Peterix tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Två saker är mycket tråkiga med Douglas Adams - 1: att han redan är död, 2: att en av hans absolut bästa böcker nästan helt har glömts bort. När Adams för en stund inte skrev hysterisk roliga sci-fi böcker slog han sig ihop med zoologen Mark Carwardine, reste jorden runt och skrev en väldigt rolig, angelägen och intelligent bok om något så tragiskt som utrotningshotade djur - Last Chance To See (sv: Sista Chansen). Missa inte den här boken! Den borde vara obligatorisk läsning i skolan, och i vuxenlivet också för den delen...

 

 

Månadens läsning: Antologi: 999 - New Stories of Horror and Suspense, Terry Pratchett: Sourcery, Small Gods och Häxor i Faggorna, Orson Scott Card: Avgrunden, Antologi: Polska Räkmackor, Brett Easton Ellis: Lustans Lagar, Jeff Noon: Falling Out of Cars, Douglas Adams & Mark Carwardine: Last Chance To See, Poppy Z. Brite: Drawing Blood

 

Ur högtalarna: Den långe skotten Fish är tillbaks med nya plattan Field of Crows. Återigen gjord hemma på bakgården i Haddington utan någon som helst påverkan från några skivbolag, och säljs än så länge bara via sajten. Därför låter det som inget annat. Fish är en av sitt slag. Riktigt bra är det också. Min gamle hjälte håller fortfarande formen.

 

Månadens skivförvärv: The Gathering: Mandylion Souvenirs, Lacuna Coil: Lacuna Coil, Fish: Field of Crows, Black Label Society: L.B.B.D., Peterix metal: vol. 24, Peterix collection: vol. 58

 

Webbsidor: Gör världen till en bättre plats genom att bara klicka...

 

Citatet:
"Lev som du tänker, annars slutar det med att du tänker som du lever" - Paul-Èmile Victor

 

 

Biograf: Går man in på en SF-biograf tror man att man hamnat på en ungdomsgård där de bara händelsevis också råkar visa film. Personalen kan inget och bryr sig inte (och är förmodligen under 15 hela bunten), publiken väsnas, pratar i mobilen, stör och gör allt annat än att fokusera på filmen, och av allt stämningsdödande man kan utsättas för innan filmen så spelar SF NRJ och annan hjärndöd reklamradio. Bojkotta amatörerna! På Sandrews däremot bemöts man moget och proffsigt. Personalen bryr sig och kan sin sak, och det är tyst i salongen. Sandrews är en riktig, hederlig BIO. Gå dit istället.

 

Bokcitatet:
"She looked back at the cover of the book.
'And so what´s this all about, Doc? Is it good?'
'Well, it deals with our terror of death', answered Case, 'and how we avoid it by trying to distract ourselves with sex and money and power.'
Freeboard eyed him in blank incomprehension.
'Who needs death for all that?' she said."
ur Elsewhere av William Peter Blatty

 

 

 

Film: Några råd innan ni går och ser Sagan om Konungens Återkomst: 1: kissa innan, tre och en halv timme är en lång tid och ni kommer inte att vilja lämna salongen. 2: ta med näsdukar och planera inget efteråt, filmen kommer att tömma er emotionellt. 3: bered er på Den Stora Tomheten, i tre års tid har vi varje december förtrollats av film-magi som aldrig tidigare skådats. Nu slutar resan för gott. När Sam stänger dörren bakom sig i sista scenen och det står The End är det som någon skjutit hål i hjärtat. Någonting oerhört stort och fantastiskt är över. Det här är filmhistoria. Äkta magi. Något att berätta för barnbarnen. Större och bättre än så här blir det inte.

 

Filmrepliken : "We're fighting for this woman's honor, which is more than she ever did." - Rufus T. Firefly (Groucho Marx) i Duck Soup

 

 

Månadens 10-lista: Varför...

1. ...är det danska språket i övrigt så likt vårt när deras räkneord låter som de kom från en annan planet?
2. ...har just snoppen blivit en så symboliskt maktladdad kroppsdel när den mest ser ut som en bit tunntarm som kommit vilse?
3. ...är utlänningar bara exotiska så länge de inte flyttar hit och blir invandrare?
4. ...måste man ta körkort för bil när vilka puckon som helst får bli föräldrar?
5. ...är det minst fem sidor deprimerande ekonomi men bara en halv med roliga serier i dagstidningarna?
6. ...är alla så rädda för spindlar när man oftare går blödande från mötet med en katt?
7. ...heter det "ledarskribent" när de skribenterna inte skulle klara av att leda sitt eget navel-ludd?
8. ...finns det aldrig några vampyrer som klär sig som en färgblind raggare?
9. ...kallar man just karies för tandtroll när man inte kallar t.ex. klamydia för snopptroll?
10. ...är det alltid svårast att komma på just den sista punkten i en 10-lista?

 

TV: Ali G in Da USA på femman. Respektlösare än så här blir det inte.

 

 

Grattis: ...till Conny som slutligen fått sin dröm uppfylld och kommit in på Polisskolan i Umeå. Till resten av världen (och framförallt då Umeå) säger jag bara: skaffa skottsäker väst och be afraid, be very afraid...

 

 

 

Livet på Peterix planet: Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt som jag gör (det här är ju min planet), och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...

 

Mörkret faller

En mörk månad.
Inte bara årstidsmässigt.

Sjukdomarna har fortsatt att staplas på varann. När vattkopporna och ryggskottet lugnat ned sig hyfsat i början av månaden rakade jag av mig skägget, satte i linserna, tog på mig riktiga kläder och gick utanför dörren för första gången på 3-4 veckor.
Dagen efter hade jag en dunderförkylning och testikelinflammation.

Tja, vad säger man…

Jag orkar inte ens bry mig längre. Har haft så mycket sjukdomar i kroppen att jag inte längre kan skilja dem åt. Hela kroppen är bara en sörja av virus, värk, inflammationer och trötthet. Immunförsvaret har gått på högvarv sen i oktober och jag är så trött att jag håller mig upprätt på ren trots (att göra en skitsak som att fixa ett ärende på stan suger musten ur mig så att jag måste sova hela dagen efteråt). Jag minns inte ens hur det känns att vara frisk…

Trots det hade jag gladeligen dragits med femtio sjukdomar till i ytterligare ett halvår om det hade värjt bort det andra mörkret som lade sig över december.
Zenon försvann till sköldpaddshimlen utan förvarning och lämnade oss i stor sorg och saknad.

Har bara velat gräva ned mig i ett hål i marken och stanna där tills all sjukdom, sorg och mörker försvunnit.

Fanns det något roligt alls under december?
Jo, lite:

Var på avslutningsfest med Lena 21:trettio-gänget (som även var en gemensam gravöl med Snacka Om Nyheter, mycket roligt som tar slut när SVT låter lien gå…).
God mat och mycket vin och annat alkoholhaltigt. Kom hem vid fyrasnåret. Vi roade oss med Lenas fiskdamm, associativt SVT-memory, sätta eld på Sambuca i munnen, skvaller och det vanliga snacket som uppstår när ett arbetsgäng träffas för sista gången och super skallen i bitar.
Önskar att jag hade gjort några nyttiga kontakter under kvällen, men alla jag träffade jobbade sin sista dag. Framtidens SVT kommer att bestå av en vaktmästare, en webbsajt och en massa repriser. Fattar de hur mycket talang som försvinner?
Nåja, det var trevligt (min stackars sjuka, uttröttade kropp sov i två dygn för att återhämta sig) och det delades ut mycket presenter. Kom hem med famnen full av blommor, böcker och annan bråte. Och kanske ynglar det av sig fler jobb i framtiden, vem vet…

Sagan Om Konungens Återkomst.
Det här är inte film. Det är en underbar, underbar, underbar resa. En tretimmars charter till en fantasivärld aldrig tidigare skådad.
För att klara tomheten som infunnit sig nu när resan efter tre år nått vägs ände, inför vi från och med nästa år traditionen att precis innan jul se extended version av alla filmerna på raken. 12 timmars turistande i Middle Earth.

Var hos tandläkaren. Bara två år sen sist, så det här besöket drog upp min statistik till ett besök vart åttonde år. Hade som vanligt en munhåla i perfekt skick. Käftisen hade mage att påstå att det berodde på mitt norrländska ursprung och all hembränt jag druckit som tagit kål på kariesen. Tänk om hon bara visste att det enda hembrända jag drack där uppe var mitt eget hemgjorda vin som var potent nog att fräta bort emaljen på rymdfärjor.

Såg en bra unplugged med Lisa Miskovsky på Lucia. Dessvärre begravde vi Zenon bara några timmar innan, så det gick inte att njuta riktigt.

Hörde av Conny för första gången på evigheter. Det värmde. Saknar mina vänner.
Han har äntligen kommit in på polishögskolan, och det är alltid kul när vänner får sina drömmar uppfyllda. Även om det innebär att världen blir en osäkrare plats.

Har haft DVDbox-fnatt och tittat mig igenom The Two Towers extended version, Alien Quadrology samt Evil Dead-boxen.
Vad kan man göra förutom att kolla film när bara att stiga upp är en utmaning?

Vi har skaffat digitalkamera. En Canon IXUS 400. Oförskämt bra kamera. Har bara hunnit leka lite med den än så länge, men jösses vilka bra bilder det blir. Kolla bara på de senaste bilderna på Art?
Ska fota loss ordentligt under nästa år.

Ingen snö och inga minusgrader hittills. Det är mycket värt. Går det lättare att stå ut tills våren. Mörkret blir en pyttenyans mindre svart.

 

Zenon d. 11/12 2003 - R.I.P.

11 december var ingen rolig dag till att börja med. Var till vårdcentralen på morgonen och diagnostiserades med testikelinflammation. När jag kom hem kände jag mig trött och less och gråtfärdig. Helt nedtryckt i skoskaften. Såg inget slut på allt elände.

Då började Zenon få sina tysta-skrikattacker som han fått tidigare när han varit förstoppad. Vi badade honom för att få igång systemet, men han kämpade och kämpade och blev bara tröttare. Så plötsligt blev han i stort sett helt livlös.
Vi fick totalpanik och slängde oss blixtsnabbt i en taxi till djursjukhuset.

Fick hjälp inom en kvart efter att vi kom dit. (tänk om den vanliga vården funkade lika effektivt, men så var det också drygt tio gånger dyrare). De röntgade honom och konstaterade att han hade sand i sig. De gav honom olja från båda håll för att det skulle underlätta i tarmen och vi åkte uppskakade hem med den lille stackaren. Men det var redan försent.
Förmodligen tog han i så hårt för att få ut stoppet att han skakade något i hjärnan eller hjärtat (Elvis dog på det sättet), för det gick bara en timme från det han fick problem så var han borta.
Vi höll ett tag fast vid dårens hopp att han bara låg och återhämtade sig, men bet till sist i verklighetens kalla, sura äpple och insåg att han krupit vidare till sköldpaddshimlen.

Jag chockades av två saker:
1 - att han bara försvann så snabbt helt utan förvarning, han skulle ju vara med oss i drygt sextio år, kanske t.o.m. överleva oss.
2 - att vi saknade och sörjde honom så. I tre dagar sprutade jag tårar som en sprinkleranläggning under en storbrand. Kunde inte tänka på något annat än Zenon, minnena och hur mycket jag saknade honom.

Det är lustigt. Jag har en bra relation med döden och inbillar mig inte att någonting ska vara för evigt. Jag har personligen sänkt ned kistor med nära anhöriga i backen vid mer än ett tillfälle utan att drabbas av allt för stora sorgattacker. Men med Zenon har jag varit otröstlig. Har aldrig ens varit i närheten av att sörja på det här sättet.

Och man får alltid dåligt samvete när man sörjer ett djur. Som om det fanns en lång kö av människor som förtjänade tårarna bättre.
Men ingen har förtjänat min tårar som Zenon. Att det tog så hårt beror nog på flera saker. Dels att förälskelsen stod på topp, hade vi haft honom i 2 dagar eller 2 år hade det inte varit lika illa som nu när han var med oss i 2 månader. Vi hade ju precis upptäckt varandra.
Sen att det gick så himla fort och att han var så liten. Kläckt för att krypa här på jorden i minst sextio år, och så blev det knappt sex månader.

Men inget förklarar tårarna som att han krupit rakt in mitt hjärta. Det väljer inte vem det fastnar för, och Zenon hann klamra sig fast rejält på kort tid. Han var mycket coolare, sötare och trevligare än de flesta människor jag träffat. Full av charm och personlighet. Jag kommer alltid, alltid, alltid att minnas honom.

Vi åkte ut till Äspö på Luciadagen och begravde honom vid ett träd i trädgården. Vi la honom i en hjärtformad ask tillsammans med en ros (hans favoritblomma/mat). Regnet och mina tårar flödade ikapp.
Vi smet sen från det stora Luciafirandet i Äspö. Muntra tillställningar kändes som ett hån. Men jag hade redan köpt biljetter till en unplugged med Lisa Miskovsky på KB, så vi tog en paus från gråtandet på kvällen och kollade in Lisa.

Det känns som att komma hem till en gigantisk tom ishall nu när Zenon är borta. Så stor plats tog han. Det känns bara tomt och dystert. Vi städade snabbt ur terrariet så att sinnena inte skulle spela tricks och se honom krypa omkring som vanligt - och så att det ser ut som någon ska flytta in istället för att någon precis flyttat ut. För någon kommer att flytta in.
Vi kände redan samma dag som han försvann att Zenon skulle få en efterträdare. Om Zenon lärde oss något så är det att den här familjen består av en sköldpadda. Det bara är så.

De på Tropikhuset blev uppriktigt ledsna över det som hänt (de rekommenderade ju oss en sand som de sa inte skulle orsaka förstoppning). De var otroligt schyssta och rakryggade och lovade oss en ny sköldpadda free-of-charge när vi kände oss redo.

Antar att tårarna torkat och sorgen blivit vardag någon gång i början av nästa år. Då ska vi se om det finns någon värdig efterträdare till Zenon.

Tack Zenon, för den korta, men fantastiska tid vi fick tillsammans…

 

Julskolk

Jag tror att det var redan förra året vi bestämda oss för att skolka från julen.
Stress, en massa måsten, julklappshysteri, ekonomiskt härdsmälta, fet och äcklig mat, tråkiga & idiotiska traditioner, tvångsumgänge, fult pynt, dåliga låtar, alla ska vara glada no matter what. Är historikerna helt säkra på att det inte var marquis de Sade eller dr Mengele som införde julen?

Alla mina jäkla sjukdomar och Zenons frånfälle tog definitivt död på de sista julstämningsmolekylerna och la sig som en tung, våt filt över tillvaron. Jag ville ju gräva ned mig i ett hål i marken, men att skolka från julen funkar bra det med.

Vår första plan var att ta in på hotell i Ystad. Dels för att vi inte bott på hotell där förr, och dels för att vi då kunde visa oss lite pliktskyldigt för släkten på hemvägen. Men Ystads alla hotell hade stängt över julhelgen. Tråkmånsar!

Istället blev det gamla beprövade Admiral nere vid hamnen i Nyhavn. Tänkte först stanna över hela julhelgen, men diverse oväntade och oönskade utgifter bantade ned det till en natt.

Vi åkte in den 23:e och strosade omkring lite i stan. Julen i Köpenhamn var tusen gånger mer avslappnad än i Sverige. Måttlig och estetisk skyltning, inte en tomte så långt ögat nådde, vacker belysning, lite folk ute och de som var i farten tog det väldigt lugnt. Det var knappt man kunde tro att det var jul. Perfekt!

Tänkte shoppa kläder & skor, men kom av mig. När man skolkar jul ska man bara såsa omkring. Vi bara strosade runt, käkade lite, shoppade 10 kronors prylar och mandelte på Tiger och Systrarna Grene och fyllde på barskåpet ordentligt.
Sen kraschade vi på hotellrummet, läste, slaktade en ask Anthon Berg som vi sköljde ned med rom, myste och var för trötta för att gå ut så vi beställde room service. Lyx!

Åkte hem igen på julafton. Allt var lugnt och stilla och fridfullt. Julen kan vara trevlig att titta på på avstånd.

Vi somnade direkt vi kom hem och sov halva julafton. Vaknade till mot kvällen, åt löjromstoast, glögg med pepparkakor och en Twistpåse. Jenny högläste Älskade lilla gris för mig, sen såg vi på Babe på tv - vi fördrar vår julskinka levande och gärna i kulturell form :-)

En lugn, skön och helt underbar jul. Rekommenderas starkt!

Nästa år ska jag vara frisk nog att jobba ihop till en julskolk under Thailands sol.

Mellandagarna åkte vi ut till Gislöv och Äspö för att visa upp oss. Allt julrelaterat var över så vi chillade bara, läste, åt, sov, tittade på film och andra kravlösa sysslor. Samt upprätthöll traditionen att se den senaste delen av Sagan Om Ringen på Grand med Gislövsgänget (…men vad ska vi se nästa år?).

Lätt den bästa jul jag varit med om!

 

2004

Var på nyårsmiddag hos Agnes & P-A ute i Limhamn.
Gott käk (mozzarella inrullad i parmaskinka, rostbiff m. potatisgratäng, kladdkaka m. vaniljglass), massor med vin & sprit, trevligt sällskap och improviserat disco.

Jag var inget dynamitpaket direkt (hade bränt iväg den lilla energi jag äger på att jaga runt på mellandagsrean dagen innan), men orkade ändå med att supa, dansa och ha trevligt fram till sista bussen halv två.

Tolvslaget kollade vi på raketer i en närliggande park. Jag fick raketfnatt och gick med nacken i 90 graders vinkel och söp in alla vackra fyrverkerier. Ända tills ett klantarsle lyckades skicka iväg en raket vågrätt efter gatan förbi mina ben. Fick ett brännmärke på byxorna och upplevelsen av att känna hur en exploderande raket känns på fem meters håll som minne. Hade den smullit någon sekund tidigare hade jag fått ta hem mina testiklar i en doggy-bag (inte för att de kan ha kapacitet att producera något fertilare än Fanta light efter vattkoppor och testikelinflammation, men jag har liksom vant mig vid att de dinglar där nere).
Efter det var jag betydligt mer paranoid över allt som gnistrade och sprakade.

Nyårsdagen spenderades som planerat i vågrät ställning framför tv´n med snask inom omedelbart räckhåll.

Nyårslöften?
Det är inte riktigt läge för löften för mig just nu.
Revansch är mer på agendan.

Eftersom i stort sett hela 2003 försvann i diverse sjukdomar och matthet känns det som om jag har ett helt år att ta igen. Att-göra-listan med alla idéer kvarstår och jag längtar efter att få bli människa nog att hugga tag i den igen.

Tjäna mer pengar och skaffa större lägenhet har också hamnat på att-fixa-listan.

En annan grej är att komma i fysisk form. Att ha varit helt stilla under hela hösten och dessutom tröstsnaskat en del har satt digra spår. Det finns minst 25% mer av mig än det borde. På de senaste bilderna ser jag ut som en blek köttbulle med hår, och de kläder som satt slimmat snyggt förra året sitter nu som en kondom på en långtradare.

Skönt att du kom 2004 - 2003 var inget vidare…

 

Peterix tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Fantasy och triologier hänger ihop som Keith Richards och Jack Daniels. Förmodligen började det hela när det inte var tekniskt möjligt att trycka Tolkiens Sagan om ringen som den enda bok den var tänkt som från början, och en irriterad Tolkien fick hacka upp sin story i tre delar. Så kan det gå... Sen dess har fantasytriologierna staplats på varann. Hörde ryktas om en svit som skulle höja sig rejält över den övriga fantasytrilogihögen - Philip Pullmans epos His Dark Materials. Det slutade med många vakna nätter innan jag plöjt igenom de tre delarna The Golden Compass, The Subtle Knife och The Amber Spyglass. Det här var ett äventyr som heter duga! En fantastisk story som börjar med en ung flickas äventyr och slutar med ett krig om alltets existens. Pullmans imponerande uppfinningsrikedom svänger hela tiden storyn runt oväntade hörn och som läsare har man ingen som helst aning vad som ska hända på nästa sida, samtidigt som man aldrig tappar greppet eller blir förvirrad. Storyn rör sig genom flera världar, bl.a. vår egen, och inte en enda alv eller orch i sikte. Istället har Pullman utgått från vår egen värld, men skruvat till det på helt oväntade sätt - vad sägs om själen som en följeslagare i form av ett djur, pansarbjörnar, skandinaviska häxklaner, ballongcowboys och mycket annat. His Dark Materials fick mig genast att glömma saknaden efter Sagan om Ringen-filmerna. Bra böcker är bra oavsett om de handlar om hippa singlar på Manhattan eller trollkarlar och alver på fantasyäventyr, och det här är bra böcker.

 

 

Månadens läsning: Don DeLillo: The Body Artist, P.J. O´Rourke: Parliament of Whores, Terry Pratchett: Bara Du Kan Rädda Mänskligheten, Philip Pullman: His Dark Materials, red. Belinda Olsson: De Missanpassade, Stefan Grudin: Snacka Om Dumheter, Margaret Atwood: Hur Man Gör En Man, Christopher Buckley: Little Green Men

 

Ur högtalarna: På det gamla goda 80-talet var jag rätt förtjust i ett band vid namn It Bites. Ett gäng musikaliskt svårplacerade britter som kläckte ur sig säregna, men helt lysande låtar. 80-talet tog ju som bekant slut, och så även It Bites. Men deras sångare/gitarrist/låtskrivare Francis Dunnery har fortsatt att producera musik. Mycket bra musik. Det låter fortfarande helt eget. Ena sekunden ambientsoul, den andra akustisk hårdrock, nästa listpop. Precis som med Bowie och DiLeva kan musiken bara beskrivas efter sin skapare. Francis Dunnery låter Francis Dunnery. Garanterat en artist att upptäcka, jag lovar...

 

I kölvattnet på kvinnliga singer/songwriterikoner som Sarah McLachlan och Tori Amos har det ju kommit en hel flodvåg av kopior som sätter sig bakom pianot och sjunger ut sin själ. Ni vet vilka jag menar, de är alltid med på soundtracken till Dawsons Creek och romantiska komedier. Nu låter jag kanske lite nedlåtande, vilket definitivt inte är meningen, för jag älskar de här artisterna, men det är alltid trist när det blir löpande band-produktion av något bra och allt flyter ihop till en suddig massa. Lyssna bara på soundtracket till typ Serendipity och försök gissa vem som gör vilken låt... Därför blev jag mycket glad när jag upptäckte Chantal Kreviazuk. Chantal rör sig i gränslandet mellan Tori Amos och Vanessa Carlton - säreget men inte svårtillgängligt. Jag ska fatta mig kort angående Chantals kvaliteter: hon är förjävla skitbra!!!!! Hennes tre plattor Under these rocks and stones, Colour moving and still samt senaste What if it all means something går varma nu när vintermörkret ligger tungt och Sarah McLachlans Afterglow kanske inte var så underbar som man hoppats på. Och låten This Year har blivit min signaturmelodi för 2004.

 

Månadens skivförvärv: Alanis Morissette: Found under the rug, Francis Dunnery: I left the band, Chantal Kreviazuk: Under these rocks and stones, Colour moving and still, What if it all means something, Peterix collection: vol. 59, Mauro Scocco: För kärleks skull - rariteter, b-sidor och samarbeten

 

Webbsidor: Snygg mörk digital konst samt en guldgruva för skräckfilmsälskare...

 

 

 

Citatet:
"You can´t trust any bugger further than you can throw him, and there´s nothing you can do about it, so let´s have a drink" - Didactylos

 

 

Paradis: Ibland ser man bilder av en plats och tänker "det där måste vara paradiset". Det hände när jag såg ett reportage om Evason spa i Hua Hin, Thailand. Vackert, varmt, stilla, mycket vatten, naturligt enkelt men ändå lyxigt - allt det jag drömmer om. Bilderna från Evason sitter nu uppe på väggen för att hjälpa drömmarna om värme så här i vintermörkret, och ambitionen är att jobba ihop till en julskolk där nästa december...

 

Bokcitatet:
"I really wonder whether all memories are the same or if some are "more important" than others. Like many people my age, I was exposed to extreme amounts of well-produced, high-quality information and entertainment from birth onward. The other day I saw a Shake 'n Bake TV commercial, one I had not seen in twenty years, and in a flash, the whole commercial came back to me, as though I had just seen it five minutes ago. So I guess my head is stuffed with an almost-endless series of corporation-sponsored consumer tableaux of various lengths. These "other" commercialized memories are all in my head, somewhere, and this is indeed worth considering.
What would it be like to have never had these commercialized images in my head? What if I had grown up in the past or in a non media culture? Would I still be "me"? Would my "personality" be different?
I think the unspoken agreement between us as a culture is that we're not supposed to consider the commercialized memories in our head as real, that real life consists of time spent away from TVs, magazines and theaters. But soon the planet will be entirely populated by people who have only known a world with TVs and computers. When this point arrives, will we still continue with pre-TV notions of identity? Probably not. Time continues on: Instead of buying blue Chairman Mao outfits, we shop at the Gap. Same thing. Everybody travles everywhere. "Place" is a joke.
And here's something we've all noticed: During power failures we sing songs, but the moment the electricity returns, we atomize.
I am choosing to live my life in a permanent power failure. I look at the screens and glossy pages and I don't let them become memories.
When I meet people, I imagine them in a world of darkness. The only lights that count are the sun, candles, the fireplace and the light inside of you, and if I seem strange to you at times, it's only because I'm switching off the power, trying to help us both, trying to see you and me as the people we really are."
ur Polaroids from the dead av Douglas Coupland

 

 

 

Film: Har svårt att förlåta mig själv för att jag missade att se den franska tecknade Trion från Belleville innan den försvann från biograferna. Rykten säger att den är av Pixar klass fast eurostyle. Hoppas att den kommer på DVD snart...

Sevärt på DVD-hyllan just nu är My little eye - en dokusåparysare som träffande beskrivits som en blandning mellan Big Brother och Blair Witch Project. Obehaglig och originell.

 

Filmrepliken : "You ever seen a vampire? Well first of all, they're not romantic. Its not like they are a bunch of fags fucking around seducing everyone in rented formal wear." - Jack Crow i Vampires

 

 

Månadens 10-lista: Fördelar med att vara man...

1. Ingen glor på ens bröst när man pratar
2. Man får skratta åt sina egna fisar
3. Man kan få välbetalda toppjobb trots att man inte är smartare än en normalstor hundkoja
4. Man får alltid orgasm
5. Man kan vara dövstum, lam, halvdöd, inmurad i en vägg och osynlig och ändå få uppmärksamhet
6. Istället för att slänga ut dyra pengar på terapi så behöver vi bara supa oss fulla och spöa någon när det gör ont i själen
7. Vi behöver inte slita på stämbanden (eller hörselgångarna) i onödan
8. Ingen blir särskilt förvånad eller förolämpad när vi glömmer att köpa presenter
9. Att bli kallad "hora" ses som en komplimang
10. Vår livsstil tar livet av oss så tidigt att vi inte nöter på pensionskassan

 

TV: Trots reprisvansinnet på SVT (det är nu så tätt mellan repriserna av Nilecity att det är lika bra att loopa serien kontinuerligt) går det att hitta lite nytt kul. Som t.ex. Simma lugnt Larry, fuskdoku som följer den lätt socialt handikappade Seinfeld-skaparen och George-förebilden Larry David när han bråkar sig igenom sin vardag. Som George x 50, om man nu pallar såna kvantiteter dysfunktionella människor, men väldigt kul i små doser.
Annars kan man zappa över till TV4 där allas vår Jan Guillou klampar omkring i Arns Rike och rotar kring Sveriges födelse. Sevärt av två anledningar: 1. det är ett välgjort och underhållande historieprogram med flera nya vinklar, 2. Jan Guillou är Jan Guillou, på gott och ont... Men 4:an måste sluta med att klippa och tonsätta alla sina program som om de vore Gladiatorerna, det blir humor av helt fel anledningar ibland.
Reprisfloden på SVT för trots allt med sig något gott. En röst i natten med nattradioprataren Jack Killian är inte bara underbar 80-tals retro utan en av de bästa serier som gjorts.

 

 

Upprop: Walts brorson Roy Disney har sagt upp sig från bolaget i protest mot det strikt ekonomiska synsätt som dragit iväg den klassiska animationsstudion från att vara ett kreativt fyrtorn till att bli en ultrakapitalistiskt styrd lågbudgetproducent av plastleksaker till Happy Meal. Roy har tagit strid och kräver VD:n Michael Eisners omedelbara avgång samt en återgång till de gamla Disneyvärderingarna. Mer info och protestlistor på SaveDisney.com

 

 

 

Livet på Peterix planet: Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt som jag gör (det här är ju min planet), och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...

 

Rysk rot

Steg 1 i revanschplanen för 2004 var att bli pigg igen efter höstens sjukdomsdvala. Kände att kroppen behövde ett hjälpande lyft och testade rysk rot.

Min attityd gentemot hälsokost är att drygt hälften är önsketänkande medan resten är genuina läkemedel från växtriket som använts med framgång i tusentals år. Problemet är att våra kroppar är så olika och reagerar sällan likvärdigt, framförallt min tycks följa helt egna naturlagar. Knepet ligger i att hitta det som funkar för ens egen kropp.
Mina personliga erfarenheter har lärt mig att t.ex. ta ginseng är som att ha en bataljon av korsriddare som övar svärdstrid i magen, kamomillte ger mig känslan av att ha elaka troll i njurarna och karoten passerar helt utan effekt. Kan Jang, däremot, har alltid hjälpt mig med mina förkylningar, och den verksamma beståndsdelen där är rysk rot.

Rysk rot är en s.k. adaptogen som är allmänt uppiggande och motverkar de skadliga fysiska effekterna av stress. Jag kände av effekten efter bara någon dag. Den "sjuka" känslan i kroppen försvann, jag blev piggare och jag blev …hmm, tröttare. Men inte så där sjuktrött som jag varit under hösten, utan mer sovtrött, som för att kroppen behövde återhämta och reparera sig själv. Har med lätthet sovit 10 - 12 timmar per natt, och vissa kvällar har jag suttit och gäspat redan vid halv tio. Vuxet…
Men man ska lyssna på kroppen. Den har alltid rätt.

Anyway, med lite ny pigghet i kroppen gick jag fram till skrivbordet för att börja röja i högarna som samlats. Tänkte öppna lite försiktigt för att inte förta mig, det dröjer nog än ett tag innan jag är tillbaks på 100%. Bara börja med att ta tag i det viktigaste och så där. Anade aldrig att det skulle hoppa fram helt oväntade saker bakom hörn som skulle sno tid och uppmärksamhet. Många bollar har oplanerat kastats upp och jag ser med spänning på var de ska landa, om de nu landar alls…

Började med något så otippat som ett barnboksmanus. Bonnier Carlsen hade utlyst en tävling, och både jag och Jenny slängde ihop varsitt bidrag för att öka vinstchanserna. Inte helt oväntat handlar båda om monster. Jag klarade mig dock hyfsat lindrigt undan som "bara" gjorde ett bildmanus till min - Jenny satt och ritade dag o natt på sin story. Blev som väntat en kamp mot klockan, men som alltid blev det klart precis i tid (lagen om kreativ produktion: arbetet tar hela den tillgängliga tiden, oavsett hur lång eller kort den är. Alltid!).

Tog sen itu med mitt och Mickes Hotellprojekt som länge tyngt mitt samvete. Det har tagit alldeles för lång tid och skrek verkligen efter att få lätta ankar från torrdockan. Vi slängde ihop ett presentationspaket så fort vi kunde, och började sen med det dryga skitjobbet att fiska efter ingångar och namn på TV-kanaler och produktionsbolag.
I såna här lägen skulle det sitta fint med en agent som gör det här tråkiga och sega detektiv- och säljjobbet. Att jaga folk bara för be dem snällt att titta på det man gjort är i min värld the ass end of the work. Hellre att någon som gillar att sälja får göra det. Men nu har vi ingen agent, så det var bara att börja rota i tv-djungeln själv. Ett omfattande jobb med många återvändsgränder, och vi har bara börjat…

Jag fick oväntat snabbt napp här på SVT i Malmö och grejade ett möte med Dan, en av projektledarna på Nöje. Han lovade att kika på vårt manus, men han informerade mig även om en grej som helt passerat förbi min radar.
SVT Malmö håller som bäst på att göra en slags svensk version av Saturday Night Live som ska heta Extra Allt och sändas senare i vår. Det mesta av materialet kommer från grupper som både skriver och framför, men det finns bitar som ska skrivas för ensemble och gästartist, och det verkar vara buffémetoden som gäller där. Självklart ska jag lägga upp mina rätter på det bordet i hopp om att någon får smak för dem. Dags att skriva lite nytt sketchmaterial…

En annan helt otippad grej var att tidningen Transportarbetaren hörde av sig och var intresserade av att köra min omanlighetsskola. I skrivande stund är ännu inget spikat, men det låter lovande, och jäkligt kul.
Överlag så får jag oförskämt mycket bra feedback på hela omanlighetsgrejen. Det ramlar ständigt in mail från helt okända människor som diggar den. Efter en kvarts presentation på en fest så fick jag frågan var man kunde köpa boken. Dags att börja agera som ett proffs och sätta fokus på det i mina ide-högar som har bäst potential. Skulle aldrig förlåta mig själv om en så bra ide rann ut i sanden bara för att jag brände iväg mitt krut på fel ställen.

Har slitit ordentligt med Strixmaterial också. Det kändes en smula mer motiverande nu när sidantal och arvode är tillbaks till det normala.

Just ja, har även lyckats med att reta upp moderata studentförbundets ordförande. Bara det en tung punkt i månadens cv :-)

Det har varit en januari till 95% bestående av jobb och sov. Till undantagen hör en väldigt snabb och intensiv stockholmstripp, en ny sköldpadda, en minisemester på några dagar bestående av filmfrossa och snask, och… that´s it.

Har funderat i termer på att bli mer fysiskt aktiv och göra en massa saker, dels för att det är kul & stimulerande och dels för att bli av med överskottet av kroppsfett som jag lyckats samla på mig. Det känns dock som två saker behöver avklaras först: 1 - att min kropp får sova sig till full form och 2 - att vintern sticker härifrån.

Tempen har varit på fel sida av 0 vid allt för många tillfällen, det är mörkt större delen av dygnet och snö har landat på marken flera gånger, även om den aldrig stannat mer än någon timme. Alla ärenden utanför dörren känns som tortyr. Den enda trösten är att resten av Sverige har det värre. Men det är en klen tröst. Mitt vinterhat ökar för varje år. Har önskat mer än en gång att jag kunnat krypa in hos Esme i terrariet och lagt mig under värmelampan.
Tror att Kalle sa det bäst:

 

 

Esme

Nästan bra precis en månad efter att Zenon försvann iväg till sköldpaddshimlen kände vi att det var dags att någon flyttade in i terrariet igen. Efter att ha omdesignat hela terrariet och gjort det mer sköldpaddsvänligt och helt sandfritt åkte vi ut till Tropikhuset för att se om det fanns någon där som ville följa med oss hem.

Hedersknyfflarna på T-huset hade ju lovat oss en ny sköldis free of charge. De svarta var slut, men i terrariet med greker kröp det omkring en bestämd liten sak med pigga ögon och stor aptit som fångade vår blick direkt. Utseendemässigt rätt lik Zenon, men en smula större. En timme senare bodde den lille rackaren hos oss.

Eftersom sköldpaddor struntar i könsroller och döljer sin biologi under skalet har vi återigen gissat kön. Eftersom Zenon blev en kille så fick det här bli en tjej, eller snarare en dam. Även om det inte kan skilja så mycket i ålder känns hon typ 300 år vuxnare än Zenon.

Efter ett snabbt namnklurande kom vi fram till att hon skulle heta Esme, efter Lancrehäxan granny Weatherwax i Terry Pratchetts Discworldböcker. Dels för att det låg bra i munnen och dels för att vår Esme delar en del karaktärsdrag med sin namne.

En del påstår att reptiler är prydnadsdjur. De har inte tagit sig tid att lära känna sina djur. Redan från första stund markerade Esme sin personlighet. I likhet med Zenon har hon de typiska sköldpaddsdragen att det inte finns något som heter hinder, att allt går att äta tills motsatsen är bevisad, varför vara rädd för något bara för att det är 500 gånger större än en själv? samt att paradiset är att sova frukost under en värmelampa. Men sen slutade likheterna…
Där Zenon var en småtokig och valpig babysköldis ständigt på nya våghalsiga upptåg, är Esme, i likhet med sin häxnamne, en respektabel dam med tonvis av värdighet och integritet som inte tramsar i onödan. Första dagarna gav hon oss såna blickar att vi inte vågade titta på henne av rädsla för att förolämpa henne. Men hon tinade sakta upp och nu är vi tydligen accepterade som husse & matte. Men bara genom sin blotta uppenbarelse talar hon tydligt om att det är hon som bestämmer i terrariet.

Esme har även en hel del andra saker för sig som inte Zenon pysslade med. Eftersom vi har gjort om terrariet så det har jord som bottensubstrat och är rejält kuperat så passade Esme genast på att gräva ned sig tills bara toppen av skalet syntes. Hon dricker rejält dagligen, äter allt vi serverar, gnager på kalkstenen, låter bli att ramla på rygg och verkar överlag ha en rejäl självbevarelsedrift. Stackars Zenon var nog lite för tokig för sitt eget bästa.

Det var lite nervöst att bli med sköldpadda igen. Tänk om den inte var lika charmig och cool och söt? Men Esme har snabbt motbevisat vår oro. Även om hon är en helt annan slags sköldis, och är betydligt mer svårflirtad, så har hon vunnit våra hjärtan och tar minst lika stor plats som Zenon gjorde. Det känns underbart att ha en sköldpadda i familjen igen.

Esme har naturligtvis redan fått ett eget fotoalbum.

 

 

Strix kick-off

Efter den surdeppiga, nedbantade lågbudgethösten har Nya SöndagsNisse Strix hostat upp sig igen. Det nya, större formatet hade smygpremiär redan innan jul, och nu ska tidningen stå på egna ben, ragga egna prenumeranter och distribueras via Pressbyrån å allt. För att fira den här nystarten bjöd Strixredaktionen/Ordfront på kick-off/fest.

Ville absolut inte missa tillfället att mingla och nätverka, så jag hoppade på ett tåg upp till Stockholm. Dessutom var det ett bra tillfälle för mig & Micke att träffas för att slutbearbeta Hotellet och dess säljstrategier.

Var ändå lite anti när jag åkte faktiskt. Var dödstrött och slutkörd av allt annat som hoppat fram bakom hörn under månaden. Dessutom lite småsnörflig. Ville helst bara sova några dagar. Det blev inte bättre av att det var snö och 15 grader kallt i Sthlm. Frös så jag skakade som en elefantdildo så fort jag klev av tåget. Yuck!

Började direkt med att dejta Micke och Maria L. över en fika på Malmen. Planen var att skrapa ihop hela det gamla DI-gänget, men det blev bara vi tre. Eftersom Maria var i samma säljsits som oss blev det en hel del taktiksnack och utbyte av erfarenheter.

Sen huttrade Micke & jag iväg till Ordfronts lokaler vid Mariatorget och lyckades bli först till festen. Det bjöds på vin, italiensk buffé, frågesport och en massa snack. Erik och Norrbohm var naturligtvis där, större delen av skribenterna (kul att få ansikten till namnen) och en del Ordfrontfolk, bl.a. VD:n Christina Hagman.

Lyckades med att inte prata tidningen under hela festen. Fastnade istället i konversationer om Alien, krig, omanlighetsskolan, bokomslag, grafisk design, andra Ordfrontpublikationer och naturligtvis föreningens ekonomi och hela Ljugoslavienartikeln spektaklet. Många intressanta saker som passerade hörselgångarna. Många ointressanta också.

Höll på att rasa ihop av trötthet under hela festen, men kom in i en andra andning mot slutet, så jag & Micke hängde på Erik & Mattias till Söders Hjärta för några glas till, och då blev det äntligen snack om tidningen. Många intressanta tankar och planer där med. Närmaste tiden kommer att bli intressant.
Vet inte om jag fick några svar på ens några av alla mina funderingar, men Erik nämnde ett mer skribent/materialorienterat möte senare, samt tätare telefonkontakt. Men jag fick åtminstone ett hum om olika tankar och kompassriktningar. Tror jag vet bättre hur jag ska förhålla mig till den här biten av mina uppdrag nu.

Jagade nattbussar i polarnatten, och jag hade både skavsår, is i ådrorna och huvudet fullt med John Blund-pulver innan vi tog oss hem till Micke i Sollentuna. Sov som om jag hade betalt för det, men telefonen brölade upp oss alldeles för tidigt.

Vi satt och klurade lite på säljstrategier och snackade lite hederlig ordinär skit innan jag tackade Micke för frukost, husrum och sällskap och drog vidare.

Åkte ut till TV4 och tog en fika med Tobbis. Han var nyss hemkommen från Thailand, smal och brunbränd, det aset… :-)
Det var fantastiskt roligt att se honom igen, och vi satt och gaggade ända tills mitt tåg skulle gå. Måste verkligen åka upp för lite social aktivitet snart. Värna vänskaran.

Längtade hem något så fruktansvärt. Det var längesen jag & Jenny var ifrån varann mer än några timmar, och det slet i hjärtat. Addera sen på baksmälla, utmattning, hunger och djupfrysning på det = ingen jättelycklig Peter.

Naturligtvis var det kaos och förseningar på Centralen. Allt var försenat, flockar av jobbiga människor överallt, höll på att hamna på fel tåg och plågades av tristess och längtan i väntan på att SJ skulle skaka fram min hemresa.

Kom hem skitsent drygt två timmar senare än väntat - trött, hungrig, frusen och apless. Bestämde mig på rak arm att ta några dagars semester, bara dröna, sova och göra onyttiga saker.
Men summa summarum så fick jag reda på en del nyttiga fakta om både Strix och andra saker, fick visa upp mitt ansikte för människor som jag kan ha nytta av att vara känd hos, hann gå igenom en del med Micke och fick träffa några saknade vänner. En helt okej resa trots obekvämligheterna.

 

2004

Lustigt nog så hör jag åsikter från flera håll att 2003 i bästa fall kan ses som ett mellanår, men för de flesta var ett riktigt skitår. Var det något astrologiskt? Var det året när universum inte orkade stiga upp? Eller använde vi vårt kollektiva undermedvetna till att gemensamt sunka ihop?

Men nu är 2003 över.

Har utsett en theme song för 2004. Chantal Kreviazuks This Year beskriver precis den revanschlusta och genombrottshunger (förutom kärleksbiten då, som är trygg, stabil och underbar sen länge) som genomsyrar mitt system efter fiaskot 2003. Dessutom är det en riktigt bra låt…

This year is gonna be incredible
This year is gonna be the one
All the planets are lining up for me
This year, I'm gonna have fun
This year, I'll paint my masterpiece
This year, I'll be recognized
I can feel that I'll fall in love for real
This year
This year
January, I'll learn to fly
February, love's gonna find me
March, April, May
I'll get carried away
Oh, oh - Oh, oh
This year, I'll reach that pinnacle
This year, I'll get to the top
People'll realize where she got that energy
This year, I'm never gonna stop
Ah, just watch me now
This year
This year
This year

 

Peterix tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Annie Proulx ligger ju bakom boken som blev filmen Sjöfartsnytt. Hon har även skrivit Close Range - Wyoming Stories - en samling noveller som alla utspelar sig i Proulx hemstat Wyoming, USA:s mest glest befolkade stat, typ deras motsvarighet till Jokkmokk. Historierna är därefter. Svärta och skruvad vardagstragik bland rancher och boskap. I Close Range möter vi bl.a. misslyckade rodeoryttare, människoätande hästar, ett dramatiserat cv, talande traktorer och ett par homosexuella cowboys dömda kärlek. Det här är not so wild west möter David Lynch. En av de starkaste och mest originella novellsamlingar jag någonsin läst.

 

 

Månadens läsning: Joe R. Lansdale: Mucho Mojo, Bram Stoker: Dracula, Antologi: Men on Men, Annie Proulx: Close Range - Wyoming Stories, Carl-Johan Vallgren: Den Vidunderliga Kärlekens Historia, William Gibson: All Tomorrows Parties

 

Ur högtalarna: Det har länge glunkats om att Foo Fighters frontmannen Dave Grohl pysslat med något eget, halvhemligt projekt vid sidan om. Så kom nu Probot och vi fick ett ordentligt svar på vad Grohl lekt med på fritiden. Ironiskt nog gör han en hyllning till just den musik som hans gamla band Nirvana var med och, om inte dödade, så åtminstone kickade långt bort från rampljuset. Probot är en tribute/revival av 80-talets trash/speed/deathmetal. Grohl lirar i stort sett allt själv, men har tagit in andra till sången. Bland gästartisterna återfinns legender som t.ex. Lemmy, Cronos och King Diamond. Jag tar av mig hatten, ...och headbangar så att öronvaxet flyger till Kina. Dave Grohl har med Probot inte bara bett om ursäkt för grungen - han har gjort en metalklassiker som kommer att dåna ur högtalare världen över i evinnerliga tider. Ösigare och tyngre än så här blir det inte. ROCK!

 

Månadens skivförvärv: Peterix metal collection: vol. 25, Sade: De luxe, LOK: Sunkblästerdisco, Peterix collection: vol. 60 - 61, Mauro Scocco: La dolce vita/Vilse promo-CDS, Eric Gadd: Life support, Probot: Probot

 

Webbsidor: Snyggaste, sötaste, monstrigaste, coolaste och bästa e-vykorten för alla tillfällen hittar ni på JennyHolmlund.com. Skicka ett till någon du gillar (eller hatar) redan genast.

Rädda en plätt svensk urskog genom att bara klicka lite på www.ettklickforskogen.se

 

 

 

Citatet:
"Those who dream by day are cognizant of many things which escape those who dream only by night" - Edgar Allan Poe

 

 

Meningsbyggnad: Israels regering har tydligen starka armar (kan nog behövas om man ska bygga 70 mil mur). Läst i ett TT telegram:

"Riksdagsledamoten Gustav Fridolin (mp), som på nyårsaftonen greps av israelisk militär på Västbanken, slängdes på nyårsdagen ut ur Israel av landets regering. Han beräknas landa i Sverige på fredagseftermiddagen."

 

 

Bokcitatet:
"Anyway, I thought I´d observe the 1988 presidential race and then go to Washington for the first six months of the new administration, learn about everything there is to know about government and write a book. /…/ I´m not sure I learned anything except that giving money and power to government is like giving whiskey and car keys to teenage boys"
ur Parliament of Whores av P.J. O´Rourke

 

 

 

Film: Slå upp bioannonserna och kolla in Lost In Translation. Toppbetyg överlag och superlativen klättrar över ryggen på varandra när recensenterna försöker bräcka varann i hyllningarna. Jag kan bara säga: believe the hype! Den är verkligen så bra. Sitt inte bara där och slöläs på min sajt - gå genast och se den och bli lycklig!!!!

 

 

Filmrepliken : "If you find yourself alone, riding through green fields with the sun on your face, do not be troubled, for you are in Elysium, and are already dead." - Maximus Decimus Meridius i Gladiator

 

 

Månadens 10-lista: Fågelinfluensa och grisaids, djursjukdomarna blir allt fler och hotar även oss människor. Här är en lista på djursjukdomar att se upp med...

1. Musarm
2. Kattmanodepression
3. Vinterkväksjuka (från grodor)
4. Ko-borderline
5. Huggormsmytomani
6. Sköldpaddsbråck
7. Elefantflatulens
8. Strutsförträngning
9. Undulatsnuva
10. Daggmaskspersonlighetsklyvning

 

TV: Två nya ansikten på TV4 har ryckt upp två program på nedgång. Parlamentet har hoppat upp några snäpp igen efter att Schyffert lämnat över programledarstolen till Anders S. Nilsson, som har fattat att programledaren är straight man och gästerna roliga - inte tvärtom. Den andra boosten kommer från ingen mindre än Mauro Scocco som nu mer kan ses som urkul sidekick & DJ varje fredag på Sen kväll med Luuk. Och helt plötsligt blev även det programmet roligt igen. Om de nu bara kickar ut katastrofen Tim Hibbins & Sasha så går det nog att se ett helt SkmL utan att byta kanal.
SVT har gjort några genidrag trots sin dåliga ledning och ekonomi. Ett är att med Ensam på scen köra riktigt bra stand-up liveshower på fredagarna med de största & bästa som t.ex. Eddie Izzard, Denis Leary och Ellen DeGeneres. Ett annat är den hittills lysande miniserien Angels in America. Sen kan jag, trots att det alltid varit min favoritanalogi för hur tråkigt någonting kan bli, inte låta bli att imponeras över kvaliteten på UR:s program, helst det hyperintressanta hjärnprogrammet Människans Medvetande som spöar skiten ur det mesta på Discovery.
Och sen är ju äntligen C.S.I. tillbaks med nya avsnitt på femman…

 

 

Matlagning: Tänkt att panera någonting? Testa att panera med ostbågssmulor. Garanterat en smak-kick. Vid första försöket i vårt kök gav det t.o.m. smak åt såna meningslösheter som aubergine och zuccini. (tack för tipset Rikard!)

 

 

 

Livet på Peterix planet: Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt som jag gör (det här är ju min planet), och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...

 

Exorcism

Februari var ingen bra månad. Kändes mer 2003 än nystart och revansch. Ingen inspiration, ingen ork, ingen framåtrörelse, ingen sol, ingen värme, och framförallt inga pengar.

Det började bra med vårvarning på nästan 10 plusgrader. Promenerade och planerade och kände mig produktiv, energisk och igång. På väg.
Men det höll bara några dagar så blev det grått, kallt och trist, och all min energi försvann utom synhåll. Det var som om John Blund lagt en bombmatta över just mig. Inte nog med att jag tappade orken, har dessutom haft kronisk huvudvärk i nästan en månad, som om en osynlig hand haft min hjärna som stressklämboll.

Lurade till mig en läkartid (eftersom vårdcentralerna bara tar emot om man fått ett spjut genom magen, delvis brunnit upp eller fått huvudet överkört av en stridsvagn, är mitt råd att ljuga om och överdriva sina symtom, jag vet att det inte är ärligt, men det var de som började…) eftersom jag misstänkte att jag fått något skräp i kroppen. Har aldrig känt av stress i huvudet förr.
Naturligtvis hittade de inte någon mätbar krasslighet den här gången heller. Jag hade verkligen hoppats på att det skulle vara något virus eller någon infektion som det bara skulle vara att ta lite antibiotika emot för att bli bra igen, men mina symtom avfärdades som spänningshuvudvärk, och det enda som verkar finnas kvar att bota är mitt eget inre.

Min spontana känsla var att bli …inte direkt förbannad, eftersom jag är rätt kass på att bli förbannad, men någonting åt det hållet, typ driven irritation. Det känns som om jag hålls gisslan av min egen kropp - på instruktioner av mig själv. Och dessutom har vant mig vid det.

Så länge jag har ork som ett snigelfoster och bara blir tröttare, fetare, blekare och mindre kreativ/produktiv kommer jag i bästa fall att stå still på samma plats, men förmodligen börja gå krabbgång tills jag hamnar bakom kassan på Hemköp. Det håller inte.

Vad det än är som suger musten ur mig och lägger krokben för allt det jag vill så måste det exorceras. Håglöshetens demoner ska fördrivas. Energivampyrerna få en träpåle genom hjärtat. Jag ska styra vad som händer i mitt liv - inte min trötthet. Jag vet i skrivande stund inte exakt hur det ska gå till, men att ha bestämt sig för det är en jävligt bra början.
Funderar på något i stil med samma metod som för att undvika att plågas av mygg - helt enkelt strunta i dem.
Sen var det väldigt uppiggande bara att bli förbannad på sig själv. Nu ska jag fanimig få fason på mig själv…

En klar spark i den mentala njuren har förmodligen den ekonomiska situationen varit. Fler inkommande räkningar än utgående fakturor har rensat vår kassa och det har bara funnits slantar till det allra nödvändigaste, och knappt det.

Det finns inget så deprimerande som att ha sämre ekonomi vid 35 års ålder än man hade i högstadiet. Det finns inget tillfälle när man vill ha saker så mycket som när man inte har råd med dem. Allt man ser i skyltfönster och butiker skriker "Köp mig!" så att öronen fladdrar. Man är aldrig så medveten om hur mycket kul det finns att göra som när man inte har pengarna att göra det.
Att vara pank är som att gå omkring i tvångströja - långt ifrån dödligt men otroligt frustrerande. Kan mycket väl vara fattighetsfrustrationen som klämt åt skallen på mig.

För att råda bot på eländet så har vi börjat granska oss själva som företag. Vi åkte t.o.m. ut till Äspö för att ha en minikonferens med oss själva och renodla affärside, strategier osv. Det gick ju sådär med Molly, middagar och vin som norpade vår tid. Men vi jobbar hårt på det. Nu ska vi sätta upp strukturer & scheman, förtydliga målsättningar, utvärdera insatser och allt det där. Om inte annat har jag lärt mig hela företagsfloskelterminologin :-)

Så mycket det inre livet. Nu till det yttre.
En del av alla uppkastade bollar har faktiskt landat.
Tidningen Transportarbetaren köpte en omanlighets-text av mig, och jag hoppas att det blir något återkommande.

Fick en del satirgrejer publicerade i tidningen Avsikter. Bara ära och inga pengar, men sånt kan man ju kosta på sig ibland, helst om materialet redan är skrivet. Sen är det alltid kul att trängas mellan pärmarna med namn som Göran Greider och Robert Nyberg.
Det lustiga är att redaktionen för Avsikter utgick från samma manus som jag skickat in till Strix, men valde bara texter som Blix nobbade. Smaken är som…

Ny Strixdeadline dök upp innan bläcket hunnit torka på den förra kändes det som. Dessutom under en period när mitt huvud och inre batteri var helt tomt. Det blev många timmar av apatiskt och frustrerat stirrande på skärmen för att ens få ur mig en handfull halvdana texter. Nu vet jag hur en tom kaviartub känner sig…

Lyckades stänka in hotellet även till Jarowskij för bedömning, men efter en titt på några avsnitt så tyckte de att det iofs var roligt och hade potential, men saknade kontakt med det "allmänmänskliga". Blev inte särskilt förvånad och tog det istället som beröm eftersom jag aldrig satt mig för att göra trygga familjekomedier om vardagsföreteelser. Men någon deal blev det som sagt tyvärr inte.
Samma sak med SVT. Vår kontakt där tyckte att det var kul men att det inte passade in i deras uppdrag.
Det verkar som om vi har skrivit något som anses vara kul men som inte går att göra tv av…

Däremot fick jag sålt manus till Extra Allt. Tyvärr lär det nog dröja innan de pengarna syns till eftersom det inte sänds förrän senare i vår. Nåja, alltid kul att få med grejer i tv.

På tal om Extra Allt så ska det även dras igång en klubbvariant av tv-programmet på Chokladfabriken här i Malmö.
Susanna D. är en av producenterna och ville släpa med mig i den fasta ensemblen. Något som skulle ge mig en hel del att göra under hela våren, utan pröjs.

Gjorde en snabb ekvation i huvudet: en komediklubb är lite som den söta hundvalpen i fönstret - den är hemskt bedårande och på gränsen till oemotståndligt och man vill bara ta med den hem, men man vet ju så väl att det inte finns plats för den. Det skulle garanterat vara skitkul att jobba med klubben under våren - skriva, regissera, fixa och uppträda - men med tanke på att jag i nuläget knappt orkar få ihop mina betalda jobb, och att vi knappt kan äta varmt grus om vi tjänar en enda spänn mindre, så måste jag fokusera på att endast göra saker som ger betalt. Hårt men sant.

Har ändå slängt ut en tentakel i klubben. Ska eventuellt köra en kortkort scenversion av mina satirtexter. Det kräver minimalt med extraarbete och skulle nog kunna vara en kick. Vi får se vad det blir av det…

Esme har sänkt garden och är nu mer en riktig charmpadda. Äter som en trimmad gräsklippare (även våra fingrar ligger risigt till ibland, och hon försökte ta ett nafs av stereon när hon gick förbi den), får tokfnatt när vi ger henne frukt, tar små promenader på golvet när hon är rastlös, låter sig klias under hakan och ger oss betydligt mindre stränga blickar nu. Vi kommer att få ett bra liv tillsammans med Esme, hon är en toppensköldis. Dessutom en sköldis som verkar ha kläm på hur man håller sig vid liv.

Kontakten med både Tobbis och Conny (trots att den ena häckar i Sthlm och den andra i Umeå) har av någon anledning ökat rejält, om än huvudsakligen via mail. Vilket både värmer, och får mig att sakna dem ännu mer. Så fort det blir fason på vår cash flow igen är det hög tid för några sociala resor.

På alla hjärtans dag var jag & Jenny och såg den omtalade föreställningen Malmöiter på Intiman. Intressant och välspelad även om förpackning och innehåll skilde sig en hel del. Den handlade mer om integration än om Malmöiter, och det är ju iofs intressant (och mer än välbehövligt med tanke på vad rasistnötterna i Skånepartiet kläcker ur sig på daglig basis), men jag har redan jobbat med invandrarfrågor och gick dit för att se något som handlade om Malmö. Jag är ju också invandrare här och vill veta mer om kultur & struktur i staden.

Ett av mina absoluta favvoband - Soilwork - har hittat hem till Sverige för tillfället och gjorde en spelning på KB. Självklart var jag där.
Det var så svartklätt där inne att man behövde ledarhund, och bartendern trackade mig när jag beställde något så ometal som mandarincider.
Genomled två mediokra förband. Det första, som jag tror hette Fellow Trashers Constructdead, hade trampat ned sig så djupt i klichéträsket att det gränsade till parodi. För någon som mig som växte upp med Venom och Mercyful Fate för 20 år sen så känns det lite fånigt när någon gör ett magert plagiat idag. Det andra bandet, The Forsaken, hade däremot betydligt mer kött på benen, även om de blev lite tjatiga i längden.
Var nästan less på all speed/trash/death innan Soilwork gick på, och undrade stilla om jag skulle återfå entusiasmen. Det fick jag.
När de stänkte iväg Figure Number Five rakt i ansiktet på mig som en 90-kilos oxfilé studsade jag upp och stod snart och headbangade med de andra framme vid scenen som om jag hade starksenap i rumpan. Hela konserten var som att stå bakom utblåset till ett JAS.
Precis som jag misstänkte är Soilwork bättre på platta än live. De tappade både fetma och nyanser, men visst fan var det bra. Enligt mina öron finns det få band idag som kan kombinera råbetongös med melodier som just Soilwork. Roligt också att se en trashare med slips på scenen. Way to go Speed!
Det var lite för kort och jag saknade flera favvolåtar, men det hindrade mig inte från att ha ett stort fett leende, ont i nacken och pip i öronen som ett helt muskollektiv flyttat in i hörselgången efter giget. Soilwork rules!

Nästa månad passerar ingen mindre än Fish stan.
I´ll be there…

 

Peterix tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Neal Stephensons eminenta cyberroman Snow Crash räknas som en genreklassiker tillsammans med Neuromancer och Jennifer Government. Har allt som cyber punk ska ha: hackers, dystopisk framtidsskildring, Matrix-liknande datauniversum, men även en oväntad och välkommen kryddning av filosofisk lingvistik och religion, framförallt sumeriska myter. Klart läsvärd.

 

 

Månadens läsning: Jonathan Lethem: Gun, With Occasional Music, Melinda Haynes: Chalktown, Terry Pratchett: Levande Musik, Neal Stephenson: Snow Crash, Thomas Johansson & Jari Kuosmanen (red): Manlighetens Många Ansikten, Michael Drosnin: Bibelkoden

 

 

Ur högtalarna: Jag gillar att upptäcka saker. Mest gillar jag att upptäcka saker där jag minst av allt anar dem. Mina öron har länge hungrat efter något som kan ersätta Alanis (som nu mer gör tråkiga saker) och Dalbello (som nu mer inte gör någonting alls). Jag blev inte så lite förvånad över att hitta ersättningen här hemma i Sverige. Lizette von Panajott är en dynamitpärla till sångerska och låtskriverska som mycket välbehövligt fyller ett urgammalt tomrum i musikSverige. Hennes egna band Lizette & beskrivs träffande av skivbolaget som en blandning mellan Tori Amos och Nine Inch Nails, och är bland det fräschaste jag hört på länge. Riktigt bra. Lizette återfinns även i det progressiva bandet Spektrum. Jag har inte hört så mycket av dem, men det lilla som nått mina öron lät bra. Härligt att det händer mer än bara schlagerfestival och Fame Factory i det här landet...

 

 

Månadens skivförvärv: Ratata: Live i Hunnebostrand 23/7 -87, Skunk Anansie: Black skin sexuality, Amanda Marshall: Song instead of a kiss, Lizette &: This is

 

Webbsidor: Fantastiskt snygga bilder tagna av svenska fotografer på Fotosidan.

Tja, varför inte... - Sveriges 69 osexigaste...

 

 

 

Citatet:
"Remember, the key to improving people´s lives is to get them to do less, not more" - Captain RibMan

 

 

Logotyp: Björn Axén må vara en svensk frisörlegend med flera salonger och en egen produktlinje, men vem har utvecklat logotypen? Kolla - den ser ju ut som en dildo fastklämd mellan två ventilationstrummor...

 

 

 

Bokcitatet:
"Now although Zimm was never again to be the chemical dustbin he had been when he truly did live in hell (in fact after Vietnam he had given up everything but the odd toot on a bong), the basis of his theory had stayed with Zimmerman ever since. Life was mainly a bummer, so it was best to keep your head somewhere else; invent your own more palatable reality. For Zimm this needed to be nothing more complex than a glass of home-brew, a little grass and a good comic. It didn't matter how often he had read it. None the less, he never forgot what he had learnt in war: the time to get it together was when there was trouble. Now there was clearly trouble and Zimmerman had returned to earth to meet it"
ur STARK av Ben Elton

 

 

 

Film: På videohyllan: The Eye. Asien regerar när det kommer till skräck. Här är det 6:e sinnet-konceptet som omvandlats och fått Ring/Dark Water-stämning. Creeeeeeeepy och välgjord. Redan en klassiker...

 

 

 

Filmrepliken : "I loved Al Lipshitz more than I could say. He was a real artistic type, a painter. He was always trying to find himself. He'd go out every night looking for himself. And on the way, he found Ruth. Gladys. Rosemary. And Irving. I guess you could say we broke up because of artistic differences. He saw himself as alive. And I saw him dead!" - Mona i Chicago

 

 

Månadens 10-lista: Vårtecken...

1. A-lagarna & uteliggarna flyttar ut ur trappuppgången
2. Hallmattan blir patinerad av upptinat hundbajs som fastnat under skosulorna
3. Stelkrampsspruta efter att ha blivit attackerad och biten av en våryster pitbull
4. Blåskatarr efter att ha blivit övertalad att det är läge att hänga på uteserveringar redan i mitten av mars
5. Förortsgänget som snor ens mobil har dressat ned till solglasögon och t-shirt
6. Snorvalpar lånar pappas bil, cabbar ner och kör E-type på bilstereon så att det hörs till Somalia
7. Man behöver inte amputera tårna efter att man somnat i ett dike på väg hem från krogen
8. När tjejerna tar av sig dunjackorna ökar den kollektiva testosteronnivån i landet så att det börjar växa skägg på tapeterna
9. Fräknarna gör att det maligna melanomet inte syns så mycket
10. Man köper 500-literstunnor allergimedel på bulk tillsammans med grannarna

 

TV: Den 16:e april är det premiär för SVT:s nya humorsatsning Extra Allt. En komedicocktail i SNL-anda. Kolla gärna in, om inte annat för att undertecknad har lite material med.

 

 

Kamera: Efter att ha haft min Canon IXUS 400 i någon månad nu kan jag bara brista ut i lovsång. Digitalkameror är världens bästa uppfinning. Det bästa sättet att få bra bilder är att fota mycket, stänk iväg 10 - 15 försök på samma motiv och du får åtminstone en bra bild. Det gick aldrig med de gamla kamerorna med filmrullar, i varje fall om man inte var miljonär. Lägg sen till en rejäl hög med praktiska & smarta funktioner, att man kan se resultatet direkt och att det bara är att tanka över bilder rätt in i Photoshop för tillfräschning, och fotograferandet blir ett rent nöje. T.o.m. en klåpare som jag kan få hyfsade resultat, kolla bara här, här och här.

 

 

 

Livet på Peterix planet: Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt som jag gör (det här är ju min planet), och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...

 

Meningitis(?) & tinnitus

Har klurat lite på det där hur man blir när man blir gammal nog att hamna på hem. Hur kommer man att klä sig? Vad pratar man om? Vad lyssnar man på?
Dagens pensionärer verkar ju vara rörande överens om stil och musik - Lasse Berghagen, Loket och grå/brunt ylle.
Dagens generationer, däremot, byter ju radikalt riktning var 5:e minut. Född i juni eller oktober samma år räcker för att skapa en generationsklyfta. Och varje generation har sina fraktioner och subkulturer. Jag inbillar mig inte att de kommer att slätas ut bara för att man når livets höst.

Som jag ser det kommer det att bli gängbildningar på vårdhemmen. Jag och mina homeboys kommer att ockupera stereon och köra Judas Priest så högt som hörapparaten pallar, och spöa alla som försöker sticka mellan med Britney Spears eller 50 Cent. Skatepunkarna kommer att hamna i rullator-slaggis med gotharna eller hip-hopparna, medan Dungeons & Dragons-nördarna håller sig undan tillsammans med hackarna. Det enda som kommer att förena oss är hatet mot Lasse Berghagen, Loket och grå/brunt ylle.

Om det blir som de säger att man går tillbaks till sin ungdom när man börjar bli senil antar jag att mitt och mina polares snack kommer att kretsa kring hur fett det är med dubbla baskaggar, hur full man blir på Southern Comfort, serietidningar, gitarrsträngar, legendariska efterfester med Eldslukers, tv-spel, Alien-filmer, hur det var att hänga på Gazette (legendarisk nattklubb i Luleå på 80-talet, ett slags Norrbottens Studio 54, i den mån man kan använda de två orden i samma liknelse...) och andra essentiella filosofiska spörsmål.
En sak är jävligt säker: jag kommer aldrig, aldrig, aldrig, aldrig att prata sjukdomar. Det som annars verkar vara konversationsämnet no 1 när man passerar 65. Been there - done that. Jag har fyllt min kvot med krämpor. Jag är så dyngless på ämnet att bara min leda är en sjukdom i sig.

Mina huvudkrämpor blev inte bättre under mars, utan läste upp sina betyg och fick det att kännas som om min hjärna var strl 52 och mitt kranium strl 36, samt att det kändes som om en läskburk var inopererad i nacken. Dessutom drabbades jag av tinnitus - det piper konstant i öronen, och det är faktiskt bland det värsta. Jag märker det inte så mycket på dagen, men när det blir tyst på kvällen hörs det tydligt, och skiten väcker mig varje morgon.
Jag hatar väckarklockor. Verkligen hatar dem. En av livets största höjdpunkter är att få vakna av sig själv, tyst, sakta, skönt och utvilad. En av de största motiven bakom att bli frilans var att få slippa väckarklockor. Nu har jag en väckarklocka inmonterad i skallen - och den går inte att slå av!

Det här i kombination med att jag varit lika energisk som en bakfull sengångare som somnat i en sirapsfabrik gjorde att det var hög tid att pallra sig iväg till doktorn igen.
Min egna diagnos var hjärnhinneinflammation. Precis de symtomen och vanligt efter vattkoppor. Men min läkare var inte lika säker. Hon kikade på mig och min sjukdomshistoria, och utgick från att mina krämpor var psykosomatiska.

För mig kvittar det om det är virus eller stressrelaterat, bara jag blir av med skiten och blir mig själv igen. Jag kan det här nu. Jag vill byta kanal och se något annat. Men min läkare hade en del högintressanta saker att säga.
När man får ett utbrändhetsåterfall som jag fick förra året så kräver det större åtgärder än när det sker första gången. Första svängen handlar det om minst ett halvårs behandling, andra svängen minst två års. Två år! TVÅ ÅR! Vad fick jag förra året av den där urblåsta klåparen som inte ens kunde skriva rätt på mina papper - piller för fem månader och en massa gnäll om hur dyrt det är med medicin och sjukskrivningar och ett 'ring inte mig så ringer inte jag dig'. Inte konstigt att jag mår piss nu. Jag hade lika gärna kunnat gå till en VVS-montör med min kropp…

Den här läkaren verkar dock både ha hjärna och hjärta. I det här läget behövs kraftigare saker än mental exorcism och rysk rot. Hon tog mig ur tjänst med omedelbar verkan, skrev ut en årsförbrukning av gamla beprövade Fontex (enligt henne var det jag fick av klåparen förra året skitpiller) och vill kolla mig igen om en månad.
Höll på att ramla av stolen av all omtanke och professionalism.

Det här innebär naturligtvis att min nystart för 2004 kommit av sig en smula. Eller inte. Att få ordning på kropp & själ är ett rätt grundläggande krav för att styra upp resten av livet. Och gudarna ska veta att jag är så oerhört, fantastiskt, gigantiskt, rejält, enormt skitjävlasuperdyngless på min dåliga hälsa att jag håller på att somna av tristess bara jag skriver det här. Jag förstår nu precis hur Ulf Schenkmanis känner sig när folk mellan 90 och döden ringer in för att prata diabetes, kärlkramp och tandtroll i prostatan. Men det här är något som måste klaras av innan jag kan sätta fokus på något annat. Steg 1, utan möjlighet till genvägar…

I skrivande stund har varken medicin eller vila hunnit kicka in. Vissa dagar känns det okej medan andra är som att ha huvudet fyllt med gammalt bly och fötterna fastgjutna i ett albanskt stålverk. Men jag räknar med att börja bli människa igen under april, även om det kommer att dröja månader, om inte år, att komma tillbaks till grundinställningen för Peter…

Mot alla odds så har det även funnits ett liv som inte handlat om krämpor. Husvaktande i Gislöv, Fishkonsert, klubbpremiär och naturligtvis jobb.

Jag & Jenny har upptäckt hur oeffektivt och ostrukturerat vi arbetar. En av de stora fällorna med att vara sin egen är att bara jobba med det som dinglar precis framför näsan. Man tappar helheten och översikten, vet inte vad man har gjort eller vad man har framför sig. Projekten grötar ihop sig till en suddig dimma och man betar av det mest akuta och står och stampar på samma ställe. Och värst av allt (i varje fall för mig) är att man aldrig kan slappna av riktigt och vara ledig för att man inte riktigt vet vad man har gjort eller hur mycket som är kvar.

Lösningen på det här är så enkel att jag nästan skäms över att inte ha använt mig av det förr - ett schema.

Först gör man en större översikt och prioriterar de jobb som faktiskt ger något, sen applicerar man de prioriteringarna på ett veckoschema. Man stiger upp, tittar på sitt schema och gör det som står, och - voila! - så vet man vad man har gjort och vad man har kvar. Arbetet blir mätbart och konkret. Så lite behövs för att spika upp ett staket mellan arbete och fritid.

En utvärdering i samband med veckoplaneringen rekommenderas, annars blir schemat lätt budord som piskar en när man inte hinner med. Man ska jobba efter sin förmåga - inte efter sina mål. Tro mig, jag är flerfaldigt utbränd och vet vad jag pratar om… :-)

Nu har mina veckoscheman under mars huvudsakligen bara haft punkten "Sjukskriven" på sig. Enda vettiga jobbet jag fått gjort är Strixmaterial, och en webbplats åt Jenny & C:o´s serieutställning i Smyge.
Men hela poängen med en struktur är uppnådd, och snart ska jag väl kunna skriva in mer lukrativa uppgifter i mitt schema.

Hotellprojektet har nu sänts iväg till SVT Drama respektive Fiktion. Hur länge det kommer att samla damm där återstår att se, men hellre det på Daniel Alfredsons & Magdalena Jangards skrivbord än på mitt och Mickes…

På tal om Micke så kom han ner till Malmö för att köra ett gig på MACK och hålla oss sällskap i ett dygn. Det var faktiskt första gången jag såg honom köra stand up, och det gick hur bra som helst. Ett relativt publikfyllt la Couronne skrattade gott. Sen satt vi uppe sent och snackade skit innan han fick krascha på vårt köksgolv.
Kul att ha honom här. Hoppas att han får fler gig i Malmö.

Klubb Extra Allt körde igång sina humorkvällar på Chokladfabriken. Vi var där med svärfar & Idha + några till. Det var fler kända ansikten där på premiären än på en släktträff, mycket kram, handskak och 'Tjena, läget'. Lena Frisk var gästartist, Agnes & Cecilia körde sin tyska joddelduo Die Beide Heidi och akterna snurrade på friskt mellan de tre scenerna. Hur roligt det faktiskt var verkar vara en personlig upplevelse - vissa hade kul åt sketcherna, andra inte. Men gå gärna dit om ni har en ledig fredagskväll och befinner er i Malmö - det är inte ofta man får se livehumor av det här formatet på svenska scener.
Ska bli intressant att se hur TV-versionen blir…

Lustigt nog så kände jag inte hur det började pirra 'Åh, jag måste vara med och leka!' som det brukar när jag ser live-underhållning. Men i mitt nuvarande hälsoläge så finns det inte så mycket energi över för lek. Klubben får vara den här gången...

Jenny fyllde 34 och halva släkten kom på samma gång. Att anordna födelsedagsfika i vårt kök är som att klämma in ett basketlag i en kattlåda, men det gick. Resten av firandet gick i low key med löjromstoast, skumpa, godis och Finding Nemo på DVD.

Våren har börjat visa sig. Fortfarande en del ruggiga dagar, men i skrivande stund i månadsskiftet har det börjat likna vårväder, sol och minst 10 plus. Med lite tur kan den uthärdliga tiden av året och min förmåga att stå på benen synka ihop sig. Behöver verkligen lite sol på nosen, och en massa motion.

Det får bli lite mer action i april istället…

 

En vecka vid havet

Ett av de bästa symbiosavtal vi har är när vi passar svärfars hus & djur när de reser bort. Och vi behövde verkligen ett miljöombyte, så vi packade ned kläder, böcker och Esme och åkte ut till Gislöv för en vecka vid havet.

Havet är visserligen mycket trevligare under den varma delen av året. Ljuset var mycket vackert, och jag fotade en hel del, men kylan gick rakt in i ryggmärgen så strandpromenaderna blev mer tortyr än mys. Tack o lov så finns det nu mer även en vedeldad kamin i huset, så våra frusna rumpor satt rätt ofta i närheten av den.

Hästarna var borta på vinterbete, så vi behövde "bara" sköta blommorna, grodan och Saga. Saga missade inte en chans att lägga sig på rygg för ett ordentligt klimys.

Vi upptäckte fler fördelar med huset som vi inte tänkt på tidigare. En var att det gick att gå mer än två steg i samma riktning utan att gå in i något. Kom på mig själv med att bara gå fram & tillbaks med lååååååånga steg genom rummen och bara njuta av att kunna sträcka på benen. Antar att vi har nått smärtgränsen för hur länge det går att stå ut på våra 42 kvadrat. Att komma hem var som att knö in sig i en tändsticksask.
Öste dessutom på stereon så att musiken blåste på som en styv kuling. Något som är omöjligt i lägenheten, där det är så lyhört att man hör grannens kvalster fisa.
Nu är det hög tid att flytta…

Hade gjort upp planer på saker som skulle göras, böcker som skulle läsas, texter som skulle skrivas, men det blev inte mycket av det. Tiden rann iväg som uppstressat kvicksilver och veckan kändes som en halv helg. Men lyckades i alla fall lägga grunden för den schemastruktur i arbetet som är i användning nu. Övrig tid försvann väl till att vifta med benen, klia katt, frysa på stranden, hitta något trevligt att dricka i vin- & spritkällaren och mysa framför brasan.

Upptäckte två andra saker som inte var lika trevliga.
Hittade en våg och vägde mig för första gången sen jag flyttade till Malmö. Vågen och jag skrek i kör. Upptäckte att jag ligger bra precis 20 kg över min matchvikt. Så fet har jag aldrig varit någonsin förr i hela mitt liv, inte ens i närheten. Shit… Jag visste att det var illa, men så illa… Lägger jag mig på stranden så här i sommar så kommer Greenpeace att försöka släpa ut mig i havet igen…

Inte så konstigt iofs med tanke på att jag i flera månader varit sjuk nog att inte orka röra på mig, men inte sjuk nog att tappa aptiten, och att jag enligt Jenny lagar alldeles för god mat. Dessutom är tyvärr ostbågar lysande lågbudget-Prozac när man känner sig hängig. Gissa vem som ska börja tokträna så fort alla virus, infektioner, energiläckor, utbrändhet och annan skit har packat ihop och lämnat min kropp…

Den andra grejen upptäckte jag när jag såg mig själv i spegeln i naturligt ljus - jag har börjat bli gråhårig. I utväxten i en lock i luggen glittrade det grått som på PRO:s årsmöte. Men det är inget jag gråter över. Grått är snyggt, i varje fall mycket snyggare än 20 kilos övervikt. Och som Micke anmärkte: jag har ju i alla fall hår att bli grå i. Sen har jag ju inte sett alltför många millimeter av min naturliga hårfärg på bra många år, och så lär det fortsätta, även om jag tycker grått är snyggt.

Vi passade huset en gång till lite senare, fast bara ett dygn. Men då hade våren börjat visa sig och havet kändes mycket njutbarare, så vi längtar redan tills nästa gång.

 

Scattering crows

Fish är en av de där företeelserna som hängt med i mitt liv sen tonåren. Redan när jag upptäckte Marillion tidigt på 80-talet så sa det klick mellan mig och den långe skotten. Texterna, rösten, karisman, det osunda levernet, sättet att se på världen - Fish blev min idol från dag 1, och hänger kvar än med nästan oförändrad styrka.
Så inget hade kunna stoppa mig när han stannade till på KB på sin turné.

Förband är som rysk roulette - 5 av 6 åstadkommer ingenting. Den här gången låg det dock en patron i loppet.
Never The Bride (som jag först trodde var ett band men visade sig vara en tjejduo med komp) har gjort föga väsen av sig utanför de brittiska öarna, och ingen i lokalen verkade ha någon aning om vilka de var och verkade mer intresserade av öl & sällskap än vad som skedde på scenen.

NTB började försiktigt och körde en rätt ordinär rock a´la Melissa Etheridge. Inget att stoppa pressarna för. Men, de hade det där lilla extra som fick hela lokalen att sugas in i deras framträdande som ett rådjur i strålkastarljus. Förmodligen var det den lysande sången och den avväpnande charmen. Never The Bride är helt enkelt stabila och trevliga. Hela publiken stod snart längst fram och diggade som om det vore huvudakten. Har aldrig sett ett okänt förband få så bra respons förr. Respekt!

(Fotnot: Never The Bride är det första band jag stött på som förutom de klassiska merchandiseprylarna som T-shirts, kepor och scarfs, även hade turné-stringtrosor.)

Så stod han då där i hatt och käpp och sjal - drygt två meter Derek William Dick. Och hela KB gick i taket.

Att se Fish är en happening. Hans konserter är musik, teater, stand up och poetry slam i ett. Karln har en utstrålning så att om han skulle dela scen med Madonna, Jesus och John Lennon så skulle de blekna bort som introverta revisorer med folkskräck. Fish regerar!

Konserten hade dock ett stort problem: jag kunde inte låta bli att jämföra den med spelningen på Klubben 2001. Det giget var gudomligt - det här var bara jävligt bra.
Bandet kändes anonymare, både visuellt och i soundet. Enda kända ansiktet var gamla Big Country-gitarristen Bruce Watson. Men en oförskämt ung kille (såg ut som 12 men visade sig vara 21) på kör lyfte vokalbiten rejält.

Fish själv öppnade i klassisk stil. Spelade ut hela sitt register. Dansade runt och gestikulerade, gjorde en stark pantomim av en självmordsbombare, drog fram en värja ur käppen och fäktade runt, agerade låtarna lika mycket som han sjöng dem. Men han verkade tappa energin allt eftersom spelningen fortled, och falnade gradvis i glöden. Det berömda mellansnacket kändes också oinspirerat, och var jämförelsevis rätt sparsamt. Kanske var han för nykter. På förra spelningen sänkte han minst en vinpava - nu såg jag inte ens en liten ölflaska.

Publiken verkade inte se det på det sättet. Det var värre extas än på ett bönemöte med Maranata. Inte en lugn stund ens för att ta en klapp-paus som på andra konserter. Halva publiken stod fortfarande kvar och vrålade efter extranummer när roddarna plockat ned halva scenen. Fish har hängivna fans…

Låtarna.
Lustigt nog körde han inte en enda låt från förra turnéns set. Vilket iofs är rätt kul. Ingen risk för upprepning. Men låtvalet kändes lite …inte riktigt mina favvisar liksom. Nästan hela nya plattan avverkades. Field of crows är visserligen en bra platta, men jämfört med de två mästerverken innan så är den ändå en mellanplatta. Jag hade lätt kunna räkna upp 50 andra låtar jag hellre hade hört.
Men nu ska vi inte gnälla. Låtar som Moving Targets och Jungle Ride, som på platta inte fått min puls att öka nämnvärt, lyfte rejält live och blev suggestiva poesiuppläsningar med soundtrack. Och extranummren var en orgie i darlings: Vigil, Plague of Ghosts (hela!), Lucky, The Company - och kors i taket! - Marillionörhänget Market Square Heroes. Där dog alla eventuella klagomål och begravdes på plats.
Inte ens när han är lite ur form och har valt "fel" låtar är Fish annat än en religiös upplevelse. Jag längtar redan till nästa gång.

Epilog:
I maj passerar även Marillion KB, men med tanke på att det de producerat de senaste tio åren fått mig att snarka in effektivare än Bosse Ringholms riksdagsframträdanden, så stannar jag nog hemma och blir nostalgisk över Misplaced Childhood och Clutching at Straws istället. Ibland är det bättre att leva i det förflutna. I varje fall när Fish är så oförskämt bra i nuet…

 

Peterix tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Tom Wolfe har ju verk som Det Rätta Virket och Fåfängans Fyrverkeri på sitt litterära samvete. Hans senaste roman A Man In Full sällar sig till den skaran av minst sagt läsvärda böcker. Trots att den är på bortåt 700 sidor tog det mig bara en påskhelg att plöja igenom den. Vi får följa några män i Atlanta när livet tar oväntade svängar - en fastighetsmagnat av den gamla skolan som hamnar på ruinens brant, en ung man som genom ödets jävelskap hamnar i fängelse men finner mening i stoikernas filosofi, en färgad advokat som hamnar mitt i en explosiv situation när han ska försvara en färgad idrottshjälte som anklagas för våldtäkt på en vit socitetsflicka, ...och några till. Det här är en bok om svåra livsval, män i kris och hur långt man faller när man snubblar på sitt stora ego. En stor bok - både till volym och innehåll.

 

 

Månadens läsning: Neil Astley: The End of My Tether, Tom Wolfe: A Man In Full, Viveca Lärn: En Fröjdefull Jul, Antologi: Hjärnsläpp - Bang Om Biologism, Norman Mailer: The Naked And The Dead, Ethan Hawke: The Hottest State, Jamie Delano: John Constantine - Hellblazer: Original Sins

 

 

 

Ur högtalarna: Utan att visa minsta lilla bröstvårta, vicka skrevet ur led på MTV eller fläka ut sina problem på löpsedlarna har Norah Jones stänkt ur sig en platta som är minst lika avskalat, rakt-in-i-hjärtat, stämningsfullt, vi-satte-oss-bara-i-studion-och-lekte lite, jazz?-blues?-country?-vem bryr sig..? BRA! Feels like home är 100% osminkad kvalitet rakt igenom som kommer att sälja 18 miljoner plattor till. Musik i sitt oförfalskade originaltillstånd.

 

Vill man lyssna på tyngre grejer rekommenderar jag starkt Disturbed. Melodiös och smart funk/nu-metal med ett jävla stuns som blåser om Limp Bizkit och Linkin Park med hästlängder. Har bl.a. gjort en grym cover på Tears for fears gamla slagdänga Shout!

 

 

Månadens skivförvärv: Angela Ammons: Angela Ammons, Norah Jones: Feels like home, Peterix collection: vol. 62, Robyn: Play, Madonna: Drowned world

 

Webbsidor: Årets kulturgärning/nostalgitripp, samt en monsterportal...

OKEJklassiker.

 

 

 

 

Citatet:
"Preaching won't keep kids out of trouble. But keeping their minds occupied will" - Walt Disney

 

 

Utflyktsmål: Befinner ni er i allra södraste Sverige någon gång mellan den 15 och 29 maj? Missa då inte utställningen Serier i Smyge i Köpmannamagasinet i Smygehuk. Ordlösa äventyrsserier i akvarell, humorstrippar ur ett homosexuellt perspektiv och en seriebrudklänning, blandas med klassiker som sköldpaddan Elvis och 91:an.

 

 

 

Bokcitatet:
"Kakapon är en enstöring, den gillar inte andra djur. De gillar inte ens andra kakapoers sällskap. Vi träffade faktiskt en naturvårdare som sa att han ibland undrade om inte hannens parningsrop var avsett att aktivt avskräcka honan, vilket är den sorts biologiska absurditet man annars bara stöter på på diskotek"
ur Sista Chansen av Douglas Adams

 

 

 

Film: Nu när Quentin Tarantinos revengesaga Kill Bill finns att se i sin helhet (vol. 1 på DVD - vol. 2 på bio) blev den riktigt bra. Vol. 1 var kul kung-fu rip off, även om det var Monty Python-varning på blodsprutet, men vol. 2 tar igen eventuella tveksamheter och är mer cool dialog än avhuggna armar. Visst snor Tarantino värre än en 6-årig kleptoman i en godisbutik, både kung fu och spaghettivästern genrerna har blivit så gravplundrade att inte ens dammråttorna blivit kvar, men ingen kan sno som QT. Bara scenerna mellan The Bride och Bill är värda biljettpriset.

 

 

 

Filmrepliken : "Så fort man ska ta en pilsner så dyker det upp ett lik. Jag ger mig fan på att varenda jävla mördare i det här landet har vårt arbetsschema" - Gunvald Larsson i Beck - Pojken i glaskulan

 

 

Månadens 10-lista: Nya helgdagar...

1. Tjugonda Knutby - frikyrklig helgdag
   
2. Svenska flaskans dag - helgdag för att fira Absoluts exportframgångar. Firas ungefär som midsommar fast utan att slösa bort tid med sill och visor.
   
3. Pjåsk - de utbrändas dag
   
4. Hjulafton - firas i början av sommaren med en stor bilkaravan genom landet för att säkra växthuseffekten inför industrisemestern.
   
5. Alla njurars dag - organdonatorernas dag.
   
6. Fettis-dagen - helgdag där man äter ren grädde och annat onyttigt som protest mot anorektiska kroppsideal.
   
7. Internationella mansdagen - dagen då landets alla män samlas för att gå på porrklubb i ringbrynja och supa till rejält för att fira patriarkatet som ger män förtur, höga löner och maktpositioner trots att man inte är smartare än en normalstor hundkoja.
   
8. Piskafton - sadomasochisternas helgdag
   
9. Hänsynslösa barns dag - dag då ungdomar från svåra hemförhållanden gemensamt går ut och rånar folk på mobiltelefoner.
   
10. EU-dagen - i skrivande stund har medlemsländerna inte enats om när, eller varför, dagen infaller
    

 

TV: Parlamentet, C.S.I. och Luuk slut för säsongen, Extra Allt en besvikelse, inga fler stand-up shower på TV2... suck... Tur att det finns Kobra och Alan Partridge show att trösta sig med. Dessutom har femman börjat köra gamla skräck-klassiker på nätterna, t.ex. alla gamla Dracula-rullar med Christopher Lee. Det är nästan så att man förlåter kanalen för Big Brother...

 

 

Mattips: Färskost är gott. Helst smaksatt färskost, men jag tycker att smakurvalet är för tråkigt, och ofta snålt kryddat. Det problemet löste jag genom att smaksätta själv. Köp en ask naturell av valfri färskost, Creme Bonjour, Cantadou, Philadelphia osv, och rör ut den med något du gillar, t.ex. peppar, salami, örtkryddor, grönsaker, något från delikatessdisken etc. Mina personliga favvokryddningar är Herbs de Provance och soltorkade tomater. Allt går att förbättra...

 

 

 

Livet på Peterix planet: Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt som jag gör (det här är ju min planet), och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...

 

Half-Life

VROOOOOOMMMM!!!!!!!!!!
Vad var det?
April…

En del månader blåser förbi som Kungen i sin Porsche.
April var en typisk sådan. Där ena dagen - borta nästa. Inte så mycket att göra åt. Tiden väljer sin egen hastighet.

Har fått fantastiskt lite gjort. Dels för att det var åt det hållet jag tänkte mig min konvalescens, dels för att jag fastnade i ett stillestånd.
Jag behöver vila för att bli människa igen, men när det blir en känsla av att tiden bara rinner mellan fingrarna och det enda som händer är att håret växer, då blir stillheten destruktiv. Stress kan vara lika mycket frånvaron av rörelse som motsatsen.

Lyckligtvis kom det ett telefonsamtal mot slutet av månaden som vände upp och ned på situationen och satte igång kugghjulen ordentligt i skallen på mig…

 

Våren kom på allvar under april.
Solsken och värme de flesta dagar. Vi grillade ute redan på Thorbjörns födelsedag. Folk i solglasögon och t-shirt, glasspremiärer, humlor, fjärilar, fyllon som skrålar på alla bänkar, grönt i träden & rabatterna, vårdofter som utslagna tulpaner och upptinat hundbajs. Ohhhh - it´s lovely!

Har plockat färska maskrosor åt Esme, och hon tackade mig genom att bita mig i halsen. Den sköldpaddan behöver verkligen lära sig vad hennes art egentligen ska äta (såvida hon inte är en vampyrsköldpadda…). Men maskrosorna blev uppskattade när hon väl spottat ut min hals igen. Ska bli kul när det blir varmt nog att släppa ut henne på grönbete.

Har tagit promenader i stort sett varje dag. Har inte solen varit nog motiverande har det bara varit att ta en titt på kulmagen för att få bråttom att ta på sig skorna.
Jag ska komma i bikinin i år!

Vårsolen och medicinisk stimulans har ökat seratoninhalten i hjärnan och det börjar kännas bättre. Även om det varit upp och ned.
Vissa dagar mer energi - andra dagar lika mycket energi som ett utbajsat lingon. Men det var väl inte mer än väntat. Jag blir knappast Stålmannen igen över en natt. Det kommer nog att vara berg-o-dalbana ett tag.

Huvudet har börjat kännas hyfsat normalt igen, men det piper lika ihärdigt i öronen. Jag har vant mig lite, men jag hoppas fan inte att det blir kroniskt. Det är klart, om jag klurar ut vilken tonart det är kan jag stämma gitarren efter min tinnitus.

Sover massor. Vissa dagar kan jag lätt sova tio timmar, stiga upp och såsa lite, somna om och slagga i några timmar till, vakna till och sitta och gäspa i väntan på att få lägga mig igen. Antar att det pågår saker i min kropp och i skallen som kräver att jag går i ide.
Inte undra på att månaden gick fort om jag har sovit större delen av den.

Att komma på fötter igen är inte bara en fråga om medicin och vila - jag måste ställa om några reglage i skallen också. Och det är den riktigt svåra biten. Inte undra på att jag är trött. Men det är på väg någonstans. Stilleståndet håller på att omvandlas…

 

Jag är ingen större älskare av dataspel. Blir i regel uttråkad efter fem minuter, så jag skippar sånt till förmån för mer kreativa sysslor. Men i min konvalescens blev jag lite nyfiken på klassikern Half-Life och testade, sådär sex år efter resten av världen.
Har sprungit runt i de mörka korridorerna i The Black Mesa complex och pangat varelser från andra dimensioner varje dag. Det är verkligen så kul som alla påstår. Som att vara med i en skräckfilm där man får shoot-em-up i första person.
Har varvat originalspelet tre gånger, och är nu inne på Opposing Force, Blue Shift och de andra modsen. Tänk att t.o.m. någon så svårflirtad som jag kunde bli spelfrälst till slut, men det är inte så lukrativt, så det får bli en tillfällig fling.
Fast jag är helt övertygad om att man blir mer produktiv & kreativ av att slakta monster då och då… :-)

Påsken kom och gick som vilken helg som helst. Man förlorar lite ledighetsperspektivet när man frilansar. Helg blir mer en sinnesstämning än ett datum.
Vi körde en bowlingkväll med Gislövsgänget. Trots att jag varken vet fram eller bak på ett bowlingklot lyckades jag bli tvåa (ja, vi var fler än två…). Vad det säger om mig eller de andra som bowlare vet jag inte, men det var kul i all sin enkelhet. Även om det kändes i kroppen i tre dagar efteråt (jag bowlar med emfas).

Det var Sci-fi mässa i stan. Vi drog naturligtvis dit som en oljad blixt för att vältra oss i drakar, robotar, Yoda, svärd, laserpistoler, plastgubbar, spetsiga öron och annat smaskigt. Och blev grymt besvikna.
Det var mycket mindre än väntat, glest med folk, tunt med de utlovade filmpropsen (några skitiga Jason-overaller och en dog-tag från Aliens), några enstaka Trekkies i Starfleetuniformer, spetsiga öron och Klingonsvärd. Plastfigurer och annat moviekrafs till vansinne, men inget man inte redan kan hitta på Sci-Fi Bokhandeln eller Avalon.
Vi hittade trots allt ett set med väldigt fina Nightmare Before Christmas-muggar som nu ingår i vår tepimplar-arsenal.
Gäster var bl.a. nya Jasonskådisen, Danny Logan (unga Boba Fett) och Warvick Davies (Willow, Prof. Flitwick m.fl.), men de såg mycket bortglömda ut, för kön ringlade lååååång för att få autografer av ingen mindre än Pippin själv - Billy Boyd.
Vi begriper oss inte på det där med autografer så vi nöjde oss med våra temuggar och besvikelse över det magra utbudet och gick hem.

Skrev en fejkintervju med TV4-chefen Jan Scherman till Söndagsnisse Strix. Redaktör Norrbohm skickade den till Scherman, som tog det på rätt sätt och garvade häcken av sig och beställde en prenumeration på stört.
Det värmde i flera dagar.

Drabbades av en invasion av hantverkare. Av någon anledning behövs det nya vattenledningar i huset, vilket innebar att rörmokare beväpnade med gruvborrar och andra ljudliga verktyg dundrade in i vårt hem redan vid den okristliga tiden sju på morgonen för att stöka, låta illa, härja och göra hål i det mesta i vårt kök och badrum.
Jag vet att sju på morgonen är en tid på dygnet då de flesta är vakna sen länge och redan är på väg till jobbet, men allt är relativt - med vår dygnsrytm innebär det samma sak som om "vanliga" icke-frilansande svenskar skulle drabbas av hantverkare halv fem på morgonen. Tänk på det.
Att tvingas upp före fan och sen spendera dagen med ett mindre Vietnamkrig i rummet intill var ingen skön eller kreativ upplevelse. Det enda vi fick gjort de veckorna var att fylla på påsarna under ögonen och träna på att ragla som en zombie.
Men nu är mardrömmen över och lägenheten är vår igen, badrummet ser ut som det fått tandställning och vattnet smakar metall.

Drabbades av ytterligare en form av invasion av privatlivet. Mitt mobilnummer hamnade av någon outgrundlig anledning (straff från Gud för att jag är ateist..?) i ett församlingsblad i Landskrona. Större delen av Landskronas kristna pensionärer har vid det här laget ringt mig för att boka in sig på en församlingsutflykt eller velat prata med någon Britt-Marie, och att förklara situationen för dem har varit som att förklara relativitetsteorin för en dövstum hamster.
Funderade där ett tag på att banda in några väl valda fraser från t.ex. Exorcisten ("Fuck me Jesus") på mobilsvaret och låta det ta alla samtal, men ibland händer det ju faktiskt att någon ringer och vill prata med mig också…

Har lekt loss med kameran och påbörjat ett nytt fotoprojekt: Garden of good and evil.
Det är förmodligen bara svartklädda dödsromantiska fjortisgothare som springer runt och fotograferar kyrkogårdar, men jag tycker faktiskt att kyrkogårdar kan vara mycket estetiska, och är gammal nog att bete mig som en fjortisgothare utan att skämmas.
Malmö är fyllt av gamla kyrkogårdar med bra motiv, och jag har lärt mig en del nya trick med kameran och Photoshop, och har haft fantastiskt roligt med att fota de första sviterna i projektet. Här lärt mig massor om ljus och perspektiv och har fått blodad tand av digitalkameran. Det här är bara början…

Vad som egentligen hände i december vet jag inte. Antingen var det väldigt mörkt och tråkigt, eller så läckte det ut Viagra i vattnet i Stockholm, för både Racki och Tobbis ska bli farsor samtidigt i augusti.
Oddsen för att ens närmsta vänner ska ladda ur exakt samtidigt (utan innebördes planering sinsemellan) är rätt små, men jag är glad att de omedvetet har synkat ihop det, för då kan man göra alla grattistillbabyn- och dopresor till Sthlm i stereo. Praktiskt!

Fick ett telefonsamtal med ett oväntat erbjudande.
Ett erbjudande som förmodligen hade gjort mig till en av Sveriges kändaste människor och löpsedelsmaterial för en period, för att inte tala om alla free rides som garanterat skulle ha följt med i kölvattnet. Och jag tackade nej utan att blinka.
Det var produktionsbolaget Jarowskij som ringde mig och tyckte att jag var som klippt och skuren att delta i kommande dramadokusåpan Riket, som är SVT:s nya storsatsning efter Robinson. Jag sa att jag var smickrad, men att jag i de flesta fall hellre jobbar bakom kameran, inte var intresserad men att de gärna fick ringa igen om de behöver manus, programidéer och liknande.
Gick omkring med ett jätteflin hela dagen efter det. Det är världens kick att nobba något som större delen av Sveriges befolkning skulle kunna döda för. Visst hade det kunnat vara en rejäl karriärsknuff, men åt vilket håll..?
Dessutom har "Riket-Peter" ingen vidare klang, det låter lite som "Laser-mannen".
Nekandet kom rakt ur hjärtat utan minsta tvekan, och än så länge ingen ånger. Jag nynnar hellre på "I did it my way…" :-)

Efter att tackat nej till den chansen började kugghjulen i skallen snurra och klicka. Om jag nu inte vill bli känd för att ha dokusåpat omkring i ett slott i Polen under ledning av Stefan Sauk, vad vill jag då bli känd för?
Precis vad som helst utom det var min första tanke, men efter några sekunders kugghjulssnurrande beslöt jag mig för att närmare exakt skriva klart min omanlighetsbok under maj.
Dags att lägga in växeln och greppa ratten igen…

 

 

 

Peterix tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Jag är ingen större fan av deckare, men jag gillar ett bra mysterium, och det blir man minst sagt bortskämd med i Dan Browns bestseller The Da Vinci Code. Det börjar med att en Harvardprofessor i religiös symbolik och en fransk kodexpert blir inblandade i ett gåtfullt mord i Louvren, sen rullar storyn igång och växer till att handla om en historisk hemlighet som kan komma att förändra allt vad kristendomen bygger på. Det är epoxylim i pärmarna på den här boken - den går bara inte att få loss från fingrarna när man väl tagit upp den. Mysterium, gåtor, koder, pussel, hemligheter och konspirationer staplas på varann. Det är helt omöjligt att gissa vad som ska hända på nästa sida. Om man nu inte, som jag, har tagit del av samma bakgrundsmaterial som författaren. Det absolut bästa med den här boken är inte att det är en oerhört spännande och oförutsägbar thriller, utan att den baseras på verkliga mysterium och riktiga ledtrådar. Den stora hemlighet som hela boken bygger på finns i verkligheten. Och det är det som skapar det stora pirret när bläddrar sig fram genom gåtorna. Klart en av universums bästa thrillers någonsin!

När man har tagit sig igenom The Da Vinci Code rekommenderar jag som uppföljning Holy Blood, Holy Grail av BBC-journalisterna & forskarna Michael Baigent, Richard Leigh och Henry Lincoln. Det börjar med att de gör ett program om ett mysterium i en liten kyrka i södra Frankrike, men när de nystar i trådarna som löper från kyrkan i Rennes-le-Château växer mysteriet till att omfatta hemliga sällskap, korsriddarnas uppdrag i Jerusalem och legenden om den heliga graalen, och tillslut måste författarna börja rota i och spekulera vad som egentligen hände med Jesus och människorna omkring honom. Det skulle vara lätt att avfärda allt som huvudlösa spekulationer av von Däniken-klass, men de här killarna har gjort ett grundligt jobb. Den här boken är så fullproppad med fakta och släktträd att den måste motsvara 40p religiös historia. När den kom 1983 fick katolska kyrkan tokfnatt och har tigit ihjäl den sedan dess. Det här var den första bok jag läste som tog upp kristendomens ursprung ur ett historiskt och politiskt perspektiv, och slutsatserna fick mig att tappa hakan. Grymt spännande trots att det inte är en thriller.

 

 

Månadens läsning: Glen David Gold: Carter Beats The Devil, Bill Cosby: Kärleksliv, Dan Brown: The Da Vinci Code, Henry Rollins: Solipsist, Jenni Sjögren: Ordination: Vardagsfeminism, Alice Sebold: The Lovely Bones, Michael Baigent & Richard Leigh: Dödahavsrullarnas Hemlighet, Natalie Babbit: Tuck Everlasting, Frida Ekberg: Det Svaga Könet, Terry Pratchett: Night Watch

 

 

 

Ur högtalarna: Jag är i vanliga fall ingen större fan av Peter Jöback. Han är en oerhört duktig artist, men han har en förmåga att få allt som kommer ur hans mun att låta som jul- eller Disneysånger. Skulle han tolka Motorhead skulle det ändå låta som Kristina från Duvemåla. Men jag blev så nyfiken när jag hörde att Mauro Scocco skrivit större delen av Det här är platsen, så att jag bara var tvungen att lyssna in mig. Och fan också - det är ju riktigt bra. Jöback sjunger bitvis fortfarande som en frikyrklig söndagsskolefröken, men Mauros låtar lockar fram människan bakom musikalrösten. Och Mauro har klämt ur sig bland sina bästa låtar på länge på den här plattan. Ingen skyldighet, Bland nattens skuggor och Gör det nu hade varit absoluta toppspår om de hade varit med på Beat Hotel. Jag får lite motvilligt erkänna att det här är en personlig och riktigt, riktigt bra platta.

 

Någon annan som släppt en ny platta är Alanis Morissette. Eftersom jag tyckt att hennes senaste alster varit riktiga sömnpiller brydde jag mig inte så mycket, men några låtar snubblade förbi mina öron, och ta mig tusan om inte Alanis har blivit rolig att lyssna på igen - precis när jag räknat bort henne. So-called chaos är inte alls så gäspigt svårtillgänglig som de senaste plattorna, utan riktigt catchy. Välkommen tillbaks Alanis!

 

 

Månadens skivförvärv: KISS: Kisstory, Peterix collection: vol. 62, Peter Jöback: Det här är platsen, Peterix metal: vol. 26, Alanis Morissette: So-called chaos

 

Webbsidor: Åååååå vilka fantastiska minnen... - en ingående hyllning av 80-talets hårdrockskonserter...

Defbeast

 

Snygga foton - Painting with light

 

 

Citatet:
"There ain't no rules around here! We're trying to accomplish something!" - Thomas A. Edison

 

 

Olycklig kärlekstext : Mauro Scocco har ju som sagt skrivit några av sina genom tiderna bästa låtar till Peter Jöbacks nya platta. En av dem är Gör det nu - den bästa uppbrottslåt Mauro skrivit sedan Tack, t.o.m. sen Försent menar vissa. En sån där låt som kan få lyckliga par att vilja göra slut bara för att få möjligheten att sitta och ha ont i hjärtat, snyfta till låten och känna igen sig. Redan en klassisk tårdrypare...

om du går och tänker
på nån formulering
några ord
för det vi redan vet
vill jag be dig sluta
det gör för ont
låt mig behålla det sista
av min värdighet

jag la min lycka i dina händer
det var ingenting
du bett mig om
här är platsen
där allt tar slut
så säg vad du ska säga
gör det nu

om vi passerat
vår sista gräns
låt det vara så
jag låter dig gå
du tar dina saker
ingen stor affär
allt kommer se ut som innan
du levde här

men om du ser mig
någon gång på stan
gå bara förbi
låt det bara va
låt mig slippa säga
nåt om väder och vind
gå bara förbi
gå bara förbi...

jag la min lycka i dina händer
det var ingenting
du bett mig om
här är platsen
där allt tar slut
så säg vad du ska säga
gör det nu

 

 

Bokcitatet:
"I got a scholarship to college and felt that I had been vindicated. My mother only grew more sad. She told me I´d better be careful because I was a bullshitter and that there was no sadder creature on the planet than a handsome bullshitter, because everything came easy for them and they never did a damn thing with any of it"
ur The Hottest State av Ethan Hawke

 

 

 

Film: Freddy vs Jason låter kanske som en corny ide till en film, men att låta de gamla slasher-ikonerna drabba samman är ett genidrag. En orgie i knivfingrar, machetes, hockeymasker, blodfloder, avhuggna lemmar, nakna tonåringar och scream queens - allt gjort med gigantisk glimt i ögonvrån. Stor underhållning, helt utan hjärna!

 

 

 

Filmrepliken : "You know you've got the brain of a four-year old child, and I bet he was glad to get rid of it" - Professor Flagstaff (Groucho Marx) i Horse feathers

 

 

Månadens 10-lista: Bumper stickers...

1. If Walking Is So Good For You, Then Why Does My Mailman
   Look Like Jabba The Hut?
   
2. Boldly Going Nowhere
   
3. How Many Roads Must A Man Travel Down Before He Admits He
   Is Lost?
   
4. Cat: The Other White Meat
   
5. Money Isn't Everything, But It Sure Keeps The Kids In Touch
   
6. Fight Crime: Shoot Back!
   
7. All Men Are Animals, Some Just Make Better Pets
   
8. If You Can Read This, Please Flip Me Back Over... [Seen Upside
   Down, On A Jeep]
   
9. My Hockey Mom Can Beat Up Your Soccer Mom.
   
10. Honk If You've Never Seen An Uzi Fired From A Car Window
    

 

TV: Måndagar på SVT2 är tv-kvällen nu mer. Först en ny säsong av Star Trek Enterprise, sen även en ny säsong med Alan Partridge, nu som misslyckad radiopratare. Skitkul! Sen är det bara att sälla sig till hyllningskören för CP-magasinet. Smart, vasst och väldigt roligt. SVT när kanalen gör det den borde göra, och gör det riktigt bra.

 

 

Pingviner:

 

 

 

Livet på Peterix planet: Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt som jag gör (det här är ju min planet), och jag om någon borde veta vilken kraft ord kan ha - på gott och ont. Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...

 

Tangentsbordsslav i John Blunds knarkfabrik

Ska börja med att varna för en tråkig månadskrönika. Har inte gjort mycket annat under maj än att sova och sitta vid tangentbordet, så det blir underhållande därefter.

Förra månaden avslutades ju med att jag tackade nej till att bli dokusåpa"kändis" i Riket. Ett beslut som de flesta i min omgivning tackar mig för. Dokusåpadeltagare verkar ha lika hög uppskattningsfaktor som malaria. Och personligen ångrar jag mig inte ett smack.
Istället beslöt jag mig ju för att ta itu med omanlighetsprojektet en gång för alla och omvandla det till en bok. För gör jag det inte nu springer tiden ifrån det och det hamnar på den alltför stora högen med oavslutade projekt som kunde ha blivit riktigt bra. Så det är vad jag har roat mig med hela månaden.

Har kommit ungefär halvvägs. Första fasen har mest varit logistik. Drygt två kollegieblock smockfulla med anteckningar, en mapp med fylld tidningsurklipp och en lika stor fil-mapp med webbsidor håller på att redigeras, renskrivas och kokas ned till ett stycke tänkvärd underhållning.

Det var svettigast i början, när jag insåg att den struktur jag en gång såg framför mig inte längre fungerade. Åkte ut en hel helg till Äspö bara för att lägga om pusslet i lugn och ro. Och ju mer jag redigerat, desto mer har bitarna fallit på plats, så nu vet jag t.o.m. hur fanskapet ska se ut när det är klart. Nu är det bara hantverket kvar.

Men det är kul. Riktigt kul. Så fort bilden klarnade över vad jag skulle göra blev det svårt att slita sig. Vilket är ovanligt för att vara jag. Dels är jag ganska lat, dels är jag en lättuttråkad jävel som kräver ständig omväxling. Jobbar i regel med minst tre projekt samtidigt. Nu har allting annat mest känts i vägen. Webbsidesuppdateringen är minst sagt halvhjärtad, och Strixmanuset fick bara tre dagar på sig den här månaden. Vilket av någon konstig anledning resulterade i fem sidor mer text än vanligt. Måste betyda att om jag bara ger det en dag nästa gång borde jag få ihop 15 sidor mer än vanligt. Eller kanske inte…

Jobbar inte direkt heltid. Huvudet fungerar bara bra, idéstilleståndet har sköljts bort med den ökade seratoninhalten, men energinivån är än en bra bit ifrån standardläget. Är inte mycket piggare än min morfar, och han har varit död i 15 år.

Ligger väl på ca 30-50% av min normala kapacitet. Något som märks mycket väl när jag sitter och jobbar. Efter bara någon timme känns det som om hela teamet från Tjockholmen satt sig på mina ögonlock och jag måste ta en rejäl siesta.
Förutom de 8-9 timmar jag kramar kudde på natten behöver jag en daglig tupplur på minst 2-3 timmar för att orka igenom dagen. Det är som om John Blund öppnat knarkfabrik här. Men jag klagar egentligen inte. Sova är ett klart underskattat nöje. Önskar bara att det fanns ekonomi att sova på det här sättet. Och att min trötthet hade andra orsaker än att jag är sjuk.

Läste en artikel om rehabilitering för utbrända. Där utgick man från att det tar åtminstone några år innan all energi och livslust är tillbaks på normal nivå igen. Så jag får nog se mig som ovanligt energisk för mitt tillstånd ändå.

I Paris pratar man om den falska våren. Misstänker att vi råkade ut för samma sak här. Det började så bra med sol och värme och pipande, nykläckta ankungar i kanalerna och luften tungt doftande av syren och hägg (naturens egna överparfymerade pälskärringar). Men precis när man dammat av sandalerna, hängt undan jackan och satt tänderna i årets första Magnum Intense, så förvandlades värmeböljan till något som mest liknade tidig höst.
Iofs bra sov- och skrivarväder, men dåligt promenad- och softa-i-parken-väder, och det vore kul att få ta ut Esme på grönbete någon gång. Men i skrivande stund verkar det som om sommaren gjort comeback. Please, please, please…

Fina dagar har jag motionerat sittfläsket med att bl.a. fota fler kyrkogårdar. Det blir faktiskt bara roligare och roligare, bisarrt nog.
Senaste bilderna i Garden of good and evil-projektet finns här.

Jenny & C:o hade vernissage på utställningen Serier i Smyge som de slitit så hårt med. En trevlig dag nere vid havet med vin i små plastmuggar och mingel.
Vi stannade i Äspö på kvällen och kollade på schlagerfestival från Turkiet på Rogers storbildsprojektor. Har ganska geggiga minnen från den eftersom Romas hällde i mig Ukrainsk chili/honungsvodka som det vore vatten. Men har vissa minnen av att Xena the warrior princess vann.

Och det är de sammanlagda sociala aktiviteterna för min del den här månaden. Inte så kul att berätta om, jag vet, men jag har verkligen kul på jobbet just nu. Det får bli mer äventyr senare i sommar istället.

Tekniken har varit emot mig den här månaden. Först vägrade DVD:n att samarbeta, efter bara ett och ett halvt års tjänst. (Hett tips: undvik märket SABA - det håller lika länge som en byggsats i händerna på en 12-åring med en ICA-kasse full med påsksmällare). Eftersom det är lika illa att leva utan film som utan mat är en ny införskaffad och förväntas hålla mer än tre dagar efter att garantin gått ut. I motsats till många andra män uppskattar jag inte när hemelektronik ses som förbrukningsvaror.

Drabbades även av något bus i datorn som gjorde den väldigt slö och fyllde den med pop-up. Efter en dags research tog det ytterligare en dag att städa bort skiten. Krävde inte mindre än 4-5 antivirus-, antimalware-, antitrojan- och antispywareprogram, samt att jag plockade bort några bus-filer för hand, för att få rent i burken.

Nu kommer 10 000-kronorsfrågan: enda poängen med buset i burken var att fylla min dator med reklam - tror upphovsmännen verkligen att de har lockat fram köplusten i mig?
Den enda konsumtion jag blev sugen på var att investera 50 000 i en torped från juggemaffian som skulle få i uppdrag att leta reda på upphovsmännen och tacka dem från mig med hjälp av ett baseballträ, ett bilbatteri och en rostig såg.

SVT har inte varit samarbetsvilliga heller. Göteborg tackade nej utan krusiduller. Stockholm var konstruktivare och svarade med ett ganska trevligt refuseringsbrev, som i korthet gick ut på att de tyckte att tv-serien var mycket rolig, men inte var den typ av humor de ville ha. Vilket får mig att undra, för humorn i vår serie är i samma stil som Fawlty Towers, The Young Ones, Absolutly Fabulous och Black Books - serier som lyckats mer än väl här i landet. Är ledordet för tillfället inom tv-underhållningen "slätstruket"?

Den svenskproducerade humorn just nu är inte mer skruvad än Trädgårdsdags, och det finns garanterat en publik för tokigare saker. Det behöver inte nödvändigtvis vara just vår serie, men snälla, snälla SVT, kom med något som åtminstone bjuder på mer skoj än Ingmar Bergmans 80-årsdag. Götet svarade att vår serie "inte faller inom rådande programuppdrag", vilket (med risk för att låta "surt sa räven") får mig att undra om humor överhuvudtaget faller inom rådande programuppdrag…

Nåja, vi blev i alla fall uppmuntrade av den positiva refuseringen från Sthlm, så ett nytt försök med nya idéer ska göras framöver.

Men än ett tag kommer jag att vara en trött författare som trots allt har roligt på jobbet när jag väl lyckas hålla mig vaken. Äventyren får vänta…

Peterix tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Jag har en svaghet för böcker som vägrar låta sig artbestämmas. Connie Willis viktorianska science fiction kärleksdeckarkomedi To Say Nothing of The Dog är en typisk sådan. Ingen ide att försöka förklara vad den går ut på. En recension uttryckte det så här: "What great fun! This cleverly written, marvelously peopled, intricately plotted gem of a book is simultaneosly a time-travel, futuristic, historic, mystery-comedy love story that is superbly executed with style and flair. Ms Willis imaginatively complex concept is a charming, non-stop delight from start to finish". Kan bara hålla med...

 

Månadens läsning: Johan Tell: Den Fula Palmen, Andrew Pyper: Lost Girls, Scott Adams: The Joy of Work, Clive Barker: Weaveworld, Deborah Crombie: Dreaming of The Bones, Connie Willis: To Say Nothing of The Dog, Per Nilsson: Snyggt - En Stilguide För Män, Terry Pratchett: Moving Pictures

 

Ur högtalarna: är en av de grupper som bär skulden till att jag började knarka musik på allvar för snart 25 år sen. Att som liten snorunge helt plötsligt bli utsatt för 110 db Ace of Spades rakt i nyllet var en livsförändrande (och lätt hörselskadande) upplevelse. Lemmy är definitivt min generations Elvis. Därför blir jag extra glad när nya plattan Inferno är minst lika vital och sparka-skiten-ur-allt stenhård som det som golvade mig som liten grabb. Klart en av deras bästa plattor. Motorhead rules!!!!

 

Månadens skivförvärv: Marillion: Made again, Jennifer Paige: Positively somewhere, Peterix collection: vol. 64, Motorhead: Inferno

 

Webbsidor: Välskrivna och intressanta bloggar av två enastående skribenter:

En Smula Stina

Soffans Snicksnack

 

 

Citatet:
"Med tanke på att folk oftast är idioter eller galna så blir jag skeptisk när de är överens" - Nemi

 

 

Sommarlåtar:

Chris Rea: On the beach
Van Halen: Hot summer nights
Ratata: Försent
Crowded House: Weather with you
Bo Kaspers Orkester: Semester
Don Henley: Boys of summer
Mauro Scocco: La dolce vita
Eric Gadd: Summer is here
Neil Finn: Rest of the day off
Passagerarna: Äventyr
Ozzy: Slow down
Lisa Loeb: Summer
Simple Minds: Someone somewhere in summertime
Gloria: You are the summer
Thin Lizzy: Dancing in the moonlight

 

 

 

Bokcitatet:
"Even in the tragic year of 2001, your chance as an american of dying in an act of terrorism in this country was 1 in 100 000. In 2001, you had a greater chance of dying from the flu or pneumonia (1 in 4 500), from taking your own life (1 in 9 200), being a homocide victim (1 in 14 000), or riding in a car (1 in 6 500). But no one freaked out over the possibility of being killed every time you drove in your dangerous car to buy a heart-disease-inducing doughnut from a coughing teenager. The suicide rate alone means that YOU were a greater danger to yourself than any terrorist"
ur Dude, Where´s My Country av Michael Moore

 

 

 

Film: Harry Potter och fången från Azkaban anses som den bästa boken i serien hittills, och inte blev filmen sämre av att man bytte regissör från Disneywanna-been Chris Columbus till den betydligt mer nyanserade Alfonso Cuaron. De två tidigare HP-filmerna är helt okej, men nu har Harry Potter hittat helt rätt. Det är mörkt, roligt, rörande, spännande, hemskt och massor av magi överallt. Två och en halv timme känns för kort, jag hade lätt sugit i mig en timme till. Den här rullen fick t.o.m. med en mogen man (host, host...) som undertecknad att drömma om att gå på Hogwarths.

Om man ska lita på snacket från USA så är Spiderman 2, Riddick och Hellboy det bästa man kan se på bio i sommar.

 

 

 

Filmrepliken : "Ladies and gentlemen and invited transgender species..." - Data i Star Trek Nemesis

 

 

Månadens 10-lista: Vad vi vanligtvis använder istället för intelligens...

1. Det är ingen skillnad på mig och resten av världen:
   "Jag tycker inte om ost, jag förstår inte varför de envisas med att fortsätta framställa ost när det inte är gott."
   
2. Förkasta vetenskap och forskning:
   "Jag tror inte på att stjärnorna är flera ljusår bort, jag kan ju se dem nu."
   
3. Strunta i statistiskt urval:
   "Jag träffade en lesbisk tjej i Visby, tänk att alla brudar på Gotland är flator."
   
4. Egna erfarenheter slår statistik:
   "Hur kan det vara farligt att köra bil? Jag känner då ingen som har kört ihjäl sig."
   
5. Blanda ihop ordspråk med fakta:
   "Morgonstund har guld i mund. Alltså kommer jag att bli rik och lycklig bara jag stiger upp före halv sex."
   
6. Tro på att den äldre generationen vet bäst:
   "Farbror Arne brukade alltid tvätta håret med diesel, och han hade aldrig mjäll under hela sitt 32-åriga liv."
   
7. Döma helheten utifrån en enda egenskap:
   "Jag tappade bowlingklotet på stortån - man borde lagstifta mot gravitationen."
   
8. Skylla på verktyg:
   "Tapeterna jag satte upp i hallen lossnade dagen efter. Det måste ha varit något fel på trappstegen."
   
9. Dra slutsatser utifrån frånvaron av bevis:
   "Jag har aldrig sett dig ligga med en tjej, du måste vara bög."
   
10. Klassa allt som inte passerar som normalt som en psykisk störning:
    "Vafan, Leif har börjat med yoga. Det är väl något som ligger i släkten…"
    

 

TV: Fotbolls-EM förstörde hela tv-månaden genom att som vanligt gå på alla kanaler dygnet runt. Enda ljuset i mörkret, förutom Enterprise, är Länkar till det okända på TV4 onsdagkvällar. Definitivt inte i klass med Arkiv X eller Millennium, but beggars cant be choosers...

 

 

Serietidning: Den italienska serien Monster Allergy har blivit svensk serietidning. Visserligen med mellanstadiekids som primär målgrupp, men söta monster och en bra och vältecknad story går hem hos alla. Se upp Disney...

 

 

Livet på Peterix planet: Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt som jag gör (det här är ju min planet). Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...

 

Same procedure as last month...

Zzzzzzzzzzzzzzz…
Gäääääääsp!
Umm… va? Är juni redan slut? Hoppsan då…
Och här sitter jag med så ospännande saker att berätta att jag skulle kunna tråka ihjäl Svenska Akademien på en kvart. En blöt skitsommar, en tom plånbok och ett mycket uppslukande bokprojekt har gjort juni till en introvert månad i stort sett helt befriad från äventyr.

Personligen gnäller jag inte särskilt mycket. Regn och pengabrist är bra när man har planerat att kedja fast sig vid tangentbordet tills man är klar. Det är iofs kul som fanken att jobba med boken, men det hade garanterat varit svårare att koncentrera sig om en massa sol och party lockat utanför.
Skriver varje dag, och det rullar på bra. Bitarna faller på plats mer och mer och jag stänker iväg några kapitel i veckan till Jenny för kritik och korrekturläsning.

Som de flesta andra lata författare tycker jag att det är roligare att ha skrivit än att skriva (min futuristiska dröm är en programvara som gör att man bara behöver trycka fast en elektrod i pannan och tänka allt rakt in i dokumentet, helst medan man sover). Men den här gången är det kul att bara sitta där och känna hur fingrarna omvandlar oredan i mitt huvud till läsbar text. Det här kan jag lätt tänka mig att göra resten av livet!
I slutet av juli ska vi ta någon slags semester (än så länge är de enda två hållpunkterna "Inte jobba" och "Ligga i hängmatta"). Min plan är att vara klar till dess. Hoppas att det regnar några veckor till…

Även den här månaden har det sociala livet gått på pytteynklig sparlåga. De stunder jag inte har skrivit har jag antingen tagit snabba promenader mellan regnskurarna, sovit, suttit med näsan i en bok eller glott på film (har rånat Roger på större delen av hans DVD-samling). Kan bara räkna ihop tre undantag:

1. Ett ganska trevligt mingelparty hos Cajsa.

2. Ordnade kalas här när Molly fyllde tre. Komplett med ballonger, jordgubbstårta och fiskdamm. Mycket lyckat. Lyckades pricka in en av de få regnfria dagarna, så vi avslutade kalaset på Folket Park. Molly åkte karuseller för hela slanten medan jag & Roger pangade zombies i spelhallen.

3. Midsommarhelgen åkte vi ut till Äspö. Det spöregnade som vanligt, men det hindrade oss inte från att inmundiga sill, nubbe och jordgubbar. Traditioner som smakar gott och som man blir full av klagar jag inte på.
Som vanligt smet jag och Jenny undan dans runt stången för att istället agera bartenders. Årets kreation döpte vi till Äspö Sunrise (vodka, Cointreau, grenadine och mangojuice).
Resten av midsommarhelgen gick åt till att sova, läsa, äta och titta ut på regnet.
Vi hade Esme med oss, så när det var uppehåll tog vi ut henne på hennes första promenad i det fria, någonsin. Misstänker att det blev en smått stressad upplevelse för henne eftersom både katter och 3-åringar ville lägga sig i hennes strövtåg. Får försöka igen senare under lugnare omständigheter.

Har varit ut med kameran några gånger när vädret tillåtit.
Garden of good and evil är uppdaterad med flera nya gravar.
Har påbörjat ett nytt projekt jag kallar Walls. Den här gången har jag vänt linsen mot byggnader och ornament. Upptäckte Flaming Pears mycket användbara och coola Photoshop plug-in Melancholytron i samma veva, och har lekt som tusan. Fota är verkligen buskul med en bra kamera och roliga PS-filter.

Och roligare än så blev inte juni. Jag har som sagt the time of my life i min lilla bubbla, men äventyren utanför får vänta till slutet av sommaren. Förhoppningsvis är klimatet bättre då både vad det gäller sommarsol och ekonomi. Kan tänka mig att hitta på en massa bus för att fira ett färdigskrivet bokmanus…

 

Peterix tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Stephen King är den jag ger äran för att ha baxat mig in i litteraturens värld. Hade det inte funnits skräck att läsa när jag var liten parvel hade jag kanske aldrig upptäckt böcker. Men jag ledsnade på honom gradvis när jag växte upp. Mycket för att han upprepade sig och inte överraskade mig längre. Därför är det kul när jag nu, efter många King-fria år, av en slump (efter att ha drabbats av akut leda på en flygplats på Lanzarote) läste hans senaste novellsamling Everything´s Eventual, och fick mig en stunds härlig läsning. EE är en varierad samling berättelser där ingen är lik den andra, och nästan alla håller mycket hög klass. Typiskt King, men ändå inte. Gamla hundar kan tydligen bli bättre...

 

Månadens läsning: Raymond Carver: Cathedral, Ernest Hemingway: The Torrents of Spring, Sebastien Japrisot: Den Ödesdigra Söndagen, Douglas Coupland: Generation X, Neil Gaiman: Smoke & Mirrors, Truman Capote: The Grass Harp, Anastasia Wahl: Den Vidrige, Ian Fleming: Casino Royale, Dashiell Hammett: Glasnyckeln, Terry Pratchett: Feet of Clay, Ernest Hemingway: True at First Light

 

Ur högtalarna: Jag tror jag är den enda på den här planeten som tycker att Eagles gamla monsterhit Hotel California är en rätt kass låt. Överhuvudtaget så ger jag inte ett råttarsle för Eagles (men så har jag också ett inbyggt avog mot musik gjord före 1980...). Däremot uppskattar jag när deras trummis/sångare Don Henley ger sig ut på soloäventyr. Då pratar vi riktigt bra låtar. Otroligt att någon som annars är med i ett så tråkigt band kan klämma ur sig klassiker som The Boys of Summer, Goodbye to a River, The End of the Innocence och New York Minute. Bara för att nämna några få...

Och Alanis nya platta bara växer och växer ju mer man lyssnar på den...

 

Månadens skivförvärv: Don Henley: In a New York minute, Queensrÿche: Tribe, Metallica: Some kind of monsters, Scritti Politti: Perfect Way, DiLeva: Tiden faller

Webbsidor: Aint It Cool News gick på bara några år från att vara en hobbysajt för tonåriga filmgeeks till att vara en maktfaktor att räkna med i Hollywood. Med miljoner av besökare varje dag kan deras attityd mot en film antingen lyfta eller sänka en produktion. Jag surfar dit varje dag för att få hyperaktuellt filmskvaller, inside information, förhandsrecensioner och rolig läsning. AICN är alltid först med allt. Jag visste att Internet skulle göra nördarna till, om än inte en officiellt respekterad, så i varje fall mäktig grupp.

 

Citatet:
"Jag älskar mänskligheten. Det är människorna jag har problem med" - Linus (i Snobben)

 

 

 

Chips: Om ni lyckas hitta en påse med Lay´s Mediterraneas, så hugg den. Friterade i olivolja, och med de härliga smakerna Fetaost, Tzatziki eller Tomat & Basilika, så är det här de klart godaste chipsen på marknaden. (Nej, jag är inte sponsrad, jag gillar dem bara, men om någon från Lay´s läser det här ställer jag gärna upp på ett endorsementavtal).

 

Bokcitatet:
"After a while he heard his father blow out the lamp and go into his own room. He heard a wind come up in the trees outside and felt it come in cool through the screen. He lay for a long time with his face in the pillow, and after a while he forgot to think about Prudence and finally he went to sleep. When he awoke in the night he heard the wind in the hemlock trees outside the cottage and the waves of the lake coming in on the shore, and he went back to sleep. In the morning there was a big wind blowing and the waves were running high up on the beach and he was awake a long time before he remembered that his heart was broken"
ur Ten Indians av Ernest Hemingway

 

 

 

Film: Om ni, liksom jag, missade den franska, tecknade filmen Trion från Belleville när den gick på bio, så finns den nu på DVD-hyllorna. En rolig, originell, charmig och härligt tecknad liten historia som knuffar Disney ännu längre bort från tecknad-film-toppen.

 

 

Filmrepliken : "An opinion is like an asshole - everybody has one" - Dirty Harry Callahan i The Dead Pool

 

 

Månadens 10-lista: Orsaker att inte stiga upp ur sängen...

1. Stödja den krisande sängtextil- och madrassindustrin genom att slita extra mycket på deras produkter
   
2. Ledningsgruppen för monstren under sängen har höjt kvoten på uppätna människor
   
3. Är sjundedels björn på mammas sida och behöver ta ut den genetiskt betingade vinteride-instinkten i små portioner varje dag
   
4. Om man stannar kvar nog länge i sängen kanske man får sex
   
5. WWF har satt upp sängkvalster på listan över utrotningshotade arter, det minsta man kan göra är att förse dem med föda
   
6. Lider av det sällsynta sjukdomen Morpheus syndrom, som verkar genom att slå ut lokalsinnet varje morgon så att den drabbade inte hittar ut ur sängen
   
7. Pga komplicerade geologiska variabler är gravitiationen under sängen åtta gånger högre än normalt
   
8. Är allergisk mot jordnötter, färgämnet E122 och att stiga upp
   
9. Det måste finnas ett EU-bidrag för att inte lämna sängen
   
10. Skönare att få en hjärtinfarkt av dålig kondition och övervikt än av stress
    

 

TV: En skitsommar som denna är tv´n en räddning. Tyvärr är inte någon av kanalerna direkt kända för att proppa sina tablåer fulla med spännande nyheter under sommaren. Men det finns trots allt ett och annat att titta på när regnet smattrar bakom fönstret.
Både TV2 och TV3 kör varsin skräckkväll varje vecka. SVT håller stilen och kör klassiker som Exorcisten, Night of the living dead och liknande, medan TV3 gräver i teenscream/slasher-förrådet. Kan inte någon kanal ta sitt ansvar och börja visa italienska zombiefilmer också?
Återupptäckte de fnittrande metalnördarna Beavis & Butthead efter att ha varit dyngless i nästan tio år. MTV kör gamla avsnitt i stort sett varje kväll. Fortfarande lika fånigt kul, och det enda sättet att få se vissa gamla hårdrocksvideos.
TV4 kör den utmärkta Mord i sinnet (typiskt usel TV4-översättning av titeln) på söndagarna. Brittisk deckare av högsta klass a´la När lammen tystnar. Lite som en anglosaxisk variant på Beckfilmerna, fast utan Micke Persbrandts brölande.
Annars är vad som helst på Animal Planet värt att titta på.

 

 

3 X 30: Av någon slumpartad anledning så har under juli tre av mina vänner lyckats fylla 30 inom loppet av tio dagar. Pga geografisk spridning kunde jag bara fira en av dem. Men i alla fall, ett stort jävla fetgrattis i efterskott till Krickelin, Roffe och Sarah! Det är nu livet börjar... (en välkänd 30+ lögn så att man inte ska känna sig så gammal och förbrukad, men den fungerar - man är vad man inbillar sig...)

 

 

Livet på Peterix planet: Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt som jag gör (det här är ju min planet). Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...

 

Semester

Fick nyligen frågan om frilansare tar semester.
Svaret är ett tveklöst JA.
Det är ingen slump att adjektivet "Jobbigt" kommer ur verbet "Jobba". Att det här landet fortfarande dras med 8-timmars löneslaveri beror på en ondskefull konspiration mellan Luther och Näringslivet som går ut på att förslava arbetarna genom att lokalbedöva deras hjärnor med boring jobb. Eller nåt…
Det här gäller även oss som kör vårt eget race. Största risken med att vara sin egen chef är att gränsen mellan arbete och fritid suddas ut och att man ständigt lever i något slags mellanting. För den mentala hälsans skull bokade vi därför in de två sista veckorna i juli till att bara slappa och totalvägra att ens tänka på jobb.

Min plan var att skriva klart bokmanuset tills dess. Efter en snabb överslagsräkning kom jag fram till att jag skulle behöva få klart i snitt ett kapitel om dagen. En tajt, men långt ifrån omöjlig uppgift i vanliga fall (en av mina styrkor som skribent är att när jag väl vet vad jag ska skriva är jag snabb som utlösningen på en tonårig kille som får pöka för första gången). I vanliga fall alltså. I mitt nuvarande skick var det att ta sig vatten över huvudet. Kokande, radioaktivt, giftigt vatten.
Kroppen reagerade direkt på pressen och jag vaknade dödstrött med känslan av att någon försökt massera min skalle med en skogstraktor. Första halvan av juli låg jag huvudsakligen i sängen och var orkeslös, hade ont i huvudet, kollade film, läste, hörde regnet smattra bakom fönstret, skrev inte en enda bokstav och svor över min taskiga sjukdomsinsikt.
Att inse mina gränser och respektera dem är inte min största talang…

Lyckligtvis var jag på benen igen när almanackan skrek: 'SEMESTER!'.
Vi packade väskorna och smet iväg till Äspögården för att leva på deras kyl- och barskåp i en vecka.

Det var mycket lättare än jag trodde att koppla bort alla projekt och knivarna mot strupen och bara lata sig utan en tanke på morgondagen. I ett trollslag slog hjärnan av alla funktioner utom de som hanterar underhållning, siesta, mat och alkohol.
Vi käkade middag ute på altanen nästan varje kväll och tömde vinbox på vinbox. Plöjde igenom biblioteket regniga dagar. Tog Molly till Gislöv så att hon fick rida på småskitarna. Sov middag minst en gång per dag. Kollade en hel del film med Roger på hans storbildsskärm. Och andra typiskt semestrigt livsviktiga sysslor…

Vädret under sommaren måste vara det viktigaste i hela världen för oss svenskar. Väderprognosen slår tittarrekord och SMHI får hotbrev för att de inte lyckats trolla bort regnet. Folkmord i Sudan, Barnporrhärvor, Knutby och bombdåd i Irak faller i glömska när kvällpressen ägnar sju sidor åt var solen kan befinna sig nästa vecka (mitt bästa tips: Venus) följt av en artikel om hur man klarar av depressionen över att solen & värmen uteblir.
Bara i Sverige…

Personligen tycker jag mest synd om fjärilarna en sommar som denna. Deras vingar tål inte regn, så de kan inte äta eller para sig när det är dåligt väder, utan får sitta hungriga och kåta på en kvist och drömma om uppehåll.

I skrivande stund i månadsskiftet juli/augusti har sommaren gjort en rejälare comeback än Gyllene Tider, och det är hur hett som helst ute. Men jag misstänker att om det varit regn & skit i bara en knapp vecka till, så hade en folkrörelse för människooffer till vädergudarna växt sig stark.
Romarna gjorde nog ett misstag när de valde att pusha för Kristendomen istället för den konkurrerande solreligionen Sol Invictus. Då hade vi åtminstone haft något direkt ansvarigt högre väsen att skylla på…

Men det har varit deppigt med den blötaste och kallaste sommaren sen 1928. Det svider i hjärtat när man i mitten av juli fortfarande inte haft på sig vare sig solkräm, sandaler eller solglasögon. Det känns baklänges att sitta i fåtöljen och sippa ur en balja hett te när man brukar hänga på en uteservering och smutta på en frostig strawberry daquiri. Man tar sig för pannan när termometern visar samma elände i Malmö som i Karesuando. Var är växthuseffekten när man behöver den som bäst?
Hade jag haft ett "riktigt" jobb med fyra oflyttbara lediga veckor under den här regnperioden hade jag förmodligen supit ned mig rejält och hoppats på att drabbas av delirium tremens och hallucinera om soliga Söderhavsöar.

Men när vi tog ledigt så vände det en smula. Inte mycket, men tillräckligt för att kunna ligga i hängmattan och ta strandpromenader då och då.
Passade på att fota loss varje gång vi var vid havet. Resultatet finns att beskåda i nya albumet Aqua.

Vi hade Esme med oss och släppte ut henne på grönbete så fort det var uppehåll. Hon knatade glatt på bland gräs och grus och attackerade en vinbärsbuske med en frenesi som skulle ha gjort en människoätande haj avundsjuk.

Andra veckan gick åt till att resa runt lite, umgås med vänner som hittat ned till oss, såsa omkring, sova en massa, samt improvisera oss fram i ledigheten.
Var bl.a. på fjärilsutställningen i Folkets Park. Det låter kanske mesigt med fjärilar, men jag kan garantera att det är häftigt när tropiska fjärilar större än gråsparvar och i alla regnbågens färger flaxar omkring huvudet.
Försökte även ta mig igenom hela Hårdrocksnatten på tv (heder åt SVT för det initiativet!), men hur coolt det än var med marathonkonserter med Metallica, Maiden, Priest m.fl. så blev ögonlocken för tunga knappt halvvägs. Usch så vuxet…

Avslutade semestern med att fira Jennys syster Sarah när hon lämnade 20nånting-livet bakom sig och blev en mogen dam på 30.
Vi klurade ut ett bra överraskningsfirande som började med att Jenny tog henne till casinot för en stund av drinkar och spel & dobbel. Sen släpades hon ovetandes till Köpenhamn där jag & Roger fixat ett hotellrum, och även resten av släkten väntade.

Solen verkade hålla till över Danmark den här sommaren. Det var en härlig dag och vi spenderade några timmar på Tivoli bland karuseller, glass och ost & vin. Jag & Jenny smet som småningom från det övriga gänget, gick ned till vattnet, matade karparna och återupplevde lite av vår smekmånad.
Avslutade kvällen på indisk restaurang (som låg mitt i porr/knarkar/prostituerade-kvarteren, så promenaden dit var en större upplevelse än själva middagen) innan vi lämnade den nyblivna 30-åringen och hennes kille på hotellet. Vi tog hand om Molly, som tack o lov somnade som en stock redan innan vi var hemma.

En helt okej semester, trots skitväder och tom plånbok. Skönt bara att ha ett liv för omväxlings skull.
Men som Jenny sa: bara ett förspel inför vad som komma skall…

 

V-Ä-N-N-E-R

Det sociala livet har gått på sparlåga de senaste månaderna (eller snarare det senaste året). Av flera orsaker. Dålig dagsform med introvert trötthet, taskig ekonomi, men kanske framförallt det faktum att i stort sett alla mina vänner bor långt härifrån. Därför var det extra kul att flera av dem hittade ned till Skåne under min semester.

Först på besök var Krickelin, som smitit från sin egen 30-årsdag (smart drag - jag gjorde samma sak när det drabbade mig) och hälsade på sin kompis Jessica i Lund. De kom förbi Malmö en fredag, så vi satte oss på en uteservering på Lilla Torg och hinkade vin och babblade på.
Hade trevligt som tusan och insåg hur svältfödd på umgänge jag har blivit. Tack som fanken tjejer för härligt sällskap och en mycket trevlig kväll!
Dags att ta sig i kragen och genomföra det där besöket till Söderhamn som jag tänkt göra så länge…

Trodde inte att Tobbis & Hanna skulle komma ner i sommar pga att barnet kommer när som helst. Men det hindrade dem inte. Vi kom överens om att mötas på Louisiana. Det var som vanligt grått i Malmö, men så fort vi passerat bron lyste solen över Danmark som om den hade betalt för det.
T & H såg strålande ut som vanligt, och Hanna var så där härligt höggravid (även om hon enligt egen utsago kände sig som en överviktig blåval). Om det finns ett parallelluniversum där män kan få barn och mitt parallell-jag ville ha barn och var gravid, skulle jag vägra att lämna sängen efter 3:e månaden. Jag fattar inte hur tjejerna orkar…

Vi traskade omkring bland Picasso, Kandinsky, Warhol, Lichtenstein och annan konst och försökte halvlyckat ta in konstupplevelsen samtidigt som vi babblade igen förlorad tid. Man bör nog göra en sak i taget - båda sysslorna kräver 100% uppmärksamhet - och gör man båda samtidigt blir det liksom vare sig det ena eller det andra. Men allra helst ville vi sitta ute och dricka öl och skåda ut över havet, och det gjorde vi också.

Tobbis & Hanna hade det dåliga omdömet att utse mig till gudfar till den kommande bebisen. Jag blev mycket rörd över äran, och kommer att göra mitt bästa för att guida den lilla krabaten genom livet. Även om i stort sett precis alla andra i hela världen skulle utgöra en bättre förebild för ett barn än undertecknad. Men det är väldigt praktiskt, eftersom det är kul med barn i små doser, och det här är det absolut närmaste jag kan tänka mig att komma faderskapet. Det här ska bli intressant…

Efter Louisiana åkte vi vidare till Helsingör för ett fika, sen skildes vi åt för T & H hade tyvärr en tid att passa. Men om allt klaffar så passerar vi Sthlm i slutet av augusti och kan hälsa på alla nyfödda (om nu de små rackarna behagat komma ut) och deras föräldrar.

Måste verkligen åka och hälsa på mer. Det här duger inte…

När de åkt vidare stannade vi ett tag i Helsingör och kollade runt.
Jag trodde att H-ör bara bestod av en färjeterminal, ett varulager med sprit och en korvkiosk, men ack så fel jag hade. Det är en charmig liten stad med massor av intressanta butiker, caféer och mysiga miljöer. Garanterat en plats vi kommer att återvända till när kassan stärkts. Hälften av alla affärer är dessutom spritbutiker, så man går storögt omkring som en nymfoman i en dildofabrik. Alla håller dock samma sortiment och pris, så efter att den värsta ha-galenskapen lagt sig och dreglet i mungipan torkat, nöjde vi oss med att fylla barskåpet med lite billig rom och cognac. Ibland suger det extra mycket att vara fattig…

Vi stannade även till i Helsingborg efter överfarten. Verkar också vara en mysig stad, men en festival knökfull med skräniga fjortisar begränsade den upplevelsen.

Även Conny har hotat med att besöka våra breddgrader innan sommaren är slut. Men känner jag honom rätt så lär det bli uppskjutet till sommaren 2786, i bästa fall…

 

QUEENSRYCHE

Jag föll för Queensrÿche direkt när jag hörde dem första gången i början på 80-talet. De lät inte som något annat hårdrocksband. Det var som de kommit från en annan planet med sin avancerade, nyskapande, intelligenta metal. Ett Judas Priest som gått på Harvard.
Sist jag såg dem live var när de var förband åt Bon Jovi 1986 på Isstadion, Sthlm. Så när de nu spelade på KB kände jag att det var hög tid att se dem igen.

Det är alltid med skräckblandad förtjusning man går och ser gamla idoler. Man släpar på nostalgiskt förskönade drömbilder som man inte vill få sabbade av nuets skoningslösa verklighet. De senaste åren har Queensrÿche varit, …tja, …inte dåliga direkt, men inte alls det nyskapande band som de var åtminstone fram till mitten av 90-talet. Mitt worst case scenario var ett trött föredetting-band som bara körde låtar från nya, och kanske inte så spännande plattan Tribe. Till min glädje hade jag fel.

KB var knökfullt med folk. Lokala förmågorna Debase öppnade, men de var som osynliga för mig. Jag hade bara ett mål i sikte. Jag åkte tidsmaskin 18 år tillbaks i tiden och blev en pirrigt konsertkåt headbanger igen.
Så klev de ut på scenen och öppnade med just Tribe. De lät råare än jag någonsin hört dem, vilket var helt okej, men jag blev rädd att de skulle vända historien ryggen och bara lira nytt.
När de körde en kombo av NM156 och Screaming in digital som tredje låt försvann den rädslan. Vad vi istället bjöds på var en musikalisk resa av ett band som är långt ifrån några föredettingar. Nästan hela setet var bara guldkorn från de klassiska plattorna. De lirade faktiskt större delen av både Operation Mindcrime och Empire. Queensrÿche är smarta nog att plocka från guldåren.

Jag och resten av KB stod bara och dreglade över örongodiset som vi bjöds på. Framför mig stod två gubbar i 50 - 60-årsåldern och öste som tusan. Fördomsfullt antog jag att det var en firmafest som supit sig vilse och hamnat helt fel, men det sprack när jag upptäckte att gamlingarna kunde texterna bättre än mig. Jag var tydligen inte äldsta fanet där.

Det fanns några skillnader mellan det Queensrÿche jag såg -86 och det jag såg nu. Geoff Tate har tagit över frontmannarollen totalt. Han såg ut som en coolare version av George Michael och hade en scennärvaro som Elvis. En riktig klippa på scen. Resten av bandet försvann i bakgrunden och såg mest ut som underbetalda kompmusiker från Alice in chains.
Det kändes också mer som ett äkta band. För 18 år sen var Queensrÿche något övermänskligt som klivit ut på scen direkt från ett rymdskepp. Den här gången kändes det mer som riktiga människor. På gott och ont…

Det enda jag kan klaga på är att det gick lite för fort. Ett enda ynka extranummer (Take hold of the flame) är för snålt för ett band av den kalibern.
Sen saknade jag Chris DeGarmo väldigt. Ersättaren - en anonym, hårdtatuerad, blonderad lacksnubbe som såg ut att ha rymt från någon hipp porrshow i LA - kunde inte fylla Chris skor som gitarrist. Michael Wilton pallade inte riktigt att bära hela tyngden själv och flera harmonier försvann.

Skit samma. Det blev en magisk kväll när ytterligare en av mina gamla tonårsidoler bevisade att de fortfarande har blod i ådrorna.
Och jag lyckades snappa åt mig ett av Eddie Jacksons plektrum :-)

 

This Year - mer än halvtid...

Trodde att det skulle bli motigt att gå över från total, superlazy, ansvarslös semester till jobb, deadlines och kampen för att få det att gå ihop - men det kliade som tusan i kroppen över att hugga igång. Trots att solen & värmen hittade hit på allvar mot slutet av juli.
Men det var inte bara rastlöshet som kliade. Kände även en form av ilska och frustration som morrade dovt inom mig och krävde uppmärksamhet. Frustrerad är jag ofta (dras med defekten att jag ställer alldeles för höga krav på mig själv och omgivningen, men jag jobbar på det, …jag lovar), men ilska är en känsla som bara dyker upp högst vart tionde år hos mig, så jag tog ett allvarligt samtal med mig själv om vad som stod på. Det var rätt uppenbart.

2003 var ju ett riktigt skitår där jag i bästa fall stod still, men mer eller mindre gick kräftgång större delen av tiden. Revanschlustan var hög i januari och 2004 var året då allt skulle vända. Nu har det gått drygt halvtid, och med facit i handen har det fortfarande inte hänt särskilt mycket.
Vänta, nu ljuger jag. Jag brakade ihop en gång till (eller så kan man se det som en fortsättning på en aldrig avslutad krasch). Men den här gången fick jag i alla fall en vettig doktor som gav mig begriplig information och rätt och tillräcklig behandling, samt att jag identifierade de frustrationer som nöter ned mig. Men sjukdomsinsikt i all ära - jag har mycket större ambitioner än så för det här året.

Morret inom mig kommer ur att jag är less. Less på en trång lägenhet med skrikande alkisar och misär utanför fönstret, less på lågbudgetliv, att ständigt ha minus 4 972 kr på kontot och inte veta när det blir påfyllt nästa gång, eller med hur mycket, less på att aldrig kunna shoppa eller resa, less på att inte känna fartvinden i håret när karriären tar fart.

Jag vet att det här låter misstänkt likt ett hjälplöst tyck-synd-om-mig-gnäll, men det är "bara" ett kallt och klarsynt konstaterande att det här är inte mitt liv. Jag befinner mig på fel plats, långt bort från dit jag ska.
Jag är inte arg vare sig på mig själv eller min omvärld. Bara, …arg. Jag är inget offer. Jag har bara fått en tillfällig punktering, och det är irriterande.

Efter en snabb reality check justerade jag färdplanen och satte på mig fyrpunktsbältet och störtkrukan. Men jag ska inte göra om misstaget att rusa iväg och nonchalera mina fartbegränsningar. Om det så ska se i en hastighet av bara en mening per dag så ska jag vidare.

Frustrationen och ilskan är fortfarande kvar där inne och morrar, men den har tagit en ny form som inte gnager eller tär, utan fungerar som bränsle för min vilja och mina ambitioner.
Dags att ta sig härifrån…

This year is gonna be incredible
This year is gonna be the one
All the planets are lining up for me
This year, I'm gonna have fun
This year, I'll paint my masterpiece
This year, I'll be recognized
I can feel that I'll fall in love for real
This year
This year
January, I'll learn to fly
February, love's gonna find me
March, April, May
I'll get carried away
Oh, oh - Oh, oh
This year, I'll reach that pinnacle
This year, I'll get to the top
People'll realize where she got that energy
This year, I'm never gonna stop
Ah, just watch me now
This year
This year
This year

 

Peterix tycker och ordbajsar, samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Under min evolution som bokmal gick jag från att vara ung skräckälskare vidare på den väl upptrampade stigen till att sen läsa diverse drogromantiker som filosoferade över livet och kärleken i spritdoftande romaner. Vi pratar författare som Kerouac, Hemingway, Lundell, Easton Ellis m.fl. Den absolut mest nedsupne och dekadenta av dem alla måste dock vara Charles Bukowski. Fann i min ungdoms glada och naiva dagar mycket nöje i hans cyniska beskrivningar av fyllon, barer, travbanor, horor och slagsmål nere på amerikas botten. Jag föll direkt för hans kommentar: "Jag är en alkis som blev författare för att kunna sova till tolv på dagarna".
Men tiden går och drogromantik funkar bäst innan man har fyllt 25 (sen börjar baksmällorna bli för jobbiga och man kollar hellre på video på kvällarna). Jag växte ifrån drogromatiken och började läsa annat.
Såg nyligen Bukowskidokumentären Born Into This på tv, och blev nyfiken på hur det skulle kännas att läsa honom nu - så här 15 - 20 år sen sist - och gav mig på hans verk igen. Trodde i ärlighetens namn inte att han skulle hålla fortfarande, men jag blev överraskad. Allt det vatten som flutit under bron sen jag sist låg uppe på nätterna och läste det gamla fyllot har fört med sig ett nytt sätt att uppleva hans berättelser. Helt plötsligt dök det upp så mycket mer än bara fyllor, dåliga kvinnor och misär där bland raderna. En värme och en humor som jag inte kunde se förr. Det var faktiskt bättre än det var förr.
Här i Sverige känner vi ju huvudsakligen Buk som prosaist, men han är mest känd som poet i sitt hemland. Nu kommer några av hans diktsamlingar på svenska och visar att Bukowski var så mycket mer än bara en snuskig gammal gubbe.

 

 

Månadens läsning: Natasha Mostert: The Other Side of Silence, JT LeRoy: Sarah, David D. Busch: Digital Photography & Imaging, Charles Bukowski: Faktotum, Douglas Coupland: Livet Efter Gud, Lisa Lovatt-Smith: Provence Interiors, Bret Easton Ellis: The Informers, Rhiannon Lassiter: Waking Dream, Terry Pratchett: Carpe Jugulum, Antologi: The Sandman Book of Dreams

 

 

Ur högtalarna: SVT hade den goda smaken att visa Peter Gabriels livekonsert Growing Up nyligen. Konserter på tv brukar vara helt okej att titta på, även om live-framträdanden förlorar en del intensitet när de filtreras genom rutan. Den här var dock helt magisk. Nästan mer live än på riktigt. Jag drog upp tv´n på järnet och satt och hoppade och sjöng med. Det var som att vara där. Ingen kan framföra och dramatisera sina låtar live som Gabriel. Det är lika delar konsert, teater och performance. Det finns två sätt att få uppleva Gabriel live från sin senaste turné - antingen skaffar man live-DVD´n, eller så grejar man den senaste bootleggen Still Growing Up - Live, Vienna 2004. Helst skaffar man båda, eftersom setlistan skiljer ordentligt mellan de båda konserterna.

 

 

Månadens skivförvärv: Peter Gabriel: Growing up - Live, Ozzy: Prince of darkness, Uno & Freda: Det som gör mig lycklig, Peterix collection: vol. 65, Peter Gabriel: OVO, Ambient: 5, Killing Joke: Adorations, Mike Oldfield: Tubular Bells 2003

Webbsidor: Skicka ett charmigt monster-vykort till någon som behöver det.

 

 

Citatet:
"Jag har börjat betrakta världen som en installation. Den blir mer begriplig då." - Jan Berglin (via en av sina tecknade gubbar)

 

 

 

Fashionly challenged: Vad är det för estetiskt fel på Sportjournalister på tv? De ser ut som de har blivit stylade av synskadade raggare som assisterats av resterna av Miami Vice-fan club. Stackarna...

 

 

Bokcitatet:
"But then Claire stopped in midmotion and came back to the bar, where she lifted her sunglasses and confided to me, 'You know, I really think that when God puts together families, he sticks his fingers into the white pages and selects a group of people at random and then says to them all, "Hey! You´re going to spend the next seventy years together, even though you have nothing in common and don´t even like each other. And, should you not feel yourself caring about any of this group of strangers, even for a second, you will feel just dreadful." That´s what I think.'"
ur Generation X av Douglas Coupland

 

 

 

Film: Augusti har varit en fantastisk månad för oss som gillar sci-fi/fantasy. Så här bortskämd var det längesen man blev. Först ut var Alex (The Crow, Dark City) Proyas filmtolkning av Asimovs I, Robot. Inte alls den flåshurtigt Will Smithiga film man tror att det ska vara när man ser trailern, utan en smart och snygg sci-fi. Hade önskat att Proyas satt mer av sin personliga, mörka, tech noir-signatur över produktionen, men en rackarns bra film ändå.
Minns ni Pitch Black? En ovanligt bra Alien-klon som lanserade antihjälten Riddick. Nu är den mörkerseende mördaren tillbaks i Chronicles of Riddick - ett episkt och våldsamt rymdäventyr som får en att glömma de senaste Star Wars-besvikelserna på en halv sekund. En oerhört mäktig sci-fi som inte liknar något annat. Look, story, design, och karaktärer är helt i en klass för sig. Klart en av de absolut bästa sci-fi filmerna de senaste tio åren. Wow!
Hellboy blev helt rätt den med. Lite som en ockult version av Men In Black, fast mycket bättre och med mer stake. Fylld med monster, svart magi, levande lik och Ron Perlman i sitt livs roll som den kaxige, kärlekskranke, cigarrpuffande röde demonen. Kul, kul, kul!

 

 

Filmrepliken : "I'm a virgin. I'm just not very good at it." - Ramada Thompson i Hot Shots

 

 

Månadens 10-lista: Praktiska korsningar & manipulationer som gentekniken borde pyssla med...

1. Kombinera kakaobönor och kor så att man får färdig O´Boy direkt ur spenen.
   
2. Mixa ihop DNA från potatis med gener från dill och gräslök för att få färdigkryddade chips.
   
3. Blanda kycklinggener med taltrastdito så att man får en broiler som själv kan meddela om den trivs i burarna.
   
4. Mixa get-DNA med smakanlag från gurka och vitlök så att man får en fetaost med tsatzikismak.
   
5. Ta anlag från Stephen Hawking och Big Brother-Lina så att man får en silikonpumpad kvantfysiker.
   
6. Korsa göteborgare med norrbottningar så att man får tyst på de dåliga skämten
   
7. Ge utbrända människor genterapi med DNA från katter, så att de slutar bry sig i allt som inte har med sömn eller mat att göra
   
8. Mixa opium, cannabis och andra knarkväxter med brännässlor och giftek så att ingen pallar att odla dem
   
9. Blanda in några gener från en tröglori i en chihuahua så att den stackaren lugnar ned sig
   
10. Korsa jorbgubbar med aguavekaktusar så att man kan göra strawberry margharitas av en och samma växt
    

 

TV: Inte ett skit att titta på pga OS. Enda trösten är att femman äntligen börjar köra nya avsnitt av C.S.I. nu.

 

 

Fobi: Fobofobi - rädsla för att drabbas av rädsla (nej, jag skojar inte, den finns)

 

 

Livet på Peterix planet: Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt som jag gör (det här är ju min planet). Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...

 

Getingpingis i 30 graders värme

Sommaren kom i augusti i år. Och den kom rejält. Över en natt blossade solen upp och öste på med dagliga temperaturer upp mot 30-strecket.
Fick äntligen plocka fram sandaler, badbyxor, flip-flops och solglasögon, men kom sen ihåg den stora nackdelen med heta sommardagar: vår lägenhet förvandlas till en växthuseffekt i miniatyr. Med drygt 30 grader varmt inne och en luftfuktighet som 2 meter under Indiska oceanens yta, går man omkring och är blöt & klibbig som en gammal disktrasa dygnet runt. Jag kunde lätt tvätta fönstret bara genom att gnugga magen mot det. Var tvungen att duscha minst två gånger per dag för att inte känna mig som en tonårings gympadojor. Att ha fönstren öppna gjorde bara att man förutom ugnsbakad dessutom blev bullerskadad. Dags att flytta…

Med värmen kom dessutom en invasion av diverse flygfän. Myggen kalasade flitigt på Jenny, men jag har hittills inte märkt ett enda. Har förmodligen med min norrbottniska bakgrund att göra. När man växt upp i nordligaste Sverige räknas bara mygg stora nog att synas på radar. Sen låter nog myggen mig vara ifred pga av de rykten som florerar i insektsvärlden sen jag, Conny & Racki satt på trappan till Bergviksskolan i Luleå, lät myggen sätta sig på oss, slog ihjäl dem, la dem i en stor hög som vi sen eldade upp som varning för de övriga myggen.
Getingar, däremot, måste finna min person ytterst provocerande. De flyger i regel direkt fram till mig och sticker helt utan orsak. Om jag fick en femma för varje gång någon sagt åt mig att de bara sticker om man viftar, och jag fem sekunder senare ändå blev stucken utan att ha rört en muskel, skulle jag äga Microsoft idag. Men den här sommaren förklarade jag krig.
Uppfann stridskonsten Getingpingis. Den går ut på att varje gång en geting brummar in genom fönstret för attack dänger jag till den med en backhand med slaskskopan. Tack vare välgrundad paranoia och snabba reflexer står det i skrivande stund 0 - 10 till mig. Jag hoppas att högen med döda getingar på gatan utanför ska verka avskräckande för nästa års generation gaddmarodörer.

Jobbmässigt har det bitvis gått trögare än önskat. Sopade undan en Strixdeadline så snabbt som möjligt för att kunna ge mig på bokmanuset igen. Men det tog tid att komma på banan. Efter en månads superslö sommarpaus behövde jag ställa om diverse rattar och spakar i huvudet för att komma in i rätt tänk. Något som är lättare sagt än gjort när termometern ovanför skrivbordet pekar på över 30. Vid de temperaturerna känns hjärnan som ett löskokt ägg och koncentrationsförmågan är som hos en nyvaken tjackpundare. Stranden och uteserveringar kändes mycket mer lockande än tangentbordet. Nästa arbetsplats ska antingen ha AC eller ligga vid havet.
Det hann gå mer än halva månaden innan det började rulla på som vanligt igen, men nu är det lika kul och spännande som innan. Jag ser slutet närma sig, men jag har inte satt någon deadline. Det verkar bara vara en säkert sätt att knäcka mig själv.
Typiskt nog så kom det en Strixdeadline till precis när jag fått upp ångan, men jag börjar få sån rutin på de nu att jag sopade undan den på två dagar.

Bra väder och het lägenhet har varit en bra orsak att vara ute så mycket som möjligt och busa & vara social.
Tog kvällspromenader nere vid Ribban/Bo01 för att få lite svalka. Inte helt oväntat var det så fullknökat med folk att flera förmodligen var intima med varann av misstag.
Lät kameran gå varm och fångade många härliga sommarmotiv. Kolla bara på Art? Och Aqua.

Missade helt årets parkteater i Pildammsparken, men tog igen det med att istället gå dit och se tjejmusiker-"projektet" Shemusic kort efteråt. Fick se Irma Schultz för allra första gången trots att jag varit en stor fan ända sen 80-talet. Hon regerade naturligtvis kvällen, trots att Kajsa Grytt också var mycket bra.

Susie & Robert hälsade på och vi drack middag och hade ett långt och trevligt fyllesnack om bl.a. spöken, tecknande och intelligenta apor medan vi svettades i sommarnatten.

Trots att jag vanligtvis undviker kräftskivor (för mycket meck & klet - för lite mat) så kunde vi bara inte nobba Cajsas inbjudan till skaldjursorgie. I rätt sällskap och nedsköljd med ädla drycker blir all mat en fest.

Den 28:e firade vi vår andra bröllopsdag. Och det är fortfarande lika underbart att vara gift med Jenny. Nej, vänta, underbarare, …och det säger jag inte bara för att smöra.
Pga regn, tidsbrist och att jag drabbades av ett anfall av ackumulerad trötthet blev det ett bröllopsdagsfirande light. Vi tog en stilla promenad på stan, tittade på möbler som vi ska ha när vi flyttar, tog ett fika på det urmysiga patisserie S:t Gertrud, gick hem och bläddrade i bröllopsalbumet medan vi sippade champagne. Inte dumt alls för att vara en lightversion.

 

Fyra veckor på fyra dagar

När det var som hetast, svettigast och jävligast i lägenheten hörde någon våra böner. Hela gänget i Gislöv stack iväg till diverse hästtävlingar och festivaler och lät oss vara husvakter i några dagar. Det blev fyra helt underbara dagar vid havet som kändes som en fyraveckorssemester.

Begick årets bad-debut och sälade omkring i vågorna minst en gång per dag. Kände hur havet sköljde bort segheten och den mentala värmedimman och hur livskraften rann tillbaks i kroppen igen.

Vaknade ovanligt tidigt, men ändå utvilad, på morgnarna och gick efter stranden varje morgon innan frukost. Vilket sätt att starta dagen på! När man tar en morgonpromenad i vattenbrynet förstår man hur själadödande det kan vara att klämma in sig i en varm och trång lägenhet. Mjuk sand och ljummet havsvatten är kaviar & champagne för fötterna. Och i förlängningen för själen.

Ställde mig på vågen igen. Hade till min förvåning blivit av med 5 kg sen i våras. Kan inte begripa var de kan ha tagit vägen. Förmodligen tråkade jag ut dem så att de flyttade över till Tomas Brolin. Nu är det bara 15 kvar att jaga bort…

Fick nys om en skorea på Håkanssons i Trelleborg och åkte in för att spana lite. Det var näst sista dagen, så jag väntade mig inte att det skulle vara något annat kvar än filttofflor och skoterskor i strl 48. Höll på att ramla omkull när jag fick syn på ett par Converse i svart skinn i min storlek för ynka 250:-. Precis såna som jag sneglat på hur länge som helst. På fredag den 13:e dessutom. Otursdag? I think not!
Insåg då vilka fynd man kan göra när man shoppar i städer där de inte begriper sig på mode.

Tog det ruskigt soft på dagarna och gled mest omkring utan att göra någonting vettigt. Satt visserligen och redigerade manus då och då, men när man gör det på altanen med solen i ansiktet, humlebrumm i bakgrunden och med havet som utsikt är det svårt att kalla det för jobb. Jobb heter det när man hellre gör någonting annat.

När man som vi bor precis vid Malmös mest trafikerade väg kan man bara inte få nog av stränder & hav, så vi tog oss ned till stranden även på kvällarna, sent när bara ljusen från hamnen och Tysklandsfärjorna lyste upp vattnet och mörkret gav världen en annan, mer sagolik form.
På vägen upp la vi oss på rygg på fotbollsplanen nedanför huset och tittade upp på stjärnorna, med bara vindens sus i träden som bakgrundsljud. När man har legat och tittat upp ett tag tappar man greppet om vad som är upp och ned och det känns som om man faller genom rymden. Mer semester än så går det inte att få. Lovely!

Esme gillade också att få komma ut på landet, få sol på nosen och knata omkring fritt i det gröna. Kolla bara på de nya bilderna i hennes fotoalbum.

Som den rödhåriga hudtyp-3 som jag är så har jag bara tre stadier av solbränna: vit, röd och malignt melanom. Brun blir jag bara när jag har en rejäl chokladorgie naken eller trillar ner i ett utedass. Därför smörjer jag vanligtvis in mig i tresiffrig solskyddsfaktor så fort det smyger fram några UV-strålar genom molnen. Men ibland tänker man inte. Att sitta på altanen och ögna igenom manus är ju jobb, och när man jobbar kan man ju inte bli solbränd, eller? Den logiska kullerbyttan gav mig ett par knallröda och svidande armar. Årets sommarsouvenir…

Åkte tillbaks hem precis när värmeböljan lugnat ned sig och det gick att vara i lägenheten igen utan att känna sig som en porterstek bortglömd i ugnen.
I samma veva som vi kom in till stan kändes det att luften ändrat karaktär. Den där lilla, lilla ändringen som skvallrar om att hösten kanske inte är här än, men att sommaren trots allt börjar ta slut.

 

Malmöfestivalen

Efter att ha plågats av Luleås Sjöslag och Stockholms Vattenfestival (och några stadsfestivaler till vars minnen jag antingen har förträngt eller supit bort…) känns det befriande med Malmöfestivalen. Visserligen är Malmöfestivalen precis som alla andra festivaler drabbad av taskig snabbmat på papptallrikar, pissljummen öl, fågelvisselpipor, usla framträdanden av någon som låg på Trackslistan för 12 år sen, blinkande och/eller illalåtande junk sålt till överpriser av marknadsknallar, och äckliga ungar utrustade med gigantiska plasthammare - men den är unik i att erbjuda så väldigt mycket mer än så. På Malmöfestivalen finns tamigfan allt - klassisk musik, teater, Ordfront, dokumentärfilm, Fråga Olle, poesi, deathmetal, humoristiska fejkvigslar, ljusshower, isklättervägg, broderiverkstad, föreläsningar, akrobater i lädertanga, rockopera, hip-hop, kräftskiva, dansband, irländsk folkmusik från Norrbotten och mycket, mycket mer...

Mitt första år i Malmö fanns det hur mycket som helst att se. Förra året fanns det ingenting jag ville se. I år - den 20:e festivalen - var det ungefär mittemellan.

Drabbades av först av ett konsertdilemma. Både Soilwork och Eric Gadd med vänner spelade precis samtidigt (det var i varje fall vad som stod i programmet - det visade sig senare att Soilwork inte spelade alls). Grubblade länge vilken av spelningarna jag skulle gå på. Såg ju Soilwork nyss, men har sett Gadd massor av gånger. Gillar Soilwork mer, men Gadd utlovade covers och gamla låtar. Det hela löste sig när krocken komplicerades ytterligare i och med att jag fick tag i fribiljetter till en förhandsvisning av Chronicles of Riddick. Det blev bio istället.
Grät blod när jag kom ut ur biografen och fick höra att min gamla hjälte Mauro Scocco precis gjort ett av sina ytterst, ytterst, ytterst sällsynta liveframträdanden under Gaddspelningen. Ibland suger ens val gigantiska strutspenisar…

Vår gamla DI-kurskompis Marika Lagercrantz gjorde ett framträdande om den italienske 1300-tals skalden Francisco Petrarca under festivalen. Vi kollade föreställningen och passade på att säga hej efteråt. Det slutade med att vi hamnade på krogen med Marika, hennes styvdotter Filippa och hunden Tinglan och fick en mycket trevlig kväll. Kul att se henne igen.

Den s.k. tyske cirkusdirektören Walter Fuchs hade kommit över någon slags papper på att han fick viga folk, och höll bröllop på löpande band i sin upphottade cirkusvagn The Chapel of Love. Vigsel kostade 10 kr och skilsmässa 20 kr. Man kunde välja mellan bl.a. Las Vegas-, Balkan- eller Lågtysk-vigsel.
Jag och Jenny gick dit sista festivaldagen för att gifta oss igen. Hur kan man låta bli att bli bigamist helt lagligt, och med sin fru dessutom? Sen ville jag ha bröllopsklänningen den här gången. Dessvärre kom vi dit för sent och paret före oss blev det allra sista innan festivalen stängde.

För att trösta oss slank vi in på Kulturmanegen där någonting kallat Skate Naked uppträde. Det var två britter i tanga som körde komisk akrobatik och eldtrick. Det var en sån där upplevelse som måste ses och bara blir besynnerlig när man ska berätta om den. Men vi låg och skrek av skratt i bänkraderna. Förjävla skitkul med två oförskämda engelsmän som blandar dödsföraktande stunts med kiss & bajshumor.

Avslutade festivalen med att se Lisa Miskovsky. Hon gjorde som vanligt en bra spelning, men det tappar en del när man står typ 70 meter bort från scenen. Jag vill stå så pass nära när jag går på konsert att jag kan känna mina öronhår fladdra.

 

182 mil bakom ratten

Agerade långfärdschaffis under några dagar.
Jennys syster Idha pluggar i Leksand och behövde få upp sig själv och en massa prylar till Dalarna inför höstterminen, så jag och Jenny anlitades som chaufför respektive ressällskap.
Vår egen agenda för resan var att, förutom att leverera Idha och hennes bohag, passera Stockholm på hemvägen och göra en massa ärenden samt hälsa på ännu mera folk.

Vi rullade iväg norrut tidigt på söndagsmorgonen. Resvädret var perfekt - precis lagom mulet för att inte bli hett i bilen, men inte nog för att börja regna. Det kändes faktiskt riktigt härligt att sitta bakom ratten genom halva Sverige. Såg en del intressanta saker efter vägen: Brahehus fästning, en överkörd grävling och Clas Ohlsons centrallager i Insjön.
Mindre fint var alla röda stugor med vita knutar i Dalarna. En och en kan de vara sådär myt-ursvenskt nationalidylliska, men när de kommer en masse i flock börjar det kännas småfascistiskt. Man väntar bara på att en armé av rågblonda dalkullor ska strömma fram bakom de vita knutarna, tralla fram på rad och dansa hambo tills resten av Sverige är nedtrampat. Scary…

Eftersom vi hade Statoilkortet med oss stannade vi på i stort sett varje Statoil efter vägen och fyllde på med bilgodis. Men magen krävde snart mer substans, så vi tog ett middagsbreak i Jönköping. Det absolut enda som var öppet där var en fontän och McDonalds, och på McD gav de mig dessutom fel beställning. Undvik Jönköping på söndagar…

Vi kände oss tidsoptimistiska, så vi svängde förbi Linköping så att Jenny fick hälsa på Linda & barnen.
När vi senare upptäckte att vägarna på kartan och vägarna i verkligheten inte alltid hette samma sak, och den malören orsakade mer än en detour, så förbyttes stämningen till tidspessimism. Klockan hann bli mitt-i-natta innan vi rullade in i Leksand. Då var vi så trötta och slutkörda av 15 timmar i bilen att jag och Jenny fick hjälpas åt för att komma på vad motsatsen till höger hette. Hade jag ställt upp i TP eller Jeopardy i det tillståndet hade jag fått storstryk av en manet och en näve grus.

Sov längre än planerat i Leksand, så när vi lämnade Idha åt hennes öde i obygden låg vi ca ett halvt dygn efter i planeringen. Det hindrade inte att vi hann klämma in allt vi tänkt på de få timmarna som var kvar av dygnet.
Våldgästade stackars Micke som inte hann få se mer av oss än våra väskor och våra försvinnande ryggar på väg ut genom dörren.

Största orsaken för mig att åka till Stockholm var att mina närmaste vänner Tobbis och Rikard båda fått barn precis, med bara några veckors mellanrum (dock inte med varandra). Började med att åka ut till Tobbis & Hanna för att hälsa på min bara en vecka gamla gudson Fride.
Jag tycker vanligtvis att nyfödda bäbisar mest ser ut som missfärgad bulldeg. Det brukar få gå ett tag utanför livmodern innan man kan klassas som "söt". Fride hade dock gulsotens välsignelse och såg ut som han precis kommit hem från två veckor på Ibiza. Min lilla gudson visade dessutom upp sitt senaste partytrick - Exorcisten-imitationen - genom att kräkas och nysa samtidigt.
Nu får man allt skärpa sig och befinna sig mer i huvudstaden (…det här var bara andra gången i år) för att övervaka den lilla illbattingens uppväxt.

Jenny och Micke satt sen uppe hela natten och babblade, men jag tog mitt ansvar som chaufför och sov några timmar. Dessutom hade inte ens ett kokhett kaffe-lavemang kunnat hålla mig vaken.

Dagen efter stack Jenny på ett möte i Älvsjö medan jag åkte in till city för att kolla runt och shoppa lite. Men efter någon obligatorisk timme på SF-Bokhandeln insåg jag att min fysiska och mentala ork var i stort sett helt slut, så jag satte mig ned och lyssnade på när Flygvapnets musikkår (eller vafan de nu heter…) framförde ett ABBA-potpurri utanför Storkyrkan. Kom sen inte och säg att Sverige inte är mångkulturellt…
Passade sen på att gå omkring och fota fasader och byggnadsdetaljer när jag ändå lurkade omkring i Gamla Stans gränder.

Innan vi rullade tillbaks mot Malmö stannade vi till hos Rikard & Monika ute i Tullinge för nästa bebisinspektion.
Rikard hävdade att hans nyfödda dotter Alexandra såg ut som Charlie Norman (samma frisyr…), men det var orättvist. Inte heller den här bebisen såg ut som vare sig bulldeg eller en boogie woogie-pianist. Hon hade dock kolik och bra lungkapacitet, men slutade skrika när man satte på köksfläkten eller Motorhead.

Hemresan gick oförskämt bra och snabbt. Var hemma redan innan midnatt.

Precis när solen gick ned passerade vi Brahehus, och det var så vackert att det gjorde ont i ögonen när de sista solstrålarna la sig över den gamla fästningen och Visingsö. Stannade naturligtvis till och knarkade skönhet. Ibland är världen så vacker att man börjar leta efter de dolda specialeffekterna…

Efter den fantastiska upplevelsen var det inga problem att orka sista sträckan. När jag lyfte ut min trötta och ömma rumpa från förarsätet för sista gången stod trippmätaren på drygt 182 mil. Och det kändes i kroppen...

Det var regn och rusk och långt från några 30-grader ute, och det kändes som inte bara vår bilresa tog slut, utan även sommaren. Men det är okej. Även om jag bävar inför den hemska årstid vars namn börjar på "h" och slutar med "öst", så känns det bra att ta tag i allvaret. Jag surade kanske lite när jag förra månaden sammanfattade året så här långt, men nu känns det som om någonting nytt och bättre inleds.
Oh yes…

 

Brasklapp

Det har hänt flera gånger när jag har lagt ut någon av mina noveller för bedömning på någon skrivarsajt, t.ex. Asfalt, att någon har blandat ihop mig med berättar-jaget och fått för sig att det handlar om mitt eget liv.
Det här gör mig en smula bekymrad.

När jag nyligen fick ett inlägg i gästboken från en anonym gäst som tyckte att jag lämnade ut för mycket av mitt och andras liv när jag la ut privata mail på sajten, blev jag riktigt konfunderad. Jag lämnar aldrig ut mer av mig själv eller andra än att jag skulle kunna gå upp och säga samma sak inför ett fullsatt Globen. Det är en markant skillnad på att vara utlämnande och personlig. Dessutom har jag aldrig lagt upp några personliga mail på sajten.
Tillslut föll polletten ned. Han/hon måste ha blandat ihop mina e-mailnoveller med verkliga livet, på samma sätt som andra blandat ihop mig med berättarrösten i mina storys.

Innan något riktigt rejält missförstånd inträffar känner jag att jag måste klargöra mig om personlighetsgraden i texterna här på Peterix Planet. Det ENDA som har med mitt eller någon annans liv eller verkligheten att göra, är den här månadskrönikan. Och ibland inte ens den… :-)
(Okej, mina artiklar, ledare och analyser har också med verkligheten att göra, även om det kan vara svårt att tro ibland :-)

Självbiografiska berättelser är det tråkigaste jag vet. Jag är faktiskt jävligt trött på att allt berättande här i landet alltid måste vara reality eller självbiografiskt. Det är väl därför jag älskar skräck, sci-fi och fantasy så mycket som jag gör. En bra berättelse måste vara större än mitt eget liv.

För mig handlar skönlitterärt skrivande enbart om att hitta på. Jag älskar att låta min fantasi hitta på människor, platser, handlingar och livsöden. Ju längre bort från min egen verklighet desto roligare. Att skriva i jag-form eller som ett e-mail är bara berättartekniska grepp.

Med den brasklappen önskar jag trevlig läsning av mina skönlitterära verk. Glöm bara inte att allt är lögn och förbannad dikt :-)

 

 

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Har läst mycket serier den här månaden. Jag skiter i vad vissa anser - för mig är serier lika mycket litteratur som vilken Kafka-bok som helst.
Jag älskar Neil Gaiman. Hans böcker Coraline, Neverwhere och American Gods har givna hederplatser i bokhyllan. Han blandar drama, skräck och fantasy på ett helt suveränt sätt. Pinsamt nog har jag helt glömt att Gaiman gjort sig mest känd som manusförfattare till serier. Har precis läst bl.a. hans Books of Magic, Alice Cooper samarbetet The Last Temptation och lite ur hans legendariska Sandman epos. Vad kan jag säga? Holy shit! Gaiman är seriernas Shakespeare. Grymt bra!

Föredrar man något roligare kan jag starkt rekommendera Jan Berglins senaste samling Berglinska Tider. Berglin utmärker sig mer och mer som Sveriges roligaste omvärldsanalytiker. Kommentarerna som hans stornästa figurer kläcker ur sig är så jävla mitt i prick.

 

 

Månadens läsning: Jan Berglin: Berglinska Tider, Antologi: Lyckad Nedfrysning Av Herr Moro, Gillian White: Veil of Darkness, Neil Gaiman: The Books of Magic, Death - The High Cost of Living, The Last Temptation, Sandman - The Wake, Sandman - The Season of Mists, Antologi: Hellraiser - Collected Best, William Gibson: Pattern Recognition, Al Franken: Lögner, och de Lögnaktiga Lögnarna som sprider dem, Colin Harrison: Manhattan Nocturne

 

 

Ur högtalarna: Bland det roligaste som finns är när någon som man avfärdat om mer eller mindre bortgången plötsligt släpper ifrån sig något riktigt bra. Nu kom det två såna plattor på en gång.
Den ena kommer från Finn Brothers. Tim & Neil Finn har jobbat ihop förr, både i Split Enz och Crowded House, och har även gjort en del soloplattor. Everyone is here är deras andra gemensamma "solo"platta.
Jag kan bäst beskriva bröderna Finn som gangstarappens motpol. Deras musik är varm, mänsklig och kärleksfull, utan att bli naiv eller mesig. Deras avskalade, nästan helt akustiska låtar, virar sig om en som en tonsatt kompiskram. Den liksom bjuder en på en öl och säger att allt löser sig. Musik att känna sig hoppfull till.

Den andra "å fan, lever han fortfarande!" kom från Dio. Jag såg honom live för ungefär ett år sen, och blev positivt överraskad över hur stark han fortfarande är som sångare och scenpersonlighet. Det är bara de senaste årens svaga plattor som fått en att känna att Dios storhetstid har varit över. Så kom nu nya plattan Master of the moon. Kan med en gång säga att det fortfarande är långt från Holy Divers glansdagar, men MotM är lätt den bästa platta Dio klämt ur sig på minst tio år. Lite för få höjdarlåtar, men oförskämt fräscht för att komma från någon som nästan är lika gammal som morsan.

 

 

Månadens skivförvärv: Finn Brothers: Everyone is here, Dio: Stand up and shout - The Anthology, Dio: Master of the moon, Jewel: 0304, Lisa Loeb: The way it really is, Peterix metal: vol. 27, Iron Maiden: The number of the b-sides, A call to Irons: A tribute to Iron Maiden, Various Artists: Covered in metal, Katie Melua: Call of the search

Webbsidor: Jag är ingen större fan eller användare av communities, men efter att ha blivit tipsad om Helgon.net (tack Roffe!) så hittade jag ett andra hem. Definitivt inte för alla, men känner ni er träffade som målgrupp så ses vi där, (ni hittar mig som Peterix).

 

 

Citatet:
"Om dina föräldrar gillar det du gör, då är det illa" - Charles Bukowski

 

 

 

Fik: Om ni bor i, eller har vägarna förbi Malmö, får ni absolut inte missa Pâtisserie S:t Gertrud. Ett urmysigt smultronställe med atmosfär, trevlig personal och det absolut viktigaste: fantastiskt goda franska bakverk tillverkade av deras egen pâtissier David Fernandes. Disken är fylld med vackra smaskigheter som t.ex. Eclairs, Religeuse, Savarin, Marcise, Tartes m.m. Dessutom till förvånansvärt vettiga priser. Ligger i det gamla, vackra Kuntzes hus i kulturkvarteret S:t Gertrud (mitt emot Caroli City).

 

 

Bokcitatet:
"Ankh-Morpork, alone of all the cities of the plains, had opened its gates to dwarfs and trolls (alloys are stronger, Vetinari had said). It had worked. They made things. Often they made trouble, but mostly they made wealth. As a result, altough Ankh-Morpork still had many enemies, those enemies had to finance their armies with borrowed money. Most of it was borrowed from Ankh-Morpork, at punitive interest. There hadn´t been any really big wars for years, Ankh-Morpork had made them unprofitable.
Thousands of years ago the old empire had enforced the Pax Morporkia, which had said to the world: 'Do not fight, or we will kill you'. The Pax had risen again, but this time it said: 'If you fight, we call in your mortgages. And incidentally, that´s my pike you´re pointing at me. I paid for that sheild you´re holding. And take my helmet off when you speak to me, you horrible little debtor."
ur Feet of Clay av Terry Pratchett

 

 

 

Film: Om ni, liksom jag, missade Tim Burtons underbara Big Fish så finns den nu på DVD-hyllan. En vacker verklighetssaga om vikten av att berätta skrönor. En rolig lögn smäller högre än en tråkig sanning...

 

 

Filmrepliken : "If the people we love are stolen from us, the way to have them live on is to never stop loving them. Buildings burn. People die. But real love lives forever" - Sarah i The Crow

 

 

Månadens 10-lista: Håller vi vuxna på att tappa ansvaret och göda ihjäl våra barn? Övervikt och fetma har ökat de senaste åren. Enligt professor Claude Marcus, ansvarig för Rikscentrum för överviktiga barn, är fetma är ett extremt hot mot folkhälsan. Här är de vanligaste varningstecknen på att ditt barn lider av fetma...

1. Ungarnas våningssäng måste förstärkas med 5 tums stålbalkar och nitar i titan.
   
2. Du hittar VIP-kort till McDonalds, Burger King, Karamell-Kungen och Pizza Hut i ditt barns skolväska.
   
3. Du får löpande räkningar på demolerad gymnastikutrustning från ditt barns skola.
   
4. Ditt barn tar två teskedar te i sockerkoppen.
   
5. Det lokala flygledartornet ringer och beklagar sig över att ditt barn orsakar radarskugga.
   
6. Ditt barn har haft fler hjärtinfarkter än det var ljus på senaste födelsedagstårtan.
   
7. Landstinget uppskattar att ditt barn lämnar blod, för det kan användas som glukoslösning i dropp.
   
8. Husdjuren försvinner i samma takt som grillkryddan, majonäsen och hamburgerbröden.
   
9. Du har svårt att se vilket kön ditt barn är.
   
10. Ditt barns första cykel är en gruvtraktor.
    

 

TV: En av de få fördelarna med hösten är alla säsongsstarter. Det går mycket lättare att överleva de fallande gula löven när man kan se sprillans nya avsnitt av CSI, Parlamentet och Fab 5.
Repriserna och den nya omgången av livsnjutarporren Solens mat på SVT är inte heller helt fel. Underbart att drömma sig bort bland olivolja, vitlök, solmogna tomater, parmesan och chianti när det blåser snålt utanför fönstret.
SVT har även gjort genidraget att köpa in kultserien Dead like me, eller som den heter på svenska, Mitt liv som död. Smart, svart humor om 18-åriga George som motvilligt åker på jobbet som lieman efter sin död. Döden har aldrig varit så här rolig eller bra.

 

 

Livsfilosofi:

 

 

Livet på Peterix planet: Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt som jag gör (det här är ju min planet). Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...

 

Kokong

Efter att ha nobbat möjligheten att bli dokusåpa"kändis" i Riket i våras, bestämde jag mig ju för att det var hög tid att skriva en bok. Gick därmed med liv och lust in för min satiriska analys av (o)modern manlighet på heltid. Det var i maj, och min plan var att bli klar under sommaren. Oj vad det sket sig!

Visst är jag snabb när jag vill (månadens Strix-manus blåste jag undan på en enda dag utan att kompromissa med innehåll, undrar om den går att göra ännu snabbare om jag inte gör den alls?), men jag överskattade min ork och underskattade hur mycket petande som krävdes med boken. Juni, juli och augusti gick mer eller mindre bort till att kämpa ihop något kapitel då o då, göra kompletterande research, vara slutkörd, ha ont i huvudet, ta semester och göra en massa andra saker som var roligare och mer sociala. Men nu vill jag bli klar. Av flera orsaker. Dels för att det har tagit alldeles för lång tid och tar på tok för mycket plats i huvudet - jag vill ge mig på andra projekt snart - men framförallt för att jag vill slänga ut ungen så att den får göra rätt för sig och börja försörja sin pappa. Jag vill veta om jag har ägnat min tid åt någonting vettigt som går att sälja eller om jag har drömt bort den (det vet jag iofs redan för egen del, men jag vill höra om andra håller med mig).

Liknelsen med en unge är träffande på flera plan. Att skriva en bok är som att vara gravid - det märks inte så mycket i början, men ju mer man närmar sig förlossningen desto mer tar det upp av ens liv. Nu är jag i nionde månaden och tänker inte på annat. Och jag lääääängtar efter att få föda, för det trycker på så inihelvete.

Har varit insluten i en kokong hela september. Hörlurarna på, mentala dörren stängd, en tekopp vid sidan och sen bara knacka iväg på tangentbordet hela den vakna tiden, eller i varje fall tills jag fått författarrumpa (utplattad och bortdomnad). Men isoleringen har betalat sig. Det har rullat på som tusan, och nu är det inte många bokstäver kvar. Om inget oförutsett händer, och jag kan slå mig själv på fingrarna och inte bli för petig under slutredigeringen, blir manuset klart att skeppas iväg under oktober. Pirrigt…

Okej, i ärlighetens namn har jag inte bara suttit vid datorn och skrivit. Även om det här har blivit en otroligt introvert jobbmånad har jag då och då tittat ut genom dörren.
Vi var ut till Gislöv och vaktade huset igen. Bara några veckor sen sist, men det kändes som om det gått flera månader. Mycket tack vare att värmeböljan stuckit sin väg och ersatts av de första höstdagarna. Fortfarande härligt nog för att ta strandpromenader, men något större badsug kände jag inte. Det gjorde inte så mycket. Att sitta inne och höra regnet slå mot fönstret medan man kurar i soffan med en bra bok, lite choklad, ett glas calvados och levande ljus omkring sig är inte alltför omysigt heller.

Micke kom ner till Malmö för några karriärstrategiska möten. Vi bjöd honom på logi, sällskap och mat som gav honom en allergisk chock (sorry för det Micke, nästa gång bjuder vi på sån där syntetisk proteinmassa på tub som astronauterna äter. Eller dropp).

Av någon anledning har det regnat Luleåbor på min ICQ. Under en och samma vecka dök Gurre, Brännström och Stefan Gunnarsson upp. Samtliga gamla polare jag inte hört av på bra många år. Tack vare Internet går det aldrig att fly från sitt förflutna :-) Kul att höra av dem.

Vi tog oss även till Intimans 60-års firande och såg Pinters svarta pjäs Födelsedagsfesten. Man får inte glömma att ge sig själv lite input när man jobbar så hårt med outputen.

 

Sent i september

September har varit en utmärkt månad att vara bokgravid och asocial författare. Det har tajmat bra med en av Jennys stressigt-stressigt-mycket-att-göra-perioder, så ingen av oss har behövt få dåligt samvete för att vi varit lika underhållande som grahamsmjöl och befunnit oss i vår egen värld mer eller mindre dygnet runt. Inga roligare saker typ konserter eller fester har heller inträffat. Och jag har dessutom varit lite låg av en tillfällig energidipp/förkylningsbus i kroppen. Men bästa anledningen till att september varit så lämplig att isolera sig vid datorn under, är att hösten har kommit.

Okej, en mycket lindrig höst. I början av månaden var det över 20 grader på dagarna. Och nu i skrivande stund när det precis ska slå över till oktober är det fortfarande typ 12-15 plusgrader ute, och även om några löv blivit gula har de flesta fortfarande rätt färg och sitter kvar. Riktigt skönt faktiskt. Visst regnar det och stormar ibland, men det känns som lyxproblem när man pratar med Luleå och får höra att de har fått sin första snö. Då är jag jävligt glad över att bo i den här delen av landet.

De som har följt den här månadskrönikan ett tag känner nog till mina känslor för hösten. Jag har egentligen ingenting emot den i sig, men som förkammare till satans bålverk på jorden: vintern, så är den en pina. Den blir liksom ett förspel till något väldigt hemskt.

Men både höst och vinter går att överleva. Jag har snart tagit mig igenom 36 stycken utan att förlora några vitalare kroppsdelar. Mitt överlevnadskit består av bl.a. te, varm choklad, rom, cognac, goda middagar, tv-serien Solens mat, böcker, filmer, filtar, franska bakverk, en underbar fru, en kaxig sköldpadda, shoot-em-up spel, serier, men framförallt dagdrömmar om varmare platser.
Min fantasi är funtad på så sätt att jag bara behöver se bilder från någon trevlig plats så kan jag utan svårighet åka dit på en mental semester.
Min favoritinspiration för tillfället är sparesorten Evason spa i Hua Hin i Thailand. (Jag har snart dagdrömt och fantiserat så mycket om det att jag aldrig kommer att våga åka dit i verkligheten). Ovanför mitt skrivbord har jag flera bilder från Hua Hin som jag kan titta på och återfå värmen när det blåser snålt utanför fönstret (för er som inte har möjlighet att titta ovanför mitt skrivbord finns några exempel här nedan).
Det ska nog gå att överleva den här hösten också… :-)

 

 

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Nytt igen från min favvoförfattare Douglas Coupland. Den här gången skriver han om det klassiska ämnet ensamhet när en evig singel plötsligt efter 20 år möter sin okände son i Eleanor Rigby. En ovanligt stillsam bok för att komma från Coupland, även om den tar vilda svängar ibland och är kryddad med övernaturligheter här och där. Personligen längtar jag mest efter en ny Livet Efter Gud eller Girlfriend in a Coma, och Eleanor Rigby var inte det. Men även när Coupland går på sparlåga är det fan så mycket bättre än det mesta. Klart läsvärd, som vanligt…

 

 

Månadens läsning: Frank Miller: Sin City - That Yellow Bastard & Booze, Broads & Bullets, Douglas Coupland: Eleanor Rigby, Jonathan Carroll: Voice of Our Shadow, Eoin Colfer: Artemis Fowl, Yukito Kishiro: Battle Angel Alita - Angel of Death & Angel´s Ascention, Hans Granqvist & Niclas Hjelm: Qigong i Teori och Praktik, Ernest Hemingway: A Moveable Feast, Ethan Coen: Gates of Eden, Patrick Süskind: Parfymen, Manne Forssberg: Kukbruk, Michael Moorcock: Behold The Man

 

 

Ur högtalarna: Gillar man tysk, blytung industrimetal i marschtakt med undergångssyntar och körer samt militant tysk sång med texter om kannibaler och flygolyckor, så är Rammsteins nya platta Reise, Reise den rätta medicinen. Låten Mein Teil måste vara årets absolut fetaste. Denn du bist, was du isst…

Dödsmetallarna The Haunteds platta rEVOLVEr innehåller inga vaggvisor heller. FET!

 

 

Månadens musik: Rammstein: Reise, Reise, Pantera: Reinventing hell, Sophie B. Hawkins: The weight of me, Peterix collection: vol. 66, Red Hot Chili Peppers: Greatest hits, Joey Tempest: Joey Tempest, Robbie Williams: Greatest hits, The Haunted: rEVOLVEr

Webbsidor: Fantastiskt mycket kul Flashgrejer på LiquidGeneration.

Den mycket snygga och välgjorda tech noir-hyllningen Exploring Dystopia har fått ett minst lika snyggt och välgjort syskon - DARK ROMANTICISM.

 

 

Citatet:
"Real art has the capacity to make us nervous" - Susan Sontag

 

 

 

Klädesbutik: Spaniens svar på H&M: ZARA, har öppnat butik i Malmö. För mig var det kärlek vid första ögonkastet. ZARA:s kläder balanserar skickligt mellan stilrent classy och R ´n´ R, precis som jag älskar det. Efter en första titt hade jag kunnat köpa 70% av sortimentet rakt av. Hur ofta händer det? Det är snyggt, klassiskt och vågat, och till H&M-priser. Dessutom har ZARA de coolaste herrskorna i stan. Enda problemet de verkar dras med är stavningen. Så här står det på deras internationella hemsida om den nya butiken: "We open a newstore store in Sweeden. The new store is located in downtown Mälmo, in Sodergatan street, one of the busiest in the city."

 

 

Bokcitatet:
"It was all a mystery while I was amongst you. I tried to love and failed. I tried to hate and got bored. Now I just drift through scenes and watch what you say and do. I write it down at night through a microscope. I turn specs of dust into planets, moments into eternities. I know that many married men have affairs. I know that from time to time women hate men´s guts. I know the same goes for men. I know you think about sex all the time. I know you have killed people in your mind. I know that you say a lot of things to yourself that you would never say out loud. I know you say a lot of other things you don´t mean for fear of what the other chicken shit lying motherfuckers will say about you. I know you say one thing and do another. I know some of you hide behind the flimsy shield of political correctness. I know you, though. You want to fuck, own and kill as much as anyone else. And all that, is what we have in common. One tragic laugh riot. No such thing as heroes, just crazy motherfuckers with good press relations. There was no "golden era" of anything, no such thing as the "good all days" because even then there was racism, rape and corruption everywhere. Maybe it´s time to rebel! Rebellion? You mean that neurotic posturing you do before apathy sets in and The Simpsons come on? Virtue is marathon. You´re tired. I´m dead."
ur Solipsist av Henry Rollins

 

 

 

Film: Har missat en hel del bra film på bio i år har jag märkt. T.ex. den lysande Butterfly Effect. En genial thriller om att kunna ändra sitt öde, som dessutom är ett ordentligt brainfuck som man behöver tänka igenom ett tag efter att man sett den. "Vad hade hänt om jag gjorde så istället…"

En annan skitbra film jag missat på bio är remaken av Dawn of the Dead. Otroligt lyckad! Smart, rolig, genomtänkt och grymt ruggig zombiehöjdare. En av de bästa skräckisar som gjorts de senaste åren.

Sparade det bästa till sist. Den har inte kommit på bio än, och jag vet inte om den kommer att göra det, men den går att få tag i på DVD. Vi talar om årets klart bästa film, mästerverket Shaun of the Dead. Bara britterna kan komma undan med en romantisk zombiedramakomedi som blandar Night of the living dead med Fyra bröllop och en begravning och får resultatet att bli mångdubbelt bättre än sina inspirationskällor. Funkar perfekt på alla nivåer. En av de mest geniala och välgjorda filmer jag någonsin sett. Jag är fylld av vördnad inför den här filmen. RESPEKT!

 

 

Filmrepliken : "Oh, I know it's a penny here and a penny there, but look at me. I worked myself up from nothing to a state of extreme poverty" - Groucho i Monkey Business

 

 

Månadens 10-lista: Regeringen har gjort upp med vänsterpartiet och centern om att kärnkraftsreaktorn Barsebäck 2 ska stängas under 2005. Den stora frågan återstår dock: vad kommer att hända med Barsebäckreaktorn efter att den tagits ur drift?

1. Göra den till ett flyktingläger för asylsökande utanför europeiska unionens gränser.
   
2. Låta Sommartorpet renovera om den till Landshövdingsresidens åt Lars-Erik Lövdén.
   
3. Sälja den till Gröna Lund som spökhus med inbyggda självlysande-i-mörkret-effekter.
   
4. Slutförvara växthuseffekten i den.
   
5. Ha den som socialdemokratisk valstuga under valrörelsen 2006.
   
6. Frakta den till Göran Perssons gård i Sörmland och ha den som utedass.
   
7. Ha den som Sveriges enda offentliga rökruta.
   
8. Låta Saddam Hussein söka asyl i den.
   
9. Låta den ersätta den nedlägda ungdomsgården i Skärholmen.
   
10. Sälja den till Usama bin Laden som gömställe.
    

 

TV: Torsdag har blivit den ultimata tv-dagen. Förutom den geniala Mitt liv som död, som bara blir bättre och bättre, har vi nu även Sveriges bästa kulturprogram - KOBRA - direkt efteråt.
Jag sörjer redan att Solens Mat är slut, och kräver härmed att det sänds dagligen, som Aktuellt.

 

 

Ett träd blir till:

 

 

Livet på Peterix planet: Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt som jag gör (det här är ju min planet). Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...

 

Den biologiska barometern i otakt

Oj, hallå, vänta!
Såg någon var oktober tog vägen? Den var ju här precis nyss ju…
Nåja, antar att hösten är den bästa tiden för månader att försvinna mitt framför näsan på en. Bra mycket hellre nu än under sommaren.

Eftersom sommaren kom först i augusti, och september var varmare än juni, så har min biologiska barometer kommit i otakt. Min kropp tror att det är kring juli-augusti nu. Och det är det tamigfan inte. Visst, det är vackert med alla gula löv som ligger i drivor, och jag känner att jag måste ut med kameran snart. Och när det inte regnar är det hyfsat varmt. (Har inte frusit ett endaste dugg än, även om man känner att vant- och halsduksläget väntar precis runt hörnet.) Men jag säger (och känner) som Hemingway: "You expected to be sad in the fall. Part of you died each year when the leaves fell from the trees and their branches were bare against the wind and the cold, wintry light. But you knew there would always be a spring, as you knew the river would flow again after it was frozen".

Har känt mig som Esme tack vare det här. Hon ligger på sin sten under värmelampan och gäspar och orkar ibland knappt stiga upp för att äta. Hennes reptilbiologi säger åt henne att det är dags att sova vinter nu, men vi har dels inget bra ställe att dvala henne på, och dels är vi alldeles för förtjusta i hennes sällskap för att vara utan henne några månader så här vårt första år tillsammans.
Min reptilbiologi gör också väsen av sig. Det känns som två sumobrottare med VIP-kort på McDonalds sitter på mina ögonlock om morgnarna. Sängen har gravitation som ett svart hål och kudden viskar "lämna mig inte" med sin lockande honungsröst. Vid närmare eftertanke är det kanske inte så konstigt att oktober bara försvann.

Inte för att jag har slöat bort all tid. Jag må vara en latmask av rang, men saker måste göras ibland för att hålla livet i rörelse. Så fort jag släpat mig bortom sängens gravitationsfält så har jag parkerat min rumpa vid skrivbordet, och det har resulterat i att boken nu är klar. I varje fall nästan. 20 kapitel är färdigskrivna och nu återstår bara korrekturläsning och efterredigering. Eftersom jag jobbar efter devisen "writing is rewriting" så kommer det mesta av texten att hitta sin slutliga form under efterarbetet, men det är det roliga och enkla jobbet som knappt tar någon tid. Det är mer som att rätta någon annans prov.
Jag tycker också att det är bra mycket roligare att ha skrivit än att skriva, så just nu känns det oerhört skönt. När manuset väl ligger i brevlådan på väg till förläggare kommer det kännas som om en ockupationsmakt har lämnat mitt huvud. Eller för att spinna vidare på graviditetsliknelsen: som om jag klämt ur mig en 8-kilosbebis. Oh yes, sweet freedom!

Har släpat mig ut för att roa mig emellanåt också. Vi har bl.a. varit på vernissage, frisyrvisning samt druckit middag med Robert & Susie, vilket resulterade i ett drygt dygns sängläge eftersom jag inte längre klarar av samma mängder vodka som när jag var 19 men glömmer det så fort en flaska kommer fram på bordet.

Den 17:e blev bl.a. Wyclef Jean, Eminem, Annlie Ryde, Norm McDonald, Beavis & Buttheads skapare Mike Judge och lilla jag ett år äldre.
36 klingar faktiskt mycket bättre än 35. Jämna siffror är av någon anledning mer tilltalande än udda, och det känns som om 36 är den perfekta balansen mellan mogen men ändå ungdomlig. Eller så är det bara en ursäkt för att kunna se ljust på det faktum att man bara blir mer och mer gubbe. Jag kommer att säga samma sak nästa år.
Fyllde år på en söndag och regnet öste ned som det hade betalt för det, så det blev en födelsedag i sängen. Perfekt! Käkade pizza, proppade trynet fullt med godis och kollade på Love actually, aka: överlevnadskit för ruggiga höstdagar.
Bland presenterna: filmer, godis, vaniljvodka, ekonomiskt bistånd och roligast av allt: en biljett till Motorhead i december.

Var med om mer årsdagar. Svärfar & Gunilla firade silverbröllop, och det blev en kul tvåstegsraket.
Först åkte vi ut någonstans till den skånska landsbygden för att rida Islandshäst. Jag har inte suttit på en hästrygg på över 20 år, men insåg att det skulle hända igen förr eller senare när man är ingift i en hästsläkt (alltså en släkt som håller på med hästar, inte en släkt som består av hästar, äh ni fattar…), och såg faktiskt fram emot att få rida igen.
Islandshästar är lite mindre och något lurvigare än "vanliga" hästar, och är mycket sympatiska djur. Den häst jag fick rida, Juvur, var vackert gyllenbrun och hade en lugg som hängde ned över ögonen som på någon tonårig popslyngel så att jag undrade om den överhuvudtaget såg vart den gick (eftersom vi inte red in i någon vägg eller någon annan häst utgår jag från att den kunde det).
Vi nybörjare fick skritta fram i maklig takt efter en liten väg medan veteranerna red iväg till skogs. Regnmolnen skingrades för första gången den dagen och det var riktigt trevligt att stilla skumpa fram på hästryggen. Men efter ett tag kändes det så makligt att det var som att åka i en soffa i medvind. Ledaren måste ha sett det på mig och frågade om jag ville öka tempot. Det ville både jag och Juvur så vi töltade iväg i en raskare takt. Det skumpade som tusan, men det var bara kul.
Trodde att jag skulle få krossade testiklar och en grym träningsvärk i ljumskarna, men svärsläkten tyckte att jag satt som född i sadeln och tvärtom så fixade skumpet på hästryggen till min för tillfället värkande rygg.

Del två av silverbröllopsfirandet var middag i "Lilla Provence" (aka Gislöv). Och det blev ingen vanlig middag. De hade hyrt in en Butlerservice med en äkta skotsk butler (enda utbildade i Sverige) som serverade och underhöll med anekdoter från diverse slott han tjänstgjort i, och hans fru var sommelier och valde ut vinet.
Det blev en matporrig trerättersmiddag som fick tårna att krulla sig av välmående under bordet. Till förrätt fick vi färsk peruansk sparris med hemlagad majonnäs, trattkantareller och knaperstekt fläsk samt ett friskt Alsacevin att skölja ned smaskigheterna med. Huvudrätten var älgkalvsfilé med potatis- och chevrébakelse, primörer och rödbetssmör. Det sydafrikanska Merlot vi fick till som var som skapt för älgköttet. När man inte trodde att det var möjligt att njuta mer så kom efterrätten: marängvulkan med vaniljsorbet och jordgubbssallad, och ett sött Marsala till. Det hela avrundat med kaffe och avec. Gooooooottttttttttttttttt!!!!!!!!!!!!
Jag har glömt bort vilken hedonist jag egentligen är. Jag vill också ha en skotsk butler som serverar mig kulinariska orgasmer varje dag! Men då skulle jag iofs bli en alkoholiserad 250-kilosklump på en månad. Äh, det är det värt…

November kommer att bli intressant. Bara för att jag är klar med bokmanuset kommer jag inte att vara sysslolös. Efterredigeringen tar väl någon vecka till. Ska framförallt börja ta itu med mitt bortglömda och försoffade vrak till kropp som är i stort behov av renovering. Blir andfådd bara av att se folk gå fram och tillbaks på tv. Måste även börja planera och strukturera upp nya projekt efter boken (efter en liten semester för att smälta upplevelsen förstås). Parallellt med det här ska jag göra en helt ny och proffsigare sajt åt Jenny, och efter det städa upp min egen rejält. Det har samlats alldeles för mycket skräp och oväsentligheter här med åren. Det är knappt så att jag själv vet vad som finns här längre.

Knepigast kommer nog att bli att Jenny flyttar till eget kontor. Vi vet båda att vi kommer att bli oerhört mycket effektivare av att inte längre jobba på samma trånga kvadratmeteryta, men det blir också första gången på tre år som vi inte umgås dygnet runt, och det kommer att kännas helskumt. Separationsångest är bara förnamnet.
Anyway, det händer saker.

 

 

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Vad skulle du göra om du fick leva om ditt liv? Hur ofta har man inte lekt med den tanken. I Replay låter Ken Grimmwood sin huvudkaraktär dö i 40-årsåldern för att direkt vakna upp 1963 som 18-åring, få leva om sitt liv, och dö igen. Igen och igen och igen och igen. Redan i första kapitlet/livsreprisen har Grimmwood klarat av de obligatoriska frågorna, sen tar storyn former som är både rörande och störande. Ett evigt liv verkar inte lika tilltalande efter att ha läst den här boken. Fascinerande och tankeväckande läsning. Ett mycket underhållande brainfuck.

 

 

Månadens läsning: Posy Simmonds: Gemma Bovery, Ken Grimwood: Replay, Jerry Seinfeld: SeinLanguage, Iain M. Banks: Feersum Endjinn, Scott Adams: The Dilbert Principle, Lasse Eriksson (red): FortSverige, Ernest Hemingway: Klockan Klämtar För Dig, Dave Barry: Complete Guide To Guys

 

Ur högtalarna: Martin Westerstrand är en kille jag har haft ögonen på länge. Redan för tio år sen fastnade jag för hans dåvarande band Psychobetabuckdown när de tävlade mot några grungevänner till mig i finalen på Z-TV:s bandtävling. Efter Psychobeta… blev Martin mer känd som frontmannen i LOK där han rappade fram sin hardcoreilska på bred göteborgska. Häromåret lade LOK tyvärr ned verksamheten (jag hade turen att se avskedskonserten på Malmöfestivalen), men nu är Martin tillbaks med nya bandet Rallypack. Plattan heter Sod off God! We belive in our rockband (årets klart bästa skivtitel!) och är bland det fräschaste jag hört på länge. Det ekar av LOK, men gitarren är utbytt mot distad cello och Martin sjunger nu på engelska. Det här är kul och bra som fan. Singeln och Trackshiten Luke Skywalker blandar Elvis, punk och mellanöstern; Piss on the piano är en oerhört vacker pianoballad, i Long Ride radas större delen av Sveriges musikliv upp och gamla Hooga-chakka från Hooked on a feeling har grävts upp. Det här är kul! Välkommen tillbaks Martin!

 

Några andra som har kommit tillbaks är Tears for Fears originaluppsättning. Roland Orzabal och Curt Smith har efter 15 år grävt ned stridsyxan och gjort en platta ihop med det passande namnet Everbody loves a happy ending. Det låter ungefär som det gjorde sist de spelade ihop på Seeds of love, dvs bra. Kanske lite för mycket Beatlesinspirerat ibland för min smak, men tusen gånger bättre och mer inspirerat än de senaste tio åren av TfF. Det här är dessutom en platta som bara växer och växer. De första fyra - fem genomlyssningar tyckte jag att den var okej - nu har den växt till "lysande". Årets bästa platta?

 

 

 

Månadens musik: Vanessa Carlton: Be not nobody/Harmonium, KoRn: Greatest hits vol. 1, Rallypack: Sod off God! We belive in our rockband, Tears for Fears: Everybody loves a happy ending, Apocalyptica: Reflections, Rebecka Törnqvist: Travel like in songs, Brian Eno: Music for airports, Charlotte Martin: Live 2003, Joe Satriani: Strange beautiful music, U2: How to dismantle an atomic bomb

Webbsidor: JennyHolmlund.com har fått en rejäl ansiktslyftning.

 

 

Citatet:
"Jag förvånas alltid över att se hur många produkter det finns på marknaden som jag inte behöver" - Sokrates

 

 

 

Glögg: Årets, och historiens, godaste glögg är Blossas trestjärniga starkvinsglögg spetsad med rom. Stark som attan, men löjligt god. Faktiskt godare kall än varm. Allra bäst är den fickljummen tillsammans med peppakkakor. Den här borde säljas året runt...

 

 

Bokcitatet:
"Every generation of humans believed that it had all the answers it needed, except for a few mysteries they assumed would be solved at any moment. And they all believed their ancestors were simplistic and deluded. What are the odds that you are the first generation of humans that will understand reality?"
ur Gods Debris av Scott Adams

 

 

 

Film: Trots att halva repertoaren verkar mycket lovande har jag inte hunnit se några filmer den här månaden. Suck... Men kan inte låta bli att pusha för Shaun of the Dead igen. Så bra är den.

 

 

 

Filmrepliken : "Divorced Americans are the most unhappy people in the world, with a possible exception of married Scandinavians" - Dr. David Townsend i Bye Bye, Love

 

 

Månadens 10-lista: ...hann jag inte med den här månaden, sorry...

1. 
   
2. 
   
3. 
   
4. 
   
5. 
   
6. 
   
7. 
   
8. 
   
9. 
   
10. 
    

 

TV: Sveriges roligaste och genialaste program - Anders & Måns - är tillbaks. Onsdagarna är räddade.

Det finns få program som jag hatar så mycket som dokusåpor. Jag vill ha verklighetsflykt när jag tittar på tv, inte reality. Verklighet är boooooooooooring! Men jag kunde ändå inte låta bli att titta när SVT:s nya storsatsning Riket hade premiär. Dels för att jag var nyfiken på att se om SVT klarade av att ta dokukonceptet ett steg längre, och dels för att se vad jag gick miste om när jag tackade nej till att delta. Jag måste erkänna att jag tar av mig hatten för Riket. Rollspelsupplägget är genialiskt när det blandar verkliga människor med konstruerade, historiska situationer. Smart upplägg med fattiga och rika, precis som det var på den tiden. Inga silikonbimbos så långt ögat når (det är t.o.m. svårt att se vilket kön de medverkande har ibland när de har sju lager skitiga paltor på sig) utan en väl genomtänkt gruppsammansättning som kommer att skapa konflikter långt bortom det vanliga bjäbbet. Och Stefan Sauk som sardonisk lekledare. Tror fanken att jag måste svälja stoltheten och följa den här rollspelssåpan.

 

 

Bästa filmnyheten på väldigt länge: Nu är det officiellt - James Cameron ska nu göra sin första spelfilm sen Titanic: Battle Angel Alita, i 3D!!!! Kan vi pleeeease snabbspola tiden till 2006!!!!!!!

 

 

 

Livet på Peterix planet: Först av allt en liten disclaimer: ta inte det som står här så jävla bokstavligt. Jag använder ironi, krystade aforismer, dåliga skämt och överdrifter på daglig basis. Saker och ting blir lite kuligare då. Dessvärre så glömmer jag ibland att resten av världen inte kommunicerar på samma sätt som jag gör (det här är ju min planet). Allt här är sant, men skruvat. Filtrera...

 

Disclaimer: Den här månadstexten är pga av häcken-full-syndromet skriven på mindre än en kvart. Därför är språket och innehållet lika slafsigt som Bert Karlsson efter två helrör polsk smuggelvodka. Be warned…

Vardagsrum

Hela den här hösten har känts som en loop: Sitta vid tangentbordet och skriva medan regnet smattrar bakom fönstret. Hela tiden tänka att "snart är jag klar", fast allting tar minst fyra gånger längre än planerat. Längta efter att få trycka "save" för sista gången. Längta efter våren och sommaren. Kasta sig ut på något party emellanåt för att inte bli helt introvert, men mest längta tillbaks till skrivbordet för att få göra klart. Bokgravid till max.

Det har varit ett riktigt Sisyfosjobb (Sisyfos var enligt den grekiska mytologin en kung som försökte blåsa Hades (döden), men fick som straff att vältra ett stort stenblock uppför ett berg, och precis när han var nära toppen så rullade det ned igen - ungefär som att driva projekt inom en kommunal förvaltning…) som jag aldrig trodde skulle bli klart. Men nu är det klart.
Ä-N-T-L-I-G-E-N!
20 kapitel på bortåt 300 sidor.
Har slutredigerat hela november (det roliga jobbet, för det känns som att rätta någon annans prov) och putsat & fixat om och om och om igen. Det enda som återstår är att kopiera upp och skicka iväg till förlag.

(Bekanta som vill läsa manuset får gärna höra av sig så mailar jag över en kopia. Det enda jag begär i gengäld är att jag får feedback i form av förslag på förbättringar).

Jag skulle vilja utvärdera känslan av att ha gjort det här, men just nu är jag bara tom och trött som en urklämd kaviartub och orkar inte bry mig i något förutom att krama kudden. Det finns mycket att ta igen i världen utanför skrivbordet - filmer, utställningar, människor, inredningsprojekt och mycket, mycket mer - men det får nog bli sen. Jag behöver en mental semester. Tror faktiskt jag ska sova hela december.
Nej fan, det går ju inte - det händer ju mycket kul under december: massor av glögg- & julfester, Motorheadkonsert, LOTR-marathon, vara husvakt över jul, Frides dop i sthlm m.m. Jag får sova däremellan.

Parallellt med slutförandet av manuset har jag även hunnit med årets sista Strixmanus samt gjort en helt ny sajt åt Jenny. Den blev faktiskt riktigt, riktigt snygg.

Det har hänt saker här hemma, även om jag har varit för upptagen för att ta in det ordentligt. Jenny har inte bara fått en ny sajt, utan har även flyttat ut sin verksamhet och delar nu mer kontor med Cajsa i Västra Hamnen.
Det här innebär flera saker. Dels har den frigjorda ytan gjort att vi kunnat fixat en soffa och flytta tv´n så att all vardagsrumsverksamhet inte längre måste trängas ned i sängen. Förutom att vi nu kan tåflirta medan vi ser på film kan vi nu även bjuda hem mer än en person utan att någon måste sitta på golvet eller spikas upp på väggen.

En annan effekt är att jag har fått en ny dygnsrytm eftersom jag nu stiger upp när Jenny går till kontoret, dvs vid 8. Jag vet att det är något av en sovmorgon för de flesta, men för mig är det mitt i natta. Jag är definitivt ingen morgonmänniska, jag är väldigt mentalt outvecklad före lunch, nästan lite zombie. Det här är inget problem när man är anställd, för då kan man fejka arbete bara genom att vara närvarande. Nu när man är sin egen är det svårare, för då är all inkomst direkt kopplad till produktionen - man får inte längre betalt för att gå omkring och gäspa. För att lösa den här förskjutningen i dygnrytm har jag de första vakna timmarna mest fokuserat på administrativa hushållssysslor, typ omplacera damm, utvärdera kudden, ha utvecklingssamtal med krukväxterna, implementera rostat bröd m.m.
Nu ljög jag. Jag har känt mig alldeles för stressad och fokuserad för att göra annat än att kasta mig över datorn så fort jag bänt upp ögonlocken. Men framöver kommer nog timmarna innan lunch att huvudsakligen bestå av "research". Att stiga upp ur sängen och att vara vaken är långt ifrån samma sak för mig…

Den kanske mest märkbara effekten av Jennys flytt är att vi nu inte längre umgås varje vaken sekund. Det här är självklart oerhört nyttigt för vår effektivitet (min har förmodligen ökat med typ 75 % bara den här månaden) och i längden även för vårt äktenskap. Men det känns tomt. Och nu har jag ändå haft häcken full och inte hunnit känna efter så mycket. Nu när jag får mer tid över för världen utanför skrivbordet kommer det nog att kännas ännu tommare. Yyyyyyllllllll…

Har tvingat mig ut på några fester för att inte bli galen av jobbandet.
Var på Halloweenfest hos Pidde. Det var allt för längesen jag var på Halloweenfest. Det var banne mig på tiden och ska förhoppningsvis bli en återupptagen tradition. (Jag undviker vanligtvis helger och traditioner, men vem kan nobba sånt mys som monster, vampyrer, spöken och skräck?).Vi slängde på oss svans och horn och förvandlade oss till Mr & Mrs Satan och hade mycket trevligt bland de andra monsterna.

Var även på cocktailparty på Jennys kontor. Den här gången utan horn och svans men i kostym och festblåsa. Alltid kul att snofsa upp sig och mingla omkring med en Dry Martini i näven. Fördelade attackerna på baren med raider mot snittarna. Jag skulle enbart kunna leva på plockmat med ostar, korvar, nötter o.dyl. Hade jag tackat ja till Riket hade jag blivit en lysande premiärhora (och gått upp 90 kg).
Instruktörer från Tangokompaniet var där för att lära oss tango. Skitkul! Hann bara gå igenom grunderna, men hann få kläm på att man inte dansar tango så mycket med fötterna som med bröstkorgen. Skulle gärna pröva igen, men helst nykter, och utan att trängas femtio pers i ett rum mindre än vår etta, och med andra skor än mina hårdsrocksdojjor med nitar och 1 decimeter sula som behöver samma vändradie som ett hangarfartyg.
De jävlarna hade plockat dit en karaokemaskin också. Jag hatar karaoke. Mest för att jag själv står där och brölar efter ett par glas, men även för att det är farligt nära lyteskomik. Vad var det för sadist som kom på att kombinera en av de mest pinsamma saker man kan göra (sjunga falskt inför andra) med alkohol? Nu slapp jag skämma ut mig pga två orsaker: att DVD-skivorna var i så dåligt skick att texterna mest såg ut som rysk kod, och för att låtarna var för gamla - i min värld existerar inte musik gjord före 1980.

Anyway, sova eller inte sova hela december så kommer det att bli jävligt skönt att få tillbaks livet igen nu när bokförlossningen är över.

 

Ris & Ros från drygt 10 000

Någon gång under november klickade räknaren på min site över 10 000 besökare. Det trodde jag aldrig när jag precis hade lärt mig HTML och slängde upp siten av ren leklusta för drygt tre år sen.
Det är betydligt fler än vad jag någonsin kunnat tro skulle orka bry sig i det jag gör. Det här började ju som en liten personlig lekstuga för mitt ordsnickeri och en kontaktyta för bekanta. Vad den är idag vet jag inte riktigt (mitt nästa projekt är faktiskt att ta reda på det och renodla det), men jag tycker att den är tillräckligt kul att pyssla med för att bränna iväg några timmar per månad på att hålla den igång. Och uppenbarligen finns det folk därute som är intresserade av att vad jag gör. Besökarströmmen ligger på ett stadigt snitt om 8-10 om dagen. Av de som orkar ge feedback är majoriteten "nöjda kunder":
"Härligt - Kämpa på!"
"Harebra i Din vision! Konst och vetenskap i skön förening...."
"Bra att Du orkar!"
"Jag tycker din sida ar toppen! Tack och fortsatt garna ditt arbete med samma lust som tidigare!"
"Vilken kul, bra och intressant läsning!"
"Måste ju säga att du hade en ruskigt bra och fin hemsida, intressant att läsa det du skrivit och diskuterat. Värt att tänkas på. Keep up the good work ! :>"
"your site is great"
"Efter 1,5 timmes skön läsning på denna hemsida ville jag ge något tillbaks. Skickar alltså mitt favoritcitat som hjälper mig när allt är jobbigt: "En kris är ett produktivt tillstånd. Man ska bara avlägsna bismaken av katastrof". "
"Gick igenom både din och din frus sidor och det var skoj. Kommer garanterat att återvända igen."
"Keep writin' !!!"
"Läser som vanligt din sida med ett leende!"
"Hmm... här ska jag nog stanna en stund"
"Grym och innehållsrik sida"
"skulle bara säga att jag diggar din sida, var inne lite och kollade runt... var egentligen ute och kollade lite runt sprit och skit... men så dök din sida upp (på nåt konsigt sätt) och var jävligt rolig och seriös(på sitt lilla sätt)"
"Vill bara tala om att du skriver BRA!"
"Din omanlighetsskola är riktigt bra och insiktsfull! Jag har också skrattat gott när jag har läst den."
"trevlig läsning"
"Gillar din sida!"
"Du verkar vara en riktigt skön snubbe! Rock on och lev väl!"
"Gillar Omanlighetsskolan"
"Det här var kul"
"your web-place is all that GREAT...!"
"Tackar för den stora kulturgärningen att lägga ut Fish-texterna."
"ojoj, nu har jag- försökt- svara ärligt på alla frågor, och så är tiden ute (=föreläsningen börjar) just när jag ska ösa beröm över din fina sida! Kommer tillbaks då jag har mer tid!"
"Superintressant hemsida och en jädra massa "kategorier" du hade"
"Den här sidan är cool!!!!"
"kramar till en välbeläst naturtrogen person"
"hej jag älskar din sida"
"Just HAD TO visit you again...!"
"COOOOL Website here"

Den här listan var faktiskt inte menad som skryt, utan som en övergång till nästa typ av feedback. För det senaste året har det för första gången på de tre år sajten legat uppe även funnits besökare som inte uppskattar det jag håller på med. Här är några av de mindre positiva inläggen i gästboken:
"Snälla, lägg ner denna patetiska hemsida! (Kanske inte allt för konstruktivt men jag orkar bara inte...)"
"Hur orkar du människa.."
"Hur man skriver helt för mkt om sig själv.."
"Lever du på att stjäla andras texter din jäfla pajjas???"
"Vilket TRÖTTSAMT SJÄLVCENTRERAT SVAMMEL den här sidan är!! Ta och tvätta dig bakom örat, klipp håret och gå ut och gör något vettigt i.st.f. att vara så drygt självgod!"
"Svammelsida?!, jo jag kan bara hålla me, det är tack vare såna som dig som man aldrig hittar det man ska på nätet"

Det här är en rejäl kulturchock för mig. Jag är så konflikträdd att jag blir nervös när mjölken blivit sur. Därför har jag i 36 år varit mycket noggrann med att hålla mig väl med alla så att ingen blir upprörd och vi alla kan ha trevligt tillsammans. Faktum är att jag tror att ingen har sagt något dumt till mig någonsin. Så den första reaktionen blev i stil med "Näe….. dumma!".
Sen slog det mig att jag faktiskt inte alls är särskilt noggrann med att inte göra folk upprörda. De senaste två åren har jag ju nästan uteslutande hållit på med satir, och hela poängen med den humorformen är ju att provocera och skaka om. Det var väldigt naivt av mig att gå omkring och tro att man kan hålla på med sånt och fortfarande vara kompis med alla.

När jag sen tänkte efter så kom jag på att den irriterade feedbacken kom i samma veva som jag började göra narr av sådana "heliga" ämnen som t.ex. manlighet, tillväxthysteri och prestationsreligion i mina Ledare och i Omanlighetsskolan. Dessutom glömmer jag ibland att jag har en hel sektion med gamla miljökrönikor och annat miljörelaterat uppe. Och är det något som kan trigga försvarsmekanismer i folk så är det miljöfrågor, hur bissart det nu än kan låta att ett stillsamt förslag på att vi tillsammans kan göra den här planeten till en bättre plats att leva på kan få människor att känna sig oerhört hotade. Borde det inte vara tvärtom?

Kritik kommer alltid flygandes vad man är gör. Världen är full av ömma tår vars ägare bara väntar på att få skrika ut sin smärta. Man hinner inte mer än dra skämtet om Bellman, tysken och grisen förrän Tyska ambassaden, Bellmansällskapet och Djurens vänner börjar samla namnunderskrifter i protest och skriva debattinlägg i DN. Alltid blir någon förbannad. Min första tanke var faktiskt att göra någon grej typ "Peterix svarar på hatemail", för det här är ett intressant ämne. Överlag har debattklimatet hårdnat i världen (vad minns ni bäst från presidentvalet i USA - sakfrågorna eller okvädningsorden? Vad gör män när man pratar om kvinnomisshandel - blir förbannade på de män som slår eller på de kvinnor som tar upp ämnet?). Det är nästan bara skyttegravskrig, skrik & gorm och döva öron, men väldigt lite lyssnande och försök att se det ur en annan vinkel än sin egen. Det här är nästan viktigare än vad man debatterar. Men jag är alldeles för trött och less för att göra det nu. Sen kanske…

Mitt mission statement är ju "Att få folk att skratta och tänka". Då menar jag naturligtvis inte att tänka som jag, men åtminstone tänka en tanke man aldrig tänkt förr. Blir man så provocerad att man orkar bränna iväg tid och energi på att häckla och gorma i min gästbok är ett tydligt tecken på att man har fått sin världsbild utmanad. M.a.o. ett gott betyg (såvida det nu inte är mina boktips eller bilderna på Esme som provocerar :-). När jag såg det på det sättet så kändes det mer "fniss, fniss… coolt!".

Förutom gnäll och beröm finns det en tredje, svårdefinierbar kategori av feedback som kan låta så här:
"Någon försökte mörda min polare. Alla vet vem som sköt de två skotten. men ingentig har hänt."
"Vet du någon bra sida där det finns tvålar som luktar gott.."
"hej, du liknar en bäver! hur många har du?"
"muguuuuuuuuuuuu heloooooooooooooooooooooooooooo"
"Något som kanske kan intressera några av er är att den legendariske Bo Cavefors har utkommit med den andra boken i SVARTA FANOR: Kulturopium"
"thåström e kung!!! allt han gör e så jävla bara!!!! just nu e ja jävligt arg för ja hittar ingen imperiet tröja!! men god jul!"
"Det Är ju S!"
"Hur begår man kollektivt själmord?"
"i dey hereb mu i dey hereb mugu mugu i dey"
"Genmanipulation är bra"

Människor - det finns alla sorter…

Ska faktiskt göra om siten. Inget drastiskt. Det finns en hel del här som mest är rester från när jag först slängde upp den, var överentusiastisk över att finnas på webben och ville visa upp ALLA mina leksaker. Ska rensa bort sånt som har blivit förlegat eller saknar relevans, stuva om och packa ihop, renodla och putsa lite på layoten. Jag tror inget som försvinner kommer att saknas.
Däremot måste jag göra mina kritiker besvikna. Efter att ha blivit uppmuntrad av alla provocerade inlägg kommer jag garanterat att fortsätta med att vara patetisk, självcentrerad, svammlig, självgod och tröttsam. Det är alldeles för kul för att låta bli :-)

 

Glad nytt trettondag!
Vi ses 2005!