Peterix tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Två saker är mycket tråkiga med Douglas Adams - 1: att han redan är död, 2: att en av hans absolut bästa böcker nästan helt har glömts bort. När Adams för en stund inte skrev hysterisk roliga sci-fi böcker slog han sig ihop med zoologen Mark Carwardine, reste jorden runt och skrev en väldigt rolig, angelägen och intelligent bok om något så tragiskt som utrotningshotade djur - Last Chance To See (sv: Sista Chansen). Missa inte den här boken! Den borde vara obligatorisk läsning i skolan, och i vuxenlivet också för den delen...

 

 

Månadens läsning: Antologi: 999 - New Stories of Horror and Suspense, Terry Pratchett: Sourcery, Small Gods och Häxor i Faggorna, Orson Scott Card: Avgrunden, Antologi: Polska Räkmackor, Brett Easton Ellis: Lustans Lagar, Jeff Noon: Falling Out of Cars, Douglas Adams & Mark Carwardine: Last Chance To See, Poppy Z. Brite: Drawing Blood

 

Ur högtalarna: Den långe skotten Fish är tillbaks med nya plattan Field of Crows. Återigen gjord hemma på bakgården i Haddington utan någon som helst påverkan från några skivbolag, och säljs än så länge bara via sajten. Därför låter det som inget annat. Fish är en av sitt slag. Riktigt bra är det också. Min gamle hjälte håller fortfarande formen.

 

Månadens skivförvärv: The Gathering: Mandylion Souvenirs, Lacuna Coil: Lacuna Coil, Fish: Field of Crows, Black Label Society: L.B.B.D., Peterix metal: vol. 24, Peterix collection: vol. 58

 

Webbsidor: Gör världen till en bättre plats genom att bara klicka...

 

Citatet:
"Lev som du tänker, annars slutar det med att du tänker som du lever" - Paul-Èmile Victor

 

 

Biograf: Går man in på en SF-biograf tror man att man hamnat på en ungdomsgård där de bara händelsevis också råkar visa film. Personalen kan inget och bryr sig inte (och är förmodligen under 15 hela bunten), publiken väsnas, pratar i mobilen, stör och gör allt annat än att fokusera på filmen, och av allt stämningsdödande man kan utsättas för innan filmen så spelar SF NRJ och annan hjärndöd reklamradio. Bojkotta amatörerna! På Sandrews däremot bemöts man moget och proffsigt. Personalen bryr sig och kan sin sak, och det är tyst i salongen. Sandrews är en riktig, hederlig BIO. Gå dit istället.

 

Bokcitatet:
"She looked back at the cover of the book.
'And so what´s this all about, Doc? Is it good?'
'Well, it deals with our terror of death', answered Case, 'and how we avoid it by trying to distract ourselves with sex and money and power.'
Freeboard eyed him in blank incomprehension.
'Who needs death for all that?' she said."
ur Elsewhere av William Peter Blatty

 

 

 

Film: Några råd innan ni går och ser Sagan om Konungens Återkomst: 1: kissa innan, tre och en halv timme är en lång tid och ni kommer inte att vilja lämna salongen. 2: ta med näsdukar och planera inget efteråt, filmen kommer att tömma er emotionellt. 3: bered er på Den Stora Tomheten, i tre års tid har vi varje december förtrollats av film-magi som aldrig tidigare skådats. Nu slutar resan för gott. När Sam stänger dörren bakom sig i sista scenen och det står The End är det som någon skjutit hål i hjärtat. Någonting oerhört stort och fantastiskt är över. Det här är filmhistoria. Äkta magi. Något att berätta för barnbarnen. Större och bättre än så här blir det inte.

 

Filmrepliken : "We're fighting for this woman's honor, which is more than she ever did." - Rufus T. Firefly (Groucho Marx) i Duck Soup

 

 

Månadens 10-lista: Varför...

1. ...är det danska språket i övrigt så likt vårt när deras räkneord låter som de kom från en annan planet?
2. ...har just snoppen blivit en så symboliskt maktladdad kroppsdel när den mest ser ut som en bit tunntarm som kommit vilse?
3. ...är utlänningar bara exotiska så länge de inte flyttar hit och blir invandrare?
4. ...måste man ta körkort för bil när vilka puckon som helst får bli föräldrar?
5. ...är det minst fem sidor deprimerande ekonomi men bara en halv med roliga serier i dagstidningarna?
6. ...är alla så rädda för spindlar när man oftare går blödande från mötet med en katt?
7. ...heter det "ledarskribent" när de skribenterna inte skulle klara av att leda sitt eget navel-ludd?
8. ...finns det aldrig några vampyrer som klär sig som en färgblind raggare?
9. ...kallar man just karies för tandtroll när man inte kallar t.ex. klamydia för snopptroll?
10. ...är det alltid svårast att komma på just den sista punkten i en 10-lista?

 

TV: Ali G in Da USA på femman. Respektlösare än så här blir det inte.

 

 

Grattis: ...till Conny som slutligen fått sin dröm uppfylld och kommit in på Polisskolan i Umeå. Till resten av världen (och framförallt då Umeå) säger jag bara: skaffa skottsäker väst och be afraid, be very afraid...

 

 

 

Livet på Peterix planet: Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt som jag gör (det här är ju min planet), och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...

 

Mörkret faller

En mörk månad.
Inte bara årstidsmässigt.

Sjukdomarna har fortsatt att staplas på varann. När vattkopporna och ryggskottet lugnat ned sig hyfsat i början av månaden rakade jag av mig skägget, satte i linserna, tog på mig riktiga kläder och gick utanför dörren för första gången på 3-4 veckor.
Dagen efter hade jag en dunderförkylning och testikelinflammation.

Tja, vad säger man…

Jag orkar inte ens bry mig längre. Har haft så mycket sjukdomar i kroppen att jag inte längre kan skilja dem åt. Hela kroppen är bara en sörja av virus, värk, inflammationer och trötthet. Immunförsvaret har gått på högvarv sen i oktober och jag är så trött att jag håller mig upprätt på ren trots (att göra en skitsak som att fixa ett ärende på stan suger musten ur mig så att jag måste sova hela dagen efteråt). Jag minns inte ens hur det känns att vara frisk…

Trots det hade jag gladeligen dragits med femtio sjukdomar till i ytterligare ett halvår om det hade värjt bort det andra mörkret som lade sig över december.
Zenon försvann till sköldpaddshimlen utan förvarning och lämnade oss i stor sorg och saknad.

Har bara velat gräva ned mig i ett hål i marken och stanna där tills all sjukdom, sorg och mörker försvunnit.

Fanns det något roligt alls under december?
Jo, lite:

Var på avslutningsfest med Lena 21:trettio-gänget (som även var en gemensam gravöl med Snacka Om Nyheter, mycket roligt som tar slut när SVT låter lien gå…).
God mat och mycket vin och annat alkoholhaltigt. Kom hem vid fyrasnåret. Vi roade oss med Lenas fiskdamm, associativt SVT-memory, sätta eld på Sambuca i munnen, skvaller och det vanliga snacket som uppstår när ett arbetsgäng träffas för sista gången och super skallen i bitar.
Önskar att jag hade gjort några nyttiga kontakter under kvällen, men alla jag träffade jobbade sin sista dag. Framtidens SVT kommer att bestå av en vaktmästare, en webbsajt och en massa repriser. Fattar de hur mycket talang som försvinner?
Nåja, det var trevligt (min stackars sjuka, uttröttade kropp sov i två dygn för att återhämta sig) och det delades ut mycket presenter. Kom hem med famnen full av blommor, böcker och annan bråte. Och kanske ynglar det av sig fler jobb i framtiden, vem vet…

Sagan Om Konungens Återkomst.
Det här är inte film. Det är en underbar, underbar, underbar resa. En tretimmars charter till en fantasivärld aldrig tidigare skådad.
För att klara tomheten som infunnit sig nu när resan efter tre år nått vägs ände, inför vi från och med nästa år traditionen att precis innan jul se extended version av alla filmerna på raken. 12 timmars turistande i Middle Earth.

Var hos tandläkaren. Bara två år sen sist, så det här besöket drog upp min statistik till ett besök vart åttonde år. Hade som vanligt en munhåla i perfekt skick. Käftisen hade mage att påstå att det berodde på mitt norrländska ursprung och all hembränt jag druckit som tagit kål på kariesen. Tänk om hon bara visste att det enda hembrända jag drack där uppe var mitt eget hemgjorda vin som var potent nog att fräta bort emaljen på rymdfärjor.

Såg en bra unplugged med Lisa Miskovsky på Lucia. Dessvärre begravde vi Zenon bara några timmar innan, så det gick inte att njuta riktigt.

Hörde av Conny för första gången på evigheter. Det värmde. Saknar mina vänner.
Han har äntligen kommit in på polishögskolan, och det är alltid kul när vänner får sina drömmar uppfyllda. Även om det innebär att världen blir en osäkrare plats.

Har haft DVDbox-fnatt och tittat mig igenom The Two Towers extended version, Alien Quadrology samt Evil Dead-boxen.
Vad kan man göra förutom att kolla film när bara att stiga upp är en utmaning?

Vi har skaffat digitalkamera. En Canon IXUS 400. Oförskämt bra kamera. Har bara hunnit leka lite med den än så länge, men jösses vilka bra bilder det blir. Kolla bara på de senaste bilderna på Art?
Ska fota loss ordentligt under nästa år.

Ingen snö och inga minusgrader hittills. Det är mycket värt. Går det lättare att stå ut tills våren. Mörkret blir en pyttenyans mindre svart.

 

Zenon d. 11/12 2003 - R.I.P.

11 december var ingen rolig dag till att börja med. Var till vårdcentralen på morgonen och diagnostiserades med testikelinflammation. När jag kom hem kände jag mig trött och less och gråtfärdig. Helt nedtryckt i skoskaften. Såg inget slut på allt elände.

Då började Zenon få sina tysta-skrikattacker som han fått tidigare när han varit förstoppad. Vi badade honom för att få igång systemet, men han kämpade och kämpade och blev bara tröttare. Så plötsligt blev han i stort sett helt livlös.
Vi fick totalpanik och slängde oss blixtsnabbt i en taxi till djursjukhuset.

Fick hjälp inom en kvart efter att vi kom dit. (tänk om den vanliga vården funkade lika effektivt, men så var det också drygt tio gånger dyrare). De röntgade honom och konstaterade att han hade sand i sig. De gav honom olja från båda håll för att det skulle underlätta i tarmen och vi åkte uppskakade hem med den lille stackaren. Men det var redan försent.
Förmodligen tog han i så hårt för att få ut stoppet att han skakade något i hjärnan eller hjärtat (Elvis dog på det sättet), för det gick bara en timme från det han fick problem så var han borta.
Vi höll ett tag fast vid dårens hopp att han bara låg och återhämtade sig, men bet till sist i verklighetens kalla, sura äpple och insåg att han krupit vidare till sköldpaddshimlen.

Jag chockades av två saker:
1 - att han bara försvann så snabbt helt utan förvarning, han skulle ju vara med oss i drygt sextio år, kanske t.o.m. överleva oss.
2 - att vi saknade och sörjde honom så. I tre dagar sprutade jag tårar som en sprinkleranläggning under en storbrand. Kunde inte tänka på något annat än Zenon, minnena och hur mycket jag saknade honom.

Det är lustigt. Jag har en bra relation med döden och inbillar mig inte att någonting ska vara för evigt. Jag har personligen sänkt ned kistor med nära anhöriga i backen vid mer än ett tillfälle utan att drabbas av allt för stora sorgattacker. Men med Zenon har jag varit otröstlig. Har aldrig ens varit i närheten av att sörja på det här sättet.

Och man får alltid dåligt samvete när man sörjer ett djur. Som om det fanns en lång kö av människor som förtjänade tårarna bättre.
Men ingen har förtjänat min tårar som Zenon. Att det tog så hårt beror nog på flera saker. Dels att förälskelsen stod på topp, hade vi haft honom i 2 dagar eller 2 år hade det inte varit lika illa som nu när han var med oss i 2 månader. Vi hade ju precis upptäckt varandra.
Sen att det gick så himla fort och att han var så liten. Kläckt för att krypa här på jorden i minst sextio år, och så blev det knappt sex månader.

Men inget förklarar tårarna som att han krupit rakt in mitt hjärta. Det väljer inte vem det fastnar för, och Zenon hann klamra sig fast rejält på kort tid. Han var mycket coolare, sötare och trevligare än de flesta människor jag träffat. Full av charm och personlighet. Jag kommer alltid, alltid, alltid att minnas honom.

Vi åkte ut till Äspö på Luciadagen och begravde honom vid ett träd i trädgården. Vi la honom i en hjärtformad ask tillsammans med en ros (hans favoritblomma/mat). Regnet och mina tårar flödade ikapp.
Vi smet sen från det stora Luciafirandet i Äspö. Muntra tillställningar kändes som ett hån. Men jag hade redan köpt biljetter till en unplugged med Lisa Miskovsky på KB, så vi tog en paus från gråtandet på kvällen och kollade in Lisa.

Det känns som att komma hem till en gigantisk tom ishall nu när Zenon är borta. Så stor plats tog han. Det känns bara tomt och dystert. Vi städade snabbt ur terrariet så att sinnena inte skulle spela tricks och se honom krypa omkring som vanligt - och så att det ser ut som någon ska flytta in istället för att någon precis flyttat ut. För någon kommer att flytta in.
Vi kände redan samma dag som han försvann att Zenon skulle få en efterträdare. Om Zenon lärde oss något så är det att den här familjen består av en sköldpadda. Det bara är så.

De på Tropikhuset blev uppriktigt ledsna över det som hänt (de rekommenderade ju oss en sand som de sa inte skulle orsaka förstoppning). De var otroligt schyssta och rakryggade och lovade oss en ny sköldpadda free-of-charge när vi kände oss redo.

Antar att tårarna torkat och sorgen blivit vardag någon gång i början av nästa år. Då ska vi se om det finns någon värdig efterträdare till Zenon.

Tack Zenon, för den korta, men fantastiska tid vi fick tillsammans…

 

Julskolk

Jag tror att det var redan förra året vi bestämda oss för att skolka från julen.
Stress, en massa måsten, julklappshysteri, ekonomiskt härdsmälta, fet och äcklig mat, tråkiga & idiotiska traditioner, tvångsumgänge, fult pynt, dåliga låtar, alla ska vara glada no matter what. Är historikerna helt säkra på att det inte var marquis de Sade eller dr Mengele som införde julen?

Alla mina jäkla sjukdomar och Zenons frånfälle tog definitivt död på de sista julstämningsmolekylerna och la sig som en tung, våt filt över tillvaron. Jag ville ju gräva ned mig i ett hål i marken, men att skolka från julen funkar bra det med.

Vår första plan var att ta in på hotell i Ystad. Dels för att vi inte bott på hotell där förr, och dels för att vi då kunde visa oss lite pliktskyldigt för släkten på hemvägen. Men Ystads alla hotell hade stängt över julhelgen. Tråkmånsar!

Istället blev det gamla beprövade Admiral nere vid hamnen i Nyhavn. Tänkte först stanna över hela julhelgen, men diverse oväntade och oönskade utgifter bantade ned det till en natt.

Vi åkte in den 23:e och strosade omkring lite i stan. Julen i Köpenhamn var tusen gånger mer avslappnad än i Sverige. Måttlig och estetisk skyltning, inte en tomte så långt ögat nådde, vacker belysning, lite folk ute och de som var i farten tog det väldigt lugnt. Det var knappt man kunde tro att det var jul. Perfekt!

Tänkte shoppa kläder & skor, men kom av mig. När man skolkar jul ska man bara såsa omkring. Vi bara strosade runt, käkade lite, shoppade 10 kronors prylar och mandelte på Tiger och Systrarna Grene och fyllde på barskåpet ordentligt.
Sen kraschade vi på hotellrummet, läste, slaktade en ask Anthon Berg som vi sköljde ned med rom, myste och var för trötta för att gå ut så vi beställde room service. Lyx!

Åkte hem igen på julafton. Allt var lugnt och stilla och fridfullt. Julen kan vara trevlig att titta på på avstånd.

Vi somnade direkt vi kom hem och sov halva julafton. Vaknade till mot kvällen, åt löjromstoast, glögg med pepparkakor och en Twistpåse. Jenny högläste Älskade lilla gris för mig, sen såg vi på Babe på tv - vi fördrar vår julskinka levande och gärna i kulturell form :-)

En lugn, skön och helt underbar jul. Rekommenderas starkt!

Nästa år ska jag vara frisk nog att jobba ihop till en julskolk under Thailands sol.

Mellandagarna åkte vi ut till Gislöv och Äspö för att visa upp oss. Allt julrelaterat var över så vi chillade bara, läste, åt, sov, tittade på film och andra kravlösa sysslor. Samt upprätthöll traditionen att se den senaste delen av Sagan Om Ringen på Grand med Gislövsgänget (…men vad ska vi se nästa år?).

Lätt den bästa jul jag varit med om!

 

2004

Var på nyårsmiddag hos Agnes & P-A ute i Limhamn.
Gott käk (mozzarella inrullad i parmaskinka, rostbiff m. potatisgratäng, kladdkaka m. vaniljglass), massor med vin & sprit, trevligt sällskap och improviserat disco.

Jag var inget dynamitpaket direkt (hade bränt iväg den lilla energi jag äger på att jaga runt på mellandagsrean dagen innan), men orkade ändå med att supa, dansa och ha trevligt fram till sista bussen halv två.

Tolvslaget kollade vi på raketer i en närliggande park. Jag fick raketfnatt och gick med nacken i 90 graders vinkel och söp in alla vackra fyrverkerier. Ända tills ett klantarsle lyckades skicka iväg en raket vågrätt efter gatan förbi mina ben. Fick ett brännmärke på byxorna och upplevelsen av att känna hur en exploderande raket känns på fem meters håll som minne. Hade den smullit någon sekund tidigare hade jag fått ta hem mina testiklar i en doggy-bag (inte för att de kan ha kapacitet att producera något fertilare än Fanta light efter vattkoppor och testikelinflammation, men jag har liksom vant mig vid att de dinglar där nere).
Efter det var jag betydligt mer paranoid över allt som gnistrade och sprakade.

Nyårsdagen spenderades som planerat i vågrät ställning framför tv´n med snask inom omedelbart räckhåll.

Nyårslöften?
Det är inte riktigt läge för löften för mig just nu.
Revansch är mer på agendan.

Eftersom i stort sett hela 2003 försvann i diverse sjukdomar och matthet känns det som om jag har ett helt år att ta igen. Att-göra-listan med alla idéer kvarstår och jag längtar efter att få bli människa nog att hugga tag i den igen.

Tjäna mer pengar och skaffa större lägenhet har också hamnat på att-fixa-listan.

En annan grej är att komma i fysisk form. Att ha varit helt stilla under hela hösten och dessutom tröstsnaskat en del har satt digra spår. Det finns minst 25% mer av mig än det borde. På de senaste bilderna ser jag ut som en blek köttbulle med hår, och de kläder som satt slimmat snyggt förra året sitter nu som en kondom på en långtradare.

Skönt att du kom 2004 - 2003 var inget vidare…

 

Peterix tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Fantasy och triologier hänger ihop som Keith Richards och Jack Daniels. Förmodligen började det hela när det inte var tekniskt möjligt att trycka Tolkiens Sagan om ringen som den enda bok den var tänkt som från början, och en irriterad Tolkien fick hacka upp sin story i tre delar. Så kan det gå... Sen dess har fantasytriologierna staplats på varann. Hörde ryktas om en svit som skulle höja sig rejält över den övriga fantasytrilogihögen - Philip Pullmans epos His Dark Materials. Det slutade med många vakna nätter innan jag plöjt igenom de tre delarna The Golden Compass, The Subtle Knife och The Amber Spyglass. Det här var ett äventyr som heter duga! En fantastisk story som börjar med en ung flickas äventyr och slutar med ett krig om alltets existens. Pullmans imponerande uppfinningsrikedom svänger hela tiden storyn runt oväntade hörn och som läsare har man ingen som helst aning vad som ska hända på nästa sida, samtidigt som man aldrig tappar greppet eller blir förvirrad. Storyn rör sig genom flera världar, bl.a. vår egen, och inte en enda alv eller orch i sikte. Istället har Pullman utgått från vår egen värld, men skruvat till det på helt oväntade sätt - vad sägs om själen som en följeslagare i form av ett djur, pansarbjörnar, skandinaviska häxklaner, ballongcowboys och mycket annat. His Dark Materials fick mig genast att glömma saknaden efter Sagan om Ringen-filmerna. Bra böcker är bra oavsett om de handlar om hippa singlar på Manhattan eller trollkarlar och alver på fantasyäventyr, och det här är bra böcker.

 

 

Månadens läsning: Don DeLillo: The Body Artist, P.J. O´Rourke: Parliament of Whores, Terry Pratchett: Bara Du Kan Rädda Mänskligheten, Philip Pullman: His Dark Materials, red. Belinda Olsson: De Missanpassade, Stefan Grudin: Snacka Om Dumheter, Margaret Atwood: Hur Man Gör En Man, Christopher Buckley: Little Green Men

 

Ur högtalarna: På det gamla goda 80-talet var jag rätt förtjust i ett band vid namn It Bites. Ett gäng musikaliskt svårplacerade britter som kläckte ur sig säregna, men helt lysande låtar. 80-talet tog ju som bekant slut, och så även It Bites. Men deras sångare/gitarrist/låtskrivare Francis Dunnery har fortsatt att producera musik. Mycket bra musik. Det låter fortfarande helt eget. Ena sekunden ambientsoul, den andra akustisk hårdrock, nästa listpop. Precis som med Bowie och DiLeva kan musiken bara beskrivas efter sin skapare. Francis Dunnery låter Francis Dunnery. Garanterat en artist att upptäcka, jag lovar...

 

I kölvattnet på kvinnliga singer/songwriterikoner som Sarah McLachlan och Tori Amos har det ju kommit en hel flodvåg av kopior som sätter sig bakom pianot och sjunger ut sin själ. Ni vet vilka jag menar, de är alltid med på soundtracken till Dawsons Creek och romantiska komedier. Nu låter jag kanske lite nedlåtande, vilket definitivt inte är meningen, för jag älskar de här artisterna, men det är alltid trist när det blir löpande band-produktion av något bra och allt flyter ihop till en suddig massa. Lyssna bara på soundtracket till typ Serendipity och försök gissa vem som gör vilken låt... Därför blev jag mycket glad när jag upptäckte Chantal Kreviazuk. Chantal rör sig i gränslandet mellan Tori Amos och Vanessa Carlton - säreget men inte svårtillgängligt. Jag ska fatta mig kort angående Chantals kvaliteter: hon är förjävla skitbra!!!!! Hennes tre plattor Under these rocks and stones, Colour moving and still samt senaste What if it all means something går varma nu när vintermörkret ligger tungt och Sarah McLachlans Afterglow kanske inte var så underbar som man hoppats på. Och låten This Year har blivit min signaturmelodi för 2004.

 

Månadens skivförvärv: Alanis Morissette: Found under the rug, Francis Dunnery: I left the band, Chantal Kreviazuk: Under these rocks and stones, Colour moving and still, What if it all means something, Peterix collection: vol. 59, Mauro Scocco: För kärleks skull - rariteter, b-sidor och samarbeten

 

Webbsidor: Snygg mörk digital konst samt en guldgruva för skräckfilmsälskare...

 

 

 

Citatet:
"You can´t trust any bugger further than you can throw him, and there´s nothing you can do about it, so let´s have a drink" - Didactylos

 

 

Paradis: Ibland ser man bilder av en plats och tänker "det där måste vara paradiset". Det hände när jag såg ett reportage om Evason spa i Hua Hin, Thailand. Vackert, varmt, stilla, mycket vatten, naturligt enkelt men ändå lyxigt - allt det jag drömmer om. Bilderna från Evason sitter nu uppe på väggen för att hjälpa drömmarna om värme så här i vintermörkret, och ambitionen är att jobba ihop till en julskolk där nästa december...

 

Bokcitatet:
"I really wonder whether all memories are the same or if some are "more important" than others. Like many people my age, I was exposed to extreme amounts of well-produced, high-quality information and entertainment from birth onward. The other day I saw a Shake 'n Bake TV commercial, one I had not seen in twenty years, and in a flash, the whole commercial came back to me, as though I had just seen it five minutes ago. So I guess my head is stuffed with an almost-endless series of corporation-sponsored consumer tableaux of various lengths. These "other" commercialized memories are all in my head, somewhere, and this is indeed worth considering.
What would it be like to have never had these commercialized images in my head? What if I had grown up in the past or in a non media culture? Would I still be "me"? Would my "personality" be different?
I think the unspoken agreement between us as a culture is that we're not supposed to consider the commercialized memories in our head as real, that real life consists of time spent away from TVs, magazines and theaters. But soon the planet will be entirely populated by people who have only known a world with TVs and computers. When this point arrives, will we still continue with pre-TV notions of identity? Probably not. Time continues on: Instead of buying blue Chairman Mao outfits, we shop at the Gap. Same thing. Everybody travles everywhere. "Place" is a joke.
And here's something we've all noticed: During power failures we sing songs, but the moment the electricity returns, we atomize.
I am choosing to live my life in a permanent power failure. I look at the screens and glossy pages and I don't let them become memories.
When I meet people, I imagine them in a world of darkness. The only lights that count are the sun, candles, the fireplace and the light inside of you, and if I seem strange to you at times, it's only because I'm switching off the power, trying to help us both, trying to see you and me as the people we really are."
ur Polaroids from the dead av Douglas Coupland

 

 

 

Film: Har svårt att förlåta mig själv för att jag missade att se den franska tecknade Trion från Belleville innan den försvann från biograferna. Rykten säger att den är av Pixar klass fast eurostyle. Hoppas att den kommer på DVD snart...

Sevärt på DVD-hyllan just nu är My little eye - en dokusåparysare som träffande beskrivits som en blandning mellan Big Brother och Blair Witch Project. Obehaglig och originell.

 

Filmrepliken : "You ever seen a vampire? Well first of all, they're not romantic. Its not like they are a bunch of fags fucking around seducing everyone in rented formal wear." - Jack Crow i Vampires

 

 

Månadens 10-lista: Fördelar med att vara man...

1. Ingen glor på ens bröst när man pratar
2. Man får skratta åt sina egna fisar
3. Man kan få välbetalda toppjobb trots att man inte är smartare än en normalstor hundkoja
4. Man får alltid orgasm
5. Man kan vara dövstum, lam, halvdöd, inmurad i en vägg och osynlig och ändå få uppmärksamhet
6. Istället för att slänga ut dyra pengar på terapi så behöver vi bara supa oss fulla och spöa någon när det gör ont i själen
7. Vi behöver inte slita på stämbanden (eller hörselgångarna) i onödan
8. Ingen blir särskilt förvånad eller förolämpad när vi glömmer att köpa presenter
9. Att bli kallad "hora" ses som en komplimang
10. Vår livsstil tar livet av oss så tidigt att vi inte nöter på pensionskassan

 

TV: Trots reprisvansinnet på SVT (det är nu så tätt mellan repriserna av Nilecity att det är lika bra att loopa serien kontinuerligt) går det att hitta lite nytt kul. Som t.ex. Simma lugnt Larry, fuskdoku som följer den lätt socialt handikappade Seinfeld-skaparen och George-förebilden Larry David när han bråkar sig igenom sin vardag. Som George x 50, om man nu pallar såna kvantiteter dysfunktionella människor, men väldigt kul i små doser.
Annars kan man zappa över till TV4 där allas vår Jan Guillou klampar omkring i Arns Rike och rotar kring Sveriges födelse. Sevärt av två anledningar: 1. det är ett välgjort och underhållande historieprogram med flera nya vinklar, 2. Jan Guillou är Jan Guillou, på gott och ont... Men 4:an måste sluta med att klippa och tonsätta alla sina program som om de vore Gladiatorerna, det blir humor av helt fel anledningar ibland.
Reprisfloden på SVT för trots allt med sig något gott. En röst i natten med nattradioprataren Jack Killian är inte bara underbar 80-tals retro utan en av de bästa serier som gjorts.

 

 

Upprop: Walts brorson Roy Disney har sagt upp sig från bolaget i protest mot det strikt ekonomiska synsätt som dragit iväg den klassiska animationsstudion från att vara ett kreativt fyrtorn till att bli en ultrakapitalistiskt styrd lågbudgetproducent av plastleksaker till Happy Meal. Roy har tagit strid och kräver VD:n Michael Eisners omedelbara avgång samt en återgång till de gamla Disneyvärderingarna. Mer info och protestlistor på SaveDisney.com

 

 

 

Livet på Peterix planet: Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt som jag gör (det här är ju min planet), och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...

 

Rysk rot

Steg 1 i revanschplanen för 2004 var att bli pigg igen efter höstens sjukdomsdvala. Kände att kroppen behövde ett hjälpande lyft och testade rysk rot.

Min attityd gentemot hälsokost är att drygt hälften är önsketänkande medan resten är genuina läkemedel från växtriket som använts med framgång i tusentals år. Problemet är att våra kroppar är så olika och reagerar sällan likvärdigt, framförallt min tycks följa helt egna naturlagar. Knepet ligger i att hitta det som funkar för ens egen kropp.
Mina personliga erfarenheter har lärt mig att t.ex. ta ginseng är som att ha en bataljon av korsriddare som övar svärdstrid i magen, kamomillte ger mig känslan av att ha elaka troll i njurarna och karoten passerar helt utan effekt. Kan Jang, däremot, har alltid hjälpt mig med mina förkylningar, och den verksamma beståndsdelen där är rysk rot.

Rysk rot är en s.k. adaptogen som är allmänt uppiggande och motverkar de skadliga fysiska effekterna av stress. Jag kände av effekten efter bara någon dag. Den "sjuka" känslan i kroppen försvann, jag blev piggare och jag blev …hmm, tröttare. Men inte så där sjuktrött som jag varit under hösten, utan mer sovtrött, som för att kroppen behövde återhämta och reparera sig själv. Har med lätthet sovit 10 - 12 timmar per natt, och vissa kvällar har jag suttit och gäspat redan vid halv tio. Vuxet…
Men man ska lyssna på kroppen. Den har alltid rätt.

Anyway, med lite ny pigghet i kroppen gick jag fram till skrivbordet för att börja röja i högarna som samlats. Tänkte öppna lite försiktigt för att inte förta mig, det dröjer nog än ett tag innan jag är tillbaks på 100%. Bara börja med att ta tag i det viktigaste och så där. Anade aldrig att det skulle hoppa fram helt oväntade saker bakom hörn som skulle sno tid och uppmärksamhet. Många bollar har oplanerat kastats upp och jag ser med spänning på var de ska landa, om de nu landar alls…

Började med något så otippat som ett barnboksmanus. Bonnier Carlsen hade utlyst en tävling, och både jag och Jenny slängde ihop varsitt bidrag för att öka vinstchanserna. Inte helt oväntat handlar båda om monster. Jag klarade mig dock hyfsat lindrigt undan som "bara" gjorde ett bildmanus till min - Jenny satt och ritade dag o natt på sin story. Blev som väntat en kamp mot klockan, men som alltid blev det klart precis i tid (lagen om kreativ produktion: arbetet tar hela den tillgängliga tiden, oavsett hur lång eller kort den är. Alltid!).

Tog sen itu med mitt och Mickes Hotellprojekt som länge tyngt mitt samvete. Det har tagit alldeles för lång tid och skrek verkligen efter att få lätta ankar från torrdockan. Vi slängde ihop ett presentationspaket så fort vi kunde, och började sen med det dryga skitjobbet att fiska efter ingångar och namn på TV-kanaler och produktionsbolag.
I såna här lägen skulle det sitta fint med en agent som gör det här tråkiga och sega detektiv- och säljjobbet. Att jaga folk bara för be dem snällt att titta på det man gjort är i min värld the ass end of the work. Hellre att någon som gillar att sälja får göra det. Men nu har vi ingen agent, så det var bara att börja rota i tv-djungeln själv. Ett omfattande jobb med många återvändsgränder, och vi har bara börjat…

Jag fick oväntat snabbt napp här på SVT i Malmö och grejade ett möte med Dan, en av projektledarna på Nöje. Han lovade att kika på vårt manus, men han informerade mig även om en grej som helt passerat förbi min radar.
SVT Malmö håller som bäst på att göra en slags svensk version av Saturday Night Live som ska heta Extra Allt och sändas senare i vår. Det mesta av materialet kommer från grupper som både skriver och framför, men det finns bitar som ska skrivas för ensemble och gästartist, och det verkar vara buffémetoden som gäller där. Självklart ska jag lägga upp mina rätter på det bordet i hopp om att någon får smak för dem. Dags att skriva lite nytt sketchmaterial…

En annan helt otippad grej var att tidningen Transportarbetaren hörde av sig och var intresserade av att köra min omanlighetsskola. I skrivande stund är ännu inget spikat, men det låter lovande, och jäkligt kul.
Överlag så får jag oförskämt mycket bra feedback på hela omanlighetsgrejen. Det ramlar ständigt in mail från helt okända människor som diggar den. Efter en kvarts presentation på en fest så fick jag frågan var man kunde köpa boken. Dags att börja agera som ett proffs och sätta fokus på det i mina ide-högar som har bäst potential. Skulle aldrig förlåta mig själv om en så bra ide rann ut i sanden bara för att jag brände iväg mitt krut på fel ställen.

Har slitit ordentligt med Strixmaterial också. Det kändes en smula mer motiverande nu när sidantal och arvode är tillbaks till det normala.

Just ja, har även lyckats med att reta upp moderata studentförbundets ordförande. Bara det en tung punkt i månadens cv :-)

Det har varit en januari till 95% bestående av jobb och sov. Till undantagen hör en väldigt snabb och intensiv stockholmstripp, en ny sköldpadda, en minisemester på några dagar bestående av filmfrossa och snask, och… that´s it.

Har funderat i termer på att bli mer fysiskt aktiv och göra en massa saker, dels för att det är kul & stimulerande och dels för att bli av med överskottet av kroppsfett som jag lyckats samla på mig. Det känns dock som två saker behöver avklaras först: 1 - att min kropp får sova sig till full form och 2 - att vintern sticker härifrån.

Tempen har varit på fel sida av 0 vid allt för många tillfällen, det är mörkt större delen av dygnet och snö har landat på marken flera gånger, även om den aldrig stannat mer än någon timme. Alla ärenden utanför dörren känns som tortyr. Den enda trösten är att resten av Sverige har det värre. Men det är en klen tröst. Mitt vinterhat ökar för varje år. Har önskat mer än en gång att jag kunnat krypa in hos Esme i terrariet och lagt mig under värmelampan.
Tror att Kalle sa det bäst:

 

 

Esme

Nästan bra precis en månad efter att Zenon försvann iväg till sköldpaddshimlen kände vi att det var dags att någon flyttade in i terrariet igen. Efter att ha omdesignat hela terrariet och gjort det mer sköldpaddsvänligt och helt sandfritt åkte vi ut till Tropikhuset för att se om det fanns någon där som ville följa med oss hem.

Hedersknyfflarna på T-huset hade ju lovat oss en ny sköldis free of charge. De svarta var slut, men i terrariet med greker kröp det omkring en bestämd liten sak med pigga ögon och stor aptit som fångade vår blick direkt. Utseendemässigt rätt lik Zenon, men en smula större. En timme senare bodde den lille rackaren hos oss.

Eftersom sköldpaddor struntar i könsroller och döljer sin biologi under skalet har vi återigen gissat kön. Eftersom Zenon blev en kille så fick det här bli en tjej, eller snarare en dam. Även om det inte kan skilja så mycket i ålder känns hon typ 300 år vuxnare än Zenon.

Efter ett snabbt namnklurande kom vi fram till att hon skulle heta Esme, efter Lancrehäxan granny Weatherwax i Terry Pratchetts Discworldböcker. Dels för att det låg bra i munnen och dels för att vår Esme delar en del karaktärsdrag med sin namne.

En del påstår att reptiler är prydnadsdjur. De har inte tagit sig tid att lära känna sina djur. Redan från första stund markerade Esme sin personlighet. I likhet med Zenon har hon de typiska sköldpaddsdragen att det inte finns något som heter hinder, att allt går att äta tills motsatsen är bevisad, varför vara rädd för något bara för att det är 500 gånger större än en själv? samt att paradiset är att sova frukost under en värmelampa. Men sen slutade likheterna…
Där Zenon var en småtokig och valpig babysköldis ständigt på nya våghalsiga upptåg, är Esme, i likhet med sin häxnamne, en respektabel dam med tonvis av värdighet och integritet som inte tramsar i onödan. Första dagarna gav hon oss såna blickar att vi inte vågade titta på henne av rädsla för att förolämpa henne. Men hon tinade sakta upp och nu är vi tydligen accepterade som husse & matte. Men bara genom sin blotta uppenbarelse talar hon tydligt om att det är hon som bestämmer i terrariet.

Esme har även en hel del andra saker för sig som inte Zenon pysslade med. Eftersom vi har gjort om terrariet så det har jord som bottensubstrat och är rejält kuperat så passade Esme genast på att gräva ned sig tills bara toppen av skalet syntes. Hon dricker rejält dagligen, äter allt vi serverar, gnager på kalkstenen, låter bli att ramla på rygg och verkar överlag ha en rejäl självbevarelsedrift. Stackars Zenon var nog lite för tokig för sitt eget bästa.

Det var lite nervöst att bli med sköldpadda igen. Tänk om den inte var lika charmig och cool och söt? Men Esme har snabbt motbevisat vår oro. Även om hon är en helt annan slags sköldis, och är betydligt mer svårflirtad, så har hon vunnit våra hjärtan och tar minst lika stor plats som Zenon gjorde. Det känns underbart att ha en sköldpadda i familjen igen.

Esme har naturligtvis redan fått ett eget fotoalbum.

 

 

Strix kick-off

Efter den surdeppiga, nedbantade lågbudgethösten har Nya SöndagsNisse Strix hostat upp sig igen. Det nya, större formatet hade smygpremiär redan innan jul, och nu ska tidningen stå på egna ben, ragga egna prenumeranter och distribueras via Pressbyrån å allt. För att fira den här nystarten bjöd Strixredaktionen/Ordfront på kick-off/fest.

Ville absolut inte missa tillfället att mingla och nätverka, så jag hoppade på ett tåg upp till Stockholm. Dessutom var det ett bra tillfälle för mig & Micke att träffas för att slutbearbeta Hotellet och dess säljstrategier.

Var ändå lite anti när jag åkte faktiskt. Var dödstrött och slutkörd av allt annat som hoppat fram bakom hörn under månaden. Dessutom lite småsnörflig. Ville helst bara sova några dagar. Det blev inte bättre av att det var snö och 15 grader kallt i Sthlm. Frös så jag skakade som en elefantdildo så fort jag klev av tåget. Yuck!

Började direkt med att dejta Micke och Maria L. över en fika på Malmen. Planen var att skrapa ihop hela det gamla DI-gänget, men det blev bara vi tre. Eftersom Maria var i samma säljsits som oss blev det en hel del taktiksnack och utbyte av erfarenheter.

Sen huttrade Micke & jag iväg till Ordfronts lokaler vid Mariatorget och lyckades bli först till festen. Det bjöds på vin, italiensk buffé, frågesport och en massa snack. Erik och Norrbohm var naturligtvis där, större delen av skribenterna (kul att få ansikten till namnen) och en del Ordfrontfolk, bl.a. VD:n Christina Hagman.

Lyckades med att inte prata tidningen under hela festen. Fastnade istället i konversationer om Alien, krig, omanlighetsskolan, bokomslag, grafisk design, andra Ordfrontpublikationer och naturligtvis föreningens ekonomi och hela Ljugoslavienartikeln spektaklet. Många intressanta saker som passerade hörselgångarna. Många ointressanta också.

Höll på att rasa ihop av trötthet under hela festen, men kom in i en andra andning mot slutet, så jag & Micke hängde på Erik & Mattias till Söders Hjärta för några glas till, och då blev det äntligen snack om tidningen. Många intressanta tankar och planer där med. Närmaste tiden kommer att bli intressant.
Vet inte om jag fick några svar på ens några av alla mina funderingar, men Erik nämnde ett mer skribent/materialorienterat möte senare, samt tätare telefonkontakt. Men jag fick åtminstone ett hum om olika tankar och kompassriktningar. Tror jag vet bättre hur jag ska förhålla mig till den här biten av mina uppdrag nu.

Jagade nattbussar i polarnatten, och jag hade både skavsår, is i ådrorna och huvudet fullt med John Blund-pulver innan vi tog oss hem till Micke i Sollentuna. Sov som om jag hade betalt för det, men telefonen brölade upp oss alldeles för tidigt.

Vi satt och klurade lite på säljstrategier och snackade lite hederlig ordinär skit innan jag tackade Micke för frukost, husrum och sällskap och drog vidare.

Åkte ut till TV4 och tog en fika med Tobbis. Han var nyss hemkommen från Thailand, smal och brunbränd, det aset… :-)
Det var fantastiskt roligt att se honom igen, och vi satt och gaggade ända tills mitt tåg skulle gå. Måste verkligen åka upp för lite social aktivitet snart. Värna vänskaran.

Längtade hem något så fruktansvärt. Det var längesen jag & Jenny var ifrån varann mer än några timmar, och det slet i hjärtat. Addera sen på baksmälla, utmattning, hunger och djupfrysning på det = ingen jättelycklig Peter.

Naturligtvis var det kaos och förseningar på Centralen. Allt var försenat, flockar av jobbiga människor överallt, höll på att hamna på fel tåg och plågades av tristess och längtan i väntan på att SJ skulle skaka fram min hemresa.

Kom hem skitsent drygt två timmar senare än väntat - trött, hungrig, frusen och apless. Bestämde mig på rak arm att ta några dagars semester, bara dröna, sova och göra onyttiga saker.
Men summa summarum så fick jag reda på en del nyttiga fakta om både Strix och andra saker, fick visa upp mitt ansikte för människor som jag kan ha nytta av att vara känd hos, hann gå igenom en del med Micke och fick träffa några saknade vänner. En helt okej resa trots obekvämligheterna.

 

2004

Lustigt nog så hör jag åsikter från flera håll att 2003 i bästa fall kan ses som ett mellanår, men för de flesta var ett riktigt skitår. Var det något astrologiskt? Var det året när universum inte orkade stiga upp? Eller använde vi vårt kollektiva undermedvetna till att gemensamt sunka ihop?

Men nu är 2003 över.

Har utsett en theme song för 2004. Chantal Kreviazuks This Year beskriver precis den revanschlusta och genombrottshunger (förutom kärleksbiten då, som är trygg, stabil och underbar sen länge) som genomsyrar mitt system efter fiaskot 2003. Dessutom är det en riktigt bra låt…

This year is gonna be incredible
This year is gonna be the one
All the planets are lining up for me
This year, I'm gonna have fun
This year, I'll paint my masterpiece
This year, I'll be recognized
I can feel that I'll fall in love for real
This year
This year
January, I'll learn to fly
February, love's gonna find me
March, April, May
I'll get carried away
Oh, oh - Oh, oh
This year, I'll reach that pinnacle
This year, I'll get to the top
People'll realize where she got that energy
This year, I'm never gonna stop
Ah, just watch me now
This year
This year
This year

 

Peterix tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Annie Proulx ligger ju bakom boken som blev filmen Sjöfartsnytt. Hon har även skrivit Close Range - Wyoming Stories - en samling noveller som alla utspelar sig i Proulx hemstat Wyoming, USA:s mest glest befolkade stat, typ deras motsvarighet till Jokkmokk. Historierna är därefter. Svärta och skruvad vardagstragik bland rancher och boskap. I Close Range möter vi bl.a. misslyckade rodeoryttare, människoätande hästar, ett dramatiserat cv, talande traktorer och ett par homosexuella cowboys dömda kärlek. Det här är not so wild west möter David Lynch. En av de starkaste och mest originella novellsamlingar jag någonsin läst.

 

 

Månadens läsning: Joe R. Lansdale: Mucho Mojo, Bram Stoker: Dracula, Antologi: Men on Men, Annie Proulx: Close Range - Wyoming Stories, Carl-Johan Vallgren: Den Vidunderliga Kärlekens Historia, William Gibson: All Tomorrows Parties

 

Ur högtalarna: Det har länge glunkats om att Foo Fighters frontmannen Dave Grohl pysslat med något eget, halvhemligt projekt vid sidan om. Så kom nu Probot och vi fick ett ordentligt svar på vad Grohl lekt med på fritiden. Ironiskt nog gör han en hyllning till just den musik som hans gamla band Nirvana var med och, om inte dödade, så åtminstone kickade långt bort från rampljuset. Probot är en tribute/revival av 80-talets trash/speed/deathmetal. Grohl lirar i stort sett allt själv, men har tagit in andra till sången. Bland gästartisterna återfinns legender som t.ex. Lemmy, Cronos och King Diamond. Jag tar av mig hatten, ...och headbangar så att öronvaxet flyger till Kina. Dave Grohl har med Probot inte bara bett om ursäkt för grungen - han har gjort en metalklassiker som kommer att dåna ur högtalare världen över i evinnerliga tider. Ösigare och tyngre än så här blir det inte. ROCK!

 

Månadens skivförvärv: Peterix metal collection: vol. 25, Sade: De luxe, LOK: Sunkblästerdisco, Peterix collection: vol. 60 - 61, Mauro Scocco: La dolce vita/Vilse promo-CDS, Eric Gadd: Life support, Probot: Probot

 

Webbsidor: Snyggaste, sötaste, monstrigaste, coolaste och bästa e-vykorten för alla tillfällen hittar ni på JennyHolmlund.com. Skicka ett till någon du gillar (eller hatar) redan genast.

Rädda en plätt svensk urskog genom att bara klicka lite på www.ettklickforskogen.se

 

 

 

Citatet:
"Those who dream by day are cognizant of many things which escape those who dream only by night" - Edgar Allan Poe

 

 

Meningsbyggnad: Israels regering har tydligen starka armar (kan nog behövas om man ska bygga 70 mil mur). Läst i ett TT telegram:

"Riksdagsledamoten Gustav Fridolin (mp), som på nyårsaftonen greps av israelisk militär på Västbanken, slängdes på nyårsdagen ut ur Israel av landets regering. Han beräknas landa i Sverige på fredagseftermiddagen."

 

 

Bokcitatet:
"Anyway, I thought I´d observe the 1988 presidential race and then go to Washington for the first six months of the new administration, learn about everything there is to know about government and write a book. /…/ I´m not sure I learned anything except that giving money and power to government is like giving whiskey and car keys to teenage boys"
ur Parliament of Whores av P.J. O´Rourke

 

 

 

Film: Slå upp bioannonserna och kolla in Lost In Translation. Toppbetyg överlag och superlativen klättrar över ryggen på varandra när recensenterna försöker bräcka varann i hyllningarna. Jag kan bara säga: believe the hype! Den är verkligen så bra. Sitt inte bara där och slöläs på min sajt - gå genast och se den och bli lycklig!!!!

 

 

Filmrepliken : "If you find yourself alone, riding through green fields with the sun on your face, do not be troubled, for you are in Elysium, and are already dead." - Maximus Decimus Meridius i Gladiator

 

 

Månadens 10-lista: Fågelinfluensa och grisaids, djursjukdomarna blir allt fler och hotar även oss människor. Här är en lista på djursjukdomar att se upp med...

1. Musarm
2. Kattmanodepression
3. Vinterkväksjuka (från grodor)
4. Ko-borderline
5. Huggormsmytomani
6. Sköldpaddsbråck
7. Elefantflatulens
8. Strutsförträngning
9. Undulatsnuva
10. Daggmaskspersonlighetsklyvning

 

TV: Två nya ansikten på TV4 har ryckt upp två program på nedgång. Parlamentet har hoppat upp några snäpp igen efter att Schyffert lämnat över programledarstolen till Anders S. Nilsson, som har fattat att programledaren är straight man och gästerna roliga - inte tvärtom. Den andra boosten kommer från ingen mindre än Mauro Scocco som nu mer kan ses som urkul sidekick & DJ varje fredag på Sen kväll med Luuk. Och helt plötsligt blev även det programmet roligt igen. Om de nu bara kickar ut katastrofen Tim Hibbins & Sasha så går det nog att se ett helt SkmL utan att byta kanal.
SVT har gjort några genidrag trots sin dåliga ledning och ekonomi. Ett är att med Ensam på scen köra riktigt bra stand-up liveshower på fredagarna med de största & bästa som t.ex. Eddie Izzard, Denis Leary och Ellen DeGeneres. Ett annat är den hittills lysande miniserien Angels in America. Sen kan jag, trots att det alltid varit min favoritanalogi för hur tråkigt någonting kan bli, inte låta bli att imponeras över kvaliteten på UR:s program, helst det hyperintressanta hjärnprogrammet Människans Medvetande som spöar skiten ur det mesta på Discovery.
Och sen är ju äntligen C.S.I. tillbaks med nya avsnitt på femman…

 

 

Matlagning: Tänkt att panera någonting? Testa att panera med ostbågssmulor. Garanterat en smak-kick. Vid första försöket i vårt kök gav det t.o.m. smak åt såna meningslösheter som aubergine och zuccini. (tack för tipset Rikard!)

 

 

 

Livet på Peterix planet: Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt som jag gör (det här är ju min planet), och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...

 

Exorcism

Februari var ingen bra månad. Kändes mer 2003 än nystart och revansch. Ingen inspiration, ingen ork, ingen framåtrörelse, ingen sol, ingen värme, och framförallt inga pengar.

Det började bra med vårvarning på nästan 10 plusgrader. Promenerade och planerade och kände mig produktiv, energisk och igång. På väg.
Men det höll bara några dagar så blev det grått, kallt och trist, och all min energi försvann utom synhåll. Det var som om John Blund lagt en bombmatta över just mig. Inte nog med att jag tappade orken, har dessutom haft kronisk huvudvärk i nästan en månad, som om en osynlig hand haft min hjärna som stressklämboll.

Lurade till mig en läkartid (eftersom vårdcentralerna bara tar emot om man fått ett spjut genom magen, delvis brunnit upp eller fått huvudet överkört av en stridsvagn, är mitt råd att ljuga om och överdriva sina symtom, jag vet att det inte är ärligt, men det var de som började…) eftersom jag misstänkte att jag fått något skräp i kroppen. Har aldrig känt av stress i huvudet förr.
Naturligtvis hittade de inte någon mätbar krasslighet den här gången heller. Jag hade verkligen hoppats på att det skulle vara något virus eller någon infektion som det bara skulle vara att ta lite antibiotika emot för att bli bra igen, men mina symtom avfärdades som spänningshuvudvärk, och det enda som verkar finnas kvar att bota är mitt eget inre.

Min spontana känsla var att bli …inte direkt förbannad, eftersom jag är rätt kass på att bli förbannad, men någonting åt det hållet, typ driven irritation. Det känns som om jag hålls gisslan av min egen kropp - på instruktioner av mig själv. Och dessutom har vant mig vid det.

Så länge jag har ork som ett snigelfoster och bara blir tröttare, fetare, blekare och mindre kreativ/produktiv kommer jag i bästa fall att stå still på samma plats, men förmodligen börja gå krabbgång tills jag hamnar bakom kassan på Hemköp. Det håller inte.

Vad det än är som suger musten ur mig och lägger krokben för allt det jag vill så måste det exorceras. Håglöshetens demoner ska fördrivas. Energivampyrerna få en träpåle genom hjärtat. Jag ska styra vad som händer i mitt liv - inte min trötthet. Jag vet i skrivande stund inte exakt hur det ska gå till, men att ha bestämt sig för det är en jävligt bra början.
Funderar på något i stil med samma metod som för att undvika att plågas av mygg - helt enkelt strunta i dem.
Sen var det väldigt uppiggande bara att bli förbannad på sig själv. Nu ska jag fanimig få fason på mig själv…

En klar spark i den mentala njuren har förmodligen den ekonomiska situationen varit. Fler inkommande räkningar än utgående fakturor har rensat vår kassa och det har bara funnits slantar till det allra nödvändigaste, och knappt det.

Det finns inget så deprimerande som att ha sämre ekonomi vid 35 års ålder än man hade i högstadiet. Det finns inget tillfälle när man vill ha saker så mycket som när man inte har råd med dem. Allt man ser i skyltfönster och butiker skriker "Köp mig!" så att öronen fladdrar. Man är aldrig så medveten om hur mycket kul det finns att göra som när man inte har pengarna att göra det.
Att vara pank är som att gå omkring i tvångströja - långt ifrån dödligt men otroligt frustrerande. Kan mycket väl vara fattighetsfrustrationen som klämt åt skallen på mig.

För att råda bot på eländet så har vi börjat granska oss själva som företag. Vi åkte t.o.m. ut till Äspö för att ha en minikonferens med oss själva och renodla affärside, strategier osv. Det gick ju sådär med Molly, middagar och vin som norpade vår tid. Men vi jobbar hårt på det. Nu ska vi sätta upp strukturer & scheman, förtydliga målsättningar, utvärdera insatser och allt det där. Om inte annat har jag lärt mig hela företagsfloskelterminologin :-)

Så mycket det inre livet. Nu till det yttre.
En del av alla uppkastade bollar har faktiskt landat.
Tidningen Transportarbetaren köpte en omanlighets-text av mig, och jag hoppas att det blir något återkommande.

Fick en del satirgrejer publicerade i tidningen Avsikter. Bara ära och inga pengar, men sånt kan man ju kosta på sig ibland, helst om materialet redan är skrivet. Sen är det alltid kul att trängas mellan pärmarna med namn som Göran Greider och Robert Nyberg.
Det lustiga är att redaktionen för Avsikter utgick från samma manus som jag skickat in till Strix, men valde bara texter som Blix nobbade. Smaken är som…

Ny Strixdeadline dök upp innan bläcket hunnit torka på den förra kändes det som. Dessutom under en period när mitt huvud och inre batteri var helt tomt. Det blev många timmar av apatiskt och frustrerat stirrande på skärmen för att ens få ur mig en handfull halvdana texter. Nu vet jag hur en tom kaviartub känner sig…

Lyckades stänka in hotellet även till Jarowskij för bedömning, men efter en titt på några avsnitt så tyckte de att det iofs var roligt och hade potential, men saknade kontakt med det "allmänmänskliga". Blev inte särskilt förvånad och tog det istället som beröm eftersom jag aldrig satt mig för att göra trygga familjekomedier om vardagsföreteelser. Men någon deal blev det som sagt tyvärr inte.
Samma sak med SVT. Vår kontakt där tyckte att det var kul men att det inte passade in i deras uppdrag.
Det verkar som om vi har skrivit något som anses vara kul men som inte går att göra tv av…

Däremot fick jag sålt manus till Extra Allt. Tyvärr lär det nog dröja innan de pengarna syns till eftersom det inte sänds förrän senare i vår. Nåja, alltid kul att få med grejer i tv.

På tal om Extra Allt så ska det även dras igång en klubbvariant av tv-programmet på Chokladfabriken här i Malmö.
Susanna D. är en av producenterna och ville släpa med mig i den fasta ensemblen. Något som skulle ge mig en hel del att göra under hela våren, utan pröjs.

Gjorde en snabb ekvation i huvudet: en komediklubb är lite som den söta hundvalpen i fönstret - den är hemskt bedårande och på gränsen till oemotståndligt och man vill bara ta med den hem, men man vet ju så väl att det inte finns plats för den. Det skulle garanterat vara skitkul att jobba med klubben under våren - skriva, regissera, fixa och uppträda - men med tanke på att jag i nuläget knappt orkar få ihop mina betalda jobb, och att vi knappt kan äta varmt grus om vi tjänar en enda spänn mindre, så måste jag fokusera på att endast göra saker som ger betalt. Hårt men sant.

Har ändå slängt ut en tentakel i klubben. Ska eventuellt köra en kortkort scenversion av mina satirtexter. Det kräver minimalt med extraarbete och skulle nog kunna vara en kick. Vi får se vad det blir av det…

Esme har sänkt garden och är nu mer en riktig charmpadda. Äter som en trimmad gräsklippare (även våra fingrar ligger risigt till ibland, och hon försökte ta ett nafs av stereon när hon gick förbi den), får tokfnatt när vi ger henne frukt, tar små promenader på golvet när hon är rastlös, låter sig klias under hakan och ger oss betydligt mindre stränga blickar nu. Vi kommer att få ett bra liv tillsammans med Esme, hon är en toppensköldis. Dessutom en sköldis som verkar ha kläm på hur man håller sig vid liv.

Kontakten med både Tobbis och Conny (trots att den ena häckar i Sthlm och den andra i Umeå) har av någon anledning ökat rejält, om än huvudsakligen via mail. Vilket både värmer, och får mig att sakna dem ännu mer. Så fort det blir fason på vår cash flow igen är det hög tid för några sociala resor.

På alla hjärtans dag var jag & Jenny och såg den omtalade föreställningen Malmöiter på Intiman. Intressant och välspelad även om förpackning och innehåll skilde sig en hel del. Den handlade mer om integration än om Malmöiter, och det är ju iofs intressant (och mer än välbehövligt med tanke på vad rasistnötterna i Skånepartiet kläcker ur sig på daglig basis), men jag har redan jobbat med invandrarfrågor och gick dit för att se något som handlade om Malmö. Jag är ju också invandrare här och vill veta mer om kultur & struktur i staden.

Ett av mina absoluta favvoband - Soilwork - har hittat hem till Sverige för tillfället och gjorde en spelning på KB. Självklart var jag där.
Det var så svartklätt där inne att man behövde ledarhund, och bartendern trackade mig när jag beställde något så ometal som mandarincider.
Genomled två mediokra förband. Det första, som jag tror hette Fellow Trashers Constructdead, hade trampat ned sig så djupt i klichéträsket att det gränsade till parodi. För någon som mig som växte upp med Venom och Mercyful Fate för 20 år sen så känns det lite fånigt när någon gör ett magert plagiat idag. Det andra bandet, The Forsaken, hade däremot betydligt mer kött på benen, även om de blev lite tjatiga i längden.
Var nästan less på all speed/trash/death innan Soilwork gick på, och undrade stilla om jag skulle återfå entusiasmen. Det fick jag.
När de stänkte iväg Figure Number Five rakt i ansiktet på mig som en 90-kilos oxfilé studsade jag upp och stod snart och headbangade med de andra framme vid scenen som om jag hade starksenap i rumpan. Hela konserten var som att stå bakom utblåset till ett JAS.
Precis som jag misstänkte är Soilwork bättre på platta än live. De tappade både fetma och nyanser, men visst fan var det bra. Enligt mina öron finns det få band idag som kan kombinera råbetongös med melodier som just Soilwork. Roligt också att se en trashare med slips på scenen. Way to go Speed!
Det var lite för kort och jag saknade flera favvolåtar, men det hindrade mig inte från att ha ett stort fett leende, ont i nacken och pip i öronen som ett helt muskollektiv flyttat in i hörselgången efter giget. Soilwork rules!

Nästa månad passerar ingen mindre än Fish stan.
I´ll be there…

 

Peterix tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: