Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Rotade bland mina gamla Kalla Kårar (tänk Harlequin-serien, fast skräck) och hittade William Hope Hodgkinsons gamla bortglömda klassiker House on the borderland. Hade helt glömt hur bra den är. Påminner mycket om Lovecraft, men står på egna stadiga ben. Mer fantasifull och skrämmande än mycket annat jag läst. Klart värd att återupptäckas. Säkert svår att få tag på, men finns att läsa på nätet.

Värd att upptäckas är även Stacey Richter. Hennes novellsamling My Date With Satan fick mig att tänka på Chuck Palahniuk. Skruvade historier om konstnärliga hundar, knarkande lärare och svenska black metal band, med en underbar svart humor. Nu får Richter kläcka ur sig en roman så får vi se om hon blir den nya stjärna jag sitter och längtar efter.

 

 

Månadens läsning: William Hope Hodgson: The House On The Borderland, Graham Masterton: Andarnas Hämnd, Lars Gustafsson: Dekanen, Neil Gaiman: Sandman - Worlds End, Laura Hird: Nail and other stories, Yann Martel: Life of Pi, Daniel Cloves: Ghostworld, Marjane Satratrapi: Persepolis, Ian Fleming: I Hennes Majestäts Hemliga Tjänst, Filip Hammar & Fredrik Wikingsson: Två Nötcreme Och En Moviebox, Stacey Richter: My Date With Satan, Dan Brown: Digital Fortress

 

Ur högtalarna: En av de musikgenrer jag är en absolut sucker for är tjejer-bakom-pianon. Kate Bush, Tori Amos, Chantal Kreviazuk, Sarah McLachlan, you name them - I love ´em. Har hittat ytterligare en av dem - Charlotte Martin. Det hörs att Martin knappt lyssnar på någonting annat än Tori Amos och Kate Bush, men originalitet är inte ett självändamål. Det spelar ingen roll att man låter förvillande lik sina idoler när man överträffar dem. Martin har en stark röst, är grym bakom klaviaturen och debutplattan On your shore innehåller inte en svag låt.

 

 

 

Månadens musik: Charlotte Martin: On your shore, Chris Rea: Best of, Joni Mitchell: Both sides now, Peter Gabriel: Secret world, Judas Priest: Metal Gods, Live Defenders, Lloyd Cole: The collection, Saxon: Lionheart

Webbsida: Det ska väl vara den nygamla, upputsade versionen av den här sajten då. Har städat en hel del bland filer och texter. Drygt 200 webbsidor har minskat med hälften och har sorterats, packats ihop och etiketterats lite bättre. Menyn i vänsterkanten har hårdbantats. Hela ”Miljö”-sektionen är borta. Den kändes som falsk marknadsföring när jag inte har jobbat med det på över tre år och knappast kommer att göra det igen. Andra ställen på nätet har samma info, fast bättre. ”Vänner” hittar man nu mer under ”Länkar”. Layouten har putsats på och blivit renare. Förhoppningsvis är det nu lite lättare att hitta här och veta vad det är man tittar på. Har försökt göra Peterix Planet till lite mindre rörig lekstuga och lite mer representativ för mig och det jag gör. Enjoy!

 

 

Citatet:
"If we, citizens, do not support our artists, the we sacrifice our imagination on the altar of crude reality and we end up believing in nothing and having worthless dreams" - Yann Martel

 

 

 

Ord: J.R.R. Tolkien tyckte att det borde finnas en motsats till ordet ”katastrof” och uppfann därför begreppet ”Eucatastrophe”, dvs en oväntad vändning från dåligt till bra när allt ser som mörkast ut. Bra ord.

 

 

Bokcitatet:
"När vi väl packat upp blev det ett herrans liv för att vi glömt din Dr. Seuss-bok på The Chicken Sack i Merritt. Du vägrade att lugna ner dig förrän jag lovade att berätta en saga så jag blev tvungen att improvisera, trots att jag var så trött, och jag inte alls är bra på det. Och utan att veta var jag fick det ifrån sa jag bara det första som föll mig in och jag berättade sagan om Glunden för dig.
’Glunden?’, frågade du.
’Ja – Glunden – hunden som hade glasögon.’
Och sedan frågade du mig vad Glunden gjorde, och jag kunde inte komma på något annat än att han hade glasögon.
Du envisades så jag sa: ’Tja, Glunden skulle egentligen ha haft en huvudroll i Katten-i-hatten-böckerna, men…’
’Men vadå?’, frågade du.
’Men han hade problem med spriten’, svarade jag.
’Precis som med morfar’, sa du, nöjd med att du kunde dra en parallell till det verkliga livet.
’Jag antar det’, sa jag.
Så ville du höra en saga om något annat djur, så jag frågade om du hade hört talas om Kurre Ekorre, och det hade du inte. Så jag sa: ’Jo, Kurre Ekorre skulle ställa ut tavlor på Vancouvers konstmuseum, men…’
’Men vadå?’, frågade du.
’Men fru Kurre fick babyekorrar så Kurre blev tvungen att ta ett jobb på jordnötssmörfabriken och kunde aldrig avsluta sina verk.’
’Åh.’
Jag var tyst en stund. ’Vill du att jag ska berätta om några andra djur?’
’Ja … jag antar det’, sa du lite tveksamt.
’Har du någonsin hört talas om Kattungen Kissemurra?’
’Nä.’
’Kattungen Kissemurra skulle bli filmstjärna en vacker dag. Men sedan ringde hon för många samtal på sitt MasterCard och blev tvungen att ta ett jobb som kassörska på kanadensiska HongKongbanken för att betala dem. Rätt som det var var hon helt enkelt för gammal för att försöka bli stjärna – eller så försvann viljan – eller både och, och hon kom på att det var lättare att prata om att göra det istället för att verkligen göra det och…’
’Och vadå?’, frågade du.
’Inget , Älskling’, sa jag och bet mig i tungan – jag kände mig plötsligt vidigare än du kan ana för att jag berättat för dig om de här djuren – fyllt ditt huvud med de här historierna – historier om dessa underbara små varelser som alla skulle ha varit med i en saga men som gick vilse på vägen."
ur Livet Efter Gud av Douglas Coupland

 

 

 

Film: Jag är ett stort fan av Michael Mann. Förutom att han skapade Miami Vice ligger han bakom filmer som Manhunter (första och bästa filmen om Hannibal The Cannibal), Heat, Insider m.fl. I hans nya film Collateral får vi följa en taxichaffis och en yrkesmördare vars vägar och liv korsas under en natt. Som vanligt är det tätt, dramatiskt, välspelat och nästan löjligt bra. Dessutom är det här den första film jag sett med Tom Cruise där den smilande slembobban inte gett mig allergiska utslag. Bara det säger vilken höjdare det här är.

 

 

 

Filmrepliken: "Let's see... we've had the backyard circumcision, we've danced with the pigs to assure my fertility -- that one really changed my life. What's the next step? Cannibalism? Hey, Mrs. O'Brien, you doing anything tonight? We're having a barbecue, wear some hot sauce!" - Shelly Krippendorf i Krippendorf's Tribe

 

 

Månadens 10-lista: Julklapparna vi kunde ha klarat oss utan...

1. Dildon i fjällbjörk och renhorn grabben gjorde i slöjden
2. Bulkpack laxermedel med kort bäst-före-datum
3. Årsprenumeration på facktidningen koprofagen
4. Två kvadratmeter tomtmark på Uranus
5. Rabattkort på Gastro- och Rektoskopi, två-till-priset-av-en
6. Mormors hembakta ecstasy
7. 70 000-bitars pussel föreställande plenisalens väggpanel
8. Vinterkräksjukan man fick av morbror Arne
9. Den lille Obducenten-kitet med barnsäker bensåg och äkta likdelar
10. Ett tvångsgifte med sin kusin
    

 

TV: Det mesta på Animal Planet är hur sevärt som helst, men ”dokusåpan” Monkey World är bara bäst. Apor är så mycker mer underhållande och mänskliga än nedsupna bimbos.

 

 

Bioupplevelser att se fram emot under 2005: Revenge of the Sith (Darth Vader is back - ska Lucas slutligen lyckas?), King Kong (Peter Jackson ger sig på sin barndomskärlek efter Sagan om Ringen), A Life Aquatic (Wes Anserson rules!), Wallace & Gromit (behöver jag säga mer... Aardman är den enda animationsstudio som spöar PIXAR), Hitchhikers Guide To The Galaxy (jag tror faktiskt att den är i goda händer), Sin City (världens hårdaste serie, och Robert Rodriguez har sagt att han inte kommer att kompromissa), Willy Wonka & The Chocolate Factory (den här klassiska Roald Dahl-storyn i Tim Burtons händer kan bli hur bra som helst), Batman Begins (Christian Bale framför kameran och Christopher "Memento" Nolan bakom - verkar bli den bästa Batman-filmen någonsin).

 

 

 

Livet på Peterix planet:

Louder than everything

Sommaren 1981 var jag 12 år gammal (en kvalificerad gissning baserad på skivors releasedatum – det här kan lika gärna ha hänt sommaren 1980 då jag var 11 år, men hur fanken ska jag komma ihåg sånt…). Musik hade sökt sig in i mitt liv flera år tidigare, men huvudsakligen i form av 50-tals rock (jag skyller den tillfälliga sinnesförvirringen på Grease). Jag hade visserligen nosat lite på tyngre grejer som t.ex. KISS, men förmodligen mer för att de var så jäkla übercoola än för musiken. Föga anade jag vad som väntade mig den sommaren.

Jag blev varje sommarlov utsläpad till vår stuga i Niemisel (ca 2 mil utanför Råneå). En helt okej tillvaro på den tiden eftersom jag inte hade hunnit få några tonårsbehov än och det fanns luftgevär och bad att lattja med. Dessutom fanns det i granngården en kille i samma sits. Han hette Jan, var några år äldre än mig och blev uppsläpad från Malmö till sin mormor varje sommar. Den sommaren hade han med sig en tape med något jag aldrig hade hört förr: heavy metal.

Jag vet att det är en klyscha att hårdrock inte är en musikstil utan en livsstil, men när jag hörde vad som kom ut ur högtalaren på den lilla monokassettradion var det som att bli född på nytt. Religion kan stämpla ut och gå hem – det här var vad frälsning handlade om. (Hade Jan levt idag hade jag sökt upp honom och bjudit honom på en rejäl helkväll som tack för det ljus han visade mig – thanx bro! …where ever you are).
Det var två låtar som tatuerade sig in i min hjärnbark omedelbart och för alltid. Den ena var liveversionen av Judas Priests The Ripper, den andra var Motorheads Ace of Spades. Det går än idag rysningar när jag hör de låtarna. Därför kunde jag omöjligen hålla mig från att gå på Motorhead när de nu, 23 år senare, spelade i en lokal nära mig.

Baltiska Hallen var fylld med headbangers i alla åldrar (från snorungar till gubbar - jag var definitivt inte äldst därinne). Några av dem missklädsamt dekorerade i tomteluvor eller luciaglitter.
Första förbandet hette Meldrum och var ett amerisvenskt band som bestod till 75 % av tjejer med attityd, men med låtar som inte lämnade några bestående minnen. Något av förbandens förbannelse. Man är så inställd på huvudakten att man inte lyssnar som man borde.

Andra förband var Sepultura. Jag har varit måttligt intresserad av brasilianarna. Det är ett jävla ös, men för enkelspårigt och nyanslöst. Och inte blev jag mer intresserad när den kreativa motorn Max Cavalera hoppade av och tog med sig eventuella fräscha påhitt till nya bandet Soulfly.
Ett jävla ös var just vad Sepultura bjöd på, enkelspårigt eller ej. Igor Cavaleras baskaggar kändes som om jag stod mitt mellan två tåg som blåste förbi i 800 km/h. Öset gick rakt in i reptilhjärnan och jag kom på mig själv med att stå och headbanga med de andra kidsen. Helst när de körde Cut-throat och Roots.
Sen är det alltid kul att se en färgad kille med rastaflätor avgrundsvråla som Belsebub fastnat i hans strupe. Inte den stereotyp man är van vid direkt…

Så stod de plötsligt där, Lemmy & Co. Lemmy presenterade dem med: ”Good evening. We are Motorhead. We play rock ´n´ roll”. Sen bröt helvetet lös.

Jag ska bespara mig ordvrängerierna och superlativen. Kan man sin Motorhead vet man vad det handlar om. Det här är inte ett band – det är en institution, en andlig upplevelse och en historisk händelse. Motorhead är kanske vardagliga och enkla, men ändå större och stoltare än det mesta som stått på en scen. De behöver ingen gimmick eller garnering – de är R ´n´ R även när de sover.
Lemmy är vad Elvis var för min föräldrageneration, men inte på det där ’larger than life’ sättet som Elvis var, utan snarare ’cooler than fuck’. Han regerade scenen som den God of R ´n´ R han är. Det gick att se en kal fläck uppe på skalpen ur vissa vinklar, men annars var han till 100 % Lemmy. Det var precis så bra och häftigt som jag väntat mig.

Till min förvåning spelade de först lägre än Sepultura, men det pågick inte länge. Efter andra låten sa Lemmy: ”Loud enough? No? Dave, turn it up! Pulverize the motherfuckers”. Och det gjorde de. Hade jag inte redan haft tinnitus skulle jag garanterat ha fått det.
Låtvalet var lysande. Många gamla klassiker: Stay clean, No class, Killed by death, Metropolis m.fl. Mina favvisar från nya plattan: Killers och In the name of tragedy. Lemmy skämtade flera gånger om hur dåligt deras gamla platta Another perfect day sålt, och körde flera klassiker från den, bl.a. I got mine och Dancing on your grave. Den enda låt jag saknade var möjligtvis Bomber, men setet var så perfekt att jag inte ska gnälla.

Extranummren var… wow! …jag saknar ord. Först körde de Whorehouse blues akustiskt, sen stänkte de iväg Ace of Spades som en råbiff i ansiktet och avslutade med en overkillerversion av Overkill (tre eller fyra slut). Sen vred de upp stärkarna på max, ställde bas/gitarr mot dem så att det rundade som satan, sen gick Lemmy av scenen med orden: ”We are Motorhead. We play rock and roll. Don´t forget us”.
Nej Lemmy, inte en chans i helvetet att jag någonsin kan glömma vad du gjorde för en 12-årig (11-årig?) pojke och gör med honom än idag…

 

Hemsökt pepparkakshus

December är utan konkurrens den absolut sämsta av årets alla månader. Den är den kallaste och mörkaste. Det går inte att göra business för alla har i praktiken stängt för året. Utanför dörren finns det bara kyla, influensa, vinterkräksjuka och stressade människor som bränner massor med stålar på skitsaker för att det är ”tradition”. Flera av dem tvingar ihop sig i umgänge med människor de i bästa fall inte har något gemensamt med men förmodligen inte ens tål, även kallat ”julmys med släkten”.

Skåne är iofs en bra plats att spendera december på. Har inte sett skymten av vare sig snöflingor eller minusgrader. Dessutom visade en färsk undersökning att Skåne är sämst i hela Sverige på att fira jul – julhandeln ligger bra mycket lägre än i övriga landet, däremot är man bäst på fylla och familjebråk här. Låter hoppfullt.

Den här defekta årets sista månad blev först lite förvirrad för mig. Med bokgraviditeten över och kedjan mellan mig och skrivbordet klippt tänkte jag bara lata mig och ta igen alla bortglömda nöjen. Det var inte så lätt som väntat. Jag kunde inte riktigt koppla bort allt som samlats på hög under mitt introverta skrivande. Det är mycket som behöver tas itu med. Att jag hade planerat att ta tag i det först i början på 2005 hjälpte inte. Jag är en oslagbar mästare på att undermedvetet oroa mig på min lediga tid utan att för den skull göra något åt saken. Därför gick veckorna före jul mest åt till det här förrädiska icke-tillståndet av att varken ta det lugnt eller göra något konstruktivt.
Sånt korkat beteende bara tär på mig, så efter ett tag var jag så uttröttad att jag inte hade något annat val än att softa. Tog igen några filmer jag missat, sov en massa, läste, undvek att gå utanför dörren, lirade Max Payne och gjorde om sajten. Sen var det plötsligt jul.

Vår jultradition går ju ut på att julskolka. Att lämna hysterin åt andra och bara rå om varandra i lugn & ro på helt egna villkor är underbart. Förra året smet vi ju till ett hotell i Köpenhamn och hade det hur stilla & skönt som helst. Ambitionerna med årets julskolk var för 12 månader sen att smita till Thailand. Med facit i handen var det en förbaskad tur att budgeten inte tillät det. Men gänget i Gislöv skulle resa bort och erbjöd oss att ha huset för oss själva. An offer we couldn´t refuse…

Innan vi åkte ut knöt vi ihop säcken för de senaste tre årens Sagan Om Ringen-tradition. Den filmserien inleddes ju det år Jag & Jenny först träffades (2001) och vi har varje år sett varje del tillsammans. Nu, efter tre år, kunde vi äntligen se alla tre filmerna som en helhet. Vi bokade hela den 22:a framför tv´n och laddade med chips å godis. Det tog från lunch till midnatt att se alla tre special edition-versionerna på raken, kiss- och pizzapaus inräknad. Och det var fantastiskt! En hel dag i Midgård bland hober, alver och orcher. En oerhört mäktig upplevelse. Rekommenderas!

Det blev en soft jul i stillhet ute i Gislöv. Det enda som var juligt på mig var mitt ena ögonlock som svullnade upp, så om inte en röd mule så var det åtminstone en kroppsdel som gick i helgens färg.
Julafton satt vi framför brasan och kliade Saga medan vi såg på Animal Planet och käkade pasta. Det regnade nästan hela dagen, men när det var uppehåll gick vi ned till stranden för en promenad. Tyvärr slog vågorna så högt att det inte fanns någon strand att promenera efter. (Ett klart lyxproblem med tanke på hur det såg ut på stränder i andra delar av världen.)
En julafton helt i min smak.

Vi gjorde en visit ut till Äspö också, och var med om julens gulligaste upplevelse. Jag och Jenny satt ensamma uppe och tittade på tv när vi hörde ett mystiskt, skrapande ljud. Med tanke på allt vi varit med om där så utgick vi genast från att det var någon ny form av spökerier. Och det var det väl på sitt sätt. Huset var hemsökt. Pepparkakshuset alltså. Av möss.
De små gnagarna använde en gardin som stege och klättrade upp på byrån där pepparkakshuset stod. Sen smet de in via ett fönster på baksidan och käkade på väggarna allt vad de orkade. Det här tyckte vi var oerhört gulligt och funderade på att ställa in en kapsyl med glögg åt dem i fall de blev törstiga. De i hushållet som hade planerat att käka upp pepparkakshuset själva efter julen var dock mindre roade. Musbajs som garnering är lite för kinky.

Sammanlagt blev det en helt okej jul. Jag är ingen julhatare av princip, utan vill bara slippa hysterin, kommersen, de tortyrliknande traditionerna, det påtvingade umgänget och helst bara göra sånt man gillar själv.
I år stötte jag på den finaste julvisa jag någonsin hört …eller snarare läst, eftersom jag inte har hört den uppspelad än (men om jag känner kompositören rätt så är det en höjdare), och texten fångar min attityd gentemot jul perfekt. Hatten av för min gamla vän & skrivarkollega Stina Tyskling och hennes mästerverk Mistel…

Jag vill inte ha nån tomte i år
Låt mig slippa paket, om det går
Du, vi skiter i skinkan, i köttbullar och sill
Jansson frestar inte längre
Det finns annat som jag vill…

Häng en mistel i karmen
Stå stilla, lägg armen om livet är känsligt som nytappat vin
Häng en mistel och blunda
En puss är väl sundare än hela julhysterin
Häng en mistel i karmen efter västmanländskt manér
Snälla älskling, jag önskar inget mer.

Hugg mig inte någon julgran i år
Låt mig slippa Bjällerklang om det går
Du, vi struntar i släkten, i Disney klockan tre
Kalle lockar inte längre
Det finns annat jag vill se…

Häng en mistel i karmen
Stå stilla, lägg armen om livet är känsligt som nytappat vin
Häng en mistel och blunda
En puss är väl sundare än hela julhysterin
Häng en mistel i karmen efter västmanländskt manér
Snälla älskling, jag önskar inget mer
Snälla älskling, jag önskar inget mer

 

Fride och feberdrömmar

Hann bara hem och packa om väskan efter julhelgen så var det dags att åka upp till Sthlm, eller rättare sagt Norrtälje, för Frides dop.
Var vaken före tidningsbudet och åkte med första tåget morgonen den 28:e och kom fram precis lagom till dopet i Norrtälje kyrka.

Jag har varit med om ytterst få dop, och har glömt/förträngt de jag väl besökt. Än mindre har jag stått uppe vid altaret som gudfar och hållit i huvudrollsinnehavaren större delen av ceremonin. Men jag bet ihop, grabbade ett stadigt grepp om Fride och tog mig igenom hela evenemanget utan att floppa någonstans. Fride var hur snäll som helst och hans stora, bruna ögon vandrade överallt med stort intresse. Han till och med brummade med lite i psalmerna. Vilket var mer än vad jag kunde göra eftersom jag stod precis bredvid prästen. Sjunga psalmer tillhör ingen av mina favoritsysslor (förutom de usla texterna låter melodierna som de skrivits av påtända bergodalbanekonstruktörer). Och det kändes besynnerligt att som ateist tvingas traggla igenom trosbekännelsen, men vad gör man inte för sin gudson. Och det kändes faktiskt lite busigt att stå och ljuga i kyrkan.

Anyway, nu heter min gudson Fride Nils Olle Egge-Grandert och har fått vatten på skalpen som bevis för det. Även om jag märkte att det stod ”Frida” i hans dopbevis, men ett tjejnamn gör det väl bara lättare för honom att finna sig i framtidens nya, mer feminina mansroll :-)

Det var smörgåstårta & fika efteråt i Aula Grandert (Hannas pappa hade varit rektor på skolan vi befann oss i och hade förutom sitt namn även efterlämnat en hel drös med målningar som täckte väggarna).
Återsåg massor av gamla bekanta ansikten. Aki & Sofie var där, och skulle bli föräldrar i januari. Så även Martin & Anja (fast inte just i januari). Det verkar som om min generation är inne i en babyboom just nu. Skönt. Kan man känna att det framtida pensionsunderlaget är tryggat utan att behöva bli förälder själv.
Träffade Olivia igen för första gången på flera år. Sist jag såg henne använde hon napp. Nu var det en energisk och söt liten snart-5-åring full av babbel och spring i benen.
Barn kan vara grymma när de påminner en om tidens gång genom att helt fräckt växa upp framför ögonen på en.

Det var presentöppning under fikat. Vi hade gett Fride ett Bajs-mjukis”djur” (som han genast började tugga på, den perversa lilla rackaren) och en Motorhead-brosch. Den senare gåvan var väl min version av en dopsked eller ett halsband, men jag ville ge honom något som faktiskt kanske kunde gå att uppskatta senare i livet, och jag ville även att han skulle få något som sa någonting om hans gudfar. Hans far var inne på samma linje och hade köpt honom en liten, men fullt spelbar röd Kalikå flying-V.

Konditoriet som låg bakom fikat var tydligen Årets Konditori, och jag är böjd att hålla med efter att ha satt tänderna i en chokladkladdkaka som var så njutningsfull att den var nära att klassas som lätt narkotika.

Vi åkte tillbaks till Sthlm med Tobbis & Hanna & kidsen och satt sen resten av kvällen ute i Årsta och softade och tog igen lite tid med varann. Very nice!
Dagen efter var vikt för förströelse tillsammans. Den första idén gick ut på att våldgästa Rikard & C:o och jämföra bebisar, men de var dessvärre upptagna med att tortera sig själva på IKEA. Plan B fick bli Aquaria.

Aquaria är ett av de bästa ställen som finns i hela världen. Det är inte så stort, men innehållet är top-notch. När jag bodde i Sthlm hade jag årskort dit och besökte stället flera gånger i månaden. Det är oerhört vackert, stämningsfullt och det är helt omöjligt att känna sig uppstressad där ens med en pistol mot pannan. Det hade kunnat bli en underbar dag, om det inte vore för en liten käpp i hjulet…

Som de moderna pestråttor små barn kan vara hade Molly lyckats smitta ner alla som satte sin fot ute på Äspö under julen med sin influensa. Jag hade känt flunsan i kroppen sen dess, men den ville inte ta fart och jag trodde i min enfald att jag hade besegrat den utan större strid. Vad jag inte räknade med var kroppens förmåga att hålla emot om det är något som bara måste göras. När nu dopet väl var över släppte motståndet och flunsan kom med full kraft över en natt. Det bara small till när vi var ute på Djurgården. Efter att ha tagit tempen hemma några dagar senare och jämfört med hur jag kände mig den där dagen, så låg min feber förmodligen på ca 40 grader.

Jag har några enstaka, dimmiga minnen om vad vi gjorde. Det var som att försöka ta sig igenom en nykter tillställning medan man har en riktigt dålig snefylla. Jag kände mig yr, svimfärdig, kallsvettig, korkad, frånvarande och ville bara dra ett täcke över huvudet och tuppa av i lugn o ro, men det gick naturligtvis inte. Det var h-e-m-s-k-t. När vi var i regnskogen försökte jag inbilla mig att jag var i Amazonas och drabbats av malaria och låg i djungeln och väntade på en läkarexpedition från WHO, men alla gapande, jullediga ungar spräckte den illusionen. Jag var på Djurgården, 50 mil hemifrån, och var sjuk som en hund i en förkylning på steroider. And it sucked…

Det var den bra delen av dagen. Vi vinkade adjö av familjen Egge/Grandert och kvar av dagen var fem timmars Stockholmsvistelse och fyra timmars tågresa. Hade jag trott på självmord hade jag nådaskjutit mig själv där och då för att slippa pinan.
Insåg snabbt att mellandagsrean i Sthlm city var ungefär det tveklöst sämsta stället i världen för en person med mycket hög feber att vara på. Medan Jenny hälsade på tant Wolga kröp jag i skydd i Kulturhusets läsesalong och satt inlindad i min rock för att mota feberfrossan medan jag förvirrat bläddrade i reklam- och fotoböcker.
Kan bäst beskriva det som en psykedelisk upplevelse blandad med tortyr. Det är illa nog att vara riktigt sjuk hemma i sin egen säng. Att vara det mitt i Sveriges största stad, flera timmar från hem & vila är …jag finner inte ord för det. There ought to be a law…

Resan hem var fruktansvärd. Jag hade feberkramper i kroppen och kunde vare sig sova eller läsa eller göra något annat än att skaka och må skit. Det kändes som om jag satt på det där jävla tåget i en vecka. Jag var flera gånger på väg att gå till lokföraren och hota med att köra en blyertspenna i ögat på honom om han inte drog upp tåget i 1200 km/h, men benen bar inte riktigt för den manövern. Jag var så förtvivlad att jag hade gråtit om jag hade orkat. Faktiskt kände jag några tårar i ögonvrån när vi äntligen, äntligen, äntligen kom hem. Man är ingen hårding när man har flunsan.

Årets sista och första dagar försvann i feberyrsel. Det lilla jag minns av nyårsafton är att jag försökte tvinga i mig en brödkant (aptiten var helt väck och allt smakade brottarunderkläder) och släpade mig upp vid tolvslaget och skålade i vatten, för att glida tillbaks till feberdrömmarna sådär 30 sekunder senare. Inte ens kvarterskidsens bombkrevader kunde hålla mig vaken.
Inget nyår som kommer att hamna på listan över oförglömliga minnen precis.

Nu är det några dagar in på det nya året. Febern har lugnat sig men bytts ut mot att hosta taggtråd och vara trött.
Jag är som vanligt försenad med allt jag hade tänkt göra, men det här får väl ändå sorteras under ”giltiga skäl”.

Det här är ingen tid för nyårslöften och nya tag. Läget är bortom det nu. 2004 finns sammanfattat i en årskrönika, och det året blev inte vad jag väntade mig. Inte en besvikelse, men definitivt inte enligt planerna. Inför 2005 finns det inget utrymme för annat än åtgärder och resultat. Om inte jag tar itu med omständigheterna kommer omständigheterna att itu med mig. Därför står utvecklandet av en personlig Marshall-plan för Peters välbefinnande och framtid absolut först på att-göra-listan för 2005.
En fortsättning blir det alltid. Om den ska bli god är upp till mig…

 

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Mathias Evanne är inte bara krönikör, författare, frisör, trebarnspappa, partyanimal, gay och kristen – han är även en släkting (Tremänning? Fyrmänning? Släktförhållandena är för röriga för att ge ett enkelt svar…). Men det är inte av blodsband jag varmt rekommenderar hans krönikesamling Kusinen Från Landet, utan för att det är en oerhört varm, rolig och halsbrytande samling små berättelser ur en unik människas liv. Som det står i baksidestexten: ”…bered dig på ett möte fyllt av kärlek, religion, familjeliv, kosmetika och show”.

 

 

Månadens läsning: Dan Brown: Deception Point, Mathias Evanne: Kusinen Från Landet, DBC Pierre: Vernon God Little, Neil Gaiman: Sandman - Doll´s House, Mark Ansari & Liz Lark: Yoga För Nybörjare, Yukito Kishiro: Battle Angel Alita, Mervyn Peake: Titus Tronföljaren, Benjamin Hoff: TE Enligt Nasse, Terry Pratchett: Monstrous Regiment, Görel Kristina Näslund: Det Goda Skrattet

 

Ur högtalarna: Blev tipsad om Ill niño (tack Conny!) och upptäckte ett mycket bra spanskt nu-metalband som, om man nu nödvändigtvis måste jämföra, låter lite som Slipknot och KoRn, fast med bättre låtar och mycket mer lekfullhet. Betong-riffen blandas med bl.a. jazz, ska och latino. Kul & bra!

Sen måste jag bara flagga för Stockholmsbandet Grainman. Inte bara för att de är gamla Lulekompisar, utan för att de är jäkligt bra. Hade jag varit skivbolagsdirre hade jag signat dem för längesen.

 

 

 

Månadens musik: Bryan Adams: Room service + The hits, Peterix collection: vol. 67, Seal: 1991 - 2004, Queensrÿche: Operation: mindcrime, Avril Lavigne: Grrl, Soulfly: Prophecy, Michelle Branch: Hotel paper, Duran Duran: Astronaut, Grainman: Demo 2004, Evanescence: Le noveau gothique + Anywhere but home

Webben: Det är inte bara jag som gillar att fota kyrkogårdar och gamla hus...

Cemetery Photography
Old Bones
Derelict London

 

 

Citatet:
"The only true currency in this bankrupt world... is what you share with someone else when you're uncool" - Lester Bangs

 

 

 

Radio: Har man möjlighet att lyssna på P4 Radio Malmöhus tycker jag att man ska göra det på fredagar kl. 17.00. Då kan man i programmet Pytt i panna höra min gamla kollega Susanna Dzamic raljera och skoja om veckans nyheter tillsammans med bisittaren Jonas Klevhag och inbjuden gäst.

 

 

Bokcitatet:
"There are many things that you can point to as proof that the human is not smart. But my personal favorite would have to be the helmet. What was happening, apparently, was that we were involved in a lot of activities that were cracking our heads. We chose not to avoid doing these activities but, instead, to come up with some sort of device to help us continue our headcracking lifestyles. The helmet. And even that didn´t work because not enough people were wearing them so we had to come up with the helmet law. Which is even stupider, the idea behind the helmet law being to preserve a brain whose judgement is so poor, it does not even try to stop the cracking of the head it´s in"
ur SeinLanguage av Jerry Seinfeld

 

 

 

Film: Om man som jag får en härlig kick av ruggiga skräckisar, helst då asiatiska, ska man definitivt se The Grudge. Så här i efterhand inser jag att filmen egentligen bara var en drös med hoppa-till-scener som staplats på varandra, men jösses vad det funkar om man vill sitta i mörkret och skruva sig när japanska onda andar jävlas. Är man lättskrämd bör man medta ett ombyte rena underkläder. Jag känner vuxna män som inte klarade av att se hela. Ett gott betyg om något…

M. Night Shyamalans The Village har fått ta oerhört mycket skit, och jag vill gärna försöka återupprätta dess skamfilade rykte. I mina ögon var det här en mycket vacker film (bara musiken är värd DVD-hyran) och ett smart psykologiskt drama om människors rädsla, kryddat med mysterier. Det var väl för att den felaktigt såldes in som skräckis den floppade, och kanske för att slutet retar många, men glöm inte vem som gjort filmen. Och tänker man på vad filmen egentligen handlar om så är slutet helt logiskt.

 

 

 

Filmrepliken: "Damn it! If you want to believe in something, then believe in it! Just because something isn’t true, that’s no reason you can’t believe in it!" - Hub i Secondhand lions

 

 

Månadens 10-lista: SAS har förlorat många resenärer till lågprisflyget, men man tänker inte ge sig in i priskriget. Istället ska man öka mervärdet på resandet och ge passagerarna mer valuta för biljettpengarna...

1. SAS lovar dyrt och heligt att absolut inte ta ombord några terrorister.
2. Nästan genomskinligt skynke mellan business- och turistklass.
3. Nakna piloter.
4. Heterosexuella stewards.
5. Underhållning för barnen: bombsimulatorn B-52.
6. Porrfilmsfestival på långflygningar.
7. Utlottning på biljettnumret där högsta vinsten är att få komma med i 10 000-metersklubben tillsammans med någon i kabinpersonalen.
8. Lokalbedövning av skinkorna inför långflygningar.
9. Ett helrör Absolut innan matservering för att göra smaklökarna mer optimistiska.
10. Tombola-biljettförsäljning: köp en resa till Borås - hamna i Peking.
    

 

TV: Ännu inga vårpremiärer att frossa i, men i brist på annat är skräckdokumentärserien True Horror with Anthony Head på Discovery helt klart sevärd. Dramatisk, saklig och intressant utan att spåra ur.

Lost på TV4 verkar mycket lovande...

 

 

Brudpar: Susie & Robert som den 8/1 lovade varandra evig trohet. Må ni leva lyckliga i alla era dagar!

 

 

 

Livet på Peterix planet:

 

Yoga, snö och världens mest efterlängtade telefonsamtal

Januari har varit en besynnerlig månad att vara satiriker på. Stormar, elavbrott och bostadsbolag som leker Stasi går ju att skotta fram hur mycket skämt som helst på, men närmare 300 000 döda i tsunamikatastrofen är lite tuffare att locka fram skratt på. Inte för att jag har några som helst problem med att spotta ur mig humor om fasansfulla tragedier - för mig är humor just det bästa sättet att hantera livets mörkare sidor, och inte någonting respektlöst eller hädiskt. Inget är så allvarligt att det inte går att skämta om, men mycket är så allvarligt att man bara måste skämta om det för att orka med. Men så ser ju inte alla på saken, så de skämten får man fnissa åt i sin ensamhet.
Trots det så var det inga som helst problem att stänka ihop ett fett manus till Nya Söndagsnisse Strix. Resten av månaden har gått åt till storstäda huvudet.

2003 och 2004 är inga år som jag kommer att se tillbaks på som vidare lyckade. På det privata planet har allt varit en dröm, men de tre faktorerna hälsa, karriär och ekonomi har envisats med att snubbla över varandras fötter och har dragit ner varann i en ond cirkel. Jag vägrar att låta det fortsätta på det sättet. Dels för att det suger som en centraldammsugare direktkopplad till en kärnkraftsreaktor, och dels för att det inte längre finns utrymme för att ha det på det sättet.

Januari är ju den klassiska månaden för att ändra sitt liv och vända dåliga mönster. Det är nu hela Sverige ska sluta röka, börja träna, gå ned i vikt, go cold turkey på porrsurfandet, sluta sätta på barnflickan och dra ned på att mörda församlingsmedlemmar m.m. Nytt år – nytt liv och allt det där. Personligen tycker jag att de kulturer i mellanöstern som firar nyår i mars på vårens första dag är de som har fattat poängen. Börja någonting nytt mitt i mörk-kallaste skitvintern när man knappt orkar hålla sig vaken – vad var det för ärkepucko som kom på den idén?
Men vad gör man när man precis är klar med ett tidskrävande bokprojekt och den första chansen att besiktiga livet råkar sammanfalla med början på ett nytt år?

När saker & ting i livet trasslar in sig i varann måste man storstäda. Rensa upp, kasta bort skräp och putsa upp värdesakerna. Ta ett steg tillbaks och se nyktert på saken. Avdramatisera, hitta vägar runt problemen, sätta fokus på möjligheterna och alla de där flosklerna, …som faktiskt betyder någonting viktigt. Det här är inget konstigt – företag gör det hela tiden för att kunna driva en så fungerande verksamhet som möjligt. Men av någon anledning gör man inte det som privatperson (eller enmansföretag). Istället sjunker man ihop framför TV´n, överröstar problemen med krunchandet av ostbågar och lovar sig själv att ta itu med sitt liv en annan dag, t.ex. den 7:e april 2382.

Som gammal tekniker tycker jag att det är lättast att göra en felsökning om man har allt klart och tydligt uppritat på papper - även om det är ens eget sinne som ska kartläggas - så jag satte mig ned med papper och penna och började göra ett schema över de faktorer i mitt liv som inte fungerat som de ska, utan bidragit med regntunga skyar och saboterat min drivkraft.

Sånt här är inte bara skitnyttigt utan jäkligt slitigt också. Det kanske inte verkar så tungt att sitta i soffan och tänka hela dagarna, men jäklar i min lilla låda vad trött man blir av det. Har sovit tio timmar varje natt, och det har ändå bara känts som tio minuter.

Det här arbetet har inte bara försiggått på en teoretisk nivå – det har även hänt saker ute i verkligheten. Vi har hittat ett par nya lekkamrater i Ola & Anna. Vi har pratat idéer och möjligheter, druckit vin och skrattat gott ihop. Nu verkar det som om pratet håller på att förvandlas till konkreta åtgärder. Tänker inte säga mer i nuläget än att det handlar om danska krokodiler, golf och skratt.
To be continued…

 

Så långt karriärs- och ekonomibiten. En annan stor del av det här ”renoverings”arbetet har gått ut på att hitta sätt att återställa min energinivå igen. Jag börjar bli fruktansvärt less på att vara lika kraftfull som en förtidspensionerad kommunalarbetare …som legat död i ett halvår.

En del i den planen är just att eliminera de saker som tynger & nöter (pissig ekonomi och långt mellan uppdragen). En annan del är att träna upp min energi igen. Har därför börjat sätta ihop ett träningsprogram av batteriladdande metoder som t.ex. tai chi, qi gong och yoga blandat med styrketräning, dans och egna påhitt. Tai chi gong känner jag till sen tidigare, men yoga har jag ratat pga att det luktat för mycket new age. Och har därmed slängt ut barnet med badvattnet. Yoga må kanske bara se ut som lite försiktigt stretching (…om man nu inte räknar de där övningarna när man böjer sig så långt att man kan lukta sig själv i baken), men är i själva verket lika tungt som att brottas med stridsvagnar. En träningsform som har fått min nyvunna respekt.

Allt det här låter kanske som Bruce Lee´s träningsprogram, men jag är bara på sidan ett i instruktionsboken (…innehållsförteckningen) och flåsar som en gravid valross i födslovåndor bara jag försöker nudda tårna. Att ha suttit klistrad vid skrivbordet mer eller mindre dygnet runt under större delen av förra året har gjort mig lika smärt & vig som ett stålverk.

Den här träningen har inte bara att göra med att restaurera energi. Större delen av de där extra 20 kg jag dragit på mig sitter fortfarande kvar på kroppen som fläskiga, envisa fripassagerare. Det stör mig oerhört. Det svider inte bara i ögonen rent estetiskt och saboterar min relation till innehållet i garderoben – det är IRRITERANDE, för att använda ett milt uttryck, att dras med något så medelåldersaktigt som extrakilon. Bort ska de, om jag så ska använda kaustiksoda och sandpapper…

Förutom träningen har jag börjat ”gå till jobbet”. Istället för att krypa direkt från sängen till skrivbordet tar jag nu mer en promenad innan jag sätter mig. Jag rekommenderar det varmt till alla som jobbar hemma. Man startar igång kroppen och vädrar huvudet. Och det känns extra skönt att komma hem och mysa sen.
Men jag ser fram emot varmare dagar att promenera på. Januari har visat sig från sin mest schizofrena sida. Sol och +10 har varvats med spöregn, orkaner och vinterns första snö och minusgrader. Trodde nästan att jag skulle slippa snöhelvetet i år, men näe. Härmed sätter jag ett pris på Kung Bores huvud – den som ”tar hand” om honom får …hmm, jäklar …pank som vanligt. Umm… en god, hemlagad middag!
Tack o lov verkar den kalla delen av vintern bara ha varat en vecka. Kommer det mer snö går jag ut och tar personligen hand om den med en eldkastare…

 

Det var en tisdag i slutet på månaden när jag satt, dödstrött av att hela tiden kämpa i uppförsbacke utan att komma någonstans, och drabbades av ett anfall av cynisk realism kombinerat med lite pip & gnäll & det-är-synd-om-mig. Funderade på om det överhuvudtaget går att leva på skrivandet, eller om det bara är kulturromantiska dagdrömmar alltihop. Hade 18 kr på kontot och såg inga nya pengar på ingång. Kände mig skitless på att aldrig ha råd att göra annat än att betala hyran. Suckade över att karriären stått och trampat på samma ställe i två års tid. Undrade lite tröstlöst om jag kanske nått min peak, om det inte skulle bli mer än så här. Funderade på vad man kan tjäna som sopgubbe.

(Riktigt så här deppigt och gnälligt var det kanske inte på riktigt, men det låter mer dramatiskt så när vi nu kommer till vändpunkten:) Då ringde telefonen, och det var ett sånt samtal.

Ett förlag (detaljer kommer senare…) vill mer än gärna ge ut Mannen version 2.0. Mitt manus ska bli bok. Och jag ska få en hög med stålar för det :-)

Har alltid haft en bild i huvudet om att jag skulle dansa hambo runt i lägenheten och supa mig as-kalas om jag fick ett förlagskontrakt, men när det nu hände satte jag mig bara ned, kände mig mycket nöjd och lycklig och såg stilla framför mig hur allting förändrades till det bättre. Sen gick jag och diskade…

Min kropp reagerade också. Fick nästan omedelbart efter samtalet en enorm värk i axlarna, som om jag kört bänkpress med Luxemburg och Belgien som vikter. Antar att det var månader och åter månader av spänningar som plötsligt släppte. Det värkte som satan så att jag inte kunde sova på natten, men sen var det lika plötsligt borta som det kom.
Sen var det bara att knöla ihop min ihopgrubblade handlingsplan för 2005. Förutsättningarna har ändrats totalt. För att inte säga hela min livssituation. Från och med nu blir det andra bullar.
To be continued…

 

 

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Nu i vår kommer äntligen Chuck Palahniuks nya bok – Haunted. För att dämpa längtan något kan jag rekommendera hans samling av artiklar, essäer och intervjuer - Non-fiction. I den amerikanska upplagan heter boken Stranger than fiction, vilket är ett passande namn. Eller som Chuck själv säger: ”…they say things about my books like ’the dark, bleak world of Chuck Palahniuk etc…’ Do they think I make this up?”. Non-fiction är ett mycket underhållande exempel på något jag anat länge – att vi människor tammefan inte är kloka.

Chucks uppläsningar har ju blivit beryktade eftersom han där läser upp en story som får vissa i publiken att svimma, kräkas eller kissa på sig. Nu finns den storyn att läsa på nätet. Som den härdade människa jag är garvade jag som fan åt den, men även jag kände mig lite darrig efter den sista episoden. Det handlar om onaniexperiment som går väldigt, väldigt fel. Inget för kräsmagade eller pryda. Med den varningen kommer här länken till Guts.

 

 

Månadens läsning: Denis Johnson: Already Dead, Mona Eliason: Mäns Våld Mot Kvinnor, Kwarnmark & Tidefors Andersson: Förövarpsykologi, Mark Leyner: The Theterballs of Bougainville, Paul Crompton: Tai Chi För Hälsa och Motion, Fredrik Lindström: Världens Dåligaste Språk + Jordens Smartaste Ord, Chuck Palahniuk: Non-fiction

 

Ur högtalarna: Judas Priests återföreningsplatta Angel of Retribution måste vara en av de mest efterlängtade metalalstren i historien. Rob Halford äntligen tillbaks där han hör hemma. Naturligtvis har AoR gått varm på stereon. Det låter kanske inte så lysande som jag hade hoppats på – det ekar en smula av de senare, tråkigare plattorna och det är lite för långt mellan de nyanser som gjorde JP till de metalgods de är – men det är små skavanker som går att leva med och det är Priests klart bästa platta sen Defenders of the faith. Och AoR spöar skiten ur det mesta av det nya. Judas is back!

Några andra som också har återförenats är Duran Duran. Deras Astronaut har till min stora förvåning också gått varm. Jag som inte ens gillade dem på 80-talet?! Om det var stålarna som fick dem att göra comeback så hörs det inte på plattan. Spelglädjen lyser igenom i varje låt. Det låter oförskämt fräscht och smittande dansant. Hade jag inte vetat vad jag lyssnat på hade jag mer gissat på hungriga 20-åriga debutanter än medelålders, bortglömda 80-talsikoner.

 

 

 

Månadens musik: Marillion: Fugazi, Rammstein: Heirate mich, Joe Satriani: The electric, Queensryche: The warning, Black Sabbath: Best of, Judas Priest: Angel of retribution, James Newton Howard: The Village OST, Ultravox: The voice, Riot: Fire down under, Rick Springfield: Shock/denial/anger/acceptance, Samson: Before the storm, Lene Marlin: Beautiful sinner, Def Leppard: Best of, Shakespears sister: Sacred heart

Webben: Genom att bara svara på 15 frågor går det att räkna ut om ens hjärna är feminin eller maskulin. Tänk vad de kan nu för tiden! Mitt resultat blev: Your Brain is 80.00% Female, 20.00% Male.

Genderbrainquiz

 

 

 

Strip & citat:

 

 

Bokcitatet:
"The most important market segment is known as the ”Stupid Rich”, so named because of their tendency to buy anything that´s new regardless of the cost or usefulness. If you can sell enough units to the Stupid Rich, your production costs per unit will decrease. Then you can lower prices and sell to the Stupid Poor – that´s where the real volume is.
It´s never a good idea to design your product for the Smart Poor or the Smart Rich. The Smart Poor will figure out a way to steal your product. The Smart Rich will buy your whole company and fire your ass. As a rule, smart people are an undesirable market segment. Fortunately, they don´t exist."
ur The Dilbert Principle av Scott Adams

 

 

 

Film: Det är svårt att inte jämföra SAW med Se7en. Båda är kolsvarta, blodiga historier där diaboliska mördare genomför sina dåd som komplicerade pussel. SAW saknar kanske Se7ens finess mellan morden, men svartare än så här blir det knappast på bio idag.

En aningens mindre svart och blodig är Jean-Pierre (Amelie, Förlorade barnens stad etc) Jeunets senaste film En långvarig förlovning. Jag har läst boken den bygger på och Jeunet har tyvärr även lyckats få med det som fungerar mindre bra. Den har inte samma feelgood-känsla som Amelie och historien är aningens för spretig, men Jeunet är ett ess på att göra sagor för vuxna, så det går inte att kalla den här filmen för annat än underbar.

 

 

 

Filmrepliken: "These men died defending their country. Send flowers to their bitches and ho's" - President Harris i Scary movie 3

 

 

Månadens 10-lista: Den mängd skog som fälldes av stormarna i januari motsvarar nästan hela årets totala avverkning, när så pass stora mängder virke lagras utsätts det för insekts- och svampangrepp som förstör träet. Vad fanken ska man göra för att snabbt bli av med virket...

1. Ersätta Barsebäck med en gigantisk vedspis.
2. Bygga en träbro över Stora Bält.
3. Uppföra billiga, knuttimmrade hyresrätter i Stockholm city.
4. Exportera flisor i form av hela Kinas tandpetarförbrukning för de kommande 35 åren.
5. Konstruera en enorm Atlantkryssare i Thor Heyerdahls anda.
6. Anordna VM-turnering i plockepinn.
7. Lansera den nya Volvo Allmoge med kaross i äkta svenskt kärnvirke.
8. Fira julafton och Tjugondaknut två gånger i veckan under resten av året.
9. Bygga en groggveranda längs efter hela västkusten.
10. Sysselsätta den misstänkte mordbrännaren Ulf Borgström i 7 år framåt.
    

 

TV: Nu är det roligt att se på tv igen. Lost är precis den nagelbitare jag hade hoppats att den skulle vara. Hålet efter Arkiv X och Millennium är fyllt!
Parlamentet och CSI är också tillbaks och räddar några kvällar.

 

 

Att hålla ögonen öppna efter: Det finns en rysk film som har knäckt både Spiderman 2 och Return of The King i publiksiffror i sitt hemland. De västerlänningar som har sett den säger att de förstår varför. Kommer fantasyns nästa milstolpe från ryssarna? Vi får svaret under 2005 då Night Watch (Nochnoi Dozor) tar sig till vår del av världen…

 

 

Livet på Peterix planet:

 

Böcker, böcker, böcker...

”I could never be lonely along the river. With so many trees in the city, you could see the spring coming each day until a night of warm wind would bring it suddenly one morning. Sometimes the heavy cold rains would beat it back so that it would seem that it would never come and that you were losing a season out of your life. This was the only true sad time in Paris because it was unnatural. You expected to be sad in the fall. Part of you died each year when the leaves fell from the trees and their branches were bare against the wind and the cold, wintry light. But you knew there would always be a spring, as you knew the river would flow again after it was frozen. When the cold rains kept on and killed the spring, it was as though a young person had died for no reason.
In those days, though, the spring always came finally but it was frightening that it had nearly failed.
/…/
When the spring came, even the false spring, there were no problems except where to be happiest. The only thing that could spoil a day was people and if you could keep from making engagements, each day had no limits. People were always the limiters of happiness except for the very few that were as good as the spring itself.”

Ernest Hemingway – A Moveable Feast

Efter tre år i Malmö borde jag vid det här laget ha lärt mig att den skånska vintern alltid är som värst precis innan det blir vår. I min enfald fick jag upp hoppet om sol & värme redan i januari när det var +10, men det var vad man lugnt kan kalla a false spring. Februari har bara bjudit på snöstorm, isgator, grådask, kindbitande snålblåst och massor med minusgrader.

Det må kanske vara ett lyxproblem att bitcha om vädret, framförallt om man jämför med vädret i Sydostasien under julhelgen, men jag hatar verkligen svensk kyla. Det hjälper inte ens att jag har flyttat till den absolut sydligaste delen av landet. Blåsten söker sig in innanför rocken och in under tröjan, huden blir torr och kliig (förbrukar mer fuktlotion än stadsjeepar slurpar bensin), all rörelse utomhus blir en blixtsnabb förflyttning mellan punkt A och punkt B för minimera köld- och snötortyren. It sucks!
Guuuuuuuud vad jag längtar tills the cash flow har nått de nivåer att man kan smita iväg till sydligare breddgrader under den här skitårstiden!
Guuuuuuuud vad jag längtar efter våren!
Gnäll, gnäll, gnäll…

Men det finns mycket att vara glad för. Nu är förlagsavtalet påskrivet och det är officiellt att bokförlaget Forum ska ge ut min bok Mannen version 2.0.
Forum var mitt förstahandsval, avtalet ser bara bra ut, de på förlaget är väldigt entusiastiska – ja, det finns faktiskt ingenting alls att gnälla på. Okej, det blev ett litet antiklimax när det kom fram att boken inte kommer att ges ut förrän i början av 2006, men jag greppade snart att det faktiskt inte går fortare än så i förlagsvärlden. Hörde att någon fått vänta i två år från avtal till utgivning, så det här är ändå raskt.

Sen slog det mig att det inte alls är så dumt att det dröjer lite. Då hinner jag gå över manuset några varv till och hotta upp det ännu mer. Samt trippelkolla alla källor. Man börjar väga sina ord väldigt noggrant när man vet att de kommer att läsas av många människor. Varav en stor del av läsarna förmodligen helst bara vill bränna upp boken och under glada hånskratt bära ut mig ur staden insmord i tjära & fjäder. (Jag gör mig inga illusioner om att alla kommer att uppskatta mina nedskrivna funderingar på ett tolerant och medmänskligt sätt, den ömtåade nutidsmänniskan är lite som vita blodkroppar – attackerar genast allt den inte känner igen).

Dessutom har jag nu god tid på mig att förbereda mig. Komma i form, medieträna, planera föreläsningar och tusen och åter tusen saker till. Kanske framförallt komma på vad nästa bok ska handla om. (Tips mottages tacksamt)
Helt plötsligt känns början av 2006 väldigt nära…

Ett välkommet förskott har också ramlat in. Lättnaden över att inte behöva ha ångest över hur hyran ska betalas på ett par månader går inte att beskriva. Ett stort fetjävlahinder för de positiva tankegångarna har blåsts bort som de sydsvenska grantopparna i vinterstormen. Är så avslappnad att jag har antagit flytande form. Skööööönt!

Ville genast ge mig ut och shoppa. Garderoben är i akut behov av uppdatering (det äldsta fortfarande fungerande plagget, en Levisskjorta, köpte jag till min 19-årsdag -87). Men februari måste vara årets sämsta månad att klädshoppa. Vårkollektionen har inte hittat hit än och vinterrean är så utgallrad att inte ens en synskadad DiLeva skulle palla att ta på sig något av det som hänger kvar. Och dessutom finns rea-resterna bara i storlekar som passar indiska elefanter eller vätemolekyler.
Nåja, den som väntar på något gott…

Lustigt nog kommer Mannen version 2.0 inte att bli min debutbok.
Det kommer en ABC-bok om golf att bli.

Det hela började med att Jennys kontorsgrannar Anna & Ola (aka D-light), som bl.a. säljer blinkande isbitar, tänkte marknadsföra sig mot golfare och ville ha ett komplement till sina blinkande golfbollar – idén om en humoristisk presentbok dök upp och vips! så var Jenny involverad, och häpp! så var även jag insyltad.

Nu har konceptet med presentböcker vuxit sig starkt i våra kommersiella hjärnor och ett eget förlag är under uppstart. Golfboken är pilotprojektet och går det bra (vilket det borde göra – golfarna är många, köpstarka och inte bortskämda med roliga saker) så kommer presentböcker att bli ett av våra stora verksamhetsområden.

Vi har jobbat i idiottempo med golfboken. Vardagsrumsgolvet har varit täckt med nummer av Svensk Golf, skisser och manus. Jag har hittat på tillsammans med Jenny och hon har tecknat. Jag kom ändå lindrigt undan. Med lite flyt och yrkesskicklighet kläcker jag ett skämt på 5 minuter (…i bästa fall), men att teckna idén tar alltid lika länge. Om jag säger så här: jag har inte sett mycket av min hustru den här månaden.
Men nu är det kreativa arbetet klart (en illustrerad bok från ax till limpa på mindre än en månad – ring Guiness!). Utan att ens ha satt min fot på en golfbana har jag lyckats utveckla en aversion mot sporten, men boken blev jäkligt bra och jag kan faktiskt vara mycket tolerant mot allt som ger mig stålar.
Nu tar våra nya partners Anna & Ola över och börjar jobba med layout, tryckning och säljarbetet. Lite senare i vår får vi veta om det här var en bra ide…

Mycket jobb och kall & mörk skitvinter ute har sugit musten ur mig. Helgerna (och mer än en lovlig del av vardagarna) har gått åt till att sova, sova och emellanåt …sova. Sen har jag sovit lite också.

Vi tog en långhelg och vaktade hus & katt i Gislöv. 96 % av den gick åt till att ligga i soffan framför brasan, invirade i filtar och katt, och slumra. Att promenera efter stranden som vi alltid brukar kändes den här gången lika attraktivt som att jogga naken genom Sibirien, …i motvind. De övriga 4 % av tiden tog vi oss i kragen och gjorde en 2-årsplan (vi orkade inte vara lika ambitiösa som Sovjet som jobbade med 5-årsplaner) för våra liv. När det är så här mycket på gång i livet har man inte riktigt råd att ta dagen som den kommer – då måste man ha en klar och tydlig kompassriktning. Full speed ahead är en dålig hastighet att köra vilse i. Så vi gjorde upp strategier kring jobb, inriktning, bolagsformer, boende och mycket, mycket annat.

Har även hunnit med pyttelite hobbyverksamhet.
Tack vare teknikens under och skojiga programvaror kan jag numer föra över mina gamla vinylplattor till digitalt format. Det här har inneburit en arkeologisk utgrävning bland LP-skivorna och 45:orna som har bringat fram bortglömda 80-talsfenomen som t.ex. Demon, Swing Out Sister, Helstar, Martin Rössel, Riot, Blue Zone, Charlie Sexton, Tony MacAlpine, 220 Volt, JAPOP, The Outfield, Accept, The Alarm och mycket, mycket annat...

Tiden sätter sina spår och plattor som bara var förjävlabäst för 20 år sen har tappat stinget, men lika ofta händer det att jag snubblar över saker som av diverse anledningar gick obemärkta förbi när de införskaffades trots att de är riktiga höjdare.

Det känns fel att kalla det här för nostalgi. Efter grungevågen på mitten av 90-talet snöade ju musik- och modevärlden in på 70-talet, och verkar ha stannat kvar där sen dess. (Personligen vägrar jag överhuvudtaget befatta mig med någonting som skedde innan 1981, allra minst 70-talet). Så jag känner mig som något av en pionjär i min 80-tals”nostalgi”. Time will prove me right…

Har f.ö. upptäckt att jag delar uppslagssida med en systemadministratör, en hästhoppare och ett språkrör för miljöpartiet på Susning.nu.
Dessutom har min sajt blivit kategoriserad ute på nätet. Förutom att jag av någon anledning ha