Toppar, bottnar och kommentarer...

Årets bok: Har en bok någonsin förtjänat att bli hypad så är det den här. Dan Browns kod- och pusselmysterium The Da Vinci Code är så bra som alla säger. Dessutom kickar den kristna kyrkans butt. Karln förtjänar varenda miljon han drar in.

Årets platta: 2004 var verkligen comebackens år för många bortglömda stjärnor, för att inte tala om en ren 80-talsrevival i vissa fall.
De gamla metalrävarna Dio, Motorhead och Saxon släppte alla sina bästa plattor på över 20 år. I Motorheads fall kanske någonsin.
U2 gick tillbaks till rötterna och gjorde plattan de borde ha släppt efter The Joshua Tree.
Alanis Morissette släppte sin starkaste och lättillgängligaste platta sen debuten, precis när jag räknat ut henne för gott.
Finn Bros underbara samarbete på Everyone is here fick mig genast att sluta sakna Crowded House.
Till och med Bryan Adams kläckte ur sig något som påminde om varför man faktiskt diggade honom på 80-talet.

Det har varit skitsvårt att välja någon vinnare, men jag har plockat två ur högen som glänser en aning mer än de andra. Vi har dels Tears For Fears som återförenades och gjorde sin bästa platta någonsin. Everyone loves a happy ending bara växer och växer och växer…

På metalfronten måste jag bara tacka och bocka inför Dave Grohls hobbyprojekt/tribute till old school trash/speed/death metallen – Probot. Det kan bara inte bli fel på en platta där Lemmy, Cronos och King Diamond medverkar.

Årets debutanter: Lizette &, Rallypack och Charlotte Martin.

Årets Scocco: Peter Jöbacks platta gick till min stora förvåning och värnlösa motvilja varm på stereon hela sommaren, men så hade ju Mauro skrivit några av sina bästa låtar till den.

Årets "varför har jag inte upptäckt det här ännu?": Neil Gaimans Sandman epos. Gaiman vet hur man gör serier till stor litteratur, eller var det tvärtom?

Årets blandband:

Chantal Kreviazuk - This year
Liz Phair - My favorite underwear
Melissa auf der Maur - Followed the waves
Tenacious D - Wonderboy
LOK - Experiment
Lisa Miskovsky – Pärlor av plast
Probot - Centuries of sin
Norah Jones - Sunrise
Lizette & - Breathe
Anastacia - Left outside alone
Peter Jöback - Gör det nu
Alanis Morissette - Excuses
Marillion - Genie
Angela Ammons - You´re gone
Motorhead - In the name of tragedy
DiLeva - Frukt, grönt och vatten
Metallica - Some kind of monster (remix)
Peter Gabriel - Downside up (live)
Gene Simmons - Beautiful
Finn Brothers - Won´t give in
Dio - One more for the road
Lisa Loeb - Fools like me
Rammstein - Mein teil
Vanessa Carlton - Streets have no name
Bryan Adams - East side story
KoRn - Ya´ll want a single
Tears for Fears - Secret world
Rallypack - Long ride
Saxon - Lionheart
Charlotte Martin - On your shore
U2 - Miracle drug

Årets TV: Smart, roligt, charmigt och skruvat om livet före och efter döden - Mitt Liv Som Död. På SVT naturligtvis.

Årets community:

Årets husdjur: Trodde det skulle vara svårt att fylla tomheten efter Zenon, men den lilla krabat vi tog hem kröp trots sin barska utstrålning och stora integritet rakt in i våra hjärtan. Vi döpte henne till Esme efter att ha upptäckt hur lik hon var Terry Pratchetts Discworldhäxa Granny Weatherwax. Nu är hon inte längre en liten krabat, utan en rejäl padda som vet sin plats.

Årets nytillskott: Fride (päron: Tobbis & Hanna) och Alexandra (päron: Rikard & Monika)

Årets fik: Patisserie S:t Gertrud, Malmö.

Årets konsert: Motorhead på Baltiska Hallen, 13/12. "We are Motorhead. We play rock and roll". Jo tack, jag vet. Jag har fortfarande tinnitus...

Årets läkare: Charlotte Delavaran på VC granen. Den enda läkare jag träffat på över fem år som lyssnat, brytt sig och agerat. Dubbla hennes lön genast!

Årets hobby/pryl: att ha en digitalkamera gjorde fotograferandet till någonting helt annat. Hade jag haft tid hade jag inte gjort någonting annat än fotat hela året. Har lärt mig löjligt mycket under 2004. Resultaten finns bl.a. i följande gallerier:

Art? 2004

Garden of Good & Evil

Walls

Aqua

Årets film: Har sett så lite film under 2004 att det egentligen inte går att göra någon rättvis lista, jag vet att jag har missat många höjdare. Men det var en film som bara dök upp lite tyst på DVD som jag har svårt att tro att den kan vara annat än det bästa jag sett på hela året - den romantiska zombiekomedin Shaun of The Dead. En perfekt mix mellan Fyra bröllop... och Dawn of the dead. Är lika seriös som romantisk komedi som den är som zombiesplatterskräckis. Ett genialt mästerverk!

2004 sammanfattat:

Det ligger på tungan att kalla 2004 för ”ett jävla skitår”, men det vore vare sig sant eller riktigt rättvist. 2003 var det definitivt, men 2004… vettefan vad jag ska kalla det…

Det var i alla fall tänkt att bli ett revanschår. Få snurr på karriär, ekonomi & hälsa efter fiaskot 2003. Så blev det naturligtvis inte. Efter att ha mentalt laddat som fan och ställt in siktet på stordåd upptäckte jag att jag kanske inte direkt gått in i väggen igen som att jag aldrig lämnat den sen sist. Med tanke på den oerhört usla läkarvård jag utsattes för under 2003 så var det kanske ingen överraskning – den rörde sig mer om stjälp än hjälp. Men frånvaron av återhämtning hindrade mig inte från att inbilla mig att jag var på benen igen. Den illusionen sprack när jag upptäckte att all min energi försvann efter en halvtimmes promenad, att jag bara orkade koncentrera mig i högst tre minuter innan tankeapparaten kollapsade och att det ständigt kändes som om min hjärna var strl 52 men mitt kranium strl 38.
Den goda nyheten var att den läkare jag träffade nu var insiktsfull, proffsig, hjälpsam och trevlig. Jag vet inte vad det var för fel på henne, men det kändes underbart att för en gångs skull inte bli behandlad som en spetälsk eller som en simulant. Förutom god vård, mediciner värda namnet och vettiga råd berättade hon även att det tar tid att bli människa igen. Vi pratar om år.

Första delen av 2004 blev därför en lång konvalescens där jag sakta försökte bli av med trötthet, huvudvärk och hjärnstillestånd. Det kändes lättare nu när man var i proffsiga händer, men det ständiga moment 22 som alltid lägger krokben för total återhämtning hängde över mig som en hungrig gam: jag har inte tid eller råd att vara sjuk och pressen av det faktumet gör mig dålig.
Det är mycket bättre nu mot slutet av året, men kroppen reagerar fortfarande blixtsnabbt på all form av press. Känns världen obehaglig är det som någon plockar ut batterierna ur mig. Det är en knepig balansgång, och jag har långt ifrån den slack jag skulle behöva för att bli helt bra igen.

Upptäckte två andra saker med min kropp under 2004. Den ena var att jag börjat få grått hår. Den andra var att jag dragit på mig 20 kg:s övervikt. Den första är okej. Grått är snyggt, och jag färgar ju ändå håret. Den andra är en jävla skandal. Men kanske inte helt förvånande – jag skulle vara tvungen att mixtra med relativitetsteorin för att kunna röra mig mindre än vad jag gjorde under 2004. Mitt skrivbord var aktivare än mig under året. De 20 extrakilona går garanterat att åtgärda utan att börja leva på fnöske.

Jag må kanske bara minnas sjukdom och trötthet under 2004, men ändå fick jag löjligt mycket gjort. Förutom de Strix-manus jag levererade varje månad har jag avslutat två stora projekt. Det ena var mitt & Mickes tv-manus Hotell Grusgropen. Det slutade i 6 halvtimmesavsnitt som vi känner oss rätt stolta över. Det fick överlag ett positivt mottagande hos de kanaler och produktionsbolag vi skickade det till, men ingen ville ha det. Avslaget från Daniel Alfredsson på SVT Fiktion var riktigt uppmuntrande. Han tyckte, precis som alla andra, att det var mycket kul men för crazy och skruvat för att passa rådande utbud. Det är skönt att veta att man inte blir ratad för sin brist på talang utan för att man ligger i otakt med rådande humortrend i tv-branschen (allt som är tokigare än Cafe Norrköping är aja-baja).
Det var även ett mycket lärorikt projekt. Det bästa sättet att bli en bättre skribent är att brottas med uppdrag så stora att man inte ser över kanten på dem. Då vet man var man har sig själv. You can talk the talk, but can you write the script…

Det andra stora projektet under 2004 föddes ut ett oväntat telefonsamtal. Av någon besynnerlig anledning blev jag uppringd och tillfrågad om jag ville vara med i SVT:s nya dokusåpa Riket. Jag vägde för och emot under en bråkdels sekund: jag hatar dokusåpor, men det vore en rejäl knuff i karriären, men en knuff åt vilket håll? Oj vad jag skulle synas, men är all exponering bra? Jag tackade tillslut nej av två orsaker: den ena var att epitetet ”Riket-Peter” låter väldigt läskigt, lite som ”Laser-mannen”, den andra var att jag vill slå igenom för något jag själv gjort – inte för något jag synts i. Dessutom verkade det så kallt och jävligt på det där slottet i Polen.

Min omvärld applåderade mitt beslut (dokusåpakändisar ligger inte så högt i kurs som man kan tro…) och medan jag kände mig nöjd över mitt beslut dök en oundviklig tanke upp i mitt huvud: om jag nu inte ska breaka som dokusåpakändisen Riket-Peter, vad ska jag då bli (er)känd för?
Efter typ två sekunders funderande beslöt jag mig för att göra mitt lilla påhitt omanlighetsskolan till bok. Det var ett projekt jag kände starkt för, som fått ett mycket bra mottagande av de som nosat på det, som hade potential, och framförallt för att jag gett det etiketten ”Ta-itu-med-någon-gång-när-jag-får-tid” – och det betyder ju som vi alla vet ”Aldrig”. Skulle det bli en bok av det var det nu eller aldrig.

Jag började under våren med research och skrivande på heltid och satte sommaren som deadline. Naturligtvis lyckades jag förtränga det faktum att jag var en sjuk och trött människa. Under normala omständigheter hade jag kanske rott i land det på tre månader, men nu var det ett mirakel att jag ens pallade att skriva dagligen.
Det kostade blod, svett och tårar. Det hände mer än en gång att jag pressade mig så hårt att jag klen som en dockvagn rasade ihop på sängen med ett huvud som kändes som om någon övade prickskytte på det med spikpistol. Men precis innan jul var manuset till Mannen Version 2.0 klart. 20 kapitel, ca 300 sidor satirisk analys av manlighet. Nu återstår bara att hitta en förläggare. Men även om ingen nappar så ska det bli en bok – jag har redan beslutat mig för att ge ut den själv om ingen vill göra det åt mig.

Precis som med tv-serien så var det en oerhört lärorik upplevelse. Jag har hittat många svagheter i mitt skrivande som jag kunnat jobba med. Dessutom är det så jävla skönt att veta att man grejar det. Det är sååååå lätt att snacka men sååååå svårt att leverera. Nu vet jag vad jag går för. Om jag kan skriva en bok när jag är sjuk – vad kan jag då inte göra i normaltillstånd…

Livet i övrigt har i det närmaste varit obefintligt. Sjukdom + trötthet + bokgraviditet + begränsade resurser = inte allt för mycket resor, äventyr, bus eller socialt liv. Om någon frågar vad jag gjorde under 2004 så är det enda svar jag kan komma på: ”varit trött och skrivit”. Det känns lite surt och är en av orsakerna varför det ligger nära att kalla det för ett skitår. Men det var ett pris som måste betalas. Jag var tvungen att göra det jag gjorde, är nöjd och stolt över det jag ändå fått gjort och nu tror jag att jag vet vad jag ska kalla 2004: ”en investering”.

Tbax