Peterix tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Michael Chabons roman The Amazing Adventures of Kavalier & Clay vann Pulitzerpriset 2001. Läs den så förstår ni varför. En gripande nagelbitare om två unga serietecknare som slåss mot nazisterna under WWII, både i seriernas värld och i riktiga livet. Definitivt en av världens bästa böcker!

 

 

Mathias Evanne är inte bara min tremänning (eller nåt släktartat åt det hållet...), han är även frisör, krönikör, radio/tv-pratare och mycket, mycket mer. Gallimathias är hans samlade krönikor 95 - 99. Det är roligt, sorgligt, tankeväckande, gayigt, levande och aldrig, aldrig tråkigt. Pröva att se världen genom Mathias ögon. Här får man reda på hur man får tag i boken.

 

Ur högtalarna: Norah Jones platta Come Away har blivit grymt hypad och har sålt massor, och det förtjänar den verkligen. Norah har en både varm och samtidigt sval röst som fyller jazz/country/folk-låtarna på hennes platta med liv och glöd, som en bluesjazzig cowgirl Sade. Ett perfekt soundtrack till vintermörkret.

 

 

Låttext: CajsaLisa - Nu

Jag vill ha långa ben i snygga skor
Jag vill ha sommar hela året om
Jag vill ha städat hemma där jag bor
och champagne
Jag vill det
Jag vill kunna köpa vad jag vill
Jag vill se att tomten faktiskt finns
Och min man ska vara avdragsgill
och lite till

Och jag vill ha allt Nu Nu Nu
Vill ha det Nu
Nu Nu Nu ge mig det jag vill ha Nu
Gör sen till Nu Nu Nu
Ge mig Ge mig Ge mig Nu

Jag vill leva i tvåtusen år
Tala flytande alla språk
Jag vill ha större bröst och smala lår
mer champagne
Jag vill det
Jag vill bada utan att bli blöt
Under ett vattenfall i mitt kök
Och jag vill gärna vara sockersöt
och lite till

Ref.

Det är väl inte mycket det lilla jag begär
Jag står för det jag tycker
Vill ha allt nu och här

Ref.

Jag vill bara göra sånt jag vill
Leva på att bara dricka vin
Jag vill aldrig mera sitta still
Kunna översätta till latin…

Webbsidor: Svenskt on-line fotogalleri öppet för alla. Tonvis med bilder, och mycket är bra. Allt från älgar till goth till naket till Photoshop.

 

 

Citatet: "Konservativa krafter säger att om man inte ger de rika mera pengar så förlorar de drivkraften att investera. När det gäller de fattiga, säger samma konservativa att dom förlorat sin drivkraft för att vi gett dom för mycket pengar" - George Carlin

 

 

Serie: Elvis

 

 

Läsk: Är inte så galen i cola i vanliga fall, men nya Vanilla Coke är hur god som helst. Hoppas den blir reguljär...

 

 

Film: I´m in love! Det är så bra att det inte ens går att skämta om det. Det är filmhistoria av religiösa proportioner. Jag visste att Sagan Om De Två Tornen skulle imponera, men jag anande inte att den skulle vilja få mig att gå i symbios med biostolen och aldrig, aldrig mera vilja lämna biografmörkret. Jag ska inte ens ge mig in på ett försök att förklara hur stort och bra det här är. Bara de två sekunderna när Legolas tar sig upp på hästen vid Warg-attacken är värd hela biljettsumman. Bara gå, gå och se den. Gå! Bättre än så här blir det inte. Inte förrän nästa jul då Konungens Återkomst går upp och avslutar äventyret...

 

 

Filmrepliken : "This stinks like yesterday´s diapers" - Baby Herman i Who Framed Roger Rabbit

 

 

Onödiga fakta: 1989 filmade Nike en reklamfilm i Kenya där Samburustammen dansade runt i gympadojor, och när kameran zoomar in på en stammedlem säger han något på sitt språk, Maa, och den klassiska slogan "Just do it" dyker upp i rutan. Lee Cronk, antropolog på University of Cincinnati, kan Maa, och insåg att Samburumannen inte alls sa "Just do it", utan "Jag vill inte ha dom här trånga skorna, ge mig ett par större"

 

TV: Fan, barnprogrammen är ju riktigt bra nu för tiden. Allram Eest på lördagarna är som om Mupparna skulle ha gjort ZTV. Roligt & coolt för alla åldrar. Inte minst den tecknade höjdaren Katja Kaj & Bente Bent

 

 

Sprit: Mandarine Napoléon är vinterns mest värmade dryck. Cognacslikör med mandarintoner. Perfekt tillbehör när man kurar upp i fåtöljen med en bok. Som den är eller i kaffet som Café Grocnard

 

 

 

Livet på Peterix planet: Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt som jag gör (det här är ju min planet), och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...

 

En slags semester

Lärde min läxa från november. Kände av effekterna av att ha fokuserat för mycket på jobb och för lite på kul, och frustrationen över att inte få några resultat. Kroppen skrek i protest, tröttheten tryckte ner mig som en blöt pressening och inspirationen hoovrade någonstans nere vid nollstrecket. Bestämde mig för att skita i det mesta och ta en slags semester tills i januari.

När STRIX-deadline och skrivkursen var avklarad så fanns inga måsten kvar, och jag sjönk tillbaks i lättja. Okej, jag har har gett Jenny lite manushjälp, men det är mer kul än jobb. Annars har jag mest kollat på tv, på film, läst, sovit och lekt.

Dammade t.o.m. av gamla The Sims och försökte ge min Sim Enk Napp ett värdigt liv. Tack vare ett cheat som ger fria stålar gick det utmärkt, men han flirtar oroväckande med en gift granne. Jenny tyckte att funktionen med mätare som visar hunger, trötthet, nödighet, hygien, hur skoj man har å sånt, genast borde införas i riktiga livet.

När jag slappat och vägrat vara kreativ ett tag, började som väntat en del idéer dyka upp. Planerade att ägna julhelgen till att ta tag i dem och foksera på hur jag ska jobba framöver, men det sket sig rejält av sociala skäl.

Naturligtvis har jag inte bara legat i sängen och petat naveln. Har varit ute och vidgat vyerna, avslutat skrivkursen på Skeppsholmen, firat 1-årsdag, tvingats in i julträngseln, självklart sett De Två Tornen och firat en släktfylld och översocial jul. Läs på…

 

Ordet är ditt - träff 5, och sista...

Nyckelorden för sista kursträffen på Skeppsholmen var "trött" och "frusen". Kände mig dåligt fysiskt rustad för den här trippen och borde helst ha stannat hemma i sängen. Sov naturligtvis inget natten före tågresan, så jag var ett levande lik när jag klev av på Centralen.

Stockholm var kallt och ruggigt. Ingen snö tack o lov, men bårhusrått i luften. Tjocktröja, halsduk, vantar och rattmuff på. Hade jag haft boz och ork hade jag hållit mig kroniskt packad för att hålla värmen.

Nobel-limousinerna med sina uttråkade och halvsovande förare stod på rad utanför Grand och väntade på de profillösa och festsugna pristagarna, NK:s skyltfönstertomtar såg ut som feta och skäggiga hembiträden och julbelysningen drog kWh över hela stan (sötast var Skatteskrapan på Götgatan där det bara sådär statligt pliktskyldigt syntes några glest utspridda adventsstakar, utom i ett kontorsfönster högt uppe där någon rebell satt upp ett stort, blinkande hjärta. Love is in the air…)

Var kroniskt trött på kursen, och höll utöver det en låg profil. Hade ingen större lust eller ork att bränna något krut på att engagera mig den här sista träffen, och det kändes bra så. Förutom textläsning blev det en snutt diktanalys (gäääääsp!), utvärdering och en julkonsert med Skeppsholmens fredskör (kören var överlevbar, men när en orepad och talanglös barocktrio intog scenen och försökte plåga livet ur några klassiska stycken funderade jag allvarligt på att ringa Anticimex eller Civilförsvaret. Ostämd blockflöjt är ett ärende för UNMOVIC:s vapeninspektörer).

Min text 127 mil kom oförskämt bra undan för att vara ihopslängd på några timmar och i stort sett oredigerad. Börjar jag få kläm på det jag gör? De flesta tyckte att den flöt väldigt bra, och var så trovärdig i känslorna och förhållandet mellan pappan och barnet att många trodde att jag hade barn själv. Som vanligt kritik mot språket för att det är för modernt och kyligt. Någon kallade det för tjänstemannaprosa, andra anmärkte på att jag använde förminskningar för att förstärka (typ: "vi blev lite hispiga"). Välkommen till 2000-talet säger jag. Språket ändras, och jag vill gå i frontlinjen.

Upptäckte ett olycksfall i arbetet. En pytte, pyttebit av mig själv hade smugit sig in i texten med meningen: "Det finns erfarenheter jag inte vill ha med på min meritlista". Mot mina principer hade en egen känsla runnit in i berättelsen. Den där känslan att erfarenhetsbagaget nått sin maxgräns för länge sen. Att man helst skulle vilja gå in i det förflutna med Tipp-ex och rensa bort. Backa tillbaka till det oskuldsfulla som man raderar gamla SMS i mobilen. Ironiskt nog uppfattade ingen på kursen att det var det som var textens tema, och flera tyckte att just den meningen inte hörde hemma där. Som en bekräftelse på att jag funkar bäst när jag fantiserar och hittar på helt hejdlöst.

På diktanalysen tog jag upp den enda dikt som någonsin fastnat i mitt sinne, och som i sig själv förklarar min relation till poesi - en urgammal aztecdikt som går så här:

This is not a poem
This is just words
Like air
Like you

Anna-Christina kom med intressanta fakta ur psykoanalysens värld och berättade om de fyra världsbilderna som vi använder som filter när vi tolkar det vi läser och hur vi ser på omvärlden. Det är den komiska - där man ser att allt slutar lyckligt, att allt ordnar sig och löser sig till slut. Den tragiska - där man räknar kallt med att olyckorna kommer och att det sällan slutar lyckligt, och att det bara är att gå igenom eländet med huvudet högt. Den ironiska - som tangerar den tragiska, men med den skillnaden att man håller distansen, ser på eländet på håll och inte låter det beröra. Och sist men inte minst den romantiska - där allt det som händer är ödet, och det inte bara händer av en mening, utan det händer just mig.

Funderade på vilken typ jag kan vara, och kom fram till att jag nog är en väl avvägd blandning mellan romantiker och ironiker.

På lördagen var det avslutningsmiddag, men jag fick inte in den i varje sig tidsschemat eller priolistan. Efteråt på söndagen tog jag några klassfoton, sen skingrades vi i vintermörkret och det var det. I backspegeln kan jag vara glad över att kursen köpte mig tid under hösten och hjälpte till att bekräfta mitt språk, men i övrigt har den mest stulit energi & pengar och lärt mig för lite. Jag säger som Ratata: glad att det är över.

Slaggade hos Mörs & Lena. Som vanligt för lite tid för att vara ordentligt social. Satt mest och halvsov i tv-soffan när jag var där. Agaton var som vanligt speedad som en Duracell-Bunny direktkopplad till ett kärnkraftverk över min närvaro, och vi satt vid datorn och spelade en hel del Harry Potter. Deltog även i hans - av Lego, Warhammergubbar, Hockeykort och diverse bråte - egenkomponerade analoga spel. Trodde att han hittade på eftersom, men han hade dödskoll på alla regler, nivåer och förutsättningar. Värsta gamedesignern redan som 5-åring. Vem kan han ha fått det ifrån? :-)

Pappa Mörs satt klistrad vid datorn i stort sett hela tiden för att få klart sin film innan terminens slut. Han höll på med en skräckfilmsversion av Pac Man i Maya (för oinvigda är Maya ett dataprogram som man skapar digitala animeringar med, t.ex. specialeffekter i filmer, s.k. CGI). Jag lämnade honom vid burken vid tresnåret på fredagen när jag själv behövde spontanavlida i närmaste säng. När min mobil pep upp mig vid åtta satt han fortfarande kvar vid skärmen och kisade med ögonspringor smala som myntinkast och muttrade om vad klockan var. Men spökena han designat såg skitbra ut (tänk er en Alien/Predator variant av Pac Man spökena - cooooolt!). Han är sig lik…

Vi bunkrade upp med glögg och pepparkakor på lördagen och kollade Fame Factory finalen. Magnus vann rättvist och vi jublade i soffan. Sen toksomnade jag som aldrig förr.

Var som sagt trött och frusen hela tiden, längtade konstant efter Jenny och ylade lite tyst för mig själv, hann inte springa i några roliga butiker, var för trött och upptagen för att vara social med värdarna eller andra. Det kändes sååååå otroligt skönt att sätta sig på tåget hem. Nu blir det inga fler sthlmstrippar på några månader, och lika glad är jag. Hädanefter ska de resorna ske på helt andra villkor.

 

1-årsdag

Kvällen den 10 december förra året var jag trött, småberusad och mer än lovligt less på mitt liv. Jag befann mig på Replik-efterfesten på Södra teatern där jag tävlat (men inte vunnit) med Vulkangudskulten och minglade runt bland andra författare, komiker, skådisar och annat löst folk, och hade faktiskt lite trevligt för första gången på väldigt länge. Någon gång under kvällen tar mr Oredsson och presenterar mig för en viss Jenny Holmlund. The rest, ladies and gentlemen, is history.

Nu, ett år senare, är hon min fru, min sol, mitt allt och den absolut, utan minsta konkurrens, viktigaste personen i mitt liv. Och mitt liv med henne är den största och vackraste gåva jag någonsin fått. Våra vägar kunde inte annat än att mötas, och livet är något helt annat nu när vi äntligen funnit varann.

Inte ens ett 3:e världskrig hade stoppat oss från att fira vår 1-årsdag. Vi hoppade på tåget till Köpenhamn och klev av vid Norreport där vi sen promenerade iväg till Botaniske have.

Trädgården såg mindre ut nu på vintern när träden och buskarna var kala, och det kändes konstigt att det bara var tre månader sen vi var där sist när allt var varmt & grönt. Men det var självklart vackert ändå. Ödsligt och avskalat. Inga sköldpaddor tyvärr (de har väl gjort något smart som att gräva ner sig i någon varm håla i väntan på våren), men väl en massa änder som ograciöst kraschade igenom den tunna isen när de kom in för landning på dammarna.

De viktorianska växthusen var en varm och fuktig oas, och vi kröp omkring i djungeln och mös och tankade värme.

Botaniske have är verkligen en höjdare, och bäst av allt är att det känns som om man har den för sig själv, som en undangömd hemlighet. Till våren blir det definitivt pick-nick där.

Resten av dagen strök vi omkring efter gatorna och shoppade omkring. Köpte en massa lågbudget-trams, sliskade i oss pizza och gäspade. I varje fall jag som drabbats av sömnsjuka och vägrade bli pigg efter sthlm.

Ströget var naturligtvis upplyst av ljusslingor, och efter vissa partier sprutade det ut fusksnö från något aggregat på taket. Genialiskt! Julstämning utan att det behöver vara minusgrader.

Jenny fick en vacker bukett och jag en härlig chokladtårta, sen var jag för trött för att orka fira mer 1-årsdag, så vi åkte hem och kramades och såg Ice Age (Scrat rules!) och mumsade godis och drömde om alla de andra årsdagarna som vi kommer att njuta av i framtiden.

 

Operation Vidga Vyerna

I vår operation Vidga Vyerna (som jag precis i ett anfall av egenmäktigt förfarande döpte den till), som vi driver tillsammans med Tony & Maria i syfte att få nya intryck och inspiration, gav vi oss ut på en upptäcksfärd på outforskat område. Kanske inte så outforskat för mig eftersom att det handlade om en afton med filosofen (kronosofen?) Ladislaus Horatius. Eftersom både jag och Horatius nu mera huserar i Malmö, har vi via mail försökt få till skott ett fika under hela året, men misslyckats. Nu fanns det både en plats och en tidpunkt utsatt, så vi tog oss till Loftet på Hedmanska gården en kall decemberafton.

Temat för kvällen var "Att tyda livets tecken". En hel del var gammal skåpmat för mig. Det där om att orientera sig i tillvaron och med vilka hjälpmedel. Hur man tar in sin omgivning, om man skummar igenom stora ytor (surfa, bredband) eller går på djupet på en punkt (djupband). Men nyheten för kvällen var det här med frågor.

Horatius modell för frågor såg ut ungefär så här: A - man ställer frågan, B - rådfrågar någon (vän, konsult, tarotkort, SMS-tjänst), C - begrundar utifrån sig själv och de råd man fått, och får svaret - D. Enligt Horatius kunde det här ses som en ekvation beroende på hur mycket "värde" man lägger vid varje punkt. Jag kan hålla med honom om att det är oerhört viktigt att ställa rätt fråga, annars kan svaret bli värdelöst. Om man ställer rätt fråga får man förmodligen mer ut ur B.

För mig är det här med rätt fråga livsviktigt. De flesta frågor går ut på "hur?", men borde egentligen vara "varför?". Hur ska jag få pengar? Hur ska jag få ett bättre jobb? Hur ska jag fixa mig ett ligg? Hur ska jag få upp den här cykelpumpen i bihålorna? Hur-frågor kommer oftast ur symptomen ur något annat bakomliggande. Prova fråga "varför?", så kanske det dyker upp svarsalternativ, eller snarare frågor, man aldrig tänkt på…

Vi fortsatte kvällen med Horatius på Siesta där samtalet handlade mer om serier och hur man spelar piano. Tony visade nyvaket intresse för filosofi, och spånade på hur han skulle få in de frågorna i Elvis.

Jenny & jag gjorde en social tripp som även kan räknas till operation VV. Vi åkte upp till den andra änden av Skåne på Lucia för att hälsa på Din Mali & Mattis i deras hus i skogen utanför Klippan. Ett välbehövligt miljöombyte för några timmar. Huset var busmysigt med kaminer, takbjälkar, hängmattor och välbesökt fågelbord. Vi blev utsläpade på vandring i raviner och efter bäckar och utsattes för tocken där motion, eller vad di kallart, och oförpestad luft och källvatten med bra aura.

Sen gjorde vi julgodis. Jag snickrade med marsipan och fick ihop bl.a. en landsköldpadda, en spritflaska, en anaconda och en varm korv m bröd. Men roligast är ju naturligtvis att glufsa i sig allt sen.

Precis en sån där utflykt vi behövde till något långt ifrån vår vanliga vardag, men det var ändå skönt att lämna naturen, kristaller, rökelse och gurus bakom sig för att återvända till asfalt, bredband, fjärrvärme och kabel-tv igen.

Det bästa med att vidga sina vyer är att man kan åka hem igen…

 

Jul på Äspögården

Förra julen åkte jag till Äspö som en främling som inte visste vad han gett sig in på. I år var jag där som svärson i huset och en naturlig del av konstellationen där ute. Själva julvistelsen var också av en helt annan art. Då var det ett hopp ut i det okända som blev en omvälvande och spirituell upplevelse som satte mig på en helt ny kurs i livet. Nu blev det ett möte mellan den Holmlundska och den Erikssonska släkten. Från Jennys sida: alla som möjligtvis kunde dela en promille av samma Holmlundska DNA - från min sida: morsan.

Det är väl på något sätt brukligt när två personer har gift sig att deras föräldrar träffas, så morsan kom ner från Luleå och stannade med oss en vecka ute på Äspögården. Det gick bra. Vi höll oss sysselsatta och sociala under julveckan. Alla överlevde och ingen blev arvlös (tror jag).

En av de nyblivna jultraditionerna (start: förra året) är att käka middag i Gislöv och se på årets del av LOTR. Så även i år. Kramkalas, glögg, god fisksoppa och en massa prat, men jag kunde inte tänka på annat än att få se Sagan Om De Två Tornen igen. Vi såg den på premiären tre dagar tidigare och blev förälskade. Helst hade jag sett den varje dag hela julen.

Julafton. Folk överallt. Det var jag & Jenny, Åsa & Thorbjörn, morsan, Sarah, Roger & Molly och Din Mali & Mattis. Julbord med allt det där, men tack o lov inga sånger. Det var många år sen min julkänsla packade ihop och flyttade söderut, och det här var inget undantag. En dag som alla andra. Bara mer människor och mer mat.

Men det är inte riktigt sant. Förra året var jag jultomte, och så även i år. Det här året med den fördelen att jag lärt mig att para ihop namnen på paketen med personerna där. Jag hade nubbat mig i tomtestämning genom att ta mig igenom alla smaker av ABSOLUT och krängde mig i en trång fårskinnspäls, lika trång luva och drog fast ett paket bomull i ansiktet med packtejp och - voila! - tomten!

Jag rekryterade Din Mali som nisse för att överhuvudtaget hinna klart med klapphögen innan påsk. Under granen låg tillräckligt med paket för att bygga Empire State Building i skala 1:1. Fullständigt vansinne.

I min släkt har vi länge haft traditionen att ingen över 15 får julklappar. Världens bästa tradition tycker jag. Presenter ska hitta sin ägare utan att behöva kopplas till ett visst datum. Det blir bättre, roligare och mer träffsäkert så. Julklappar blir för hysteriskt, ångestladdat och stressat. Hela sverige trängs och stampar på varann för att få tag i saker som man inte alls vet om mottagaren vill ha för pengar man knappt har. Sen sitter man där på julafton och byter ett berg av saker med varann, varav högst 10% är saker som verkligen har betydelse för sin mottagare, men oftast är av typen "det var väl snällt, men vad fan ska jag med makaroner-formade-så-att-de-ser-ut-som-finansministrarna-inom-EU till?". Sen har vi ju självklart hela orättvisegrejen med konsumtionshysterin vs alla fattiga i världen…

(P.S. För er som läser Stockholms Fria Tidning så kan ni ser vår bildkommentar till julklappshysterin på sidan tre i julnumret, eller klicka här)

Då är det lika bra att ställa sig i cirkel på julafton och piska varandras ryggar blodiga och skänka pengarna till välgörenhet. Man umgås, lider, har ångest och blir pank, men då gör åtminstone stålarna nytta.

Vi försökte pitcha in den här traditionen inför kommande jular, men Thorbjörn såg ut som vi hade kissat på finmattan och ville inte höra något mer trams om den saken. Men vem har sagt att vi fortsättningsvis måste fira jul med andra och deras traditioner…?

Anyway, tomte var jag, och en hysterisk jävla mängd julklappar delade jag ut. Blev svettig, varm och trött, men det var kul, inte minst för Mollys skull. Förra året var hon för liten för att fatta något, och kanske så även i år, men hon blev inte rädd och var lite nyfiken på tomten. Hon visade i varje fall empati för den beskäggade klapputdelaren, för när jag kröp under granen för att se om det var några klappar kvar, så trodde hon att tomten ramlade, och började storgråta. Hade hon börjat gråta om det var Peter som ramlade under granen?

När jag tagit mig ur ångbastun till pälsjacka och kardat bomullen ur fejan fick jag själv ge mig på klapparna. Precis som vi önskat fick vi en massa lyx & mysgrejer: belgisk choklad, badskum, vin, cognac, böcker, en CD med Mattis, Attack of the Clones på DVD, hårtork, mer choklad, pengar, skrivsaker, en Simpsons-almanacka, mer badgrejer, fuktlotion, lotter m.m. Men det var två klappar som höjde sig rejält över mängden.

Sarah & Roger hade gjort ett bröllopsalbum åt oss. Scannat in bilderna från kontaktkartan, printat ut dem i skitsnygga kompositioner, satt in dem i ett svart kartongalbum och fyllt ut med ord om kärlek på vackert brännkantat papper. Så fantastiskt vackert och smakfullt och hjärtvärmande. En present gjord med omsorg och kärlek. Precis som presenter ska vara. Men hur fantastiskt och välgjort albumet än var, så fanns det en annan klapp som bräckte det…

Ärlighetsmanikern Jenny hade bakom min rygg, mot hela sin öppenhjärtade natur, lyckats bita ihop och undanhålla att hon fått ett stipendium från Svenska Tecknare och att hon fixat oss en resa till Lanzarote. Den 6:e januari lämnar vi mörka, kalla sverige i en vecka för värmen, solen, och stränderna i Puerto del Carmen.

Jag bara satt och gapade. Det är precis vad hela min kropp och själ skriker efter just nu - få smita iväg till sol & värme och ladda upp. Jag saknar ord för hur rätt det här är nu…

Det var nästan vårväder när vi kom ut till Äspö, men under alla de där dagarna som har "jul" i sig, dök temperaturen ner till 0 och det blåste upp ordentligt. Av någon anledning så fattade inte värmesystemet det här, och det blev nästan löjligt svinkallt inomhus. Trots tjocktröja och tekopp kände man sig som en GB-sandwich i frysdisken. När klapphysterin på julafton var över smög vi upp till vårt rum och gjorde en minibrasa av värmeljus, kröp upp i sängen, knaprade cappucinochoklad, drack Martell direkt ur flaskan, bläddrade i bröllopsalbumet och drömde oss bort till de varma stränderna i Puerto del Carmen…

Jag & Jenny höll oss av (mentala) hälsoskäl i sängen tills minst efter 11 varje dag, och större delen av kvällarna gick åt till de sedvanliga 3-rättersmiddagarna med vin å sånt, men timmarna däremellan lyckades vi faktiskt göra ett o annat. Jag hade med mig en mapp med jobbrelaterat som jag hade hoppats få pula med, men det var bara att glömma. Har ens mamma åkt 150 mil för att träffa en bör man väl vara tillgänglig också.

Det blev en del långfika med småprat i salongen, bröllopsplanering och promenader i det skånska flatlandet när nordanvinden hade lunchpaus, men även en del utflykter utanför Äspö.

Vi åkte in till mellandagsrean i Trelleborg bara för att få se lite civilisation, men höll på att bli mordgalna av trängseln, idiotshoppandet och menlösheten, så vi flydde från pöbeln och duggregnet in till Axel Ebbes konsthall och tog in hans skulpturer i lugn o ro.

Vi följde även traditionen att fota varje halvår nere vid Smyge. Det stormade rejält och havet var vilt och kastade vågorna långt upp över piren. Jag fick ont i öronen av blåsten, så vi fortsatte vår färd till Gislöv för att mata (och gosa med) Saga och dricka te och komma bort från allt det juliga och blåsiga.

Tillslut tog veckan slut och vi skjutsade morsan till Sturup och oss själva hem. Och det var underbart att få kasta sig på sin egen säng igen och stänga dörren mot omvärlden. Vi prövade genast våra julklappar och la oss i badet och tog en drink + choklad som sängfösare. Home sweet home!

Jag vet inte om det var ironi eller en slump att jag fick Couplands All Families Are Psychotic (som jag ändå haft sen första ex:et lämnade tryckpressarna) av Maria & Idha. Visst, julhelgen var trevlig och ingen blodsutgjutelse inträffade, men det är skillnad på släkt och familj. Bara för att man delar genpool behöver man inte ha saker gemensamt. Det finns ett bäst-före-datum för hur länge man bör umgås i ett sträck med släkten (min personliga uppskattning är att efter 2-3 dagar så ger det socialt trevliga med sig för att istället sätta olikheterna i rampljuset). Jenny är min familj nu, och det är där allt börjar och slutar. Jag tror att våra jular framöver kommer att se annorlunda ut…

Som slutkläm på julfirandet kan jag nämna att BRIS telefonväxel brakade ihop under julhelgen när den fick över 500 samtal i timmen från barn som inte riktigt förknippar julen med Kalle Anka och hemtrevligt mys. En fröjdefull jul… yeah right!

 

2002 --> 2003

Nyår blev lågprofil. Jenny var förkyld, kvicksilvret dök under noll (men inte lika illa som -26 och ännu värre som i andra delar av landet - urk, urk) och vi hade fått en social överdos efter Äspö, så vi bestämde oss för att ta det lugnt på egen hand.

Dessutom tycker jag att december/januari är en usel tid på året för nyår. Någon gång på våren skulle stämma mycket bättre, när det verkligen är en brytpunkt och någonting ändras. Vad för nytt finns det att påbörja mitt i mörka vintern? Tänk en flytande nyårsdag som skulle infalla på den första vårdagen. Det skulle vara något att fira.

Eftersom förra årets nyårssupé blev ett Burger King meal på tåget upp till Hässleholm, så tog vi igen den i år istället. Vi gjorde rombomb (fiskägg - inte mördardrink) och Quorn Teriyaki m cous-cous. Sen parkerade vi oss i sängen framför tv:n och såg Citizen Kane och mumsade choklad. Tolvslaget drack vi lite bubbel och pussades. Underbart i all sin enkelhet.

Vi missade inga fyrverkerier heller. Hela Nobelvägen utanför vårt fönster förvandlades till avfyrningsramp, så med skräckblandad förtjusning njöt vi av eldregnet på första parkett. Skräcken kom ur risken att någon packad raketvirtuos av misstag skulle börja leka Al-Qaida mot vårt sovrumsfönster, men vi överlevde, och det låg inga förkolande lik nedanför nästa dag heller…

Vi tittade vidare på tv och somnade sen gott. Men inte innan en snorpackad Rikard hade ringt och babblat lite.

Lite av ett antinyår för min del. En dag som alla andra. Mys & mat & tv, men ingen tid för att festa, blicka tillbaks eller göra planer för nästa år. Tillbakablickarna, som varit i stort sett omöjliga att få ihop, finns i min årskrönika. Festandet sparar jag tills det känns rätt. Nyårslöften - bah! Nu är jag på rätt väg i livet, så det är bara att följa den. Planerandet kommer när vi kommer hem från semestern igen.

Det enda som finns i mitt upptagningsområde just nu är Åsa & Thorbjörns bröllop, och resan till Lanzarote. Efter det ska jag börja pilla på livet igen.

Nu två dagar in på det nya året har den första snön kommit, och jag känner för att gå ut med eldkastare och göra processen kort med den, men en vecka utomlands låter som mindre besvär. Sen kommer våren snart…

 

 

Peterix tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Michael Moore må se ut som en orakad hög med överviktig smutstvätt, men den mannen har både hjärnceller och humor. Hans bok Stupid White Men (nu även på svenska under titeln Korkade Vita Män) är det smartaste, elakaste och roligaste jag någonsin läst. Jag växlade mellan asgarv och att ryka ur öronen av ilska medan jag läsgirigt bläddrade vidare. Moores penna är en skarp skalpell som skär genom dagens USA och avslöjar en värld som är både idiotisk och skrämmande, men vilken satiriker karln är - man ligger dubbelvikt av skratt åt eländet. Upptäck Michael Moore. Förutom boken går hans TV-serie på SVT2 på fredagskvällarna, och i februari kommer hans dokumentär om det vapengalna USA, Bowling For Columbine, på svenska biografer. Läs boken! Se TV-serien och filmen!

 

Ur högtalarna: Mauro Scocco släpper sin nya platta nu någon gång i början av året, och det är väl inte bara jag som längtar... Mitt i denna väntan snubblade jag över en Maurolåt jag helmissat och aldrig hört förr, och föll pladask. Och det är inte ens hans låt. På hyllningsplattan till Pluras 50-årsdag tolkar Mauro Eldkvarns Nånting måste gå sönder, och det blev så bra så att jag blir tårögd. Så sorlig, spröd, vacker och pampig. Det bästa av Plura och Mauro kombinerat i en fantastisk låt. Vi lever i lyckliga tider...

 

 

Låttext: Eldkvarn - Nånting måste gå sönder

Nånting måste gå sönder, för att himlen ska va' blå
Nånting inom oss som vi burit på
Något ska falla, för att ett hjärta ska slå
Något som stått så länge
Någon som måste gå

Nånting måste gå sönder, nånting inom mig gå isär
Det finns inga under, ingen går hel ur det här

Det är som med en god bok, älskling, som du och jag
Efter det sista kapitlet vill man ha ännu en rad
Vi är äldre nu och närmare himlens nav
Varför är det enda man minns det som aldrig blev av

Nånting måste gå sönder...

Här är fotstegen jag gått från famn till famn
Här är allt som är förlorat som bär mitt namn
Här är skammen i mitt hjärta, jag målade till dig
Här är sången och orden som följer mig

Nånting måste gå sönder, nånting inom mig går isär
En del kallar det ett under, ingen går hel ur det här

En morgon i april vid Stockholms vatten
Törsten drog mig hit, som ett djur om natten
Solen står i väster, den brinner över sjön
Som en silvertråd i en sprucken söm

Jag har dragit pilen ur hjärtat, jag har vaknat ur en dröm
Jag går med månen över bron, mellan vaka och sömn
Jag är lycklig för att finnas, jag är lycklig för att gå
Låt det va' saker omkring mig som jag aldrig ska förstå
Vi lever i lyckliga, lyckliga, lyckliga tider...

Nånting måste gå sönder...

Nånting måste hända, jag lär mig aldrig sätta punkt
Låt det gå ännu en stund, det sägs att världen är ung
Lämna allt bakom dig, det var inte lyckan som log
Det var något inom dig, som aldrig får nog

Nånting måste gå sönder...

Lyckliga, lyckliga, lyckliga tider...

Webbsidor: Grönköping har fått en ny webbplats. Klart värd ett besök.

 

 

Citatet:
"Men det finns ideal värda att dö för"
"Nej, det gör det inte! För du har bara ett liv, men fem nya ideal kan du hitta i vilket gathörn som helst!"
- ur Spännande Tider av Terry Pratchett

 

 

Serie: Dilbert

 

 

Död åt: DJ Sammy! Jag har kunnat se genom fingrarna med det mesta av remake-slakten på gamla 80-tals hits, än har jag inte blivit någon gnällnostalgisk gubbstrutt, men när Don Henleys klassiker Boys of Summer blev Eurotechno korsades den heliga gränsen. Nu är det krig...

 

 

Film: Det finns så mycket bra som aldrig hittar till biograferna, men nu har Battle Royale i alla fall hittat till videohyllorna. Var bredd på en smäll i magen. I ett framtida Japan skickas en niondeklassare varje år ut på en öde ö där de får slåss mot varann tills bara en överlevande finns kvar. Det här är som Flugornas Herre, Robinson, Motorsågsmassakern och Bullen i ett. Det är blodigt, hemskt, gripande och mycket, mycket, mycket bra. Bra mycket bättre än det mesta som hittade upp på bioduken förra året. Hyr den, men glöm popcornen...

 

 

Filmrepliken : "There is no spoon" - Boy i Matrix

 

 

Månadens 10-lista: Tio vanor du inte bör ta med dig hem från charterresan

1. Ha grisfest i tvättstugan
2. Förvänta dig att städerskan ska bädda och skura muggen varje morgon
3. Ragga på grannen efter 2:a flaskan Sangria
4. Pruta på den ekologiska mellanmjölken på Konsum
5. Köpa med 5 flaskor vardera av Johhnie Walker och Bailys, 50 paket Marlboro och ett halvt kilo Toblerone varje gång du åker hem
6. Äta frukost på balkongen, i varje fall inte om det är februari och du bor i Kalix…
7. Sänka två 6:or GT, två pavor Rioja, några 4:or Cointreau och Jägermeister och en pitcher öl till middagen
8. Hoppa upp på bordet på Burger King vrålandes/dansandes The Ketchup Song, och för vänta dig att alla andra glatt ska haka på
9. Gå ut på gården en tisdagskväll, spela Trackslistan från 1986 på järnet och skrika "e´re party eller e´re party!"
10. Ha sex på stranden, framförallt inte om du bor i centrala Storuman
    

 

TV: Vi kör väl vidare på Michael Moore. Hans lysande TV-serie Michael Moores USA (The Awful Truth) går på fredagskvällarna. Det är smart och ohyggligt roligt, men man sätter skrattet i halsen titt som tätt.

Annan höjdare som börjat nu på TV4 är The Osbournes. Det är sjukt, roligt och mycket varmt och mänskligt. TV när det är som bäst. Ozzy rules!!!!!!

 

 

Välkommen till världen: Den 16 januari bestämde sig tillslut Neo för att titta ut och joina oss andra här på planeten. Med ett par föräldrar som David & Stina kan det bara bli ett fantastiskt liv för Neo. Välkommen!

 

 

 

Livet på Peterix planet: Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt som jag gör (det här är ju min planet), och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...

 

Slutet på ett liv i synd

Hann bara hem och vända efter julhelgen så skulle vi tillbaks till Äspö igen. Åsa & Thorbjörn skulle ju ge sig in i äktenskapet efter (minst) 25 år i synd. Jenny slet med att fixa brudbuketten och bordsdekorationerna medan jag drack, åt och läste upp julklapparna och drömde om Lanzarotes stränder.

Fjärde januari var det dagen D, och vi hoppade i kostym/klänning, gjorde oss vackra(re) och åkte på bröllop m. fest.

Själva bröllopet i Äspökyrkan vet jag inte riktigt hur det gick. Vi hade Molly i vår bänkrad, och hon var fullt upptagen med att susa runt som en upphetsad elektron och upptäcka resten av kyrkan. Framförallt crucifixet var högintressant. Hon såg väl det som en gigantisk Barbiedocka, fast med spikar i fossingarna och törnekrona.

Hann i varje fall upptäcka att Åsa glömde bort brudbuketten som Jenny slitit med (den låg kvar på kontoret…), att det sjöngs sliskiga sånger (Det vackraste…) och att båda svarade "Ja".

Sen var det middag och fest. Äspögården var proppfull med folk från hela landet som kommit för att hylla brudparet. Jag fick Lise, en trevlig konstnär, som bordsdam och en kvinna jag träffat tidigare mitt emot mig, så det gick okej rent socialt, men snett mittemot satt en advokat som frågade mig minst 40 gånger hur en frilansande kulturarbetare egentligen arbetar, och ju fler gånger jag svarade att det är precis som vilket annat företag som helst - produktion och marknadsföring - ju mer förbryllad blev han (vissa har problem att förstå att skapa & hitta på är ett riktigt jobb…). Jag kontrade med att jag alltid undrat vad i allsindar advokater gör på dagarna, men det verkade han inte höra…

Maten var i alla fall väldigt god. Rökt lax till förrätt, sen anka i portvinssås med rödlöksmarmelad och rotsaksgratäng, och slutligen en vaniljpannakotta med bärsås till efterrätt. Vinerna var inte sämre: en underbar tokajer till laxen och Mauro till ankan. Smask, smask!

Det var visserligen en strapats att få i sig maten eftersom varenda jäkel och hans brorsa höll tal, flitigt varvat med allsång, men det hör ju bröllop till. Jag är så glad att jag & Jenny valde minimalistvarianten.

Till kaffet och tårtan drog vi oss undan, fyllde cognacskuporna och satte oss i ett stilla hörn med Sarah & Roger och försökte ta det lugnt. Naturligtvis var det många där som ville granska det senaste svärsonstillskottet i familjen. Sånt ger mig en lätt känsla av att befinna mig på zoo på fel sida burgallret, men efter 4-5 besök (läs: påfyllningar) vid avecbordet gick också det att överleva.

Vi drog oss upp till rummet relativt tidigt och bäddade ner oss under dubbla täcken och filtar eftersom det var svinkallt i rummet. Sov inget vidare. Jag får mardrömmar ute på Äspö. Drömmar som är allt för levande och likartade för att bara vara drömmar. De går alltid ut på att det står någon bredvid sängen och gör något med mig. I julas vaknade jag av att någon vid fotändan tog mig i foten. Den här natten vaknade jag av att någon la något mörkt i ansiktet på mig och skrockade. Det finns något på Äspögården vars närvaro jag kan känna av, och det verkar inte vilja att jag ska sova gott…

Stack så fort vi kunde dagen efter för att komma hem och packa. Men det blev en packning med vissa förhinder…

 

Puerto del Carmen

Världen sände tydliga signaler åt oss att dra söderut. Det brakade på med snö och minusgrader av väldigt oskånska mått (förföljer vintern mig?) och det såg ut som Luleå när jag tittade ut genom fönstret. Morgonen vi åkte var det 14 minus och någon dec. med den där äckliga vita sörjan. Perfekt timing att åka!

Resan började illa, innan den ens börjat. Tydligen grasserar det en vinterkräksjuka. Den är extremt smittsam, slår hårt, snabbt och skoningslöst. Ena sekunden mår man fint, andra ligger man och spyr som om man hade betalt för det och är utslagen i flera dagar. Den här informationen fick vi först när Roger skjutsade oss till bröllopet, och han riktigt vältrade sig i hur smittsam den var och hur hårt den slog och hur många potentiella smittbärare den kunde finnas bland gästerna ute på Äspö. Som om inte det räckte för att göra oss nervösa så fick vi morgonen efter veta att en av kidsen på festen hade kräkts under natten. Nu började nojan på allvar. Varje kurr i magen sände iskårar efter ryggen och paniken drog upp hjärtslagen.

Lyckades fokusera på annat och drog ner på oron kvällen innan avresan, men så kom panikfaktor nr 3: Tony & Maria skulle också åka iväg, så jag mailade att vi fick ses när vi alla kommit hem för att jämföra solbränna. Tony svarade att de fått ställa in resan för att de oväntat drabbats av kräksjukan 2 timmar innan avgång!!!!!! Nu var det inget snack om saken. Ödet signalerade högt och ljudligt att vi istället för sol och värme skulle få ligga och ratta Gustavbergaren i en vecka, och det till en kostnad av 1 000:- om dagen eftersom vi inte hade något avbeställningsskydd.

Här rasade all min logik och självkontroll ihop. Nu var kräksjukan inte en oro längre - den var ett obestridligt faktum. Det gick inte att koncentrera sig på packa eller planera alls. Vi gick bara omkring och hade panik. Jag var spänd som en dörrvakt med mindervärdeskomplex och kunde knappt andas. Jenny försökte massera mig, men det var som att knåda en Volvo. Gjorde det enda raka och tog till flaskan. Efter 6-7 rejäla huttar av Negrita Spice kändes världen mycket stabilare igen. Kräksjuka? Äh, var e´flaskan schå ska jag minnschan skaffa en orsak att kräkas… raj, raj…

När planet lyfte utan att vi kräkts tarmarna ur oss kändes det som en lyckad rymning från Alcatraz. Resan gick i stort sett helt utan missöden. Jag skar mig på flygplansmaten, men det var inget som ett plåster, en liten flaska rödvin och en ännu mindre flaska Cointreau kunde bota. Det är en speciell känsla att vara berusad vid den tidpunkt man brukar stiga upp i vanliga fall.

Vi tog hämnd på Tony för hans panikdrabbande mail genom att sno en spypåse från planet och skicka den som vykort…

Vi kom fram på eftermiddagen, så vi sprang genast ner till stranden. Det finns inget så livsbejakande som att få sol i ansiktet, sand mellan tårna och byxbenen blöta av havsvatten. Addera sen lite stekt bläckfisk och en flaska rött på en uteservering och det var som att komma ur en trång å stickig ylletröja och in i en skräddarsydd silkesskjorta. Vi gick sen o la oss vid åtta och sov som klubbade sälar i över tolv timmar. Oh joy!

Det första vi gjorde dagen efter var att braka ihop. Allra mest jag. Satt på en urusel info med reseledarna när världen började gunga, det blev svårt att andas och illamåendet satte in. Fick rusa ut och sätta mig vid stranden i väntan på att attacken skulle lägga sig. Det hade varit läge att få ny kräksjukenoja om jag inte känt igen symtomen så väl. Illamåendet kan ha berott på reseledarnas stinkande framförande, men jag tror nog mer på att det var alla spänningar som släppte. Julen, kräknojan, hela hösten - ja, fan hela året. Det har varit ett race. Ett roligt men krävande race. Det var väl inte helt oväntat att det skulle hinna i fatt förr eller senare. Lanzarote är ju ändå ett lysande ställe att rasa ihop på.

Mådde pyton dagen efter också, men repade mig sakta. Var trött och darrig ofta, men jag bejakade det. Det vore idiotiskt att försöka springa ifrån sin egen kollaps. Kände mig lika kraftfull som en förtidspensionerad manet under veckan, men en manet på en Kanarieö…

Så, vad vi gjorde vi då under våra åtta dagar i Puerto del Carmen? (förutom att vara svaga & trötta…) Vi kan väl börja med att räkna upp vad vi inte hade för avsikt att göra: vi hade inga som helst planer på att sola (jag har tre solbrännelägen: vit-röd-malignt melanom), inga avsikter att partaja och inga planer på att leka turister och åka runt på menlösa utflykter. Tanka ljus & värme och vila - det var våra planer.

Låt mig berätta lite om Puerto del Carmen. Den är en klon av alla chartermål. Vita hus, hotell överallt, en lång strand med berg i bakgrunden, en strandpromenad full med restauranger och turistfällor och pyngelbutiker. Urinvånarna ser på turisterna som boskap med kreditkort, och turisterna ser på urinvånarna som de som ska utfordra boskapen med kreditkorten. Jag kanske låter negativ och nedlåtande, men allt det här beskriver jag med en hjärtlig ton. Det här är charterns själ och hjärta. Det är en ömsesidig överenskommelse mellan frusna nordbor med pengar och kanarianer med en solig varm ö, skräpmat och billiga kopior i butikerna.

Visserligen håller Kanarieöarna på att lägga krokben på sig själv både ekonomiskt och ekologiskt. Tack vare bin Ladens flygövningar finns det fler bäddar än turister, och ändå byggs det nytt i varje gathörn. Snart finns det bara hotell, feta tyskar och magra, tatuerade britter att titta på. Den lokala motståndsrörelsen kallar sig "Inte en bädd till", och jag står på deras sida…

Lanzarote, och Puerto del Carmen är dock inte så drabbat. Vi hittade snabbt en relativt orörd del av stan - den s.k. gamla stan nere vid hamnen. Visserligen full med restauranger, men smakfulla restauranger som passar in i den äldre miljön. Och en vacker hamn med söta små fiskebåtar, katter, fåglar och ett underbart klart vatten fullt med fisk. (Vi såg en rocka på en dryg meter en dag) Piren ut mot havet är ruskigt romantisk om kvällen. Hela hamnen rekommenderas starkt.

Jag kanske låter sarkastisk kring chaterkulturen, men den innehåller stora mått av smaklös underhållning. Det finns t.ex. ingen som helst inhemsk kultur att få tag i. I varje fall inte matkultur. Någon form av kanarisk, eller ens spansk mat existerade inte. Däremot fler irländska pubar än i Dublin. Låt mig beskriva en gatstump för er så får ni en bild av den mångkulturella blandningen, efter en liten gata inte längre än vår hall fanns i tur och ordning: Mavazzi (indiskt), Ristorante Italia (italienskt), Odin (gissa…), Montmarte Bistro (franskt), Craic ´n´ Ceol (irländskt) och slutligen El Tomato (span… nej, vänta, tyskt).

Det bästa är nästan när kulturerna kokas ihop. Vad sägs om namnen på följande etablissemang: Bodrahns Irish Pub, Ye Olde Spanish Inn och The Irish Viking…

Annan sunkig underhållning är plagiaten. Och då menar jag inte väskor, kameror och parfymer, utan ställen. Vad sägs om Rota 66 och Harley Rock Café? Harley Rock var kul. Det var där jag plågades av usla reseledare och illamående, men innan jag rusade ut såg jag att ovanför dansgolvet hade någon kreativ person gjort en modell av New York i kartong och staniol som sedan klistrats fast upp och ned i taket. WTC fanns fortfarande kvar, och Chryslerbuildings spira hängde så långt ned över baren att gäster över 1.90 riskerade att få skalpen piercad.

Okej, nog med syrligheter. Vi hade det fantastiskt hela tiden där, trots egna fysiska defekter. Vädret var som vanlig svensk sommar. Lite sol, lite regn, men mest mittemellan. Ca 20 plus. 35 grader varmare än det Sverige vi lämnade bakom oss. Väldigt behagligt.

Hotellet, Alegranza, var också en charterklon. Vitt, kakel, klorlukt och hela den biten. Fungerade utmärkt för sitt syfte. Låg precis lagom nära till allt. Hade en pool som gick att bada i efter att man knackat bort isen. Städningen var intressant. Gick endast ut på att dränka rummet i Klorin, packa ihop de blöta handdukarna så att de inte torkade och att trampa på Jennys necessär.

Vi sov en hel del. Var i säng före tio i stort sett varje kväll och sov dessutom middag. Men dagarna räckte till mer än nog ändå. Det känns vuxet på ett väldigt bra sätt att kunna lägga sig tidigt utan att ha ångest över missade fyllor och utenätter. Och vi behövde sova.

Promenerade massor. Efter stranden, kring klipporna och i hamnen. Lanzarote är ju en vulkanö så delar av stranden är väldigt klippig och där bildas små pölar fulla av marint liv. Vi lattjade med små räkor, fiskar och eremitkräftor i flera timmar.

Vi åkte ubåt! Vi åkte med en subcat (ubåtskatamaran) som dök ner till ett vrak på ca 30m djup för att titta på fiskar. Så coolt! Det är en fantastisk känsla att se hur vattnet tar över ytvyn och sen glider man sakta ned i djupet. Det är så vackert där nere. Vraket var fullt av vackra fiskar som kom nära. Stora stim svepte förbi ubåten som silverregn. En dykare simmade omkring och hämtade krabbor och sjöstjärnor för att visa oss genom gluggarna. Så fort vi kom upp ville vi ner igen. Jag nobbar stenhårt allt som har med dykning att göra, men ubåt var en hit. Rekommenderas!

Maten var medioker. Så mångkulturell att den försvann. Vi blev rekommenderade El Tomato av reseledaren (vilket bara spädde på hans ointelligens och falskhet) och blev utsatta för tysk mat som mest bestod av smör i olika former med en lätt smak av kött, fisk, eller grönsaker. Ville bara kräkas eller dricka avfettningsmedel efteråt. Undvik El Tomato, såvida du inte är ute efter att skaffa tresiffrigt kolesterolvärde.

Enda riktigt hyfsade stället vi hittade att äta på var den italienska restaurangen da Vinci, men de klart bästa supéerna hade vi på balkongen när vi smaskade på hemgjorda varma mackor och vin till det fladdrande ljuset från en tallrik med värmeljus. De sista dagarna var vi så impregnerade med fett & socker att vi drömde om knäckebröd och vatten.

Shoppade en hel del. Det var inte planerat, men när vi väl kom i gång var det svårt att sluta. Åkte in till "huvudstaden" Arrecife som skulle vara bästa shoppingstället, men det stämde inte. Boring och mediokert. Och förmodligen är det Arrecife som har gett ön smeknamnet Blåsarote. Hade halva Sahara innanför linserna och i öronen när vi kom hem igen.

Skojigaste stället var ett nytt shoppingkomplex kallat Biosfera. Snyggt, modernt och med några kul butiker. Hittade en as-snygg cardiganjacka, en par stilrena mystofflor, en vacker lila filt, en flaska cK one, cigarr-etter i skojiga färger, godis, silversmycken, och naturligtvis saker som låter kluck-kluck…

Lyfte på ögonbrynet när jag läste att Kanarieöarna kallar sig själva för rommens vagga, men efter att ha provsmakat en flaska av den inhemska Arehuca är jag böjd att hålla med. Mycket god. Den typiska kanariska honungsrommen är också att rekommendera. Söt och härlig. Synd bara att inte öarna räknas in i EU:s skatteområde och följer de nya införselreglerna. Tio liter hade inte varit dumt…

Det var lite separationsångest när det var dags att åka. Värme och stränder är lätt beroendeframkallande när alternativet är svensk vinter. Men vi svor att göra det här till tradition. Att varje vinter sticka söderut. Vintern i Skåne är ju ändå bara några dagar lång. Och mycket riktigt var den över när vi landade på Sturup igen. Termometern var tillbaks på plus, och den enda lilla snöfläck jag kunde hitta hoppade jag på tills den försvann.

 

Post-semestertrauma

Efter att ha varit hemma i mindre än tolv timmar vände känslan av att vara lika kraftfull som en dockvagn, och förvandlades till energi. Vilket var tur, för en Strixdeadline stod och bankade på dörren. Upptäckte snabbt att jag kommit så långt att jag kan slå om en switch i hjärnan så börjar den tänka satir. Jag har fått in rutinen och kan göra det som ett jobb när som helst. Fick ihop texterna på kort tid med vänster hand medan jag gjorde annat. En skön känsla.

Sen gjorde jag ett strategiskt misstag. Skaffade CD-brännare. En brännare, Photoshop och en stark gammal dröm från tonåren om att göra egna samlingsplattor har snott en hel del tid den här månaden, men oj så skoj! Hade de här möjligheterna funnits när jag var 15 hade jag gått i symbios med datorn/stereon och aldrig gått ut igen, någonsin (i varje fall inte förrän brandkåren kallats ut av grannarna för att tvångsduscha mig med brandslangen för att jag blivit en sanitär olägenhet och börjat locka asgamar till fastigheten…).

Energinivån började åka bergodalbana som vanligt igen efter ett tag. Fick slåss med dålig ork och ännu sämre arbetsmoral. Efter de första insatserna har den egna produktionen har varit nästan obefintlig. Vet inte om det har varit post-semestertrauma eller ogenomtänkt arbetsstrategi eller vad, men jag har befunnit mig i det där tillståndet som om jag inte hade varit gift hade resulterat i att jag suttit framför tv:n dygnet runt i stinkande morgonrock och skägg ner till naveln, sett repriser på Days of our lives och ätit kalla Gorbys med skohorn.

Okej´rå, kanske inte så illa, men styrfarten har varit under all kritik. Borde ha gjort upp planer och strategier för hur resten av året ska disponeras och var mitt krut bränns som bäst, men det bidde inte ens en tumme känns det som. Är på gång att vända dock. Önskar bara att jag alltid var på topp.

Likförbannat har det hänt ett & annat. Det händer alltid saker, även om jag drar täcket över huvudet. De dryga två veckorna som var kvar av januari efter resan har känts tre månader långa. Varje gång jag fått för mig att jag legat och petat mig i naveln i över en månad har det varit fånigt mycket kvar av januari.

Var gäst hos Pussel igen. Ämnet var vardagsmoral, och jag kände mig lite triggad, men det blev ändå ganska ljummet. Handlade mer om småsaker än det som jag tycker är viktigast: vem definierar vad som är moral? Rätt och fel är inget som är skrivet i sten…

Blev kontaktad av Europakontoret i Skåne - ett privat företag som tydligen håller på med miljöutbildningar och fått nys om min miljöbakgrund. Ska upp till Hässleholm träffa dem i början av februari för att se om vi kan göra något tillsammans. Funderade lite på hur jag känner inför det. Å ena sidan skulle det vara kul att komma ut och snacka miljö igen. Hålla mig själv uppdaterad och igång, få träffa människor och bolla idéer, få input. Åsså pengarna förstås. Å andra sidan har jag redan gjort det där så många gånger förr. Jag har annat i siktet nu. Och jag har ingen lust att börja stiga upp igen, och flänga runt Skåne och vara borta hemifrån längre stunder. Ingår inte i min livsplan. Får väl se vad det blir när jag väl träffat dem…

Fick ett brev från redaktören till en antologi jag helt glömt att jag skickat in texter till (ingen idé att nämna vilken förrän jag vet hur det går). Amanda stod och vinglade på kanten till att komma med, och de ville att jag skulle arbeta på den. Vilket de förmodligen har rätt i. Finns många darlingar i den att ta livet av. Tyvärr.

Lustigt nog ökade inte min puls för fem öre. En gång i tiden skulle jag har partajat i en vecka, eller fem, över möjligheten att bli publicerad i en riktig bok. Nu är "jaha?"-faktorn rätt hög. Men jag ska ge texten en omgång. Om inte annat för att träna skrivdisciplin.

Hotell-projektet med DI-gänget nådde en all-time-low. Skickade ut en mail-blänkare för att sondera läget inför den tänkta träffen i februari, och möttes av tystnad. Förmodligen har intresset ebbat ut i brist på konkreta förslag. Eller så var den enda riktiga motivationen när vi först fick idén att vi hade druckit öl och var entusiastiska. Micke, däremot, är fortfarande i rullning och full med idéer, så jag ska bolla vidare med honom, får vi se var det hamnar…

Ja, se på fan! Det går inte ens att komma ifrån att det rullar på ens när man själv dyker och inte orkar och inte tycks få något gjort. Och några fler embryon till möjligheter har precis visat sig, och med lite tur & skicklighet kan det bli något riktigt kul. Får se, får se…

Energin håller på att sippra tillbaks i mig, våren kommer snart, och under 2003 ska karriären rulla igång på allvar. Efter ett år av omformning och uppladdning och vila är det dags att tända stubinen. Watch out…

 

 

Peterix tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Jag har en bekännelse att göra: jag växte upp med Heavy Metal på 80-talet. Jag har spandex, pudelfrillor, distade gitarrer och dubbla baskaggar i blodet. Jag skäms inte över det (även om det verkar vara ett etikettsbrott att inte göra det), däremot har jag och många andra av just den orsaken våra rötter i en subkultur som lämnats som en vit fläck på civilisationens karta. Men nu är det åtgärdat! Chuck Klosterman har samma bakgrund och såg också att en hel era höll på att förpassas in i glömskan, och skrev därför Fargo Rock City - A Heavy Metal Odessey In Rural North Dakota. Det är en smart och rolig hårdrocksresa Klosterman bjuder på, även om han är en arrogant amris som hånar allt han inte gillar/förstår, och man märker vilken fet kulturell klyfta Atlanten utgör (han dissar giganter som Iron Maiden och Dio, men hyllar Guns N Roses och Poison - band som bara skulle låta bra under utblåset på en rymdskyttel). Men skit i det - let´s rock!!!!!!!!!

 

 

Ur högtalarna: Det är lite pinsamt när man länge har dissat en artist bara för att tillslut upptäcka en bra låt, och så en till, och en till. Så blev det med mig och Natalie Imbruglia, som jag tidigare inte haft så mycket till övers för. White Lilies Island är proppfylld med starka låtar, och Natalie själv är en utmärkt ersättning nu när Alanis har blivit tråkig och Sarah McLachlan föder barn.

 

Den 23:e mars släpps Mauro Scoccos nya album Beat Hotel. Redan nu kan man höra singeln Han Måste Undra. Det låter gamla Mauro, och det är skitbra, och jag längtar ihjäl mig efter nya plattan!!!!!!

 

Låttext: Tool - Aenema

Some say the end is near
Some say we'll see armageddon soon
I certainly hope we will
I sure could use a vacation from this
bullshit three ring circus sideshow of freaks

Here in this hopeless fucking hole we call LA
The only way to fix it is to flush it all away
Any fucking time Any fucking day
Learn to swim, I'll see you down in Arizona bay

Fret for your figure and
fret for your latte and
fret for your hairpiece and
fret for your lawsuit and
fret for your prozac and
fret for your pilot and
fret for your contract and
fret for your car

It's a bullshit three ring circus sideshow of freaks

Here in this hopeless fucking hole we call LA
The only way to fix it is to flush it all away
Any fucking time Any fucking day
Learn to swim, I'll see you down in Arizona bay

Some say a comet will fall from the sky
Followed by meteor showers and tidal waves
Followed by faultlines that cannot sit still
Followed by millions of dumbfounded dipshits

Some say the end is near
Some say we'll see armageddon soon.
I certainly hope we will cuz
I sure could use a vacation from this
silly shit, stupid shit...

One great big festering neon distraction,
I've a suggestion to keep you all occupied
Learn to swim

Mom's gonna fix it all soon
Mom's comin' round to put it back the way it ought to be
Learn to swim

Fuck L Ron Hubbard and
fuck all his clones
Fuck all those gun-toting
hip gangster wannabes
Learn to swim

Fuck retro anything
Fuck your tattoos
Fuck all you junkies and
fuck your short memory
Learn to swim

Fuck smiley glad-hands
with hidden agendas
Fuck these dysfunctional,
insecure actresses
Learn to swim

Cuz I'm praying for rain
And I'm praying for tidal waves
I wanna see the ground give way
I wanna watch it all go down
Mom please flush it all away

I wanna watch it go right in and down
I wanna watch it go right in
Watch you flush it all away
Time to bring it down again

Don't just call me pessimist
Try and read between the lines
I can't imagine why you wouldn't
welcome any change, my friend

I wanna see it all come down

Suck it down

Flush it down

Webbsidor: Fantastiskt roliga satirteckningar - Robert Nyberg

 

 

 

Citatet:
"Att leva så individualistiskt som möjligt i denna kollektivistiska tid är den enda lyx som fortfarande finns" - Orson Welles

 

 

Serie: Pearls before swine

 

 

Logga:

 

 

Film: Det är få filmer som klarar av att få en att skratta och gråta och bli förbannad och ryckas med känslomässigt. Med dokumentärer är det dessutom högst osannolikt. Men få dokumentärer är som Bowling For Columbine. Michael Moores granskning av USA:s vapendille och höga mordsiffror är både en skrattfest och skräckfärd. En av universums viktigaste filmer.

Jag hyllade den japanska skräckisen Ringu här för ett tag sen. Naturligtvis kunde inte Hollywood hålla tassarna borta och gjorde om den. Till min förvåning funkar det alldeles utmärkt. The Ring är en mycket lyckad remake, och den bästa skräck som visats på länge. Ruggigt stämningsfull, och fick t.o.m. en veteran som mig att hoppa i biostolen.

På videohyllan: Dog Soldiers - skotsk lågbudget varulvsfilm, och oj så bra! Spöar skiten ur det mesta som kommer från Hollywood. Blodig, nervig och kul.

 

 

Filmrepliken : "I've seen things you people wouldn't believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tanhauser Gate. All those ... moments ... will be lost ... in time. Like ... tears ... in rain. Time ... to die" - Roy Batty i Blade Runner

 

 

Månadens 10-lista: Tio alternativa sätt att finansiera pensionen

1. Ego Boy som vinnare i 3:e loppet
2. Svara på Nigeriabrev som kommit med e-posten
3. Sälja förfalskade nakenbilder på Lasse Berghagen på Internet
4. Hävda förföljelse av SÄPO på 60-talet och stämma skiten ur staten
5. Gifta sig med Anna Nicole Smith
6. Bara käka Happy Meal och hoppas att plastleksakerna får samlarvärde
7. Vika ut sig i Oldies but Goldies
8. Råna tonåringar och sälja deras in-lines & kick-bikes som råvara till polska stålverk
9. Hålla i kombinerade Tupperware/Dildo-partyn
10. Dö vid 64
    

 

TV: Mycket att se på tv nu. Parlamentet har säsongsstartat igen på fyran på söndagar och är fortfarande hysteriskt roligt, även om Henrik Schyffert har hamnat på helt fel planet som programledare. Roligast är Hipp Hipp som kan ses på TV2 på bl.a. torsdagar. Sen kväll med Luuk är tillbaks på fredagskvällarna och håller som alltid hög klass. Witchblade har överlevt transporten från serietidning till tv och är mörk och cool fantasyaction på TV3 & ZTV.

 

 

Idiotmode: Blåvitrutiga skjortor. Jag vet att män inte direkt har rykte om sig att ha god klädsmak, men att draperas i bordsduk är inte ens värdigt en möbel. Män - res er ur förtrycket och kräv anständiga kläder!!!!!!!!

 

 

 

Livet på Peterix planet: Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt som jag gör (det här är ju min planet), och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...

 

Inget att skriva hem om

Februari. Ytterligare en månad att lägga i arkivet över månader som försvann spårlöst.

Historiskt sett har februari alltid varit ett svart hål i kalendern. En mörk och kall skitmånad utan mening eller syfte som man enklast överlever med hjälp av mycket sömn, böcker, alkohol, ett stort videoförråd och semsterbilder från i somras. En tid för att gå i ide.

Vintern gjorde oväntad comeback. Det finns bildbevis på att det var plusgrader, sol och grönt här vid den här tiden förra året. Nu är det grått, mörkt, kallt och isigt. Förjävligt m.a.o. Vissa sjuka hjärnor kanske gillar sånt här, men jag anser att det är självtortyr och Luthersk späkelse att gå ut när det är under fem plusgrader. Jag känner mig fetlurad på den varma & snöfria skånska vintern. Vilken myndighet kan man överklaga klimatet hos?

Det här skitvädret stöder min teori om att vintern hyser ett personligt agg emot mig, har hittat mig igen efter flytten och sitter nu med blottade huggtänder utanför dörren…

Lider av svår energibrist. Är i bästa fall trött och seg, men oftast känns det som om köttet i min kropp bytts ut mot snabbtorkande cement, och att jag fått ett ankare från Titanic som piercingsmycke i foten. Kollade om grannen hade tjuvkopplat in sig på min kropp för att sno energi till sitt våffeljärn, men jag hittade inga sladdar.

Vet inte om den här svackan beror på årstiden, bacillusker eller om det är psykosomatiskt - bara det går över snart - för jag behöver min kropp.

Har försökt att stanna kvar i sängen så mycket som möjligt, men det har inte alltid gått. Har gett mig ut på några affärsresor (egentligen inte, men jag har alltid velat påstå att jag varit på affärsresor…).

Åkte upp till Hässleholm för att träffa Europakontoret. Det blev ett surrealistiskt möte. Träffade en dansk miljöutbildare där som "flytt" till Sveriges, enligt honom, gynsammare skatteklimat (den första jag någonsin träffat som flyttat till Sverige av skatteskäl, där ser man…).

Kontoret låg i en liten, röd, omöblerad barack i ett industriområde (som påminde mig mycket om min tid på Scandinavian Alarm & Communication) och bekräftade min teori om ju fläskigare företagsnamn desto pyttigare lokaler.

Av någon anledning förstod jag allt vad den trevlige dansken sa, men efteråt när jag var på väg hem igen kunde jag för mitt liv inte komma ihåg vad vi pratat om. Jag vet att jag var där för att diskutera om jag eventuellt kunde hoppa in då och då som utbildare, och att de även planerade att jobba med jämställdhet och var intresserade av mitt skrivande. Men exakt vad vi kom fram till är som bortblåst. Weird…

Det verkade intressant, men det fick inte mitt blod att koka. Jag är mer intresserad av att bränna mitt krut på mina egna påhitt än att delta i andras.

Det finns självklart undantag. I april drar Lena Frisk igång talkshowen Lena 21.30, och redaktionen behöver en manusgrupp. Jag blev tillfrågad och åkte upp till SVT för att testskriva ett program tillsammans med Lena och andra aspiranter. En heldag på tv gick snabbt, och jag blev inte särskilt nöjd med resultatet (men det blir jag ju aldrig). Sen vet jag inte hur bra/illa mina konkurrenter skrev. Här är ju resultatet relativt. Hur det går får vi se med tiden, men det är en av mina drömmar att skriva gags till talkshower, så jag håller tummarna…

Trots att kroppen oftast har känts som sumpgas har huvudet fungerat bra. Många tankar och idéer. Framförallt i dessa galna tider med krig och Irak och annat vansinne. Det funkar inte att vara trög men glad just nu. Hjärnsnurren har resulterat i dels en lång och bitsk ledare, samt ett helt nytt påhitt: Omanlighetsskolan, med dess första lektioner Introduktion och Hudvård.

Omanlighetsskolan föddes ur mina genusfunderingar och att jag är så oerhört jävla trött på korkade vita män (äh, stryk vita). Vi män måste verkligen jobba på vår attityd och på vår självdistans, innan allt brakar åt Häcklefjäll. Hög tid att klättra upp ur sandlådan och ta ansvar för vår värld.

Pittstim fortsätter att ge synergieffekter. Grafiska fackföreningen (eller vad dom nu hette...) vill använda den till deras jämställdhetsskrift (tyvärr nedkortad till hälften). Dessutom fick Jenny en beställning på illustrationer till samma skrift. Kul när jobb smittar.

Ett av mina Strix-telegram (om förbud mot vita tubsockar och loafers på krogen) citerades stort på ledarsidan i Sydsvenskan. How ironic...

Har kastat en hel del idéer fram och tillbaks med Micke. Nu börjar vi ha en schysst grund för Hotellet, och en handfull storylines. Kul är det också när det flyter.

Socialt har det varit mörker också. Det finns nedlagda grustag som varit aktivare än oss den här månaden. Tagit upp nätverkandet med Tony & Maria och grattat Gislöv-Maria på hennes födelsedag. That´s pretty much it…

Alla hjärtans dag tänkte vi åka till Köpenhamn för att mysa, men det var för kallt och ruggigt. Istället stannade vi hemma, åt en romantisk middag, drack skumpa i badet och somnade före tio.

Nu har vi varit gifta i ett halvår (mjukplastbröllop???). Det smartaste jag någonsin gjort.

Som sagt, inte mycket att skriva hem om. Men ibland får man acceptera svarta hål i almanackan och bejaka suget att gå i ide. Kämpa emot är som att försöka röka tegel - man misslyckas, blir trött & irriterad och börjar gnälla i usla liknelser.

Tror på mars. Tror att våren kommer då. Och energin. Då är det dags att hitta ut ur sängen, bli aktiv (rör jag inte på mig snart kommer småfåglarna att börja picka på mig i tron att jag är en talgboll på 1.85), ta på slängkappan och uträtta storverk igen.
I´ll be back!!!!!!!

 

 

Peterix tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Liftarens guide skaparen Douglas Adams lämnade ju oss alldeles för tidigt. Naturligtvis har hans ordbehandlare utsatts för gravplundring och getts ut i bokform under namnet The Salmon Of Doubt. Kapitel ur hans oavslutade tredje bok om den holistiske detektiven Dirk Gently blandas med artiklar, intervjuer och annat lösryckt. Den oavslutade romanen är bara på några sidor och känns mest förvirrande, men ur det övriga materialet framträder spöket av en mycket varm och intelligent människa som betraktar sin omvärld med kärleksfull humor. Många av de här texterna är både smartare och roligare än Adams romaner. Tragiskt bara att han hade så bråttom vidare innan vi hann få uppleva mer av den varan.

 

 

Ur högtalarna: Det var fyra år sen sist, men nu har äntligen, äntligen, äntligen Mauro Scocco släppt sin nya platta Beat Hotel. Och vilken platta sen! Den är som en förälskelse. Låtarna går rakt in i hjärtat och kastar en handlöst in i det där melankoliska tillståndet som bara en ny Mauroplatta kan göra. Det här är tveklöst det bästa han gjort sen Dr Space. Hjärta/smärtatexterna har bytts ut mot ett nostalgiskt tillbakablickande från en nybliven 40-åring, men det är fortfarande lika ärligt känslosamt, om inte mer. Musiken har gått samma väg. Det är inte lika könlöst slickat och välpolerat som tidigare och den fantastiska sången ligger långt fram. Det här är Mauroplattan jag längtat länge efter. Tack Mauro!! Nu är det lyckliga tider!!!!

 

 

Snubblade över ett färskt gothmetalband som inte går av för hackor. Evanescence låter som Linkin Park/Nine Inch Nails med Sarah McLachlan på sång. Tungt, dramatiskt och vackert. Jäkligt bra nykomlingar!!!

 

Låttext: Mauro Scocco - En Gång Var Jag Kung

En gång var jag kung
med mitt eget land
drömmar och skatter
höll jag i min hand
jag ägde världen
jag var på väg nånstans
uppfylld av mig själv
som om inget annat fanns

En gång var jag kung
bland gator och gränder
bland torn och vindskontor
låg mina länder
på mopeder och cyklar
kom min armé
nerför Skeppargatsbacken
det var en syn att se
Där var Heinz och Pierre
Tom och Johan
i stulna kostymer
kom vi till skolan

Åren dom gick
och jag fick egna pengar
allt gick till skivor och kläder
till gitarrer och strängar
vi hyrde en lokal
av en galen präst
dom satte eld
på hans skrivbord
på punkarnas luciafest

En natt i december
så blev jag man
jag flög över snön
som en stjärna
hem mot Östermalm
och vindarna bar mig
jag flög så lätt
hon var det vackraste
som jag nånsin sett
Ingen visste
men det syntes ändå
det blev helt tyst
när jag kom fram till mitt skåp

En gång var jag kung
i ett rike för längesen
det var kanske bara en dröm
men jag bär den med mig än

Webbsidor: Grymt snygga, experimentella och fascinerande bilder

 

 

Citatet:
"Seriousness is stupidity sent to college" - PJ O´Rourke

 

 

Serie: Tabasco

 

 

Vin: Miguel Torres Santa Digna - en smaskigt smakrik, men ändå lömskt lättdrucken cabernet sauvignon för överkomlig penning. Rekomenderas!

 

 

 

Film: Senaste superhjälten som hamnat på bioduken, Daredevil, funkar bättre än många av sina föregångare. Som Batman ungefär, fast mer lyckat och snyggare fighter.

Från video/DVD hyllan hyr man The Asylum om man vill se välgjord, seriös psykoskräckis.

 

 

Filmrepliken : "There are only two things I hate; those who are intolerant of other people's cultures ...and the Dutch" - Nigel Powers i Goldmember

 

 

Månadens 10-lista: Håller männen på att dö ut? Här är i så fall 10 orsaker varför...

1. Plockar isär kärnkraftverk för att se hur de ser ut inuti
2. Vägrar läsa bruksanvisningen till rymdfärjan/scudmissilen
3. Fastnar i centraldammsugaren pga dålig hålvana i kombination med svårkontrollerad kåthet
4. Underkläderna gör uppror och arkebuserar sin ägare för brott mot de hygieniska rättigheterna
5. Sticker iväg på älgjakt men svälter hellre ihjäl än äter frystorkat när byte uteblir
6. Vägrar fråga efter vägen på väg till IKEA, kör vilse och hamnar hos kannibaler i Nya Guinea
7. Akut uttorkning efter femdagars maraton-porrsurf tack vare nya bredbandsuppkopplingen
8. Spontant mjältbrandsutbrott i tvättkorgen hos ungkarlar
9. Kidnappas av multinationella oljebolag som vill använda fettet i ölkaggen som energikälla
10. Fastnar i alla bilköers moder, men dör hellre stoiskt av hög ålder vid ratten än tar bussen
    

 

TV: Trodde aldrig att jag skulle säga det här, men den bästa kanalen av alla är ändå SVT. Bäst på filmer, nyheter, komedier, dokumentärer, underhållning - och ingen reklam!!! Trodde jag aldrig för tio år sen...

Och det bästa programmet av alla är naturligtvis Lena 21.30 - onsdagar och fredagar fr.o.m. 16/4 ;-)

 

 

Snacks: Estrellas nya low-fat chips är ruskigt goda. Klart mycket bättre än de vanliga. Första gången ett livsmedel har vunnit på mindre fett

 

 

 

Livet på Peterix planet: Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt som jag gör (det här är ju min planet), och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...

 

Ut ur idet

Mars tinade upp det mesta. Mörkret och kylan vek undan för den efterlängtade våren. Sol, plusgrader, flyttfåglar och vårblommor kom och lättade upp. Men sakta och tveksamt. Det är ingen riktig höjdarvår utan en rätt feg och slö en. Det segar med den riktiga värmen och känns fortfarande ruggigt som oftast. När Jenny fyllde år (31:a) förra året satt vi på en uteservering i Köpenhamn i bara skjortärmarna och gottade oss i värmen. I år huttrade vi rejält trots sol och skinnjacka. Jag vill fortfarande stämma någon för den uteblivna milda skånska vintern och den försenade och tveksamma våren. Brrrrr…

Javafan, det kommer väl förr eller senare. Det har ju tinat upp på fler plan. Jag själv piggnade till en aning och har stoppat huvudet försiktigt ut ur idet. Känslan av att trampa omkring i sirap i januari har gett med sig, och även om jag inte är något dynamitpaket än så känns det betydligt bättre. I och med att solen kom så började jag dessutom vakna två timmar tidigare, men det vettefan om det ska räknas som positivt.

Det började regna jobb också. Från väntade och oväntade håll. Fick plötsligt fullt upp att göra.

Jag klagar definitivt inte, men jag var en aning oförberedd. Från att ha gått omkring i slow motion och sorterat navelludd till att behöva beta undan flera knäck dagligen. Blev helt snurrig i roten.

Om jag haft sex timmar på mig att göra ett jobb så har två timmar och femtiofem minuter gått åt till att yra omkring i lägenheten och göra allt utom jobba. Sen har två timmar och femtioåtta minuter gått åt till att surfa på nätet när jag väl satt mig vid datorn. Övriga sju minuter till det faktiska jobbet. Det är det här som kallas för att frilansa…

Det här är iofs en universell metod att lösa uppgifter. Hade vi människor varit mer effektiva hade vi förmodligen tagit livet av oss själva för längesen. Bibehåller vi vår usla koncentrationsförmåga överlever vi nog någon generation till. Personligen tänker jag dock skärpa mig efter den här inledande virr-fasen. Har för många mål att uppnå för att slarva bort dem.

På tal om mål så har ju kriget gjort sitt bästa för att förmörka vårsol och skojiga uppdrag. Det är inte utan att man suckar tungt och undrar varför det inte gick att få till något bättre efter 200 000 års evolution. Det finns encelliga organismer i våra avlopp som är mer konstruktiva än vad vi människor är just nu. Får verkligen hoppas att det här är den sista generationen av blötdjur som kompenserar sin taskiga självkänsla och bristande intelligens med att utplåna nationer. Men mer om det här i ledaren.

Trots global krigsidioti och mer jobb än jag var förbredd på så har vi gjort lite saker också.

Tog en liten minisemester och åkte ut till Gislöv för hålla Idha sällskap, ha klimysorgier med Saga, ta strandpromenader och bara byta miljö ett tag.

Vi lånade en bil och åkte till Ystad. En mysig liten småstad med medeltidskänsla. Det tokregnade, men det gjorde inget. Vi promenerade ändå, fikade, myste och letade efter ett väl dolt Åhléns. Endags spontana mini-semestrar utan större planer än själva målet är att rekommendera. Billigt mininöje.

Ska väl börja få in mer av den varan när det blir vår på riktigt och jag har lärt mig att hantera inhögen på skrivbordet. Anade väl att den här tiden skulle bli en brytpunkt. När jag väl kommit ikapp och kan hantera både jobb och liv kommer det att bli riktigt skojigt. Det här är bara början…

 

Det regnar jobb

Mer eller mindre över en natt började det regna jobb. Absolut ingenting jag klagar över, men det kom bara så plötsligt. Jag är inte riktigt van. Jag har ingen struktur just nu för att hantera många uppgifter, men den kommer.

Kammade hem jobbet på SVT. Jag ska sitta med i manusgruppen för talkshowen Lena 21.30 under våren, och därmed gick en gammal dröm i uppfyllelse. Det känns som ett gott vin eller en bra platta - det värmer inombords.

Vi har testat flera gånger för att vibba in gruppkänslan, och för mig känns det bara bra. Kul och trevligt folk. Återkommer med rapporter när vi börjat köra på riktigt. Lena 21.30 börjar sändas 16/4 - glöm inte att titta då!

Europakontoret i Hässleholm hörde faktiskt av sig. Vill att jag ska göra broschyrer och produktblad åt dem. Första gången jag gör copyknäck åt någon annan. Har börjat som smått, och det är ju inte någon stor humor i det precis, men det är skrivdisciplin, och framförallt pengar.

Blev kontaktad av stå-upparen Carina Perenkranz som ville köpa texter av mig. Dels gammalt hon hittat på siten, dels beställning på nyskrivet. No problems för min del. Jag hittar ändå alltid på saker, och om någon betalar mig är jag än mer motiverad.

Utöver det här så är det de vanliga Strixknäcken och de andra egna påhitten (som tyvärr hamnat lite i skymundan p.g.a. ketchupeffekten). Nu måste jag klämma ur mig saker varje dag, men det är buslugnt. Jag har kommit så långt att jag kan vara kul och formulera mig, även om jag har en skitdag.

Den 21/3 fyllde siten 2 år. Räknaren klickade in på 5150 (f.ö. titeln på Van Halens bästa låt). Och nu börjar den här HTML-gröten generera både knäck och buzz. Men den är fortfarande en jäkla röra. Ska vårstäda. Någon gång…

 

5 Unga

Patrik bjöd in mig till Pussel, och ämnet var tuppfäktning killar emellan, så jag kunde bara inte tacka nej. Solen sken på väg till radion och det var en härlig dag som nästan gjorde det värt att stiga upp tidigt en lördag.

Det blev ett skitbra program. Vi satt ett gäng killar och drog upp manlig pinsamhet efter pinsamhet. Allt från offentliga armhävningar, tävlingar i nördfakta, hack i kolven i brudar räknat, till snabba bilar och dyra klockor. Vi drar oss inte för de djupaste lågvattenmärken när det gäller att bräcka varann eller impa på brudar. Inte undra på att killar har kortare livslängd - det där med att slappna av verkar vara ett totalt okänt begrepp för Homo Sapiens hannar.

Vi hade otroligt kul och tiden flög iväg på nolltid. Efteråt såg Patrik ut som han hade haft sitt livs bästa sex. Vem sa att det inte var skönt med radio? Jag fick högvis med uppslag som resulterade i den här månadens lektion i Omanlighetsskolan.

Mötte upp med Jenny efteråt för att bruncha på stan, men först ringde telefonen och överraskade mig rejält. Men vi backar lite först…

Jag skickade ju in Amanda till föreningen Arbetarskrivares kommande antologi, och redaktören ville att jag skulle jobba vidare på den, så jag trodde att den låg bra till. Men trots ett ansiktslyft så möttes den av kalla handen, mest beroende på handlingen tydligen. Inget jag suckade så mycket över. En del gillar det man gör, andra inte. No big deal.

Så ringde då ordföranden i samma förening för att meddela mig om att jag blivit årets mottagare av stipendiet 5 Unga. Undrade först om dom blandat ihop mig med dom som är försenade med medlemsavgiften, men slutade genast med att förminska mitt skapande och tackade stolt.

Jag kommer för mitt liv inte ihåg vilka texter jag skickade in med stipendieansökan, men jag är rätt säker på att Amanda var med eftersom den är en darling. Det inte en gillar…

Dom ville att jag skulle komma till årsmötet i Västerås för att ta emot priset och läsa mina texter, men det fanns inte en chans i helvetet att jag skulle få in det på att göra-listan. Lika bra det, tror inte jag hade motsvarat förväntningarna. 5 Unga syftar på Harry Martinsson och hans vapendragare på den tiden det begav sig, och hur bra det än känns att få det stipendiet så känns det ändå som jag rör mig i ett annat litterärt universum. I alla fall så motiverade sig juryn på det här viset:

"Med en imponerande närvarokänsla, ett språk som redan har ett omisskännligt
personligt och konstnärligt signum, beskriver han vår tids problematik med
engagemang och utan pekpinnar"

Oj, tack!

Utmärkelsen känns hur bra som helst, både som bekräftelse och merit. Och 5 000 pix gör inte ont heller. Köpte en ny stereo för pengarna (min gamla härk har hängt med sen jag bodde hemma och beter sig mer och mer som en döende kossa).

Börjar nästan känna trycket på mig att börja jobba på en roman…

Klart gladare, stoltare och rikare gick jag & Jenny på stan och lapade sol. Frös inte för första gången på länge. Promenerade genom Biblioteksparken och tittade på gäss och sothöns som hittat tillbaks hit efter månaderna i exil (nästa år hakar jag på). Tog en varm choklad och Cointreau på Siesta och lät livet smälta i munnen.

Kom hem, sov middag, åt middag, sänkte en vinare och kollade melodifestivalen. Somnade trött och nöjd. En bra dag.

 

En gång var jag kung

En gång var jag kung
med mitt eget land
drömmar och skatter
höll jag i min hand
jag ägde världen
jag var på väg någonstans
uppfylld av mig själv
som om inget annat fanns

Det är nästan fyra år sen sist. Tiden flyger. Men nu går den varm på stereon. Mauro Scoccos nya platta Beat Hotel. Bästa han släppt på år och dar. Jag har inte skrålat med i första lyssningarna på det här inlevelsefullt tonårsaktiga sättet sen Dr Space -91. Beat Hotel gick rakt in i hjärtat som en förälskelse.

Mycket tack vare låtarna, som är bättre än någonsin, men nostalgitemat gör väl sitt till. Mauro blickar tillbaks från 40-strecket och undrar vad som hände. Jag ligger väl lite efter och klockar "bara" in på 35 senare i år, men det räcker för att man ska titta både framåt och bakåt och undra. Bakåt är rätt lönlöst med mitt schweizerostminne. Det blir mer som att läsa baksidestexten på en bok - man får handlingen i väääääldigt stora drag.

Liksom Mauro kan jag också vråla att En Gång Var Jag Kung. Det kan iofs alla tonåringar som inte befinner sig på fel sida mobbinggränsen. Total frånvaro av erfarenhet och ett oförskämt självförtroende utan orsak har lätt den effekten. Världen är till för att besegras. Den är buffén som ska glufsas upp med ett vinnarleende. Guuuuuud, vilken pest man är i den åldern…

Sen kommer vardagen och spöar upp drömmarna. Livet börjar gå ut på att försöka hålla sig vaken efter jobbet och längta till något annat. Till fikat, till klockan blir fem, till fredag, till semestern, till pensionen, till...

Man rör sig hela tiden på väg bort från något. Om man nu inte stannar upp, blir förbannad på sig själv, hoppar av den onda cirkeln och börjar röra sig mot någonting istället. Tar sina drömmar på allvar.

En gång var jag kung
i ett rike för längesen
det kanske bara var en dröm
men jag bär den med mig än

Mauro envisas med att leverera livssoundtrack i en hyfsat synkad takt. Återigen kan jag sitta med en drink i handen och låta texterna måla bilder i mitt huvud och melankoliskt nicka ett stilla 'ja, så här är det'.

Känslan är densamma nu som för 15 år sen. Jag kan åka med på den här nostalgitrippen utan att skämmas, skrika med i Fortfarande Här och Lev Nu utan att känna att det roligaste är bakom mig. (Förmodligen är det höga pinsamhetspoäng i att både digga Mauro och dras med på hans resor längs minnenas gator. Men hela poängen med att bli vuxen är ju att skamlöst göra det man blir lycklig av, oavsett om det är pinigt).

Nu förverkligas drömmarna på en nästan varannandags basis. Kompassriktningen är lagd och det är vind i seglen. Jag gör det jag alltid drömt om och solen lyser genom fönstret. Jag har mitt livs kärlek vid min sida, en vacker dröm jag inte ens kunde ha fantiserat ihop själv.

Jag hade gärna tipp-exat över några av de erfarenheter som gjordes efter vägen, men med mitt dåliga minne är de väl snart aska, och jag har ingen anledning att blicka annat än framåt. Mitt i livet visade sig vara den bästa tiden. Och det blir bara bättre.

Så säg ingenting, bara ge mig din hand
vi flyger som fåglarna
till ett magiskt skymningsland
där tusen hemligheter
står på linje i din hand

 

 

 

Peterix tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Ingen annan kan sätta skalpellen i vår omvärld som Ben Elton. I Dead Famous sker ett mord mitt framför kamerorna i en Big Brother liknande dokusåpa, utan att mördaren avslöjas, men det här är inte en deckare så mycket som det är en sylvass satir om mediaträsket, slaget om tittarsiffrorna och tragiska kändis-wannabees. Smart, elakt, roligt, spännande och förjävla bra.

 

 

Ur högtalarna: Daniel Lanois är ingen flitig skivartist. Shine är tredje plattan på 14 år. Men han är förlåten. Ingen kan skapa musikaliska drömlandskap som han. Inte konstigt att han ligger bakom U2´s och Peter Gabriels bästa plattor. Det här är sprött, smygande vackert och väldigt bra.

 

 

Bachelor Girl är en rätt okänd duo från Australien, men förtjänar definitivt att upptäckas. Lite av ett modernt Eurythmics, fast rockigare. Starka låtar, bra sång, fräscht sound - allt man behöver... Testa Bachelor Girl!!!

 

Låttext: Timbuktu - Ett brev

Den här texten är mer eller mindre ett brev,
Utformad för er o se alla fel och snedsteg.
Härmed offentliggör jag min ställning i saken,
Introduktionsparagrafen, nu till självaste haken.
Har du märkt att fler och fler våldsbrott begås med vapen?
Är du inte säker varför, ta din tid, sov på saken.
Nä, vi börjar med att ta oss en titt på det globala
Det totala panoramat svält till terrordrama
till krig på stor skala till strama lagar och ramar.
Ingen moralkaka men stora bolagen saknar
kärleken för mänskligheten och planeten.
Herr statsminister, Ni måste ju vara medveten att:
den ondskefulle presidenten av USA
skiter i du och jag, han är Ku Klux Klans
barnbarnsbarn, han är en giriggam,
berövar alla från New York till Tadjikistan.
Den fascistverksamheten som han representerar,
du vet du har ju träffat honom, hängt och diskuterat. (Eller?)
hade ni trevligt? (Va?) Kom ni fram till något vettigt?
Får man hänga på nästa gång, det hade varit så mäktigt

(Refr.)
Om du är ledare led oss rätt;
för många vägar i världen leder oss fel och snett.
Skärpning man, det e dags för dig att ta ditt ansvar.
Plocka upp telefonen ring ett fredssamtal!
Jag sa idag, vänta inte det är redan sent
Gå mot strömmen, ändra reglerna i deras spel.
Jag vet det verkar jobbigt men gör oss en tjänst,
gör vad som helst för att ställa det rätt igen

Okej, Sverige är ett tolerant land, men inte sant,
Göran, du kan väl säga till George ibland?
Som representant, du e ju vald av folket man.
Förresten sluta tracka de som röker holk ibland,
jag menar, fortsätt att sparka högerns röv för fan.
Men akta dej för nazisterna dom får ju överhand,
som i Köpenhamn, vårt grannland, du och ditt anhang
borde inse att Skandinavien har fått kallbrand,
samma samband som Italien, BeNeLux
där de goda krafterna antagligen har gett upp
Österrike, Frankrike ja listan är lång.
Men göran du och dina ministrar Ni dissar väl dem, eller?
För världen börjar se lite väl sjuk ut,
jag hör rykten om att i sverige är vår välfärd slut.
Snälla förvandla inte oss till ett mini-Amerika,
ger ni all makten till Bryssel så blir vi hysteriska.
Du om sanningen ska fram så blir jag paranoid,
jag oroar mig för barnen och deras framtida liv.
Tar gigantiska kliv, men de går ju åt fel håll,
Göran lyssna noga på denna rappande brevbomb

(Refr.)

Göran, jag älskar livet det är därför jag skriver,
i märkliga tider då politiken verkar förvriden.
För polisen du vet, från Göteborg går alla fria
budskapet ni sänder får ju fan inte någon o lita
på statsapparaten, makthavarna misstänks
att bara respektera vår frihet till viss gräns.
Så mitt råd till dig: tänk extra noga,
så inte revolutionen börjar i Västeuropa.
Lever tätt ihop, och måste komma överens,
Ingen kommunikation på död frekvens.
Allt har sin konsekvens, hälsningar Jason -
och känner du för att snacka är det bara att säga ifrån.

Webbsidor: Underhållande språkvård...

 

 

Citatet:
"Jag har inte misslyckats, utan jag har funnit tiotusen sätt som inte fungerar" - Thomas A Edison

 

 

Serie: Bizarro

 

 

 

Undvik: Festis Lakrits Citron - smakar Yes antibakteriell som någon spottat tuggtobak i. Hur tänkte ni här...?

 

 

 

Film: Så här ska uppföljare vara! Behålla kärnan av allt det som var bra i den första filmen, fast mer av det, och lägga till faktorer som man inte väntat sig. X2 är den bästa uppföljaren i historien efter Aliens. Och den klart bästa superhjältefilmen hittills. Wolverine är coolare än någonsin, och Nightcrawler är perfekt! Det här är riktigt, riktigt, riktigt bra bio!!!!

Nu finns John Carpenter´s Prince Of Darkness på DVD. Inget överflöd av extramaterial, men bara att få se den här underbart nerviga skräckisen i widescreen och med bra ljud (soundtracket!) är tveklöst värt ett inköp.

 

 

Filmrepliken : "It's like fire and ice, basically. I feel my role in the band is to be somewhere in the middle of that, kind of like lukewarm water." - Derek Smalls i This is Spinal Tap

 

 

Månadens 10-lista: Yoghurtsmakerna vi helst slipper

1. Äpple & kamel
2. Sourcream and onion
3. Konkelbär
4. Roca-Gil
5. Hälsoyoghurt med aktiv bakteriekultur av streptokocker och klamydia
6. Hopprep & vanilj
7. Sushi
8. Wunderbaum tallbarr
9. Mats Ronanders munspel
10. Capricciosa
    

 

TV: Lena 21.30, vad annars? :-) Okej´rå, The Office är oxå klart sevärt, om än en smula överhypat

 

 

Ursäkt: Har varit lite syrlig mot Henrik Schyffert ibland, helt enkelt beroende på att jag inte tycker att han är särskilt kul, utan snarare tråkironiskt nonchalant, och ger sig på saker utanför hans räckvidd. MEN, jag måste erkänna att han spottat upp sig en smula som prgledare för Parlamentet, och efter att ha sett honom köra stand-up så måste jag även erkänna att han kan vara både väldigt rolig och ödmjukt varm.

 

 

 

Livet på Peterix planet: Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt som jag gör (det här är ju min planet), och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...

 

Sometimes it snows in april

Kanske är det naturens hämnd för att förra sommaren var så underbar? Eller kanske släpper vi ut för lite koldioxid för att ha en schysst växthuseffekt (växthusdefekt..?)? Eller så sitter det ett sadistiskt väsen där uppe som bara har som uppgift att jävlas med mig genom att undanhålla mig sol och värme? Hursomhelst så var jag mycket nära tårarna när det började falla stora snöflingor, i april. Okej om det varit på Grönland, men sydligaste Skåne…

Okej, våren har skärpt sig sen dess (även om det senaste vädermodet domineras av hällregn). Under påsken gick det att sitta i parken i bara skjortärmarna och gona sig. Det grönskar och fåglarna kvittrar. MEN, det är i senaste laget. Inte ett år till, hör ni det, inte ett år till! Nästa år kräver jag en ordentlig skånsk vår med skjortärmsvärme senast i februari. Basta!

Inte för att jag skulle ha haft så mycket tid att njuta av en ev. vår. April har huvudsakligen gått åt åt två saker: Lena 21.30, och en rejäl förkylning i två akter.

Har ägnat drygt två veckor åt att snora och sova. Främsta symptomet har varit trötthet. Har sovit, sovit och åter sovit. Sen var snuvan så där lömsk så att man låg däckad i en vecka, blev frisk och tänkte: "hå, hå - så frisk jag känner mig, nu ska jag göra massor med saker", bara för att bli dubbelt så sjuk en dag senare och ligga däckad en dryg vecka till. Blä…

Jag minns förr i tiden när det var en härlig känsla att vakna och känna sig sjuk. Man ringde till skolan/jobbet och sjukskrev sig och sjönk sen ner i sängen igen, efter att ha tittat ut genom fönstret och hånskrattat åt de stackars jävlar som måste släpa sig iväg. Drack te, käkade magnecyl och såg skräp på tv, eller läste den där boken man aldrig hunnit med, eller bara njöt av att vara sådär febrigt smålullig och göra ingenting.

Men det var då, när jag hatade mitt jobb, och allt annat, förutom möjligen tortyr, var roligare att ägna sig åt. Nu när jag gör det jag vill och älskar är det bara frustrerande att vara sjuk och oförmögen. Dessutom när man befinner sig i karriärens inledande uppförsbacke där det är helt fel ställe att stanna till. Frustrerande…

De här två stora tidsslukarna har tvingat en hel del av mina andra planer att ta en paus. Och som den overachiever jag är har det känts oerhört irriterande att inte ensam kunna göra tio personers jobb. Mitt sinne för proportioner och vad som egentligen är möjligt har aldrig varit särskilt bra… :-)

Annat då? Förutom snuva och trafikstockning i att-göra-listan? Tja, kollade Schyffert stå-uppa på MACK, och blev positivt överraskad. Käkade påskmiddag på Äspö. Skaffade ytterligare en ny stereo efter att den nyinköpta trasslat sönder sig två gånger på raken (undvik UNITED vad ni än gör!). Åkte upp en liten sväng till Stockholm, för första gången på ett halvår, men den resan visade sig inte riktigt bli som väntat…

 

 

Lena 21.30

Så var man igång med att göra en av de saker jag drömt om länge: skriva för tv. Tyvärr blev det en ranglig inledning. Min förkylning tajmade precis in när vi skulle dra igång.

Vi började med att svetsa ihop manusgruppen genom att gå ut på Tempo för att supa ihop oss. Jag var dessvärre precis i fasen mellan förkylningens två akter, och inbillade mig att jag började bli frisk, fast så inte var sanningen. Att försöka partaja med en sjuk kropp är som att festa med sin militant religiösa absolutist farmor, men det var trevligt ändå.

Sen steg febern och däckade mig precis lagom till premiärprogrammen, så jag fick maila in mitt material, men det gick det med. Nu är jag på benen och skriver för fullt tillsammans med de andra.

Det har vinglat lite i början, men helt väntat. Fem personer som inte känner varann som ska göra manus till ett program som aldrig gjorts förr - klart att det blir en trevande inledningsfas. Men så här efter första halvlek verkar vi ha fått kläm på det.

Vi sitter antingen på SVT och spånar, eller i en park om vädret tillåter. Första programmen tog större delen av veckan att få ihop, men nu verkar det räcka med en sittning. Vilket är en jävla tur, för mentalt hade jag ställt in mig på att pyssla med en massa annat parallellt, och det sket sig första veckorna.

Det här att hosta upp humor på beställning är fortfarande inget problem för mig. Det enda som varit svårt har varit vilken typ av material som passat bäst, men som sagt, inkörningsfas.

Själva showen är riktigt bra tycker jag. Mer levande och mänskligare än Ola och Carins program. Mycket tack vare Lenas relaxade stil och humor, och studiopubliken som ger en extra dimension. Det försöker fortfarande hitta sin rätta form tycker jag, men är på helt rätt väg. Förmodligen kommer programmet att vara som bäst precis när det ska sluta, som det alltid brukar vara med projekt…

21.30 har som sagt snott i stort sett all min jobbtid, och jag har sorgset fått snegla på det som blivit liggande i väntan på sin tur. Men det har hänt några små saker.

Redaktören för SHR:s (Sveriges Hudterapeuters Riksförbund) medlemstidning ville köpa mitt kapitel om hudvård i omanlighetsskolan efter att ha läst det på sajten. Otippat och kul. Tror jag ska ägna det projektet mer tid så fort jag kan, det verkar ha potential…

Carina Perenkranz verkar komma överens med mina texter, för hon ville ha mer, och det ska hon få. Det är rätt bekvämt att skriva åt stå-uppare utan att behöva framföra det själv. Hoppas att det ynglar av sig…

 

 

Som en bakfull bombdesarmerare i Sthlm

Jenny skulle upp till Stockholm på Svenska tecknares årsmöte, och jag hade inte varit där sen i december, så vi bestämde oss för att göra en liten halvweekendtrip och förena nytta med nöje. Mina planer var huvudsakligen att försöka hinna träffa lite folk, strosa runt och kolla grejer. Min kropp, däremot, visade sig ha helt andra planer.

Vi testade ett nytt hotell: Vanadishotell på Sveavägen. Helt okej faktiskt. Rummet var inte större än att det rymdes två sängar, och dusch/wc fanns i korridoren, men det var fräscht och är man ute efter ett lågbudgetställe att bara sova på så fungerar det utmärkt.

Det låg bara ett stenkast från mysiga kubanska stället La Habana och dess atmosfäriska rombar, men naturligtvis har det stället klappat igen…

Mina planer var som sagt att träffa lite folk och åka runt och kolla på saker, men redan på tåget upp kändes min kropp som en kohort av albanska stålverksarbetande sadister gått lös på den med radioaktiva tegelstenar i en hel vecka. Jag kände mig trött, skakig och darrig, och allt värkte. Första dagen tog jag mig precis ut till Skärholmen (sig likt som vanligt) för att träffa optikern, sen åkte jag tillbaks till sängen och rasade ihop, kraftfull som en IT-aktie…

Det här tillståndet är ingen främling. Jag har en mycket högljudd kropp. Eftersom jag i stort sett aldrig blir stressad i skallen, så är det kroppen som protesterar när det blir för mycket. Och efter min session som utbränd för några år sen så är den extra mycket på alerten och reagerar direkt. Den tänker uppenbarligen inte låta mig köra mig i botten en gång till. Det är helknasigt när ens kropp är som en sträng mamma som sätter gränser åt en, men när man inte sköter sig så… Och min kropp har alltid varit smartare än mig. Är jag Långben är den Musse…

Låg länge som en vändstekt rödspätta i hotellsängen, kollade arkeologiprogram om Birka på UR, sov en massa, och piggnade som småningom till en smula. Dejtade Jenny på stan och vi shoppade upp reskassan på SF bokhandeln (The Messanic Legacy, How To Draw Manga och Prince of Darkness på DVD). Inget läge för långa mysiga stadsvandringar - jag var som sagt darrig som en bakfull bombdesarmerare och Sthlm var ovårig råkallt.

Vi dejtade Micke över en vegobuffé på Hermans Trädgårdscafé och babblade på om vårt projekt i synnerhet och karriärspsykologi i allmänhet. Vad man kan, vad man vill och vad som ger pengar - och den konflikt man ofta inbillar sig finns mellan dem.

Vi fortsatte snackandet i baren på Hotell Malmen, men det bröts rätt hastigt när rummet började gå i 180 för mig. För er lyckliga djävlar som aldrig fått en panikångestattack någon gång så känns det ungefär så här: man blir plötsligt mycket yr, pulsen rusar så det känns som om hjärtat ska hoppa ut ur bröstkorgen, man får svårt att andas, det känns som om man ska kräkas när som helst, och svimma, och bli galen, och dö, och kräkas igen - och man måste ut och bort från folk. På ett ungefär…

Vad som händer rent biologiskt är att stress har satt kroppens varningssystem en smula ur spel och man reagerar fysiskt häftigt utan orsak. Det känns som om man får en hjärtattack, eller något ännu värre, men det är bara kroppens signalsystem som är uppfuckat. Det är ingen fara på taket, fast kroppen skriker det så högt den bara kan. Och det är skitjobbigt. När jag var som mest utbränd hände det minst en gång i veckan, men det var ju för tre år sen, så jag blev lite paff över att det kom tillbaks nu.

Bröt hastigt upp och promenerade runt ett bra tag i den svinkalla kvällen för att få spänningarna att släppa. Knepet ligger i att slappna av och intala sin kropp att den har fel, men det är inte så lätt, för den är envis och tjurskallig (sådan ägare…). Det blir då lätt att man spänner sig för att man inte litar på sin kropps reaktioner, nojjar över att vistas bland mycket folk eller instängda platser, och de spänningarna triggar nya anfall, och man fastnar i en ond cirkel.

Det blev inte roligare av att vara på resande fot. Man känner sig dubbelt utsatt när man inte är på hemmaplan. Vilket ironiskt nog förmodligen är en bi-orsak, som när samma sak hände på Lanzarote. Strök besviket alla mina planerade påhitt och parkerade mig i sängen så länge jag kunde.

Sista dagen medan Jenny var på mötet satt jag på Kulturhuset och läste om Monty Python istället för att flänga runt som tänkt. Deppade lite över bortslösad Stockholmstid, men vad gör man… Sen på tåget hem klurade jag lite över varför jag reagerar nu. Jag är väl inte stressad, eller..?

Har faktiskt varit lite frustrerad över att jag inte uppnått tillräckliga resultat. Mitt fokus har varit lite suddigt senaste tiden. Dålig prioritering av projekt, har inte varit förberedd på allt det som ramlat in och vilken tid det faktiskt har tagit att göra. Framförallt har arbete och ledighet flutit ihop på ett osunt sätt. Ibland när jag sätter mig för att få något gjort slutar det i att jag drönar, surfar eller vafansomhelst utom det jag ska göra, och när jag sen ska försöka vara ledig så gnager det ogjorda i bakhuvudet och det går inte att slappna av. Usch, så fånigt dumt! Sen går det inte att komma ifrån att hyran ska betalas varje månad. Massor att göra är (tyvärr) inte alltid kopplat till massor med pröjs.

Receptet för det här är dels att sätta en del projekt på stand by och inse att det bara går att göra ett begränsat antal saker åt gången. Tyvärr. Men även att dra hårdare gränser mellan jobb och softa. Ska sikta mer på att nå resultat så att jag kan slappna av lättare. Sen är det bara att inse att sen jag rusade in i väggen sist har min kropp blivit känsligare och reagerar mycket snabbare och hårdare än när den var ung och oförstörd (och smal…).

Kunde jag inte ha blivit en liknöjd Konsumkassörska som stilla nöjt sig med livets gilla gång, än en kreativ, driven, överambitiös, svårtillfredställd kontrollfreak som bara måste vara snabbast och bäst i världen på allt? Umm… NOT! :-)

 

 

Peterix tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Franz Stangl var kommendant för förintelselägret Treblinka under WW2. Gitta Sereny intervjuade honom (och många andra som var med då det skedde) flera gånger i fängelset där han satt dömd för medhjälp till mord på närmare en miljon människor. Resultatet blev Vid Avgrunden, en hisnande färd in i mänsklighetens djupaste mörker. Det här är ingen svart/vit historia - världen förvandlas till en moralisk gråzon när man ska förklara hur man gör folkmord till ett 9-5 jobb. Det här är, för att vara riktigt klyschig, riktigt gripande läsning. Inget är vad man förenklar det till, och det nästan hemskaste med dessa omänskliga gärningar, är alla de mycket mänskliga drag och egenskaper de genomsyras av. Obligatorisk läsning.

 

 

Ur högtalarna: Jag var en stor fan av Rick Springfield när han höll på som bäst på 80-talet, men sista plattan kom -89, och sen tystnade det. Trodde jag. -99 kom nya plattan Karma, och jäsikens om det inte låter minst lika bra som för 15 år sen. Än har han mycket kvar att ge. Ytterligare en ny platta är på gång senare i år...

 

Missa inte Mauro Scoccos senaste singel Fortfarande Här. Dels för att A-sidan är en ny Jackie, komplett med Michael McDonald på komp, men framförallt för att baksidan (eller vad det nu heter på en CD) Där Drömmar Dör är en av de bästa låtar som Mauro gömt undan.

 

Låttext: Marilyn Manson - Use Your Fist, Not Your Mouth

Come on, come on!
Come on, come on!

I am overgrounded, outselling it
Since God thinks I don't exist
The beatings happen perminent
This is not blue collar white corrective politics
I'm on an hate, american style, kick

This is the black collar song
Put it in your middle finger and sing along
Use your fist and not your mouth
(Come on, come on! Come on, come on!)
This is the black collar song
Put it in your middle finger and sing along
Use your fist and not your mouth
(come on, come on! Come on, come on!)

I'm on a campaign for pain
And when I get elected
I'll wipe the white off your house
The smile off your face

This is the black collar song…

I woke up today and wished for tomorrow
I don't want to be like anyone else
I woke up today and wished for tomorrow
I don't want even be myself

I said no, this isn't your song
We can't all get along
It's too hard to hold hands when your hands are fists
My hate pop won't ever stop
I'm fucking glad we're different
This is my hate american style, hit

Don't break it
Don't sing it
Use your fist and not your mouth

This is the black collar song…

I woke up today and wished for tomorrow
I don't want to be like anyone else
I woke up today and wished for tomorrow
I don't want even be myself

Webbsidor: Massor med bra serier

 

 

Citatet:
"For the most part we don´t need a culture; we want it" - Chuck Klosterman

 

 

Serie: Mixed media

 

 

 

Yoghurt: Valio Vanilj Blåbär är så god att man kan äta den som godis

 

 

Film: I motsats till X2 så har Matrix Reloaded fallit i flera av uppföljarfällorna. Det är mycket väsen utan särskilt mycket botten. Den coola Matrix-magin har bytts ut mot tok-action som är så over the top att man snart börjar gäspa, och vissa effekter är förvånansvärt usla. MEN, what the heck - det här är Matrix, och det är så mycket häftigare än någonting annat på bio. Många scener tar andan ur en. Biljakten ger samma känsla som T2 när det begav sig, scenen med The Architect vänder upp och ned på allt och slutet lovar gott inför Matrix Revolutions i höst...

 

 

Filmrepliken : "I try to shoot one indian every day before noon, how about you Coop? I figured it was their fault too... for being on our land before we got here" - Brett Maverick i Maverick

 

 

Månadens 10-lista: Snabb-bantningstips inför badsäsongen

1. Ta på dig underkläder av fläskkotlett och släpp ut tigrarna på Kolmården
2. Testa 2-veckors kaustiksodadieten
3. Ät mycket fibrer: bokhyllor, parkettgolv, Bo Lundgrens gamla valtal och liknande
4. Utmana en vandrande pinne på en ät-minst-tävling
5. Umgås bara med såna som har vinterkräksjukan
6. 15 minuter om dagen med vinkelslipen
7. Man är bara tjock i förhållande till sin längd - sov i sträckbänk (Irak säljer just nu bättre begagnade på eBay)
8. Övervikt kan bero på långsam ämnesomsättning - ät mycket snabbmat
9. Hacka Folkhälsoinstitutets dator och ändra siffrorna för medelvikt
10. Bajsa mer och oftare
    

 

TV: Ytterligare en variant i raden av rymfärder where no man´s gone before, men Star Trek Enterprise är den klart bästa sen TNG. SVT2 torsdagar & fredagar. Och missa inte fortsättningen på höjdarserien Witchblade på 3:an på tisdagar...

 

 

Serietidning: Gotharnas svar på Pippi Långstrump - Nemi - har välförtjänt fått en egen tidning. Och en bra sådan. Förutom Nemi själv hittar man höjdare som Arne Anka, Reservatet och Hondjuret.

 

 

Livet på Peterix planet: Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt som jag gör (det här är ju min planet), och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...

 

Knappast en favorit i repris

Lika försiktig försommar som vår. Visst, gröna träd, blommor, flygfän, t-shirt ibland, solglasögon på, första kullen nykläckta andungar, solsken efter regn och allt det där, men någon riktig värme (förutom den skenande växthuseffekten i lägenheten) …näe.

Okej´rå, vi har suttit i Beijerspark, följt fågellivet, käkat glass och myst. Kvällspromenaderna är härliga och skinnjackan har pensionerats för säsongen. Nu när jag skriver det här i slutet på månaden har termometern hoppat över 20-strecket för första gången i år, och kanske har sommaren kommit nu. Det är härligt med den här årstiden, men den är som lönen - det kunde få vara lite mer av den, och den borde ha kommit tidigare.

Vad jag nu skulle ha haft den till (sommaren alltså, inte lönen). Hela maj har huvudsakligen gått åt till att jobba och vara i dålig form. Lena 21.30 har tagit sin tid, och alla småjobb däremellan käkade upp resten. Fritiden har inte varit äventyrligare än promenader, tv och bio - fast jag tog mig faktiskt på hårdrockskonsert för första gången sen förra istiden, och det var maxat.

Det hade nog gått att krama ur mer upplevelser och action ur maj än så, men det går inte att krama ut mer ur mig nu. Jag har redan klämt ut allt + reserven + lite jag hittade bakom soffan + energi jag lånat till dyr ränta. Jag har gjort om det gamla misstaget att köra slut på mig själv. Suck… Jag kommer att få IG på lära-av-sina-misstag på livstentan…

Energinivån började kännas låg redan i början på året, och senaste månaderna har den störtat som en rykande Fokker som precis förlorat en dogfight mot Röde Baronen. Har varit redo att gå och lägga mig direkt efter frukost, och de vakna minuterna har jag känt mig som bottenskrapet i kattlådan: yrsel, muskelvärk, utmattning, ljummen örtvälling i huvudet och, tja… för er som aldrig kört er själv i botten så känns det ungefär som att vara riktigt, riktigt bakis, fast utan nöjet att ha varit full först. Nej, vänta, jag har en bättre liknelse - jag känner mig som min morfar, och han har varit död i över tio år…

Det tog bara en månad att få en läkartid. Tur att jag inte led av en kniv i foten eller giftormsbett. Efter mötet med doktorn kändes det ännu värre. Jag trodde naivt att jag skulle bli bemött som en slutkörd människa som behövde hjälp, men jag blev bemött som en slutkörd människa som kommer att ligga samhället till last och kosta en massa pengar. Det pratades mer om kostnader för medicin och sjukskrivning än om hur jag mådde och hur jag skulle bli bra igen. Kände mig mer som telekombolaget Ericsson än människan Eriksson…

Det var en ledsen och besviken Peter som kom hem igen. Dels för den usla förståelsen för min situation, men mer för att världen omkring mig är så mycket sjukare än t.o.m. jag känner mig. Jag vet ju hur medkänslan och humanismen här i världen har tonat bort och ersatts med stress, rädslor och effektivitetsvansinne, men det känns alltid värre när man får det rakt i ansiktet.

Well, jag har fått åtminstone en månad att hämta andan på. Och lagom synkat har alla måste-jobb precis tagit slut. Av erfarenhet sen min förra krasch så vet jag att det längre tid än så att komma på fötter igen, men vi börjar väl här.

Jenny har redan tvingat mig till vila och njutning och trycker i mig ostbågar, choklad, glass, massage, filmer och andra antidepressiva medel. Det enda på kalendern under juni är vila, vila, vila och vila. Kanske någon aktivitet modell balsam för själen, men annars en zen-tillvaro.

 

Lena 21.30, and beyond...

Jahapp. Så var Lena 21.30-knäcket över. Passerade fortare än väntat. Känslan just nu är väl, tja… onostalgiskt been there - done that. En erfarenhet rikare, men hungrig på att göra någonting nytt (borträknat att jag är helt slutkörd då…).

Vi ändrade arbetssättet efter vägen och har jobbat mer individuellt än som grupp, och mer småduttat material under veckan än klumpskrivit. Passade mig utmärkt. Men det har tagit mer av min tid än jag trodde först. Att skriva, i varje fall för mig, är ibland som att köra ett hangarfartyg - det tar tid att få upp farten och ännu längre tid att bromsa. Det kan ta flera timmar att "skölja bort" ett jobb ur huvudet innan jag kan ge mig på nästa. I varje fall när jag gör något åt någon annan. Egna grejer går snabbare, mer som en CD-växlare. (Hangarfartyg och CD-växlare... - inte undra på att det känns trångt i skallen ibland…)

Det blev ett bra program. Det fick upp flytet och har hållit en rolig, varm och mänsklig ton. Har tydligen gått bättre än både Ola och Carin tittarsiffremässigt. Men nu är det över, och jag har som vanligt som den "ligga-flera-steg-före-mig-själv"-människa jag är, redan tusen andra projekt på gång. Eller inte.

Förutom att jag kört slut på mig själv har flera andra tankeställare dykt upp. Har ställts inför en del val, och tvingats påminna mig själv om min egen färdplan. Bl.a. har Europakontoret frågat om jag vill köra miljöutbildningar åt dem resten av året. Ställdes inför valet att göra något som inte finns med på min "vill"-lista och att ha en säker inkomst under ett bra tag framöver. Tittade på min checklista (Ger det pengar? Är det bra för karriären? Får det någon att tänka? Får det någon att skratta? Är det roligt?) och insåg att alldeles för få punkter inkluderades.

Känner mig stolt och nöjd över att jag kunde tacka nej alldeles själv - innan min kropp gjorde det åt mig. Min energi förtjänar bara att slösas på det som ligger mig varmt om hjärtat. Som Astrid Lindgren sa: "Ja roligt ska man ha, annars blir det inte bra".

Har upptäckt två saker till. Vilka projekt som ska prioriteras. För framgång behövs fokus. Rikta brännglaset.

Mina omanlighetsgrejer får mer och mer uppmärksamhet och uppskattning (av kvinnor i alla fall…). Jag är tydligen på helt rätt spår här, och det är buskul att skriva. Prioritet!

Jenny blev nominerad till Trelleborg Allehandas kulturpris, men blev tyvärr utan. Fast under prisutdelningen fick våra oknytt möta en publik, och uppskattades. Dags att hitta ut med dem med. De är för bra för att ligga i stand by. Prioritet!

Ska sova ihop energin igen, och sen korrigera färdplanen. Nu när alla måsten har klarats av väntar det riktigt roliga. Ser fram emot att skaka liv i favvoidéerna. Känner mig som en kreativ dr Frankenstein. Om än en väldigt trött och slutkörd sådan. Men allt går att reparera… :-)

 

The boys are back in town

Ibland gör man sina val i livet. 1983, knappt 15 år gammal, hade jag och grabbarna bestämt att det var hög tid att göra en pilgrimsresa till Sthlm för att gå på konsert. Två stora band befann sig i vårt sikte: Iron Maiden och Thin Lizzy. Vi valde tillslut Maiden. På gott och ont.

Järnjungfrun på sin World Piece Tour gjorde en av sitt livs bästa spelningar på Hovet den där magiska kvällen i juni 83, och för oss var det en religiös upplevelse. Vi trodde att vi kunde se Lizzy en annan gång. Så blev det inte. Bandet splittrades kort därefter, och sen hade Phil Lynott det dåliga omdömet att avlida till följden av allt knark han mumsat i sig genom åren. Vi missade sista chansen att se dem, och den missen gnager än i dag.

Men chanser kommer ofta igen, om än inte på samma sätt. Scott Gorham och John Sykes har skakat liv i liket och turnerar sen något år tillbaks runt och kör gamla Lizzy-låtar. De passerade KB här i Malmö. Klart jag gick dit.

Det finns två sätt att förhålla sig till den här typen av reunionfenomen:
1. Man bevarar minnena av det som var. Sätter ner foten i historien, ställer sig med armarna i kors och fördömer allt efter ett visst årtal. Jag har märkt att typen som har den här attityden i regel är samma typ som förstår det som står på den lilla lappen på baksidan av högtalare.
2. Sen har vi de som skiter i att det runnit några liter under broarna, struntar i att bandet mest gör det för pengarna. Den här typen rycker på axlarna över att mer än hälften av orginalmedlemmarna inte är med och att de som väl är med behöver rullator för att komma upp på scenen, utan bejakar istället det som ändå finns i nuet, även om det har gått 20 år (vilket det nästan på dagen har gjort…). Och ska jag vara ärlig så tror jag att den här kategorin har klart roligare.

Det var en utflykt bara att vara på KB och spana in alla gamla övervintrade hårdrockare. Hårdsrockskonserter är ett eget universum. I vissa subkulturer står tiden still (se typ 1 ovan). Den sammanlagda hårlängden där den kvällen skulle räcka från Piteå till Uddevalla, och tillbaks, trots den kala fläcken mitt på. Och roddare… Klonas de från någon antik orginalroddare som ligger nedfryst på ett rockmuseum någonstans? Alla ser exakt likadana ut - som vilda irländska varghundar som förvandlats (i varje fall till hälften) till människor för en magisk kväll.

Genomled två förband jag förträngde namnen på innan jag ens hörde dem. De har säkert sina fans, men jag blev inte ett av dem. Insåg istället vilken miljövänlig musikform hårdrock är - ingen annan musikstil har så många recyclade poser och riff. Om jag kisade med ögonen medan jag såg det ena förbandet så såg de precis ut som Ratt 1986.

Så hoppade tillslut Thin "nästan" Lizzy upp på scen, och när Jailbreak drog igång så tände något till i mig. Skit samma om det är ett uppvärmt lik, det rockade. Klassikerna avlöste varann och jag kom på mina ben att stampa med och munnen med att mumla texter.

John Sykes var sig lik. Blond hårman ner till arslet och Les Paulen så distad att han skulle fått den att yla även om den stått i rummet bredvid. Han tjutgnisslade mer än någonsin, och spelade överlag som en epileptiker som råkat stoppa något väl valt organ i vägguttaget. Tyvärr är han en rätt medioker sångare, men han försöker i alla fall…

Scott Gorham såg ut att ha fått ihop sina ATP-poäng vid det här laget. Trött och grå, men leende ibland. Tyvärr har han börjat låta mer som Sykes när han spelar. Mindre finess och melodi - mer dist och skrammel.

Överlag lät det mer metal. The sun goes down var mer power än ballad, Emerald gränsade till speedmetal. Trummisen verkade ha som mål att slå hårdare än Tommy Lee, och lät mig få uppleva första trumsolot på typ hundra år, och det gör inget om det dröjer hundra år till nästa. Visst rockade det, men på ett trubbigt, slamrigt och distat sätt. Saknaden efter Phil var STOR.

Men det fanns tillfällen när det hettade till ordentligt. När svänget och harmonierna satt som de skulle. Cowboy song, Rosalie och The boys are back in town fick mig att blunda och nästan tro att jag ändå var där ´83. Visst är Thin Lizzy anno 2003 utan Phil Lynott som Police utan Sting, kaffe utan grädde eller kärlek utan kyssar - mest en skugga av sitt förflutna, MEN grabbarna på scenen verkade trots allt ha genuint kul, och efter att sista tonen klingat ut så kom jag på mig själv med att också ha haft det…

 

Peterix tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Har alltid känt på mig att Marilyn Manson är så mycket mer än bara en goth/djälvulsmetallare, provokatör och entertainer, så jag högg in på hans självbiografi The Long Hard Road Out Of Hell, och höll på att ramla baklänges av förtjusning. Sträckläste den på ett dygn. Manson bjuder på en otroligt underhållande resa från barnsben till genombrott. Vi får följa med hans revolt och kamp mot den kristna facismen ("Fools aren´t born. They are grown like weed by institutions such as christianity"), hur han får kämpa mot slöfockar, meningsmotståndare, drogmissbruk och sig själv för sin ambition att minst bli större än Kiss, möten med Anton LaVey, tonvis med droger, perversioner som skulle få de Sade att rodna och självklart nattsvart, blytung metal.

 

 

Ur högtalarna: Det var några år sen sist, men nu har äntligen Type O Negative klämt ur sig en ny platta - Life Is Killing Me. Och vilken platta! Lika kolsvart, tungt och dödsromantiskt som vanligt, men med mer glimt i ögat än vanligt.

 

 

Låttext: Lustans Lakejer - Stormen

Jag har vaknat upp på morgonen i spillror,
med nästan varje sinne satt ur spel
Det är priset jag betalar för vinden i mitt hjärta
Det är priset för att jag alltid vill har mer

Och om dom frågar mig vad jag sysslar med,
så svarar jag: "Jag är en drinkare"
Jag har sårat dom som älskar mig,
och låtit dom jag älskar såra mig

När jag var liten och låg där vaken långt in på natten,
så kom min far och sa: "Försök kom till ro"
Han hade sett mitt ljus när han vandrade där i mörkret
Han var väl rädd att se mig likadan när jag blev stor
Pappa, vad är det för djävul som inuti oss bor?

En storm som inte har något slut,
en vind inom oss som vill ut,
inget lugn, ingen ro
förrän allt är slut
En eld som aldrig brinner ut,
lika het fast allt bränsle är slut
Den som bär den måste alltid härda ut

Och jag vet att jag har sänt,
flera unga män,
genom samma mörka korridor,
som jag en gång fick gå
Och jag kan inte säga att jag ångrar mig,
men hur mycket framgång jag än får,
så tycks jag alltid söka något annat,
medan dagarna bara går

Ansiktet i spegeln har sett bättre dar förut
Och den flicka som jag en gång älskade,
kommer kanske inte längre till sin rätt
Men när vi sluter våra ögon,
och försvinner i varandra
Då är vi vackrare än allt du någonsin sett
(Ändå kan jag inte stanna kvar)

En storm som inte har något slut,
en vind inom oss som vill ut,
inget lugn, ingen ro
förrän allt är slut
En eld som aldrig brinner ut,
lika het fast allt bränsle är slut
Den som bär den måste alltid härda ut
(Vi måste alla härda ut)
De som bär den måste alla härda ut

Webbsidor: Chad Michael Wards fantastiska konst och foton

 

Citatet:
"Ja roligt ska man ha, annars blir det inte bra" - Astrid Lindgren

 

 

Serie: Monty

 

 

 

T-shirt: "667 - The neighbour of the beast" - sedd på Sweden Rock...

 

 

Film: Har plöjt igenom videohyllorna efter godis som aldrig hamnade på bioduken, och har hittat en del.

Ginger Snaps - Fucking Åmål möter Varulven. Smart, udda och underhållande mix av monster och tonårsproblem.

Star Trek Nemesis - Bättre än sitt rykte. Ett underhållande farväl av The Next Generation.

Donnie Darko - Helt obegripligt att den här dunderrullen passerat obemärkt. En klar toppfilm. Kanske missades den för att den är så orginell, mörk och skruvad. Mer tonårsproblem, men med en twist som får Arkiv X att verka som Bingolotto i jämförelse.

Dagon - Lovecraftskräckis om bisarra fiskgudsdyrkare i en liten spansk by. Som en 80-tals B-rysare, och det menar jag positivt.

Undercover Brother - Tänk Austin Powers, fast a´la 70-tals blaxploatation. Ruskigt kul. Solid!

 

 

Filmrepliken : "French is the best language to swear in. It's like wiping your ass with silk." - Merovingian i Matrix Reloaded

 

 

Månadens 10-lista: Bungyjump? Skydiving? Trams! Hey Dude - vill du leva farligt på riktigt ska du testa något av följande...

1. Ät brittiskt nötkött tillagat i aluminiumstekpanna, pommes frittes, besprutade grönsaker och drick lightläsk sötad med Aspartam till det
2. Bo i ett radonhus under en kraftledning
3. Sälj Rushdies Satansverserna på öppen gata i Teheran, gärna endast iklädd Stars & Stripesmönstrat raffset
4. Tjurrusningen i Pamplona? Mesigt! Testa istället att seriöst stöta på alfahannens favorithona i gorillaflocken, medan han ser på
5. Låt lille Pär 4 år göra alla reparationer på bilen, med bara gaffatejp och tipp-ex. Använd gammelmormors läsglasögon när du kör.
6. Sätt dig på Bajenläktaren iklädd AIK-tröja, balettkjol och sjung fina ballader om att alla Bajenfans är luida primater med underutvecklade kvinnliga könsorgan
7. Gör en Asientripp genom Kina och Thailand, men lämna munskydden och kådisarna hemma. Testa även gärna att smuggla knark, så klantigt som möjligt...
8. Gör något busigt practical joke, som t.ex. att klä ut sig i turban och lösskägg och spring sen förbi secret service fram till president Bush för att spruta ner honom lite med en realistisk vattenpistol
9. Överlåt all medicinisk hjälp åt Christian Science eller Baghwan Sarishi Bramaputtra. Acceptera inget annat än rökelse, aromatiska oljor, böner och heligt måsbajs
10. Blås om ett gäng på ca 40 bakfulla Bandidos på en raksträcka på din rosa lilla vespa och se till att du har på dig en härligt glittrig Liberace-kappa med ryggmärket "Harley Davidson är för bögar". Glöm inte att visa det fingret i förbifarten
    

 

TV: Äntligen ett jämställdhetsprogram på SVT - Push-Up. Riktigt bra, roligt & kaxigt, och med Sveriges coolaste programledare - Ylva Jonsson. TV2 torsdagar.

 

 

Sprit: Xanté - en päroncognac med perfekt balans mellan sprit och frukt. Gott och förrädiskt...

 

 

Livet på Peterix planet: Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt som jag gör (det här är ju min planet), och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...

 

Konvalescens

Har mycket målmedvetet gått in för att göra så lite som möjligt under juni. Återhämtning är återhämtning, och då ska man ta det lugnt. Men det skulle aldrig ha gott att göra det om inte Jenny strängt tryckt ned mig i sängen varje gång jag gjort ansats att börja studsa runt.

Det var en sak när jag gick i däck för något år sen, då hatade jag mitt jobb och mitt liv, och hade inte alls något emot att dra täcket över huvudet och för några månader låtsas som om jorden gått under. Nu älskar jag mitt jobb och mitt liv, och har svårt att hålla mig ifrån allt vad det innebär. Men det är ju svulstiga ambitioner i kombination med otålighet som sänkte mig. Det, och förmodligen huvudsakligen efterskalv från förra kraschen.

I min ansträngning att vara inaktiv har huvudsakligen en massa sovande, läsande, datordegande och filmtittande figurerat. Enligt min Yin & Yang-konfiguration så bor det även en hängmattsälskande, drömmande slöfock granne med den trimmade motorn inom mig, och när den väl får komma ut på grönbete stormtrivs den.

Har plöjt igenom allt jag missat på videohyllorna under våren. Läst en massa bra böcker, bl.a. superintressanta biografier av Marilyn Manson och Gene Simmons (många bra & nyttiga tankar om karriär och ambition). Lekt lite designmässigt. Samt inte lämnat sängen särskilt ofta alls.

Inga uppdrag har tack o lov knackat på dörren. De få gånger jag har satt mig vid tangentbordet i skrivsyfte har det mest blivit sånt som ramlat ut av sig själv, eller behövde ut (inte ens svår utmattning hindrar att jag blir nödig i huvudet ibland). Behövlig slackertillvaro efter den späckade våren.

När första vilomånaden var över hörde jag med min läkare hur en lämplig fortsättning kunde/borde se ut. Inte helt oväntat blev det någon slags ekonomisk kohandel istället för en medicinsk diagnos. Samtalet handlade knappt om hur jag mådde, men betydligt mer om anställningsförhållanden, vem som skulle betala vad och bla, bla, bla… Efter att ha prutat hit o dit blev det 50% ett tag framåt. Vad det nu har att göra med mitt hälsotillstånd har jag ingen aning om.

Jag är inte i närheten så sjuk som den svenska sjukvården. Logiken har prostatacancer och intelligensen böldpest. Humanismen är död sen länge och har börjat stinka.
Stråla upp mig Scotty - det finns inget intelligent liv på den här planeten…

Anyway… Det har blivit en slags sommar med tryckande värme ibland och regn & åska ibland. Under soldagarna blir det typ 40 grader härinne. Med min talang för att svettas har jag gått omkring som en wettextrasa och längtat efter en större lägenhet utan växthusdefekt. Någon som vet en 2:a eller 3:a på typ Gamla Väster eller liknande? Maila!

Energinivån har sakta börjat peka uppåt igen, tack vare vilan, frånvaro av krav, aktivt slöande och lite kemisk uppmuntran av seratoninhalten. Har fått tillbaks lite spring i benen och sprutt i huvudet mot slutet av månaden och gjort en del saker.

En färjetur till Travemünde och Type O Negative-konserten har fått egna kapitel här nedan. Utöver det har det blivit flera promenader och oooande över söta nykläckta dunbollar i diverse parker. Testat nya karuseller och kliat gris i Folkets Park. Utvärderat och druckit hej-då-öl med manusgruppen. Shoppat när SVT-gaget äntligen hittade till mitt konto (men jag verkar vara ensam i det kända universum om min klädsmak - hittade knappt något). Kollat in årets Parkteater i Pildammsparken (slänga-i-dörrar-fars med Mona Seilitz). Supit middag med Agnes & P-A. Letat & skissat på medeltidskläd-design för vår outfit till Roffe & Emilys bröllop.

Midsommarhelgen firade vi i Gislöv & Äspö. Idha var solo i Gislöv, så vi åkte ut redan på torsdagen för att hålla henne sällskap. Skitväder, så det blev inga strandpromenader, men väl crime night på Discovery och klimys med Saga.

Skitväder på midsommarafton också. Spöregn & Åska. Vi struntade i en tänkt Ystadsresa samt eventuellt dansande runt blombeklädd fallossymbol och åkte ut ganska sent till Äspö. Det blev middag i lusthuset med sill, nubbe, färskpotatis, grillat, jordgubbar och allt det där. Av någon anledning så verkar det vara just traditionerna som går att äta och/eller bli full utav som är viktigast. Jag klagar inte :-)

När det äldre gänget gick in satt vi och Sarah, Roger, Molly och Romas kvar i sommarnattsmörkret med några tända ljus. Vi drack cognac, åt choklad och rökte cigarr. Supermysigt!

Jag drabbades av någon trötthetsfnatt under hela midsommarhelgen. John Blund måste ha gjort en chock and awe-attack på mig, den lille terroristen, så jag mest gäspade eller sov när jag inte tvingade mig till vaket tillstånd för att äta, supa eller klia Saga. Men när man är trött spelar inget riktigt någon roll, bara man får sova. Ett väldigt meditativt tillstånd.

Vårens slit känns redan mycket avlägset. Tröttheten börjar ge vika för framtidshunger och sug efter sommarskoj. Nu när jag börjar bli i form igen kommer det nog att bli busigt och kul.

 

Blue Hawaii på Peter Pan

Är man uppväxt i Luleå har man aldrig behövt åka färja. Vi hade nattklubben Cleo, som var en skrämmande exakt kopia av Ålandsbåtarnas mest patetiska attribut. Men när Roger nu fyllde 30 så bjöd Sarah oss på en tur med Tysklandsfärjan Peter Pan, och varför banga för det?

Åsa, Torbjörn och Romas följde också med, och vi hann inte mer än ombord så upptäckte jag att det faktiskt finns några trevliga saker med färjor. Middagsbuffén t.ex. Ett överflöd av smaskiga maträtter - medelhavsinspirerade förrätter, rejäla huvudrätter, kaloristinna desserter att bara lassa upp på tallriken, och även öl & vin var bara att fylla på efter behov. Grobb, grask, glufs, smask! Det var inte alls särskilt svårt att käka sig till känslan av gravid flodhäst.

Vi åkte på kvällen, så efter middagen var det rätt sent. Vi satte oss i baren/loungen och gick lös på drinklistan. Hällde i oss de där sliskiga paraplydrinkarna som man inte druckit sen man alldeles för ung smet in på barer. Mai Tai, Blue Hawaii, Tequila Sunrise, Margaritha. Jag fick mitt årsbehov av cocktailbär tillfredsställt på en kväll.

Förutom oss var loungen befolkad av tyska långtradarchaffisar, och utan att låta allt för übersnobbig så var det en rolig antropologisk expedition - hockeyfrillor, blekta, tajta jeans, ölkaggar, skitiga t-shirts och allmänt sunk. Sån underhållning hittar man inte överallt. Dessutom med obligatoriskt urusel trubadur som slaktade Springsteen-covers. Så smaklöst att det blev så kitchigt att det blev smaklöst igen.

Efter någon timme av drinkhinkande och taxfree-cigarrbolmande tog tröttheten överhanden och vi drog oss tillbaks till vår lilla smala, men mysiga hytt.

Peter Pans destination i Tyskland var Travemünde, men den stannade bara någon timme bustidigt på morgonen, så vi uteslöt alla tankar på att hoppa av och kolla in stan.

Dessvärre brölades ankomsten ut domedagshögt ur dolda högtalare i hytten från halv sex på morgonen. Och varje gång man lyckades somna om skrek de igen om hur många minuter det var kvar till ankomst eller avgång. En helvetesmorgon. Vem designade det systemet? Dr Mengele?

Vi tog Molly medan de andra åt frukost, och hon somnade bums i Jennys famn (hon var med oss hela tiden i baren kvällen innan, och med tanke på hur trötta vi vuxna var så hade hennes 2-åriga kropp all rätt att vara slut). Vi tog oss ur hytten först vid lunchtid, och kollade runt på båten.

Färjan såg ut precis som jag väntat mig - en ohelig blandning mellan dekadent 80-talsnattklubb, spelhåla, McDonalds och husvagnscamping. Det fanns både relax + jacuzzi och en biograf, men vi var för trötta för relaxen (!) och bion visade skitfilmer.

Däremot hittade vi snart den andra orsaken till varför det är givande att åka färja - taxfreeshoppen. Med de nya EU-införselreglerna och schyssta priser var det ingen ide att ens tänka på överskriden ranson. Bar oss åt som riktiga turistande svenskar. Tankade på med Mount Gay, Feeney´s, Grönstedts Monopole, Xanté, Cointreau, The Claymore, och lite till… Nu var det barskåpets tur att få se ut som en gravid flodhäst.

Fullt överlevbar tripp. Tack Sarah!

 

Black no. 1

Jag har aldrig tänkt på Malmö som en konsertstad, men KB drar hit en del bra band - Thin "Nästan" Lizzy förra månaden, min stora tonårsgud Dio nästa, och nu passerade Type O Negative på sin turné, perfekt tajmade en vecka efter att nya plattan släpptes. Klart jag gick dit.

Det var en viss skillnad jämfört med Lizzys spelning. Mer folk, yngre, tyngre och gothigare. Det var så svart där inne att ett blixtnedslag inte skulle ha kunnat lysa upp stället. Läder, tatueringar, piercing, rosor, obskyra frisyrer, gothchicks. Perfekt stämning.

För ovanlighetens skull var det ett bra förband - Kill 2 This. Råa, maskinella och komplexa. Körde en hel del förinspelat, till sin fördel. Måste skaffa senaste plattan.

Så gick gothmetallens ikoner nr 1 upp på scenen och drog igång. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Hade aldrig hört Type O live, och misstänkte att de lät bättre på platta. Jag hade fel. Det var tajt, hårt, mörkt och blytungt. Mäktigare än studioversionen. Jag fick något slags audioellt tunnelseende och blev hypnotiserad av den musikaliska, dödsromantiska betongen som vällde fram ur högtalarna.

Bandet bleknade snabbt bort och blev bara Peter Steele. Han sög all uppmärksamhet till sig som ett svart hål. Två meter lång, hår som en vattenfall av svart bläck, med högljudd, rådistad bas i en kedja, halsandes ur en vinare (som ibland fick extraknäcka som plektrum) och med en röst djup och mörk som om den långsamt krälat upp från Marinergravens botten. Efter några låtar talade han och sa: 'Sorry for taking so long, but I´ve been constipated for years'. Han lät ödmjukare och artigare än väntat, men syran i rösten när han sjöng 'I know you´re fucking someone else' var dödande.

Vad jag inte hade väntat mig av Steele var att han hade till och med mer talang än mig att svettas. Efter de två första låtarna såg han ut som om han precis stigit upp ur havet. Vi kanske skulle köpa deo på bulk ihop…

Okej, allt var inte Peter Steele hela tiden. Josh Silver tronade ibland upp bakom syntarna. Som en goth-Jesus med skägg och ett aslångt burr som hängde som ett krusigt duschdraperi över tangenterna. Men Peter är och förblir Type O Negative.

Det var magiskt, massivt och förtrollande, men de körde ett mysko set. Flera udda låtar som jag fick klura på vilka de var. Andra låtar växte och tog minst en kvart på sig. World Coming Down är bra, men den tar sin tid att framföra, den hade lätt kunnat bytas ut mot tre kortare och bättre låtar. Men vad har jag att klaga på? Jag fick höra grymma versioner av Wolf Moon, min personliga darling Love You Til Death, några riff från deras tolkning av Black Sabbath, Everyone I Know Is Dead, Christian Woman och My Girlfriends Girlfriend. Bara det en svart, ljuvlig himmelsfärd.

Blev förvånad över att de bara körde en låt - I Don´t Wanna Be Me - från Life Is Killing Me som är en så stark platta. Trodde de att nya plattan inte hunnit sätta sig? Eller gillar de inte sitt senaste alster? Var var Todd´s Ship Gods? Angry Inch? Electrocute? I Like Goils?

De avslutade i alla fall med Gothmetallens anthem - Black no. 1. Publiken var i extas. Inklusive jag själv.

Trots två långa extranummer-set hungrade jag efter mer. Cinnamon Girl, Everything Dies, Red Waters, Pyretta Blaze. Suck… Men varför klaga…

Var Euforisk när jag kom hem. Knark? Ha! Inget kickar som metalkonsert! Kunde bara inte sova, utan satt uppe hela natten och skrev min första novell sen jag slutade skrivkursen. Och sen finns det en massa högerkristna konservativstofiler som hävdar att hårdrock är destruktiv…

 

Peterix tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Lilla julafton litteraturmässigt - ny bok från Douglas Coupland. Den här gången hoppar han tillbaks i stil och gör en slags temamässig uppföljare till Livet Efter Gud. I Hey Nostradamus! får vi följa fyra personer som alla är kopplade till en skolmassaker i Kanada - de som dog, de som överlevde och de som lever med de som överlevde. Gemensam nämnare: tron, eller avsaknaden av tron, på Gud. Det blir visserligen lite konstigt när Coupland gräver ner sig i religionens träskmarker. För oss gudlösa hedningar här i Sverige är religion minst sagt science fiction, men tar man sig över den tröskeln och tar det för vad det är, så är det en stor läsupplevelse. Det här är Coupland som jag minns att jag först mötte honom.

 

Ur högtalarna: Har upptäckt två jäkligt bra metalband, som båda nyligen har släppt de bästa plattorna under sina resp. karriärer. Det ena är svenska Soilwork som kombinerar tungt fetös med lysande melodier, ungefär som tidiga Maiden, fast flera ton tyngre och deathigare och med catchigare refränger. Nya plattan Figure Number Five är redan en klassiker.

Bra är också senaste släppet från Kill 2 This - mass. [down]-sin. (drone.) Fantasifull och mörk brittisk metal, med jäkligt bra låtmaterial. Upptäck!

 

 

Webbsidor: Äckliga, snuskiga, roliga och skruvade bilder

 

 

Citatet:
"I´ve always believed that a person is smart. It´s people that are stupid. And few things bear this out better than war, organized religion, bureaucracy and high school" - Marilyn Manson

 

 

Raktips: Undrade lite över vilken skillnad det är egentligen på manliga och kvinnliga rakhyvlar. Enligt reklamen så verkar manliga mest vara snabba och coola, medan kvinnliga är sköna och smidiga. Så jag köpte en Gillette Venus för att testa. Det är den skönaste, smidigaste och bästa rakning jag varit med om! Gå inte på könsrollsreklamen - kör med en tjejhyvel och upplev skönaste rakningen!

 

 

Trött man blir: Tunnelbaneresenärerna i Sthlm fick av någon anledning moralfnatt av affischen till Ken Park, som är en finstämd och rätt oskyldig historia, och den togs ned omedelbums. Än har det inte hänt att någon av HM:s anorexiaffischer åkt ner av samma anledning. Trött man blir...

 

 

Film: Det är lustigt. Hela världen stod redo att såga den, men t.o.m. James Cameron har fått erkänna att Terminator 3 är riktigt bra. Jag var helt slut när jag kom ut ur bion - vilken adrenalinhöjare! Så mycket action att det är nästan är löjligt. Arnold funkar fortfarande utan problem, nya TX är hur cool & grym som helst, hyfsat smart story med bra slut, roliga flirtar med föregångarna och vilket ös! Lite mer karaktärs- och storyfördjupning och den hade glidit upp jämsides med sina föregångare.

 

 

Filmrepliken : "I didn't say I was different or better. I'm not. Hell, I sympathize; I sympathize completely. Apathy is the solution. I mean, it's easier to lose yourself in drugs than it is to cope with life. It's easier to steal what you want than it is to earn it. It's easier to beat a child than it is to raise it. Hell, love costs: it takes effort and work." - Somerset i Se7en

 

 

Månadens 10-lista: Kontaktannonsernas floskeltopp, och vad klichéerna egentligen betyder...

1. "Trivselvikt" - halkade i badkaret och tippade jordaxeln
2. "Vanlig kille/tjej" - kolbaserad livsform
3. "30+" - 56
4. "Rök- och spritfri" - äter magiska svampar, alt. är med i en sekt
5. "Gillar strandpromenader" - du ska ha villa vid havet i Nice, alt. jag är sjöjungfru eller bläckfiskvarelse
6. "Maskulin" - skäggig, över hela kroppen, samt på några inre organ
7. "Utseendet oviktigt" - har inte haft sex på över åtta år
8. "Trött på utelivet" - portad överallt, inklusive Sibyllagrillen och A-lagarbänken i stadsparken
9. "Ordnad ekonomi" - räkningarna och inkassokraven ligger i prydliga buntar
10. "Gillar mysiga hemmakvällar" - brukar onanera ensam till TV 1000, men vill gärna ha sällskap
    

 

TV: Inte bara repriser i sommar, Lenny Henry är väldigt rolig på tisdagskvällarna i TV2. Sen har jag lite sent upptäckt den lysande serien C.S.I./C.S.I. Miami som 5:an kör i stort sett varje kväll nu.

 

Seriefigur: Jahapp... Så har det slutligen hänt. Nu är man seriefigur. Tack för det Tony :-)

 

 

Livet på Peterix planet: Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt som jag gör (det här är ju min planet), och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...

 

Värmebölja

Så kom sommaren äntligen på riktigt. Och vilken comeback! Stekhett dag och natt. Efter den sega vintern/våren är ingen gladare än jag - det finns inget bättre än att gå omkring i hettan, känna solen i ansiktet och stillheten överallt för att det är alldeles för hett för att någonting ska orka röra sig, och då frammana minnet av en riktigt jävla ruggig januaridag. Men satan i gatan att det är hög tid att skaffa en större & svalare lägenhet. Det har ju varit kring 28 grader ute mer eller mindre dygnet runt hela juli, och inne i vår fullproppade lilla 42-kvadratare har det inneburit ytterligare tio grader.

Med min talang för att svettas har jag gått omkring som en levande sprinkler och blött ner allt omkring mig. Har förmodligen omsatt mer vätska per dygn än hela Amazonas. Känner mig som ett flugpapper och byter kläder tre gånger per dag. Med Malmös mest trafikerade led utanför så går det heller inte att ha fönstret öppet utan att bli bullerskadad. Har varit en riktig miljöskurk och tagit flera kalla bad dagligen för att svalna (kompenserar det med att diska sällan). Riktigt skönt att ligga där några timmar i svalt vatten med Body Shops Yellow Spirit Lifter och sträckläsa Harry Potter. Värmebölja = härligt, men flytta är det som gäller till nästa sommar.

Juli har varit en skum blandning mellan sommarnjutande, sociala åtaganden och försök till arbete. I regel i ständig krock med varann.

Har åkt energimässig bergodalbana och förmodligen haft att göra med någon slags sommarförkylning, svårt att veta säkert när man är feberhet mer eller mindre hela tiden. Men har huvudsakligen känt mig som människa igen, fast en mycket svettig människa. Man blir inget dynamitpaket av hettan, vilket jag tycker är positivt (gillar när människor tvingas till att slappa).

Mot bättre vetande åkte vi ut och passade Äspö som avlösare en helg, men det här var sista gången. I vårt mission statement ingår inte att serva turister dygnet runt bara för att släkten har osunda ambitioner. Nåja, vi passade på att grilla & hinka vin ute, busa med Molly och åka ner till stranden för att känna sand mellan tårna och salt vattenstänk i ansiktet, men det kan man ju göra ändå.

Var upp på Pussel och pratade om när man känner sig utanför och obekväm. Lite klurigt för mig som har svårt för att känna på det sättet. Vill ingen släppa in mig i ett sammanhang skiter jag i dem - deras förlust. Men kom ihåg några studentikosa situationer, och när jag satt långhårig, metalstylad och full av smycken i byggbaracker i Luleå. Lustigt nog var det byggarbetarna snarare än studenterna som vågade bygga broar.

Det största problemet verkade vara att ha "pinsamma" saker i varukorgen när man står i kassakön. En av gästerna fick ångest av att köpa toapapper. Que? Jag skulle undra betydligt mer om någon aldrig köpte dasspapper…

Annars har det blivit en del promenader i parker och längs kanaler för att få lite svalka, även om det har varit som att gå omkring i uppvärmd ärtsoppa. Men ändå har inte det där riktiga sommarnjutandet infunnit sig. Kanske för att vissenhet och åtaganden hela tiden har krockat med viljan att softa ordentligt.

Vi har designat och fixat kläderna vi ska ha på oss på Roffe & Emilys medeltidsbröllop i Visby, eller rättare sagt: Jenny har gjort det, jag har mest hejat på. Det kommer att bli så coooolt.

Har haft en del att göra med myndigheter. Tyvärr på ett sinnessjukt Moment 22/Processen-sätt. Jag är helt övertygad om att Kafka skrev Processen när han var sjukskriven. Har skickat intyg, blanketter och formulär en masse mellan myndigheter. Har lätt hållit minst tre tjänstemän med jobb på heltid. Försäkringskassan kräver intyg från AF, AF behöver intyg från AMS, A-kassan vill ha intyg från FK osv…

Den här patetiska byråkraticirkusen har lyckats undanhålla mig inkomst i drygt två månader nu, och gud vet om intygen någonsin kommer att synkas ihop mellan myndigheterna på ett sånt sätt att det innebär att jag får några pengar (Försäkringskassan är hittills värst med en reaktionstid segare än en bakfull sengångare). Tur att vi hade lite undanstoppat, annars hade det varit läge för kattmat och parkbänk nu...

Jag tvivlar starkt på att det finns någon som fuskar med sjukskrivningen - ingen människa vid sina sunda vätskor har ork eller råd. Är man inte ruinerad, deprimerad och har magproblem innan man blir sjukskriven har man det garanterat efteråt.

Nu har bägaren runnit över. Jag har fått nog. ALDRIG igen att jag ska befinna mig i den sits att jag måste förlita mig på myndigheter för att hålla mig på fötter. Värre tids-, energi- och pengaslöseri har jag aldrig varit med om. Nu gör jag slut med byråkratiSverige. Nu börjar jag bygga mitt eget självständiga rike och imperium. Sorry honey, I don´t love you anymore - it´s over…

När energin varit på normalnivå igen har jag genast satt mig vid skrivbordet. Har gjort en hel del research inför omanlighetsprojektet. Får massor med idéer och uppslag. Snart dags att börja skriva på det på allvar.

Läste en bok av en psykoterapeut som förutom manlighetsfakta innehöll en hel del annat nyttigt. Bl.a. en tabell över "energiläckor", dvs saker man har för sig som bara snor energi och får en att må dåligt, utan att ge några andra resultat. T.ex. ha dåligt samvete, aldrig avsluta saker, svälja känslor, lyssna för mycket/reta sig på andras idiotiska åsikter, avstå från val etc. Hittade genast igen min stora energiläcka - det s.k. smörgåsbordet, när man rusar iväg mot så många saker samtidigt att det inte blir någonting av något och inget någonsin avslutas. Mycket onyttigt. Och så typiskt mig.

Började genast med att inventera min idésäck och prioritera. Ironiskt nog är mitt problem att jag har för många idéer, och att jag vill förverkliga precis alla på en och samma eftermiddag. Organisationsstrukturering pågår.

Kom på att jag behöver en hallick också. Jag producerar en hel del, men jobbar inte så mycket med att avsätta det. Intresserade ombeds höra av sig. Eller så får jag bättra mig i den änden…

Har riktat brännglaset till stor del på omanlighetsgrejen, för den tror jag stenhårt på. Har satt våra Oknytt i arbete också med att försöka sälja sig själva.

Blev oerhört less på mitt ständiga dåliga samvete - hotellprojektet, som aldrig verkar komma någonstans. Satte mig bara ned och skrev på ren irritation, och fick klart ¾ på en sittning. Svårare än så var det inte.

Samma med månadens Strixdeadline, som naturligtvis krockade med mycket annat. Satte mig ned med tomt huvud, och fick löjligt mycket gjort på en sittning. Verkar som om bra planering, fokusering och orubbliga sittningar är receptet. Det är nu det börjar…

Utöver det här har det hunnits med att umgås med gamla bekanta och en hel del barnvaktande av Molly, men det är ett eget kapitel…

 

"Jag vet inte vad det är, men jag ska ha det"

Det har varit många långväga gäster på G, men få som slutligen kommit. Annica var i stan, men inte samtidigt som mig. Mörs frågade om jag ville hänga med och köra ned en bil till Italien, men det krockade med annat. Jennys kompis Pamela + pojkvän skulle komma, men det sket sig. De enda som dök upp efter planerna var Tobbis & Hanna.

Kul att se dem igen. Vi insåg att vi håller på att skapa en ny tradition med att träffas varje sommar och dra över till Köpenhamn, så vi hoppade på tåget och susade över bron.

Började med Botaniske Have, som var nytt för T & H. Svettades bland palmbladen och spiraltrapporna i de viktorianska växthusen, tittade på de solgassande sköldpaddorna i dammarna och gled sakta omkring bland växter, fjärilar och sländor. Mys.

Drog vidare efter Ströget och andra shoppinggator på en riktig powershoppingspree. Tror att Hanna myntade mottot för dagen när hon kläckte ur sig "Jag vet inte vad det är, men jag ska ha det!". Gick lös på flera 10-kronorsbutiker och kom ut med fullastade påsar varje gång (fotopapper, krämer, leksaker, pyngel, te, målerigrejor, you name it...). Återigen miljöskurk, men det är kul att shoppa.

Hittade äntligen, äntligen, äntligen ett par coola skor. Har förmodligen (minst) en kvinnogen, för jag älskar skor. (Brasklapp: jag tror inte på gener och biologism, men det är buskul att skämta om) Problemet är bara att det som kille bara finns typ fula & tråkiga loafers och gympadojor. Min bästa ursäkt för ett könsbyte skulle vara för skornas skull. Men så såg jag dem - nattsvarta lågskor, med 5 cm hög sula och nitar. Prissänkta från 1100 till 100. Det finns en (sko)Gud…

Hanna ville till Christiania, och ingen annan av oss hade varit där så vi hängde glatt på. Fristaden var en pittoresk samling ruckel med lösspringande hundar, ekologiska grönsaker och flummiga typer (och det sagt av typ som är rätt flummig själv). Vissa delar var bohemiskt charmiga medan annat bara var sunkigt.

Huvudattraktionen var Pusher street - marknadsgatan där det bara säljs hasch, marijuana och tillbehör. Rätt mediokert faktiskt. Som vilken bondmarknad som helst, fast med droger. Vi satte oss och slappade på en central servering där största nöjet verkade vara att röka på och spela backgammon. Jag är lite för rädd om mina hjärnceller för att ha med det på listan över meningsfulla påhitt. Men det var kul att se. Enligt ryktet ska danska polisen klappa igen kommersen för gott så snart turistsäsongen är över. Last chance to see…

Vi shoppade vidare, men dagen och allt promenerande började komma ikapp oss. Det var som vanligt stekhet sol, och den svettade orken ur oss. Jag fick snart rödbrända armar, skavsår i ljumskarna och fötterna kändes som om brinnande elefanter dansat macarena på dem. Det var ett par utpumpade, söndershoppade och mycket fotömma zombier som tillslut rasade ihop på en uteservering och tankade Carlsberg innan vi vände hem.

Tobbis & Hanna hade lämnat sin nuttegull & cocoon-period från förra året och gick nu utmärkt att prata med. Hanna hade skojiga idéer som jag gärna hjälper till med om jag får/kan. Ska bli kul att ses igen under lugnare förhållanden, när det nu blir…

Hade nog behövt en vecka för att återhämta oss efter Köpenhamnsturen, men redan dagen efter så blev det nya kraftprov.

Vi har ägnat mer och mer tid med Molly den här sommaren. Dels för att det är kul, och dels för att ge Sarah & Roger en chans att vara annat än bara föräldrar. Min roll har utökats från att länge ha varit intressant och spännande mest på avstånd, till att bli en kul buskompis. Beror förmodligen på att Molly upptäckt att när andra vuxna blir oroliga och överbeskyddande och säger "Nej Molly, kom ner, du kan slå dig", så säger jag "Kommer du inte högre än så? Kom igen nu!"

Hur som helst, vi ansåg att det var dags för Molly att få sova en natt utan sina föräldrar, så när dom tog in på hotell så checkade Molly in hos oss.

Det gick förvånansvärt bra. Det var snarare föräldrarna som led av separationsångest. Molly visade inga som helst bekymmer över att vara ute på soloäventyr och hade hur kul som helst med oss. Kanske lite för kul, för det verkade vara roligare att vara vaken än att sova. Så det var ett par mycket hålögda barnvakter som lämnade över Molly till sina betydligt mer utvilade föräldrar.

Att passa andras barn är mycket nyttigt. Dels är det kul och ger perspektiv. Sen är det världens bästa preventivmedel. Jag & Jenny har alltid varit rörande överens om att inte skaffa barn, men efter ett dygn med en speedad 2-åring tog vi för säkerhets skull ut batterierna ur våra biologiska klockor och svetsade fast visarna. Vi föder böcker och manus istället. Det är inte så lite ansträngande det heller, men man får sova när man vill :-)

Det är nog ingen slump att Dio betyder 'Gud' på italienska, för det är vad han har varit för mig i drygt 20 år, ända sen Rainbowtiden. Idol är för klent. Jag mer eller mindre byggde ett altare kring Holy Diver när det albumet släpptes. Okej då, efter 18-19 så avskaffade jag mer eller mindre systemet med idoler & husgudar och gjorde mig själv till center av universum, men Ronnie James Dio har alltid värderats högt av mig. Han har alltid varit en stor sångare, låtskrivare och artist.

Därför kändes lite småknepigt, nästan nervöst, att se honom för första gången nu, så här långt efteråt. Gamla hjältar har en förmåga att falla med tiden. Åren far illa med dem, och som gammal fan får man distans och blir mer kritisk.

Var inte så fokuserad innan. Hela veckan innan hade jag känt mig trött och geggig. Brydde mig inte ens att lyssna in mig på de gamla plattorna. Det spöregnade på vägen dit och jag blev dyngsur, men ändå började pulsen öka utan anledning, och ett lätt pirr spred sig i kroppen när jag tänkte på vad som väntade.

När jag kom in på KB var det typ 20 pers där, och i baren såg jag ett vagt bekant ansikte. Var det..? Jo, ...Jimmy Bain. Han hängde över bardisken och såg ut som en 80-årig engelsk student med några Bassetgener i sig. Men så såg han iofs ut för 20 år sen också.

Det kom mer folk. Inte fullsatt, men en peppad och trogen fanskara. Många jeansvästar, trocaderobottnade pilotglasögon, Maiden t-shirts, kala hjässor och …ja, många andra gamla 80-tals hårdrocksreliker. Som sagt, i de här kretsarna står tiden mycket still. Hårdrock är som en subkulturell kryokammare.

Så drog det igång. Först med Killing The Dragon, sen klassikern Straight Through The Heart. Två saker slog mig genast när min gamla hjälte greppade micken: den ena att han är så liten. Kort och klent byggd, väldigt späd bredvid sina bandkamrater. Den andra var att rösten fortfarande var lika stor som alltid. Varm, omfamnande och kraftfull. Han har inte tappat något alls röstmässigt. Inte i övrigt heller. Det var en exakt kopia av den Dio som jag upptäckte för nästan 25 år sen som stod där bara några meter framför mig. Jag menar, jösses, karln är ju bara marginellt yngre än morsan!

Det fanns fler kända ansikten på scen. Bakom trummorna satt gamla AC/DC skinnbankaren Simon Wright och imiterade Cozy Powell så gott han kunde. Redan efter fjärde låten gick han lös på ett trumsolo som hade sin, umm… charm (?) på ett Jurassic Park-förlegat sätt. Jimmy Bain må se ut som en alkoholiserad hund, men han är en ruggigt stadig basist och scenklippa. Ute på flanken gömdes en keyboardist vid namn Scott nånting. Sen det svarta fåret: Craig Goldie. Kvällen till ära med samma look som en tysk 80-talsraggare, och ett ansiktsuttryck som om en 7-kilosgädda precis simmat upp i analen på honom, eller så försökte han se hård ut, vad vet jag...

Jag hatar Craig Goldie. Han är musikaliskt och scenmässigt lika intressant som en kökshanduk från Åhléns. Han har varken egen stil eller personlighet, han bara är. Som en dansbandsmusiker med distad gitarr. De gånger det inte var perfekt var det tveklöst Goldies fel.

Och på gräsen till perfekt var det. Häpnade över hur bra det lät. Vilken energi det bjöds på från scenen. Må de vara gamla och opoppis, men sannerligen inga föredettingar.

Ronnie James Dio själv dominerade självklart. Vilken artist! Artig och ödmjuk och uppmärksam - mer som en hjärtlig brittisk pubägare än en legendarisk amerikansk hårdrocksikon. Hela tiden i dialog med publiken, både i stort och med enskilda. Missade inte en chans att gå ner och skaka hand med så många han kunde och snacka med oss en och en. Fantastiskt showmanship! Receptet för att behålla sin storhet och sina fans.

Gensvaret var enormt. Vi var bara några hundra där, men vi lät som flera tusen. Det var fullt ös hela tiden. 'It´s like playing for your family'. Ja, så var det. Sådär hårdrocksmagiskt gemensamt.

De körde någon slags anthologygrej med låtar från hela eran - Sabbath, Rainbow, Dio. Ofta låtar som inte körts på scen på flera år, som Stargazer, I Speed At Night, Mob Rules, We Rock m.fl. När Holy Diver, Heaven & Hell och The Last In Line avlöste varann var det gemensam orgasm i publiken. Var längesen jag såg folk så saliga (utan att någon fotbollsseger varit inblandad). Att sen avsluta med ett medley med Rainbowklassiker som Man On The Silver Mountain och Long Live Rock ´n´ Roll var genialt. Tack, tack, tack snälla Dio för att du inte falnat och blivit en sellout eller föredetting!

Att få uppleva en lyckad hårdrockskonsert och nöjet att en gammal hjälte fortfarande beter sig som en hjälte är energiprozac. Jag var seg sen en vecka tillbaks, men redan innan första riffet kände jag hur energin sipprade tillbaks igen, och efter konserten var jag som en ny människa. Hur kunde jag glömma det?

 

 

Peterix tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: I en inte alltför avlägsen framtid har företagen tagit över helt (utom i vissa socialistfästen, som t.ex. Frankrike) och de anställda bär företagens namn. När Hack Nikes nya jobb blir att skjuta ungdomar för att hypa lanseringen för ett par nya skor bryter helvetet lös. Jennifer Government - en av de sista som inte bara bryr sig om business, sätter efter de samvetslösa marknadsförarna. Max Barry har gjort en smart, rolig, svart, vass och actionspäckad satir över kapitalismen och marknadskrafterna. Redan en klassiker!

 

Någon sa att de namn historien kommer att bära med sig från vår tid förmodligen blir Skywalker, Frodo och Harry Potter. Det påhittade har alltid en förmåga att bli mer levande än verkligheten. Har själv plöjt igenom Harry Potter böckerna i sommar. Det är ingen dålig svit J.K. Rowling har åstadkommit. I takt med att Harry har växt har även innehållet i böckerna mognat och blivit mer dramatiskt. Den senaste - Harry Potter and The Order of The Phoenix är den hittills bästa. En sån där bok som man bara ska läsa ett kapitel till i innan man släcker sänglampan, för att sen upptäcka att morgonsolen har gått upp. Trots sina 766 sidor (mer än nya testamentet) skriker man efter mer. Jag tar av mig hatten för Rowling. Hon har skapat ett storverk i klass med Star Wars och Sagan Om Ringen. Och än har vi två böcker att vänta innan Harry Potter-sviten är klar.

 

Ur högtalarna: Är fortfarande helt såld på Soilwork och lyssnar i stort sett inte på annat än deras grymma fetriff och suveräna melodier.

 

 

Webbsidor: Hos Flaming Angels hittar man coola och udda kläder m.m. Och även om man inte gillar kläderna så är sajten så ursnygg att bara den är värd några minuter av ens liv.

Kolla även in alla nya teckningar och serier på JennyHolmlund.com

 

 

Citatet:
"Sunt förnuft är summan av fördomar förvärvade vid 18 års ålder" - Albert Einstein

 

 

Välkommen till världen: Lilla Betty, som Erik P. & hans Sofie producerat fram nu i början på augusti.

 

 

Trött man blir: Årets skitreklam alla kategorier måste vara Vodafones freakshow med "hippa ungdomar" vars livsfilosofier tyder på en gemensam IQ lägre än flytande tvål. Visst, jag anar ironi och inhyrda skådisar, men det finns en ruggig tanke att det kan vara på riktigt. Och om inte, vem vill Vodafone ha som målgrupp - pundhuvuden som inte klarar att öppna kylskåpsdörren utan kvällskurser och mentorstöd? How are you? Pundig som navel-ludd! Har idiotin blivit cool? Trött man blir...

 

 

Film: Ibland försvinner de mest lysande filmer helt i anonymitetens glömska helt utan anledning, och hamnar i något tyst hörn i videobutiken. En sån höjdarrulle är Below - en tät, superkuslig, intelligent och lysande sammansatt ubåtsrysare. Men glöm inte att köpa med dasspapper hem när ni hyr den. En guldklimp!

En annan guldklimp är Cubic, som Equilibrium av någon fullkomligt outgrundlig döpts om till när den hamnat på videohyllorna i Sverige. Den är ett snyggt actiondrama om en framtid där känslor är förbjudna och hämmas med droger, och kännande människor avrättas av speciella munkpoliser - Tetragrammaton clerks - specialister på pistolkampsporten Gun-kata. Det är snyggt, coolt och originellt, även om det har snotts en hel del. Storyn är nästan 1984 rakt av, och fighterna och estetiken luktar misstänkt Matrix. Men det finns sämre ställen att sno från. Hyr!

När ni ändå är i videobutiken finns det två mycket sevärda rullar till. Den ena är Hideo "Ring" Nakatas nya film Dark Water. Precis samma sjukt skruvade känsla och bisarra barn som i Ring. Spara en dassrulle från Below när ni ser den. Mycket bra är även Stephen Kings miniserie Rose Red om något så orginellt som en hemsökt herrgård. Men ändå bland det bästa som transformerats från Kings penna till rutan.

 

 

Filmrepliken : "I'm prepared to scour the the Earth for that motherfucker. If Butch goes to Indochina, I want a nigger waiting in a bowl of rice ready to pop a cap in his ass" - Marcellus i Pulp Fiction

 

 

Månadens 10-lista: Våra vanligaste reklamfloskler, och vad de egentligen betyder...

1. Med noga utvalda ingredienser - våra övriga produkter slänger vi ihop av diverse slattar från garaget
2. Balsam med havreprotein och vitamin D - hår är död vävnad och kan inte tillgodogöra sig detta, men silverfiskarna under badkaret har aldrig mått bättre
3. Nu ännu godare smak - och vi blev av med råttorna i fabriken också
4. Viktminskning redan efter 14 dagar - du kommer inte att ha råd att köpa mat på minst en månad efter att du köpt vårt bantar-kit
5. Reducerar fina linjer i ansiktet - dammtorrt efter 4 timmar, sandpappra mellan varven
6. 25% mer till samma pris - 25% mer förpackning alltså...
7. För det är du värd - betalar du 800 spänn för en fingerborg med fuktkräm ökar värdet på ditt ansikte med 36% på svarta börsen för organhandel
8. Passa på! Specialerbjudande bara denna vecka - nästa vecka måste vi av konkurrensskäl sänka priset
9. Garanterat resultat - ...för våra aktieägare
10. Nu ännu bättre - det var inte tekniskt möjligt att göra den sämre

 

TV: Världens coolaste serie är tillbaks på TV3 på tisdagskvällarna - Witchblade. Samma kanal har även gjort sitt första (och förmodligen sista) genidrag genom att visa ett av världens bästa program, Saturday Night Live, varje vardagskväll. Fram med champagnen!

 

Gott råd : Allt som behöver säljas med hjälp av göteborgare är inte värt att köpa.

 

 

Livet på Peterix planet: Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt som jag gör (det här är ju min planet), och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...

 

Värmebölja del 2

Av någon anledning blev augusti betydligt mer semestrig än resten av sommaren. I varje fall för mig, Jenny har duktigt slitit hårt med sina uppdrag. Hade faktiskt tänkt att slita med projekt & planer själv, men det blev mest bara …mmm …annat… Ungefär som juli som var tänkt att bli those lazy hazy crazy days of summer, men kom på andra tankar utan att fråga oss.

Augusti bara flög förbi medan jag försökte stiga upp. Kanske var det någon säkerhetsventil i mig som säkrade en strulmånad innan höstknegandet drar igång. Kanske var det gammal hederlig slöhet.

Värmeböljan fortsatte i varje fall under första halvan av augusti. Sneglade på en offentlig termometer en normalhet dag, och den visade +37. Har svettats i såna mängder att jag allvarligt funderat på att hyra ut mig själv till Sudan som bevattningsanläggning.

Ironiskt nog resulterade hettan i att jag tillslut blev förkyld. Jag vet att man inte kan skylla förkylningar på temperaturer, men min kropp reagerar faktiskt som den gör när den utsätts för drag och stora tempväxlingar, och stekhetta i kombination med fläktar och AC överallt orsakar lätt blixtsnabba dippar på tjugo grader. Tack vare det har jag gått omkring och varit småsnuvig under större delen av värmeböljan, och det på det där halvdana sättet när man inte är dålig nog att gå i däck ordentligt, men tillräckligt krasslig för att inte orka med några större grejer. Efter ett härligt men friskt havsdopp i Gislöv bestämde sig dock bacilluskerna för att gå in för saken på heltid.

Låg med feber och rosslig hals i en dryg vecka. Såg det som en slags minisemester och hyrde massor av skräck på DVD som jag frossade i tillsammans med glass i stora lass (glass är bra för dåliga halsar, så det så).

Det har dock funnits perioder då jag varit tillräckligt "normal" för att göra saker. Vi var bl.a. ut och tog över Gislöv vid två tillfällen. Det första var en strategisk miss. Det var samma helg som Gislövs marknad. Vi gissade att den inte skulle vara större än det lokala fotbollslagets lotteristånd samt några glin som sålde kokosbollar för att få ihop till skolresan. Vi fick dock snart lära oss att när obygden firar gör den det ordentligt.

Gislövs marknad bestod av ett stycke kringresande tivoli modell minst-lika-stort-som-Gröna-Lund med tillhörande smurf-rave brölandes ur varje karusellhögtalare, en minst lika omfattande knallemarknad full med allehanda smörja, samt en satansnnåsåinihelvete massa folk från tidigt på morgonen till sent på natten - alltsammans precis utanför infarten. Sist men inte minst: själva parkeringen låg på tomten bakom huset. Vi var omringade av fjortisdisco, countryartister och marknadshysteriska bybor dygnet runt. Vi hade fått mer lugn o ro inne i en påslagen torktumlare.

Andra gången var betydligt lugnare. Då passade vi på att säla omkring i havet, känna strandsand mellan tårna, åka häst & vagn med Idha och Molly, dega i soffan och mysa med Saga.
Smög med mig lite manus och böcker, men de låg mest och samlade damm. Ingen direkt jobbmånad…

Malmöfestivalen passerade obemärkt. Dels synkade den ihop sig med min förkylningsperiod, men det gjorde inget för jag har sett skolavslutningar med mer imponerande repertoar. Vad hände? Den var ju så bra i fjol? Den enda festivalaktivitet jag ägnade mig åt var friterad ananas med glass när jag råkade passera. Boring!

Sen åkte vi till Visby för att vara med om Roffe & Emilys bröllop och medeltidsveckan. Men det är ett kapitel för sig.

Nu verkar värmeböljan ha lagt av för den här sommaren. Från att ha gått omkring och svettats halvnaken har skor och jacka fått plockas fram, och det på mindre än vecka. Känns som en månad har snabbspolats förbi. Regn och moln varvas med fortfarande hyfsat varma dagar, men man känner redan av den där lilla ändringen i luften som stilla viskar att hösten är på väg. För mig är det här den sorgligaste tiden på året - när sommaren sakta dör bort och inte kommer tillbaks förrän efter en lång, kall och mörk vinter.

Nåja. Jag kunde ha haft ett skitjobb som gjorde saken värre. Ett skitliv. Nu är ju allt det där mer än underbart. Men en människa måste få ha något att beklaga sig över för att vara helt lycklig :-)

Känner mig laddad inför hösten. På schemat står bokmanus och hotellavsnitt. Äntligen få några projekt helt slutförda för en gångs skull. Se till att några av de gamla idéerna kommer ut och gör rätt för sig. Få fason på den trötta bulldegen till kropp. Det här är en höst för aktivitet, slutförande, rörelse och resultat.

 

 

Jag önskar att jag kom ihåg hur jag träffade Roffe för första gången för en sisådär 7 - 8 år sen, men den episoden är en enda gigantisk minneslucka orsakad av den kvällens intag av skeppslaster med alkohol.

Efter vad jag har fått återberättat så var det en nyårsafton i Luleå (95/96?), att vi skålade in det nya året med att halsa hembränt ur 2-liters PET-flaskor (vilket bara var toppen på isberget vad det gäller min drink-konsumtion den kvällen), att jag av någon anledning var utklädd till en av snutarna i Beastie Boys-videon Sabotage (med tillhörande 70-tals polisonger, tysk porrmustasch, pilotbrillor med spegelglas och pistol i axelhölster), och att vi mycket stökigt forcerade oss in på en fest vi inte var bjudna till med hjälp av min Glockkopia och Roffes tång (av någon anledning befann sig ingen annan i samma rum som Roffe & mig under hela den festen sen).

Minneslucka eller inte, det var i alla fall början på en underbar vänskap. Roffe, och hans själs älskade Emily, är bland de mest älskvärda, vackra och underbara människor som någonsin formats av en bunt kolatomer i detta universum. De har dessutom stått för någon slags ren, ädel och oförstörbar kärlek i dessa tider av svek och separationer. Tvekade därför inte en sekund när inbjudan till deras bröllop tillslut, efter nio år av väntan från omvärlden, damp ned. Att vigseln dessutom skulle ske under medeltidsveckan i Visby, en tillställning som Roffe & Emily velat släpa med mig på i flera år, gjorde inte saken sämre.

Jenny hade slitit hårt och väl med vår medeltidsoutfit, så med den i bagaget gav vi oss iväg. Efter en 8 - 9 timmar ombord på buss-tåg-buss-färja-taxi kom vi slutligen fram till Visby. Första gången jag satte min fot på Gotland, efter att ha legat i startposition i flera år. Och vilken plats, vilken magisk och vacker plats…

Vi hyrde in oss i en villa en bit utanför ringmuren. Budgetboende, men funkade tillräckligt för att tillfredsställa våra behov tills vi är i den position att vi kan bo på lyxhotell. Området där vi bodde var lika Gotländskt och medeltida som en villaförort till Eskilstuna, men efter en kvarts promenad passerade vi Östra porten och kom innanför ringmuren, och …oh shit!

Visby på sommaren är förmodligen den vackraste plats jag någonsin satt min fot på. Första timmarna gick vi bara omkring och pep ooohh! och aaahh!, svepte omkring med kameran och led av estetiskt överslag. Tillslut fick all skönhet det att bara snurra i huvudet. Alla ruiner efter kyrkor och kloster, ringmuren, havet, rosorna & trädgårdarna, de gröna kullarna utanför muren, Pippi Långstrump-gatorna och husen. Det går inte att i ord beskriva hur vackert det är där. Kolla bilderna istället. När solen sakta gick ned över havet och togs över av en stor, rund måne och gatlamporna kastade sitt varma sken på muren och ruinerna… sååååååå romantiskt!

Antar att medeltidsveckan gjorde sitt till. Själva Visby ser tusen år gammalt ut, fast i fungerande form. Och när alla människor synkar ihop sig själva med den tidsandan backas bandet till 1200-talet. Inte bara utseendemässigt utan även på alla plan. Någonting händer i huvudet och nutiden bleknar bort för ett tag. Synd bara på alla fulla citykids som spräcker illusionen.

Vigseln var på lördagseftermiddagen vid ruinen efter st: Olofs kyrka i Biologiska Trädgården. Solen stekte och alla var stiligt uppklädda medievalstyle. Roffe & Emily var vackrast av alla i grönt. En perfekt dag för bröllop.

Själva akten var exemplariskt över på mindre än tio minuter. Borgerlig vigsel utan psalmer, sånger eller tänkvärda ord. Suck… tänk om alla vigslar kunde vara så… En gammal filur med långt, grått hår, bedrövliga tänder men i en auktoritär outfit i svart med stora saker runt halsen sa några svårhörda ord sen var det över och blev fotoorgie och kramkalas som sen förvandlades till en parad som marscherade från det hörn av Visby där vigseln hållits till det andra hörnet där Effes, platsen för middagen och festen, låg.

Effes är en gammal krog som är byggd utifrån själva ringmuren, och är mycket atmosfärisk. Jag vet inte hur det ser ut där under resten av året, men under medeltidsveckan finns det inte mycket där som andas 2000-tal (utom toaletterna, tack o lov).

Vi bjöds på det legendariska dricku, som smakade sötat diskvatten som en sork drunknat i, och intog sen hela övervåningen. Middagen var en buffé som huvudsakligen bestod av stora, döda, helstekta djur med mycket honung. Och ost, massor av ost. Det fanns kniv och gaffel, men de flesta gick into character och använde händer, kniv & yxa.

Bland gästerna fanns mer än en magiker som hoppade upp bland borden och körde diverse tricks. Som t.ex. att spika in spikar i näsan, sätta fast sedlar på Roffes bröst med häftpistol och ett korttrick som slutade i att magikern spydde upp det rätta kortet.

Kören Gröna Gardet sjöng bedövande vackert. Vi samlade sjungandes ihop en kedja av levande ljus och baren låg bara två steg bort. Föredömligt befriat från tråkiga tal och släktinterna visdomsord. Underhållande!

När maten försvann gick det hela över i det klassiska rumla-omkring-med-glas-i-handen-och-surra-med-allt-och-alla-tillståndet. Det var förvånansvärt lite folk jag kände där med tanke på att jag bara hängde med Roffe & Empo & C:o en gång i tiden, men det har väl hunnit hända en del med deras vänkrets sen jag flyttade från stan. Strunt samma, fest är fest.

Lite senare hoppade en tysk medeltidsduo kallad Wolgemut upp på scenen. Hade hört en del gott om dem tidigare av Roffe, och var nyfiken. De såg ut som några som kickats ur Scorpions på 70-talet och sen dess levt i någon medeltidsenklav i Christiania. Den ena av dem bestod mest av grått, burrigt hår och en stor pälsbeklädd trumma. Fast senare under kvällen plockade han även fram en harpa som han lockade vackra toner ur. Den andra var smal som en piprensare och gick skickligt lös på en säckpipa modell granatkastare instoppade i en dammsugarpåse.

Kan inte påstå att medeltidsmusik går varm på stereon hemma i vanliga fall, men just den här kvällen var det helt rätt. Det svängde faktiskt rejält. Skyller en hel del av svänget på medeltidsstämningen, festglädjen, den minst sagt entusiastiska publiken och sist men inte minst - promillehalten i blodet. Det går att ösa till pausfågeln i P1 om man bara är full nog…

Gav upp rätt tidigt. Var för trött för att orka med en all-nighter. Mötte på vägen hem en igelkott som gick och fnös efter ringmuren. Det är kul med bröllop…

På söndagen skakade vi av oss bakfyllan så gott det gick och tog oss innanför muren för att få ytterligare en skönhetsdos av Visby. Kameran gick varm på alla ruiner och det var en mycket bra plats att vara trött & bakis på, trots alla människor.

Vi gick omkring ett tag på marknaden, men det enda som inhandlades var ett sol/måne-halsband i tenn som jag inte kunde låta bli. Det fanns många frestande svärd, ringbrynjor, silversmycken, kläder och annat medeltidsskojigt, men vår skrala reskassa sa 'en annan gång'. Funderade på att se det sista tornerspelet, men vi hade inte riktigt energin till det. Gick istället tillbaks till sängen och sov större delen av eftermiddan/kvällen.

Vaknade av att Roffe ringde och undrade om vi ville komma ner till Effes för en sista öl. Och det var klart att vi ville. Lustigt nog blev sista kvällen bättre än själv bröllopsfesten. Mer avslappnad och spontan. Lättare att få kontakt med folk. Vi tänkte det klassiska "bara ta en öl" och säga tack och hej. Många timmar och öl senare satt vi fortfarande kvar och hade hur kul som helst. Själva grejen med medeltidsveckan är att oavsett om man aldrig setts förr så är man bästa vänner sen gammalt bara man har medeltidsoutfit. Ett enda stort gäng med svärd, yxor, horn, hår, skägg och bägare. Det blev en varm och gemytlig kväll med många nya vänskapsband. När vi gick hojtade vakterna "ses igen nästa år" efter oss, och vi visste att det var sant.

Det är ingen ide att försöka värja sig undan medeltidsveckans charm och Visbys skönhet. Men nästa år ska vi vara rika och utvilade.
Om inte annat är den 9:e augusti 2053 redan inbokad för guldbröllopsfest på Effes. Shit, då måste jag alltså hålla mig vid liv tills jag blir 84…

 

Pappersbröllop

Ett år går fort. Ruskigt fort. Tyckte det bara var någon vecka sen jag stod där på bryggan och sa 'Ja' till Jenny. Men vilket underbart år!

När skon passar är allt så enkelt och smärtfritt. Man får varandra att växa. Det är en form av magi. Jag skulle kunna vara långrandig i flera tusen tecken över hur fantastiskt det är att vara gift med Jenny, men jag nöjer mig för tillfället med att konstatera att det är det smartaste jag gjort.

Firandet av vår bröllopsdag utsattes dessvärre för flera sabotage. Sydsvenskan sabbade Yvonnes fantastiska foto genom att beskära det och köra det i svartvitt. Nötter!

Sen har Försäkringskassan satt nya rekord i inkompetens och strul. Efter att ha begärt in intyg i senaste laget, begärt in fel intyg, dröjt med att berätta det för mig osv, har de nu slutligen dessutom lyckats med att slarva bort handlingarna och försenat min utbetalning ytterligare en månad. Det här gjorde att vi var tvungna att låna ihop till vår jubileumsmiddag. De flesta myrstackar har bättre fungerande byråkrati än FK. Dubbelnötter…

Hur som helst så ville vi ta igen förra årets bröllopsmiddag på Årstiderna i Kockska huset. Då var vi så knockade av den intensiva vigseln att ingen av oss minns hur det smakade. Vi var en smula utslagna i år också. Kvällen innan hade Jenny varit ut med Agnes, och jag hade försökt skölja bort irritationen över FK:s inkompetens med hjälp av ett flertal stora B-52:or (Baileys, Cointreau & Whisky). Men det här var en annan sorts trötthet som tillät oss att vara närvarande i nuet, om än gäspande.

Satte tänderna i en renfilé med kantareller och rösti, och en cremé caramel till dessert. Porr i munnen säger jag bara. Ibland är mat så god att tungan får orgasm. Och det hela var mycket romantiskt i all sin trötthet.
Det första året av många…

 

 

Peterix tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Åh vad jag älskar produktiva författare! (om de är bra vill säga...) Knappt ett år sen sist och redan en ny bok från Chuck Palahniuk - Diary. Är den bra? Duh! Självklart! Chuck har hittills inte klämt ur sig en svag text, och han tänker tydligen inte börja nu. Diary är som vanligt en svart historia. Den här gången om Misty - en grå och bitter kvinna med bortglömda konstnärsdrömmar som tynar bort i ett litet ösamhälle. Efter att hennes man hamnat i koma efter ett självmordsförsök finner man att han skrivit mystiska och hatiska budskap i dolda rum i hus han byggt om. Öborna blir mer och mer angelägna att Misty ska börja måla igen, och hennes svärmor tycks veta vad som ska hända i hennes liv innan det sker... En suggestiv rysare i Rosemarys Baby stil. Diary.

(Fotnot: Chuck är för tillfället ute på turné för att promota Diary. Vid föreläsningarna läser han Guts - en story ur sin kommande novellsamling. Enligt rapporter har hittills 27 åhörare svimmat vid uppläsningarna. Wow!)

 

Jag behöver inte vara särskilt partisk för att hävda att min gamla lärare, mentor och vän Carsten Palmaer är en mycket kul och intelligent kille. Han funderar över hur journalister med flexibla samveten och tveksamma agendor gett flera ord i vårt språk nya betydelser i och med att nyheter och propaganda flutit samman. Resultatet - Liten Ordlista För Nusvenskar - som kan läsas varje månad i Ordfront Magasin har nu även samlats i bokform. En sylvass och mycket rolig satir över den omvärldstolkning media tvångsmatar oss med varje dag. Exempel:

Kultur -en, -er - form av mänsklig kommunikation som framför allt intresserar ensamstående medelålders kvinnor och följaktigen förtjänar att mötas med samma omsorg och respekt som dessa.

Planekonomi -n, -er - onaturligt och föråldrat system där personer som utsetts på politiska grunder gör upp planerna. Motsatsen kallas marknadsekonomi, där personer som hederligt ärvt sina pengar gör upp planerna.

 

 

Ur högtalarna: De gamla misantroperna i Killing Joke har vaknat till liv och klämt ur sig en ny CD. Och vilken fetsmäll till platta! Förmodligen det vassaste och vitalaste de någonsin gjort. Grymma betongriff, Jaz argare än någonsin och Dave Grohl på besök bakom trummorna. Ett soundtrack för er som gillar att se hösten i svart.

 

Ramlade över ett mycket intressant band, som dessvärre inte finns längre. Men Joydrop hann med två plattor - Metasexual och Viberate, som är mycket värda att upptäckas. Hur det låter? Tänk er någonting mellan Depeche Mode och Alanis Morissette, men det är ändå inte ens i närheten. Lyssna själva...

 

Webbsidor: Mina gamla idoler Wendy & Lisa har precis öppnat upp sin nya sajt. En smart och originell orgie i ljud och bilder.

Thomas Kreyns bilder är snygga, stilistiska och en smula kinky.

Nylanseringen av Alien promotas av en grym flashsajt.

 

 

Citatet:
"Om man inte har gräsfläckar på knäna när dagen är över bör man allvarligt fundera över sin livsstil" - Kalle & Hobbe

 

 

Höstdrycker: Lipton: Amber och Vanilla, Twinings Cherry, ett engelskt örtte med rostad mandel som jag glömt namnet på, Irish Cream Cappucino, varm O´Boy med en tesked snabbkaffe i, Grönsteds Monopole, Mount Gay, Mandarine Napoleon

 

 

Pryl: Har tillslut gett upp och skaffat ny mobil (naturhistoriska museumet hör av sig varje vecka och vill ha med min gamla Nokia till deras samlingar). Jag har bara tre krav på en mobil: att den går att ringa med, att den ser cool ut och att man kan spela in egna ringsignaler. Den enda jag hittade som grejar det är Siemens M55. Cool X-design med blinkande lampor, och den stöder wav.format så det går att använda vad fan som helst som ringsignal. Så snart jag klurat ut hur kommer jag att ha bl.a. inledningsriffet till Killing Jokes Millennium som signal :-)

 

 

Film: Trodde aldrig att jag skulle få se anime på svensk bio, men tack o lov hade jag fel. Spring genast iväg och se Spirited Away! Jag lovar att ni inte kommer att ångra er. Japanerna har ett helt annat synsätt på tecknad film. Den här filmen är så fantasifull och har såna underbara karaktärer och miljöer att man nästan behöver fyllna till efter filmen för att klara övergången till verkligheten. Teckningsstilen är så vacker att den får Disneys bästa att se ut som smörjan som går på TV3 på helgmorgnarna. Det här är film som vi aldrig sett den förr. Bara bäst!

När ni sen känner hungern efter mer anime letar ni reda på Princess Mononoke och Ghost In The Shell på DVD.

 

 

Filmrepliken : "If I'm not back in five minutes... just wait longer!" - Ace Ventura i Pet Detective

 

 

Månadens 10-lista: Alla kan vi göra något för att minska miljöproblemen. Här är några enkla vardagstips:

1. Stoppa pälsindustrin - sprayfärga minkar rosametallic
2. Bilar förorenar - stjäl en bil och dumpa den i hamnbassängen
3. Kasta tårta på ett kärnkraftverk
4. Spara energi - stig inte upp
5. Återvinn - rota i soporna utanför McDonalds
6. Bevara den biologiska mångfalden - sprid flatlöss
7. Spara papper - skicka inte in deklarationen
8. Tvättmaskiner slösar med energi och kemikalier - använd samma underkläder i minst en vecka
9. A-lagare och uteliggare är våra mest resurssnåla medborgare - sup ned dig
10. Värm ditt hus med alternativ energi - sätt eld på grannen

 

TV: Fab 5 (aka Queer Eye For The Straight Guy) är höstens program! Ett gäng hippa bögar som stylar om sunkiga heterokillars lägenhet, garderob och livsstil. Make over, matlagning och Äntligen hemma i ett. Fantastiskt roligt och underhållande, och högre garvfaktor än de flesta sit-coms. Vad har hänt med TV3? Varför visar de bra program nu efter alla år av stinkande gödsel?

 

Butik: Invandrarhaken på hörnet. I varje kvarter finns det i regel minst en liten Livs med diverse brokiga varor från alla jordens hörn. I vårt Hörnhak har jag hittills hittat smaskig kalkonsalami, skitgod tysk choklad, ett hårfärgingsmedel jag inte fått tag i på tre år, svårt snaskiga kakor, och jag har bara börjat leta. Bäst av allt är att det är så billigt att man tror att de glömt att slå in 2/3 av varorna. 2 liters Dr Pepper, Ostbollar och en chokladkaka för 35:- Unbelivable!

 

 

Livet på Peterix planet: Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt som jag gör (det här är ju min planet), och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...

 

Skrivmaskin

Den store filosofen Nalle Puh sa en gång att det finns ett ögonblick som faktiskt är bättre än när man äter honung, och det är stunden precis innan man äter honungen. Precis så känner jag för hösten, fast tvärtom. Vintern är tveklöst värst, men hösten är den där stunden precis innan vintern.

Den där stunden kom så plötsligt i år. Ena sekunden sprutade det svett ur varenda por och det var inte lönt att slå på spisen för att få något kokat - nästa sekund så började strumporna dyka upp i tvätten igen, vädringsglipan i fönstret stängdes på kvällarna, tekonsumtionen ökade med typ en liter per dygn, värmeljusen hittade fram ur sin låda och en hel drös med serier började på tv´n. Jepp, det är definitivt den där tiden på året…

Bästa botemedlet mot den här skitårstiden är för mig att jobba stenhårt med mina bästa idéer så att de kan generera oförskämt mycket pengar som sen kan omsättas till vistelse på sydligare breddgrader kommande vintrar.
Jag kan lätt förlåta hösten för dess existens, om bara min vinter befinner sig på rätt sida +20…

Andra saker som hjälper att hålla hösten stången: bio & dvd, starksprit (förslagsvis rom och cognac), smaskiga middagar, Simpsons, strandfoton från sommaren, göra egna skivor, Soilwork och annan metal på maxvolym i lurarna. Och böcker förstås - massor med böcker. Trycker i mig ca 1-2 i veckan just nu.
Eftersom jag tar in så hög halt av akademiska skrifter i researcharbetet så kräver min hjärna extrem fiction som motgift, så det blir i stort sett bara skräck & fantasy. Det finns inget bättre än att åka iväg till en annan värld när den riktiga börjar kännas tråkig, kall och dyster.

Okej då. Till septembers försvar ska faktiskt nämnas att det dykt upp flera soliga t-shirtdagar trots de gula löven. För mig får hösten söla hur länge som helst.

Arbete ja. Har faktiskt bara haft fokus på en sak hela den här månaden: skriva.
Har ägnat boken ca 80% av skrivtiden och fördelat resten på Hotellet och Strix (trots förlorad entusiasm pga deras ekonomiska trassel).

Har skrapat ihop allt det underlag jag behöver så nu är det "bara" att göra det till en bok. Men det känns inte som något som helst problem. Har gjort så bra förarbete att det mest går ut på att renskriva och tajta upp. Och det är buskul!

Helt stick i stäv med min planering har den mesta tiden gått åt till att överhuvudtaget lyckas parkera mig vid datorn och klicka igång Word. Förstår inte att det ska vara så svårt. Det försvinner lätt en halv dag i "Jag ska bara..." Det är frilansarens förbannelse att basa över sig själv, helst när man är så lat som jag. Själva skrivandet har däremot gått snabbt som satan, flera sidor i timmen. Trodde det skulle vara tvärtom. Om jag bara jobbar mer med min arbetsdisciplin så blir det här lysande.

Själva den kreativa processen har vänt upp och ned på mig.
Till en början sov jag knappt. Vaknade vid åtta på morgonen - FRIVILLIGT! Det har aldrig, aldrig, aldrig någonsin hänt i hela mitt liv. Förmodligen inte ens när jag var bebbe. Men jag har varit så rastlös i skallen att så fort den fått minsta lilla medvetande att hugga klorna i har jag varit vaken. Astrött, men vaken.

Det här vände dock efter ett tag och jag har gått igenom en drös olika faser mellan speedad och supertrött. Senaste veckan har jag knappt tagit mig upp ur sängen till elva.

Ser verkligen fram emot att få klart den här bebisen. Det är det första större jag gör helt själv som inte är på beställning. Och jag äääälskar den här idén. Inte undra på att jag är uppskruvad som en 5-åring kvällen innan julafton.

 

Motvind

Den här månaden har heller inte varit utan sina motgångar.
Hela cirkusen med min sjukpenning fick ett passande avslut. Efter tusen byråkratiska misstag och drygt två månader försenat, fick jag tillslut pengarna. Jag hann vara glad i nästan 30 sekunder innan jag märkte att det saknades flera tusen. Efter en snabb koll visade det sig att den intelligensbefriade kretin som har mage att kalla sig min läkare hade skrivit fel på mitt intyg. En pyttesiffra fel och flera tusen mindre i min plånbok.
Jag blev oerhört förvånad när det faktiskt gick att rätta till och pengarna slutligen hittade fram. Jag hade väntat mig ett 'Hoppsan' och sen inget mer.

Hela den här cirkusen har varit ett deltidsjobb för mig i nästan tre månader, hur mycket är det värt i förlorad inkomst? Det har dessutom varit mer stressande för mig än om jag skulle ha jobbat. Om de är ute efter att få folk att inte vilja bli sjukskrivna har de hittat helt rätt metod.

Samma dag som jag fick den felaktiga sjukpenningen blev jag dessutom informerad om att Strix dras med tillfälliga ekonomiska problem och måste dra ned på utgivning, sidantal, antagna texter och arvode under hösten. Bajs!
Gissa om det blev skräckfilm, ostbågar och starksprit för mig den dagen…

Sen kom 11 september.

Jag är svår cyniker och deltidsmisantrop. Jag förväntar mig att folk ska gå ut på gatorna och ge sig på varann med motorsågar. Men jag blir glatt förvånad när jag oftast har fel. Jag må vara cyniker, men jag lever för att bli motbevisad. Det blev jag tyvärr inte 11 september 2003.
Men mer om det i ledaren.

 

All work and no play

Beroende på att både jag och Jenny suttit som klistrade vid våra arbetsplatser från morgon till kväll (okej, i mitt fall har det ibland tagit en del tid för klistret att torka), samt att nöjesbudgeten varit obefintlig, så har månadens äventyr begränsat sig till hushållsarbete, titta på fladdermöss efter skymningen i Beijers park och kolla Saturday Night Live på kvällarna innan nannadags. Actionspäckat värre…

Men det är inte riktigt sant. Vi gick faktiskt och såg Ronny Erikssons show Densomleverfar.se på Victoria. Det var picknickföreställning så vi packade väskan med en flaska Miguel Torres Santa Digna och läckerheter från Greekway. Hur mysigt som helst.

Ronny Erikssons är humorns AC/DC - man vet vad man får, och det man får är äkta & bra. Ingen är så underhållande och insiktsfullt bakåtsträvande som han. En frisk norrbottnisk vänstervind som slår näven i bordet och högljutt och roligt påpekar hur sjuk världen är.

Det var väl inga enorma mängder nytt material, men vem bryr sig om det när han drog klassiker som 'Jag vill städa i Europa' och hans grymma Elvis-imitation. En toppenkväll.

Oktober blir det nog mer ös. Vi ska planera in lite bus och minisemestrar, och den 17:e klockar jag ju in på 35. (Ja tack - gratta gärna! :-)

 

 

Peterix tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Neil Gaiman har med Coraline klämt ur sig en barnbok som med lätthet sparkar bort Alice i Underlandet från sin plats i litteraturhistorien. Fantasifull, välberättad och mycket läskigare än något av Stephen King. Jag njöt nog mycket som vuxen trots att jag är härdad och luttrad. Ett måste för alla barn i alla åldrar!

 

Månadens läsning: Terry Pratchett: Eric och The Wee Free Men, Neil Gaiman: Coraline, Stephen King: From A Buick 8, Whitley Strieber: Transformation, Harmony Korine: A Crack Up At The Race Riots

 

Ur högtalarna: Sveriges stolthet Lisa Miskovsky är äntligen tillbaks. På nya plattan Falling Water har hon av någon anledning fått skriv- och producenthjälp av Jocke Berg. Obegripligt. Lisa är tusen gånger bättre låtskrivare än Jocke, och är det han som putsat bort hårdrocksgitarrerna ska han ha ett kok stryk. Skit Jocke-Berg-samma, det här är som väntat en guldplatta. Varenda låt är en hit. Lisa ska ha alla Rockbjörnar och Grammisar för all tid framöver!

 

Månadens skivförvärv: Linkin Park: Meteora, U2: Songs from a state of mind (best of), Magnum: Vigilante wings, Lisa Miskovsky: Falling Water, Irma: Imma på glas, Peterix collection: vol. 55-56, Peterix Metal: vol. 23

 

Webbsidor: Johoo!!! Äntligen kan man skicka voodooförbannelser via Internet: Pinstruck.com

Den skojiga sköldpaddan Elvis har fått en rejält uppfräschad hemsida med dagliga strippar, forum, e-vykort, Dr Elvis psykhörna, tävlingar, butik, mer än man någonsin vill veta om skaparen Tony Cronstam, och mycket, mycket mer. Kolla in!

 

Citatet:
"You know, if you´ve seen one naked woman, ...then you wanna see ´em all" - Ron White

 

 

Husdjur: Den svarta landsköldpaddan Zenon, som har hittat ut ur sitt skal och in i det Erikssonska/Holmlundska hemmet. Världens coolaste, sötaste, glupskaste och kaxigaste lilla sköldpadda.

 

 

 

Bokcitatet: "Mest framstående bland Rensvinds gåvor var hans förmåga att lägga benen på ryggen, något han genom åren lyckats upphöja till ren vetenskap; det spelade ingen roll om man flydde till eller från, bara man flydde. Det var flykten i sig som räknades. Jag springer, därför är jag; eller snarare, jag springer, därför kommer jag med lite tur att förbli" - ur Terry Pratchetts Eric

 

 

 

Film: Har inte tagit mig på bio den här månaden, men det har kommit en del godsaker på DVD-hyllan. Hero t.ex. Missade ni den på bio så hyr den genast. Förmodligen världens vackraste film.

Det kommer mycket intressant på bio i november. Matrix Revolutions har lyckats dela upp fansen i USA i hata eller älska. Tarantino är tillbaks med vol. 1 av ultravåldsamma och kung fu-estetiska revengerullen Kill Bill. Och äntligen, äntligen svensk premiär för det som sägs vara Pixars bästa film hittills: Finding Nemo.

 

 

 

Filmrepliken : "Little things used to mean so much to Shelley -- I thought they were kind of trivial. Believe me, nothing is trivial" - Eric Draven i The Crow

 

 

Månadens 10-lista: Våra hem är dödliga brandfaror. Så här skyddar du dig från elden:

1. Sov i en vattensäng (och då menar jag i)
2. Ha en kanariefågel i hemmet som varning. Om fågeln blir svart och luktar bränt kan elden ha fått fäste
3. Sprid ett rykte i trappuppgången om att du förvarar sprängämnen i lägenheten. Dina grannar kommer att bli världens bästa rökdetektorer.
4. Använd sängkläder och pyjamas av asbest.
5. Spraya hemmet med bromerade flamskyddsmedel. Du kommer troligen att få cancer av det, men då får man morfin - det får man inte när det brinner.
6. Bo i en igloo
7. Ha en välfylld jacuzzi i varje rum (gärna med några välskapta brandmän/kvinnor i)
8. Avlägsna all elektricitet och öppna lågor. Sköt istället uppvärmning och belysning med stulet gammalt Sovjet-plutonium.
9. Bli brandman. Sannolikheten att du dör eller skadas av eld ökar dramatiskt, men tänk på vilken sexappeal du får!
10. Sätt eld på ditt hem självmant först. Hur stora är oddsen att du drabbas av brand två gånger?

 

TV: Både Arkiv X och Witchblade är slut för alltid. Snyft... Och ingen värdig ersättare i sikte. Däremot lite nytt på humorfronten. Allt på gamla hederliga SVT. Nördhumorn i Anders & Måns är vrickat småkul. Åldrade rockstjärnesatiren Celeb är smålysande. Undvik dock TV3:s satirdravel God Afton Sverige. Det är tragiskt att se duktiga förmågor slösas bort på ett så humorbefriat program.

Start för Lena 21.30 5 november.

 

 

Myt: Forskare har precis kommit fram till att Guldfiskar, trots flitiga rykten om motsatsen, faktiskt har ett alldeles utmärkt minne och kan komma ihåg saker i upp till tre månader (vilket är bättre än mig i många fall!).

 

 

 

Livet på Peterix planet: Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt som jag gör (det här är ju min planet), och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...

 

Höst :-(

Om jag flyttade till Amazonas regnskogar ger jag mig fan på att pilgiftsgrodorna där skulle få uppleva sin första snö.
Jag drar mig hela tiden söderut, men det verkar som om vintern och kylan förföljer mig. Vad har jag gjort den? När blev det personligt? Kan klimathat bli ömsesidigt?

Kallaste oktober i mannaminne. Det här är södra Sverige, och termometern har redan varit på fel sida av nollstrecket. Hösten gränsar till vinter och det är kyligt och mörkt. Jag gillar det inte ett dugg, men det finns inget annat att göra än att gilla läget. Jag har mitt överlevnadskit bestående av arbetsprojekt, starksprit, minisemestrar, varma bad, te & värmeljus, film, musik och sovpauser. Samt att drömma om Söderhavet…

Jag måste definitivt ha några strängar av reptil- eller björn-DNA i mig. Kände mig piggare och starkare och på gång i början på månaden, bara för att gå i däck rejält när rugget kom på bred front. Drabbades av akut höstkoma och sov i en vecka. Har fortfarande inte vaknat ordentligt, och undrar om det alls kommer att ske igen förrän i maj 2004.

Det här har haft en negativ inverkan på min produktivitet. Mitt tidsschema har skitit sig rejält och projekt som jag gett mig fan på skulle vara klara i oktober har fortfarande flera bokstäver kvar, men det finns inte så mycket annat att göra än att bejaka tröttheten. Alternativet är att börja knarka, men det är för dyrt, dessutom är jag för gammal och förnuftig för sånt trams. Får ta det i maka takt istället. Vår nya familjemedlem har bevisat att man kommer långt på det sättet också.

Trots kyla, mörker och att jag ligger halvvägs in i idet har jag lyckats klämma in en minisemester/födelsedag, ett nytt knäck åt SVT, samt blivit husse under oktober. Häng med…

 

 

Lena 21.30 - andra säsongen

Blev återigen indragen i Lena 21.30. Det var Lena själv som frågade om jag ville vara med och skriva manus till höstens säsong. Det är ju kul, det är erfarenheter, det är kontakter och det är betalt, så jag tackade ja och är återigen kontrakterad med SVT.

Det är nya givar den här gången. Det är bara jag, Lena och Susanna som skriver, och det är ett mycket mysigare och effektivare team. Det går fort och vi har kul. Det är mindre att göra, och knäcket är uppdelat i två faser. Först fixade vi manus till de korta avslutningssketcherna. Fixade drygt 14 manus på bara några dagar, och sen spelades rubbet in på en vecka. Som sagt mycket smidigare med det här teamet.
Hann även med ett kort litet inhopp framför kameran som arg läkare.

Var dessutom med och rekade inspelningsplatser, och det var nästan roligast av allt. Hälsade på krokodiler, sprang bakom scenen på operan, tittade på konst, lekte på biblioteket, hälsade på på soptippen (okej, återvinnings …öhm, …tippen..?) och roligast av allt - kollade på de stängda fängelsehålorna i Malmöhus slott, där det bl.a. låg ett skelett av en avrättad fånge från 1600-talet. Fantastiska miljöer! Research ute på fältet är buskul, även om man blir totalzonkad av alla intryck och måste sova en hel dag efteråt.

Fas 1 med sketchmanus är redan över. Nästa steg blir att komma med idéer till en enkät inför varje program, men det är en rätt begränsad insats så jag får mycket tid över till annat.

Annat ja. Tack vare Lena-knäcket och höstkoma så har det bara blivit lösa anteckningar till boken, ett framstressat Strix-manus, och inte alls så mycket gjort som planerat på Hotellet. Vilket irriterar mig. Vill ha både bok och Hotell klart så fort som möjligt så att de manusen får sticka ut och jobba åt pappa.
Får samla energi och göra en framstöt under november.

 

35

Slutade fylla år vid typ 27. Inte för att jag lider av åldersnoja eller mitt-i-livet-kriser, men poängen försvann lite när själva åldern förlorade sin praktiska betydelse (18 = körkort och krogen, 20 = systemet, 26 = inte längre stand by på flyget osv). Den enda ålder kvar som har en betydelse är 65, men som frilansare så stämmer inte det heller.
Men födelsedagar är fortfarande en bra ursäkt att t.ex. supa till, äta tårta, gå ut, eller som vi gjorde nu: ta en välbehövlig minisemester.

Åkte över till Köpenhamn och tog in på Christian IV, ytterligare ett av de där mysiga, små, billiga hotellen som det verkar krylla av i K-hamn. Låg precis bredvid Kongens have vid Norreport, så det var mitt i den bästa delen av stan. Bjussade på riktig champagne gjorde de också. Mys.

Första dagen traskade vi omkring och shoppade lite. Köpenhamn var väldigt höstvackert i hela färgskalan, men ganska kyligt, så första köpet blev en halsduk. Andra inköp: det där smaskiga téet med rostad mandel (Celestial Seasonings Almond Sunset - höjdare!), en gröngenomskinlig docka av The Creature of The Black Lagoon, choklad, diverse 10-kronors pyngel från Tiger, och naturligtvis: billig sprit.

På kvällen åt vi romantisk middag på den italienska restaurangen da Vinci. Ett litet krypin, men otroligt atmosfäriskt. Endast upplyst av levande ljus som reflekterades i väggspeglarna, och vi bjöds på champagne, grappa och en ros.
Maten var okej och vinet (Salento Primitivo 2002) en riktig fempoängare. Stämningen var fantastisk och stördes bara av personalen som lekte Formel 1 för italienska kypare. Den romantiska stämningen blandades bitvis ut med hjärtinfarkt- och magsårsvibbar. Funderade på att ge Valium i dricks.

Vad vi glömde att ta med i beräkningen är vad som händer när utarbetade människor tar ledigt: tröttheten slår till som om John Blund lekt självmordsbombare. Vi var tillbaks på hotellet och snarkade kudden redan vid tio. Romantiskt värre, men guuuuuuuuud så skönt…

Mental not inför nästa minisemester: sova ut ordentligt en dag innan först.

På själva födelsedagen tog vi tåget ut till Charlottenlund där Danmarks Akvarium ligger. Efter att ha promenerat genom en hösthärlig slottspark kom vi fram till Akvariet. Nästan 60 akvarier med alla möjliga fiskar. Vi föll för svartvita rockor som var så vackra att de kunde ha använts som soffkuddar, coola, svarta fiskar med röda vampyrtänder och Picassofisken (se den så förstår ni varför den heter så). Det fanns även hajar och stora havssköldpaddor som det gick att få hyfsad kontakt med.

Dessvärre prickade vi in det danska höstlovet, så det var vrålspäckat med ungar. Bullernivån skulle ha gett Motorhead tinnitus och jag drömde med ett leende på läpparna om sömngasgranater. Ett akvarium ska vara en meditativ plats, men med alla snorungar var det lika stillsamt som mellanöstern. Fiskarna var vackra och det fanns mycket att titta på, men vi var tvungen att fly innan våra trumhinnor och nerver spontankollapsade.

Danmark är en bra plats att fylla år på eftersom det är oerhört billigt med blommor och bakverk (och sprit) där. Innan hemresan köpte vi med oss en bukett oerhört vackra rödgula rosor och en mäktig Mozarttårta.

Presenter då?
Av Jenny fick jag en tekanna, en söt liten nalle och en egenritad, vacker, rörande gothsaga om hur vi träffades. Vin av svärfar & C:o. En best of Nya Söndagsnisse Strix m.fl. från 1905 av Idha. Stålar från övriga.

Hur är det att bli 35?
Inget särskilt faktiskt. Det borde kännas symboliskt eftersom det är mittstrecket mellan 30 och 40, men det känns helt ointressant. Det finns så mycket annat i livet som är viktigare än årsringar.
Jag lyssnar på tyngre musik än när jag var tonåring, har nästan lika långt hår, fler tatueringar (duh!), bryr mig fortfarande om vad jag har på mig, äger ingen Volvo, är hyfsat bra på att ha kul och göra saker, är mer engagerad än när jag var yngre och är fortfarande vidöppen för nya intryck och erfarenheter. M.a.o. inte alls så gaggig som jag en gång trodde att jag skulle vara i den här åldern.
Livet har faktiskt aldrig varit bättre.

 

Zenon

Jag har alltid velat ha en sköldpadda. När jag säger alltid så menar jag större delen av mitt vuxna liv. ("Alltid" är inte en så lång tidsperiod när man knappt kommer ihåg livet tre veckor bakåt.)
Det är något med de där små krabaterna som jag gillar som tusan. Deras långsamhet, den coola visheten de utstrålar. De har något av kinesiska mästare över sig. Tålmodiga, och vet att de är bäst utan att skryta om det. Sen är de väldigt, väldigt söta också. Men så länge jag har velat ha en har de dessvärre varit alldeles för dyra för att äga, så jag la den tanken på hyllan för något år sen.

Så var vi in på Tropikhuset i ett helt annat ärende, och vad fanns inte där i ett terrarium om inte ett gäng nykläckta små landsköldpaddor, till ett överkomligt pris. En av dem satt och glufsade i matskålen, och när den kröp ur så ramlade den på huvudet och fick sand på nosen som den gnuggade bort med sin lilla labb. Smälte vi eller smälte vi…

Det var ett sånt där beslut som tar sig självt. Man pratar lite, funderar, tvekar om utrymme och ekonomi och ansvar, och beslutar inte om något konkret. Avvaktar. Så plötsligt står terrariet där med en liten sköldpadda i, och man vet inte riktigt hur det gick till.

Efter att genom åren ha haft fiskar, kanin, tupp, hamster, zebrafinkar, and, ormar och ödlor är jag nu stolt husse till den svarta landsköldpaddan Zenon.
Ungefär 5 centimeter lång och 23 gram tung är han inte större än en hotelltvål, men ack så söt, cool och kaxig. Han är allt jag förväntat mig av en sköldpadda + så mycket mer.

Djur brukar bli stressade av att transporteras och det är inte allt för ovanligt att de befinner sig i chock några dagar efter de hamnat i sitt nya hem, men direkt när vi satte in honom i terrariet så gick han obekymrat omkring och tuggade på allt och såg ut som han bott där i tio år.

Kaxig och cool är bara förnamnet. Jag trodde att sköldpaddor var stillsamma filurer, men inte den här inte. Hade Zenon varit en människa hade han hållit på med forsränning och bungy-jump. Vi kan inte tro annat än att han får kickar av att ta risker.
Zenon älskar att surfa på skalet nedför en sandkulle som vi gjort, eller att tränga sig förbi trånga, besvärliga utrymmen. Fast bäst gillar han att klättra upp på barkbiten som är minst dubbelt så hög som honom själv, och sen tumla ned lavin-style bara för att hamna på rygg, sprattla lite hjälplöst upp och ner ett tag, men sen ta sig upp på rätt köl igen - bara för att göra om allt igen.
Det här beteendet beror inte på att han är dum och inte fattar bättre, eller är klumpig, för så fort vi gör tillvaron lite säkrare för honom nobbar han medvetet den lätta vägen och kastar sig utför ett ännu brantare stup. Zenon - den lilla jackassköldpaddan.

Andra typiska Zenonaktiviteter är att äta och sova. Helst till överdrift. Favvomaten maskrosor har vi bunkrat upp med från Äspö och har nu mer en egen odling i fönsterkarmen (förmodligen de enda i landet som frivilligt kultiverar maskrosor). Han kryper gärna ned i matskålen och gnaskar som en vegetarianhaj som fått vittring på ett skadat, blödande salladsblad (sköldpaddor har mycket stora, vassa och glupska munnar). Vi stoppade även in en ros och då fick han ät-fnatt och gnagde på den hela dagen och såg riktigt lycklig ut.

Ungefär som jag har Zenon en lätt manisk energikurva och ägnar varannan dag till actionös och toksover vartannat dygn, och då menar jag sover. Vissa dagar går han under smeknamnet Znarkon.

Han brukar lägga sig lite snett på en barkbit och se ut som en felparkerad rallybil där han ligger med siffran "63" målad på skalet (landsköldpaddor är hotade pga av smuggling och därför är handeln full med regler och CITES-papper. Zenon har fler dokument på sin existens än vad jag har. "63" är hans tillfälliga ID-siffra så att de kunde hålla isär honom från de andra sköldisarna på djuraffären, den försvinner snart och när han blir större så får han ett mikrochip som "registreringsskylt").

Reptiler är ju egentligen föga tillgivna prydnadsdjur, och sköldpaddor är riktiga enstöringar som inte ens bryr sig om andra sköldpaddor. Men Zenon är mer som en blandning mellan orm och katt - självständig individ, men erkänner vår närvaro. Han blir aldrig rädd för oss (sköldpaddor drar bara in huvudet i skalet när de ska bajsa), tittar och nosar på oss, och skäller lite ibland. Han kommer att passa perfekt in i familjen.

Zenon?
Jag har alltid velat kalla min sköldpadda för Vercingetorix, men när husdjuret väl blev verklighet så kändes det namnet lite kantigt, men vi höll fast vid temat med historiskt tunga personer. Zenon var en grekisk filosof av den eleatiska skolan som är mest berömd för sin paradox med Akilles och sköldpaddan, och det tyckte vi passade. Efteråt så fann vi att det även fanns en stoiker-Zenon och en hövding-Zenon som gjorde sig till östromersk kejsare. Det låter precis som vår Zenon.

Ironiskt nog vet vi inte om det är en "han", det går inte att se när de är så små. Det kan lika gärna vara en Athena. Men vi kör så här så länge. Vad bryr sig djur om könsroller. What´s in a name…

Lille Zenon har naturligtvis krupit rakt in i våra hjärtan. TV´n och dataskärmen samlar damm medan vi sitter med näsorna mot terrariet och beskådar hans äventyr. Han är mycket meditativ att titta på, och mycket inspirerande med sin lugna envishet och sina täta vilopauser.

Bara en liten valnöt idag, men blir 3 decimeter med tiden. Lever i upp till 60 år, vilket ger honom goda chanser att överleva oss. Hur coolt är inte det?

Tveklöst det närmaste vi kommer att komma att skaffa barn, och Zenon räcker gott - han är bedårande och vi är stolta föräldrar, men han sköter sig själv, är väldigt tyst, sover på natten och behöver inte blöjor.
Tacka vettja sköldpaddor…

 

 

 

Peterix tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa:

Dear Mr Bush,
You started a war that will not end.
You created the largest deficit in history.
You lost 2.7 million jobs.
Just one question…
Dude, Where´s My Country?

Det sitter en jävla Texasgubbe i Vita Huset. Han startar krig bara för att säkra oljetillgångar åt sina businesspolare. Han bränner iväg så mycket budget på de krigen att amerikas skattebetalare kommer att få hosta upp stålar i flera generationer. Han skrämmer upp en hel värld för att motivera sina affärskrig. Men framförallt så ljuger han. Tack o lov finns det såna som Michael Moore som sticker hål på lögnballongen. Senaste boken, Dude, Where´s My Country?, går i stort sett bara ut på att visa upp Bush & C:o som de lögnaktiga, krigshetsande skurkar de är. Vad sägs om kapitel-titlar som: '7 questions for George of Arabia', 'Oils well that ends well', eller 'The united states of BOO!'. Precis som i förra boken Stupid White Men varvar Moore sin svada med sylvass satir som gör att man växlar mellan att antingen ryka ur öronen av ilska eller ligga dubbelvikt av garv när man läser. Den här boken borde alla i hela världen läsa. Ett hysteriskt roligt sätt att se genom lögnerna. När får vi se en sån här bok om lögnerna i Sverige?

 

Årets seriehändelse kommer precis lagom till jul. Tony Cronstam har samlat ihop det bästa av den hetsiga sköldpaddan Elvis i boken Elvis - Under Skalet. I färg dessutom! Roligare än så här blir det inte. Årets julklapp!

 

Månadens läsning: Simon Louvish: Monkey Business - The Lives and Legends of The Marx Brothers, Terry Pratchett: Pyramidfeber, Michael Collins: The Feminists Go Swimming, Antologi: Fem Unga - Föreningen Arbetarskrivares Stipendiater 1995-2001, Tony Cronstam: Elvis - Under Skalet, Michael Moore: Dude, Where´s My Country?, John A. Keel: The Mothman Prophecies, Rickard Berghorn & Mattias Fyhr m.fl: Necronomicon i Sverige

 

Ur högtalarna: För första gången sen 1997 så släpper Sarah McLachlan helt nytt material. Inte helt oväntat en platta full med superlåtar. Afterglow är en tät, stillsam och vacker upplevelse som passar perfekt som soundtrack när man kurar ihop sig undan vintereländet. Men varför bara 10 låtar? Efter så lång tid hade hon väl kunnat klämma ur sig mer...

 

Månadens skivförvärv: Wendy & Lisa: Why wait for heaven (collection), Disturbed: Believe the sickness, Kill 2 This: Trinity/Deviate, Sarah McLachlan: Afterglow, Mauro Scocco: La dolce vita, Rick Springfield: Best of, Peterix collection: vol. 57

 

Webbsidor: Min favoritsprit Captain Morgan har en snygg, skojig och totalt politiskt okorrekt sajt.

Snyggt är det också hos David Lynch. Inte bara hans filmer, utan även konst, foto, serier och grejer gjorda speciellt för webben. Det mesta kostar (Lynch vägrar tillåta reklam), men det kan det fan vara värt...

 

Citatet:
"The best part about hating people is that I never run out of ideas" - Dogbert

 

 

Hund: Världens charmigaste och coolaste jycke, försök att inte falla för Nöken (känd från Anders & Måns)

 

 

 

Bokcitatet: "Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden; den som kontrollerar nuet kontrollerar det förflutna" - ur George Orwells 1984

 

 

 

Film: Faktiskt så önskar jag ibland att det aldrig gjordes en triologi av Matrix. Uppföljarna är så fullproppade med gäspiga upprepningar att det som kändes coolt och over the top i ettan har förlorat sin glans en smula. Matrix Revolutions gör till en början om samma misstag som Reloaded - all tid som spenderas inne i The Matrix blir bara en massa been-there-done-that dödstråkigt springande på väggarna i snygga kläder, blandat med lyckokakefilosofi tunn som en supermodell. Gääääääääääsp! Och så kommer slaget om Zion - varje sci-fi älskares våta dröm som får Star Wars att likna Rederiet. Hade Br Waschowski struntat i Neo och Matrix och istället gjort slaget om Zion som en fristående film hade det blivit en klassiker. Nu blev det istället höga berg och djupa dalar...

Däremot inga besvikelser i sikte när det gäller Pixars senaste - Finding Nemo. Lika säkert som skatterna och döden är det att varje ny film från Pixar är ett mästerverk i animation och rolig storytelling. Bara surf-dude sköldpaddorna är i sig värda biljetten. Spring och se genast!

Extended versionen på The Two Towers är ytterligare 45 minuter magisk filmhistoria. Återigen blev en superfilm om möjligt ännu bättre. Och tokmängden extramaterial är inte bara för fanatiker. DVD när den är som bäst! Går även upp på bio i december tillsammans med Sagan om Ringen innan hela triologin avslutas med Return of The King.

Ridley Scott har gjort en directors cut på skräckklassikern Alien, och till min stora förvåning har den hittat till bioduken i Sverige. Pga månadens alla åkommor har jag inte sett den än, men det kan inte vara annat än en religiös upplevelse att få uppleva mästerverket på stor duk. Håll ögonen öppna efter Alien Quadrology-boxen som kommer i början av december. 9 discar, directors cut på alla fyra filmerna, extramaterial galore - det finns en (Alien)Gud!

 

 

 

Filmrepliken : "The meat's fine, the lettuce is fine, but if you bring me another hamburger with mayonnaise on it, I'll cut off your legs, set fire to your house and then watch you try to crawl out of your burning house with bloody stumps" - Jimmy "The Tulip" Tudeski i The Whole Nine Yards

 

 

Månadens 10-lista: Famous last words...

1. "Var inte orolig, cowboysarna i den här hålan uppskattar nog en drag-show"
2. "Shushi ska ha den här färgen"
3. "Titta vilken söt björnunge, och alldeles ensam"
4. "Gamla Bettan hon är säkrad hon"
5. "Nej, just den här arten är inte giftig"
6. "Så din man kommer inte hem förrän i morgon?"
7. "Lilla fröken, jag har rökt i hela mitt liv och har aldrig mått bättre"
8. "Det är lugnt, den håller. Dom visste minsann hur man gjorde broar över raviner förr i tiden"
9. "Gosse, vad Jeanette kommer att bli impad när jag gör mitt skateboard-trick på skoltaket"
10. "I Hells Angels är ni ju många män i läderkläder som umgås tätt med varann, det måste ju vara gott om bögar hos er"

 

TV: Anders & Måns sopar golvet med det mesta nu. Smart och roligt och framförallt gjort med hjärta. Tusen gånger coolare än all hjärtlös storstadshumor. Lyckades t.o.m. driva med Killing-gänget - bara det medaljläge.

Åsså tittar ni väl på Lena 21:trettio

 

 

Gästboksinlägg: Det är när jag får den här typen av kommentarer i gästboken som jag får förnyad motivation att hålla på med den här sidan: "skulle bara säga att jag diggar din sida, var inne lite och kollade runt... var egentligen ute och kollade lite runt sprit och skit... men så dök din sida upp (på nåt konstigt sätt) och var jävligt rolig och seriös (på sitt lilla sätt)" (levererat av en för mig helt okänd ung man)

 

 

 

Livet på Peterix planet: Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt som jag gör (det här är ju min planet), och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...

 

Läkarboken från A-Ö

Jag undrar vad som kommer i december?
Malaria?
Tourettes syndrom?
Nageltrång i mjälten?
Hela november har varit en enda lång upptäcktsresa genom läkarboken. Det började med att jag kände mig seg, trött, yr och hängig i flera veckor. Avskrev det som en höstförkylning på ingång i kombination med kemikalie-drawback i och med att pillerdieten var över. Det var det inte.

Det började med hög feber i några dagar. Var upp och tittade på utsikten ovanför 39-strecket flera gånger. En natt förvandlade jag vår Hästens till en vattensäng med endast mina svettkörtlar till hjälp - är det något jag har talang för så är det att svettas, helst när jag har hög feber.
Några dagar senare såg jag ut som om 6 000 utsvultna myggor haft firmafest på min kropp. Min höstförkylning visade sig vara inget mindre än vattkoppor.

Det där med barnsjukdomar var något jag till större delen skolkade ifrån när jag var liten, så de finns fortfarande därute och väntar på mig. Jag känner mig gärna ung på nytt, men inte den här varianten.

Men jag har tydligen haft en jäkla tur. Läkaren jag pratade med sa att vattkoppor i vuxen ålder i regel är mycket allvarligt och nästan alltid slutar med inläggning på sjukhus. Bara det faktum att jag inte behövde ta ambulans till vårdcentralen tydde på att mitt immunförsvar var av mycket god kvalitet.
Jaså? Det har jag inte märkt annars. Men om det vill visa sig på styva linan i fajten mot vattkoppsviruset så är jag inte den som klagar. Hellre lagom sjuk hemma än illa däran på lasarett.

Febern lugnade ned sig efter några dagar, men kopporna drog ut på vidsträckt härjningståg. Har haft utslag överallt - i hårbotten, i öronen, under fötterna, på fingrarna etc.
Tack vare kopporna i ansiktet har jag inte kunnat raka mig på flera veckor och har nu en röd, stickig matta i hela ansiktet. Skägg må fungera på vissa - jag hatar det. Obekvämt som tusan, och det fastnar mat i det.

Klarade mig hyfsat undan klifasen också. Den är tydligen helvetisk, men jag kom undan med bara ett eller två dygn när det kändes som om jag ville klia mig med en jordfräs. Jag har som sagt haft en enorm tur med mina koppor.

Men det var inte över där. När vattkopporna väl började lugna ned sig dök nästa åkomma upp. Vaknade en morgon av att det kändes som om en lastbil kört på mitt ryggslut. Det tog drygt 20 minuter att ta sig ur sängen, och det under plågor som om historiens alla korsriddare hade svärdträning på min ländrygg.
Jag var med om samma sak för några år sen så jag visste att det var ett ryggskott, eller som det heter på läkarspråk - lumbago (dvs inflammerade muskler i ländryggen).

När det hände förra gången fick jag genast läkarvård, receptbelagda läkemedel och två veckors sjukskrivning. När jag ringde vårdcentralen nu blev det ett ointresserat "jaha?, ta så många Ipren som du får ner och ring oss inte igen".
Svensk primärvård anno 2003 - har du inte ditt eget avhuggna huvud under armen så behöver du inte vård.
Don´t get me started…

Ryggskottet är faktiskt värre än vattkopporna. Då hade jag ändå en viss mobilitet, nu går jag omkring som en nedsupen sumobrottare som har skitit på sig. Värst är ändå att det gör för ont att sitta längre stunder så jag kan inte jobba heller (det här är skrivet i flera 5-minuters pass).
Men om enda uppföljningen på vattkopporna bara är ett ryggskott är jag ändå glad. Hjärnhinne- och/eller hjärtmuskelinflammation är bara några få av de komplikationer som brukar ingå i vuxenpaktet. Och sterilitet, men det skulle jag mest se som en bonus.
Tack immunförsvaret, för att du för en gångs skull hade färska batterier i!

Tack vare alla dessa jävla sjukdomar har jag inte gjort ett smack under hela november. På gott och ont. Jag önskade ju att få gå i ide sist för att slippa mörkjävlaskitvintern. Kanske hörde min kropp mig och uppfyllde min önskan så gott det gick?

Det enda jag har kunnat göra är att läsa och kolla film. Det sista har varit en välsignelse. Har en väldigt lång "att se" lista som jag har betat av film för film under min konvalescens. Sen kom ju extended version boxen på Two Towers mycket lägligt mitt under sjukdomen. Kanske fanns det en poäng med alla sjukdomar…

Jag tror faktiskt inte att jag missat särskilt mycket av världen utanför. Det har varit ständigt mörkt, grått och regnigt. De enda färgerna jag sett har varit på tv. Någon skrev en insändare om att året har 16 månader: …september, oktober, november, november, november, november, november, december osv… Damn right!
Dessutom har Jenny gett mig rapporter om att julupprustningen pågår för fullt där ute. Något jag gärna slipper, och verkar få slippa i år. Min kropp valde helt rätt tid att braka ihop :-)

Jobbmässigt har det av förklarliga orsaker inte hänt ett skit. Det enda jag har försökt fullfölja är Lena-knäcket. Har bara skippat några enstaka gånger när febern eller ryggen hindrat mig. Tack o lov är min insats under programmen försvinnande liten. Bara bolla över idéer på enkäter och övrigt.

Eftersom idéerna bör vara så aktuella som möjligt har jag inför varje program stigit upp tidigt, kollat alla nyheter och sen mailat över mitt material innan redaktionens 9-möte. När jag säger tidigt så menar typ 7. För större delen av landet är det här vardag. För vissa innebär det t.o.m. sovmorgon. För mig är det ett brott mot mina livsregler.
En av de största anledningarna till att jag blev frilans var för att slippa slitas ur sängen. Det finns få saker jag hatar så mycket här i världen som att tvingas stiga upp tidigt. Jag äääääälskar att sova länge. Det är en obetalbar lyx och en livskvalitet som jag är säker kommer att köpa mig några år extraliv.

Men de här tidiga morgnarna på onsdagar och fredagar har faktiskt haft sin charm ändå. Det känns som om jag stulit tid. När klockan slår vår vanliga frukosttid (typ 11) så har jag redan jobbat i flera timmar. En skum känsla. Lätt tillfredsställande till en början, men när tröttheten sen slår till så minns jag varför jag gillar att sova. Resten av dagen är i regel förstörd och går ut på att vara trött och seg och obrukbar. Tacka vettja sovmorgnar…

Zenon har fightats med sin biologi hela månaden. Hans kropp säger åt honom att han ska nanna för vintern, men vi vill så gärna se honom vaken de här första månaderna med oss, så vi skippade hans vintersömn det här året.

Men för att vara vinterzonkad kan han fortfarande få sina små aktivitetsryck. Han har dessutom lärt sig att stirra anklagande på oss när han anser att han fått för lite mat.
Men bäst är han på att sova. Jag satte honom på min mage när jag låg och läste i sängen. Han promenerade upp till min axel närmast lampan, hittade en mysig grop, la huvudet på ett veck på min skjorta och somnade skönt. Hade sova varit en OS-gren hade han varit flerfaldig guldmedaljör.
En mycket inspirerande liten sköldpadda…

Vår maskinpark har uppdaterats under min sjukperiod. Först skaffade jag ju ny mobil (som jag är mycket nöjd med och som spelar Type O Negative eller Marilyn Manson när det ringer och spottar ur sig repliker ur Star Trek TNG när jag får SMS - coooooooolt!). Nu har även min dator fått sig ett nytt innanmäte.

Moderkort, processor och minne är nytt. Dessutom en ny snabbare och större hårddisk. Jag är inget teknikfreak och gör inte så mycket annat än att skriva och bildbehandla på datorn, men min förra var från -99 och orkade knappt köra Word och Winamp samtidigt utan dödsrosslingar. Nu har den gamla djupfrysta betongklumpen förvandlats till varm olja under mina fingrar. Det är nästan magiskt hur fort det kan gå med lite ny elektronik.
Tyvärr upptäckte jag även att nya processorer kräver kraftigare, och framförallt högljuddare, fläktar. Den nya processorfläkten låter som om den drömmer om att bli tandläkarborr när den blir stor. Måste jaga rätt på en tystare. Tips mottages tacksamt.

Under december ska även Jenny bli med ny dator, och vi ska skaffa digitalkamera, så förvänta er flitiga uppdateringar på bildsidan.

 

När jag ser mig i spegeln nu så påminner jag lite om Jim Morrisson precis innan han dog i Paris - skäggig, blek, sunkig och pluffsig. Med skillnaden att Morrisson tog betydligt starkare piller än Ipren.

Jag längtar efter att kopporna ska hela och att ryggen ska bli bra. Längtar efter att raka mig, ta på mig linser, stoppa stylingprodukter i håret, ta på mig snygga kläder och få sticka näsan utanför dörren för första gången på flera veckor. Är less på att vara en sjuk skäggslusk.

Funderar som bäst på om min sjukperiod har varit bra eller dålig. Tror aldrig att jag skulle ha tagit det så här lugnt och bara legat i sängen, läst, sett film och snaskat om jag varit vid god vigör. Påtvingade semestrar blir i regel de lataste.
Å andra sidan har min "att göra" lista helt brakat samman. Ligger långt efter i planeringarna. Tiden bara rinner iväg. Har varit förvånansvärt lite frustrerad dock, men kan man inte göra något så kan man inte…

Min slutsats för tillfället är att det har varit ruggigt skönt att bara tok-lata sig och göra absolut ingenting i en månad, även om kliande koppor och värkande rygg har satt käppar i bekvämlighetshjulet ibland. Allt det jag inte hunnit göra, tja, det får jag väl göra sen. Jag är snabb när det gäller.

Nu ska bara kroppen börja fungera igen, och december med tillhörande julhelvete avklaras.

Såvida inte nya sjukdomar väntar runt hörnet så håller jag på att bli bättre. Det kliar i mig efter att kunna göra saker igen. Shopping i Köpenhamn, Lisa Miskovsky konsert och sista delen av Sagan om Ringen sagan är redan inplanerade. Dessutom så har jag & Jenny bestämt oss för att skolka från julen i år, så även december ska väl gå att överleva.