
inne att ett blixtnedslag inte skulle ha kunnat lysa upp stället.
Läder, tatueringar, piercing, rosor, obskyra frisyrer, gothchicks.
Perfekt stämning.
För
ovanlighetens skull var det ett bra förband - Kill
2 This. Råa, maskinella och komplexa. Körde en hel
del förinspelat, till sin fördel. Måste skaffa senaste
plattan.
Så
gick gothmetallens ikoner nr 1 upp på scenen och drog igång.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Hade aldrig
hört Type O live, och misstänkte att de lät bättre
på platta. Jag hade fel. Det var tajt, hårt, mörkt
och blytungt. Mäktigare än studioversionen. Jag fick något
slags audioellt tunnelseende och blev hypnotiserad av den musikaliska,
dödsromantiska betongen som vällde fram ur högtalarna.
Bandet
bleknade snabbt bort och blev bara Peter Steele. Han sög all
uppmärksamhet till sig som ett svart hål. Två meter
lång, hår som en vattenfall av svart bläck, med
högljudd, rådistad bas i en kedja, halsandes ur en vinare
(som ibland fick extraknäcka som plektrum)
och med en röst djup och mörk som om den långsamt
krälat upp från Marinergravens botten. Efter några
låtar talade han och sa: 'Sorry for taking so long, but I´ve
been constipated for years'. Han lät ödmjukare och artigare
än väntat, men syran i rösten när han sjöng
'I know you´re fucking someone else' var dödande.
Vad
jag inte hade väntat mig av Steele var att han hade till och
med mer talang än mig att svettas. Efter de två första
låtarna såg han ut som om han precis stigit upp ur havet.
Vi kanske skulle köpa deo på bulk ihop
Okej,
allt var inte Peter Steele hela tiden. Josh Silver tronade ibland
upp bakom syntarna. Som en goth-Jesus med skägg och ett aslångt
burr som hängde som ett krusigt duschdraperi över tangenterna.
Men Peter är och förblir Type O Negative.
Det
var magiskt, massivt och förtrollande, men de körde ett
mysko set. Flera udda låtar som jag fick klura på vilka
de var. Andra låtar växte och tog minst en kvart på
sig. World Coming Down är bra, men den tar sin tid att framföra,
den hade lätt kunnat bytas ut mot tre kortare och bättre
låtar. Men vad har jag att klaga på? Jag fick höra
grymma versioner av Wolf Moon, min personliga darling Love You Til
Death, några riff från deras tolkning av Black Sabbath,
Everyone I Know Is Dead, Christian Woman och My Girlfriends Girlfriend.
Bara det en svart, ljuvlig himmelsfärd.
Blev
förvånad över att de bara körde en låt
- I Don´t Wanna Be Me - från Life Is Killing Me som
är en så stark platta. Trodde de att nya plattan inte
hunnit sätta sig? Eller gillar de inte sitt senaste alster?
Var var Todd´s Ship Gods? Angry Inch? Electrocute? I Like
Goils?
De
avslutade i alla fall med Gothmetallens anthem - Black no. 1. Publiken
var i extas. Inklusive jag själv.
Trots
två långa extranummer-set hungrade jag efter mer. Cinnamon
Girl, Everything Dies, Red Waters, Pyretta Blaze. Suck
Men
varför klaga
Var
Euforisk när jag kom hem. Knark? Ha! Inget kickar som metalkonsert!
Kunde bara inte sova, utan satt uppe hela natten och skrev min första
novell sen jag slutade skrivkursen. Och sen finns det en massa högerkristna
konservativstofiler som hävdar att hårdrock är destruktiv


Peterix Planet augusti 2003
Peterix
tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från
livet...
Att
läsa:
Lilla julafton litteraturmässigt - ny bok från Douglas
Coupland. Den här gången hoppar han tillbaks
i stil och gör en slags temamässig uppföljare till
Livet Efter Gud. I Hey
Nostradamus! får vi följa fyra personer som
alla är kopplade till en skolmassaker i Kanada - de som dog,
de som överlevde och de som lever med de som överlevde.
Gemensam nämnare: tron, eller avsaknaden av tron, på
Gud. Det blir visserligen lite konstigt när Coupland gräver
ner sig i religionens träskmarker. För oss gudlösa
hedningar här i Sverige är religion minst sagt science
fiction, men tar man sig över den tröskeln och tar det
för vad det är, så är det en stor läsupplevelse.
Det här är Coupland som jag minns att jag först mötte
honom.


Ur
högtalarna:
Har upptäckt två jäkligt bra metalband, som båda
nyligen har släppt de bästa plattorna under sina resp.
karriärer. Det ena är svenska Soilwork
som kombinerar tungt fetös med lysande melodier, ungefär
som tidiga Maiden, fast flera ton tyngre och deathigare och med
catchigare refränger. Nya plattan Figure
Number Five är redan en klassiker.
Bra
är också senaste släppet från Kill
2 This - mass. [down]-sin. (drone.)
Fantasifull och mörk brittisk metal, med jäkligt bra låtmaterial.
Upptäck!
Webbsidor:
Äckliga, snuskiga, roliga och skruvade bilder


Citatet:
"I´ve always believed that a person is smart. It´s
people that are stupid. And few things bear this out better than
war, organized religion, bureaucracy and high school" -
Marilyn Manson

Raktips:
Undrade
lite över vilken skillnad det är egentligen på
manliga och kvinnliga rakhyvlar. Enligt reklamen så verkar
manliga mest vara snabba och coola, medan kvinnliga är sköna
och smidiga. Så jag köpte en Gillette
Venus för att testa. Det är den skönaste,
smidigaste och bästa rakning jag varit med om! Gå inte
på könsrollsreklamen - kör med en tjejhyvel och
upplev skönaste rakningen!

Trött
man blir: Tunnelbaneresenärerna
i Sthlm fick av någon anledning moralfnatt av affischen till
Ken Park, som är en finstämd och rätt oskyldig historia,
och den togs ned omedelbums. Än har det inte hänt att
någon av HM:s anorexiaffischer åkt ner av samma anledning.
Trött man blir...


Film:
Det är lustigt. Hela världen stod redo att såga
den, men t.o.m. James Cameron har fått erkänna att Terminator
3 är riktigt bra. Jag var helt slut när
jag kom ut ur bion - vilken adrenalinhöjare! Så mycket
action att det är nästan är löjligt. Arnold
funkar fortfarande utan problem, nya TX är hur cool & grym
som helst, hyfsat smart story med bra slut, roliga flirtar med föregångarna
och vilket ös! Lite mer karaktärs- och storyfördjupning
och den hade glidit upp jämsides med sina föregångare.

Filmrepliken
:
"I didn't say I was different or better. I'm not. Hell,
I sympathize; I sympathize completely. Apathy is the solution. I
mean, it's easier to lose yourself in drugs than it is to cope with
life. It's easier to steal what you want than it is to earn it.
It's easier to beat a child than it is to raise it. Hell, love costs:
it takes effort and work." - Somerset i Se7en

Månadens
10-lista:
Kontaktannonsernas floskeltopp, och vad klichéerna egentligen
betyder...
- "Trivselvikt"
- halkade i badkaret och tippade jordaxeln
-
"Vanlig kille/tjej" - kolbaserad livsform
-
"30+" - 56
-
"Rök- och spritfri" - äter magiska svampar,
alt. är med i en sekt
-
"Gillar strandpromenader" - du ska ha villa vid havet
i Nice, alt. jag är sjöjungfru eller bläckfiskvarelse
- "Maskulin"
- skäggig, över hela kroppen, samt på några
inre organ
-
"Utseendet oviktigt" - har inte haft sex på över
åtta år
-
"Trött på utelivet" - portad överallt,
inklusive Sibyllagrillen och A-lagarbänken i stadsparken
-
"Ordnad ekonomi" - räkningarna och inkassokraven
ligger i prydliga buntar
-
"Gillar mysiga hemmakvällar" - brukar onanera ensam
till TV 1000, men vill gärna ha sällskap
TV:
Inte bara repriser i sommar, Lenny Henry
är väldigt rolig på tisdagskvällarna i TV2.
Sen har jag lite sent upptäckt den lysande serien C.S.I./C.S.I.
Miami som 5:an kör i stort sett varje kväll
nu.

Seriefigur:
Jahapp... Så har det slutligen hänt. Nu är man seriefigur.
Tack för det Tony :-)


Livet
på Peterix planet:
Först av allt en liten disclaimer:
ta inte det som står här så jävla bokstavligt.
Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt
och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir
lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag
ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma
sätt som jag gör (det här är ju min planet),
och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på
gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...
Värmebölja
Så
kom sommaren äntligen på riktigt. Och vilken comeback!
Stekhett dag och natt. Efter den sega vintern/våren är
ingen gladare än jag - det finns inget bättre än
att gå omkring i hettan, känna solen i ansiktet och stillheten
överallt för att det är alldeles för hett för
att någonting ska orka röra sig, och då frammana
minnet av en riktigt jävla ruggig januaridag. Men satan i gatan
att det är hög tid att skaffa en större & svalare
lägenhet. Det har ju varit kring 28 grader ute mer eller mindre
dygnet runt hela juli, och inne i vår fullproppade lilla 42-kvadratare
har det inneburit ytterligare tio grader.
Med
min talang för att svettas har jag gått omkring som en
levande sprinkler och blött ner allt omkring mig. Har förmodligen
omsatt mer vätska per dygn än hela Amazonas. Känner
mig som ett flugpapper och byter kläder tre gånger per
dag. Med Malmös mest trafikerade led utanför så
går det heller inte att ha fönstret öppet utan att
bli bullerskadad. Har varit en riktig miljöskurk och tagit
flera kalla bad dagligen för att svalna (kompenserar
det med att diska sällan). Riktigt skönt att ligga
där några timmar i svalt vatten med Body Shops Yellow
Spirit Lifter och sträckläsa Harry Potter. Värmebölja
= härligt, men flytta är det som gäller till nästa
sommar.
Juli
har varit en skum blandning mellan sommarnjutande, sociala åtaganden
och försök till arbete. I regel i ständig krock med
varann.
Har
åkt energimässig bergodalbana och förmodligen haft
att göra med någon slags sommarförkylning, svårt
att veta säkert när man är feberhet mer eller mindre
hela tiden. Men har huvudsakligen känt mig som människa
igen, fast en mycket svettig människa. Man blir inget dynamitpaket
av hettan, vilket jag tycker är positivt (gillar
när människor tvingas till att slappa).
Mot
bättre vetande åkte vi ut och passade Äspö
som avlösare en helg, men det här var sista gången.
I vårt mission statement ingår inte att serva turister
dygnet runt bara för att släkten har osunda ambitioner.
Nåja, vi passade på att grilla & hinka vin ute,
busa med Molly och åka ner till stranden för att känna
sand mellan tårna och salt vattenstänk i ansiktet, men
det kan man ju göra ändå.
Var
upp på Pussel och pratade om när man känner sig
utanför och obekväm. Lite klurigt för mig som har
svårt för att känna på det sättet. Vill
ingen släppa in mig i ett sammanhang skiter jag i dem - deras
förlust. Men kom ihåg några studentikosa situationer,
och när jag satt långhårig, metalstylad och full
av smycken i byggbaracker i Luleå. Lustigt nog var det byggarbetarna
snarare än studenterna som vågade bygga broar.
Det
största problemet verkade vara att ha "pinsamma"
saker i varukorgen när man står i kassakön. En av
gästerna fick ångest av att köpa toapapper. Que?
Jag skulle undra betydligt mer om någon aldrig köpte
dasspapper
Annars
har det blivit en del promenader i parker och längs kanaler
för att få lite svalka, även om det har varit som
att gå omkring i uppvärmd ärtsoppa. Men ändå
har inte det där riktiga sommarnjutandet infunnit sig. Kanske
för att vissenhet och åtaganden hela tiden har krockat
med viljan att softa ordentligt.
Vi
har designat och fixat kläderna vi ska ha på oss på
Roffe & Emilys medeltidsbröllop i Visby, eller rättare
sagt: Jenny har gjort det, jag har mest hejat på. Det kommer
att bli så coooolt.
Har
haft en del att göra med myndigheter. Tyvärr på
ett sinnessjukt Moment 22/Processen-sätt. Jag är helt
övertygad om att Kafka skrev Processen när han var sjukskriven.
Har skickat intyg, blanketter och formulär en masse
mellan myndigheter. Har lätt hållit minst tre tjänstemän
med jobb på heltid. Försäkringskassan kräver
intyg från AF, AF behöver intyg från AMS, A-kassan
vill ha intyg från FK osv
Den
här patetiska byråkraticirkusen har lyckats undanhålla
mig inkomst i drygt två månader nu, och gud vet om intygen
någonsin kommer att synkas ihop mellan myndigheterna på
ett sånt sätt att det innebär att jag får
några pengar (Försäkringskassan
är hittills värst med en reaktionstid segare än en
bakfull sengångare). Tur att vi hade lite undanstoppat,
annars hade det varit läge för kattmat och parkbänk
nu...
Jag
tvivlar starkt på att det finns någon som fuskar med
sjukskrivningen - ingen människa vid sina sunda vätskor
har ork eller råd. Är man inte ruinerad, deprimerad och
har magproblem innan man blir sjukskriven har man det garanterat
efteråt.
Nu
har bägaren runnit över. Jag har fått nog. ALDRIG
igen att jag ska befinna mig i den sits att jag måste förlita
mig på myndigheter för att hålla mig på fötter.
Värre tids-, energi- och pengaslöseri har jag aldrig varit
med om. Nu gör jag slut med byråkratiSverige. Nu börjar
jag bygga mitt eget självständiga rike och imperium. Sorry
honey, I don´t love you anymore - it´s over
När
energin varit på normalnivå igen har jag genast satt
mig vid skrivbordet. Har gjort en hel del research inför omanlighetsprojektet.
Får massor med idéer och uppslag. Snart dags att börja
skriva på det på allvar.
Läste
en bok av en psykoterapeut som förutom manlighetsfakta innehöll
en hel del annat nyttigt. Bl.a. en tabell över "energiläckor",
dvs saker man har för sig som bara snor energi och får
en att må dåligt, utan att ge några andra resultat.
T.ex. ha dåligt samvete, aldrig avsluta saker, svälja
känslor, lyssna för mycket/reta sig på andras idiotiska
åsikter, avstå från val etc. Hittade genast igen
min stora energiläcka - det s.k. smörgåsbordet,
när man rusar iväg mot så många saker samtidigt
att det inte blir någonting av något och inget någonsin
avslutas. Mycket onyttigt. Och så typiskt mig.
Började
genast med att inventera min idésäck och prioritera.
Ironiskt nog är mitt problem att jag har för många
idéer, och att jag vill förverkliga precis alla på
en och samma eftermiddag. Organisationsstrukturering pågår.
Kom
på att jag behöver en hallick också. Jag producerar
en hel del, men jobbar inte så mycket med att avsätta
det. Intresserade ombeds höra av sig. Eller så får
jag bättra mig i den änden
Har
riktat brännglaset till stor del på omanlighetsgrejen,
för den tror jag stenhårt på. Har satt våra
Oknytt i arbete också med att försöka sälja
sig själva.
Blev
oerhört less på mitt ständiga dåliga samvete
- hotellprojektet, som aldrig verkar komma någonstans. Satte
mig bara ned och skrev på ren irritation, och fick klart ¾
på en sittning. Svårare än så var det inte.
Samma
med månadens Strixdeadline, som naturligtvis krockade med
mycket annat. Satte mig ned med tomt huvud, och fick löjligt
mycket gjort på en sittning. Verkar som om bra planering,
fokusering och orubbliga sittningar är receptet. Det är
nu det börjar
Utöver
det här har det hunnits med att umgås med gamla bekanta
och en hel del barnvaktande av Molly, men det är ett eget kapitel
"Jag
vet inte vad det är, men jag ska ha det"
Det
har varit många långväga gäster på G,
men få som slutligen kommit. Annica var i stan, men inte samtidigt
som mig. Mörs frågade om jag ville hänga med och
köra ned en bil till Italien, men det krockade med annat. Jennys
kompis Pamela + pojkvän skulle komma, men det sket sig. De
enda som dök upp efter planerna var Tobbis & Hanna.
Kul
att se dem igen. Vi insåg att vi håller på att
skapa en ny tradition med att träffas varje sommar och dra
över till Köpenhamn, så vi hoppade på tåget
och susade över bron.
Började
med Botaniske Have, som var nytt för T & H. Svettades bland
palmbladen och spiraltrapporna i de viktorianska växthusen,
tittade på de solgassande sköldpaddorna i dammarna och
gled sakta omkring bland växter, fjärilar och sländor.
Mys.
Drog
vidare efter Ströget och andra shoppinggator på en riktig
powershoppingspree. Tror att Hanna myntade mottot för dagen
när hon kläckte ur sig "Jag vet inte vad det är,
men jag ska ha det!". Gick lös på flera 10-kronorsbutiker
och kom ut med fullastade påsar varje gång (fotopapper,
krämer, leksaker, pyngel, te, målerigrejor, you name
it...). Återigen miljöskurk, men det är
kul att shoppa.
Hittade
äntligen, äntligen, äntligen ett par coola skor.
Har förmodligen (minst) en kvinnogen,
för jag älskar skor. (Brasklapp: jag tror
inte på gener och biologism, men det är buskul att skämta
om) Problemet är bara att det som kille bara finns typ
fula & tråkiga loafers och gympadojor. Min bästa
ursäkt för ett könsbyte skulle vara för skornas
skull. Men så såg jag dem - nattsvarta lågskor,
med 5 cm hög sula och nitar. Prissänkta från 1100
till 100. Det finns en (sko)Gud
Hanna
ville till Christiania, och ingen annan av oss hade varit där
så vi hängde glatt på. Fristaden var en pittoresk
samling ruckel med lösspringande hundar, ekologiska grönsaker
och flummiga typer (och det sagt av typ som är
rätt flummig själv). Vissa delar var bohemiskt
charmiga medan annat bara var sunkigt.
Huvudattraktionen
var Pusher street - marknadsgatan där det bara säljs hasch,
marijuana och tillbehör. Rätt mediokert faktiskt. Som
vilken bondmarknad som helst, fast med droger. Vi satte oss och
slappade på en central servering där största nöjet
verkade vara att röka på och spela backgammon. Jag är
lite för rädd om mina hjärnceller för att ha
med det på listan över meningsfulla påhitt. Men
det var kul att se. Enligt ryktet ska danska polisen klappa igen
kommersen för gott så snart turistsäsongen är
över. Last chance to see
Vi
shoppade vidare, men dagen och allt promenerande började komma
ikapp oss. Det var som vanligt stekhet sol, och den svettade orken
ur oss. Jag fick snart rödbrända armar, skavsår
i ljumskarna och fötterna kändes som om brinnande elefanter
dansat macarena på dem. Det var ett par utpumpade, söndershoppade
och mycket fotömma zombier som tillslut rasade ihop på
en uteservering och tankade Carlsberg innan vi vände hem.
Tobbis
& Hanna hade lämnat sin nuttegull & cocoon-period från
förra året och gick nu utmärkt att prata med. Hanna
hade skojiga idéer som jag gärna hjälper till med
om jag får/kan. Ska bli kul att ses igen under lugnare förhållanden,
när det nu blir
Hade
nog behövt en vecka för att återhämta oss efter
Köpenhamnsturen, men redan dagen efter så blev det nya
kraftprov.
Vi
har ägnat mer och mer tid med Molly den här sommaren.
Dels för att det är kul, och dels för att ge Sarah
& Roger en chans att vara annat än bara föräldrar.
Min roll har utökats från att länge ha varit intressant
och spännande mest på avstånd, till att bli en
kul buskompis. Beror förmodligen på att Molly upptäckt
att när andra vuxna blir oroliga och överbeskyddande och
säger "Nej Molly, kom ner, du kan slå dig",
så säger jag "Kommer du inte högre än
så? Kom igen nu!"
Hur
som helst, vi ansåg att det var dags för Molly att få
sova en natt utan sina föräldrar, så när dom
tog in på hotell så checkade Molly in hos oss.
Det
gick förvånansvärt bra. Det var snarare föräldrarna
som led av separationsångest. Molly visade inga som helst
bekymmer över att vara ute på soloäventyr och hade
hur kul som helst med oss. Kanske lite för kul, för det
verkade vara roligare att vara vaken än att sova. Så
det var ett par mycket hålögda barnvakter som lämnade
över Molly till sina betydligt mer utvilade föräldrar.
Att
passa andras barn är mycket nyttigt. Dels är det kul och
ger perspektiv. Sen är det världens bästa preventivmedel.
Jag & Jenny har alltid varit rörande överens om att
inte skaffa barn, men efter ett dygn med en speedad 2-åring
tog vi för säkerhets skull ut batterierna ur våra
biologiska klockor och svetsade fast visarna. Vi föder böcker
och manus istället. Det är inte så lite ansträngande
det heller, men man får sova när man vill :-)

Det
är nog ingen slump att Dio betyder 'Gud' på italienska,
för det är vad han har varit för mig i drygt 20 år,
ända sen Rainbowtiden. Idol är för klent. Jag mer
eller mindre byggde ett altare kring Holy Diver när det albumet
släpptes. Okej då, efter 18-19 så avskaffade jag
mer eller mindre systemet med idoler & husgudar och gjorde mig
själv till center av universum, men Ronnie James Dio har alltid
värderats högt av mig. Han har alltid varit en stor sångare,
låtskrivare och artist.
Därför
kändes lite småknepigt, nästan nervöst, att
se honom för första gången nu, så här
långt efteråt. Gamla hjältar har en förmåga
att falla med tiden. Åren far illa med dem, och som gammal
fan får man distans och blir mer kritisk.
Var
inte så fokuserad innan. Hela veckan innan hade jag känt
mig trött och geggig. Brydde mig inte ens att lyssna in mig
på de gamla plattorna. Det spöregnade på vägen
dit och jag blev dyngsur, men ändå började pulsen
öka utan anledning, och ett lätt pirr spred sig i kroppen
när jag tänkte på vad som väntade.
När
jag kom in på KB var det typ 20 pers där, och i baren
såg jag ett vagt bekant ansikte. Var det..? Jo, ...Jimmy Bain.
Han hängde över bardisken och såg ut som en 80-årig
engelsk student med några Bassetgener i sig. Men så
såg han iofs ut för 20 år sen också.
Det
kom mer folk. Inte fullsatt, men en peppad och trogen fanskara.
Många jeansvästar, trocaderobottnade pilotglasögon,
Maiden t-shirts, kala hjässor och
ja, många andra
gamla 80-tals hårdrocksreliker. Som sagt, i de här kretsarna
står tiden mycket still. Hårdrock är som en subkulturell
kryokammare.
Så
drog det igång. Först med Killing The Dragon, sen klassikern
Straight Through The Heart. Två saker slog mig genast när
min gamla hjälte greppade micken: den ena att han är så
liten. Kort och klent byggd, väldigt späd bredvid sina
bandkamrater. Den andra var att rösten fortfarande var lika
stor som alltid. Varm, omfamnande och kraftfull. Han har inte tappat
något alls röstmässigt. Inte i övrigt heller.
Det var en exakt kopia av den Dio som jag upptäckte för
nästan 25 år sen som stod där bara några meter
framför mig. Jag menar, jösses, karln är ju bara
marginellt yngre än morsan!
Det
fanns fler kända ansikten på scen. Bakom trummorna satt
gamla AC/DC skinnbankaren Simon Wright och imiterade Cozy Powell
så gott han kunde. Redan efter fjärde låten gick
han lös på ett trumsolo som hade sin, umm
charm
(?) på ett Jurassic Park-förlegat
sätt. Jimmy Bain må se ut som en alkoholiserad hund,
men han är en ruggigt stadig basist och scenklippa. Ute på
flanken gömdes en keyboardist vid namn Scott nånting.
Sen det svarta fåret: Craig Goldie. Kvällen till ära
med samma look som en tysk 80-talsraggare, och ett ansiktsuttryck
som om en 7-kilosgädda precis simmat upp i analen på
honom, eller så försökte han se hård ut, vad
vet jag...
Jag
hatar Craig Goldie. Han är musikaliskt och scenmässigt
lika intressant som en kökshanduk från Åhléns.
Han har varken egen stil eller personlighet, han bara är.
Som en dansbandsmusiker med distad gitarr. De gånger det inte
var perfekt var det tveklöst Goldies fel.
Och
på gräsen till perfekt var det. Häpnade över
hur bra det lät. Vilken energi det bjöds på från
scenen. Må de vara gamla och opoppis, men sannerligen inga
föredettingar.
Ronnie
James Dio själv dominerade självklart. Vilken artist!
Artig och ödmjuk och uppmärksam - mer som en hjärtlig
brittisk pubägare än en legendarisk amerikansk hårdrocksikon.
Hela tiden i dialog med publiken, både i stort och med enskilda.
Missade inte en chans att gå ner och skaka hand med så
många han kunde och snacka med oss en och en. Fantastiskt
showmanship! Receptet för att behålla sin storhet och
sina fans.
Gensvaret
var enormt. Vi var bara några hundra där, men vi lät
som flera tusen. Det var fullt ös hela tiden. 'It´s
like playing for your family'. Ja, så var det. Sådär
hårdrocksmagiskt gemensamt.
De
körde någon slags anthologygrej med låtar från
hela eran - Sabbath, Rainbow, Dio. Ofta låtar som inte körts
på scen på flera år, som Stargazer, I Speed At
Night, Mob Rules, We Rock m.fl. När Holy Diver, Heaven &
Hell och The Last In Line avlöste varann var det gemensam orgasm
i publiken. Var längesen jag såg folk så saliga
(utan att någon fotbollsseger varit inblandad).
Att sen avsluta med ett medley med Rainbowklassiker som Man On The
Silver Mountain och Long Live Rock ´n´ Roll var genialt.
Tack, tack, tack snälla Dio för att du inte falnat och
blivit en sellout eller föredetting!
Att
få uppleva en lyckad hårdrockskonsert och nöjet
att en gammal hjälte fortfarande beter sig som en hjälte
är energiprozac. Jag var seg sen en vecka tillbaks, men redan
innan första riffet kände jag hur energin sipprade tillbaks
igen, och efter konserten var jag som en ny människa. Hur kunde
jag glömma det?


Peterix Planet september 2003
Peterix
tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från
livet...
Att
läsa:
I en inte alltför avlägsen framtid har företagen
tagit över helt (utom i vissa socialistfästen,
som t.ex. Frankrike) och de anställda bär företagens
namn. När Hack Nikes nya jobb blir att skjuta ungdomar för
att hypa lanseringen för ett par nya skor bryter helvetet lös.
Jennifer Government - en av
de sista som inte bara bryr sig om business, sätter efter de
samvetslösa marknadsförarna. Max
Barry har gjort en smart, rolig, svart, vass och actionspäckad
satir över kapitalismen och marknadskrafterna. Redan en klassiker!

Någon
sa att de namn historien kommer att bära med sig från
vår tid förmodligen blir Skywalker, Frodo och Harry Potter.
Det påhittade har alltid en förmåga att bli mer
levande än verkligheten. Har själv plöjt igenom Harry
Potter böckerna i sommar. Det är ingen dålig svit
J.K. Rowling har åstadkommit.
I takt med att Harry har växt har även innehållet
i böckerna mognat och blivit mer dramatiskt. Den senaste -
Harry Potter and The Order of The Phoenix
är den hittills bästa. En sån där bok som man
bara ska läsa ett kapitel till i innan man släcker
sänglampan, för att sen upptäcka att morgonsolen
har gått upp. Trots sina 766 sidor (mer än nya testamentet)
skriker man efter mer. Jag tar av mig hatten för Rowling. Hon
har skapat ett storverk i klass med Star Wars och Sagan Om Ringen.
Och än har vi två böcker att vänta innan Harry
Potter-sviten är klar.


Ur
högtalarna:
Är fortfarande helt såld på Soilwork
och lyssnar i stort sett inte på annat än deras grymma
fetriff och suveräna melodier.
Webbsidor:
Hos Flaming
Angels hittar man coola och udda kläder m.m. Och även
om man inte gillar kläderna så är sajten så
ursnygg att bara den är värd några minuter av ens
liv.
Kolla
även in alla nya teckningar och serier på JennyHolmlund.com

Citatet:
"Sunt förnuft är summan av fördomar förvärvade
vid 18 års ålder" - Albert
Einstein

Välkommen
till världen: Lilla
Betty, som Erik P. & hans Sofie producerat fram nu
i början på augusti.

Trött
man blir: Årets
skitreklam alla kategorier måste vara Vodafones
freakshow med "hippa ungdomar" vars livsfilosofier tyder
på en gemensam IQ lägre än flytande tvål.
Visst, jag anar ironi och inhyrda skådisar, men det finns
en ruggig tanke att det kan vara på riktigt. Och om inte,
vem vill Vodafone ha som målgrupp - pundhuvuden som inte klarar
att öppna kylskåpsdörren utan kvällskurser
och mentorstöd? How are you? Pundig som navel-ludd! Har idiotin
blivit cool? Trött man blir...

Film:
Ibland försvinner de mest lysande filmer helt i anonymitetens
glömska helt utan anledning, och hamnar i något tyst
hörn i videobutiken. En sån höjdarrulle är
Below - en tät, superkuslig,
intelligent och lysande sammansatt ubåtsrysare. Men glöm
inte att köpa med dasspapper hem när ni hyr den. En guldklimp!
En
annan guldklimp är Cubic,
som Equilibrium av någon
fullkomligt outgrundlig döpts om till när den hamnat på
videohyllorna i Sverige. Den är ett snyggt actiondrama om en
framtid där känslor är förbjudna och hämmas
med droger, och kännande människor avrättas av speciella
munkpoliser - Tetragrammaton clerks - specialister på pistolkampsporten
Gun-kata. Det är snyggt, coolt och originellt, även om
det har snotts en hel del. Storyn är nästan 1984 rakt
av, och fighterna och estetiken luktar misstänkt Matrix. Men
det finns sämre ställen att sno från. Hyr!
När
ni ändå är i videobutiken finns det två mycket
sevärda rullar till. Den ena är Hideo "Ring"
Nakatas nya film Dark Water.
Precis samma sjukt skruvade känsla och bisarra barn som i Ring.
Spara en dassrulle från Below när ni ser den. Mycket
bra är även Stephen Kings miniserie Rose
Red om något så orginellt som en hemsökt
herrgård. Men ändå bland det bästa som transformerats
från Kings penna till rutan.

Filmrepliken
:
"I'm prepared to scour the the Earth for that motherfucker.
If Butch goes to Indochina, I want a nigger waiting in a bowl of
rice ready to pop a cap in his ass" - Marcellus i Pulp
Fiction

Månadens
10-lista:
Våra vanligaste reklamfloskler, och vad de egentligen
betyder...
- Med
noga utvalda ingredienser - våra övriga
produkter slänger vi ihop av diverse slattar från garaget
-
Balsam med havreprotein och vitamin
D - hår är död vävnad och
kan inte tillgodogöra sig detta, men silverfiskarna under
badkaret har aldrig mått bättre
-
Nu ännu godare smak
- och vi blev av med råttorna i fabriken också
-
Viktminskning redan efter 14 dagar
- du kommer inte att ha råd att köpa mat på minst
en månad efter att du köpt vårt bantar-kit
-
Reducerar fina linjer i ansiktet
- dammtorrt efter 4 timmar, sandpappra mellan varven
- 25%
mer till samma pris - 25% mer förpackning
alltså...
-
För det är du värd
- betalar du 800 spänn för en fingerborg med fuktkräm
ökar värdet på ditt ansikte med 36% på svarta
börsen för organhandel
-
Passa på! Specialerbjudande
bara denna vecka - nästa vecka måste
vi av konkurrensskäl sänka priset
-
Garanterat resultat
- ...för våra aktieägare
-
Nu ännu bättre
- det var inte tekniskt möjligt att göra den sämre
TV:
Världens coolaste serie är tillbaks på TV3 på
tisdagskvällarna - Witchblade.
Samma kanal har även gjort sitt första
(och förmodligen sista) genidrag genom att visa ett
av världens bästa program, Saturday
Night Live, varje vardagskväll. Fram med champagnen!

Gott
råd :
Allt som behöver säljas med hjälp av göteborgare
är inte värt att köpa.

Livet
på Peterix planet:
Först av allt en liten disclaimer:
ta inte det som står här så jävla bokstavligt.
Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt
och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir
lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag
ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma
sätt som jag gör (det här är ju min planet),
och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på
gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...
Värmebölja
del 2
Av
någon anledning blev augusti betydligt mer semestrig än
resten av sommaren. I varje fall för mig, Jenny har duktigt
slitit hårt med sina uppdrag. Hade faktiskt tänkt att
slita med projekt & planer själv, men det blev mest bara
mmm
annat
Ungefär som juli som var tänkt
att bli those lazy hazy crazy days of summer, men kom på andra
tankar utan att fråga oss.
Augusti
bara flög förbi medan jag försökte stiga upp.
Kanske var det någon säkerhetsventil i mig som säkrade
en strulmånad innan höstknegandet drar igång. Kanske
var det gammal hederlig slöhet.
Värmeböljan
fortsatte i varje fall under första halvan av augusti. Sneglade
på en offentlig termometer en normalhet dag, och den visade
+37. Har svettats i såna mängder att jag allvarligt funderat
på att hyra ut mig själv till Sudan som bevattningsanläggning.
Ironiskt
nog resulterade hettan i att jag tillslut blev förkyld. Jag
vet att man inte kan skylla förkylningar på temperaturer,
men min kropp reagerar faktiskt som den gör när den utsätts
för drag och stora tempväxlingar, och stekhetta i kombination
med fläktar och AC överallt orsakar lätt blixtsnabba
dippar på tjugo grader. Tack vare det har jag gått omkring
och varit småsnuvig under större delen av värmeböljan,
och det på det där halvdana sättet när man
inte är dålig nog att gå i däck ordentligt,
men tillräckligt krasslig för att inte orka med några
större grejer. Efter ett härligt men friskt havsdopp i
Gislöv bestämde sig dock bacilluskerna för att gå
in för saken på heltid.
Låg
med feber och rosslig hals i en dryg vecka. Såg det som en
slags minisemester och hyrde massor av skräck på DVD
som jag frossade i tillsammans med glass i stora lass (glass
är bra för dåliga halsar, så det så).
Det
har dock funnits perioder då jag varit tillräckligt "normal"
för att göra saker. Vi var bl.a. ut och tog över
Gislöv vid två tillfällen. Det första var en
strategisk miss. Det var samma helg som Gislövs marknad. Vi
gissade att den inte skulle vara större än det lokala
fotbollslagets lotteristånd samt några glin som sålde
kokosbollar för att få ihop till skolresan. Vi fick dock
snart lära oss att när obygden firar gör den det
ordentligt.
Gislövs
marknad bestod av ett stycke kringresande tivoli modell minst-lika-stort-som-Gröna-Lund
med tillhörande smurf-rave brölandes ur varje karusellhögtalare,
en minst lika omfattande knallemarknad full med allehanda smörja,
samt en satansnnåsåinihelvete massa folk från
tidigt på morgonen till sent på natten - alltsammans
precis utanför infarten. Sist men inte minst: själva parkeringen
låg på tomten bakom huset. Vi var omringade av fjortisdisco,
countryartister och marknadshysteriska bybor dygnet runt. Vi hade
fått mer lugn o ro inne i en påslagen torktumlare.
Andra
gången var betydligt lugnare. Då passade vi på
att säla omkring i havet, känna strandsand mellan tårna,
åka häst & vagn med Idha och Molly, dega i soffan
och mysa med Saga.
Smög med mig lite manus och böcker, men de låg mest
och samlade damm. Ingen direkt jobbmånad
Malmöfestivalen
passerade obemärkt. Dels synkade den ihop sig med min förkylningsperiod,
men det gjorde inget för jag har sett skolavslutningar med
mer imponerande repertoar. Vad hände? Den var ju så bra
i fjol? Den enda festivalaktivitet jag ägnade mig åt
var friterad ananas med glass när jag råkade passera.
Boring!
Sen
åkte vi till Visby för att vara med om Roffe & Emilys
bröllop och medeltidsveckan. Men det är ett kapitel för
sig.
Nu
verkar värmeböljan ha lagt av för den här sommaren.
Från att ha gått omkring och svettats halvnaken har
skor och jacka fått plockas fram, och det på mindre
än vecka. Känns som en månad har snabbspolats förbi.
Regn och moln varvas med fortfarande hyfsat varma dagar, men man
känner redan av den där lilla ändringen i luften
som stilla viskar att hösten är på väg. För
mig är det här den sorgligaste tiden på året
- när sommaren sakta dör bort och inte kommer tillbaks
förrän efter en lång, kall och mörk vinter.
Nåja.
Jag kunde ha haft ett skitjobb som gjorde saken värre. Ett
skitliv. Nu är ju allt det där mer än underbart.
Men en människa måste få ha något att beklaga
sig över för att vara helt lycklig :-)
Känner
mig laddad inför hösten. På schemat står bokmanus
och hotellavsnitt. Äntligen få några projekt helt
slutförda för en gångs skull. Se till att några
av de gamla idéerna kommer ut och gör rätt för
sig. Få fason på den trötta bulldegen till kropp.
Det här är en höst för aktivitet, slutförande,
rörelse och resultat.

Jag
önskar att jag kom ihåg hur jag träffade Roffe för
första gången för en sisådär 7 - 8 år
sen, men den episoden är en enda gigantisk minneslucka orsakad
av den kvällens intag av skeppslaster med alkohol.
Efter
vad jag har fått återberättat så var det
en nyårsafton i Luleå (95/96?),
att vi skålade in det nya året med att halsa hembränt
ur 2-liters PET-flaskor (vilket bara var toppen
på isberget vad det gäller min drink-konsumtion den kvällen),
att jag av någon anledning var utklädd till en av snutarna
i Beastie Boys-videon Sabotage (med tillhörande
70-tals polisonger, tysk porrmustasch, pilotbrillor med spegelglas
och pistol i axelhölster), och att vi mycket stökigt
forcerade oss in på en fest vi inte var bjudna till med hjälp
av min Glockkopia och Roffes tång (av någon
anledning befann sig ingen annan i samma rum som Roffe & mig
under hela den festen sen).
Minneslucka
eller inte, det var i alla fall början på en underbar
vänskap. Roffe, och hans själs älskade Emily, är
bland de mest älskvärda, vackra och underbara människor
som någonsin formats av en bunt kolatomer i detta universum.
De har dessutom stått för någon slags ren, ädel
och oförstörbar kärlek i dessa tider av svek och
separationer. Tvekade därför inte en sekund när inbjudan
till deras bröllop tillslut, efter nio år av väntan
från omvärlden, damp ned. Att vigseln dessutom skulle
ske under medeltidsveckan
i Visby, en tillställning som Roffe & Emily velat släpa
med mig på i flera år, gjorde inte saken sämre.
Jenny
hade slitit hårt och väl med vår medeltidsoutfit,
så med den i bagaget gav vi oss iväg. Efter en 8 - 9
timmar ombord på buss-tåg-buss-färja-taxi kom vi
slutligen fram till Visby. Första gången jag satte min
fot på Gotland, efter att ha legat i startposition i flera
år. Och vilken plats, vilken magisk och vacker plats
Vi
hyrde in oss i en villa en bit utanför ringmuren. Budgetboende,
men funkade tillräckligt för att tillfredsställa
våra behov tills vi är i den position att vi kan bo på
lyxhotell. Området där vi bodde var lika Gotländskt
och medeltida som en villaförort till Eskilstuna, men efter
en kvarts promenad passerade vi Östra porten och kom innanför
ringmuren, och
oh shit!
Visby
på sommaren är förmodligen den vackraste plats jag
någonsin satt min fot på. Första timmarna gick
vi bara omkring och pep ooohh! och aaahh!, svepte
omkring med kameran och led av estetiskt överslag. Tillslut
fick all skönhet det att bara snurra i huvudet. Alla ruiner
efter kyrkor och kloster, ringmuren, havet, rosorna & trädgårdarna,
de gröna kullarna utanför muren, Pippi Långstrump-gatorna
och husen. Det går inte att i ord beskriva hur vackert det
är där. Kolla
bilderna istället. När solen sakta gick ned över
havet och togs över av en stor, rund måne och gatlamporna
kastade sitt varma sken på muren och ruinerna
sååååååå
romantiskt!
Antar
att medeltidsveckan gjorde sitt till. Själva Visby ser tusen
år gammalt ut, fast i fungerande form. Och när alla människor
synkar ihop sig själva med den tidsandan backas bandet till
1200-talet. Inte bara utseendemässigt utan även på
alla plan. Någonting händer i huvudet och nutiden bleknar
bort för ett tag. Synd bara på alla fulla citykids som
spräcker illusionen.
Vigseln
var på lördagseftermiddagen vid ruinen efter st: Olofs
kyrka i Biologiska Trädgården. Solen stekte och alla
var stiligt uppklädda medievalstyle. Roffe & Emily var
vackrast av alla i grönt. En perfekt dag för bröllop.
Själva
akten var exemplariskt över på mindre än tio minuter.
Borgerlig vigsel utan psalmer, sånger eller tänkvärda
ord. Suck
tänk om alla vigslar kunde vara så
En gammal filur med långt, grått hår, bedrövliga
tänder men i en auktoritär outfit i svart med stora saker
runt halsen sa några svårhörda ord sen var det
över och blev fotoorgie och kramkalas som sen förvandlades
till en parad som marscherade från det hörn av Visby
där vigseln hållits till det andra hörnet där
Effes, platsen för middagen och festen, låg.
Effes
är en gammal krog som är byggd utifrån själva
ringmuren, och är mycket atmosfärisk. Jag vet inte hur
det ser ut där under resten av året, men under medeltidsveckan
finns det inte mycket där som andas 2000-tal (utom
toaletterna, tack o lov).
Vi
bjöds på det legendariska dricku, som smakade sötat
diskvatten som en sork drunknat i, och intog sen hela övervåningen.
Middagen var en buffé som huvudsakligen bestod av stora,
döda, helstekta djur med mycket honung. Och ost, massor av
ost. Det fanns kniv och gaffel, men de flesta gick into character
och använde händer, kniv & yxa.
Bland
gästerna fanns mer än en magiker som hoppade upp bland
borden och körde diverse tricks. Som t.ex. att spika in spikar
i näsan, sätta fast sedlar på Roffes bröst
med häftpistol och ett korttrick som slutade i att magikern
spydde upp det rätta kortet.
Kören
Gröna Gardet sjöng bedövande vackert. Vi samlade
sjungandes ihop en kedja av levande ljus och baren låg bara
två steg bort. Föredömligt befriat från tråkiga
tal och släktinterna visdomsord. Underhållande!
När
maten försvann gick det hela över i det klassiska rumla-omkring-med-glas-i-handen-och-surra-med-allt-och-alla-tillståndet.
Det var förvånansvärt lite folk jag kände där
med tanke på att jag bara hängde med Roffe &
Empo & C:o en gång i tiden, men det har väl hunnit
hända en del med deras vänkrets sen jag flyttade från
stan. Strunt samma, fest är fest.
Lite
senare hoppade en tysk medeltidsduo kallad Wolgemut upp på
scenen. Hade hört en del gott om dem tidigare av Roffe, och
var nyfiken. De såg ut som några som kickats ur Scorpions
på 70-talet och sen dess levt i någon medeltidsenklav
i Christiania. Den ena av dem bestod mest av grått, burrigt
hår och en stor pälsbeklädd trumma. Fast senare
under kvällen plockade han även fram en harpa som han
lockade vackra toner ur. Den andra var smal som en piprensare och
gick skickligt lös på en säckpipa modell granatkastare
instoppade i en dammsugarpåse.
Kan
inte påstå att medeltidsmusik går varm på
stereon hemma i vanliga fall, men just den här kvällen
var det helt rätt. Det svängde faktiskt rejält. Skyller
en hel del av svänget på medeltidsstämningen, festglädjen,
den minst sagt entusiastiska publiken och sist men inte minst -
promillehalten i blodet. Det går att ösa till pausfågeln
i P1 om man bara är full nog
Gav
upp rätt tidigt. Var för trött för att orka
med en all-nighter. Mötte på vägen hem en igelkott
som gick och fnös efter ringmuren. Det är kul med bröllop
På
söndagen skakade vi av oss bakfyllan så gott det gick
och tog oss innanför muren för att få ytterligare
en skönhetsdos av Visby. Kameran gick varm på alla ruiner
och det var en mycket bra plats att vara trött & bakis
på, trots alla människor.
Vi
gick omkring ett tag på marknaden, men det enda som inhandlades
var ett sol/måne-halsband i tenn som jag inte kunde låta
bli. Det fanns många frestande svärd, ringbrynjor, silversmycken,
kläder och annat medeltidsskojigt, men vår skrala reskassa
sa 'en annan gång'. Funderade på att se det sista tornerspelet,
men vi hade inte riktigt energin till det. Gick istället tillbaks
till sängen och sov större delen av eftermiddan/kvällen.
Vaknade
av att Roffe ringde och undrade om vi ville komma ner till Effes
för en sista öl. Och det var klart att vi ville. Lustigt
nog blev sista kvällen bättre än själv bröllopsfesten.
Mer avslappnad och spontan. Lättare att få kontakt med
folk. Vi tänkte det klassiska "bara ta en öl"
och säga tack och hej. Många timmar och öl senare
satt vi fortfarande kvar och hade hur kul som helst. Själva
grejen med medeltidsveckan är att oavsett om man aldrig setts
förr så är man bästa vänner sen gammalt
bara man har medeltidsoutfit. Ett enda stort gäng med svärd,
yxor, horn, hår, skägg och bägare. Det blev en varm
och gemytlig kväll med många nya vänskapsband. När
vi gick hojtade vakterna "ses igen nästa år"
efter oss, och vi visste att det var sant.
Det
är ingen ide att försöka värja sig undan medeltidsveckans
charm och Visbys skönhet. Men nästa år ska vi vara
rika och utvilade.
Om inte annat är den 9:e augusti 2053 redan inbokad för
guldbröllopsfest på Effes. Shit, då måste
jag alltså hålla mig vid liv tills jag blir 84
Pappersbröllop
Ett
år går fort. Ruskigt fort. Tyckte det bara var någon
vecka sen jag stod där på bryggan och sa 'Ja' till Jenny.
Men vilket underbart år!
När
skon passar är allt så enkelt och smärtfritt. Man
får varandra att växa. Det är en form av magi. Jag
skulle kunna vara långrandig i flera tusen tecken över
hur fantastiskt det är att vara gift med Jenny, men jag nöjer
mig för tillfället med att konstatera att det är
det smartaste jag gjort.
Firandet
av vår bröllopsdag utsattes dessvärre för flera
sabotage. Sydsvenskan sabbade Yvonnes fantastiska foto genom att
beskära det och köra det i svartvitt. Nötter!
Sen
har Försäkringskassan satt nya rekord i inkompetens och
strul. Efter att ha begärt in intyg i senaste laget, begärt
in fel intyg, dröjt med att berätta det för mig osv,
har de nu slutligen dessutom lyckats med att slarva bort handlingarna
och försenat min utbetalning ytterligare en månad.
Det här gjorde att vi var tvungna att låna ihop till
vår jubileumsmiddag. De flesta myrstackar har bättre
fungerande byråkrati än FK. Dubbelnötter
Hur
som helst så ville vi ta igen förra årets bröllopsmiddag
på Årstiderna
i Kockska huset. Då var vi så knockade av den intensiva
vigseln att ingen av oss minns hur det smakade. Vi var en smula
utslagna i år också. Kvällen innan hade Jenny varit
ut med Agnes, och jag hade försökt skölja bort irritationen
över FK:s inkompetens med hjälp av ett flertal stora B-52:or
(Baileys, Cointreau & Whisky). Men det
här var en annan sorts trötthet som tillät oss att
vara närvarande i nuet, om än gäspande.
Satte
tänderna i en renfilé med kantareller och rösti,
och en cremé caramel till dessert. Porr i munnen säger
jag bara. Ibland är mat så god att tungan får orgasm.
Och det hela var mycket romantiskt i all sin trötthet.
Det första året av många



Peterix Planet oktober 2003
Peterix
tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från
livet...
Att
läsa:
Åh vad jag älskar produktiva författare! (om
de är bra vill säga...) Knappt ett år sen
sist och redan en ny bok från Chuck
Palahniuk - Diary.
Är den bra? Duh! Självklart! Chuck har hittills inte klämt
ur sig en svag text, och han tänker tydligen inte börja
nu. Diary är som vanligt en svart historia. Den här gången
om Misty - en grå och bitter kvinna med bortglömda konstnärsdrömmar
som tynar bort i ett litet ösamhälle. Efter att hennes
man hamnat i koma efter ett självmordsförsök finner
man att han skrivit mystiska och hatiska budskap i dolda rum i hus
han byggt om. Öborna blir mer och mer angelägna att Misty
ska börja måla igen, och hennes svärmor tycks veta
vad som ska hända i hennes liv innan det sker... En suggestiv
rysare i Rosemarys Baby stil. Diary.

(Fotnot:
Chuck är för tillfället ute på turné
för att promota Diary. Vid föreläsningarna läser
han Guts - en story ur sin kommande novellsamling. Enligt rapporter
har hittills 27 åhörare svimmat vid uppläsningarna.
Wow!)
Jag
behöver inte vara särskilt partisk för att hävda
att min gamla lärare, mentor och vän Carsten
Palmaer är en mycket kul och intelligent kille.
Han funderar över hur journalister med flexibla samveten och
tveksamma agendor gett flera ord i vårt språk nya betydelser
i och med att nyheter och propaganda flutit samman. Resultatet -
Liten Ordlista För Nusvenskar
- som kan läsas varje månad i Ordfront
Magasin har nu även samlats i bokform.
En sylvass och mycket rolig satir över den omvärldstolkning
media tvångsmatar oss med varje dag. Exempel:
Kultur
-en, -er - form av mänsklig kommunikation som
framför allt intresserar ensamstående medelålders
kvinnor och följaktigen förtjänar att mötas
med samma omsorg och respekt som dessa.
Planekonomi
-n, -er - onaturligt och föråldrat system
där personer som utsetts på politiska grunder gör
upp planerna. Motsatsen kallas marknadsekonomi, där
personer som hederligt ärvt sina pengar gör upp planerna.

Ur
högtalarna:
De gamla misantroperna i Killing Joke
har vaknat till liv och klämt ur sig en ny CD. Och vilken fetsmäll
till platta! Förmodligen det vassaste och vitalaste de någonsin
gjort. Grymma betongriff, Jaz argare än någonsin och
Dave Grohl på besök bakom trummorna. Ett soundtrack för
er som gillar att se hösten i svart.

Ramlade
över ett mycket intressant band, som dessvärre inte finns
längre. Men Joydrop hann
med två plattor - Metasexual
och Viberate, som är mycket
värda att upptäckas. Hur det låter? Tänk er
någonting mellan Depeche Mode och Alanis Morissette, men det
är ändå inte ens i närheten. Lyssna själva...

Webbsidor:
Mina gamla idoler Wendy
& Lisa har precis öppnat upp sin nya sajt. En smart
och originell orgie i ljud och bilder.
Thomas
Kreyns bilder är snygga, stilistiska och en smula kinky.
Nylanseringen
av Alien
promotas av en grym flashsajt.

Citatet:
"Om man inte har gräsfläckar på knäna
när dagen är över bör man allvarligt fundera
över sin livsstil" - Kalle &
Hobbe

Höstdrycker:
Lipton:
Amber och Vanilla, Twinings Cherry, ett engelskt örtte med
rostad mandel som jag glömt namnet på, Irish Cream Cappucino,
varm O´Boy med en tesked snabbkaffe i, Grönsteds Monopole,
Mount Gay, Mandarine Napoleon

Pryl:
Har
tillslut gett upp och skaffat ny mobil (naturhistoriska
museumet hör av sig varje vecka och vill ha med min gamla Nokia
till deras samlingar). Jag har bara tre krav på en
mobil: att den går att ringa med, att den ser cool ut och
att man kan spela in egna ringsignaler. Den enda jag hittade som
grejar det är Siemens
M55. Cool X-design med blinkande lampor, och den stöder
wav.format så det går att använda vad fan som helst
som ringsignal. Så snart jag klurat ut hur kommer jag att
ha bl.a. inledningsriffet till Killing Jokes Millennium som signal
:-)

Film:
Trodde aldrig att jag skulle få se anime på svensk bio,
men tack o lov hade jag fel. Spring genast iväg och se Spirited
Away! Jag lovar att ni inte kommer att ångra er.
Japanerna har ett helt annat synsätt på tecknad film.
Den här filmen är så fantasifull och har såna
underbara karaktärer och miljöer att man nästan behöver
fyllna till efter filmen för att klara övergången
till verkligheten. Teckningsstilen är så vacker att den
får Disneys bästa att se ut som smörjan som går
på TV3 på helgmorgnarna. Det här är film som
vi aldrig sett den förr. Bara bäst!
När
ni sen känner hungern efter mer anime letar ni reda på
Princess Mononoke och Ghost
In The Shell på DVD.

Filmrepliken
:
"If I'm not back in five minutes... just wait longer!"
- Ace Ventura i Pet Detective

Månadens
10-lista:
Alla kan vi göra något för att minska miljöproblemen.
Här är några enkla vardagstips:
- Stoppa
pälsindustrin - sprayfärga minkar rosametallic
-
Bilar förorenar - stjäl en bil och dumpa den i hamnbassängen
-
Kasta tårta på ett kärnkraftverk
-
Spara energi - stig inte upp
-
Återvinn - rota i soporna utanför McDonalds
- Bevara
den biologiska mångfalden - sprid flatlöss
-
Spara papper - skicka inte in deklarationen
-
Tvättmaskiner slösar med energi och kemikalier - använd
samma underkläder i minst en vecka
-
A-lagare och uteliggare är våra mest resurssnåla
medborgare - sup ned dig
-
Värm ditt hus med alternativ energi - sätt eld på
grannen
TV:
Fab 5 (aka Queer
Eye For The Straight Guy) är höstens program!
Ett gäng hippa bögar som stylar om sunkiga heterokillars
lägenhet, garderob och livsstil. Make over, matlagning och
Äntligen hemma i ett. Fantastiskt roligt och underhållande,
och högre garvfaktor än de flesta sit-coms. Vad har hänt
med TV3? Varför visar de bra program nu efter alla år
av stinkande gödsel?

Butik:
Invandrarhaken på hörnet. I varje kvarter finns det i
regel minst en liten Livs med diverse brokiga varor från alla
jordens hörn. I vårt Hörnhak har jag hittills hittat
smaskig kalkonsalami, skitgod tysk choklad, ett hårfärgingsmedel
jag inte fått tag i på tre år, svårt snaskiga
kakor, och jag har bara börjat leta. Bäst av allt är
att det är så billigt att man tror att de glömt
att slå in 2/3 av varorna. 2 liters Dr Pepper, Ostbollar och
en chokladkaka för 35:- Unbelivable!

Livet
på Peterix planet:
Först av allt en liten disclaimer:
ta inte det som står här så jävla bokstavligt.
Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt
och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir
lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag
ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma
sätt som jag gör (det här är ju min planet),
och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på
gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...
Skrivmaskin
Den
store filosofen Nalle Puh sa en gång att det finns ett ögonblick
som faktiskt är bättre än när man äter
honung, och det är stunden precis innan man äter
honungen. Precis så känner jag för hösten,
fast tvärtom. Vintern är tveklöst värst, men
hösten är den där stunden precis innan vintern.
Den
där stunden kom så plötsligt i år. Ena sekunden
sprutade det svett ur varenda por och det var inte lönt att
slå på spisen för att få något kokat
- nästa sekund så började strumporna dyka upp i
tvätten igen, vädringsglipan i fönstret stängdes
på kvällarna, tekonsumtionen ökade med typ en liter
per dygn, värmeljusen hittade fram ur sin låda och en
hel drös med serier började på tv´n. Jepp,
det är definitivt den där tiden på året
Bästa
botemedlet mot den här skitårstiden är för
mig att jobba stenhårt med mina bästa idéer så
att de kan generera oförskämt mycket pengar som sen kan
omsättas till vistelse på sydligare breddgrader kommande
vintrar.
Jag kan lätt förlåta hösten för dess existens,
om bara min vinter befinner sig på rätt sida +20
Andra
saker som hjälper att hålla hösten stången:
bio & dvd, starksprit (förslagsvis rom
och cognac), smaskiga middagar, Simpsons, strandfoton från
sommaren, göra egna skivor, Soilwork och annan metal på
maxvolym i lurarna. Och böcker förstås - massor
med böcker. Trycker i mig ca 1-2 i veckan just nu.
Eftersom jag tar in så hög halt av akademiska skrifter
i researcharbetet så kräver min hjärna extrem fiction
som motgift, så det blir i stort sett bara skräck &
fantasy. Det finns inget bättre än att åka iväg
till en annan värld när den riktiga börjar kännas
tråkig, kall och dyster.
Okej
då. Till septembers försvar ska faktiskt nämnas
att det dykt upp flera soliga t-shirtdagar trots de gula löven.
För mig får hösten söla hur länge som
helst.
Arbete
ja. Har faktiskt bara haft fokus på en sak hela den här
månaden: skriva.
Har ägnat boken ca 80% av skrivtiden och fördelat resten
på Hotellet och Strix (trots förlorad
entusiasm pga deras ekonomiska trassel).
Har
skrapat ihop allt det underlag jag behöver så nu är
det "bara" att göra det till en bok. Men det känns
inte som något som helst problem. Har gjort så bra förarbete
att det mest går ut på att renskriva och tajta upp.
Och det är buskul!
Helt
stick i stäv med min planering har den mesta tiden gått
åt till att överhuvudtaget lyckas parkera mig vid datorn
och klicka igång Word. Förstår inte att det ska
vara så svårt. Det försvinner lätt en halv
dag i "Jag ska bara..." Det är frilansarens förbannelse
att basa över sig själv, helst när man är så
lat som jag. Själva skrivandet har däremot gått
snabbt som satan, flera sidor i timmen. Trodde det skulle vara tvärtom.
Om jag bara jobbar mer med min arbetsdisciplin så blir det
här lysande.
Själva
den kreativa processen har vänt upp och ned på mig.
Till en början sov jag knappt. Vaknade vid åtta på
morgonen - FRIVILLIGT! Det har aldrig, aldrig, aldrig någonsin
hänt i hela mitt liv. Förmodligen inte ens när jag
var bebbe. Men jag har varit så rastlös i skallen att
så fort den fått minsta lilla medvetande att hugga klorna
i har jag varit vaken. Astrött, men vaken.
Det
här vände dock efter ett tag och jag har gått igenom
en drös olika faser mellan speedad och supertrött. Senaste
veckan har jag knappt tagit mig upp ur sängen till elva.
Ser
verkligen fram emot att få klart den här bebisen. Det
är det första större jag gör helt själv
som inte är på beställning. Och jag äääälskar
den här idén. Inte undra på att jag är uppskruvad
som en 5-åring kvällen innan julafton.
Motvind
Den
här månaden har heller inte varit utan sina motgångar.
Hela cirkusen med min sjukpenning fick ett passande avslut. Efter
tusen byråkratiska misstag och drygt två månader
försenat, fick jag tillslut pengarna. Jag hann vara glad i
nästan 30 sekunder innan jag märkte att det saknades flera
tusen. Efter en snabb koll visade det sig att den intelligensbefriade
kretin som har mage att kalla sig min läkare hade skrivit fel
på mitt intyg. En pyttesiffra fel och flera tusen mindre i
min plånbok.
Jag blev oerhört förvånad när det faktiskt
gick att rätta till och pengarna slutligen hittade fram. Jag
hade väntat mig ett 'Hoppsan' och sen inget mer.
Hela
den här cirkusen har varit ett deltidsjobb för mig i nästan
tre månader, hur mycket är det värt i förlorad
inkomst? Det har dessutom varit mer stressande för mig än
om jag skulle ha jobbat. Om de är ute efter att få folk
att inte vilja bli sjukskrivna har de hittat helt rätt metod.
Samma
dag som jag fick den felaktiga sjukpenningen blev jag dessutom informerad
om att Strix dras med tillfälliga ekonomiska problem och måste
dra ned på utgivning, sidantal, antagna texter och arvode
under hösten. Bajs!
Gissa om det blev skräckfilm, ostbågar och starksprit
för mig den dagen
Sen
kom 11 september.
Jag
är svår cyniker och deltidsmisantrop. Jag förväntar
mig att folk ska gå ut på gatorna och ge sig på
varann med motorsågar. Men jag blir glatt förvånad
när jag oftast har fel. Jag må vara cyniker, men jag
lever för att bli motbevisad. Det blev jag tyvärr inte
11 september 2003.
Men mer om det i ledaren.
All
work and no play
Beroende
på att både jag och Jenny suttit som klistrade vid våra
arbetsplatser från morgon till kväll (okej,
i mitt fall har det ibland tagit en del tid för klistret att
torka), samt att nöjesbudgeten varit obefintlig, så
har månadens äventyr begränsat sig till hushållsarbete,
titta på fladdermöss efter skymningen i Beijers park
och kolla Saturday Night Live på kvällarna innan nannadags.
Actionspäckat värre
Men
det är inte riktigt sant. Vi gick faktiskt och såg Ronny
Erikssons show Densomleverfar.se på Victoria. Det var picknickföreställning
så vi packade väskan med en flaska Miguel Torres Santa
Digna och läckerheter från Greekway. Hur mysigt som helst.
Ronny
Erikssons är humorns AC/DC - man vet vad man får, och
det man får är äkta & bra. Ingen är så
underhållande och insiktsfullt bakåtsträvande som
han. En frisk norrbottnisk vänstervind som slår näven
i bordet och högljutt och roligt påpekar hur sjuk världen
är.
Det
var väl inga enorma mängder nytt material, men vem bryr
sig om det när han drog klassiker som 'Jag vill städa
i Europa' och hans grymma Elvis-imitation. En toppenkväll.
Oktober
blir det nog mer ös. Vi ska planera in lite bus och minisemestrar,
och den 17:e klockar jag ju in på 35. (Ja
tack - gratta gärna! :-)


Peterix Planet november 2003
Peterix
tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från
livet...
Att
läsa:
Neil Gaiman har med Coraline
klämt ur sig en barnbok som med lätthet sparkar bort Alice
i Underlandet från sin plats i litteraturhistorien. Fantasifull,
välberättad och mycket läskigare än något
av Stephen King. Jag njöt nog mycket som vuxen trots att jag
är härdad och luttrad. Ett måste
för alla barn i alla åldrar!

Månadens
läsning: Terry Pratchett: Eric och The Wee Free Men,
Neil Gaiman: Coraline, Stephen King: From A Buick 8,
Whitley Strieber: Transformation, Harmony Korine: A Crack
Up At The Race Riots

Ur
högtalarna:
Sveriges stolthet Lisa Miskovsky
är äntligen tillbaks. På nya plattan Falling
Water har hon av någon anledning fått skriv-
och producenthjälp av Jocke Berg. Obegripligt. Lisa är
tusen gånger bättre låtskrivare än Jocke,
och är det han som putsat bort hårdrocksgitarrerna ska
han ha ett kok stryk. Skit Jocke-Berg-samma, det här är
som väntat en guldplatta. Varenda låt är en hit.
Lisa ska ha alla Rockbjörnar och Grammisar för all tid
framöver!

Månadens
skivförvärv: Linkin Park: Meteora, U2: Songs
from a state of mind (best of), Magnum: Vigilante wings,
Lisa Miskovsky: Falling Water, Irma: Imma på glas,
Peterix collection: vol. 55-56, Peterix Metal: vol. 23
Webbsidor:
Johoo!!! Äntligen kan man skicka voodooförbannelser via
Internet: Pinstruck.com
Den
skojiga sköldpaddan Elvis
har fått en rejält uppfräschad hemsida med dagliga
strippar, forum, e-vykort, Dr Elvis psykhörna, tävlingar,
butik, mer än man någonsin vill veta om skaparen Tony
Cronstam, och mycket, mycket mer. Kolla in!


Citatet:
"You know, if you´ve seen one naked woman, ...then
you wanna see ´em all" - Ron
White

Husdjur:
Den
svarta landsköldpaddan Zenon,
som har hittat ut ur sitt skal och in i det Erikssonska/Holmlundska
hemmet. Världens coolaste, sötaste, glupskaste och kaxigaste
lilla sköldpadda.


Bokcitatet:
"Mest
framstående bland Rensvinds gåvor var hans förmåga
att lägga benen på ryggen, något han genom åren
lyckats upphöja till ren vetenskap; det spelade ingen roll
om man flydde till eller från, bara man flydde. Det var flykten
i sig som räknades. Jag springer, därför är
jag; eller snarare, jag springer, därför kommer jag med
lite tur att förbli"
- ur Terry Pratchetts Eric

Film:
Har inte tagit mig på bio den här månaden, men
det har kommit en del godsaker på DVD-hyllan. Hero
t.ex. Missade ni den på bio så hyr den genast. Förmodligen
världens vackraste film.
Det
kommer mycket intressant på bio i november. Matrix Revolutions
har lyckats dela upp fansen i USA i hata eller älska. Tarantino
är tillbaks med vol. 1 av ultravåldsamma och kung fu-estetiska
revengerullen Kill Bill. Och äntligen, äntligen svensk
premiär för det som sägs vara Pixars bästa film
hittills: Finding Nemo.

Filmrepliken
:
"Little things used to mean so much to Shelley -- I thought
they were kind of trivial. Believe me, nothing is trivial"
- Eric Draven i The Crow

Månadens
10-lista:
Våra hem är dödliga brandfaror. Så här
skyddar du dig från elden:
- Sov
i en vattensäng (och då menar jag i)
-
Ha en kanariefågel i hemmet som varning. Om fågeln
blir svart och luktar bränt kan elden ha fått fäste
-
Sprid ett rykte i trappuppgången om att du förvarar
sprängämnen i lägenheten. Dina grannar kommer att
bli världens bästa rökdetektorer.
-
Använd sängkläder och pyjamas av asbest.
-
Spraya hemmet med bromerade flamskyddsmedel. Du kommer troligen
att få cancer av det, men då får man morfin
- det får man inte när det brinner.
- Bo
i en igloo
-
Ha en välfylld jacuzzi i varje rum (gärna med några
välskapta brandmän/kvinnor i)
-
Avlägsna all elektricitet och öppna lågor. Sköt
istället uppvärmning och belysning med stulet gammalt
Sovjet-plutonium.
-
Bli brandman. Sannolikheten att du dör eller skadas av eld
ökar dramatiskt, men tänk på vilken sexappeal
du får!
-
Sätt eld på ditt hem självmant först. Hur
stora är oddsen att du drabbas av brand två gånger?
TV:
Både Arkiv X och Witchblade är slut för alltid.
Snyft... Och ingen värdig ersättare i sikte. Däremot
lite nytt på humorfronten. Allt på gamla hederliga SVT.
Nördhumorn i Anders & Måns
är vrickat småkul. Åldrade rockstjärnesatiren
Celeb är smålysande.
Undvik dock TV3:s satirdravel God Afton Sverige. Det är tragiskt
att se duktiga förmågor slösas bort på ett
så humorbefriat program.
Start
för Lena 21.30 5 november.

Myt:
Forskare har precis kommit fram till att Guldfiskar, trots flitiga
rykten om motsatsen, faktiskt har ett alldeles utmärkt minne
och kan komma ihåg saker i upp till tre månader (vilket
är bättre än mig i många fall!).

Livet
på Peterix planet:
Först av allt en liten disclaimer:
ta inte det som står här så jävla bokstavligt.
Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt
och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir
lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag
ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma
sätt som jag gör (det här är ju min planet),
och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på
gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...
Höst
:-(
Om
jag flyttade till Amazonas regnskogar ger jag mig fan på att
pilgiftsgrodorna där skulle få uppleva sin första
snö.
Jag drar mig hela tiden söderut, men det verkar som om vintern
och kylan förföljer mig. Vad har jag gjort den? När
blev det personligt? Kan klimathat bli ömsesidigt?
Kallaste
oktober i mannaminne. Det här är södra Sverige, och
termometern har redan varit på fel sida av nollstrecket. Hösten
gränsar till vinter och det är kyligt och mörkt.
Jag gillar det inte ett dugg, men det finns inget annat att göra
än att gilla läget. Jag har mitt överlevnadskit bestående
av arbetsprojekt, starksprit, minisemestrar, varma bad, te &
värmeljus, film, musik och sovpauser. Samt att drömma
om Söderhavet
Jag
måste definitivt ha några strängar av reptil- eller
björn-DNA i mig. Kände mig piggare och starkare och på
gång i början på månaden, bara för att
gå i däck rejält när rugget kom på bred
front. Drabbades av akut höstkoma och sov i en vecka. Har fortfarande
inte vaknat ordentligt, och undrar om det alls kommer att ske igen
förrän i maj 2004.
Det
här har haft en negativ inverkan på min produktivitet.
Mitt tidsschema har skitit sig rejält och projekt som jag gett
mig fan på skulle vara klara i oktober har fortfarande flera
bokstäver kvar, men det finns inte så mycket annat att
göra än att bejaka tröttheten. Alternativet är
att börja knarka, men det är för dyrt, dessutom är
jag för gammal och förnuftig för sånt trams.
Får ta det i maka takt istället. Vår nya familjemedlem
har bevisat att man kommer långt på det sättet
också.
Trots
kyla, mörker och att jag ligger halvvägs in i idet har
jag lyckats klämma in en minisemester/födelsedag, ett
nytt knäck åt SVT, samt blivit husse under oktober. Häng
med
Lena
21.30 - andra säsongen
Blev
återigen indragen i Lena 21.30. Det var Lena själv som
frågade om jag ville vara med och skriva manus till höstens
säsong. Det är ju kul, det är erfarenheter, det är
kontakter och det är betalt, så jag tackade ja och är
återigen kontrakterad med SVT.
Det
är nya givar den här gången. Det är bara jag,
Lena och Susanna som skriver, och det är ett mycket mysigare
och effektivare team. Det går fort och vi har kul. Det är
mindre att göra, och knäcket är uppdelat i två
faser. Först fixade vi manus till de korta avslutningssketcherna.
Fixade drygt 14 manus på bara några dagar, och sen spelades
rubbet in på en vecka. Som sagt mycket smidigare med det här
teamet.
Hann även med ett kort litet inhopp framför kameran som
arg läkare.
Var
dessutom med och rekade inspelningsplatser, och det var nästan
roligast av allt. Hälsade på krokodiler, sprang bakom
scenen på operan, tittade på konst, lekte på biblioteket,
hälsade på på soptippen (okej,
återvinnings
öhm,
tippen..?) och roligast
av allt - kollade på de stängda fängelsehålorna
i Malmöhus slott, där det bl.a. låg ett skelett
av en avrättad fånge från 1600-talet. Fantastiska
miljöer! Research ute på fältet är buskul,
även om man blir totalzonkad av alla intryck och måste
sova en hel dag efteråt.
Fas
1 med sketchmanus är redan över. Nästa steg blir
att komma med idéer till en enkät inför varje program,
men det är en rätt begränsad insats så jag
får mycket tid över till annat.
Annat
ja. Tack vare Lena-knäcket och höstkoma så har det
bara blivit lösa anteckningar till boken, ett framstressat
Strix-manus, och inte alls så mycket gjort som planerat på
Hotellet. Vilket irriterar mig. Vill ha både bok och Hotell
klart så fort som möjligt så att de manusen får
sticka ut och jobba åt pappa.
Får samla energi och göra en framstöt under november.
35
Slutade
fylla år vid typ 27. Inte för att jag lider av åldersnoja
eller mitt-i-livet-kriser, men poängen försvann lite när
själva åldern förlorade sin praktiska betydelse
(18 = körkort och krogen, 20 = systemet, 26
= inte längre stand by på flyget osv). Den enda
ålder kvar som har en betydelse är 65, men som frilansare
så stämmer inte det heller.
Men födelsedagar är fortfarande en bra ursäkt att
t.ex. supa till, äta tårta, gå ut, eller som vi
gjorde nu: ta en välbehövlig minisemester.
Åkte
över till Köpenhamn och tog in på Christian
IV, ytterligare ett av de där mysiga, små, billiga
hotellen som det verkar krylla av i K-hamn. Låg precis bredvid
Kongens have vid Norreport, så det var mitt i den bästa
delen av stan. Bjussade på riktig champagne gjorde de också.
Mys.
Första
dagen traskade vi omkring och shoppade lite. Köpenhamn var
väldigt höstvackert i hela färgskalan, men ganska
kyligt, så första köpet blev en halsduk. Andra inköp:
det där smaskiga téet med rostad mandel (Celestial
Seasonings Almond Sunset - höjdare!), en gröngenomskinlig
docka av The Creature of The Black Lagoon, choklad, diverse 10-kronors
pyngel från Tiger, och naturligtvis: billig sprit.
På
kvällen åt vi romantisk middag på den italienska
restaurangen da Vinci. Ett litet krypin, men otroligt atmosfäriskt.
Endast upplyst av levande ljus som reflekterades i väggspeglarna,
och vi bjöds på champagne, grappa och en ros.
Maten var okej och vinet (Salento Primitivo 2002)
en riktig fempoängare. Stämningen var fantastisk och stördes
bara av personalen som lekte Formel 1 för italienska kypare.
Den romantiska stämningen blandades bitvis ut med hjärtinfarkt-
och magsårsvibbar. Funderade på att ge Valium i dricks.
Vad
vi glömde att ta med i beräkningen är vad som händer
när utarbetade människor tar ledigt: tröttheten slår
till som om John Blund lekt självmordsbombare. Vi var tillbaks
på hotellet och snarkade kudden redan vid tio. Romantiskt
värre, men guuuuuuuuud så skönt
Mental
not inför nästa minisemester: sova ut ordentligt en dag
innan först.
På
själva födelsedagen tog vi tåget ut till Charlottenlund
där Danmarks Akvarium ligger. Efter att ha promenerat genom
en hösthärlig slottspark kom vi fram till Akvariet. Nästan
60 akvarier med alla möjliga fiskar. Vi föll för
svartvita rockor som var så vackra att de kunde ha använts
som soffkuddar, coola, svarta fiskar med röda vampyrtänder
och Picassofisken (se den så förstår
ni varför den heter så). Det fanns även hajar
och stora havssköldpaddor som det gick att få hyfsad
kontakt med.
Dessvärre
prickade vi in det danska höstlovet, så det var vrålspäckat
med ungar. Bullernivån skulle ha gett Motorhead tinnitus och
jag drömde med ett leende på läpparna om sömngasgranater.
Ett akvarium ska vara en meditativ plats, men med alla snorungar
var det lika stillsamt som mellanöstern. Fiskarna var vackra
och det fanns mycket att titta på, men vi var tvungen att
fly innan våra trumhinnor och nerver spontankollapsade.
Danmark
är en bra plats att fylla år på eftersom det är
oerhört billigt med blommor och bakverk (och
sprit) där. Innan hemresan köpte vi med oss en
bukett oerhört vackra rödgula rosor och en mäktig
Mozarttårta.
Presenter
då?
Av Jenny fick jag en tekanna, en söt liten nalle och en egenritad,
vacker, rörande gothsaga om hur vi träffades. Vin av svärfar
& C:o. En best of Nya Söndagsnisse Strix m.fl. från
1905 av Idha. Stålar från övriga.
Hur
är det att bli 35?
Inget särskilt faktiskt. Det borde kännas symboliskt eftersom
det är mittstrecket mellan 30 och 40, men det känns helt
ointressant. Det finns så mycket annat i livet som är
viktigare än årsringar.
Jag lyssnar på tyngre musik än när jag var tonåring,
har nästan lika långt hår, fler tatueringar (duh!),
bryr mig fortfarande om vad jag har på mig, äger ingen
Volvo, är hyfsat bra på att ha kul och göra saker,
är mer engagerad än när jag var yngre och är
fortfarande vidöppen för nya intryck och erfarenheter.
M.a.o. inte alls så gaggig som jag en gång trodde att
jag skulle vara i den här åldern.
Livet har faktiskt aldrig varit bättre.
Zenon
Jag
har alltid velat ha en sköldpadda. När jag säger
alltid så menar jag större delen av mitt vuxna liv. ("Alltid"
är inte en så lång tidsperiod när man knappt
kommer ihåg livet tre veckor bakåt.)
Det är något med de där små krabaterna som
jag gillar som tusan. Deras långsamhet, den coola visheten
de utstrålar. De har något av kinesiska mästare
över sig. Tålmodiga, och vet att de är bäst
utan att skryta om det. Sen är de väldigt, väldigt
söta också. Men så länge jag har velat ha
en har de dessvärre varit alldeles för dyra för att
äga, så jag la den tanken på hyllan för något
år sen.
Så
var vi in på Tropikhuset
i ett helt annat ärende, och vad fanns inte där i ett
terrarium om inte ett gäng nykläckta små landsköldpaddor,
till ett överkomligt pris. En av dem satt och glufsade i matskålen,
och när den kröp ur så ramlade den på huvudet
och fick sand på nosen som den gnuggade bort med sin lilla
labb. Smälte vi eller smälte vi
Det
var ett sånt där beslut som tar sig självt. Man
pratar lite, funderar, tvekar om utrymme och ekonomi och ansvar,
och beslutar inte om något konkret. Avvaktar. Så plötsligt
står terrariet där med en liten sköldpadda i, och
man vet inte riktigt hur det gick till.
Efter
att genom åren ha haft fiskar, kanin, tupp, hamster, zebrafinkar,
and, ormar och ödlor är jag nu stolt husse till den svarta
landsköldpaddan Zenon.
Ungefär 5 centimeter lång och 23 gram tung är han
inte större än en hotelltvål, men ack så söt,
cool och kaxig. Han är allt jag förväntat mig av
en sköldpadda + så mycket mer.
Djur
brukar bli stressade av att transporteras och det är inte allt
för ovanligt att de befinner sig i chock några dagar
efter de hamnat i sitt nya hem, men direkt när vi satte in
honom i terrariet så gick han obekymrat omkring och tuggade
på allt och såg ut som han bott där i tio år.
Kaxig
och cool är bara förnamnet. Jag trodde att sköldpaddor
var stillsamma filurer, men inte den här inte. Hade Zenon varit
en människa hade han hållit på med forsränning
och bungy-jump. Vi kan inte tro annat än att han får
kickar av att ta risker.
Zenon älskar att surfa på skalet nedför en sandkulle
som vi gjort, eller att tränga sig förbi trånga,
besvärliga utrymmen. Fast bäst gillar han att klättra
upp på barkbiten som är minst dubbelt så hög
som honom själv, och sen tumla ned lavin-style bara för
att hamna på rygg, sprattla lite hjälplöst upp och
ner ett tag, men sen ta sig upp på rätt köl igen
- bara för att göra om allt igen.
Det här beteendet beror inte på att han är dum och
inte fattar bättre, eller är klumpig, för så
fort vi gör tillvaron lite säkrare för honom nobbar
han medvetet den lätta vägen och kastar sig utför
ett ännu brantare stup. Zenon - den lilla jackassköldpaddan.
Andra
typiska Zenonaktiviteter är att äta och sova. Helst till
överdrift. Favvomaten maskrosor har vi bunkrat upp med från
Äspö och har nu mer en egen odling i fönsterkarmen
(förmodligen de enda i landet som frivilligt
kultiverar maskrosor). Han kryper gärna ned i matskålen
och gnaskar som en vegetarianhaj som fått vittring på
ett skadat, blödande salladsblad (sköldpaddor
har mycket stora, vassa och glupska munnar). Vi stoppade
även in en ros och då fick han ät-fnatt och gnagde
på den hela dagen och såg riktigt lycklig ut.
Ungefär
som jag har Zenon en lätt manisk energikurva och ägnar
varannan dag till actionös och toksover vartannat dygn, och
då menar jag sover. Vissa dagar går han under smeknamnet
Znarkon.
Han
brukar lägga sig lite snett på en barkbit och se ut som
en felparkerad rallybil där han ligger med siffran "63"
målad på skalet (landsköldpaddor
är hotade pga av smuggling och därför är handeln
full med regler och CITES-papper. Zenon har fler dokument på
sin existens än vad jag har. "63" är hans tillfälliga
ID-siffra så att de kunde hålla isär honom från
de andra sköldisarna på djuraffären, den försvinner
snart och när han blir större så får han ett
mikrochip som "registreringsskylt").
Reptiler
är ju egentligen föga tillgivna prydnadsdjur, och sköldpaddor
är riktiga enstöringar som inte ens bryr sig om andra
sköldpaddor. Men Zenon är mer som en blandning mellan
orm och katt - självständig individ, men erkänner
vår närvaro. Han blir aldrig rädd för oss (sköldpaddor
drar bara in huvudet i skalet när de ska bajsa), tittar
och nosar på oss, och skäller lite ibland. Han kommer
att passa perfekt in i familjen.
Zenon?
Jag har alltid velat kalla min sköldpadda för Vercingetorix,
men när husdjuret väl blev verklighet så kändes
det namnet lite kantigt, men vi höll fast vid temat med historiskt
tunga personer. Zenon var en grekisk filosof av den eleatiska skolan
som är mest berömd för sin paradox med Akilles och
sköldpaddan, och det tyckte vi passade. Efteråt så
fann vi att det även fanns en stoiker-Zenon och en hövding-Zenon
som gjorde sig till östromersk kejsare. Det låter precis
som vår Zenon.
Ironiskt
nog vet vi inte om det är en "han", det går
inte att se när de är så små. Det kan lika
gärna vara en Athena. Men vi kör så här så
länge. Vad bryr sig djur om könsroller. What´s in
a name
Lille
Zenon har naturligtvis krupit rakt in i våra hjärtan.
TV´n och dataskärmen samlar damm medan vi sitter med
näsorna mot terrariet och beskådar hans äventyr.
Han är mycket meditativ att titta på, och mycket inspirerande
med sin lugna envishet och sina täta vilopauser.
Bara
en liten valnöt idag, men blir 3 decimeter med tiden. Lever
i upp till 60 år, vilket ger honom goda chanser att överleva
oss. Hur coolt är inte det?
Tveklöst
det närmaste vi kommer att komma att skaffa barn, och Zenon
räcker gott - han är bedårande och vi är stolta
föräldrar, men han sköter sig själv, är
väldigt tyst, sover på natten och behöver inte blöjor.
Tacka vettja sköldpaddor


Peterix Planet december 2003
Peterix
tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från
livet...
Att
läsa:
Dear
Mr Bush,
You started a war that will not end.
You created the largest deficit in history.
You lost 2.7 million jobs.
Just one question
Dude, Where´s My Country?
Det
sitter en jävla Texasgubbe i Vita Huset. Han startar krig bara
för att säkra oljetillgångar åt sina businesspolare.
Han bränner iväg så mycket budget på de krigen
att amerikas skattebetalare kommer att få hosta upp stålar
i flera generationer. Han skrämmer upp en hel värld för
att motivera sina affärskrig. Men framförallt så
ljuger han. Tack o lov finns det såna som Michael
Moore som sticker hål på lögnballongen.
Senaste boken, Dude, Where´s My Country?,
går i stort sett bara ut på att visa upp Bush &
C:o som de lögnaktiga, krigshetsande skurkar de är. Vad
sägs om kapitel-titlar som: '7 questions for George of Arabia',
'Oils well that ends well', eller 'The united states of
BOO!'. Precis som i förra boken Stupid White Men varvar
Moore sin svada med sylvass satir som gör att man växlar
mellan att antingen ryka ur öronen av ilska eller ligga dubbelvikt
av garv när man läser. Den här boken borde alla i
hela världen läsa. Ett hysteriskt roligt sätt att
se genom lögnerna. När får vi se en sån här
bok om lögnerna i Sverige?

Årets
seriehändelse kommer precis lagom till jul. Tony
Cronstam har samlat ihop det bästa av den hetsiga
sköldpaddan Elvis i boken Elvis -
Under Skalet. I färg dessutom! Roligare än
så här blir det inte. Årets julklapp!

Månadens
läsning: Simon Louvish: Monkey Business - The Lives and
Legends of The Marx Brothers, Terry Pratchett: Pyramidfeber,
Michael Collins: The Feminists Go Swimming, Antologi: Fem
Unga - Föreningen Arbetarskrivares Stipendiater 1995-2001,
Tony Cronstam: Elvis - Under Skalet, Michael Moore: Dude,
Where´s My Country?, John A. Keel: The Mothman Prophecies,
Rickard Berghorn & Mattias Fyhr m.fl: Necronomicon i Sverige

Ur
högtalarna:
För första gången sen 1997 så släpper
Sarah McLachlan helt nytt material.
Inte helt oväntat en platta full med superlåtar.
Afterglow är en tät, stillsam och vacker
upplevelse som passar perfekt som soundtrack när man kurar
ihop sig undan vintereländet. Men varför bara 10 låtar?
Efter så lång tid hade hon väl kunnat klämma
ur sig mer...

La
Dolce Vita. Ny samlings dubbel-CD med Mauro
Scocco. Den här gången både Ratata
och solo i Mauros eget urval. För oss fans som redan har
allt så finns det med en föredömligt bra mängd
demos, tidigare outgivet och bl.a. Mauros egen tolkning av Himlen
runt hörnet. Ett perfekt tvärsnitt av Sveriges popkung.

Månadens
skivförvärv: Wendy & Lisa: Why wait for heaven
(collection), Disturbed: Believe the sickness, Kill 2
This: Trinity/Deviate, Sarah McLachlan: Afterglow,
Mauro Scocco: La dolce vita, Rick Springfield: Best of,
Peterix collection: vol. 57
Webbsidor:
Min favoritsprit Captain
Morgan har en snygg, skojig och totalt politiskt okorrekt
sajt.
Snyggt
är det också hos David
Lynch. Inte bara hans filmer, utan även konst, foto,
serier och grejer gjorda speciellt för webben. Det mesta kostar
(Lynch vägrar tillåta reklam),
men det kan det fan vara värt...

Citatet:
"The best part about hating people is that I never run out
of ideas" - Dogbert

Hund:
Världens
charmigaste och coolaste jycke, försök att inte falla
för Nöken
(känd från Anders & Måns)


Bokcitatet:
"Den
som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden; den
som kontrollerar nuet kontrollerar det förflutna"
- ur George Orwells 1984

Film:
Faktiskt så önskar jag ibland att det aldrig gjordes
en triologi av Matrix. Uppföljarna är så fullproppade
med gäspiga upprepningar att det som kändes coolt och
over the top i ettan har förlorat sin glans en smula. Matrix
Revolutions gör till en början om samma misstag
som Reloaded - all tid som spenderas inne i The Matrix blir bara
en massa been-there-done-that dödstråkigt springande
på väggarna i snygga kläder, blandat med lyckokakefilosofi
tunn som en supermodell. Gääääääääääsp!
Och så kommer slaget om Zion - varje sci-fi älskares
våta dröm som får Star Wars att likna Rederiet.
Hade Br Waschowski struntat i Neo och Matrix och istället gjort
slaget om Zion som en fristående film hade det blivit en klassiker.
Nu blev det istället höga berg och djupa dalar...
Däremot
inga besvikelser i sikte när det gäller Pixars senaste
- Finding Nemo. Lika säkert
som skatterna och döden är det att varje ny film från
Pixar är ett mästerverk i animation och rolig storytelling.
Bara surf-dude sköldpaddorna är i sig värda biljetten.
Spring och se genast!
Extended
versionen på The Two Towers
är ytterligare 45 minuter magisk filmhistoria. Återigen
blev en superfilm om möjligt ännu bättre. Och tokmängden
extramaterial är inte bara för fanatiker. DVD när
den är som bäst! Går även upp på bio
i december tillsammans med Sagan om Ringen innan hela triologin
avslutas med Return of The King.
Ridley
Scott har gjort en directors cut på skräckklassikern
Alien, och till min stora förvåning
har den hittat till bioduken i Sverige. Pga månadens alla
åkommor har jag inte sett den än, men det kan inte vara
annat än en religiös upplevelse att få uppleva mästerverket
på stor duk. Håll ögonen öppna efter Alien
Quadrology-boxen som kommer i början av december. 9 discar,
directors cut på alla fyra filmerna, extramaterial galore
- det finns en (Alien)Gud!

Filmrepliken
:
"The meat's fine, the lettuce is fine, but if you bring
me another hamburger with mayonnaise on it, I'll cut off your legs,
set fire to your house and then watch you try to crawl out of your
burning house with bloody stumps" - Jimmy "The Tulip"
Tudeski i The Whole Nine Yards

Månadens
10-lista:
Famous last words...
- "Var
inte orolig, cowboysarna i den här hålan uppskattar
nog en drag-show"
-
"Shushi ska ha den här färgen"
-
"Titta vilken söt björnunge, och alldeles ensam"
-
"Gamla Bettan hon är säkrad hon"
-
"Nej, just den här arten är inte giftig"
- "Så
din man kommer inte hem förrän i morgon?"
-
"Lilla fröken, jag har rökt i hela mitt liv och
har aldrig mått bättre"
-
"Det är lugnt, den håller. Dom visste minsann
hur man gjorde broar över raviner förr i tiden"
-
"Gosse, vad Jeanette kommer att bli impad när jag gör
mitt skateboard-trick på skoltaket"
-
"I Hells Angels är ni ju många män i läderkläder
som umgås tätt med varann, det måste ju vara
gott om bögar hos er"
TV:
Anders & Måns sopar
golvet med det mesta nu. Smart och roligt och framförallt gjort
med hjärta. Tusen gånger coolare än all hjärtlös
storstadshumor. Lyckades t.o.m. driva med Killing-gänget -
bara det medaljläge.
Åsså
tittar ni väl på Lena 21:trettio

Gästboksinlägg:
Det är när jag får den här typen av kommentarer
i gästboken som jag får förnyad motivation att hålla
på med den här sidan: "skulle
bara säga att jag diggar din sida, var inne lite och kollade
runt... var egentligen ute och kollade lite runt sprit och skit...
men så dök din sida upp (på nåt konstigt
sätt) och var jävligt rolig och seriös (på
sitt lilla sätt)" (levererat
av en för mig helt okänd ung man)

Livet
på Peterix planet:
Först av allt en liten disclaimer:
ta inte det som står här så jävla bokstavligt.
Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt
och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir
lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag
ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma
sätt som jag gör (det här är ju min planet),
och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på
gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...
Läkarboken
från A-Ö
Jag
undrar vad som kommer i december?
Malaria?
Tourettes syndrom?
Nageltrång i mjälten?
Hela november har varit en enda lång upptäcktsresa genom
läkarboken. Det började med att jag kände mig seg,
trött, yr och hängig i flera veckor. Avskrev det som en
höstförkylning på ingång i kombination med
kemikalie-drawback i och med att pillerdieten var över. Det
var det inte.
Det
började med hög feber i några dagar. Var upp och
tittade på utsikten ovanför 39-strecket flera gånger.
En natt förvandlade jag vår Hästens till en vattensäng
med endast mina svettkörtlar till hjälp - är det
något jag har talang för så är det att svettas,
helst när jag har hög feber.
Några dagar senare såg jag ut som om 6 000 utsvultna
myggor haft firmafest på min kropp. Min höstförkylning
visade sig vara inget mindre än vattkoppor.
Det
där med barnsjukdomar var något jag till större
delen skolkade ifrån när jag var liten, så de finns
fortfarande därute och väntar på mig. Jag känner
mig gärna ung på nytt, men inte den här varianten.
Men
jag har tydligen haft en jäkla tur. Läkaren jag pratade
med sa att vattkoppor i vuxen ålder i regel är mycket
allvarligt och nästan alltid slutar med inläggning på
sjukhus. Bara det faktum att jag inte behövde ta ambulans till
vårdcentralen tydde på att mitt immunförsvar var
av mycket god kvalitet.
Jaså? Det har jag inte märkt annars. Men om det vill
visa sig på styva linan i fajten mot vattkoppsviruset så
är jag inte den som klagar. Hellre lagom sjuk hemma än
illa däran på lasarett.
Febern
lugnade ned sig efter några dagar, men kopporna drog ut på
vidsträckt härjningståg. Har haft utslag överallt
- i hårbotten, i öronen, under fötterna, på
fingrarna etc.
Tack vare kopporna i ansiktet har jag inte kunnat raka mig på
flera veckor och har nu en röd, stickig matta i hela ansiktet.
Skägg må fungera på vissa - jag hatar det. Obekvämt
som tusan, och det fastnar mat i det.
Klarade
mig hyfsat undan klifasen också. Den är tydligen helvetisk,
men jag kom undan med bara ett eller två dygn när det
kändes som om jag ville klia mig med en jordfräs. Jag
har som sagt haft en enorm tur med mina koppor.
Men
det var inte över där. När vattkopporna väl
började lugna ned sig dök nästa åkomma upp.
Vaknade en morgon av att det kändes som om en lastbil kört
på mitt ryggslut. Det tog drygt 20 minuter att ta sig ur sängen,
och det under plågor som om historiens alla korsriddare hade
svärdträning på min ländrygg.
Jag var med om samma sak för några år sen så
jag visste att det var ett ryggskott, eller som det heter på
läkarspråk - lumbago (dvs inflammerade
muskler i ländryggen).
När
det hände förra gången fick jag genast läkarvård,
receptbelagda läkemedel och två veckors sjukskrivning.
När jag ringde vårdcentralen nu blev det ett ointresserat
"jaha?, ta så många Ipren som du får ner
och ring oss inte igen".
Svensk primärvård anno 2003 - har du inte ditt eget avhuggna
huvud under armen så behöver du inte vård.
Don´t get me started
Ryggskottet
är faktiskt värre än vattkopporna. Då hade
jag ändå en viss mobilitet, nu går jag omkring
som en nedsupen sumobrottare som har skitit på sig. Värst
är ändå att det gör för ont att sitta
längre stunder så jag kan inte jobba heller (det
här är skrivet i flera 5-minuters pass).
Men om enda uppföljningen på vattkopporna bara är
ett ryggskott är jag ändå glad. Hjärnhinne-
och/eller hjärtmuskelinflammation är bara några
få av de komplikationer som brukar ingå i vuxenpaktet.
Och sterilitet, men det skulle jag mest se som en bonus.
Tack immunförsvaret, för att du för en gångs
skull hade färska batterier i!
Tack
vare alla dessa jävla sjukdomar har jag inte gjort ett smack
under hela november. På gott och ont. Jag önskade ju
att få gå i ide sist för att slippa mörkjävlaskitvintern.
Kanske hörde min kropp mig och uppfyllde min önskan så
gott det gick?
Det
enda jag har kunnat göra är att läsa och kolla film.
Det sista har varit en välsignelse. Har en väldigt lång
"att se" lista som jag har betat av film för film
under min konvalescens. Sen kom ju extended version boxen på
Two Towers mycket lägligt mitt under sjukdomen. Kanske fanns
det en poäng med alla sjukdomar
Jag
tror faktiskt inte att jag missat särskilt mycket av världen
utanför. Det har varit ständigt mörkt, grått
och regnigt. De enda färgerna jag sett har varit på tv.
Någon skrev en insändare om att året har 16 månader:
september, oktober, november, november, november, november,
november, december osv
Damn right!
Dessutom har Jenny gett mig rapporter om att julupprustningen pågår
för fullt där ute. Något jag gärna slipper,
och verkar få slippa i år. Min kropp valde helt rätt
tid att braka ihop :-)
Jobbmässigt
har det av förklarliga orsaker inte hänt ett skit. Det
enda jag har försökt fullfölja är Lena-knäcket.
Har bara skippat några enstaka gånger när febern
eller ryggen hindrat mig. Tack o lov är min insats under programmen
försvinnande liten. Bara bolla över idéer på
enkäter och övrigt.
Eftersom
idéerna bör vara så aktuella som möjligt
har jag inför varje program stigit upp tidigt, kollat alla
nyheter och sen mailat över mitt material innan redaktionens
9-möte. När jag säger tidigt så menar typ 7.
För större delen av landet är det här vardag.
För vissa innebär det t.o.m. sovmorgon. För mig är
det ett brott mot mina livsregler.
En av de största anledningarna till att jag blev frilans var
för att slippa slitas ur sängen. Det finns få saker
jag hatar så mycket här i världen som att tvingas
stiga upp tidigt. Jag äääääälskar
att sova länge. Det är en obetalbar lyx och en livskvalitet
som jag är säker kommer att köpa mig några
år extraliv.
Men
de här tidiga morgnarna på onsdagar och fredagar har
faktiskt haft sin charm ändå. Det känns som om jag
stulit tid. När klockan slår vår vanliga frukosttid
(typ 11) så har jag redan jobbat i
flera timmar. En skum känsla. Lätt tillfredsställande
till en början, men när tröttheten sen slår
till så minns jag varför jag gillar att sova. Resten
av dagen är i regel förstörd och går ut på
att vara trött och seg och obrukbar. Tacka vettja sovmorgnar
Zenon
har fightats med sin biologi hela månaden. Hans kropp säger
åt honom att han ska nanna för vintern, men vi vill så
gärna se honom vaken de här första månaderna
med oss, så vi skippade hans vintersömn det här
året.
Men
för att vara vinterzonkad kan han fortfarande få sina
små aktivitetsryck. Han har dessutom lärt sig att stirra
anklagande på oss när han anser att han fått för
lite mat.
Men bäst är han på att sova. Jag satte honom på
min mage när jag låg och läste i sängen. Han
promenerade upp till min axel närmast lampan, hittade en mysig
grop, la huvudet på ett veck på min skjorta och somnade
skönt. Hade sova varit en OS-gren hade han varit flerfaldig
guldmedaljör.
En mycket inspirerande liten sköldpadda
Vår
maskinpark har uppdaterats under min sjukperiod. Först skaffade
jag ju ny mobil (som jag är mycket nöjd
med och som spelar Type O Negative eller Marilyn Manson när
det ringer och spottar ur sig repliker ur Star Trek TNG när
jag får SMS - coooooooolt!). Nu har även
min dator fått sig ett nytt innanmäte.
Moderkort,
processor och minne är nytt. Dessutom en ny snabbare och större
hårddisk. Jag är inget teknikfreak och gör inte
så mycket annat än att skriva och bildbehandla på
datorn, men min förra var från -99 och orkade knappt
köra Word och Winamp samtidigt utan dödsrosslingar. Nu
har den gamla djupfrysta betongklumpen förvandlats till varm
olja under mina fingrar. Det är nästan magiskt hur fort
det kan gå med lite ny elektronik.
Tyvärr upptäckte jag även att nya processorer kräver
kraftigare, och framförallt högljuddare, fläktar.
Den nya processorfläkten låter som om den drömmer
om att bli tandläkarborr när den blir stor. Måste
jaga rätt på en tystare. Tips
mottages tacksamt.
Under
december ska även Jenny bli med ny dator, och vi ska skaffa
digitalkamera, så förvänta er flitiga uppdateringar
på bildsidan.
När
jag ser mig i spegeln nu så påminner jag lite om Jim
Morrisson precis innan han dog i Paris - skäggig, blek, sunkig
och pluffsig. Med skillnaden att Morrisson tog betydligt starkare
piller än Ipren.
Jag
längtar efter att kopporna ska hela och att ryggen ska bli
bra. Längtar efter att raka mig, ta på mig linser, stoppa
stylingprodukter i håret, ta på mig snygga kläder
och få sticka näsan utanför dörren för
första gången på flera veckor. Är less på
att vara en sjuk skäggslusk.
Funderar
som bäst på om min sjukperiod har varit bra eller dålig.
Tror aldrig att jag skulle ha tagit det så här lugnt
och bara legat i sängen, läst, sett film och snaskat om
jag varit vid god vigör. Påtvingade semestrar blir i
regel de lataste.
Å andra sidan har min "att göra" lista helt
brakat samman. Ligger långt efter i planeringarna. Tiden bara
rinner iväg. Har varit förvånansvärt lite frustrerad
dock, men kan man inte göra något så kan man inte
Min
slutsats för tillfället är att det har varit ruggigt
skönt att bara tok-lata sig och göra absolut ingenting
i en månad, även om kliande koppor och värkande
rygg har satt käppar i bekvämlighetshjulet ibland. Allt
det jag inte hunnit göra, tja, det får jag väl göra
sen. Jag är snabb när det gäller.
Nu
ska bara kroppen börja fungera igen, och december med tillhörande
julhelvete avklaras.
Såvida
inte nya sjukdomar väntar runt hörnet så håller
jag på att bli bättre. Det kliar i mig efter att kunna
göra saker igen. Shopping i Köpenhamn, Lisa Miskovsky
konsert och sista delen av Sagan om Ringen sagan är redan inplanerade.
Dessutom så har jag & Jenny bestämt oss för
att skolka från julen i år, så även december
ska väl gå att överleva.
