Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Rotade bland mina gamla Kalla Kårar (tänk Harlequin-serien, fast skräck) och hittade William Hope Hodgkinsons gamla bortglömda klassiker House on the borderland. Hade helt glömt hur bra den är. Påminner mycket om Lovecraft, men står på egna stadiga ben. Mer fantasifull och skrämmande än mycket annat jag läst. Klart värd att återupptäckas. Säkert svår att få tag på, men finns att läsa på nätet.

Värd att upptäckas är även Stacey Richter. Hennes novellsamling My Date With Satan fick mig att tänka på Chuck Palahniuk. Skruvade historier om konstnärliga hundar, knarkande lärare och svenska black metal band, med en underbar svart humor. Nu får Richter kläcka ur sig en roman så får vi se om hon blir den nya stjärna jag sitter och längtar efter.

 

 

Månadens läsning: William Hope Hodgson: The House On The Borderland, Graham Masterton: Andarnas Hämnd, Lars Gustafsson: Dekanen, Neil Gaiman: Sandman - Worlds End, Laura Hird: Nail and other stories, Yann Martel: Life of Pi, Daniel Cloves: Ghostworld, Marjane Satratrapi: Persepolis, Ian Fleming: I Hennes Majestäts Hemliga Tjänst, Filip Hammar & Fredrik Wikingsson: Två Nötcreme Och En Moviebox, Stacey Richter: My Date With Satan, Dan Brown: Digital Fortress

 

Ur högtalarna: En av de musikgenrer jag är en absolut sucker for är tjejer-bakom-pianon. Kate Bush, Tori Amos, Chantal Kreviazuk, Sarah McLachlan, you name them - I love ´em. Har hittat ytterligare en av dem - Charlotte Martin. Det hörs att Martin knappt lyssnar på någonting annat än Tori Amos och Kate Bush, men originalitet är inte ett självändamål. Det spelar ingen roll att man låter förvillande lik sina idoler när man överträffar dem. Martin har en stark röst, är grym bakom klaviaturen och debutplattan On your shore innehåller inte en svag låt.

 

 

 

Månadens musik: Charlotte Martin: On your shore, Chris Rea: Best of, Joni Mitchell: Both sides now, Peter Gabriel: Secret world, Judas Priest: Metal Gods, Live Defenders, Lloyd Cole: The collection, Saxon: Lionheart

Webbsida: Det ska väl vara den nygamla, upputsade versionen av den här sajten då. Har städat en hel del bland filer och texter. Drygt 200 webbsidor har minskat med hälften och har sorterats, packats ihop och etiketterats lite bättre. Menyn i vänsterkanten har hårdbantats. Hela ”Miljö”-sektionen är borta. Den kändes som falsk marknadsföring när jag inte har jobbat med det på över tre år och knappast kommer att göra det igen. Andra ställen på nätet har samma info, fast bättre. ”Vänner” hittar man nu mer under ”Länkar”. Layouten har putsats på och blivit renare. Förhoppningsvis är det nu lite lättare att hitta här och veta vad det är man tittar på. Har försökt göra Peterix Planet till lite mindre rörig lekstuga och lite mer representativ för mig och det jag gör. Enjoy!

 

 

Citatet:
"If we, citizens, do not support our artists, the we sacrifice our imagination on the altar of crude reality and we end up believing in nothing and having worthless dreams" - Yann Martel

 

 

 

Ord: J.R.R. Tolkien tyckte att det borde finnas en motsats till ordet ”katastrof” och uppfann därför begreppet ”Eucatastrophe”, dvs en oväntad vändning från dåligt till bra när allt ser som mörkast ut. Bra ord.

 

 

Bokcitatet:
"När vi väl packat upp blev det ett herrans liv för att vi glömt din Dr. Seuss-bok på The Chicken Sack i Merritt. Du vägrade att lugna ner dig förrän jag lovade att berätta en saga så jag blev tvungen att improvisera, trots att jag var så trött, och jag inte alls är bra på det. Och utan att veta var jag fick det ifrån sa jag bara det första som föll mig in och jag berättade sagan om Glunden för dig.
’Glunden?’, frågade du.
’Ja – Glunden – hunden som hade glasögon.’
Och sedan frågade du mig vad Glunden gjorde, och jag kunde inte komma på något annat än att han hade glasögon.
Du envisades så jag sa: ’Tja, Glunden skulle egentligen ha haft en huvudroll i Katten-i-hatten-böckerna, men…’
’Men vadå?’, frågade du.
’Men han hade problem med spriten’, svarade jag.
’Precis som med morfar’, sa du, nöjd med att du kunde dra en parallell till det verkliga livet.
’Jag antar det’, sa jag.
Så ville du höra en saga om något annat djur, så jag frågade om du hade hört talas om Kurre Ekorre, och det hade du inte. Så jag sa: ’Jo, Kurre Ekorre skulle ställa ut tavlor på Vancouvers konstmuseum, men…’
’Men vadå?’, frågade du.
’Men fru Kurre fick babyekorrar så Kurre blev tvungen att ta ett jobb på jordnötssmörfabriken och kunde aldrig avsluta sina verk.’
’Åh.’
Jag var tyst en stund. ’Vill du att jag ska berätta om några andra djur?’
’Ja … jag antar det’, sa du lite tveksamt.
’Har du någonsin hört talas om Kattungen Kissemurra?’
’Nä.’
’Kattungen Kissemurra skulle bli filmstjärna en vacker dag. Men sedan ringde hon för många samtal på sitt MasterCard och blev tvungen att ta ett jobb som kassörska på kanadensiska HongKongbanken för att betala dem. Rätt som det var var hon helt enkelt för gammal för att försöka bli stjärna – eller så försvann viljan – eller både och, och hon kom på att det var lättare att prata om att göra det istället för att verkligen göra det och…’
’Och vadå?’, frågade du.
’Inget , Älskling’, sa jag och bet mig i tungan – jag kände mig plötsligt vidigare än du kan ana för att jag berättat för dig om de här djuren – fyllt ditt huvud med de här historierna – historier om dessa underbara små varelser som alla skulle ha varit med i en saga men som gick vilse på vägen."
ur Livet Efter Gud av Douglas Coupland

 

 

 

Film: Jag är ett stort fan av Michael Mann. Förutom att han skapade Miami Vice ligger han bakom filmer som Manhunter (första och bästa filmen om Hannibal The Cannibal), Heat, Insider m.fl. I hans nya film Collateral får vi följa en taxichaffis och en yrkesmördare vars vägar och liv korsas under en natt. Som vanligt är det tätt, dramatiskt, välspelat och nästan löjligt bra. Dessutom är det här den första film jag sett med Tom Cruise där den smilande slembobban inte gett mig allergiska utslag. Bara det säger vilken höjdare det här är.

 

 

 

Filmrepliken: "Let's see... we've had the backyard circumcision, we've danced with the pigs to assure my fertility -- that one really changed my life. What's the next step? Cannibalism? Hey, Mrs. O'Brien, you doing anything tonight? We're having a barbecue, wear some hot sauce!" - Shelly Krippendorf i Krippendorf's Tribe

 

 

Månadens 10-lista: Julklapparna vi kunde ha klarat oss utan...

1. Dildon i fjällbjörk och renhorn grabben gjorde i slöjden
2. Bulkpack laxermedel med kort bäst-före-datum
3. Årsprenumeration på facktidningen koprofagen
4. Två kvadratmeter tomtmark på Uranus
5. Rabattkort på Gastro- och Rektoskopi, två-till-priset-av-en
6. Mormors hembakta ecstasy
7. 70 000-bitars pussel föreställande plenisalens väggpanel
8. Vinterkräksjukan man fick av morbror Arne
9. Den lille Obducenten-kitet med barnsäker bensåg och äkta likdelar
10. Ett tvångsgifte med sin kusin
    

 

TV: Det mesta på Animal Planet är hur sevärt som helst, men ”dokusåpan” Monkey World är bara bäst. Apor är så mycker mer underhållande och mänskliga än nedsupna bimbos.

 

 

Bioupplevelser att se fram emot under 2005: Revenge of the Sith (Darth Vader is back - ska Lucas slutligen lyckas?), King Kong (Peter Jackson ger sig på sin barndomskärlek efter Sagan om Ringen), A Life Aquatic (Wes Anserson rules!), Wallace & Gromit (behöver jag säga mer... Aardman är den enda animationsstudio som spöar PIXAR), Hitchhikers Guide To The Galaxy (jag tror faktiskt att den är i goda händer), Sin City (världens hårdaste serie, och Robert Rodriguez har sagt att han inte kommer att kompromissa), Willy Wonka & The Chocolate Factory (den här klassiska Roald Dahl-storyn i Tim Burtons händer kan bli hur bra som helst), Batman Begins (Christian Bale framför kameran och Christopher "Memento" Nolan bakom - verkar bli den bästa Batman-filmen någonsin).

 

 

 

Livet på Peterix planet:

Louder than everything

Sommaren 1981 var jag 12 år gammal (en kvalificerad gissning baserad på skivors releasedatum – det här kan lika gärna ha hänt sommaren 1980 då jag var 11 år, men hur fanken ska jag komma ihåg sånt…). Musik hade sökt sig in i mitt liv flera år tidigare, men huvudsakligen i form av 50-tals rock (jag skyller den tillfälliga sinnesförvirringen på Grease). Jag hade visserligen nosat lite på tyngre grejer som t.ex. KISS, men förmodligen mer för att de var så jäkla übercoola än för musiken. Föga anade jag vad som väntade mig den sommaren.

Jag blev varje sommarlov utsläpad till vår stuga i Niemisel (ca 2 mil utanför Råneå). En helt okej tillvaro på den tiden eftersom jag inte hade hunnit få några tonårsbehov än och det fanns luftgevär och bad att lattja med. Dessutom fanns det i granngården en kille i samma sits. Han hette Jan, var några år äldre än mig och blev uppsläpad från Malmö till sin mormor varje sommar. Den sommaren hade han med sig en tape med något jag aldrig hade hört förr: heavy metal.

Jag vet att det är en klyscha att hårdrock inte är en musikstil utan en livsstil, men när jag hörde vad som kom ut ur högtalaren på den lilla monokassettradion var det som att bli född på nytt. Religion kan stämpla ut och gå hem – det här var vad frälsning handlade om. (Hade Jan levt idag hade jag sökt upp honom och bjudit honom på en rejäl helkväll som tack för det ljus han visade mig – thanx bro! …where ever you are).
Det var två låtar som tatuerade sig in i min hjärnbark omedelbart och för alltid. Den ena var liveversionen av Judas Priests The Ripper, den andra var Motorheads Ace of Spades. Det går än idag rysningar när jag hör de låtarna. Därför kunde jag omöjligen hålla mig från att gå på Motorhead när de nu, 23 år senare, spelade i en lokal nära mig.

Baltiska Hallen var fylld med headbangers i alla åldrar (från snorungar till gubbar - jag var definitivt inte äldst därinne). Några av dem missklädsamt dekorerade i tomteluvor eller luciaglitter.
Första förbandet hette Meldrum och var ett amerisvenskt band som bestod till 75 % av tjejer med attityd, men med låtar som inte lämnade några bestående minnen. Något av förbandens förbannelse. Man är så inställd på huvudakten att man inte lyssnar som man borde.

Andra förband var Sepultura. Jag har varit måttligt intresserad av brasilianarna. Det är ett jävla ös, men för enkelspårigt och nyanslöst. Och inte blev jag mer intresserad när den kreativa motorn Max Cavalera hoppade av och tog med sig eventuella fräscha påhitt till nya bandet Soulfly.
Ett jävla ös var just vad Sepultura bjöd på, enkelspårigt eller ej. Igor Cavaleras baskaggar kändes som om jag stod mitt mellan två tåg som blåste förbi i 800 km/h. Öset gick rakt in i reptilhjärnan och jag kom på mig själv med att stå och headbanga med de andra kidsen. Helst när de körde Cut-throat och Roots.
Sen är det alltid kul att se en färgad kille med rastaflätor avgrundsvråla som Belsebub fastnat i hans strupe. Inte den stereotyp man är van vid direkt…

Så stod de plötsligt där, Lemmy & Co. Lemmy presenterade dem med: ”Good evening. We are Motorhead. We play rock ´n´ roll”. Sen bröt helvetet lös.

Jag ska bespara mig ordvrängerierna och superlativen. Kan man sin Motorhead vet man vad det handlar om. Det här är inte ett band – det är en institution, en andlig upplevelse och en historisk händelse. Motorhead är kanske vardagliga och enkla, men ändå större och stoltare än det mesta som stått på en scen. De behöver ingen gimmick eller garnering – de är R ´n´ R även när de sover.
Lemmy är vad Elvis var för min föräldrageneration, men inte på det där ’larger than life’ sättet som Elvis var, utan snarare ’cooler than fuck’. Han regerade scenen som den God of R ´n´ R han är. Det gick att se en kal fläck uppe på skalpen ur vissa vinklar, men annars var han till 100 % Lemmy. Det var precis så bra och häftigt som jag väntat mig.

Till min förvåning spelade de först lägre än Sepultura, men det pågick inte länge. Efter andra låten sa Lemmy: ”Loud enough? No? Dave, turn it up! Pulverize the motherfuckers”. Och det gjorde de. Hade jag inte redan haft tinnitus skulle jag garanterat ha fått det.
Låtvalet var lysande. Många gamla klassiker: Stay clean, No class, Killed by death, Metropolis m.fl. Mina favvisar från nya plattan: Killers och In the name of tragedy. Lemmy skämtade flera gånger om hur dåligt deras gamla platta Another perfect day sålt, och körde flera klassiker från den, bl.a. I got mine och Dancing on your grave. Den enda låt jag saknade var möjligtvis Bomber, men setet var så perfekt att jag inte ska gnälla.

Extranummren var… wow! …jag saknar ord. Först körde de Whorehouse blues akustiskt, sen stänkte de iväg Ace of Spades som en råbiff i ansiktet och avslutade med en overkillerversion av Overkill (tre eller fyra slut). Sen vred de upp stärkarna på max, ställde bas/gitarr mot dem så att det rundade som satan, sen gick Lemmy av scenen med orden: ”We are Motorhead. We play rock and roll. Don´t forget us”.
Nej Lemmy, inte en chans i helvetet att jag någonsin kan glömma vad du gjorde för en 12-årig (11-årig?) pojke och gör med honom än idag…

 

Hemsökt pepparkakshus

December är utan konkurrens den absolut sämsta av årets alla månader. Den är den kallaste och mörkaste. Det går inte att göra business för alla har i praktiken stängt för året. Utanför dörren finns det bara kyla, influensa, vinterkräksjuka och stressade människor som bränner massor med stålar på skitsaker för att det är ”tradition”. Flera av dem tvingar ihop sig i umgänge med människor de i bästa fall inte har något gemensamt med men förmodligen inte ens tål, även kallat ”julmys med släkten”.

Skåne är iofs en bra plats att spendera december på. Har inte sett skymten av vare sig snöflingor eller minusgrader. Dessutom visade en färsk undersökning att Skåne är sämst i hela Sverige på att fira jul – julhandeln ligger bra mycket lägre än i övriga landet, däremot är man bäst på fylla och familjebråk här. Låter hoppfullt.

Den här defekta årets sista månad blev först lite förvirrad för mig. Med bokgraviditeten över och kedjan mellan mig och skrivbordet klippt tänkte jag bara lata mig och ta igen alla bortglömda nöjen. Det var inte så lätt som väntat. Jag kunde inte riktigt koppla bort allt som samlats på hög under mitt introverta skrivande. Det är mycket som behöver tas itu med. Att jag hade planerat att ta tag i det först i början på 2005 hjälpte inte. Jag är en oslagbar mästare på att undermedvetet oroa mig på min lediga tid utan att för den skull göra något åt saken. Därför gick veckorna före jul mest åt till det här förrädiska icke-tillståndet av att varken ta det lugnt eller göra något konstruktivt.
Sånt korkat beteende bara tär på mig, så efter ett tag var jag så uttröttad att jag inte hade något annat val än att softa. Tog igen några filmer jag missat, sov en massa, läste, undvek att gå utanför dörren, lirade Max Payne och gjorde om sajten. Sen var det plötsligt jul.

Vår jultradition går ju ut på att julskolka. Att lämna hysterin åt andra och bara rå om varandra i lugn & ro på helt egna villkor är underbart. Förra året smet vi ju till ett hotell i Köpenhamn och hade det hur stilla & skönt som helst. Ambitionerna med årets julskolk var för 12 månader sen att smita till Thailand. Med facit i handen var det en förbaskad tur att budgeten inte tillät det. Men gänget i Gislöv skulle resa bort och erbjöd oss att ha huset för oss själva. An offer we couldn´t refuse…

Innan vi åkte ut knöt vi ihop säcken för de senaste tre årens Sagan Om Ringen-tradition. Den filmserien inleddes ju det år Jag & Jenny först träffades (2001) och vi har varje år sett varje del tillsammans. Nu, efter tre år, kunde vi äntligen se alla tre filmerna som en helhet. Vi bokade hela den 22:a framför tv´n och laddade med chips å godis. Det tog från lunch till midnatt att se alla tre special edition-versionerna på raken, kiss- och pizzapaus inräknad. Och det var fantastiskt! En hel dag i Midgård bland hober, alver och orcher. En oerhört mäktig upplevelse. Rekommenderas!

Det blev en soft jul i stillhet ute i Gislöv. Det enda som var juligt på mig var mitt ena ögonlock som svullnade upp, så om inte en röd mule så var det åtminstone en kroppsdel som gick i helgens färg.
Julafton satt vi framför brasan och kliade Saga medan vi såg på Animal Planet och käkade pasta. Det regnade nästan hela dagen, men när det var uppehåll gick vi ned till stranden för en promenad. Tyvärr slog vågorna så högt att det inte fanns någon strand att promenera efter. (Ett klart lyxproblem med tanke på hur det såg ut på stränder i andra delar av världen.)
En julafton helt i min smak.

Vi gjorde en visit ut till Äspö också, och var med om julens gulligaste upplevelse. Jag och Jenny satt ensamma uppe och tittade på tv när vi hörde ett mystiskt, skrapande ljud. Med tanke på allt vi varit med om där så utgick vi genast från att det var någon ny form av spökerier. Och det var det väl på sitt sätt. Huset var hemsökt. Pepparkakshuset alltså. Av möss.
De små gnagarna använde en gardin som stege och klättrade upp på byrån där pepparkakshuset stod. Sen smet de in via ett fönster på baksidan och käkade på väggarna allt vad de orkade. Det här tyckte vi var oerhört gulligt och funderade på att ställa in en kapsyl med glögg åt dem i fall de blev törstiga. De i hushållet som hade planerat att käka upp pepparkakshuset själva efter julen var dock mindre roade. Musbajs som garnering är lite för kinky.

Sammanlagt blev det en helt okej jul. Jag är ingen julhatare av princip, utan vill bara slippa hysterin, kommersen, de tortyrliknande traditionerna, det påtvingade umgänget och helst bara göra sånt man gillar själv.
I år stötte jag på den finaste julvisa jag någonsin hört …eller snarare läst, eftersom jag inte har hört den uppspelad än (men om jag känner kompositören rätt så är det en höjdare), och texten fångar min attityd gentemot jul perfekt. Hatten av för min gamla vän & skrivarkollega Stina Tyskling och hennes mästerverk Mistel…

Jag vill inte ha nån tomte i år
Låt mig slippa paket, om det går
Du, vi skiter i skinkan, i köttbullar och sill
Jansson frestar inte längre
Det finns annat som jag vill…

Häng en mistel i karmen
Stå stilla, lägg armen om livet är känsligt som nytappat vin
Häng en mistel och blunda
En puss är väl sundare än hela julhysterin
Häng en mistel i karmen efter västmanländskt manér
Snälla älskling, jag önskar inget mer.

Hugg mig inte någon julgran i år
Låt mig slippa Bjällerklang om det går
Du, vi struntar i släkten, i Disney klockan tre
Kalle lockar inte längre
Det finns annat jag vill se…

Häng en mistel i karmen
Stå stilla, lägg armen om livet är känsligt som nytappat vin
Häng en mistel och blunda
En puss är väl sundare än hela julhysterin
Häng en mistel i karmen efter västmanländskt manér
Snälla älskling, jag önskar inget mer
Snälla älskling, jag önskar inget mer

 

Fride och feberdrömmar

Hann bara hem och packa om väskan efter julhelgen så var det dags att åka upp till Sthlm, eller rättare sagt Norrtälje, för Frides dop.
Var vaken före tidningsbudet och åkte med första tåget morgonen den 28:e och kom fram precis lagom till dopet i Norrtälje kyrka.

Jag har varit med om ytterst få dop, och har glömt/förträngt de jag väl besökt. Än mindre har jag stått uppe vid altaret som gudfar och hållit i huvudrollsinnehavaren större delen av ceremonin. Men jag bet ihop, grabbade ett stadigt grepp om Fride och tog mig igenom hela evenemanget utan att floppa någonstans. Fride var hur snäll som helst och hans stora, bruna ögon vandrade överallt med stort intresse. Han till och med brummade med lite i psalmerna. Vilket var mer än vad jag kunde göra eftersom jag stod precis bredvid prästen. Sjunga psalmer tillhör ingen av mina favoritsysslor (förutom de usla texterna låter melodierna som de skrivits av påtända bergodalbanekonstruktörer). Och det kändes besynnerligt att som ateist tvingas traggla igenom trosbekännelsen, men vad gör man inte för sin gudson. Och det kändes faktiskt lite busigt att stå och ljuga i kyrkan.

Anyway, nu heter min gudson Fride Nils Olle Egge-Grandert och har fått vatten på skalpen som bevis för det. Även om jag märkte att det stod ”Frida” i hans dopbevis, men ett tjejnamn gör det väl bara lättare för honom att finna sig i framtidens nya, mer feminina mansroll :-)

Det var smörgåstårta & fika efteråt i Aula Grandert (Hannas pappa hade varit rektor på skolan vi befann oss i och hade förutom sitt namn även efterlämnat en hel drös med målningar som täckte väggarna).
Återsåg massor av gamla bekanta ansikten. Aki & Sofie var där, och skulle bli föräldrar i januari. Så även Martin & Anja (fast inte just i januari). Det verkar som om min generation är inne i en babyboom just nu. Skönt. Kan man känna att det framtida pensionsunderlaget är tryggat utan att behöva bli förälder själv.
Träffade Olivia igen för första gången på flera år. Sist jag såg henne använde hon napp. Nu var det en energisk och söt liten snart-5-åring full av babbel och spring i benen.
Barn kan vara grymma när de påminner en om tidens gång genom att helt fräckt växa upp framför ögonen på en.

Det var presentöppning under fikat. Vi hade gett Fride ett Bajs-mjukis”djur” (som han genast började tugga på, den perversa lilla rackaren) och en Motorhead-brosch. Den senare gåvan var väl min version av en dopsked eller ett halsband, men jag ville ge honom något som faktiskt kanske kunde gå att uppskatta senare i livet, och jag ville även att han skulle få något som sa någonting om hans gudfar. Hans far var inne på samma linje och hade köpt honom en liten, men fullt spelbar röd Kalikå flying-V.

Konditoriet som låg bakom fikat var tydligen Årets Konditori, och jag är böjd att hålla med efter att ha satt tänderna i en chokladkladdkaka som var så njutningsfull att den var nära att klassas som lätt narkotika.

Vi åkte tillbaks till Sthlm med Tobbis & Hanna & kidsen och satt sen resten av kvällen ute i Årsta och softade och tog igen lite tid med varann. Very nice!
Dagen efter var vikt för förströelse tillsammans. Den första idén gick ut på att våldgästa Rikard & C:o och jämföra bebisar, men de var dessvärre upptagna med att tortera sig själva på IKEA. Plan B fick bli Aquaria.

Aquaria är ett av de bästa ställen som finns i hela världen. Det är inte så stort, men innehållet är top-notch. När jag bodde i Sthlm hade jag årskort dit och besökte stället flera gånger i månaden. Det är oerhört vackert, stämningsfullt och det är helt omöjligt att känna sig uppstressad där ens med en pistol mot pannan. Det hade kunnat bli en underbar dag, om det inte vore för en liten käpp i hjulet…

Som de moderna pestråttor små barn kan vara hade Molly lyckats smitta ner alla som satte sin fot ute på Äspö under julen med sin influensa. Jag hade känt flunsan i kroppen sen dess, men den ville inte ta fart och jag trodde i min enfald att jag hade besegrat den utan större strid. Vad jag inte räknade med var kroppens förmåga att hålla emot om det är något som bara måste göras. När nu dopet väl var över släppte motståndet och flunsan kom med full kraft över en natt. Det bara small till när vi var ute på Djurgården. Efter att ha tagit tempen hemma några dagar senare och jämfört med hur jag kände mig den där dagen, så låg min feber förmodligen på ca 40 grader.

Jag har några enstaka, dimmiga minnen om vad vi gjorde. Det var som att försöka ta sig igenom en nykter tillställning medan man har en riktigt dålig snefylla. Jag kände mig yr, svimfärdig, kallsvettig, korkad, frånvarande och ville bara dra ett täcke över huvudet och tuppa av i lugn o ro, men det gick naturligtvis inte. Det var h-e-m-s-k-t. När vi var i regnskogen försökte jag inbilla mig att jag var i Amazonas och drabbats av malaria och låg i djungeln och väntade på en läkarexpedition från WHO, men alla gapande, jullediga ungar spräckte den illusionen. Jag var på Djurgården, 50 mil hemifrån, och var sjuk som en hund i en förkylning på steroider. And it sucked…

Det var den bra delen av dagen. Vi vinkade adjö av familjen Egge/Grandert och kvar av dagen var fem timmars Stockholmsvistelse och fyra timmars tågresa. Hade jag trott på självmord hade jag nådaskjutit mig själv där och då för att slippa pinan.
Insåg snabbt att mellandagsrean i Sthlm city var ungefär det tveklöst sämsta stället i världen för en person med mycket hög feber att vara på. Medan Jenny hälsade på tant Wolga kröp jag i skydd i Kulturhusets läsesalong och satt inlindad i min rock för att mota feberfrossan medan jag förvirrat bläddrade i reklam- och fotoböcker.
Kan bäst beskriva det som en psykedelisk upplevelse blandad med tortyr. Det är illa nog att vara riktigt sjuk hemma i sin egen säng. Att vara det mitt i Sveriges största stad, flera timmar från hem & vila är …jag finner inte ord för det. There ought to be a law…

Resan hem var fruktansvärd. Jag hade feberkramper i kroppen och kunde vare sig sova eller läsa eller göra något annat än att skaka och må skit. Det kändes som om jag satt på det där jävla tåget i en vecka. Jag var flera gånger på väg att gå till lokföraren och hota med att köra en blyertspenna i ögat på honom om han inte drog upp tåget i 1200 km/h, men benen bar inte riktigt för den manövern. Jag var så förtvivlad att jag hade gråtit om jag hade orkat. Faktiskt kände jag några tårar i ögonvrån när vi äntligen, äntligen, äntligen kom hem. Man är ingen hårding när man har flunsan.

Årets sista och första dagar försvann i feberyrsel. Det lilla jag minns av nyårsafton är att jag försökte tvinga i mig en brödkant (aptiten var helt väck och allt smakade brottarunderkläder) och släpade mig upp vid tolvslaget och skålade i vatten, för att glida tillbaks till feberdrömmarna sådär 30 sekunder senare. Inte ens kvarterskidsens bombkrevader kunde hålla mig vaken.
Inget nyår som kommer att hamna på listan över oförglömliga minnen precis.

Nu är det några dagar in på det nya året. Febern har lugnat sig men bytts ut mot att hosta taggtråd och vara trött.
Jag är som vanligt försenad med allt jag hade tänkt göra, men det här får väl ändå sorteras under ”giltiga skäl”.

Det här är ingen tid för nyårslöften och nya tag. Läget är bortom det nu. 2004 finns sammanfattat i en årskrönika, och det året blev inte vad jag väntade mig. Inte en besvikelse, men definitivt inte enligt planerna. Inför 2005 finns det inget utrymme för annat än åtgärder och resultat. Om inte jag tar itu med omständigheterna kommer omständigheterna att itu med mig. Därför står utvecklandet av en personlig Marshall-plan för Peters välbefinnande och framtid absolut först på att-göra-listan för 2005.
En fortsättning blir det alltid. Om den ska bli god är upp till mig…

 

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Mathias Evanne är inte bara krönikör, författare, frisör, trebarnspappa, partyanimal, gay och kristen – han är även en släkting (Tremänning? Fyrmänning? Släktförhållandena är för röriga för att ge ett enkelt svar…). Men det är inte av blodsband jag varmt rekommenderar hans krönikesamling Kusinen Från Landet, utan för att det är en oerhört varm, rolig och halsbrytande samling små berättelser ur en unik människas liv. Som det står i baksidestexten: ”…bered dig på ett möte fyllt av kärlek, religion, familjeliv, kosmetika och show”.

 

 

Månadens läsning: Dan Brown: Deception Point, Mathias Evanne: Kusinen Från Landet, DBC Pierre: Vernon God Little, Neil Gaiman: Sandman - Doll´s House, Mark Ansari & Liz Lark: Yoga För Nybörjare, Yukito Kishiro: Battle Angel Alita, Mervyn Peake: Titus Tronföljaren, Benjamin Hoff: TE Enligt Nasse, Terry Pratchett: Monstrous Regiment, Görel Kristina Näslund: Det Goda Skrattet

 

Ur högtalarna: Blev tipsad om Ill niño (tack Conny!) och upptäckte ett mycket bra spanskt nu-metalband som, om man nu nödvändigtvis måste jämföra, låter lite som Slipknot och KoRn, fast med bättre låtar och mycket mer lekfullhet. Betong-riffen blandas med bl.a. jazz, ska och latino. Kul & bra!

Sen måste jag bara flagga för Stockholmsbandet Grainman. Inte bara för att de är gamla Lulekompisar, utan för att de är jäkligt bra. Hade jag varit skivbolagsdirre hade jag signat dem för längesen.

 

 

 

Månadens musik: Bryan Adams: Room service + The hits, Peterix collection: vol. 67, Seal: 1991 - 2004, Queensrÿche: Operation: mindcrime, Avril Lavigne: Grrl, Soulfly: Prophecy, Michelle Branch: Hotel paper, Duran Duran: Astronaut, Grainman: Demo 2004, Evanescence: Le noveau gothique + Anywhere but home

Webben: Det är inte bara jag som gillar att fota kyrkogårdar och gamla hus...

Cemetery Photography
Old Bones
Derelict London

 

 

Citatet:
"The only true currency in this bankrupt world... is what you share with someone else when you're uncool" - Lester Bangs

 

 

 

Radio: Har man möjlighet att lyssna på P4 Radio Malmöhus tycker jag att man ska göra det på fredagar kl. 17.00. Då kan man i programmet Pytt i panna höra min gamla kollega Susanna Dzamic raljera och skoja om veckans nyheter tillsammans med bisittaren Jonas Klevhag och inbjuden gäst.

 

 

Bokcitatet:
"There are many things that you can point to as proof that the human is not smart. But my personal favorite would have to be the helmet. What was happening, apparently, was that we were involved in a lot of activities that were cracking our heads. We chose not to avoid doing these activities but, instead, to come up with some sort of device to help us continue our headcracking lifestyles. The helmet. And even that didn´t work because not enough people were wearing them so we had to come up with the helmet law. Which is even stupider, the idea behind the helmet law being to preserve a brain whose judgement is so poor, it does not even try to stop the cracking of the head it´s in"
ur SeinLanguage av Jerry Seinfeld

 

 

 

Film: Om man som jag får en härlig kick av ruggiga skräckisar, helst då asiatiska, ska man definitivt se The Grudge. Så här i efterhand inser jag att filmen egentligen bara var en drös med hoppa-till-scener som staplats på varandra, men jösses vad det funkar om man vill sitta i mörkret och skruva sig när japanska onda andar jävlas. Är man lättskrämd bör man medta ett ombyte rena underkläder. Jag känner vuxna män som inte klarade av att se hela. Ett gott betyg om något…

M. Night Shyamalans The Village har fått ta oerhört mycket skit, och jag vill gärna försöka återupprätta dess skamfilade rykte. I mina ögon var det här en mycket vacker film (bara musiken är värd DVD-hyran) och ett smart psykologiskt drama om människors rädsla, kryddat med mysterier. Det var väl för att den felaktigt såldes in som skräckis den floppade, och kanske för att slutet retar många, men glöm inte vem som gjort filmen. Och tänker man på vad filmen egentligen handlar om så är slutet helt logiskt.

 

 

 

Filmrepliken: "Damn it! If you want to believe in something, then believe in it! Just because something isn’t true, that’s no reason you can’t believe in it!" - Hub i Secondhand lions

 

 

Månadens 10-lista: SAS har förlorat många resenärer till lågprisflyget, men man tänker inte ge sig in i priskriget. Istället ska man öka mervärdet på resandet och ge passagerarna mer valuta för biljettpengarna...

1. SAS lovar dyrt och heligt att absolut inte ta ombord några terrorister.
2. Nästan genomskinligt skynke mellan business- och turistklass.
3. Nakna piloter.
4. Heterosexuella stewards.
5. Underhållning för barnen: bombsimulatorn B-52.
6. Porrfilmsfestival på långflygningar.
7. Utlottning på biljettnumret där högsta vinsten är att få komma med i 10 000-metersklubben tillsammans med någon i kabinpersonalen.
8. Lokalbedövning av skinkorna inför långflygningar.
9. Ett helrör Absolut innan matservering för att göra smaklökarna mer optimistiska.
10. Tombola-biljettförsäljning: köp en resa till Borås - hamna i Peking.
    

 

TV: Ännu inga vårpremiärer att frossa i, men i brist på annat är skräckdokumentärserien True Horror with Anthony Head på Discovery helt klart sevärd. Dramatisk, saklig och intressant utan att spåra ur.

Lost på TV4 verkar mycket lovande...

 

 

Brudpar: Susie & Robert som den 8/1 lovade varandra evig trohet. Må ni leva lyckliga i alla era dagar!

 

 

 

Livet på Peterix planet:

 

Yoga, snö och världens mest efterlängtade telefonsamtal

Januari har varit en besynnerlig månad att vara satiriker på. Stormar, elavbrott och bostadsbolag som leker Stasi går ju att skotta fram hur mycket skämt som helst på, men närmare 300 000 döda i tsunamikatastrofen är lite tuffare att locka fram skratt på. Inte för att jag har några som helst problem med att spotta ur mig humor om fasansfulla tragedier - för mig är humor just det bästa sättet att hantera livets mörkare sidor, och inte någonting respektlöst eller hädiskt. Inget är så allvarligt att det inte går att skämta om, men mycket är så allvarligt att man bara måste skämta om det för att orka med. Men så ser ju inte alla på saken, så de skämten får man fnissa åt i sin ensamhet.
Trots det så var det inga som helst problem att stänka ihop ett fett manus till Nya Söndagsnisse Strix. Resten av månaden har gått åt till storstäda huvudet.

2003 och 2004 är inga år som jag kommer att se tillbaks på som vidare lyckade. På det privata planet har allt varit en dröm, men de tre faktorerna hälsa, karriär och ekonomi har envisats med att snubbla över varandras fötter och har dragit ner varann i en ond cirkel. Jag vägrar att låta det fortsätta på det sättet. Dels för att det suger som en centraldammsugare direktkopplad till en kärnkraftsreaktor, och dels för att det inte längre finns utrymme för att ha det på det sättet.

Januari är ju den klassiska månaden för att ändra sitt liv och vända dåliga mönster. Det är nu hela Sverige ska sluta röka, börja träna, gå ned i vikt, go cold turkey på porrsurfandet, sluta sätta på barnflickan och dra ned på att mörda församlingsmedlemmar m.m. Nytt år – nytt liv och allt det där. Personligen tycker jag att de kulturer i mellanöstern som firar nyår i mars på vårens första dag är de som har fattat poängen. Börja någonting nytt mitt i mörk-kallaste skitvintern när man knappt orkar hålla sig vaken – vad var det för ärkepucko som kom på den idén?
Men vad gör man när man precis är klar med ett tidskrävande bokprojekt och den första chansen att besiktiga livet råkar sammanfalla med början på ett nytt år?

När saker & ting i livet trasslar in sig i varann måste man storstäda. Rensa upp, kasta bort skräp och putsa upp värdesakerna. Ta ett steg tillbaks och se nyktert på saken. Avdramatisera, hitta vägar runt problemen, sätta fokus på möjligheterna och alla de där flosklerna, …som faktiskt betyder någonting viktigt. Det här är inget konstigt – företag gör det hela tiden för att kunna driva en så fungerande verksamhet som möjligt. Men av någon anledning gör man inte det som privatperson (eller enmansföretag). Istället sjunker man ihop framför TV´n, överröstar problemen med krunchandet av ostbågar och lovar sig själv att ta itu med sitt liv en annan dag, t.ex. den 7:e april 2382.

Som gammal tekniker tycker jag att det är lättast att göra en felsökning om man har allt klart och tydligt uppritat på papper - även om det är ens eget sinne som ska kartläggas - så jag satte mig ned med papper och penna och började göra ett schema över de faktorer i mitt liv som inte fungerat som de ska, utan bidragit med regntunga skyar och saboterat min drivkraft.

Sånt här är inte bara skitnyttigt utan jäkligt slitigt också. Det kanske inte verkar så tungt att sitta i soffan och tänka hela dagarna, men jäklar i min lilla låda vad trött man blir av det. Har sovit tio timmar varje natt, och det har ändå bara känts som tio minuter.

Det här arbetet har inte bara försiggått på en teoretisk nivå – det har även hänt saker ute i verkligheten. Vi har hittat ett par nya lekkamrater i Ola & Anna. Vi har pratat idéer och möjligheter, druckit vin och skrattat gott ihop. Nu verkar det som om pratet håller på att förvandlas till konkreta åtgärder. Tänker inte säga mer i nuläget än att det handlar om danska krokodiler, golf och skratt.
To be continued…

 

Så långt karriärs- och ekonomibiten. En annan stor del av det här ”renoverings”arbetet har gått ut på att hitta sätt att återställa min energinivå igen. Jag börjar bli fruktansvärt less på att vara lika kraftfull som en förtidspensionerad kommunalarbetare …som legat död i ett halvår.

En del i den planen är just att eliminera de saker som tynger & nöter (pissig ekonomi och långt mellan uppdragen). En annan del är att träna upp min energi igen. Har därför börjat sätta ihop ett träningsprogram av batteriladdande metoder som t.ex. tai chi, qi gong och yoga blandat med styrketräning, dans och egna påhitt. Tai chi gong känner jag till sen tidigare, men yoga har jag ratat pga att det luktat för mycket new age. Och har därmed slängt ut barnet med badvattnet. Yoga må kanske bara se ut som lite försiktigt stretching (…om man nu inte räknar de där övningarna när man böjer sig så långt att man kan lukta sig själv i baken), men är i själva verket lika tungt som att brottas med stridsvagnar. En träningsform som har fått min nyvunna respekt.

Allt det här låter kanske som Bruce Lee´s träningsprogram, men jag är bara på sidan ett i instruktionsboken (…innehållsförteckningen) och flåsar som en gravid valross i födslovåndor bara jag försöker nudda tårna. Att ha suttit klistrad vid skrivbordet mer eller mindre dygnet runt under större delen av förra året har gjort mig lika smärt & vig som ett stålverk.

Den här träningen har inte bara att göra med att restaurera energi. Större delen av de där extra 20 kg jag dragit på mig sitter fortfarande kvar på kroppen som fläskiga, envisa fripassagerare. Det stör mig oerhört. Det svider inte bara i ögonen rent estetiskt och saboterar min relation till innehållet i garderoben – det är IRRITERANDE, för att använda ett milt uttryck, att dras med något så medelåldersaktigt som extrakilon. Bort ska de, om jag så ska använda kaustiksoda och sandpapper…

Förutom träningen har jag börjat ”gå till jobbet”. Istället för att krypa direkt från sängen till skrivbordet tar jag nu mer en promenad innan jag sätter mig. Jag rekommenderar det varmt till alla som jobbar hemma. Man startar igång kroppen och vädrar huvudet. Och det känns extra skönt att komma hem och mysa sen.
Men jag ser fram emot varmare dagar att promenera på. Januari har visat sig från sin mest schizofrena sida. Sol och +10 har varvats med spöregn, orkaner och vinterns första snö och minusgrader. Trodde nästan att jag skulle slippa snöhelvetet i år, men näe. Härmed sätter jag ett pris på Kung Bores huvud – den som ”tar hand” om honom får …hmm, jäklar …pank som vanligt. Umm… en god, hemlagad middag!
Tack o lov verkar den kalla delen av vintern bara ha varat en vecka. Kommer det mer snö går jag ut och tar personligen hand om den med en eldkastare…

 

Det var en tisdag i slutet på månaden när jag satt, dödstrött av att hela tiden kämpa i uppförsbacke utan att komma någonstans, och drabbades av ett anfall av cynisk realism kombinerat med lite pip & gnäll & det-är-synd-om-mig. Funderade på om det överhuvudtaget går att leva på skrivandet, eller om det bara är kulturromantiska dagdrömmar alltihop. Hade 18 kr på kontot och såg inga nya pengar på ingång. Kände mig skitless på att aldrig ha råd att göra annat än att betala hyran. Suckade över att karriären stått och trampat på samma ställe i två års tid. Undrade lite tröstlöst om jag kanske nått min peak, om det inte skulle bli mer än så här. Funderade på vad man kan tjäna som sopgubbe.

(Riktigt så här deppigt och gnälligt var det kanske inte på riktigt, men det låter mer dramatiskt så när vi nu kommer till vändpunkten:) Då ringde telefonen, och det var ett sånt samtal.

Ett förlag (detaljer kommer senare…) vill mer än gärna ge ut Mannen version 2.0. Mitt manus ska bli bok. Och jag ska få en hög med stålar för det :-)

Har alltid haft en bild i huvudet om att jag skulle dansa hambo runt i lägenheten och supa mig as-kalas om jag fick ett förlagskontrakt, men när det nu hände satte jag mig bara ned, kände mig mycket nöjd och lycklig och såg stilla framför mig hur allting förändrades till det bättre. Sen gick jag och diskade…

Min kropp reagerade också. Fick nästan omedelbart efter samtalet en enorm värk i axlarna, som om jag kört bänkpress med Luxemburg och Belgien som vikter. Antar att det var månader och åter månader av spänningar som plötsligt släppte. Det värkte som satan så att jag inte kunde sova på natten, men sen var det lika plötsligt borta som det kom.
Sen var det bara att knöla ihop min ihopgrubblade handlingsplan för 2005. Förutsättningarna har ändrats totalt. För att inte säga hela min livssituation. Från och med nu blir det andra bullar.
To be continued…

 

 

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Nu i vår kommer äntligen Chuck Palahniuks nya bok – Haunted. För att dämpa längtan något kan jag rekommendera hans samling av artiklar, essäer och intervjuer - Non-fiction. I den amerikanska upplagan heter boken Stranger than fiction, vilket är ett passande namn. Eller som Chuck själv säger: ”…they say things about my books like ’the dark, bleak world of Chuck Palahniuk etc…’ Do they think I make this up?”. Non-fiction är ett mycket underhållande exempel på något jag anat länge – att vi människor tammefan inte är kloka.

Chucks uppläsningar har ju blivit beryktade eftersom han där läser upp en story som får vissa i publiken att svimma, kräkas eller kissa på sig. Nu finns den storyn att läsa på nätet. Som den härdade människa jag är garvade jag som fan åt den, men även jag kände mig lite darrig efter den sista episoden. Det handlar om onaniexperiment som går väldigt, väldigt fel. Inget för kräsmagade eller pryda. Med den varningen kommer här länken till Guts.

 

 

Månadens läsning: Denis Johnson: Already Dead, Mona Eliason: Mäns Våld Mot Kvinnor, Kwarnmark & Tidefors Andersson: Förövarpsykologi, Mark Leyner: The Theterballs of Bougainville, Paul Crompton: Tai Chi För Hälsa och Motion, Fredrik Lindström: Världens Dåligaste Språk + Jordens Smartaste Ord, Chuck Palahniuk: Non-fiction

 

Ur högtalarna: Judas Priests återföreningsplatta Angel of Retribution måste vara en av de mest efterlängtade metalalstren i historien. Rob Halford äntligen tillbaks där han hör hemma. Naturligtvis har AoR gått varm på stereon. Det låter kanske inte så lysande som jag hade hoppats på – det ekar en smula av de senare, tråkigare plattorna och det är lite för långt mellan de nyanser som gjorde JP till de metalgods de är – men det är små skavanker som går att leva med och det är Priests klart bästa platta sen Defenders of the faith. Och AoR spöar skiten ur det mesta av det nya. Judas is back!

Några andra som också har återförenats är Duran Duran. Deras Astronaut har till min stora förvåning också gått varm. Jag som inte ens gillade dem på 80-talet?! Om det var stålarna som fick dem att göra comeback så hörs det inte på plattan. Spelglädjen lyser igenom i varje låt. Det låter oförskämt fräscht och smittande dansant. Hade jag inte vetat vad jag lyssnat på hade jag mer gissat på hungriga 20-åriga debutanter än medelålders, bortglömda 80-talsikoner.

 

 

 

Månadens musik: Marillion: Fugazi, Rammstein: Heirate mich, Joe Satriani: The electric, Queensryche: The warning, Black Sabbath: Best of, Judas Priest: Angel of retribution, James Newton Howard: The Village OST, Ultravox: The voice, Riot: Fire down under, Rick Springfield: Shock/denial/anger/acceptance, Samson: Before the storm, Lene Marlin: Beautiful sinner, Def Leppard: Best of, Shakespears sister: Sacred heart

Webben: Genom att bara svara på 15 frågor går det att räkna ut om ens hjärna är feminin eller maskulin. Tänk vad de kan nu för tiden! Mitt resultat blev: Your Brain is 80.00% Female, 20.00% Male.

Genderbrainquiz

 

 

 

Strip & citat:

 

 

Bokcitatet:
"The most important market segment is known as the ”Stupid Rich”, so named because of their tendency to buy anything that´s new regardless of the cost or usefulness. If you can sell enough units to the Stupid Rich, your production costs per unit will decrease. Then you can lower prices and sell to the Stupid Poor – that´s where the real volume is.
It´s never a good idea to design your product for the Smart Poor or the Smart Rich. The Smart Poor will figure out a way to steal your product. The Smart Rich will buy your whole company and fire your ass. As a rule, smart people are an undesirable market segment. Fortunately, they don´t exist."
ur The Dilbert Principle av Scott Adams

 

 

 

Film: Det är svårt att inte jämföra SAW med Se7en. Båda är kolsvarta, blodiga historier där diaboliska mördare genomför sina dåd som komplicerade pussel. SAW saknar kanske Se7ens finess mellan morden, men svartare än så här blir det knappast på bio idag.

En aningens mindre svart och blodig är Jean-Pierre (Amelie, Förlorade barnens stad etc) Jeunets senaste film En långvarig förlovning. Jag har läst boken den bygger på och Jeunet har tyvärr även lyckats få med det som fungerar mindre bra. Den har inte samma feelgood-känsla som Amelie och historien är aningens för spretig, men Jeunet är ett ess på att göra sagor för vuxna, så det går inte att kalla den här filmen för annat än underbar.

 

 

 

Filmrepliken: "These men died defending their country. Send flowers to their bitches and ho's" - President Harris i Scary movie 3

 

 

Månadens 10-lista: Den mängd skog som fälldes av stormarna i januari motsvarar nästan hela årets totala avverkning, när så pass stora mängder virke lagras utsätts det för insekts- och svampangrepp som förstör träet. Vad fanken ska man göra för att snabbt bli av med virket...

1. Ersätta Barsebäck med en gigantisk vedspis.
2. Bygga en träbro över Stora Bält.
3. Uppföra billiga, knuttimmrade hyresrätter i Stockholm city.
4. Exportera flisor i form av hela Kinas tandpetarförbrukning för de kommande 35 åren.
5. Konstruera en enorm Atlantkryssare i Thor Heyerdahls anda.
6. Anordna VM-turnering i plockepinn.
7. Lansera den nya Volvo Allmoge med kaross i äkta svenskt kärnvirke.
8. Fira julafton och Tjugondaknut två gånger i veckan under resten av året.
9. Bygga en groggveranda längs efter hela västkusten.
10. Sysselsätta den misstänkte mordbrännaren Ulf Borgström i 7 år framåt.
    

 

TV: Nu är det roligt att se på tv igen. Lost är precis den nagelbitare jag hade hoppats att den skulle vara. Hålet efter Arkiv X och Millennium är fyllt!
Parlamentet och CSI är också tillbaks och räddar några kvällar.

 

 

Att hålla ögonen öppna efter: Det finns en rysk film som har knäckt både Spiderman 2 och Return of The King i publiksiffror i sitt hemland. De västerlänningar som har sett den säger att de förstår varför. Kommer fantasyns nästa milstolpe från ryssarna? Vi får svaret under 2005 då Night Watch (Nochnoi Dozor) tar sig till vår del av världen…

 

 

Livet på Peterix planet:

 

Böcker, böcker, böcker...

”I could never be lonely along the river. With so many trees in the city, you could see the spring coming each day until a night of warm wind would bring it suddenly one morning. Sometimes the heavy cold rains would beat it back so that it would seem that it would never come and that you were losing a season out of your life. This was the only true sad time in Paris because it was unnatural. You expected to be sad in the fall. Part of you died each year when the leaves fell from the trees and their branches were bare against the wind and the cold, wintry light. But you knew there would always be a spring, as you knew the river would flow again after it was frozen. When the cold rains kept on and killed the spring, it was as though a young person had died for no reason.
In those days, though, the spring always came finally but it was frightening that it had nearly failed.
/…/
When the spring came, even the false spring, there were no problems except where to be happiest. The only thing that could spoil a day was people and if you could keep from making engagements, each day had no limits. People were always the limiters of happiness except for the very few that were as good as the spring itself.”

Ernest Hemingway – A Moveable Feast

Efter tre år i Malmö borde jag vid det här laget ha lärt mig att den skånska vintern alltid är som värst precis innan det blir vår. I min enfald fick jag upp hoppet om sol & värme redan i januari när det var +10, men det var vad man lugnt kan kalla a false spring. Februari har bara bjudit på snöstorm, isgator, grådask, kindbitande snålblåst och massor med minusgrader.

Det må kanske vara ett lyxproblem att bitcha om vädret, framförallt om man jämför med vädret i Sydostasien under julhelgen, men jag hatar verkligen svensk kyla. Det hjälper inte ens att jag har flyttat till den absolut sydligaste delen av landet. Blåsten söker sig in innanför rocken och in under tröjan, huden blir torr och kliig (förbrukar mer fuktlotion än stadsjeepar slurpar bensin), all rörelse utomhus blir en blixtsnabb förflyttning mellan punkt A och punkt B för minimera köld- och snötortyren. It sucks!
Guuuuuuuud vad jag längtar tills the cash flow har nått de nivåer att man kan smita iväg till sydligare breddgrader under den här skitårstiden!
Guuuuuuuud vad jag längtar efter våren!
Gnäll, gnäll, gnäll…

Men det finns mycket att vara glad för. Nu är förlagsavtalet påskrivet och det är officiellt att bokförlaget Forum ska ge ut min bok Mannen version 2.0.
Forum var mitt förstahandsval, avtalet ser bara bra ut, de på förlaget är väldigt entusiastiska – ja, det finns faktiskt ingenting alls att gnälla på. Okej, det blev ett litet antiklimax när det kom fram att boken inte kommer att ges ut förrän i början av 2006, men jag greppade snart att det faktiskt inte går fortare än så i förlagsvärlden. Hörde att någon fått vänta i två år från avtal till utgivning, så det här är ändå raskt.

Sen slog det mig att det inte alls är så dumt att det dröjer lite. Då hinner jag gå över manuset några varv till och hotta upp det ännu mer. Samt trippelkolla alla källor. Man börjar väga sina ord väldigt noggrant när man vet att de kommer att läsas av många människor. Varav en stor del av läsarna förmodligen helst bara vill bränna upp boken och under glada hånskratt bära ut mig ur staden insmord i tjära & fjäder. (Jag gör mig inga illusioner om att alla kommer att uppskatta mina nedskrivna funderingar på ett tolerant och medmänskligt sätt, den ömtåade nutidsmänniskan är lite som vita blodkroppar – attackerar genast allt den inte känner igen).

Dessutom har jag nu god tid på mig att förbereda mig. Komma i form, medieträna, planera föreläsningar och tusen och åter tusen saker till. Kanske framförallt komma på vad nästa bok ska handla om. (Tips mottages tacksamt)
Helt plötsligt känns början av 2006 väldigt nära…

Ett välkommet förskott har också ramlat in. Lättnaden över att inte behöva ha ångest över hur hyran ska betalas på ett par månader går inte att beskriva. Ett stort fetjävlahinder för de positiva tankegångarna har blåsts bort som de sydsvenska grantopparna i vinterstormen. Är så avslappnad att jag har antagit flytande form. Skööööönt!

Ville genast ge mig ut och shoppa. Garderoben är i akut behov av uppdatering (det äldsta fortfarande fungerande plagget, en Levisskjorta, köpte jag till min 19-årsdag -87). Men februari måste vara årets sämsta månad att klädshoppa. Vårkollektionen har inte hittat hit än och vinterrean är så utgallrad att inte ens en synskadad DiLeva skulle palla att ta på sig något av det som hänger kvar. Och dessutom finns rea-resterna bara i storlekar som passar indiska elefanter eller vätemolekyler.
Nåja, den som väntar på något gott…

Lustigt nog kommer Mannen version 2.0 inte att bli min debutbok.
Det kommer en ABC-bok om golf att bli.

Det hela började med att Jennys kontorsgrannar Anna & Ola (aka D-light), som bl.a. säljer blinkande isbitar, tänkte marknadsföra sig mot golfare och ville ha ett komplement till sina blinkande golfbollar – idén om en humoristisk presentbok dök upp och vips! så var Jenny involverad, och häpp! så var även jag insyltad.

Nu har konceptet med presentböcker vuxit sig starkt i våra kommersiella hjärnor och ett eget förlag är under uppstart. Golfboken är pilotprojektet och går det bra (vilket det borde göra – golfarna är många, köpstarka och inte bortskämda med roliga saker) så kommer presentböcker att bli ett av våra stora verksamhetsområden.

Vi har jobbat i idiottempo med golfboken. Vardagsrumsgolvet har varit täckt med nummer av Svensk Golf, skisser och manus. Jag har hittat på tillsammans med Jenny och hon har tecknat. Jag kom ändå lindrigt undan. Med lite flyt och yrkesskicklighet kläcker jag ett skämt på 5 minuter (…i bästa fall), men att teckna idén tar alltid lika länge. Om jag säger så här: jag har inte sett mycket av min hustru den här månaden.
Men nu är det kreativa arbetet klart (en illustrerad bok från ax till limpa på mindre än en månad – ring Guiness!). Utan att ens ha satt min fot på en golfbana har jag lyckats utveckla en aversion mot sporten, men boken blev jäkligt bra och jag kan faktiskt vara mycket tolerant mot allt som ger mig stålar.
Nu tar våra nya partners Anna & Ola över och börjar jobba med layout, tryckning och säljarbetet. Lite senare i vår får vi veta om det här var en bra ide…

Mycket jobb och kall & mörk skitvinter ute har sugit musten ur mig. Helgerna (och mer än en lovlig del av vardagarna) har gått åt till att sova, sova och emellanåt …sova. Sen har jag sovit lite också.

Vi tog en långhelg och vaktade hus & katt i Gislöv. 96 % av den gick åt till att ligga i soffan framför brasan, invirade i filtar och katt, och slumra. Att promenera efter stranden som vi alltid brukar kändes den här gången lika attraktivt som att jogga naken genom Sibirien, …i motvind. De övriga 4 % av tiden tog vi oss i kragen och gjorde en 2-årsplan (vi orkade inte vara lika ambitiösa som Sovjet som jobbade med 5-årsplaner) för våra liv. När det är så här mycket på gång i livet har man inte riktigt råd att ta dagen som den kommer – då måste man ha en klar och tydlig kompassriktning. Full speed ahead är en dålig hastighet att köra vilse i. Så vi gjorde upp strategier kring jobb, inriktning, bolagsformer, boende och mycket, mycket annat.

Har även hunnit med pyttelite hobbyverksamhet.
Tack vare teknikens under och skojiga programvaror kan jag numer föra över mina gamla vinylplattor till digitalt format. Det här har inneburit en arkeologisk utgrävning bland LP-skivorna och 45:orna som har bringat fram bortglömda 80-talsfenomen som t.ex. Demon, Swing Out Sister, Helstar, Martin Rössel, Riot, Blue Zone, Charlie Sexton, Tony MacAlpine, 220 Volt, JAPOP, The Outfield, Accept, The Alarm och mycket, mycket annat...

Tiden sätter sina spår och plattor som bara var förjävlabäst för 20 år sen har tappat stinget, men lika ofta händer det att jag snubblar över saker som av diverse anledningar gick obemärkta förbi när de införskaffades trots att de är riktiga höjdare.

Det känns fel att kalla det här för nostalgi. Efter grungevågen på mitten av 90-talet snöade ju musik- och modevärlden in på 70-talet, och verkar ha stannat kvar där sen dess. (Personligen vägrar jag överhuvudtaget befatta mig med någonting som skedde innan 1981, allra minst 70-talet). Så jag känner mig som något av en pionjär i min 80-tals”nostalgi”. Time will prove me right…

Har f.ö. upptäckt att jag delar uppslagssida med en systemadministratör, en hästhoppare och ett språkrör för miljöpartiet på Susning.nu.
Dessutom har min sajt blivit kategoriserad ute på nätet. Förutom att jag av någon anledning hamnat under kategorin ”Serier” (?!?) på Glocalnet ABC Startsidan så tycker jag att de annars träffade rätt i beskrivningen:

”Peter Eriksson har skapat en egen planet i cyberrymden. Läs hans välskrivna sketcher, noveller och betraktelser. Njut av hans satiriska egotrippar och bilder från ett vilt 80-tal. Och se om du vågar utmana dina åsikter om vad som är manligt.”

 

 

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Min föräldrageneration hade Elvis. Min generation har Lemmy. Vi talar om MR Rock And Roll här. Hans blod är så giftigt att det skulle döda en ”normal” människa. Motorhead har spenderat flera år i Guiness rekordbok som det band som spelat högst. Han fyller 60 i år men lever ett liv som skulle ta knäcken på en 25-årig Keith Richards inom en kvart. Lemmys självbiografi – White Line Fever – är därför naturligtvis otroligt underhållande läsning.
Men Lemmy är ingen rockstar-kliché. Han spelar i en helt egen division. Bakom all sex, drugs and rock and roll finns det även en intelligent, rakryggad, ödmjuk och en nästan gammaldags artig herre som dessutom är jävligt rolig när han tar läsaren med på en bergodalbanetur genom både sitt rockstarliv och musikhistorien i stort. Bland det mest underhållande jag någonsin läst.

Katarina Wennstams kriminaljournalistiska djupdykning En Riktig Våldtäktsman är en bok som alla i hela Sverige (och världen) borde läsa. Inte bara för dess skickliga och intressanta analys av gärningsmännen bakom våldtäkter, rättsväsendets fördomar och ensidig mediarapportering, utan även för att den totalt fuckar upp vår fördomsfulla svartvita uppfattning om onda och goda människor. Omskakande och skitviktig läsning. Nu på pocket.

 

 

Månadens läsning: Katarina Wennstam: En Riktig Våldtäktsman, Lemmy: White Line Fever, Desmond Morris: Det Motsatta Könet, Chuck Palahniuk: Fugitives and Refugees, Barbara Enander: Manual För Män, Dana Stabenow (red): Powers of Detection, Richard Lewis: Rabid, Ylva Elvin-Nowak & Heléne Thomsson: Att Göra Kön, Jeremy Brent: Datorhjärnan, Mikael Niemi: Svålhålet

 

Ur högtalarna: YES! YES! YES! Ny platta med Soilwork! Stabbing The Drama. YES! Hur bra var inte det här då!? Världens bästa metal kommer från Helsingborg. Soilwork rules!

 

 

 

Månadens musik: George Michael: Ladies and gentlemen... , Various artists: Pure chillout, Jackson Browne: The next voice you hear, Soilwork: Stabbing the drama, Irma Schultz: Irma, Ill Niño: Confession, Lambretta: Lambretta, Natalie Imbruglia: Counting down the days, Alcatrazz: Disturbing the peace, Brian Eno: The plateaux of mirror, Peter Gabriel: Long walk home, Motorhead: No sleep til Hammersmith, Infectious Grooves: The plague that makes your booty move, Genesis: Turn it on again, Diana Krall: Girl in the other room, AC/DC: TNT, Kent: Du & jag döden

Webben: Nu finns Jennys teckningar även att beställa som t-shirt m.m. hos Polyshop.

 

 

Historien upprepar sig: Apropå Antipirat- vs Piratbyrån, upphovsrätten, nya lagar om nedladdning från nätet och allt det där; den här lilla symbolen hittade jag på en av mina vinyl-LP från 1982. Intet nytt under solen...

 

 

 

Bokcitatet:
"Idag lever vi /…/ i vad som vanligen beskrivs som ett materialistiskt samhälle. Men det är en felaktig beskrivning. I själva verket är vårt samhälles värderingar abstrakta: vi uppskattar inte saker för vad de är utan för vad de representerar. Om det västerländska industrisamhället verkligen uppskattade den materiella världen skulle det inte finnas skrothandlare, kalhyggen, tarvligt designade och tillverkade produkter, inga förgiftade vattendrag, inga dästa, bensinpimplande bilar eller några av de andra anskrämligheter som nu överallt möter våra blickar. Om vår värld verkligen var materialistisk skulle vi älska den fysiska världen och känna våra begränsningar inom den."
ur TE enligt Nasse av Benjamin Hoff

 

 

 

Film: Står man ut med att huvudpersonen från Hellblazer blivit amerikan, flyttats från Liverpool till LA och spelas av träbocken Keanu Reeves, så är ändå Constantine ett mycket lyckad överföring serietidning -> film med många fräscha grepp och Peter Stormare i toppform som Satan. Bästa skräckaction jag sett på länge.

Ghost in a shell 2: Innocence. Den har allt som den första hade, fast mer och bättre. Sagolikt vacker.

 

 

Filmrepliken: "Memories are meant to fade. They're designed that way for a reason" - Mace i Strange Days

 

 

Månadens 10-lista: Folkhälsoinstitutet och Livsmedelsverket har presenterat en handlingsplan i 79 punkter på åtgärder som på sikt ska förebygga övervikt hos befolkningen. Här är några av punkterna...

1. Ersätta Barsebäck med stora, människoanpassade ekorrhjul kopplade till en jättelik cykeldynamo.
2. Smaksätta allt matfett med vargurin.
3. Staten bygger fler uppförsbackar.
4. Sockerkaka döps om till Aspartamkaka.
5. Ersätta multiplikationstabellen i skolorna med glykemiskt index.
6. Tillsätta fullkornsfibrer i folkölet.
7. Mobba överviktiga barn redan i förskolan.
8. Generösa Starta-eget bidrag för aspirerande anorektiker.
9. Placera landminor utanför McDonalds, Burger King och andra snabbmatsrestauranger.
10. Krydda ostbågarna med Xenical.
    

 

 

TV: Världens bästa kulturprogram – KOBRA – har påbörjat en ny säsong. Men en halvtimme kortare! Hur tänkt ni nu SVT? Om alls…

Kanal 5 lyckades i stort sett hypa sönder USA-hiten Desperate Housewifes så att man inte tålde den innan man ens sett den, men det verkar som den är mycket sevärd trots allt. Inte djupare än en frälsningssoldats urringning, men oväntat gott om schysst svart humor och nästan lika många planteringar & cliffhangers som i LOST.

För övrigt anser jag att Rolf Nygård (aka Mikael Tornving) genast införs som fast programpunkt i alla SVT:s produktioner. Rolf rules!

 

 

Ordefterlysning: Jag är ju nybliven och mycket stolt Gudfar till lilla Fride. En tjej vid namn Frida, som jag aldrig ens träffat innan dopet, är Frides Gudmor. Vi är alltså hans Gudföräldrar. Men vad heter hennes och mitt ”släktskap”? Har vi någon term för varandra? Min Gudpartner? Gudkollega? Gudbrud/kille?
Rätt term, eller om det inte finns en sådan så åtminstone förslag, efterlyses. Maila eller stänk in något i gästboken.

 

 

Livet på Peterix planet:

Krokodille

Börjar med en rättelse:
Förra månadskrönikan påstod jag att mitt äldsta, fortfarande fungerande plagg var en Levisskjorta från 1987. Detta är inte sant. Jag hade helt glömt bort min Iron Maiden World Piece Tour t-shirt som jag köpte på konserten i Sthlm 1983. Den må vara tunn som ett vallöfte och har efter 22 år av tvättar krympt så att den vid det här laget inte är större än en stringtrosa för 11-åringar, men den går fortfarande att ha på sig, och trycket syns hur bra som helst.
Någon som slår mitt kläder-redo-för-Antikrundan-rekord?

And now for something completely different:
Jag läste en artikel om tinnitus där det stod att den åkomman orsakas mer av stress och övervikt än av att örat utsätts höga ljud. När man är slutkörd har inte kroppen nog med energi för att orka filtrera bort brus i öronen.
Jag anade faktiskt att det låg till på det här sättet. När vi repade med hårdrocksbandet för 20 år sen spelade vi så högt att vi orsakade små mini-tsunamis i Bottenviken utan att det lämnade några större spår på vår hörsel (…i längden alltså, timmen precis efter ett rep skulle vi däremot kunna ha stått precis vid utblåset på ett JAS utan att höra ett smack).
Enligt artikeln kan tinnitus minskas avsevärt, om inte t.o.m. försvinna helt, med hjälp av avslappning och motion. Vilket osökt fick mig att fundera över mitt Projekt Kroppen.

Den förlängda vintern med sitt skitväder har effektivt sabbat mina morgonpromenader, och det blir allt mer tydligt att vår lilla fullproppade 1:a inte är lämplig för att utöva fysisk aktivitet i. Inte ens under en så stillsam träningsform som yoga går det att undvika att slå knän och armbågar i garderobshörn, terrarier, omkringströdda konstprojekt, skrivbord och annan bråte. Jag behöver ta träningen någon annanstans. Vårsolen till ära har jag precis införskaffat ett par walkingskor. Och har fler planer på att röra på fläsket.

Det där med avslappning lät inte som någon dum ide. Jag försöker meditera ibland, men det är aldrig tyst i min hjärna. Den är som ett ägg omringat av spermier – hela, hela, hela tiden står det tankar, idéer, funderingar, storys, analyser och fantasier på kö och vill in till varje pris. Som en slags mental tinnitus.
För att försöka få någon stund av lugn o ro har jag börjat med en avslappnings-CD. Insåg att jag inte kommer att tömma skallen och slappna av förrän någon säger åt mig.
Första lyssningen gick sådär. Jag började genast kritisera röstcastingen och manuset, fundera på vem som skulle passa bättre, klura på om det skulle gå att mixa om och lägga på mer reverb osv, men jag börjar bättra mig. Nu somnar jag mest.

I samband med tinnitusartikeln fanns det ett stresstest där man skulle ge sig själv stresspoäng efter hur många stressande situationer man har i sitt liv.
Det är lätt att tro att stress bara kommer ur mycket på jobbet, neddragningar, mail- och mobilterror, hinna göra karriär samtidigt som man ska hämta ungarna på dagis osv. Men som de vanedjur vi människor är så är all form av förändring stressande, även den positiva. För att inte tala om alla tärande livssituationer typ fel jobb, fel relation, fel boende, fel månadslön etc…

Hur som helst så fyllde jag sanningsenligt i listan där man fick stresspoäng på allt från nytt jobb, ny relation, bli förälder, lyckas med något man satsat på osv; till skilsmässa, försämrad ekonomi, sjukdom, osäkerhet i livet, nytt boende m.m.
Jag minns inte siffrorna exakt, men en normal livsstil låg väl på ca 50-100 poäng. Sen ökade sjukdomsrisken pga stress i takt med poängskalan. När man var uppe i ca 400 poäng var det säkert som Amen i kyrkan att man skulle bli fysiskt sjuk av allt som hände omkring en.
Jag scorade in på drygt 600 poäng.

Jag tycker ändå att jag håller ihop rätt bra trots omständigheterna.

Eller nja… Under mars har jag faktiskt varit lite tröttare och geggigare än vanligt. T.o.m. magen protesterade där ett tag. Den dippen har börjat plana ut nu, tack o lov, och den var under omständigheterna ändå inte så överraskande. Under hela min konvalescens har jag bara gjort en sak i taget, även om det har varit jäkligt stora och omfattande saker som t.ex. bok- och tvserieskrivande. Jag har kunnat rikta all min ork och fokus på bara ett enda mål i taget under flera månader. Nu är den lyxen över. Plötsligt är det en jäkla massa (okej då, mer än en i alla fall...) bollar som ska hållas i luften. Inget konstigt för de som står stadigt på benen, utan snarare business as usual, men för mig är det lite som att lära sig cykla igen. Inte så förvånande att jag vinglar till ibland och slår mig.

Vad är det då för bollar som jag försöker jonglera med?
Jobbmässigt är det lite blandat. Nu är vårt nystartade förlag Krokodille up and running (Krokodille är det danska ordet för krokodil och låter sådär vasst, tokigt och lite underdog som vi vill att förlaget ska vara. Tack Cajsa för att vi fick sno det!). Men bara för att vår första bok är färdigskriven innebär inte det att jobbet är över. Vi har lärt oss oerhört mycket under den här tiden. Bl.a. hur man fixar ISBN-nummer och EAN-koder, hur man förhandlar med tryckerier, hur man får med ordet ”mjukistroll” i verksamhetsbeskrivningen hos Bolagsverket, gör vykort, att när vi drar ned vår logga i storlek så blir den så lik ett stort klädföretags logga att vi måste designa om vår för att undvika stämningar i miljonklassen, att varken bokstorleken och Olas – i mina ögon mycket fina – layout håller och måste göras om från scratch m.m. Många nyttiga lärdomar m.a.o. Men lite tröttande för en klenis som undertecknad.
En provisorisk webbsida är uppe. En betydligt bättre och mer omfattande version kommer så snart vi har fixat alla frågetecken kring layout å sånt.

Skrivmässigt har jag försökt hinna med att få undan några eftersläpningar och dåliga samveten, (förlåt dröjsmålet Carina, hoppas texten funkar…), klämt ur mig Strix-manus och försökt hinna med att bearbeta mitt eget bokmanus. Det sista är klart roligast att pyssla med, men det jag hinner med minst, typiskt nog…

Det har varit många evenemang att lämna skrivbordet för. Bl.a. har Jenny och ett gäng andra serietecknare satt upp utställningen 7 på Galleri Frans Suell.
Inför utställningen förvandlades vår lägenhet till verkstad. Bl.a. byggde Jenny ihop en life size MalmöBea-docka som skrämde livet ur mig varje morgon där hon satt i fåtöljen. Eftersom jag, precis som alla andra människor, lider av minnesförlust när jag vaknar trodde jag att vi hade fått inbrott av en överviktig mupp.

Det var proppfullt med folk på vernissagen. Vernissager är lite som släktträffar och klassåterföreningar – man träffar massor med folk som man inte har sett på länge medan man minglar runt med alkoholhaltig dryck i näven. Lite som fredagseftermiddagarna förr i tiden på Systemet i Luleå (i det Norrbottniska språket har vi inga kulturrelaterade ord som t.ex. ”vernissage”, däremot har vi minst 800 ord för att bli snorpackad i glatt sällskap…).

Micke sökte sig ned till våra breddgrader för att köra showen Korsord tillsammans med Mackan på några ställen. Vi umgicks lite och såg ett av deras gig på en kristen nattklubb (ja, de finns…). Bra show, även om ateisten i mig gärna hade sett elakare material om kristendomen, men det finns ju gränser för hur häcklande man kan vara inför en kristen publik …om man vill ha fler bokningar i framtiden :-)

Rikemansgettot Limhamn har oväntat blivit lite av ett andra hem för oss. Mycket tack vare att Anna & Ola bor där. Förutom att vara goda förlagskompanjoner är de dessutom oförskämt trevliga privat. T.ex. genom att bjuda på en mycket trevlig påskfrukost (skum sedvänja, …förmodligen från Danmark) hemma i sitt hus-som-en-gång-varit-konditori.

Sen märkte vi att bara två hus från Anna & Ola så bor Ben & Annica. Vi passade därför på att bjuda igen middagen vi varit skyldiga dem i tre år nu. Fast vi gjorde maten och bjöd hem oss hem till dem, lite som catering + middagssällskap till paketpris.
Familjen var nu utökad med den översociala halvschäfern Freja och den minst lika sällskapliga tvååringen Samuel.

Påsken var vi ut en sväng till Äspö för att käka ägg och lamm samt kolla på utställningar av Carl-Johan De Geer och Ulf Lundell, men vek större delen av helgen (och följande vecka) åt att bygga ett nytt terrarium åt Esme. Både hon och vi är oerhört trångbodda, men till skillnad från oss (…om man nu inte räknar med mitt midjemått) så växer hon ständigt. Därför lät vi henne flytta från sina 40x60 till ett hemmabygge på 200x50.

Jag var lite för seg i huvet för att ägna mig helhjärtat åt konstruktionen, men Jenny var i sitt esse som inredningsarkitekt för reptiler och skapade ett fantastiskt nytt hem åt Esme med växter, mikroklimat, hemlig grotta, stenröse, spotlights, rinnande vatten och massor av klätterställen för en våryster jackasspadda.
Esme invigde genast sitt nya hem genom att försöka äta upp större delen av det och verkar trivas utmärkt. Terrariet funkar även oförskämt bra som inredningsdetalj. Alla växter, stenar och vatten formar en mysig liten zen-trädgård som är väldigt meditativ att bara sitta och titta på. Kanske kan det få mig att slappna av och tömma huvudet utan att behöva sätta på en CD som ger mig order att slappa…

På tal om våryster så har vintern äntligen dragit till reträtt. När det var som snöigast, minusgradigast och jävligast i början på mars ville jag bara gråta …och kasta brandbomber på eländet, men nu är allt det borta och även om det inte är som våren 2002, när jag & Jenny satt på en uteservering i Köpenhamn i bara skjortärmarna under påskhelgen, så tinar kropp och själ upp när man får sol på nosen. För att citera det ständiga utropet vid tillkännagivandet av Nobelpristagare i litteratur: ÄNTLIGEN!

 

 

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Svensk skräck är så sällsynt att den platsar på WWF:s lista över hotade arter. Därför är det extra glädjande att läsa John Ajvide Lindkvists förortsrysare om vampyrer i Blackeberg i början av 80-talet - Låt Den Rätte Komma In. Nu även på pocket.
Som uppväxtskildring spöar den skiten ur Underdog och nära på Populärmusik från Vittula. Jag hade visserligen önskat några hekto mer skräck, men det kanske kommer i nästa bok, som dyker upp redan nu i början av sommaren. Och skit samma – beggars cant be choosers. Låt den rätte… är ett mycket välskrivet långfinger rakt upp i fejan på det konservativa och fispretentiösa litteratursverige som länge låtsats som om den här genren inte existerar. Tack John!

 

 

Månadens läsning: Michael J. Lovaglia: Knowing People - The Personal Use of Social Psychology, K.J. Bishop: The Etched City, R.W. Connell: Om Genus, Dave Barry: Big Trouble, Stephan Mendel-Enk: Med Uppenbar Känsla För Stil, Katarina Mazetti: Tyst! Du Är Död, Sara Stridsberg: Happy Sally, R.W. Connell: Maskuliniteter, John Ajvide Lindqvist: Låt Den Rätte Komma In, Martina Haag: Hemma Hos Martina, Kjell Eriksson: Prinsessan av Burundi

 

Ur högtalarna: Rick Springfield fortsätter att spotta ur sig plattor. Senaste heter Shock/Denial/Anger/Acceptance. Lite förvånande är det att höra en gammal 80-tals popikon som passerat 50 upptäcka distade gitarrer och sin egen ilska. Men det låter hårt på ett ärligt sätt och är riktigt bra. Springfield har alltid haft bra låtar i bakfickan och håller måttet oförskämt bra.
Ny platta på gång redan i sommar.

Enligt snacket rör det sig om en av kalkonfilmhistoriens värsta stinkbomber, men soundtracket till Alone in the Dark är i alla fall en jäkligt bra och elak dubbel-CD fylld med Nuclear Blasts bästa, som t.ex. Machine Head, Dark Tranquility, Soilwork, The Haunted m.fl.
Betong!

Robyns nya är riktigt skojig också. Sveriges definitiva soulqueen!

 

 

 

Månadens musik: Anthrax: The greater of two evils, Various Artists: Here without you, Peterix collection: vol. 68, Grobinski: Stranger than Florida, Peter Eriksson: Music for dull moments, Saxon: The chronicles, Tanita Tikaram: Best of, Rainbow: Catch the rainbow - the Dio years, Blood Sweat and Fire: A tribute to Type 0 Negative, It Bites: It bites, Marillion: Script for a jesters tear, Russ Ballard: Voices, Black Sabbath: LiveEvil, Lisa Miskovsky: Live at Jönköping kulturhus, Queensrÿche: Queen of the reich EP, Halford: Crucible Resurrection Insurrection

Webben: Vacker, bisarr konst och en av de absolut snyggast designade siter jag sett - Chet Zar

 

 

Kläder: Coola och prisvärda plagg på brittiska ASOS.

 

 

 

Bokcitatet:
"One of the hardest lessons of young Sam´s life had been finding out that the people in charge weren´t in charge. It had been finding out that governments were not, on the whole, staffed by people who had a grip, and that plans were what people made instead of thinking"
ur Night Watch av Terry Pratchett

 

 

 

Film: April har filmmässigt sett mest varit en transportsträcka i väntan på maj då Star Wars Ep 3 och Kingdom of Heaven har premiär. Men på DVD-hyllan hittade jag ytterligare en Asien-skräckis med svarthåriga demonflickor och förbannelser via ny teknologi - One Missed Call. Takashi Miike har gjort en slags hommage till Ring och The Grudge och lånar så friskt att det ibland känns som Asiens svar på Scream och Scary Movie. MEN, den är riktigt, riktigt ruskig. Även om man har sett allt förut sitter man som på nålar. Helst under scenerna på det övergivna sjukhuset. Än går det att krama skräck ur Asian cinema.

 

 

Filmrepliken: "Ah Miss Blaine, you dance like a herd of cattle. You are a rare woman who lights up a room simply by leaving it! " - Leopold i Kate & Leopold

 

 

Månadens 10-lista: Saker man bör undvika att säga första natten tillsammans med en ny partner

1. "Du, kan vi släcka lampan? Det här såg inget vidare ut."
2. "Jag trodde inte att det kunde växa hår där."
3. "Jag är inte helt säker, men jag tror att något är på väg ut där jag är på väg in."
4. "Vill du höra en gåta: vad är det som är ca 1 mm långt, har åtta ben, är täckt av svart hår och har tagit med sig minst 10 000 av sina polare för att ha party i ditt pubeshår?"
5. "Strunt i det, de brukar kunna repa den nere på protesverkstan."
6. "Hoppsan! Oj... Du, har du något speciellt för dig om 9 månader?"
7. "Om jag plötsligt kallar dig för 'Pappa' så strunt i det - det är bara en av mina multipla personligheter som talar"
8. "Nämen titta! Fido vill också vara med. Kom då vovven!"
9. "Du får ursäkta lukten, men killen jag släpade hem förförra helgen fick en infarkt och jag har inte hunnit ordna bortfraktandet än"
10. "Bry dig inte om mormor, hon brukar lägga sig i fel säng ibland"
    

 

 

TV: CSI:NY har smugit igång försiktigt och verkar lovande. Mer nedtonad och oglamorös jämfört med sina syskon i Las Vegas och Miami. Känns som en serie som behöver få växa på tittaren. Så jag ger den några avsnitt till innan den får sitt slutliga omdöme.

Något som däremot fastnade direkt var Deadwood. Skitigare, brutalare och naknare (bokstavligen naknare - första gången jag har sett någon stå och vifta med snorren i en amerikansk tv-serie) har vilda västern aldrig skildrats. Man kan nästan känna hur de stinker. Riktigt bra!

 

 

Dryck: Kör två mango, en banan och en låda jordgubbar (och eventuellt några skedar jordgubbsylt om man är sockerkåt som jag) tillsammans med mjölk och vaniljyoghurt i en mixer, och voila! - världens lyxsmarrigaste smoothie.

 

 

Livet på Peterix planet:

Skildpaddekrisen

Vad är det här för jävla vår egentligen?
Okej det är sol och plus å så, men lite väl segt och svalt är det allt. Var är växthuseffekten när man behöver den som bäst?

Har i alla fall inlett den varma årstiden genom att traditionellt ta en Strawberry Daquiri (och lära sig att uttala den – den ska sägas ”dack-iri” inte ”da-kiri”, jag börjar förstå de som beställer öl - ett ord man måste vara rejält puckad för att uttala fel) på uteservering. Men det kändes som man ville skölja ned den med höstens traditionella Irish Coffee.

Har druckit annat också under april. När Torbjörn fyllde 66 bjöd han på en flaska Madeira från 1937. Första reflexen var ”är det verkligen hygieniskt att dricka det här?”, men väl innanför kragen var den torr och god. Första gången jag druckit årgångs-nånting (…om jag nu inte räknar den där gången Brännström lurade i mig en 12 år gammal folköl).

Har äntligen fått shoppa lite. Ett styck skinnkavaj är nu införskaffad och sitter som gjuten. Har längtat efter den i många år. Ironiskt nog var det rätt svårt att hitta en här i Malmö. I Sthlm ligger ju skinnbutikerna vägg i vägg så det går ju att hitta något snyggt bara man blundar och sträcker ut armen. Här fick jag leta som tusan, och råka ut för inkompetenta, för att inte säga läskiga, expediter (hett tips: när en föreståndare för en skinnbutik inte känner till boot cut utan börjar prata om ”sjömansbyxor” – spring för livet!).
Blev med skinnbyxor i samma veva. Skinnbrallor är ett risktagande. En skinnkavaj är så allroundrätt att t.o.m. Pär Nuder skulle se Matrix-cool ut i en, men när den nedre delen av kroppen ska täckas av svart läder finns det bara tre lägen: ofrivilligt komisk, peddoäcklig och gubbsjukslemmig a´la Tomas Ledin, eller i bästa fall hyfsat cool. De två första är de mest vanliga. Jenny är i alla fall mycket nöjd över att se mina skinkor inpackade i skinnbrallorna, och det är egentligen bara hennes intryck som räknas. Vill någon garva ihjäl sig åt den synen så bjuder jag gärna på det. Det skrattas för lite i världen nu för tiden.

Idha har bundit ihop några dummies av golfboken, och den ser skitbra ut. En väldigt speciell känsla att hålla sitt debutverk i ett färdigt format. Nu återstår ”bara” försäljning och tryckning.
Som om inte det vore nog har vi nu bokat monter på Bokmässan i Göteborg nu i höst. I samband med det kom jag på att vi borde ha en bok till klar till dess så att vi inte förknippas för mycket med golf, så ett nytt produktionsrace väntar precis bakom hörnet. Säljtaktikmöten för golfboken varvas med spånmöten för nästa. Man kunde tro att det här förlaget går på amfetamin, men det måste vara entusiasm.

Det rullar på med min egen bok också. Min förläggare på Forum ringde och sa att de flyttat tillbaks mig till Bokförlaget DN, vilket inte gör mig så mycket eftersom det var dit jag sände den från första början (och det är i princip samma förlag). Det hade tydligen något med marknadsföringen och profilen att göra. Har fått en ny förläggare på DN, och tidsplanen är nu någorlunda satt. Vi börjar jobba med boken i mitten av juni för tryckning i oktober och ut i handeln i januari. Det här innebär alltså att det helt plötsligt blev väldigt bråttom med att omarbeta manuset. Nåja, nu behöver jag ju inte bekymra mig över vad jag ska göra på dagarna under maj…

Förhoppningsvis innebär arbetet med DN att jag kan göra en tripp till Sthlm snart. Börjar få dåligt samvete över Fride. Om det dröjer mycket längre till innan jag ser honom igen misstänker jag att min gudson har börjat få skäggväxt. Vore pinsamt om första presenten efter dopgåvan blir ett bidrag till körkortet…

Det här med resor är ett ständigt dåligt samvete. Morsan tjatar om att vi ska komma upp till midsommar. Men med SAS nya lågprissatsning har det ironiskt nog blivit typ dubbelt så dyrt att flyga Malmö - Luleå, och det är alldeles för mycket när man redan dras med en obefintlig resebudget. Dessutom känns det lite avigt att sticka upp till Norrbotten när man kan få en weekend i Paris för samma pengar. Men någon gång måste det väl ske. Om inte till midsommar så senare i sommar.
Racki tjatar också på att jag ska hänga med till Sweden Rock, och jag är väl inte direkt motvillig till idén att blåsa till Sölvesborg för några dagar av alkoholmissbruk, lera, läder, hårdsrockskollektiv och headbanga skallen av sig tillsammans med gamla polare till nostalgimetal typ Motley Crue, Motorhead och Accept, men även där spökar resebudgetproblemet. Guuuuuuuud vad jag längtar tills det regnar stålar så att man kan åka när & hur man vill.

Men trots detta tog vi en liten minisemester under april. Jenny fick en resa med Oslofärjan i födelsedagspresent, men vi kände att Oslo var lite för osexigt som resmål, så vi tog ett deluttag av presenten som en dag i Köpenhamn istället.
Sprang runt och shoppade tiokronorsjunk på Tiger och fyllde på barskåpet, men främsta anledningen för trippen var Zoo. Efter att ha upptäckt att det skulle vara en sköldpaddsutställning där fanns det ingen tvekan om att vi skulle dit.
Men det blev lite antiklimax. Först och främst var vi för optimistiska över hur nära city det låg och fick en långpromenad som hette duga. Var skittrötta, uttorkade och på dåligt humör när vi väl kom fram. Det första vi fick syn på var däremot något jag aldrig sett live förr – ett gäng lejon som tuggade i sig en halv häst. Coolt!
Sköldpaddsutställning var något av en besvikelse. Det var i princip samma sköldisar som de har i sitt vanliga sortiment, fast med några extra infoskyltar uppsatta. De vi helst ville se – de jättelika Galapagossköldpaddorna – hade ställt sig långt in i ett hörn med ändan ut och syntes i princip inte alls.

Men, men… man får väl uppskatta tanken. Sköldpaddorna har sett dinosaurierna komma och gå, trampat omkring i lugn & ro i över 250 miljoner år utan problem. Tills vi kom vill säga…
Nu ligger de risigt till pga miljöförstöring, att de ses som en delikatess på vissa ställen och många andra människoaktiviteter. När det gäller sin omvärld är människan som en damp-unge i en fyrverkerifabrik – ger sig inte förrän det bara är en rykande kolhög kvar…

Nåja, Esme har ingen orsak att klaga. I motsats till många andra sköldpaddsägare har vi slitit för att ta reda på hur en sköldis ska ha det för att må bra (och de är jäkligt kräsna med mat & miljö). Jenny har gjort ett dunderjobb med nya terrariet och det finns nu bl.a. dödskalleberg, rinnande vatten, oaser och ställen att klättra. Hon verkar trivas.

Läste att de första sköldpaddorna hade tänder. Med tanke på att Esme ständigt förväxlar mina tår med någonting ätbart (förväxlar och förväxlar… hon kanske är sugen på lite kött – har någon forskat i om sköldpaddorna eventuellt var inblandade i dinosauriernas försvinnande?) är jag mycket glad att evolutionen avskaffat dem. En näbb kan göra nog med åverkan. De växter vi optimistiskt planterade i terrariet ser ut som de har gått tio ronder mot en atomdriven gräsklippare.

Vi inleder maj med en vecka vid havet som hus- och hästskötare. Ska bli skönt att ta ett break från möten, kreativt kaos i huvudet, mail och annat som suger musten ur en.
Jag om någon borde veta hur jävla viktigt det är att komma i kapp sig själv med jämna mellanrum.

 

 

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Holy Cow! Trodde det var omöjligt för Chuck Palahniuk att bli mörkare och mer cynisk, men i nya Haunted får han Fight Club att framstå som en Disneyprodukt. Haunted är både en novellsamling och roman samtidigt. Som en kombiantion av Big Brother och Canterbury Tales får man följa en gäng författar-wannabees som blir inlåsta i en gammal teater i tre månader för att skriva varsitt mästerverk. Men situationen dras till sin spets och deras verklighet blir lika makaber och svart som de historier de berättar. Fullproppad med styckmord, tortyr, onani, amatörporr, varulvar, mystiska krafter, kannibalism, pedofili m.m. är det svårt att tänka sig något mer barnförbjudet än så här, men även om man måste lägga ifrån sig boken ibland bara för att hämta andan, så är det löjligt bra litteratur. Förmodligen det starkaste Palahniuk skrivit. Och som han själv säger om sina storys: ”do you think I make this up?”. Haunted må kännas som en spark i magen, men den är bara en spegel mot vår svarta värld. Skratta, gråt eller kräks åt den, men LÄS den!

Månadens läsning: Vera Peiffer: Stresshantering, Robert A. Heinlein: Dörren Till Sommaren, Jay Sankey: Zen and The Art of Stand-up Comedy, Antologi: Dark Terrors vol. 4, Iain Banks: The Wasp Factory, Chuck Palahniuk: Haunted, Bosse Angelöw: Träna Mentalt och Förbättra Ditt Liv, David Bischoff: Quoth the Crow

 

Ur högtalarna: Jag vet inte hur hon bär sig åt, men Laleh lyckas låta både som sig själv, Kate Bush och Cornelis Wreijswiik på en och samma platta. Lika bra oavsett vilket. Ett musikgeni är fött!

Ibland slutar det lyckligt. Life of Agony har återförenats. Det jag har hört från kommande plattan Broken Valley skvallrar om att det kan vara det bästa de gjort.

 

 

Månadens musik: 80s: vol. 1-6, Titiyo: Best of, Various: MTV2 Headbangers ball, David Gray: White ladder, Manowar: Triumph of steel, Wet Wet Wet: End of part one, Henry Rollins: Henry Rollins, Tonic: Sugarlemon, Rob Zombie: Past, present and future, Miles Davis: Sketches of Spain, Accept: Metal masters, Audioslave: Audioslave, Laleh: Laleh, NIN: With teeth

Webben: Kolla vad ditt porrstjärnenamn är. (Jag blev Billy Buttlove)

Kroppen som landskap. Vackert!

 

 

Uppmaning: ...från Soffans snicksnack. Amen to that sister!

 

 

Bokcitatet:
"I flop down on the cool soft couch while Dag continues cleaning: ’You should see my parents place, Dag. It´s like a museum of fifteen years ago. Nothing ever changes there; they´re terrified of the future. Have you ever wanted to set your parents house on fire just to get them out of their rut? Just so they have some change in their lives? At least Claires parents get divorced every now and then. Keeps things lively. Home is like one of those aging European cities like Bonn or Antwerp or Vienna or Zürich, where there are no young people and it feels like an expensive waiting room.’"
ur Generation X av Douglas Coupland

 

 

 

Film: Det kändes oerhört tomt och konstigt när bioduken mörknade efter sista scenen med tvillingsolnedgången på Tatooine i Star Wars Episode 3. Efter nästan 30 år slöts så cirkeln. Jag var bara 9 år 1977 när Star Wars universumet drabbade mig för första gången och jag såg Luke Skywalker sparka i gruset med exakt samma solnedgång i bakgrunden, …och nu är det över.
Jag blev liksom många andra besviken på de två första episoderna. Var det det här futtiga vi väntat på så länge? Var var förklaringarna? Imperiets födelse? Utplåningen av Jediriddarna? Anakins fall? Men så krämade George Lucas in allt i sista delen. Både i story och filmskapande. Många scener är så mörka och starka att det är svårt att tro att det är GL som ligger bakom dem. Men allt är där. Alla de där scenerna som man fantiserat om sen man var liten parvel. Och de tar andan ur det mest skeptiska SW-fanet. Den bästa episoden? Fråga mig igen om 1-2 år…

 

 

Filmrepliken: "This movie was shot in 3B - three beers - and it looks good, eh?" - Bob McKenzie i The adventures of Bob & Doug McKenzie

 

 

Månadens 10-lista: ...hann jag inte med den här gången tyvärr

1. "
2. "
3. "
4. "
5. "
6. "
7. "
8. "
9. "
10. "
    

 

 

TV: Stor sorg nu när LOST har sommaruppehåll. The 4400 på 3:an fungerar som halvklen tröst. Tittbar, men average.
Roligare är det att Mord i sinnet är tillbaks på 4:an på söndagarna. Tony Hill är klart en av de absolut intressantaste jaga-mördare-genom-att-tänka-som-dem-psykologerna som hamnat i rutan.

 

 

Uttryck: När Leif GW Persson fick frågan hur han valde sina jobb svarade han att han nu mer enbart gjorde sånt han ville själv, för han hade "Dra-åt-helvete-pengar" på banken. Genialt uttryck!

 

 

Livet på Peterix planet:

Mr Boring

Vrooooooooooom……..sa det så hade maj blåst förbi som en testosteronstinn 18-åring som precis tagit körkort och fått låna farsans bil.
Inga roliga anekdoter eller händelser att berätta om. Mest bara suttit klistrad vid datorn för jobb, jobb, jobb.

Hade lovat min förläggare ett fräscht utkast av bokmanuset till månadsskiftet, och som vanligt började jag med det alldeles för sent, så den bearbetningen har tagit i stort sett all vaken tid, med ett väldigt slarvigt ihopslängt Strixmanus inklämt mitt i bokredigerandet. Men nu är jag helnöjd.
Är nog mer re-writer än writer. Pillandet, bearbetandet och upputsandet är den klart roligaste biten. Ska bli intressant att se vad som händer när jag börjar jobba med redaktör nu i juni.

Första veckan i maj var tänkt som en liten semester. Svärfar & Gunilla blåste iväg till Alsace och lämnade huset i Gislöv åt oss. En vanligtvis väldigt avkopplande syssla. Men den här gången var menageriet utökat. Förutom grodan, Saga och småskitarna Hera & Myie hade stallet fått två nya hyresgäster: Uruss och Ison – två ponnys storlek: stora nog att se i ögonen.

Jag är inte på något sätt rädd för hästar, men den här större varianten märks så mycket mer när den visar upp sin personlighet. Efter fem minuter hann jag bli halvträffad av en spark (dock ingen aggressivitet riktad mot mig – jag råkade bara bli innocent by-stander vid en uppgörelse om en morot) och någon dag senare trampade Uruss mig på tårna – något som känns såinihelvete när det är några hundra kilo häst med järn på klöven som gör det. Uruss var även väldigt bitig och nafsig. Jenny hann få ett bett i mobiltelefonen.
Överlag var de nya öken ett trevligt tillskott, även om de inte var lika väluppfostrade som sina små stallgrannar. Men jösses vad arbetskrävande de var. Förutom att de skulle ha mat lika ofta som spädbarn så tog det en halv evighet att skotta upp allt bajs efter dem. Varför finns det inte blöjor för hästar? Pampers – ta ert ansvar!

Nu är inte jag den som ska klaga. Jag hade fullt upp med att bearbeta manus, så Jenny fick göra grovgörat. Men husvaktandet var definitivt inte lika avslappnande den här gången. Det var faktiskt skönt att få komma hem sen.

Vi hade en riktigt bra dag när Ola, Anna & barnen kom ut för Krokodillemöte/lunch i vårsolen. Mötet tog vi nere vid havet och våra förlagskollegors närvaro var faktiskt riktigt avkopplande. Våra affärsmöten har faktiskt blivit karaktäristiska för att vi skrattar, har det trevligt och äter gott. Ska kanske skriva en businessbok: Management by fun.

Annars har det som sagt mest varit umgänge med skrivbordet under maj. Har varit Mr Boring. Och den tid som inte gick åt till skrivande blev mest energiåterhämtning medelst sovning. Har utan problem klarat av att sova fredag kväll till måndag morgon med vakenpaus bara för pizza och CSI.

Jobb, sov, jobb, sov. Med några få undantag.

Kompisar från förr passerade Malmö lite hastigt, och trots att de lyckades pricka in samma dag att dyka upp på hann jag umgås och ha trevligt med både Annica och Åsa.
Det sociala umgänget har ju varit nedskruvat några snäpp senaste året, men nu börjar energin ha återvänt så pass mycket att jag orkar med världen utanför fönstret igen, om än i lagoma portioner. Hög tid att sluta vara trött och introvert bakom skrivbordet.

Var på tropikmässa. Alltid kul att vältra sig bland reptiler, men tyckte synd om de flesta som var inträngda i små, små burkar. Senaste innedjuret verkar vara tamigelkottar. Coola och bedårande. Igelkottar verkar ha lite samma kaxiga ”flytta på dig jag äger världen” attityd som sköldpaddor. Undrar om det har något att göra med den skyddande utsidan? Söta är de i varje fall. Men det blir inga fler djur så länge vi är inträngda i vårt lilla kyffe. Ja, förutom sängkvalster och badrumsspindlar då…

Sommaren är fortfarande ett fiasko. Med undantaget för en helg när det var strålande solsken, 23 plusgrader och vi gick omkring och svettades, njöt och mumsade glass.
Jag har stora förhoppningar på juni, juli, augusti. Om det inte blir sol & värme snart startar jag ett uppror eller något, kräver folkomröstning kanske.

Åsså har vi ju mina & Jennys fredagsfikan på patisseriet. En del lyfter på ögonbrynen när de hör att vi som äkta par går ut och fikar tillsammans. Men när man har så fullt upp som vi, och det huvudsakliga umgänget på kvällarna går ut på att sitta och gäspa i stereo framför tv´n, är fikadejter hög livskvalitet och utmärkt relationsmässig friskvård. Rekommenderas varmt!

Längtar efter semester. Visserligen har mitt energiflöde ökat en smula under våren, men den lilla extra mängden har ätits upp av mycket att fixa & göra. Förhoppningsvis blir sommaren lugnare.
Ska visserligen träffa folket på DN förlaget och sparka igång jobbet med boken den 15 juni, men det borde vara coolt – min bit är ju i stort sett över nu.
Ska bli kul att åka till Sthlm igen. Se hur mycket Fride har växt. Kolla in koalorna på skansen. Säga hej till lite vänner.

Känner ett stort sug efter att vara lat och oseriös ett tag. Bara läsa, kolla film, spela shoot-em-up spel, såsa omkring och sova frukost.
Nåja, det kommer väl…

 

 

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Jack Williamsons klassiska lykantrop-story Darker Than You Think har kommit ut som nyutgåva i serien Fantasy Masterworks. Att säga att det är en bok om varulvar är som att säga att Matrix är en film om hackare. DTYT är en mångbottnad rysare fylld med fantasirika infallsvinklar och känns oförskämt fräsch för att vara närmare 60 år gammal.

Månadens läsning: James Redfield: The Celestine Prophecy, Meta Alm: Tillbaka, Michael Chabon: En Modellvärld, Clive Barker: Cabal, Neil Gaiman: The Sandman - Brief Lives, Terry Pratchett: Hat Full of Sky, Celia Rees: The Vanished, Alan Moore: Swamp Thing - The Curse, Jack Williamson: Darker Than You Think, Helen Zahawi: Dirty Weekend, Douglas Coupland: All Families Are Psychotic

 

Ur högtalarna: Oh Yes! Det är Foo Fighters-dags igen! Nu i dubbel upplaga – In your honor består av två cd, en med klassisk FF-rock och en med fantastiska akustiska låtar. Sammanlagt 20 låtar Dave Grohl & C:o som måste få även de sista die-hard-grungefossilerna att slutligen glömma att Nirvana en gång existerade…

 

 

Månadens musik: Life of Agony: Broken valley, Peterix metal: vol. 28, Jessica Folcker: På svenska, King Diamond: King Diamond, Peterix collection: vol. 69, Foo Fighters: In your honor, Robyn: Robyn, Stina Tyskling: Gummibåt

Webben: En del vet verkligen hur man designar med flash, kolla bara Johnny Hollow.

Håll reda på gamla klasskompisar på Stay Friends (...om man nu inte är glad över att slippa dem).

 

 

Konspiration: Glöm mordet på JFK – efter 11 september har konspirationsälskarna fått ett nytt Mecka. Vittnesmålen, bilderna och filmerna på planen som kraschade in i WTC och Pentagon innehåller mycket mer mysko grejer än den gamla Zapruderrullen från Dallas 1963. Vad är det som sitter under ena planet som kraschar in i WTC-tornet? Vad är det för blixtsken som syns på båda planen innan de träffar tornen? Var tusan tog planet som small in i Pentagon vägen, och varför blev det så futtigt hål?
Med så mycket bildbevis är det svårt att inte undra vad fanken det var som egentligen hände 9/11. Kolla själv på t.ex. In plane site.

 

 

Bokcitatet:
"Aren´t you a little surprised by the popularity of the camcorder? Especially with parents. Did we learn nothing from the home movies that our faders took of us when we were little kids? I mean, just think back to your home movies, what do you remember? It was all just one endless shot of people going, ’Get out of here, turn it off, get away, you´re anoying everyone’. There was no sound track back then. We thought they were just waving.
I can barely stay interested in my real life – live, in color, happening in front of me. Why would I tape my life and then sit down and watch a tape of something I could barely tolerate when it was actually happening?"
ur SeinLanguage av Jerry Seinfeld

 

 

 

Film: Spielberg borde bara göra filmer om utomjordingar, det är då han är som bäst. Men Världarnas Krig är definitivt ingen barnvänlig E.T. eller Närkontakt av 3.e Graden. Den är en nervig och mardrömslik krigs/skräckfilm där vi får följa förödelsen, fruktan och kaoset genom de överlevandes ögon. Det finns inga hjältar, inget hopp och som tittare vet man lika lite som karaktärerna vad som ska hända. 9 av 10. T.o.m. Tom Cruise går att stå ut med.

Vad får man om man blandar Bruce Lee, Asterix, spaghettiwestern, Buster Keaton, Singing in the rain, en kinesisk tolkning av Söderkåkar och lite Matrix? Kung Fu Hustle. Rolig, cool och löjligt underhållande. Årets glada överraskning.

Jag är i regel jäkligt skeptisk till remakes. Framförallt när man börjar tafsa på John Carpenters gamla mästerverk. MEN, jag måste böja mig för det faktum att man fått till nyversionen av Assault on precinct 13 riktigt bra. Hård, nervig och klart sevärd.

 

 

Filmrepliken: "Never lie, steal, cheat or drink. But if you must lie, lie in the arms of the one you love. If you must steal, steal away from bad company. If you must cheat, cheat death. And if you must drink, drink in the moments that take your breath away" - Alex Hitchens i Hitch

 

 

Månadens 10-lista: ...har semester för tillfället, men det finns bra listor hos The Onion

1. "
2. "
3. "
4. "
5. "
6. "
7. "
8. "
9. "
10. "
    

 

 

TV: Sommaren är bara repriser och smörja. Det får bli stranden eller videobutiken istället...

 

 

Missa inte : Mauro Scocco som sommarpratare den 30 juli

 

Livet på Peterix planet:

Golfarens ABC

Juni visade sig bli riktigt fylld med roliga saker, överraskningar och små äventyr.
Första surprisen blev när familjen drabbades av ett könsbyte.
NEJ, det är inte jag som slutligen fjollat iväg totalt. Det är Esme som visat sig vara hane, och en välhängd sådan. Undangömd i svansen dolde sig en sköldpaddsdolme formad på ett sätt (inte helt olik en upp-och-nedvänd lila svamp) som får mig att uppskatta att jag inte är sköldpaddshona, och så lång att om den skalenligt applicerats på mig så hade den börjat vid tolvfingertarmen och slutat vid lilltån.

Vi är dock överens om att fortfarande kalla henne för Esme och ”henne”. Sköldpaddor bryr sig ju bara om könsroller när det är dags för parning. Dessutom är hon en sådan inkarnation av Granny Weatherwax att det inte går att kalla henne för något annat.
Esme har alltid varit en dam med mycket stake…

Mer djur.
Var hus- och djurvakter ute i Gislöv igen. Och nu var menageriet utökat med ännu en krabat – den blott 10 veckor gamla labradorvalpen Tilda. Bestod i stort sett bara av urinblåsa och tänder, men fullkomligt bedårande på det där sättet som bara valpar kan vara. Bjöd på en helg full av lek, bitande och kisspauser minst en gång i kvarten. Varför finns det inte blöjor till valpar? Som tur är växer de löjligt fort i den åldern.
Att passa Gislöv har börjat bli som att semestra på Cirkus Scott. Kul!

Krokodilles första bok – Golfarens ABC – har nu äntligen kommit ut.
Min schizofrena situation med att ha två böcker på G samtidigt har gjort att båda böckernas upphetsningsfaktor tyvärr tagit ut varann lite. Det är stort att debutera, men den känslan kom inte riktigt förrän alla 2000 böckerna stod staplade på kontoret hemma hos Anna & Ola i Limhamn (…och den försvann snabbt igen när vi var tvungna att bläddra igenom alla 2000 böckerna på jakt efter tryckfel).
Att ha med den på biblioteket känns inte fy skam det heller. En speciell känsla, som jag ska känna när jag mentalt har sorterat allt som sker, någon gång 2046…

Anna har redan krängt några hundra ex till företag och golfklubbar, men vi kommer inte att lansera den ordentligt förrän i augusti. Dels för att vi inte har alla distributionskanaler till bokaffärer och Internetbokhandlare helt klara än, och dels av den enkla anledningen att vi alla behöver lite semester. Men för närstående som är intresserade av ett ex redan nu kränger vi den för kompispris + porto. Maila!

 

Business travels

Gjorde en kombinerad nöjes- och affärsresa till Linköping och Stockholm.

Började med att stanna hos Linda några dagar så att barnen äntligen fick träffa sin tant Jenny.
Jag höll mig i bakgrunden, softade och gladde mig över att vi inte ska skaffa barn. Andras barn är jättekul, och det absolut roligaste med dem är just att de är andras. Min kärlek till sovmorgnar, lugn & ro, spontan livsstil och ordning & reda kommer alltid att vara större än tickandet från den biologiska klockan (…som jag hittills inte hört ljudet av – min biologiska klocka är förmodligen sånt där asiatiskt marknadsskräp som går sönder dagen efter man köpt den).

Rent praktiskt bestod Linköpingsvistelsen huvudsakligen av dricka vin, sova, leka, äta glass och spana efter lämpliga husdjur (det blev råttor).

Stockholm kändes ovanligt bra den här gången. Det var något över stan som jag inte kände igen. Nästan ett lugn. Det var som varannan stockholmare försvunnit och de kvarvarande dämpat sig en smula. Jag har aldrig känt mig så avslappnad och bekväm i den stan förut (…i nyktert tillstånd alltså).

De enda nackdelarna var som vanligt den varma, stinkande, trånga T-banan, samt vår inkvartering Vanadis Hotell. När vi bodde där för något år sen när det var splajtans nytt kändes det helt okej. Nu hade det changerat på mer än ett sätt. Ena sängen såg ut som gravida kaskelotter dansat hambo i den, och när de väl fixat den så hade de lyckats slita ut vägguttaget under sängen så att ledningarna hängde och slog gnistor. Förutom det var personalen snorkig, vaktmästaren illaluktande (hört talas om deo?) och stället allmänt lyhört. Rekommenderas ej. Men Jenny gick in i Pitbull-mode och skällde till oss en krediterad natt.

Den sociala delen bestod av obligatoriskt besök hos Jennys tant Volga. Nu mer tillfälligt utflyttad till gamla Beckomberga. Jag gick naturligtvis på fotosafari, men för att vara ett förfallet gammalt nedlagt mentalsjukhus var Beckomberga inte alls så fotogeniskt som man kunnat hoppas på.

Hälsade självklart på Fride också. Han hade naturligtvis växt rejält, kröp omkring som han hade betalt för det och log konstant som om de spetsat vällingen med vodka. Ser ut att bli en mycket glad och charmig gudson. Gav honom ett par solbrillor som fick honom att se ut som en skinheadversion av Stevie Wonder.

Resten av familjen var det bra med också. Lyssnade på några av Tobbis nya demos, förundrades över hur mycket Olivia växt (barn kan vara obehagliga tidsmätare – hon var ju en bebis för bara typ en kvart sen – nu ska hon snart börja skolan) och sen tog vi en promenad hela familjen. Jag envisades med att köra barnvagnen för att bonda lite med Fride, och insåg snart att det var ännu en orsak att inte bli förälder (…att köra barnvagn alltså, varför har den ingen servo? hur orkar alla föräldrar?).

Hoppade in en sväng hos Annica i hennes nya Vodafonebutik på Kungsgatan och babblade lite, men sen drog vi gränsen vid sociala åtaganden. Skulle ha varit kul att träffat Racki och sett hur mycket Alexandra växt. Och kollat in Akis färska bäbis. Och när jag fick höra att Mörs & Lena väntar barn igen kändes det nästan obligatoriskt att hälsa på, men man måste få tid för sig själv också. När man inte är i Sthlm så ofta är det lätt att man slits som en flintastek i en Dobermankennel mellan alla åtaganden, måsten och borden.

Vi satsade på en smula livskvalitet istället. Förutom lite fotosafari och shopping (byte: ett nitbälte och Dark Alchemy t-shirts från Blue Fox) stack vi ut till Skansen. Det som drog oss dit mest var koalorna Teddy & Freddy. Vad ingen någonsin berättat är att koalor sover 20 timmar om dygnet. Visserligen ett mycket sympatiskt drag, men inte så underhållande. Var som att titta på två avsmullna plyschkuddar.
Men lemurerna gav oss valuta för inträdet. De gick fria i terrariet och var mycket närgångna. Det stod skyltar att man inte fick röra dem, men lemurerna kunde inte läsa. En var på väg att göra inbrott i Jennys väska och en annan började slicka mig på knät. Charmerande små krabater.

Businessbiten bestod av två möten. Det första med Norrbohm på Nya Söndagsnisse Strix. Vi tog en lunch och suckade i kör över hur små medel tidningen får för att marknadsföra sig. Sa jag små? Jag menar naturligtvis obefintliga. Vi spånade idéer och mötet slutade med att jag blev utsedd till någon slags Strixambassadör och får 20 ex av tidningen varje månad för att sprida den och värva läsare. Något jag gärna gör – det är en alldeles för bra, rolig och smart tidning för att glida runt i anonymitetens dimmor. Köp eller prenumerera genast!
Eventuellt gör kanske Krokodille och Strix en gemensam drive mot golfklubbar senare. Alla sätt att sälja är bra…

Det andra mötet, och huvudsyftet med hela resan, var med min förläggare Anders på Bokförlaget DN.

DN hade den goda smaken att ligga på en av mina favvogator i Sthlm – Gamla Brogatan – hem för bl.a. Sko Uno, Dr Marten och Blue Fox. Och hela förlagskontoret andades Bonniersflärd och kändes snabbt som hemma.
Anders själv visade sig vara en mycket trevlig och resonabel herre i min ålder. Till min förvåning handlade vårt möte mer om förpackning än om innehåll. De synpunkter han hade på texten var få och berättigade. Men den stora granskningen ska min redaktör Adam göra när han är tillbaks från sin pappaledighet efter sommaren. Inte för att jag är särskilt orolig. Jag älskar att bearbeta texter och det verkar inte finnas några större problem med manuset. Ser fram emot att få hjälp att putsa upp det.

Däremot pratade vi en hel del om profilering, omslag och baksidestext. Redan i höst ska ju boken ut i katalog till bokhandlarna, och då måste den ha en tydlig och säljbar profil. Problemet är att den, enligt bokvärlden, ramlar mellan humor och debatt/samhälle. För mig är satir en helt egen genre, och det borde ju Michael Moore ha bevisat vid det här laget, men det är ju vad jag tycker... Så vitt jag vet har igen annan blandat humor och allvar på det här sättet i Sverige förut, och det tycks förvirra en konservativ bransch. Har alltså i hemläxa att arbeta på det här.
Jag har några uppslag på omslag, men alla idéer är välkomna om någon känner sig manad.

Det enda som egentligen störde mig hade ingenting med boken att göra. Det var när Anders efterlyste den yngre generationens perspektiv på könsrollerna. Jag skulle precis påminna honom att vi är den yngre generationen när han påpekade att vi båda skulle vara inne på vårt 38:e levnadsår när boken släpps och att det finns 20 år av vuxna yngre än oss.
Jag har aldrig ens tänkt tanken att jag en gång ska tillhöra det gamla gardet, än mindre att den gången nu är här. Jag hade ju tänkt vara ung rebell fram till 84, …minst!
Det här behöver smältas…

 

Sommarlov pt. 1

Vår första plan för semestern var att ta någon vecka i slutet på juli. Men det visade sig redan på förhand att det skulle bli en sönderhackad ledighet, så vi snodde åt oss lite sammanhängande semester redan från och med midsommar.

Själva midsommarafton drog vi ut till Äspö tillsammans med Anna-Karin & Björn. Det blev ett klassiskt firande med sill, nubbe, grillat och jordgubbar.
Årets traditionella midsommardrink var en jordgubbsmilkshake med vaniljvodka.
Årets gulligaste midsommarminne blev en halvtokig igelkott som somnat helt oskyddad mitt på stenplattorna på baksidan och snusade obekymrat vidare trots nyfikna katter och mitt närgångna fotograferande.

Vädret var super (+23 och bara en jättekort regnskur). När vi blev less på mat å supa framåt natten tog vi en midsommarnattspromenad. En sådan anno 2005 går ut på att samtliga grabbar går omkring och jämför hur bra deras digitalkamera är på att fota i mörker. Skriv en pjäs om det Shakespeare!

Midsommardagen bestod av regn, åska och museibesök. M.a.o. perfekt bakisdag.

Resten av semestern har hittills bestått av en jäkla massa sovande (23.00-11.00 + sova middag är standard), spontana strövtåg, vin varje dag, böcker, böcker, böcker, och en massa film (Roger räddade regniga dagar genom att slänga på mig en hög med anime).
Eventuella utflykter får vänta till juli när vi har kommit ikapp med slappandet.
Med solsken, tempen på rätt sida om +20-strecket och Tip Tops comeback kan det inte gå fel…

 

 

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Månadens bok blir självklart Harry Potter and the Half-blood Prince, J.K. Rowlings sjätte och näst sista bok i serien om den nu mer världsberömda trollkarlsstudenten. Rowling förtjänar vartenda öre hon tjänat på sina böcker. Den värld hon har skapat är lika fantasifull som trovärdig. Med tanke på hur mycket jag roas och hänförs av dem som vuxen måste det vara otroligt att få växa upp med dem som barn. Även för mig har det varit fantastiskt att följa karaktärerna under alla dessa år och läsa om hur de växer och mognar. HP-böckerna är några av mycket få där jag faktiskt tar åt mig karaktärerna så pass att jag känner med dem – gläds åt deras framgångar, sörjer deras förluster och undrar hur det ska gå. I denna vuxnare, våldsammare och mörkare HP hinner det hända mycket innan sista sidan är vänd. Det märks att vi närmar oss slutet.

Är man inte så förtjust i fantasy finns det mycket läsvärd realism. Mer spännande än någon svensk deckare jag någonsin läst (sorry Lisa Marklund…), omskakande, gripande och tyvärr helt sann – Gellert Tamas suveräna reportagebok Lasermannen. Tamas beskriver John Ausonius väg från barndomen till seriemördandet in i detalj, men även alla offer får ansikten och bakgrund, vilket gör boken ännu mer skakande. Den lämnar en dålig smak i munnen när den beskriver ett Sverige i början av 90-talet där Lasermannen var långt ifrån den enda som agerade mot invandrarna. Ny demokrati, Sverigedemokrater, ny-nassar, Sjöbo, nedbrända flyktingförläggningar – aldrig har jag läst om ett Sverige med så lite hjärta som i den här boken.
Ett måste för alla skolelever, och deras föräldrar…

Månadens läsning: Neil Gaiman: Sandman - Preludes & Nocturnes, A Game of You, Gellert Tamas: Lasermannen, Bodil Malmsten: Svartvita Bilder, Johan Tell: All Inclusive, H.P. Lovecraft: The Call of Cthulhu, Kyle Baker: Why I Hate Saturn, J.K. Rowling: Harry Potter and the Half-blood Prince, Mark Haddon: The Curious Incident of the Dog in the Night Time, Ulf Lundell: Vinter i Paradiset

 

Ur högtalarna: 80-talet håller på att återvända. I stor stil. Det var iofs bara en tidsfråga eftersom allt går igen, men jag sällar mig till dem som anser att det inte var en dag för tidigt. 80-talet var bästa decenniet under 1900-talet. Punkt!
En av mina stora idoler från den tiden är Rick Springfield. De senaste åren har han gjort comeback och har på den här sidan 2000-strecket släppt två riktigt bra plattor som visat att han är minst lika outstanding som för 20 år sen. Nu har han precis släppt The day after yesterday – en coverplatta med de låtar han önskar att han själv hade skrivit. Och den är packad med idel 80-talsklassiker; vad sägs t.ex. om Mr Misters superhit Broken wings, Human Leagues Human, Dream Academys Life in a northern town, Foreigners Waiting for a girl like you, och många, många fler.
Springfields tolkningar är helt rätt. Låtar som var gudomliga redan i original blir om möjligt ännu bättre. Plattan går varm på stereon och blir bara bättre och bättre. Helt klart årets platta hittills!

När vi ändå är inne på 80-talsnostalgi måste jag bara flagga för gamla Bauhaussångaren Peter Murphys senaste soloplatta, Unshattered. Riktigt bra!

 

 

Månadens musik: Midge Ure: If I was, Prince: Lovesexy live 1989, Black Sabbath: Reunion, Pain: Dancing with the dead, Rush: in Rio, Various Artists: A tribute to the four horsemen, Motley Crue: Red, white and Crue, Peter Murphy: Unshattered, Dio: Live in Gothenburg 2004, Bruce Dickinson: Tyranny of souls, Rick Springfield: The day after yesterday, Cock Robin: Best, Paul Young: Tomb of memories, Eldkvarn: Den långa färden, Craig Armstrong: The space between us

Webben: Minifilmer i flashformat på JKCinema. Kolla helst in Urban Legends.

Två av världens mest kända fotomuseer, The George Eastman House och International Center of Photography, har öppnat ett virtuellt museum för fotokonst på internet: PhotoMuse.org

 

 

Webbradio: Som sagt, 80-talet återvänder. Några som har fattat det är The Elfström Brothers som nyligen launchat webbradiokanalen www.80s.se som bara spelar svensk 80-talsmusik. Genialiskt! Årets kulturgärning! Det vankas Nobelpris i nostalgi…

 

 

Bokcitatet:
"To the engineer, all matter in the universe can be placed into one of the two categories: (1) things that need to be fixed, and (2) things that will need to be fixed after you´ve had a few minutes to play with them. Engineers like to solve problems. If there are no problems handy available, they will create their own problems. Normal people don´t understand this concept; they believe that if it aint broke, don’t fix it. Engineers believe that if it aint broke, it doesn´t have enough features yet"
ur The Dilbert Principle av Scott Adams

 

 

 

Film: Tim Burtons versioner var helt okej om än lite plastiga, Joel Schumachers sög gigantiska strutspenisar och skrev in sig i filmhistorien som praktfiaskon, frågan var alltså vad nu Christopher Nolan skulle göra av Batman. Svaret är det oväntade och det helt rätta. Batman Begins är utan diskussion den bästa Batmanrullen någonsin. Realistisk utan att tappa seriehjälteskimret. Och mycket mörk, nästan lite Sevenkänsla. Origin-storyn känns för första gången inte som en transportsträcka till actionscenerna utan som själva filmen. När sen själva Batmankaraktären gör entre känns det mer som skräckfilm än trikåfighting. Christian Bale är förjävla bäst som Bruce Wayne/Batman. Hatten av, och hit med en uppföljare snabbt som fan!

Sin City. Robert Rodrigues har inte gjort en film. Han har överfört Frank Millers serie till filmformat EXAKT. Bild för bild. Det är precis som serien fått liv och börjat röra sig. Nästan magiskt. Det här är filmskapande som vi aldrig sett det förr. Coolt, blodigt, coolt, hårdkokt, coolt, skitsnyggt, …och coolt.

 

 

Filmrepliken: "When teenagers complain that they want to be treated like human beings, it's usually because they are being treated like human beings" - Veronica's Mom i Heathers

 

 

TV: Johooo!!!! En ny omgång av Solens mat. Slow food & Medelhavsporr!

TV4 hade den goda smaken att inte vänta ett halvår med att köra nästa säsong av Deadwood, utan tutar och kör utan uppehåll. Fortfarande lika lysande och våldsamt skitig, men nu även mycket rolig.

 

 

Katalog: Jag må vara en gammal miljökämpe som anser att pryl- och konsumtionssamhället kommer att dra oss alla i fördärvet med sin rovdrift på naturresurser, och jag har aldrig varit någon vidare representant för det manliga könet med min totala avsaknad av intresse för hemelektronik, MEN likförbannat kan jag inte låta bli att älska att bläddra i Teknikmagasinets katalog. Efter bara några sidor inser man hur många menlösa prylar det finns som man inte visste att man inte kunde leva utan; luftbazookas, trådlösa pruttmaskiner, förolämpande boxbollar, trosor av godis, stetoskop, andedräktsanalysator, sockervaddsmaskin, mobiltelefonsmycken, lysande tangentbord, Mr Foggy dödskalle med inbyggd belysning och dimma som kommer ut ur ögonhålorna, fick-TV m.m. Höstens katalog innehåller även en GPS-satellit för drygt 9 miljoner och några 8 m höga och 200 ton tunga dump trucks á ca 6 mille (går naturligtvis att lägga upp på delbetalningar på 1 370/dag i 120 månader). Det är bara brist på utrymme och ekonomiska medel som hindrar mig från att springa iväg och storshoppa.
I väntan på större lägenhet och mer stålar är det i alla fall väldigt roligt att läsa den nya generationens säljtexter. Eftersom dagens ungdomar ändå inte går på copywriternas gamla säljargument har man valt att ha roligt när man skrev katalogen istället. Varje produkttext är en lite sketch i sig. Vad sägs t.ex. om den till Crystal Lavalampa Mini: ”Tänk dig att varje ljuspunkt är en galax, fylld med stjärnor, planeter och konstiga livsformer som flyter omkring i rymden… Inte? Okey, tänk dig att ljuspunkterna är metallflingor som flyter runt i en upplyst gele-gegga då?”
Stor underhållning även om man inte köper något.

 

Livet på Peterix planet:

Sommarlov pt. 2

Tja, det har ju inte gått att klaga på sommarvärmen under juli. Större delen av månaden har tempen pendlat mellan 25-30 och solen har gassat på som om den aldrig hört talas om ozonskikt. Gräset har gulnat av hetta och torka och det har varit mer eller mindre omöjligt att hitta färska maskrosor åt Esme. Däremot har vi tagit reda på fröna och satt dem i krukor, och är därmed med största sannolikhet de enda i Sverige som odlar maskrosor med flit.

Visst har det varit hett, kläderna har klibbat, man har gått omkring som en sur disktrasa, varit tvungen att duscha minst två gånger om dagen för att inte skada små djur och obehandlade möbler med kroppsodören och man har blivit lite seg i huvudet av värmen, men jag klagar inte. Det gick snabbare än vanligt att acklimatisera sig, och det känns mer eller mindre rätt att vara värmekorkad när man har semester.

Som vanligt förvandlade växthusdefekten vår lilla lägenhet till en pizzaugn (hur varmt det än är ute blir det minst tio grader varmare hos oss), men det börjar kännas business as usual. Längtan efter större boende får mer och mer att göra med drömmar om ny inredning, separat vardagsrum, sovrum och kontor och önskan att kunna ta två steg åt samma håll utan att gå in i något, än med hetta och bullrig utemiljö vid vädring (våra enda fönster vetter ut mot Nobelvägen – för er som inte bor i Malmö kan det översättas med att ha fönstren ut mot Autobahn…).

Vad gör man då när man är ledig under heta högsommardagar? Tja, sover en hel del. Strövar runt och smaskar på glass. Struntar i omvärlden. Läser en massa naturligtvis. Harry Potter and the Half-blood Prince höll mig vaken några nätter och fick mig att bläddra bland sista-minuten-resor till England för att övertala J.K. Rowling att sluta tramsa med mammaledighet och genast sätta sig och skriva klart den sista boken.

Vi spånade lite kring att resa runt lite, men det slutade med att vi bara gjorde två utflykter, varav den ena var en inre resa.
Eftersom jag velat testa floating nu i flera år tvekade jag inte en sekund när jag snubblade över ett introduktionserbjudande.
Poängen med floating är att avlasta kroppen och hjärnan från i princip allt. När man flyter i kroppstempererat saltvatten avstängd från ljud och ljusintryck kopplar hjärnan bort balans, analytisk förmåga och logik och man slappnar av nåsåinihelvete.
När jag läste foldern om floating fick jag bekräftat det jag länge anat: kreativt arbete är mer påfrestande för kroppen än annat arbete och därmed en högriskfaktor för utbrändhet. Där hör ni alla ni som inte tycker att sitta och hitta på bakom datorn är ett riktigt jobb!

Det var precis lika porrigt avslappnande som jag föreställt mig. Det var som att viktlös flyta omkring i rymden och jag tappade snabbt orienteringen i den mörka tanken. Min hjärna varvade ned på ett sätt jag inte varit med om på mycket länge utan att en narkosläkare har varit inblandad. I vanliga fall störtar tankarna omkring i min skalle som sockerchockade småbarn på väloljade in-lines, aldrig en stund av stillhet och mental avslappning, men i floatingtanken var det som om någon stängt av strömmen till hjärnbarken. Det gick hur bra som helst att bara fokusera på högst en sak i taget, eller bara tömma huvudet helt. Niiiiiiice!

Har dessutom aldrig känt min kropp så mycket som i floatingtanken. När inget distraherade kände jag av varenda liten rörelse och fysisk process. Hjärtats pumpande kändes så starkt att det var som om det satt utanpå kroppen. Det gick dessutom att stretcha och upptäcka muskler jag inte hade en aning om var en del av min kropp (vilket i mitt fall är i princip allt utom finger- och sätesmusklerna).
Mitt enda klagomål är att jag hade hoppats på att få hallucinationer. Jag har hört att när hjärnan berövas från intryck så skapar den sina egna. Men nu fick jag svett och saltvatten i ögonen bara efter någon minut så jag var tyvärr tvungen att blunda hela timmen jag låg där.

Mådde Ingvar Kamprads årsinkomst efteråt. Lugn & avslappnad som en pårökt filbunke. Fokuserad. Floating ska genast införas på schemat när budgeten tillåter.

Åkte över en sväng till Köpenhamn. Tog en strövare i Botaniske Have eftersom vi inte varit där på över ett år. Tittade på exotiska växter, de viktorianska växthusen, näckrosor, vattensköldpaddor och en häger. Härligt!

Shoppade tiokronorspyngel på Tiger och Systrarna Greene som vanligt, och köpte sprit av en pratglad jovialisk enögd australiensare i Nyhavn som tyckte svensk polis var konstig för att de sa till honom när han rökte en joint i Malmö.
Åkte hem lagomt till när George W. ”American Psycho” Bush och alla hans motdemonstranter kom på besök. En dag senare small bomberna i London. Nu utgår alla från att det är Danmarks tur att råka ut för en släng al-Qaida. Terrorismen har hittat till granngården.

Om nu de fundamentalistiska nötterna i USA så gärna vill fimpa islam och kontrollera oljan hade de ju kunnat använda mycket effektivare och oblodigare metoder än väpnade korståg. Överös Mellanöstern med MTV, Baywatch, Big Brother, alkoläsk, Madonna, The Osbournes, Playboy channel och annan västerländsk dekadens så glömmer folket religion, politik och andra värderingar allvarliga nog att kriga och spränga för. Kalla mig cynisk, men jag tror att försoffning, fördummning och allmän slackerattityd är det enda sättet att uppnå fred i världen…

Linda kom och sov på vårt köksgolv några dagar, inte bara en utan två gånger och blev därmed nästan en naturlig del av inredningen, men hon och Jenny var mest ute och busade så jag märkte inte av det så mycket.
När ska några av mina kompisar komma och våldgästa så jag får gå ut och busa? (hint, hint, hint…)

Den hinten blev faktiskt snabbt besvarad. Tobbis, Hanna & Fride var ute på Sverigeturné och stannade till hos oss i vanlig ordning. Men istället för den sedvanliga halvstressiga dagsturen till Danmark stannade de två dagar här.
Vi åkte ut till Äspö, grillade, drack vin, pratade och softade. Fride är fortfarande ett jäkla charmtroll och jag längtar redan tills han börjar gå och prata. Molly var helt fascinerad av honom och verkar inte ha något emot småttingar, vilket är en jäkla tur med tanke på att hon får ett syskon i oktober.
Efter Äspö drog vi tillbaks till Malmö, lånade Cajsas lägenhet åt T&H (som behövde hämta sig lite efter en veckas kollektivboende med släkten, ...my version of hell), hämtade pizza, en bag-in-box med Mauro och pratade hela natten.
Härligt att ha dem här.

På tal om bebisar, ett stort Välkommen till världen! till Vide & Lava som såg dagens ljus 27 juli. Stort grattis till föräldrarna David & Stina. Tvillingar… Nästa gång ni kommer att ha någon egen tid är när ni hamnar på långvården :-)

SVT uppvisade många tecken på god smak under juli. Det ena var naturligtvis direktsändningen av Iron Maiden på Ullevi. Inte helt överraskande spelade Maiden skiten ur det svenska folket. Att få höra gamla klassiker som Revelations, Where eagles dare och Phantom of the opera gav mig flashbacks till Hovet 1983 och satte mig i extas och spontan headbanging hemma i tv-soffan. Nostalgi i sin mest positiva mening. Dessutom kul när ens gamla idoler, som en gång anklagades för satanism och ungdomens fördärvelse, nu mer är lika folkkära som Allsång på Skansen. Eller om det nu är så kul… det säger ju även en del om hur gammal & etablerad man själv blivit, när ens ungdomsrevolt har blivit rumsren.

Det andra var 80-talsnatten. Det decenniet verkar ju vara på väg tillbaks med stormsteg, och ingen kunde vara gladare än jag. Musiken var lysande och jag kan sakna ytligheten och excesserna och det vulgoflärdmodet - det är alldeles för lite glamour, neon, pastell, hårspray, dekadens och cocktails nu på 2000-talet. ”Kläderna är viktigare än musiken” är inte så fel som det låter. Anyway, även om natten var lite snål med stilreportage och gamla musikvideos var det kul att se gamla klipp ur Måndagsbörsen och en blott 18-årig Mauro Scocco prata syntar. Jag anar att det här bara är början på den kommande nostalgivågen…

För den som vill se hur mitt 80-tal såg ut har jag två fotoalbum uppe: 1986-87 och 88-89.

 

Sommarjobb

Hade gärna velat såsa omkring hela juli, men arbetet sparkade brutalt in dörren och ställde hårda krav. Strix-manus hade deadline innan månadens slut. Kände mig oinspirerad med tanke på att sommaren nyhetsmässigt bara bestått av självmordsbombare och kupper på Allsång på Skansen, men det går ju alltid att göra som kvällspressen – hitta på sina egna nyheter.

Det hade varit en baggis att slänga ihop manuset om det bara hade varit det, men det började fullkomligen hällregna göra/fixa/ordna-saker från en klarblå himmel.
Vi väckte upp Krokodille från sommarvilan och hade ett marathonmöte på fem timmar där vi tog itu med fler saker än vad andra företag gör på ett kvartal. Inget fel på vår effektivitet i alla fall. Vi måste nu ta itu med lanseringen och distributionen av Golfarens ABC – hela augusti är fylld med golftävlingar och andra happenings, samt att Jenny & jag nu ska börja jobba på nästa bok. Dessutom har vi hela biten med bolagsbildning och ekonomi. Jobb, jobb, jobb…

Om man inte orkar maila mig för att beställa Golfarens ABC finns den nu mer även i bokhandeln och hos Internetbokhandlarna, t.ex. AdLibris och Bokus.

Inte bara en, utan två skrivuppdrag åt andra ramlade plötsligt in med deadline under augusti. Fantastiskt roligt att andra vill anlita mitt humorskrivande, och väldigt yrkesmässigt nyttigt att få sätta sig in i andras sätt att framföra komik, men kunde de inte sprida ut sig mer över året :-) Gnäll, gnäll, gnäll… Så mycket som jag deppat över brist på uppdrag tidigare ska jag enbart vara tyst, men Jenny har uppmuntrat mig att pipa mer, och hennes råd brukar hålla hög kvalitet. Därför gnäller jag även lite extra över att folk har aldrig varit så sociala som under den här jobbtoppen. Varenda jävel och hans brorsa har velat komma och hälsa på, sova över, göra utflykter, ta en fika, gå ut och ta en öl, bjuda på middag eller bara umgås i största allmänhet. En sån fräckhet… :-)

Som om inte allt detta varit nog så är det en hel del hemsidesarbete som måste fixas. Jennys sajt ska göras om från scratch. MalmöBea ska putsas upp. Och Krokodille måste uppdateras i samband med lanseringen. Snacka om att jag kommer att få skrivbordsröv (…utplattad och bortdomnad).

Den här satanihelevetevadmycketattgöra-situationen har varit ett bra test på var min energinivå ligger och hur mycket belastning jag tål nu mer. Läste nyligen en bok av en skånsk journalist som gått in i väggen på ungefär samma sätt som undertecknad. Hon var sjukskriven i två och ett halvt år. Sen började hon jobba fyra timmar i veckan. När hon sen försiktigt ökade till sex timmar i veckan blev det för mycket. Jag, jag fick böna och be om en knapp månads vila, sen har jag i princip kört på fulltid i en mycket lång uppförsbacke som ofta verkat vara utan slut. Inte undra på att jag känner mig trött & håglös ibland. Jag borde väl i princip vara död. Tur att jag aldrig hann fatta det...

Trodde att jag skulle krypa ihop i fosterställning inför kraven och arbetsbördan, men bortsett från lite initial prestationsångest och spänningshuvudvärk har det gått förvånansvärt bra och smärtfritt. Jag börjar göra comeback.

Vilket för mig till vidare tankar om min kropp & hälsa…

 

Fat Bastard

Förutom att min förläggare sabbade min självbild av att vara ung & ...tja, om inte arg så åtminstone full i fan, och påminde mig om att jag faktiskt är medelålders & del av etablissemanget , så gav han mig en annan ångest. När vi sparkar igång igen efter sommaren ska det tas författarporträtt. Och jag gillar verkligen inte att se mig själv på bild just nu. Det är som att se ett foto på en hårig omelett med ögon och mun.
Som jag tjatat om tusen gånger förr så ligger jag ca 20 kg över min normalvikt, och det syns mycket väl. Helst runt midjan och under hakan. Att se ut som Sune Mangs efter en femdagars semleorgie på ett foto som kommer att synas i media under flera år är inget jag ser fram emot direkt.

Redan i januari tog jag ju fram en plan på att komma i bättre form. Att jag fortfarande ser ut som Barbalönnfet har sina orsaker. Problem att träna i en megatrång lägenhet där man inte kan byta sittställning utan att välta eller slå i något är en. För mycket annat att göra och tänka på är en annan. Men den främsta är nog att det inte funnits nog med energi för att ens orka. Det här kan ju te sig som ett moment 22 – man har ingen energi för att man inte tränar, och man orkar inte träna för att man inte har någon energi. Men för människor i mitt tillstånd kan det vara rent farligt att anstränga sig. Jag har prövat förr att jobba upp pulsen, men det har slutat i någon slags energibristbaksmälla där jag känt mig allmänt flunsig & trött i flera dagar efteråt. Det här fenomenet med att kroppen inte har nog med energi för att hålla immunförsvar och annat igång verkar även ligga bakom min tinnitus enligt den här artikeln.

Överlag har läkarna varit oerhört sopiga på att förklara vad det är som händer med kroppen när man bränner ut sig. När jag träffade mig första läkare (en dansk) och bad om hjälp för min magkatarr och mina panikångestattacker (som jag då inte visste vad det var, utan gissade på någon form av kronisk matförgiftning) gav han mig en näve Losec och mumlade något om att ”…du tål icke vaermen haer i Stockholm”. Och mycket utförligare diagnoser eller förklaringar än så har jag inte fått höra. Därför var det mycket trevligt när jag nyligen upptäckte en websida hos en kinesiolog (enligt Mauro Scocco någon som botar sjukdomar genom att lägga livsmedel i naveln och sen våldsamt dra en i armen) som mycket utförligt och lättfattligt beskriver vad som händer med kroppen när den utsätts för mer stress än vad den är avsedd för. Den här informationen borde delas ut till alla hushåll och tejpas upp på kylskåp riket runt. Det är inte roliga saker som händer i kroppen när man kör på ettans växel för länge. En av de mer intressanta effekterna var att sköldkörteln kan balla ur och ändra ämnesomsättningen, vilket gör att utbrända antingen magrar eller går upp i vikt utan att ens påverka det med livsstil & kost.

Nu ska jag inte skylla alla kilon på störd ämnesomsättning. Att jag de senaste två åren spenderat minst 95% av min vakna tid vid datorn gör nog sitt till. Det har bara funnits energi till jobb eller rörelse, inte båda, och promenader ger så jäkla uselt betalt. Sen har nog även den fula ovanen att jag i tunga stunder gärna tröstat mig med pecanwienerbröd, cheeze balls och belgisk choklad ett finger med i spelet. Men nu börjar saker och ting ändras.
Dels har jag senaste tiden varit riktigt duktig på kosthållning. Har infört mycket mer grönsaker, fettsnålt och fibrer på menyn, och samtidigt på något mystiskt sätt fått maten att smaka bättre. Bara att jag börjat med dagliga smoothies har ökat mitt fruktintag med runt 8000% (jag tycker inte att frukt är gott, såvida den inte dränks i vaniljglass, chokladsås, mandelmassa eller cognac - gärna allt på en gång, och den blir väl i princip inte godare av att mixas sönder till en smoothie, men att förtära den i flytande form serverad i Martini-glas får den åtminstone att kännas dekadent).

Sen har jag uppenbarligen passerat någon slags gräns. Jag märkte det dels nu när jag klarade av den enorma arbetsbördan utan att drabbas av någon aggresivare trötthet eller panikångestattacker. Men nu klarar jag även av att aktivera upp min puls i typ en halvtimme-trekvart utan att bli sjuk efteråt. Jag försöker så gott det går sno åt mig någon form av fysisk träning helst en gång om dagen, men det har varit tufft bland allt jobb och alla besök. Men jag behöver bara ta en titt på något färskt foto och se fullmånen som sitter ovanpå min krage så känner jag mig jävligt motiverad igen.

Om jag hinner bli av med dubbelhakan innan fotosessionen är en annan fråga, men nu är jag åtminstone äntligen på rätt väg igen. Om inte annat får jag väl göra som karatelönnfettot Steven Seagal gjorde i sin senaste skitfilm Into The Fire: bara ljussätta området mellan ögonbrynen och underläppen. ;-)

 

PS Alla Luleåbor: kommer att befinna mig i Luleå 5-9 augusti. Är alldeles för stressad och upptagen nu för att planera dejter, men jag har självklart med mig mobben. Ring om någon är sugen på att gå ut och ta ett glas.

 

 

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Sveriges ende (?) skräckförfattare, John Ajvide Lindqvist, är tillbaks med en ny bok – Hanteringen Av Odöda. Den här gången handlar det nästan om zombies, fast det går ju inte riktigt att göra Night of the living dead här i Sverige, istället gör Ajvide en story om de känslomässiga och byråkratiska problem som uppstår när de döda kommer tillbaks. Jag tycker fortfarande att hans böcker brister i läskighet, för att vara full av ruttnande lik är Hanteringen… fortfarande på tok för socialrealistisk, men det som saknas i kalla kårar tas igen i kärlek, saknad och förlust.
Klart bland det absolut mest läsvärda som finns i det här landet.

Vill man läsa något betydligt läskigare kan jag rekommendera Stephen Kings Desperation. Jag har varit dyngless på King de senaste 15 åren, men Desperation överraskade och visade att King fortfarande kan om han vill.

Månadens läsning: Ian Caldwell & Dustin Thomason: The Rule of Four, Kathy Lette: Attack!, Brian Aldiss: Non-stop, John Ajvide Lindqvist: Hanteringen Av Odöda, Stephen King: Desperation, Lindgren, Lüthi & Fürth: The MeWe Generation, David Sedaris: Holidays On Ice

 

Ur högtalarna: Riff, beat, riff, beat, ompf, ompf, ompf! Ny platta med Disturbed. Kanske deras bästa hittills. 10 000 fists är fylld med draåthelvetefunkstunsig, cementtung, melodiös nu/power/popmetal. Bara deras cover på Genesis Land of confusion är värd inköpet.

Ny platta med Mauro Scocco snart – Herr Jimsons äventyr. Första singeln, Kall stjärna, låter nästan lite Depeche Mode/Kent. Resten av plattan ska tydligen vara åt Ratatas Människor under molnen-hållet. Can´t wait…

 

 

Månadens musik: Gary Moore: Have some Moore, Runrig: Alba, The Bangles: Eternal flame, The Objects: demo, Thomas Newman: Music by, Melanie C: Beautiful intentions, Hed Kandi: Winter chill, Disturbed: 10 000 fists, Honeymoon Suite: Honeymoon Suite, Phil Lynott: The man and his music, Peterix collection: vol. 70, System of A down: Mesmerize, Lene Marlin: Lost in a moment

Webben: Totalt sjuk och helt underbar flashfilm - Salad Fingers

 

 

Sötast: Vampyrbebisar

 

 

Bokcitatet:
"Pyramiderna är något alldeles enastående. Inte bara för att de är stora, byggda utan cement och 4 000 år gamla. Utan också för att den bakomliggande drivkraften där grunden var att om en människa skulle kunna återuppstå i dödsriket måste det finnas en kropp att åter gå in i. Denna kropp måste människan själv tillhandahålla. Som om gudarna glömt ett led i reinkarnationsprocessen, överlämnat en viktig länk där människan själv fick träda in och spela halvgud.
Jag tänker åter på pyramidernas förnämlighet när jag senare, på mitt hotellrum i Kairo, för tredje gången ramlar av min stol. Varje gång jag försöker lägga det ena benet över det andra tippar stolsfanskapet. Dessutom är den ful. Den ser ut som ett hönsnät har parat sig med fyra kvastskaft. För 4 000 år sedan pyramiderna och nu denna stol. Vart är Egypten egentligen på väg? Jag bara frågar?"
ur All Inclusive av Johan Tell

 

 

 

Film: Don´t panic. Liftarens guide till galaxen blev precis så brittisk, anarkistisk, Douglas Adamsesque och knasrolig som man kunde ha hoppats på. Can I please have another one?

 

 

Filmrepliken: "One morning I shot an elephant in my pajamas. How he got in my pajamas, I don't know." - Capt. Spaulding i Animal crackers

 

 

TV: Nu börjar det gå att titta på TV igen efter sommartorkan - både C.S.I. och LOST är tbax.

 

 

Kul som fan:
Knäppo-koden
Steven Wright – thinker in training
The Onion 2056

 

Livet på Peterix planet:

Joke-factory

Holy fuck!
Augusti höll på att ta kål på mig.
Det var ju tänkt att bli en skön semestermånad med slappande i solen å de å sånt, men istället blev det den värsta arbetstopp jag varit med om på evigheter.

Har bl.a. varit humorkonsult inom stand-up svängen. Det är lite som att vara profiler åt FBI, men istället för att sätta sig in i hur seriemördare tänker har jag dykt in i huvudet på komiker för att jobba fram så bra skämt som möjligt. Det har varit lärorikt och kul, men dra mig på en liten vagn så utmattande! Efter några timmars skämtmanglande har det känts som om någon stuckit in en atomdriven industridammsugare i örat och dragit på fullt sug. Min mentala kapacitet efter dessa brainstormningar har inte ens räckt för att ta sig igenom en Kalla Anka. Zonkad är bara förnamnet…

Har som vanligt påtat ihop Strixmanus. Nytt för den här säsongen är att redaktör Blix plötsligt blivit mycket kommunikativ och kommer med feedback, idéer, önskemål eller bara pratar väder. Kul, trevligt, givande …och tidskrävande.

Jag & Jenny har blivit mentorer åt en ung serietecknare vid namn Danny. Han jobbar med ett fantasyalbum och vi har träffats några gånger för att komma med råd och synpunkter. Det är skyhöga vuxenpoäng på att vara mentor åt någon, men det är kul att se hur andras idéer växer fram, och det är även ett kvitto på att man själv lärt sig något med åren. Storyn verkar lovande, och det har varit extra nice att engagera sig i något som inte är humor för en gångs skull.

Krokodille har kämpat vidare med pressrelease, marknadsföring, kundbesök, nätverkande och en massa, massa annat. Jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte hinner mer än att halvengagera mig i vår förlagsverksamhet, men i slutet av september ska vi upp på bokmässan i Göteborg, och då jävlar...

Under Malmöfestivalen deltog vi i en alternativ bokmässa under en dag. Det var en solig tillställning i biblioteksparken och vi krängde faktiskt några böcker. Jag och Jenny fick signera tillsammans för första gången, och jag insåg snabbt att jag måste skaffa mig en namnteckning. Min nuvarande autografstil ser ut som spåren efter en bakfull kråka som fått ett epilepsianfall under en salsakurs.

Arbetet med Bokförlaget DN har smugit igång som smått efter sommaren. Eftersom vårkatalogen går i tryck redan nu blev det bråttom med sälj/baksidestext, omslag och författarporträtt. Och en ny titel. Anders var tveksam till Mannen version 2.0, och efter lite funderande kom jag fram till att han hade rätt och att det går att få till en bättre. I skrivande stund verkar det som boken kommer att gå under titeln Pittstim. Det är ju en titel jag använt förr, med bra resultat. Den är kort, kul, säljande och kaxig.

Säljtexten blev mycket bra, men jag hade en rejäl ångest över författarporträttet. Tiden gick snabbare än väntat (som vanligt), min väg mot att se smal och pigg ut igen är bara precis påbörjad och inför fotograferingen kände jag mig mer utarbetad, hålögd och blekfet än någonsin. Den goda nyheten var att det blev Yvonne på Exhibibild som fotade. Med tanke på hur bra hon fick oss att se ut på våra bröllopsbilder så skulle någon kunna skaka fram några estetikmolekyler även ur ett vrak som undertecknad så var det hon.
Sessionen gick blixtsnabbt, en halvtimme bara. Vi körde på en bus/full-i-fan/metal-stil där jag undvek straight face så långt som möjligt. Stress och fuktigt väder gjorde att jag svettades som hela finska bastulandslaget, men några ton puder grejade det.
Resultatet blev över förväntan, så där fräsch ser jag inte ut i verkligheten. Jag tror inte Yvonne kan ta dåliga bilder ens om hon försöker.

Vi fotade även med Krokodille inför lanseringen (exempel: snygga författare, stökigt förlag), och för en gångs skull var det inte jag som var det estestiska problemet. Visst såg jag blekfet ut som vanligt, men det var ingenting mot Ola, som på de flesta bilder såg ut som han fått ett elstängsel uppkört där bak. Vissa har svårt att slappna av inför kameran, men nu har vi hotat med att injicera botox i hela ansiktet på honom inför nästa fotografering.

Som om inte allt knegande varit nog i sig drog jag på mig en seg jävla förkylning uppe i Luleå. Den där sorten som inte kommer till 100% på en gång, utan ligger och segar i kroppen i flera veckor. Den där sorten där man är precis tillräckligt frisk för att jobba, men nog sjuk för att hosta, snora, känna som man har huvudet fullt med ljummen gröt och ha ett sånt nedsatt flås att det räcker med att borsta tänderna för att få en puls som om man sprungit upp för alla trappor i Turning Torso, …med Peter Harrysson fastlimmad i byxbenet.
Dessutom slog det lock i örat när jag flög snorig, så jag har varit halvdöv i flera veckor. Det har varit synd om mig… pip & gnäll, pip & gnäll…

Har annars hållit ihop förvånansvärt bra under pressen. Det tryck som tidigare borde ha förpassat mig under täcket i fosterställning har ”bara” märkts i några små kliande utslag. Och den enorma zonkigheten förstås, men den känns ärligt ihoparbetad.

Värre har det varit på hemmafronten. Det är så skitigt och eftersatt hemma att dammråttorna har börjat sopa efter sig. En kackerlacka ringde miljökontoret och anmälde att den blivit matförgiftad av något den hittat i vår diskho.

Jenny och jag ser knappt röken av varann, och det kändes riktigt illa när vi i princip missade vår tredje bröllopsdag. Hade jag inte kollat i min alamancka för att checka ett möte hade vi nog missat den helt. Nu hann vi i alla fall med en liten skål innan vi somnade av utmattning.

Även en stor ursäkt till alla som blivit utsatta för min arbetsrelaterad introvertism (…heter det så?), inställda dejter och löften som förpassats till ”senare”-högen. I´ll be back…

 

Luleå, och annat icke-jobb

Allt har inte varit jobb. En del sociala upptåg var inplanerade sen länge och gick inte att undvika. T.ex. en tripp upp till Norrbotten.

Det var ett tag sen jag var i Luleå. Tre år närmare bestämt. Så det var väl dags. Morsan hade nog gjort mig arvlös om jag hållit mig borta mycket längre till.
Jag lämnade Luleå av en orsak. Förutom att alla mina vänner stuckit var klimatet helt fel för mig. Både det kulturella och det meteorologiska. För mycket snö & kyla och för lite möjligheter för den som vill verka inom media/kultur. Jag såg mig aldrig om…

Det kändes lite strange att åka tillbaks. Vet inte riktigt vad jag kände inför trippen. Rent tidsmässigt var den oerhört i vägen och varenda möjlig sekund under resan var jag tvungen att fila på medhavda manus, men samtidigt var det en semester som inte gick att kompromissa bort. Dessutom, vad jag än tycker om Luleå, så finns det fortfarande en del människor där jag älskar att umgås med.
Det visade sig bli en helt okej tripp, mycket bättre än väntat.

Morsan hade lagrat upp ordentligt med omsorg och omhändertagande under de här åren och hönsmammade oss ordentligt. Vi blev iproppade mat ungefär varannan timme. Man tuggade fortfarande på den senaste måltiden när nästa serverades. Dessutom kunde man inte anklaga maten för att vara light på något sätt (”crème fraiche, det är väl inget fett i det?”). Om jag nu tappat det minsta gram under sommaren så kom de tillbaks med några hundra av sina polare under de här dagarna.

Polare ja. Största behållningen av resan var alla gamla vänner jag hann träffa. De få dagar vi var där hade en hög social faktor och jag hann med att träffa Roffe & Emily (precis innan de drog till medeltidsveckan, usel timing), Göran Norman, Soini, Håcke, Markuu, Brännström, ja till och med Degen. Men roligaste ansiktet att se igen var Connys. Det var också tre år sen sist. Han var rakad på huvudet men inte i ansiktet och var oförskämt vältränad, samt bara fyra månader från att bli polis. Och fortfarande lika underbart och underhållande sällskap. Jag har saknat honom enormt.

Det var glädjande att se att de flesta av dem växt genom att förbli sig själva utan att stagnera. Alla jag träffade hade fortfarande ett varmt hjärta och en busig själ. Vad det gäller övriga kroppen var det inte bara jag som fått lite barlast runt midjan och gråa hårstrån.
Kul också att se åt vilka oväntade håll en del stuckit iväg, som t.ex. Stefan G. som kommer att sitta bakom en av flyglarna i nästa omgång av Så ska det låta.

Själv hade jag en massa standardfraser inövade som jag fick använda flitigt i återseendet med gamla bekanta:
’…jo, det är tre år sen nu, det är inte direkt så att man längtar tbax’
’…i Malmö, så man är halvdansk nu mer … skittrevlig stad faktiskt … nej jag dör hellre än att lägger mig till med den dialekten’
’…jo, jag har lagt på mig lite, tur att du sa det annars hade jag nog inte märkt något’
’…skriver, typ kul saker, satir å sånt, kommer ut med en bok i början av nästa år. Vad den handlar om? Tja, manlighet, könsroller och femi… äh, skit i det, vi tar en bärs till’
’…gift men inga barn … nej, vi har valt bort sånt … jo, de är söta, men dyra, illalåtande och tidskrävande … jag gillar min tid för mig själv, och det är inte direkt så att jorden är underbefolkad’
’…drygt 90 kilo, men titta noga, för det är sista gången du ser mig så här’
’…jag har också gråa hårstrån, men jag färgar mitt’
’…tja, min gamla gura står och samlar damm i garderoben, men det kliar i fingrarna ibland. Du då, vad hände med ert band? Jaså, spelar bas i ett dansband?’
’…hur är det på stålverket då?’

Upptäckte till min förvåning att jag glömt hur Luleå sitter ihop. Efter vårt besök hos Roffe & Emily promenerade vi från Svartöstan till Udden, och jag kom knappt ihåg hur man gick. Men sakta, sakta började stan åter ta form framför mina ögon, som ett pussel man lagt en gång tidigare.
Av någon lustig anledning var den här geografiska uppenbarelsen även ackompanjerad av gamla minnen. Varav minst 97% av dem gick ut på att jag, Conny & Rikard raglade fram och skrålade valda verser ur Run to the hills (alternativt någon Ratata-låt om vi kände oss lite heartache-iga).
Lustigt att det är just minnesluckorna som blir nostalgi 20 år senare.

Upptäckte även att Luleå ändrat karaktär. Okej, det är fortfarande en stad där det mesta kretsar kring hockey, förgasare, förfester, starköl och andra sätt att överleva vintern, men allt eftersom jag gled omkring bland Luleborna insåg jag att stan faktiskt har fått ett självförtroende. En del unga hade t.o.m. t-shirts på sig med ”Luleå” tryck. Skulle aldrig ha hänt på min tid, om den inte haft tillägget ”suger fett”.
Fann även att befolkningen blivit mer uppblandad. Det är inte längre bara finnar och samer som utgör de etniska minoriteterna.
Jag är fortfarande glad som fan att jag stack, och ångrar att jag inte gjorde det tidigare, men det känns ändå bra att se sin gamla hemstad trivas med sig själv, och utvecklas åt rätt håll. De som växer upp där nu förtjänar det.

Det var ett något stökigare Luleå vi kom till. Borde ha anat oråd redan när man fick dela flyg med sådana celebriteter som Dregen, Daddy Boastin´ och Pernilla Wahlgren. Luleå hade drabbats av Hamnkalaset, dvs ytterligare en av alla dessa menlösa sommarfestivaler fyllda med illalåtande karuseller, krims-krams, menlösa artister och öltält.

Hamnkalaset har en liten egenhet som många andra festivaler inte har: man stänger av hela innerstan (…vi höll på att få gå runt hela kommunen innan vi kom åt en busshållplats utan att behöva betala 260:- i inträde) och tar sen hutlöst betalt för rätt mediokra attraktioner. Med tanke på att Malmöfestivalen är gratis och har tusen gånger fler och bättre artister kändes det som ett extremt antiklimax. Jag ställde helt in mig på att undvika eländet så långt som möjligt, men när Conny bad mig hänga på så insåg jag att det var det enda sättet att umgås och träffa gamla vänner.

Vårt alibi för att överhuvudtaget släpa oss dit var att Europe gjorde sin enda Sverigespelning där. Inte för att det skulle ha varit nog för att locka dit mig, men när man nu ändå var där så var det väl lika bra att kolla in dem.
De var väl …Europe. Räknade snabbt ut att det var 17 år sen vi såg dem sist, och bara det kändes pinsamt. Särskilt när man tidigare på kvällen hånskrattat åt de stackars loosers som kollade in Slade och Sweet (någon sa en gång att Luleå aldrig kommer att drabbas av någon 70-tals retro, för Luleå har inte lämnat 70-talet än). Men de gamla pudelrockarna gjorde trots allt en bra spelning. Så bra som man kunnat hoppas på. Det var typ 20 000 pers där, och konsertkänslan gick lite förlorad i folkhavet, men va fan, det var ju hårdrock :-) Och de lirade ju 7 doors hotel…

Gjorde ytterligare en upptäckt om Luleå under Hamnkalaset: att jag faktiskt börjat sakna stans drängighet.
I Norrbotten gäller helt andra regler för festande. Det är helt okej, om inte kutym, att supa ned sig till ap-stadiet, dregla, ragla, pissa mot väggar mitt bland folk, slåss, använda ”ska vi knulla eller?” som första raggningsfras osv. Det är som eljest. Bara när Conny och jag stod i lugn o ro och inväntade Europe blev vi antastade av någon brud som ville släpa med oss på orgie i Härnösand (att vi upplyste henne om att det skulle till nästa dag bara att köra dit verkade inte bekymra henne, men efter att vi dissat henne nog länge började hon hångla med killen bredvid). Sånt hör man inte ofta nu för tiden.
Kanske är det alla städade parmiddagar och partyn man går på nu för tiden, där ingen dricker mer än tre glas vin och alla beter sig som folk, som börjat tråka ut mig, men jag stortrivdes i den stämning jag en gång hatade livet ur. När någon bjöd in till efterfest hos Läbbiga Skogen (ett MC-gäng + klubblokal för er som inte är bekant med Luleås socitet, tänk Hells Angels light :-) var det bara den enorma tröttheten som hindrade mig.
Det var lite som att gå på museum över sin sturm und drang-tid, och betydligt roligare än jag vågat hoppas på.

Resten av Luleåtrippen blev inte så kul. Dagen efter kalaset hoppade en elak jävla förkylning på mig, svällde igen min hals som om jag svalt ett taggigt bowlingklot och sög all must och livslust ur kroppen. På ren trots hängde jag ändå med Conny och drev runt på stan de dagar vi var kvar. Plågsamt och trevligt i en skum blandning.
Hittade faktiskt ett par verkligt schyssta dojor hos Jack & Jones, på rea. Vilket ger ytterligare vatten på kvarnen för min teori att man ska shoppa kläder i städer där de inte har så bra känsla för mode (sorry för den Luleå, men ärligt, vi pratar inte Milano här).

Det var kul att vara där, men det var ännu roligare att åka hem. Om inte annat för att morsans mat hade kolesterolförgiftat mig annars.

Cajsa fyllde 40 och bjöd på fest på kontoret. Massor med folk, smarrig buffé och välfylld bar. Kombinationen utarbetad norrbottning + massa spritflaskor skjutsade mig snabbt in to The Land of the Shitfaced. Jag och Captain Morgan hade en mycket trevlig kväll tillsammans, i varje fall verkar det så på bilderna. Det finns inget skönare än att supa skallen i bitar när man haft på tok för mycket att göra.
En annan bonus med att supa ned sig till ap-stadiet är att man inte har något annat val än att ligga halvt medvetslös i sängen dagen efter, som ett slags tvångssemester.

Malmöfestivalen kom och gick under några dagar i augusti. Den verkar ha någon underlig slags rytm där det finns massor att se, vartannat år. I år var det inte ett sånt år. Visst fanns det några gig jag kände mig sugen på, bl.a. Eldkvarn, Paul Di´Anno och Robyn, men eftersom de inträffade när jag var som mest stressad och sliten orkade jag helt enkelt inte släpa mig dit. Det enda festivalrelaterade jag överhuvudtaget ägnade mig åt var en tallrik friterad ananas med glass och kanel när jag råkade passera matstånden.
Överlag tror jag Tony beskrev Malmöfestivalen träffsäkrast…

Vaktade Gislöv en helg. Småhästarna är nu mer sålda, och de större russen var på tävling, så det var bara Saga och Tilda och Grodan som behövde övervakning. Inte för att det gjorde det lättare. Saga klarar ju sig alltid själv, men Tilda är fortfarande en, om än väldigt bedårande, mycket krävande valp. Ungefär som en extremt uppmärksamhetskrävande 4-åring, fast med vassa tänder och klor. Fick några schyssta rivmärken på armen som minne.

Vi hade planerat att jobba lite därute, men den ackumulerade sömnigheten kom ikapp som en kanonkula. Så fort vi inte behövde mata eller kissa labradorvalp sov vi järnet. Att vi bara orkade dricka en flaska vin på hela helgen skvallar om hur illa ställt det var med oss.

Vi stack ned till Ribban en kväll för att se Lena Frisk & Schyffert på MACK. Solnedgången var bedövande vacker och vi insåg plötsligt att det var första gången vi var till stranden på hela sommaren – i slutet av augusti!?

Med facit i hand är det väl bara att inse att det här blev en förlorad sommar.
Men trots allt pip & gnäll så är det ändå sååååååå mycket bättre att ha mycket jobb än inget alls. Det är alltid sommar någonstans på planeten…

P.S. På bokmässan i Göteborg 29 sept – 2 okt? Kom då och hälsa på mig och övriga Krokodillegänget i monter A04:52

 

 

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Tycker man som jag att Chuck Palahniuk borde släppa minst en bok i veckan, finns det faktiskt schyssta substitut.
Ett av dem är David Sedaris. Ungefär lika svart samhällssyn som Chuck, men mycket roligare. Hans upplevelser som varuhus-elf i julrushen på Macy´s i SantaLand Diaries är obetalbara.

En annan bra ersättare är Amy Hempel, Chucks stora förebild. Minimalistisk novelldrottning. Mycket bra.

En bok som är skrämmande lik Fight Club utan att för den skull kännas som en plankning är JG Ballards Millennium People. Mycket läsvärt om när engelsk medelklass revolterar.

Månadens läsning: Elisabeth Honey: The Ballad of Cauldron Bay, Jonathan Safran Foer: Everything is Illuminated, JG Ballard: Millennium People, Amy Hempel: Reasons to Live, Caleb Carr: The Angel of Darkness, Terry Pratchett: Jingo

 

Ur högtalarna: Mauro Scoccos nya platta Herr Jimsons äventyr går på ständig repeat. Beat Hotel var bra, men det här är magiskt. Det finns inget som en Mauroplatta för att ta sig genom höstmörkret. Full av stämningar och känslor som vämer i hjärtat och pirrar i magen, och med en lätt doft av 80-tal och Ratata. Bättre än så här blir det inte…

 

 

Månadens musik: Tori Amos: The beekeeper, Jann Arden: Jann Arden, Various artists: Gothic love, Soul Sirkus: World play, Phil Collins: ...hits, Blue Yonder: Blue Yonder, Rush: A show of hands, Swing Out Sister: Another non-stop sister, Richard Marx: Greatest hits, Machine Head: Through the ashes of empires, Queensrÿche: Empire, Sarah McLachlan: Storytellers, Iron Maiden: Seventh son of a seventh son, Mercyful Fate: Don´t break the oath, Big Country: Through a big country, Mauro Scocco: Herr Jimsons äventyr

Webben: Världens snabbast växande religion, och den är hur schysst som helst - Church of the Flying Spaghetti Monster

 

 

Snyggt som fan: Visioluxus

 

 

Bokcitatet:
"Our lives are geared mainly to deflect the darts thrown at us by the laws of probability. One person in six million will be struck by lightning. Fifteen people in a hundred will experience clinical depression. One woman in sixteen will experience breast cancer. One child in 30,000 will experience a serious limb deformity. One American in five will be victim of a violent crime. A day in which nothing happens is a miracle, a day in which all the things that could have gone wrong didn't. The dull day is a triumph of the human spirit, and boredom is a luxury unprecedented in the history of our species"
ur All Families Are Psychotic av Douglas Coupland

 

 

 

Film: Har inte haft tid att titta på film den här månaden...

 

 

Filmrepliken: "If there's anything around here more important than my ego, I want it caught and shot now!" - Zaphod Beeblebrox i Liftarens guide till galaxen

 

 

TV: Har inte haft tid att titta på tv den här månaden...

 

 

Filmsnutt: Det här klippet ska komma från ett ryskt nyhetsprogram. Det hade hänt en gruvolycka och orsaken till olyckan skulle ha varit att en del av gruvarbetarna varit onyktra på jobbet. Personen i fråga som blir intervjuad ska enligt utsago förneka bestämt att det förekommer alkohol på arbetsplatsen.

Livet på Peterix planet:

På Y-fronten intet nytt

Och jag som tyckte att augusti var tuff…
Precis alla bollar jag har haft i luften skulle prompt landa på en och samma gång. ALLA. Mängden jobb har antagit helt löjliga proportioner, och precis allt har krockat.
Strixmanus var jag med på. Några diverse stand-up skrivuppdrag också. Bokmässan hade jag väl förträngt en smula eftersom det är en kollektiv huvudvärk, men hade den i bakhuvudet, som en latent förkylning. Tog dessutom ett knäck med att skriva material till en julshow i Norrbotten, och räknade kallt med att det låg långt fram i tiden. Det gjorde det inte.

Något annat som jag inte räknat med just nu var att hela jävla bokfan skulle färdigställas. Titel, omslag, redigering, illustrationer – rubbet! För att gå till sättning 10 oktober.

Att hitta ett slutligt namn visade sig vara en utmaning i stil med miljöpartiets budgetförhandlingar med sossarna. Efter att Mannen version 2.0 ratats (”för 90-tal”) trodde jag att den skulle få heta Pittstim, men det sket sig också. Efter det inleddes ett titelbollande som aldrig tycktes ta slut. Förslag efter förslag ratades av diverse blandade anledningar. Jag involverade hela min maillista och fick massor med bra förslag (…och kontakt med vänner som jag inte hört av på länge, kul!). Totalt tror jag att ungefär ett 50-tal idéer kastades fram innan vi slutligen kunde enas. Min bok heter nu officiellt På Y-fronten Intet Nytt. Det är ett bra namn och jag är mycket nöjd. Det är kul, underfundigt, ligger bra på tungan och känns bara helt jävla rätt. Men jag trodde aldrig att det skulle bli nästan lika tufft att ta fram en titel som det var att skriva bortåt 300 sidor…

Omslaget gick betydligt lättare. Där blev vi alla nöjda på första försöket (sånär som på färgvalet). Jag kan ju säga så här, det tar titeln bokstavligt… ;-)

Redigeringen av manuset har inte varit så farligt hittills, …förutom då att den tid jag haft på mig att göra den totalkrockat med bokmässan och andra knäck. Hade en lång telefonkonferens med min redaktör Adam innan jag högg igång, och han hade huvudsakligen bra synpunkter som jag höll med om till 90 %. Jag är väl en av få författare som uppskattar att redaktörer lägger sig i.
Jag gillar faktiskt redigeringsarbetet. Den svåra biten med att skriva tycker jag är att hitta på allting. Den lätta, och ganska roliga, är att karva bort alla påhitt och utsvävningar som inte hör hemma i texten. Att det sen är jag som har det sista ordet om innehållet gör det inte svårare.

Eftersom jag använder några strofer av Märta Tikkanen i ett kapitel var vi tvungen att be henne om lov först. Hon inte bara gick med på det, utan skickade även mig sina lyckönskningar och bad om några exemplar av boken till sig själv och sina söner. Coolt…

Den här arbetstoppen har haft sina sidor. En av dem är att man blir så ohyggligt trött och zonkad av att ha hjärnan i högsta kreativitetsväxeln hela tiden. Mot slutet av dagen är synapserna så slutkörda att man behöver en detaljerad manual för att klara av att borsta tänderna. Dessutom tar alla projekt massor av plats i medvetandet. Jag har ännu inte lärt mig hur man sätter dem i stand-by och plockar fram dem ett och ett. Som det är nu jobbar hjärnan undermedvetet med alla samtidigt. Inte undra på att det ryker ur öronen då och då.

En annan sida är att man blir total skrivbordseremit. Hade jag inte jobbat med satir och läst tidningarna varje dag hade jag inte ens vetat vilken årstid det var. Fritid och social samvaro har inte varit att tala om.

Ytterligare en sida är att man går omkring med ständig ångest för att man inte har kontroll på läget. Man försöker intala sig själv att världen inte går under om man missar en deadline eller skriver lite slarvigare än vanligt, men som den Bror Duktig man nu är så hör man domedagsbasuner så fort man inte är i sitt absoluta esse.

Den tråkigaste måste ändå vara att när flera stora händelser krockar så här så tar de ut varandra. Både bokmässan och slutförandet av min debutbok är oerhört stora saker i mitt liv, men de har i stressen passerat lika omärkbart som vilket eftermiddagsfika som helst. Ja, faktiskt med viss irritation.

Fördelen med det här kaoset är att jag har testat mina gränser, och klarat det med flying colors. Nu vet jag att jag grejar en anstormning av knäck utan att bryta ihop eller sänka kvaliteten (…allt för mycket).
Och guuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuud vad det ska bli skönt med semester sen!!!!!!!!!

Den del av livet som inte har blivit uppäten av jobb går att sammanfatta på ena handens fingrar: kolla på LOST och CSI, samt lämna lägenheten för två små äventyr.

Jenny och jag har tagit lektioner i Lindy Hop. Efter att ha sett dokumentären om danslägret i Herräng ville Jenny absolut prova, och jag, …tja - jag var väl inte lika negativ och motsträvig som män brukar vara när deras fruar för ämnet ”danslektioner” på tal. Detta av en enkel anledning: Lindy Hop är jäkligt coolt. En av de gamla swingdanserna från 20-talet. Tänk jitterbug på amfetamin. Det slängs, svängs och sparkas som det vore en ohelig allians mellan swing och kung-fu. Det, och det faktum att jag verkligen behöver röra på mig (arbetsbördan har helt kommit emellan alla träningsplaner och jag håller på att koagulera framför datorn igen), gjorde att jag faktiskt tyckte att det skulle bli riktigt spännande att testa.
Det blev det inte.

Lindy Hop är fortfarande en jäkligt cool dans som det skulle vara kul att kunna, men lektionerna var ingen höjdare. Vi anmälde oss till en intensiv-helgkurs. Men gav upp efter första dagen. Problemet var att det var på tok för mycket folk. Ungefär 50 pers trängdes på dansgolvet på Tangokompaniet, och majoriteten var kvinnor. Det här gjorde dels att vi män fick byta partner en gång i minuten för att alla skulle få möjlighet att pröva alla steg, så precis när man börjat komma i fas med en partner så slungades man plötsligt vidare till armarna på någon som antingen var sämre och snubblade runt ens fötter, eller bättre så att man släpades runt som en stelopererad mjölsäck. Instruktörerna hann heller inte med att hjälpa någon individuellt, så redan efter första timmen var hela gruppen i ofas.
Vi sket helt enkelt i andra dagens lektioner och beslöt att eventuell vidareutbildning i Lindy Hop ska ske i form av privatlektioner.

Var på housewarming hos Egmont i samband med att de flyttade in i nya lokaler vid Drottningtorget. Blev genast inblandad i någon slags tipsrunda bland Kalle Anka, Bamse, OKEJ, trollkarlar och annat barnvänligt. Tack vare flera vätskekontroller (…barer) och trevliga människor blev det riktigt kul. Carlito och Fantomen med sitt Djungelband stod för underhållningen, så det var pleasure and pain om vartannat.
Buffén var lysande och vi vin-minglade bland diverse serietecknare, monsterdesigners, julkalenderljudsättare och chefredaktörer. Stötte bl.a. på Tony & Maria för första gången på tusen år. Såg även legenden Anders Tegnér i vimlet, men höll mig från att falla vid hans fötter och prisa honom för hans mediala insatser för hårdrocken under 80-talets början.

 

Bokmässan

Bokmässan i Göteborg blev som väntat ett äventyr, om än ett jävligt jobbigt sådant.
Eftersom Anna tyvärr hade den dåliga tajmingen att bli sjuk precis innan vi skulle åka, så det blev det de övriga tre fjärdedelarna - jag, Jenny och Ola - som fick hoppa in i bilen och blåsa upp till Sveriges bak(sida) för att representera Krokodille Förlag.

Bokmässan är en speciell tillställning som kan ha flera funktioner beroende på vem man är. De stora förlagen är väl mest där för att spänna musklerna, visa upp sina författare och ha firmafest. Små uppstickare som vi sliter hårt för att synas, kränga böcker, skapa kontakter, hitta billiga tryckerier m.m. Och visst syntes vi. Vår lilla budgetmonter på fyra kvadratmeter omvandlades snabbt till ett stort, grönt krokodilgap med tänder, tunga och allt. Klart färgstarkast i vår sektion. Flera besökare trodde att vi gjorde barnböcker (…vilket ju inte är så långt från sanningen – barnböcker för vuxna kan man ju kalla dem). Bästa komplimangen kom från en liten illbatting som precis lärt sig prata som med stora ögon och lika stort leende utbrast: ”Farlig!” när han fick syn på vår monter.

Krängde gjorde vi också. Nådde säljmålen och fick resan att gå ihop. Men förlorade förmodligen det sista av den lilla kulturcred vi kan ha haft genom vår Kivik-metod. Den sedvanliga säljtaktiken på bokmässan är huvudsakligen att försynt gömma sig bakom sitt bokbord och se svår ut, och därmed inte sälja ett skit. Vi körde på ropa högt, slita in folk i montern, dela ut flygblad, ge rabatter-metoden. Värsta bilhandlartakterna. Ola gjorde en del insäljningar som skulle ha fått Donald Trump att gråta av lycka.
De andra utställarna sneglade först på oss och undrade vad vi var för dårar, men när de såg att vi sålde började de försiktigt kopiera oss.

Det var huvudsakligen Ola & Jenny som eldade på och krängde. Jag var en bra säljare en gång i tiden – innan jag började i miljösvängen och var med om så många otrevliga bemötanden att jag blev deltidsmisantrop och smått allergisk mot personlig marknadsföring. Utbrändheten gör väl också sitt för att dämpa min extroverta sida. Men vi hittade en skitbra lösning: jag ockuperade den tomma montern mitt emot och satt och jobbade fokuserat på bokredigeringen och julmonologerna, och sen använde de andra mig som säljargument när de sa att jag var författaren som satt och jobbade på nästa bok, men om man hade tur kunde få boken signerad av mig. Det funkade utmärkt och jag fick skriva min kråka i en jävla massa böcker.

Träffade många trevliga människor. T.ex. våra underbara montergrannar Lina & Dag på Kreativ Insikt och det härliga gänget från den nya musiktidningen KIM (…kolla in den – mycket bra tidning). Bland de personliga bekanta jag stötte på fanns Anders Widman, Mathias Evanne, Horatius, Peter Norrbohm, Adam – min redaktör på DN m.fl. Hann med många trevliga samtal mellan allt slit.

Övriga mässan var bara too much. Drygt 100 000 besökare på fyra dagar. Bara att stå i montern 9, 10 timmar om dagen bland alla förbipasserande och mitt i allt sorl var oerhört tärande. Kollade huvudsakligen de andra utställarna innan eller efter stängningsdags.
Shoppade löjligt lite – man blev mätt på böcker innan ens mässan börjat. Men kom över ett gäng billiga pocket och lite livsstilsporr från Taschen: Seaside Interiors. Perfekt läsning nu när hösten lägger sin mörka filt över vår del av världen.

Tiden utanför mässan existerade i princip inte alls. De få timmar av dygnet som inte försvann i montern eller till att käka middag var både Jenny och jag tvungna att jobba. Inte för att det gjorde så mycket. Ingen av oss har Göteborg särskilt högt på topplistan över trevliga städer vi älskar att vara i, och vi var ändå så zonkade efter mässan att vi bara satt tysta och stirrade apatiskt i mattallriken när dagen var över.

Bodde i en liten timmerstuga på Liseberg camping i Kärralund. Överlevbart, men fan inte mer. Stugan fick mig att tänka på usla alpresor och var trång och med en inomhusmiljö som var antingen kvav & unken eller rå & kall. Och jag verkligen HATAR när toaletten ligger i en annan byggnad. Det är mer lockande att ligga kvar och kissa på sig än att gå upp mitt i natten, klä på sig och ta en kylig femminuterspromenad. Men det var ändå skit samma, för vi var så trötta när vi väl kom dit på kvällarna att vi somnade stående innan vi ens hunnit in genom dörren.

Sista mässdagen kom tillslut allting ikapp mig och jag kände hur det blev tungt att andas, allt snurrade och illamåendet steg i halsen.
Är ändå imponerad över att jag höll ihop så länge. För bara ett år sen hade jag vissnat bara av tanken på bokmässan. Nu har ändå arbetsbördan varit så stor att den kunnat krossa sten. Jag tar mig…
Stack därifrån direkt när jag kände symtomen. Nu är det slut med martyrskap och ställa upp trots att jag går på knäna. Tog en långpromenad i höstsolen, bort från stöket och trängseln, och snubblade efter ett tag över Örgryte gamla kyrkogård – en fantastisk vacker gammal 1700-tals kyrkogård med massor av gamla gothiga gravar. Fotade en massa (bilder kommer nästa månads uppdatering) och kände mig genast mycket bättre.

De andra var inte heller på topp mot slutet, för när klockan slog fem på söndagskvällen rev vi montern på 23 minuter blankt (den tog sex timmar att bygga upp) och skrek av glädje hela vägen hem.

Har så här efteråt försökt utvärdera bokmässan, men det är svårt. Som jag nämnde så tar flera stora saker ut varandra. Att sitta och redigera bokmanus mitt på bokmässan gör att inget av dem fastnar i ens medvetande. Det enda jag minns nu är sorl och oändlig trötthet. Men jag har fått en del saker att tänka på. Min förra, och första, bokmässa var ju 2001 när jag vunnit Fönstrets novelltävling och fick pressackreditering, champagne och ett nice rum på Gothia Towers i förstapris. Mycket tid till att mingla, uppleva och hänga i barer. Och det är betydligt mer min melodi än att stå i en liten monter halva dygnet och kränga värre än en marknadsknalle. Har fått en del att fundera över inför framtiden, och det ska jag göra så fort arbetstoppen är över och jag fått sova en vecka i sträck. Men en sak är säker redan nu – nästa år ser förutsättningarna helt annorlunda ut…

Sommaren har klöst sig fast väldigt väl, och även sent i september har dagstempen ibland hoppat upp till 20. Men faktum kvarstår – sommaren är slut.
Te- och värmeljuskonsumtionen har ökat med flera hundra procent. Skinnjackan tas på allt oftare. Jag kom på mig själv med att sitta och titta på Discovery Travels dokumentärer om The Hottest Beaches. No doubt about it - summer´s gone... Tack o lov för Mauros nya platta. Det finns inget som lindrar hösten som ett gäng melankoliska Scoccolåtar.

Min plan för den mörka och kalla delen av året går väl ungefär ut på att så fort den här arbetstoppen är över någon gång i mitten på oktober så ska jag sova i tre, fyra månader. Den lilla vakna tid jag tänker tillåta mig ska ägnas åt musik, kolla film, läsa, dricka starksprit och kramas.
Jag vet ju redan när jag skriver det att den planen kommer att skita sig dag ett, men man måste ju få drömma…

 

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Eftersom jag är en person som gillar att ta det lugnt och gärna ifrågasätter prestationsreligionen och den blinda dyrkan av tillväxt, såg jag fram emot att läsa Corinne Maiers extremt hypade bok Hej Lättja!. Det var som att cykla Tour de France utan sadel, och med sand i kallingarna. Jag vet inte om det är Maier själv eller översättaren som ska straffas, men boken var i det närmaste oläsbar. Det kanske fanns några intressanta synpunkter i den, men språket är så fyrkantigt, stelt, ålderdomligt och svårläst att man tappar fokus efter en halv sida. Ett oerhört slöseri med en bra idé.
Men det gör ingenting, för den här boken har redan skrivits, och tusen och åter tusen gånger bättre. Scott Adams anarkistiska anti-jobb bok The Joy of Work är en intelligent skrattfest som genast får en att sälja aktierna och slänga väckarklockan.

Månadens läsning: Robert Olen Butler: Tabloid Dreams, Corinne Maier: Hej Lättja, David Sedaris: Me Talk Pretty One Day, Mike Gayle: Min Legendariska Flickvän, Alan Warner: Morvern Callar, Will Ferguson: Lycka, Jack Kerouac: Dharmagänget, Ricky Gervais: Flanimals, Diane Dorran Saeks: Seaside Interiors

 

Ur högtalarna: 80-tals revivalen fortsätter. Efter lysande comebackplattor från Duran Duran, Tears for Fears, U2, Rick Springfield och många fler har nu turen kommit till Simple Minds. Efter att ha gjort i det närmaste inget alls av lyssningsvärde de senaste 15 åren tycks blodet plötsligt ha börjat flöda igen i deras ådror, och senaste alstret Black & White 050505 är lysande. Klart en av deras starkaste plattor.

Rammstein var blixtsnabba med uppföljaren till Reise, Reise. Rosenrot är redan här och det är pure Rammstein på lekhumör. Den vanliga tyska industriundergångsmetallen blandas bl.a. med balladduett featuring Charleen Spiteri och fiestametal på spanska. Sehr gut!

 

 

Månadens musik: Apocalyptica: Apocalyptica, Sarah Bettens: Scream, Various artists: Lost without you, Sinead O´Connor: So far..., Darkane: Layers of lies, Ozzy: Randy Rhoads tribute, YES: 90125, Lighthouse Family: Best of, Craig Armstrong: As if to nothing, Iron Maiden: Pieces of Stockholm, Bel Canto: Images of heaven, Simple Minds: Black & White 050505, Dido: Life for rent, Rammstein: Rosenrot, Robbie Williams: Intensive care, Vienna Teng: Vienna Teng, The Hooters: Private emotion

Webben: Dilberttecknaren Scott Adams har skapat en egen blogg. Den är naturligtvis lika rolig, cynisk och smart som allt annat han gör. Gillar dessutom hans lilla ”brasklapp” om varför han börjat blogga – bloggare i ett nötskal :-)

When I see news stories about people all over the world who are experiencing hardships, I worry about them, and I rack my brain wondering how I can make a difference. So I decided to start my own blog. That way I won't have time to think about other people.

People who are trying to decide whether to create a blog or not go through a thought process much like this:
1. The world sure needs more of ME.
2. Maybe I'll shout more often so that people nearby can experience the joy of knowing my thoughts.
3. No, wait, shouting looks too crazy.
4. I know - I'll write down my daily thoughts and badger people to read them.
5. If only there was a description for this process that doesn't involve the words egomaniac or unnecessary.
6. What? It's called a blog? I'm there!

The blogger's philosophy goes something like this:
Everything that I think about is more fascinating than the crap in your head.
The beauty of blogging, as compared to writing a book, is that no editor will be interfering with my random spelling and grammar, my complete disregard for the facts, and my wandering sentences that seem to go on and on and never end so that you feel like you need to take a breath and clear your head before you can even consider making it to the end of the sentence that probably didn't need to be written anyhoo.

 

 

Snyggt som fan: Fredrik Ödman

 

 

Bokcitatet:
"The approach of Christmas signifies three things: bad movies, unforgiveable television, and even worse theater. I´m talking bone-crushing theater, the type our ancient ancestors used to oppress their enemies before the invention of the stretching rack. We´re talking torture on par with the Scottsfield Dinner Theater´s 1994 revival of Come Blow Your Horn, a production that violated every tenet of the Human Rights Accord. To those of you who enjoy the comfort of a nice set of thumbscrews, allow me to recommend any of the crucifying holiday plays and pageants currently eliciting screams of mercy from within the confines of our local elementary and middle schools. I will, no doubt, be taken to task for criticizing the work of children but, as any pathologist will agree, if there´s a cancer it´s best to treat it as early as possible."
ur Holidays on ice av David Sedaris

 

 

 

Film: Wallace & Gromit regerar!!

 

 

Filmrepliken: "We're dicks! We're reckless, arrogant, stupid dicks. And the Film Actors Guild are pussies. And Kim Jong Il is an asshole. Pussies don't like dicks, because pussies get fucked by dicks. But dicks also fuck assholes: assholes that just want to shit on everything. Pussies may think they can deal with assholes their way. But the only thing that can fuck an asshole is a dick, with some balls. The problem with dicks is: they fuck too much or fuck when it isn't appropriate - and it takes a pussy to show them that. But sometimes, pussies can be so full of shit that they become assholes themselves... because pussies are an inch and half away from ass holes. I don't know much about this crazy, crazy world, but I do know this: If you don't let us fuck this asshole, we're going to have our dicks and pussies all covered in shit!" - Gary Johnston i Team America - World Police

 

 

TV: Det finns faktiskt orsaker att inte gå i ide i höst. Både LOST och KOBRA har inlett sina nya säsonger.

 

 

Vin: Tsantali Organics 2001. Grekiskt Cabernet Sauvignon som är både organiskt odlat och löjligt gott (...och full blir man).

Livet på Peterix planet:

Koma (aka "semester")

Det finns en gräns för hur länge man pallar att tokjobba. Bokade in en veckas ledigt när alla deadlines var avklarade. När man är frilans kommer inte den lediga tiden självmant. Man måste besvärja fram den, hägna in den och slåss för den.
Semestern var inte så mycket en lyx som en livsnödvändighet. En hysterisk deadline till och det hade varit vi som varit dead.

Gjorde upp en massa planer för den lediga veckan: åka till Köpenhamn, shoppa på stan, besöka eftersatta vänner, ta itu med privata projekt som dammat igen, ordna upp kaoset hemma, kolla film, läsa böcker m.m. Yeah right! Det slutade med att vi sov oavbrutet i sju dagar.

När man väl sänkte garden och tillät sig att vara trött, då small det bara till. Det fanns ingen ände på sömnigheten. Sov 10-12 timmar per natt, och det var ändå svårt att hålla sig vaken nog länge för att äta frukost innan det var dags att sova frukost. Nu vet jag precis hur koalabjörnarna på Skansen känner sig (koalabjörnar sover 20 av dygnets timmar, äter i tre timmar och trekvart och ägnar den sista kvarten åt social samvaro – lucky bastards!). Man ska lyssna på kroppen – säger den ”Sov!” så sover man. Jag vet hur illa det brukar gå om man skiter i vad den säger. Dessutom är sömn en klart underskattad lyx. Det är inte utan att jag sneglar avundsjukt på sköldpaddor och igelkottar som går i ide under den kalla & mörka tiden på året. Det måste vara höjden av livsnjutande.

Vi var inte så långt ifrån att gå i ide själva. Den vakna tiden under de här sju dagarna kan sammanfattas i tre aktiviteter: äta, kissa, se LOST. Absolutley fucking amazing!!!!

Smygstartade semestern med världens härligaste sätt att blåsa bort arbetsdammet på (…utan att blanda in alkohol och karibiska sandstränder vill säga). Det finns inget bättre sätt att duscha hjärnan ren från jobb än att gå på metalkonsert. Med perfekt timing passerade Svea Rikes stora metallhopp – Soilwork – stan och gigade på KB.

Constructdead och Hatesphere öppnade och gjorde vad man förväntar sig att förband ska göra – få en att längta efter huvudakten. Under Constructdead såg jag något som höll på att få ögonen att poppa ut ur huvudet på mig. Strax bredvid mig stod ett äldre par. Han var väl i 60-årsåldern, vithårig men vital, men tanten han höll i måste ha varit minst 80. Liten, krumryggad, med trocaderobottnade glasögon och huckle. Och hon öste! Okej, viftade lite med ena handen, men för att vara mer död än levande var det banne mig att ösa. Nu är det väl mer sannolikt att hon hade ett barnbarn(sbarn?) med i bandet än att hon upptäckt trashmetal på ålderns höst, men det värmde på insidan att se henne stå där och vifta med i låtar som kan orsaka tinnitus hos unga människor, …två kvarter bort. Hoppas man orkar göra så själv i den åldern.

Soilwork regerade. Att turnera med Ozzfest har gett dem kött på benen, för de var mycket bättre än sist, och då var de ändå grymt bra. Det var proffsigt, tajt, titanhårt och ett sjujävla ös. Kronisk mosh-pit framme vid scenen. Från öppnande Stabbing the drama till superröjavslutningen med Follow the hollow öste jag och övriga KB på tills vi var en enda svettig, andfådd hög. Det var sånt kaos att jag knappt klarade av att fotografera, men det var det värt. Hammare och kofot hade inte fått bort mitt leende efteråt. Världens bästa terapi!

Passade på att fylla 37 under ledigheten. Födelsedagen hölls i stillhet. Sov större delen av dagen. Eftersom det var höstens första kalla dag gick vi till Pickwick (underbar engelsk pub inredd som en stort, mysigt vardagsrum) och drack in den mörka årstiden med en Irish coffee. Vildare än så blev det inte. Sparar mig till the big 40. Däremot hade Ben den goda smaken att fylla 30 bara några dagar senare och fira detta genom att bjuda på fest på Brogatan. Jösses vad de där britterna kan dricka…

Ur presenthögen: portvin, blommor, godis, stålar och en massa film (samtliga fyra …of the dead-filmerna, hela första säsongen av Millennium m.m.) Hade hoppats på att mp3-spelaren som beställts skulle ha kommit fram, men den har dröjt så länge att jag börjar tro att de har valt att simma hem med den från Kina. Den kommer väl fram lagomt tills tekniken har gjort det möjligt att överföra musik direkt till hjärnan med telepati…

Spenderade en helg ute i Gislöv. Något som tack vare hästar och hund mer börjat likna arbetsläger (eller en 4-barnsfamilj, vilket i princip är samma sak) än sköna weekends vid havet. Tilda är nu nästan lika stor som en vuxen hund, men med en tvåårings intensiva nyfikenhet och upptäckarlusta. En tvååring med muskler och klor vill säga. Att rasta henne nu för tiden är som att vara ute och gå med en kombination av en klass-5 orkan, en Tyrannosaurus Rex och AIK:s hejarklack.

Men vi hann få uppleva årets sista varma dag nere vid havet. Att få uppleva 18 plusgrader i oktober är en underbar lyx. Det är iofs fortfarande kring 10-12 grader, men det är nog för att en värmeälskare som jag ska känns mig frusen.
Såg att de hade 28 och sol nere i södra Frankrike. Can´t wait tills man har råd att vara mobil under vinterhalvåret.

Molly var vår gäst under några dagar medan hennes lillasyster Emilia ploppade ut i världen. Emilias ankomst var planerad till min födelsedag, men stannade tyvärr i mamma Sarahs mage några dagar längre. Synd, hade varit kul att dela födelsedag med fler än Eminem, Anne-Lie Rydé och Mike Judge.

Att ha andras barn på besök är en underbar påminnelse om hur fantastiskt skönt det är att inte ha egna. Framförallt för en lat egocentriker som undertecknad som är redo att ta till vapen för att försvara min tid för mig själv. Att bli väckt halv fyra på natten för att en 4-åring absolut vill se på video precis just då är inte direkt min bild av ett skönt och behagligt liv... Men barnvaktandet har sina fördelar också, vissa av de bus jag gjorde med Molly var så fysiskt ansträngande att jag hade träningsvärk tre dagar efteråt. Ett sånt lekpass dagligen och extrakilona skulle vara som bortblåsta.

Upptäckte även att barn är komplett galna. Okej att deras små hjärnor inte är färdigutvecklade än, men det måste finnas gränser för dårskaperna. De undviker ju mat och sömn – livets största och viktigaste glädjeämnen – till varje pris. Fools! Förstår de inte vilket värde det har när man väl är vuxen?

Härligt tunt med knäck den här månaden. Strix har uppehåll fram till december. Gjorde klart det sista på julmonologerna och det sista petandet på På Y-fronten…

Det kom inte direkt som någon överraskning, men under sista fasen av slutredigeringen av boken blev skillnaden mellan min och förlagets filosofi kring hur mycket humor boken ska innehålla märkbar. Grabbarna på DN tyckte att för många skämt ställer sig i vägen för resonemanget medan jag är av helt motsatt åsikt. Min erfarenhet är att en större andel ”trams” istället framhäver budskapet. Bästa exemplet måste vara Hasse & Tages revy Under dubbelgöken. De som sett den minns den som en rätt politisk historia och att den tydligt tog ställning mot kärnkraften. Det enda nummer som faktiskt gjorde det var Tages legendariska Sannolikhets-monolog, resten av revyn bestod av ren buskis, ordvitsar och småsnuskig allsång.

Folk är i allmänhet allergiska mot moralkakor. Med mycket humor kan man smyga långt in under radarn innan försvaret sätter in. När man skrattar sänker man garden. Komedi öppnar dörrar och förbättrar kommunikation. Därför kan man aldrig använda för mycket av den varan.

Jag var dock alldeles för trött, stressad och ofokuserad för att orka slåss om vartenda skämt och det slutade någonstans med att det försvann fler än vad jag ville men färre än vad förlaget önskade. Bästa sortens kompromiss – när ingen blir nöjd.

Nu sitter jag och korrekturläser de 324 sidor som bokfan slutade på. Och på det stora hela känns det jäkligt bra. Jag kan nog inte bli mer hemmablind än så här för texten, men sånär som på en något för låg humornivå känner jag mig oerhört nöjd. Men skönaste känslan är ändå att jag slipper höra talas om den igen förrän den släpps i mars. Ett halvår att ägna åt nya idéer. Min rastlösa hjärna är inte gjord för att hålla på så här länge med ett och samma projekt. Den känner sig less och lite uttråkad, och nu längtar den efter att få busa med annat.

Hörde en gång en story om en grupp indianer som flög över Atlanten. När de kom fram stannade de kvar några dagar på flygplatsen. När någon undrade varför svarade de att de väntade in sina själar (…och förmodligen sitt bagage). Så känns det just nu. Efter de senaste månadernas hysteriska race ska det bli otroligt skönt att få komma ikapp sig själv. Försöka greppa det man gjort, utvärdera, planera framåt. Och att bara få vara.

Varat är inte någon olidlig lätthet – det är ett komplicerat jäkla cirkustrick, en kamp mot deadlines, väckarklockor, mental motvind, andras krav, sin egen vilja att vara tillags m.m. Men det är inte omöjligt. Och det känns som om jag blir bättre och bättre…

 

 

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

Att läsa: Det finns en del att säga om Dan ”Da Vinci-koden” Brown. En sak är väl att han aldrig någonsin kommer att behöva ligga sömnlös över hur han ska betala hyran. En annan som jag kan säga, efter att ha läst alla hans böcker, är att han är inget vidare på att variera sig. Visst fanken skriver han spännande, men han återvinner samma struktur i alla sina böcker, så när man har läst typ två så vet man vad som kommer att hända i de andra, vem som är skurken osv. Slappt Mr Brown! Hoppas på bättring inför kommande The Solomon Key. MEN, med detta sagt så är det bara att konstatera att karln är en jävel på att kombinera historia och spänning. Kanske mest så i Angels & Demons – en page turner om Vatikanen, Illuminati, antimateria och annat hemligt och religiöst. Inte så långt från Da Vinci-koden m.a.o. Faktum är att plotten är så lik DV-koden att det nästan är en variant på samma story. Men spännande är det. Och mycket lärorikt. När det handlar om religionshistoria och konst är det nästan bättre än under pussellösande och mördarjakt.

 

Månadens läsning: Dan Brown: Angels & Demons, J.D. Salinger: Catcher in the Rye, Terry Pratchett: The Amazing Maurice and his Educated Rodents, K.W. Jeter: Noir, Truman Capote: Answered Prayers, Erich Maria Remarque: All Quiet on the Western Front, Per Hagman: Att Komma Hem Ska Vara En Schlager, George Saunders: Pastoralia

 

Ur högtalarna: Det händer saker i Norge. Först och främst ny platta från deras främsta musikexport A-ha. Visserligen saknar Analogue deras gamla bombastiska och ambienta ljudmattor och har ett mer gitarrbaserat och tillbakalutat sound – något som först gjorde mig lite besviken. Men efter några genomlyssningar så trädde de klassiska melodierna fram och högg tag. En platta som behöver tid, men som är värd den tiden.

Marion Raven är en annan norsk stjärna på musikhimlen. Låter lite som Avril Lavigne, men med bättre melodier. Upptäck!

En annan norsk export klart värd att lyssna in sig på är Bel Canto med en av världens bästa röster, Anneli Drecker, vid micken. Helt unikt sound som jag inte kan förklara bättre än folkpopetnoelectronica.

 

 

Månadens musik: Kate Bush: Aerial, Marion Raven: Here I am, Within Temptation: Mother Earth, A-ha: Analogue, Bladerunner OST, Black Sabbath: Born again, Pete Townshend: White city, Brian Eno: Textures, Johnny Hates Jazz: Turn back the clock, Jethro Tull: Broadsword and the beast, Peter Gabriel: So, Top Gun OST, Vertical Horizon: Go, Sarah McLachlan: Afterglow live, Peterix collection: vol. 71, Anggun: Luminescence, Mushroomhead: XIII, Roxette: Pearls of passion, Fish: Vigil in a wilderness of mirrors, Sting: Fields of gold, Cyndi Lauper: Time after time, Ill Niño: Revolution Revolucion, Sixpence None The Richer: The best of, Funeral For A Friend: Casually in conversation, Brolle Jr: Brolle Jr, Eurythmics: Ultimate collection, Dan Reed Network: Dan Reed Network, Eva Dahlgren: Snö

Webben: Mathias Evanne är inte bara släkting och god vän, han är även gudabenådad författare och krönikör. Har man inte möjlighet att läsa hans fabulous krönikor i ICA-Kuriren finns de även på hans hemsida.

 

 

Snyggt som fan: Savage Desire

 

 

Bokcitatet:
”’You know what Charlie told me?’, he says, staring at the marks in the snow.
’What?’
’If you fire a gun, the bullet falls fast as if you dropped it.’
This sounds like something I learned in introductory physics.
’You can never outrun gravity’, Paul says. ’No matter how fast you go, you´re still falling like a rock. It makes you wonder if horizontal motion is an illusion. If we move just to convince ourselves we´re not falling.’”
ur The Rule of Four av Ian Caldwell & Dustin Thomason

 

 

 

Film: Kors i taket! Triss i mina favvogenrer den här månaden! Hur ofta kommer det en bra sci-fi, skräckis och fantasy samtidigt? På fantasyfronten pratar vi naturligtvis Harry Potter och Den Flammande Bägaren. Jag trodde att serien skulle peaka i och med Fången från Azkaban, men fyran är t.o.m. bättre. Mörkare, vuxnare, roligare, grymmare och djupare. Hade de bara haft stake nog att låta storyn ta sin tid och gjort den till en tretimmars helaftonsfilm hade lyckan varit total.

Serenity överraskade rejält. Dels för att jag inte gillar Joss ”Buffy” Whedon (kommer aldrig att förlåta honom för det fantasilösa manuset till Alien Resurrection) och dels för att jag inte hört ett förhandspip om den här rullen. Men det är en mycket bra sci-fi. Hade nog fått ut mer av den om jag sett serien Firefly först och lärt känna karaktärerna, men det här är mycket bra hursomhelst.

Men den riktigt stora guldklimpen är Instängd (trist svensk titel på The Descent) – värsta hoppa-till-rysaren sen Alien(s). Helt unik med bara brittiska, vardagliga, vuxna tjejer i rollerna. Tar sig tid att bygga upp storyn och göra karaktärerna levande, sen bryter helvetet lös. Ta med rena kallingar till biografen, för det här är hard core skräck av sällan skådat slag. Imponerande!

 

 

Filmrepliken: "No... you're right, that´s no way for a man to die, Ed. A parachute not opening... that's a way to die. Getting caught in the gears of a combine... having your nuts bit off by a Laplander, that's the way I wanna go" - Frank Drebin i The Naked Gun

 

 

TV: Förstår inte att det ska behövt ta så här länge innan någon fått för sig att göra det Schyffert gör i Dokument: Humor, men bra som fan är det. Det är bara SVT som grejar såna här program.

Sen är ju den enda dokusåpa jag orkar bevärdiga med min uppmärksamhet tillbaks – Riket. Verkar hålla stilen, och oavsett vem som är härskare för veckan så regerar Sauk ständigt.

 

 

Trailer: Kolla in teasern för Happy Feet, och kom sen inte och säg att den bara är sötast, coolast och får ens fötter att hoppa runt av rytmen. Vem kan motstå funkiga pingviner?

Livet på Peterix planet:

The long lost art of dröna

Om jag tvunget måste ange en drug of choice så blir det nog musik. Den sög tag i mig redan innan tonåren, gjorde sig själv till en hörnpelare i mitt universum och har sen dess vägrat släppa sitt grepp om mitt liv. Som ung gick alla mina pengar till plattor (kanske därför jag så sällan hamnade i dåligheter – jag hade helt enkelt inte råd med de obligatoriska tonårsfyllorna), och musik har alltid varit en prioriterad utgift sen dess. Jag får en kick av att lyssna på den och jag tappar lusten om jag är utan för länge. Kanske beror det på att världen är så mycket lättare att stå ut med när den är tonsatt, men jag behöver verkligen ett ständigt soundtrack till mitt liv. Stereon går varm från det jag vaknar tills det är godnattdags, och ibland sover jag t.o.m. med musik i bakgrunden. Så självklart skulle jag ha en mp3-spelare.

Jag visste bara två saker om den: den ska rymma minst 1 GB så att det ryms några hundra låtar, och det får absolut inte vara en iPod. Jag undviker allt som har att göra med Apple av religiösa skäl – Mac-människor är en sekt som, precis som med sina apparater, inte alltid är kompatibel med sin omvärld. Vi svenskar verkar ha svårt att fylla tomrummet efter Gud i vårt ateistiska land, för vår dyrkan kan ta besynnerliga former. Datorer och hemelektronik är redskap och nöjesverktyg – inte något som en sluten liten klick diskuterar med fanatisk stämma i fem timmar på fester…

Anyway, Jenny beställde en spelare från sina kontorsgrannar som importerar direkt från Kina. På något sätt lyckades den ta två månader på sig att komma hit (förmodligen skeppade de den med en arbetsskygg manet med dåligt orienteringssinne), men så ljuvligt det var när den äntligen blev min. Väntan är faktiskt underskattat.
Så nu är jag lycklig ägare till en liten, skitsnygg, märkeslös musikmaskin som sätter soundtrack till mina promenader och resor. Helt plötsligt blev det tusen gånger roligare att gå ut och gå (ja, jag är så svår musikknarkare att jag ofta drar mig för att gå ut om jag inte kan lyssna på musik samtidigt). Men med en svårt ironisk timing så kom vintern precis samtidigt. Efter en så lång, varm och underbar höst som vi har haft det här året så känns det som om högre makter jävlas med mig (kan man dra Kung Bore inför krigsförbrytartribunalen i Haag för hans brott mot mänskligheten?) när det blev ishalka och bit-i-näsan i samma veva som jag inte längre behöver sitta kedjad vid skrivbordet. Surt!

Undvika skrivbordet har annars varit signaturmelodin för november. Semesterveckan i oktober kändes i efterhand mest bara som en sovmorgon och öppnade upp dörren för ett ännu större behov av återhämtning och reflektion. Till och med bönderna vet ju hur viktigt det är att låta marken ligga i träda (dvs inte brukas alls för er stadsbor) för att den ska få återhämta sig och bli bördig igen. Jag vet att liknelsen mellan mitt huvud och jordbruk öppnar upp oändliga skämtmöjligheter som alla innehåller kodynga och annan gödsel på något sätt, men det bjuder jag så gärna på.
Hur som helst. Efter höstens race är det faktiskt svårt att varva ned. Det är som när man har cyklat en lång sträcka – benen fortsätter att trampa även efter man har klivit av cykeln.

Efter att ha bråkat med mig själv lite om hur jag ska kunna slappna av ordentligt kom jag på att låta bli att slå på datorn är det absolut bästa sättet. Det är så lätt att man sätter sig och bara ska kolla mailen, …sen börjar man även kolla upp ett å annat, läser lite grejer, får någon ide, gör lite research, skriver till någon och vips! har hela dagen gått. Internet är kul, praktiskt och det vettefan hur det gick att klara sig utan det en gång i tiden, men det stjäl tid och är fettbildande.

Vad gör man då när man inte slår på datorn? Tja, jag ligger långt efter i min planering, behöver utvärdera, planera för nästa år, fixa Jennys hemsidor och ändra ett och annat på min egen, strukturera upp mina nästa böcker (yes, vi pratar plural…) och en massa, massa annat. Men det får vänta till december och januari. Först ska jag komma ikapp mig själv, vänta in min själ, lägga mitt sinne i träda, vegetera, slappna av, vardagsmeditera etc …eller som det också brukar kallas – dröna.

Rent praktiskt har det inneburit en hel del läsande och sovande. Det är ju den tiden på året när man bara vill dra täcket över huvudet och gå i ide, eller ännu bättre: kura ihop sig bredvid Esme under UV-lampan i terrariet.

Inköpet av säsong 1 av Millennium var en lysande investering. Har glömt hur jävla bra den serien var. Ett brilliant undergångsdrama som lyckades med att kombinera den svartaste av svärta med mänsklig värme. Helt fucking outstanding! Lance Henriksen som den ärrade profilern Frank Black är ett skolexempel i minimalistiskt skådespel. Säsong 2 är nu införskaffad och kommer att lysa upp de mörka decemberdagarna.

Trots den vinterhatande, köldkänsliga exil-norrbottning som jag är har jag faktiskt stuckit huvudet utanför dörren dagligen också. Mycket tack vare mp3-spelaren – världen är som sagt så mycket lättare att tackla när den är tonsatt.
Promenader är ett lysande sätt att pausa skallen, och förhoppningsvis hjälper det till att bli av med barlasten jag fortfarande bär omkring på (jösses, det är ju snart mediadags, och här går man fortfarande omkring och ser ut som man svalt en industridammsugare – min ambition att ta itu med kroppen börjar bli ett stående skämt). Dessutom visar forskarrön att en entimmespromenad varje dag stärker immunförsvaret, förebygger infektioner och lindrar stressymtom. Med tanke på hur mycket trafik det är här i Malmö så borde den promenaden även bidra till att mångdubbla halten tungmetaller och dioxiner i min kropp så att jag börjar ge utslag på flygplatsernas metalldetektorer, men det kan jag leva med om viktminskning ligger på listan med fördelar – huvudsaken man blir ett vackert lik :-)

Men det är fanimig inte skönt ute. I varje fall om man som jag tycker att allt under +10 är outhärdligt. Men med lite tur går tiden fram till vårvärmen lika snabbt som hösten gjorde (var det inte augusti förförra veckan?). Jag vill ha vår nuuuuuuuuuu!!!!! Jag längtar, längtar, längtar efter grönska, sol och värme!!

Bokfan fortsätter med sina bumerangreturer. Trodde att det skulle vara tyst å lugnt fram till mars, men nu är det dags för säljsnack. Ska upp till förlaget i början av december för att prata med PR-folk. Visserligen skitkul, förmodligen den skojigaste fasen av alla, men kan jag då aldrig få ledigt från den här boken.

Både bok och författare är nu f.ö. uppe på förlagets site. Och sjukt nog finns den redan utlagd på AdLibris – drygt tre månader innan release. Fick en helsida i vårkatalogen också. Allt ser mycket bra ut, utom typsnittet på omslaget. Det kanske låter som en skitdetalj, men grafisk formgivning är som filmmusik – en scen kan vara hur bra som helst i grunden, men med fel musik funkar det bara inte. Och det typsnitt som valdes från början för tankarna mer till kommunala handledningar från 70-talet och gamla läromedel från Komvux än fräck, kul och utmanande satir. Men jag har tjatat till mig en ny typ. Ville ha ett anslag som flirtade med machogrejen så jag bad om att vi skulle köra samma som på Marlboropaketen. Titeln kommer alltså att se ut ungefär så här:

Har fått en sån där julkalender där det är choklad i varje lucka. Sånt gillar jag, men de som designade den måste ha enormt dålig koll på julens ikoner. På framsidan är det tomten, en gran, julklappar och ett gäng glada, rosenkindade barn. So far so good. Men på baksidan är det en julkrubba, med ett Jesusbarn som är så blont och blekhyat att Hitler himself skulle ha fått en tår i ögonvrån. Inte helt förvånande är kalendern från Tyskland. Dessutom ser Josef och Maria inte ut att vara mer än 12 år gamla. Barnporr? Har inte ens den helige ande en nedre åldersgräns för vem han försätter i välsignat tillstånd?

Personligen tycker jag att det inte vore mer än rättvist att föra in mer symbolik och fler ritualer från Sol Invictus kring jul – den gamla kristna kyrkan stal ju ändå alla högtider från den gamla solkulten. Och handen på hjärtat – den här tiden på året känns det bra mycket naturligare att dyrka solen än en pratglad snickare som levde för 2000 år sen…

Vår jul är annars planerad till några stilla dagar på hotell i Köpenhamn. Det var så himla mysigt sist, och budgeten tillåter inte att vi drar till Thailand. Men nästa år kanske…

Nu ska jag fortsätta med att dröna, …och att kolla på Millennium, …och att lyssna på min underbara lilla mp3-spelare.

Glad nytt helg!
Ses 2006!