|
|
Samlade månadskrönikor 2006

 |
Januari
2006 |
Peterix
tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser
från livet...
Att
läsa:
”A hard bitten story of love, journalism and heavy drinking”,
”A lithe, well-crafted gem of a novel which leaves the
reader disturbed and grinning in a way that makes people sitting
nearby change seats”. Vilken bok är det som föräras
såna omdömen? Hunter
S. Thompsons The Rum Diary. Det perfekta botemedlet
mot tråkiga, mörka och kalla vinterdagar.
Månadens
läsning: Paolo Rinaldi: Tuscany Interiors, Ernest
Hemingway: Och Solen Har Sin Gång, Sylvie Simmons:
To Weird For Ziggy, Chris Turner: Planet Simpsons,
Rebecca Wells: Ya-Ya Flickornas Gudomliga Hemligheter,
David Batra: Vän Av Ordning, Hunter S. Thompson:
The Rum Diary, Stefan Einhorn: Konsten Att Vara Snäll

Ur
högtalarna:
Mina örons senaste female singer/songwriter kärlek är
i skrivande stund Imogen
Heap. Både som soloartist och tillsammans med
Frou
Frou. Magisk röst och suveränt sköna
låtar.
Månadens
musik: Brian Eno: Another day on earth, Emiliana Torrini:
Easy woman, Nine Inch Nails: Rusty nails, Aimee
Mann: The forgotten arm, Peter Gabriel: Passion,
Bif Naked: Superbeautifulmonster, Alone The Dark: OST,
Alex Lifeson: Victor, Tears For Fears: Saturnine,
martial & lunatic, Anders Glenmark: Alla dessa bilder,
Texas: The greatest hits, The Cult: Pure cult,
Tenacious D: Tenacious D, Jazz for lovers, Beautiful
Sorrow - The best gothic metal, Audioslave: Out of
exile, Nina Rochelle: Mörkertal, Black Label
Society: Mafia, The Bangles: Doll revolution,
Amelie: OST, Moulin Rouge: Music from, Machine
Head: Burn my eyes, Maggie Reilly: There and back
again, Europe: Start from the dark, Di Leva: Free
life, Crowded House: Woodface, Climie Fisher: Best
of, Paul Carrack: 34 good reasons, Nativity In Black:
A tribute to Black Sabbath, Frou Frou: Details
Webben:
Homer Simpson har oavsiktligen påverkat religionen i världen
(hur då? jo, i ett avsnitt glömmer
han namnet på Jesus och ber: "Save me Jebus")
- Jebus
is Lord. Kolla helst in Ask Jebus och Comics...
När
vi ändå håller på att häda, Jesus
Christ Superstore - "putting the fun
back in fundamentalism and the laughter in sectarian
slaughter"

Snyggt
som fan: Georgi
Ostashov

Bokcitatet:
”"What
I like doing best is Nothing," said Christopher Robin.
"How do you do Nothing?" asked Pooh, after he had wondered
for a long time.
"Well, it´s when people call out at you just as you´re
going off to do it," ´What are you going to do Christopher
Robin?´ and you say 'Oh, nothing', and then you go and do
it."
"Oh, I see," said Pooh”
ur Winnie-the-pooh
av A.A. Milne

Film:
Åhhh, den är så vacker, så
romantisk och skönt makaber. Missa för guds skull inte
Corpse
Bride!

Simpsonsrepliken:
Chief Wiggum: "This is Papa
Bear. Put out an APB for a male suspect, driving a... car of some
sort, heading in the direction of, uh, you know, that place that
sells chili. Suspect is hatless. Repeat, hatless"

TV:
TV3 kör som vanligt på låg kvalitet, men även
undermåliga undergångsserier är sevärda,
därför har jag börjat följa Revelations.
Och den är faktiskt hyfsat bra för att vara trean...
Det
är alltid underhållning när Jan Guillou dyker
upp i rutan, om än inte på det sätt som avses
alla gånger. Häxornas
tid är inget undantag. Klart sevärt om
våra historiska vidrigheter.

Pryl:
Glöm Zippo och Ronson – på den exklusiva boutiquen
Hemköp hittade jag världens coolaste Dödskalletändare.
Och den blinkar
när man öppnar den! Underbar!

Livet
på Peterix planet:
Jullov
Inte särskilt mycket på skrivbordet, och har varit
rätt seg och trött, så december har mest gått
ut på att vara social i olika sammanhang.
Hade
Mackan &
Rosie på middag. Mackan släpper ju bok nästan
samtidigt som jag, Jakten på det försvunna skrattet
- en titt på humorn i kristendomen. Kan inte tänka
mig någon bättre lämpad för ämnet med
tanke på att herr Andersson är både stå-uppare
och frälsningssoldat. Något som är mer kontroversiellt
i den kristna världen än vad man kan tro. Flera Åke
Greeniga fundamentalister har mailat honom och meddelat att de
ska be och fasta för att han ska komma till sans och sluta
med komiken. Mackan funderade på om det snart var dags att
maila tillbaks och fråga om de börjar bli hungriga
snart.
Tur att man är ateist, annars hade jag förlorat tron…
Det
var glöggmingel
på kontoret. Träffade bl.a. vår präst
Alexandra, några redaktörer från Egmont, Danny,
en nakenfotograf samt upptäckte hur lite glögg man tål
när man inte ätit sen frukost.
Åkte
ut till Äspö för att kolla in byns Luciafirande.
Enligt Jenny skulle det vara folkligt och gemytligt, men det blev
hysteriskt när det sattes nytt besöksrekord och bortåt
200 pers trängde in sig i gården för kaffe och
lussebullar. …och jag som brukar tycka att det är trångt
när vi är åtta i salongen. Jag flydde in till
Sarah & Roger istället och pratade skräckfilm.
Robert
& Susie
bjöd på försenad bröllopsmiddag, vilket var
på tiden med tanke på att det snart är ett år
sen de bytte ringar, men så blir det när man är
busy, busy.
Vi drack rysk champagne (gott på ett småperverst
sätt, lätt bi-smak av citrus, mineraler och uppladdningsbara
batterier), hade allmänt trevligt och njöt av
Corpse Bride på projektor.
Anna-Karin
& Björn bjöd på sushimiddag, sprit och trevligt
sällskap.
Krickelin
(...som borde uppdatera sin hemsida) var
ner till Lund så jag åkte dit för att träffa
henne
och Jess. Den här gången var det extra roligt att
få se Jess som firade sin första dag som cancerfri.
Vi klurade på vilken sång som passar bäst för
ett sånt tillfälle, och kunde inte komma på någon
bättre än Ja må du leva.
Det är sådana saker som ger en ett nytt perspektiv
på nojan över att åka på vinterkräksjuka…
Var
en sväng upp till Stockholm. Huvudsakligen för att träffa
förlaget
och främst då min pressagent Anne-Helene för att
snacka marknadsföringen av boken, men även för
att kolla hur det går för Fride.
Lämnade
ett regnigt Malmö och fick äran att resa med ett av
de ”nya” X2000. Enda skillnaden jag kunde märka
var att inredningen verkade ha valts ut av en färgblind raggare.
Dassiga nyanser av grått och beige – boooooooring!
Även
sthlm var mörkt och regnigt, och jag hann bara ägna
någon timme åt själva stan. Shoppade några
drakar på Sci-Fi
Bokhandeln, fotade lite, and that was it.
Tobbis
& Hanna var trötta men gästvänliga. Fride går
som han aldrig gjort något annat, …och klättrar,
…och ramlar och slår sig. Han hade ärr och sår
så han såg ut som Frankenstein. Han fick en röd
tröja och Hanna sa något om ”att det var bra
att den var röd så blodet inte syns så bra”,
och mycket riktigt hann han bara ha på den i en kvart innan
han slog hakan i ett bord och blödde ymnigt. Föreslog
hans oroliga föräldrar att de kunde vira in honom i
bubbelplast tills han fyllde 18. Men vad är det att oroa
sig över – barn slår sig, that´s life.
Morsan berättade att hon fick leka med rakblad när hon
var liten, och hon överlevde uppenbarligen. Sår och
ärr tycker jag är tecken på att man är nyfiken
och hungrig på livet. Som Kalle & Hobbe uttryckte det:
”om man inte har gräsfläckar på knäna
mot slutet av dagen bör man allvarligt fundera över
sin livsstil”.
Sov
över i Frides säng, och snarkade som en klubbad säl
i nästan tolv timmar. Undrar om det var babymobilen och mjukisdjuren
som låg bakom den John Blund-effekten?
Mötet
med förlaget gick bra. Anne-Helene verkar ha ruskig koll
på läget och hade laddat upp med många bra idéer.
Om bara hälften av dem blir verklighet kommer jag att ha
häcken full hela våren med att promota boken. Fun,
fun!
Den tråkiga nyheten var att min förläggare Anders
ska vara pappaledig i Sydafrika större delen av nästa
år. Otroligt kul för honom och hans familj, men synd
för mig. Anders är lika trevlig som han är driven
så han kommer att bli saknad, och nu måste jag ju
upparbeta en ny relation.
Boken
har f.ö. fått nytt släppdatum och kommer nu, om
jag fattade saken rätt, att finnas i handeln fr.o.m. 11 april.
Återkommande
besökare till Peterix Planet kanske märker en viss redesign
av siten. Behövde göra den mer översiktlig, mer
användarvänlig och snyggare inför det som komma
skall. Håller i samband med detta på att arbeta fram
en grafisk profil som ska gå att använda i fler sammanhang.
Jag behöver väl som vanligt fundera i minst en månad
innan jag vet om gillar det jag ser, men det känns jäkligt
bra just nu…
Har även ägnat månaden åt att plöja
igenom andra
säsongen av Millennium. Holy fuck vad den serien var
bra! Snälla Chris Carter och Lance Henriksen – do it
again!
Jul
i Byen
Tog jullov från strax innan julafton till trettondagen.
Oerhört välbehövligt. Som vanligt har vi sovit
i princip hela dygnet. Något som tydligt skvallrar om att
vi måste ändra på ett och annat i livet. Varför
vara frilans om man sliter så hårt att man bara kan
jobba och däcka? En del av jullovet har därför
ägnats åt att planera framtida ledighet och dra upp
strategier för ett lugnare och skönare liv. Det har
vi iofs gjort förr med erbarmeligt resultat, men nu är
situationen helt annorlunda. Kniven är borta från strupen.
Nu har vi faktiskt marginaler att ta det lugnt. Tricket är
att påminna sig själv om att man nu har det, och inte
rusa på av ren vana.
Traditionen
att skolka från julen hölls även i år. Varför
plåga sig med släkt, julmat och julklappar när
man kan slippa? Budgeten är fortfarande för skral för
att ta oss till Thailand, så det blev en weekend i Köpenhamn
istället. Men vilken underbar weekend!
Åkte
dagen innan dopparedagen. Slängde oss direkt från tåget
in på Tivoli.
Det duggade lite, men vad gjorde det för åhhhhhhhhhhhh
vad Tivoli var vintervackert. Sagolikt
ljuspyntat som efter en orkan i en lampfabrik. Vi drack glögg
och bara gick omkring och ohh:ade & ahh:ade
över ljusdekorationerna. Vilket ögongodis! Faktum är
att hela Köpenhamn var oerhört stilla och vackert. Vart
man än gick fanns det något att vila ögonen på.
Och inte en enda snöflinga i sikte. Härligt!
Stannade
några nätter på Admiral.
Börjar nästan bli ett stamställe, men det är
ett skönt och mysigt hotell med guldläge. Går
inte att klaga på något där. Och när man
bara är ute efter att krascha så är det bättre
med välbekant mark – ska man äventyra och upptäcka
nya saker är det en fördel att vara vaken.
Julafton
blev en av de bästa ever. Vi tog en stilla promenad
inne i stan och bara tittade runt på vackra och helgbelysta
hus samt fönstershoppade. Det skvätte fortfarande lite
från himlen, men det var varmt ute så det var bara
mysigt.
Åt mexikanskt
till ”julmiddag” , sen låg vi tätt ihop
i hotellsängen, drack vin, snaskade chokladfyllda wienerbröd
och chips medan vi såg romantiska komedier varvat med Wallace
& Gromit på norska (”Gromit –
det er feijl böxer”) samt Karl-Alfred i italiensk
3D (kulturupplevelse!).
Så
enormt fucking underbart sätt att fira jul! Inte undra på
att nästan alla vi har berättat våra planer för
har suckat avundsjukt. För mig är det helt obegripligt
varför man torterar sig själv och sina närmaste
med stressande och kravfyllda traditioner som ingen egentligen
gillar, när man kan följa sin egen lustkänsla och
ha det trevligt istället. Släkten kan man träffa
någon annan gång under mer avslappnade och kravlösa
former. Och ungar behöver ingen jultomte för att vara
lyckliga. Njutrevolutionera och skit i det!
Juldagen
var det strålande sol och jätteskönt. Upptäckte
att Amalienborg (Danmarks Drottningholm)
låg precis bakom hotellet så vi tog en långpromenad
i de trakterna och kring Churchillparken. Vackra, mysiga områden
vi knappt märkt att de finns. Köpenhamn har så
mycket att bjuda på bortanför Ströget och Nyhavn.
Hann t.o.m. med att fylla på barskåpet och småshoppa
på Systrarna Grene innan vi återvände till Malmö.
Mellandagarna hälsade vi på i Gislöv respektive
Äspö. Hann träffa Idha som var hemma från
Göteborg och Maria som gjorde ett tillfälligt skånskt
stopp mellan Sri Lanka och Kanada.
På
Äspö var det stilla eftersom de flesta var förkylda.
Hann inte mer än komma dit så bestämde sig snön
för att attackera även södraste Sverige (och
resten av Europa). Det kom rejält av den där
vita, vidriga, vinterrelaterade nederbörden, med trafikkaos
och glada barn om vartannat som resultat. Knappast några
mängder som en ex-Norrbottning som undertecknad orkar lyfta
på ögonbrynet över, men som den inbitna snö-
och vinterhatare jag nu är anser jag att all snö är
av ondo, suckade därför tungt och kröp ihop i sängen
med en bok och mp3-spelaren i ett försök att ignorera
utomhussituationen tills våren kommer. Steg bara upp för
att bli jagad av Molly och äta.
Det började töa redan någon dag senare, och i
skrivande stund är det mesta borta, men inte ens en optimist
som jag själv vågar tro att januari och februari bara
kommer att bjuda på plusgrader och barmark…
Var en liten sväng på mellandagsrean. Inte mycket att
hurra för, men kom över ett par helt okej skor för
bara 150 pix och en hyfsad kavaj för 300. Vill åka
på mellandagsrea i Milano...
2006
Lagom till nyår så smög en förkylning på
oss. Inte som den jag åkte på förra året
när jag var så febersänkt att jag inte ens orkade
upp för att skåla i Alvedon vid tolvslaget, men en
sån där lurande-under-ytan-snuva som sakta men säkert
suger musten ur en och terroriserar hals och andningsvägar.
Var därför inte på något vidare partyhumör.
Gänget
i Gislöv skulle bort på fest, men var lite oroliga
över hur hund och hästar skulle ta fyrverkerierna, så
vi erbjöd oss att åka ut dit och vara moraliskt stöd
åt menageriet.
För att det inte skulle bli alltför tyst och stilla
shanghaiade vi med oss Anna-Karin & Björn, och det visade
sig bli ett mycket trevligt nyårsfirande.
Tog
en löjromstoast till förrätt. Sen fixade jag mozarella-
och soltorkad tomat-fyllda rullader som huvudrätt till carnivorerna
medan Jenny gjorde motsvarande vegvarianter. Dessertade med en
härlig Tobleroneglass och jordgubbar. Sen satt vi och softade
med kaffe, cognac och praliner. Kände mig rätt förkylningssänkt
redan vid tiosnåret, men det hindrade oss inte från
att sitta och hinka avec, bli bladiga och ha det trevligt till
långt in på natten. Det brukar alltid bli dubbelt
värre när jag ska försöka supa bort en snuva,
men den här gången var det very nice indeed.
Tilda
verkade inte ha några som helst problem med smällarna,
men hästarna blev lite stirriga och gjorde stora, nervösa
”vad-fan-nudå”-näsborrar, så vi skålade
in tolvslaget ute i hagen för att hålla de stackarna
sällskap. Låter extremt oglamoröst, men det var
faktiskt mycket mysigt. Kanske inte lika mysigt som att skåla
in nyåret på en strandbar i San Juan, men mysigt.
Mycket bättre än förra årets icke-firande,
...och den där gången jag var så packad att det
nästan hann bli påsk innan jag märkte att jag
missat tolvslaget, ...eller förförra året när
jag höll på att bli kastrerad av en horisontellt flygande
raket.
Jenny
hittade på en ritual som gick ut på att vi skulle
tända varsitt ljus och önska något inför
2006. För min del var inte det någon större utmaning.
Jag har haft två stora problem de senaste åren: karriär/ekonomi
och hälsa. De har varit snårigt ihoptrasslade och har
ständigt lagt krokben för varandra, men under 2005 tog
sig det förstnämnda på benen och slutade vara
till besvär. Jag trodde att det skulle gå att fixa
båda samtidigt, men med facit i hand så behövde
det ta hela förra året för att få snurr
på businessen. 2006 får bli året då jag
får fason på kroppen. Vilket det är hög
tid för. Är dyngless på att vara trött och
håglös, och när jag ställde mig på
vågen under nyårskvällen höll jag på
att börja gråta – det jag backat tidigare hade
försvunnit med råge och vågen spottade en ny
rekordsiffra i ansiktet på mig. Går jag ned till stranden
i det här skicket kommer att Greenpeace anordna en räddningsaktion
för att försöka baxa ut mig i havet igen. Det är
för sorgligt…
Men
jag ser verkligen fram emot 2006. Nu är det värsta trasslet
borta och det är inte längre en oändlig uppförsbacke
jag ser framför mig, utan en spännande, lättframkomlig
väg. Nu när mitt skrivande inte längre är
en kamp för överlevnad utan ett kul knäck som betalar
sig så går det att fokusera på andra saker –
bli pigg, smal och livshungrig t.ex.

 |
Februari
2006 |
Peterix
tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser
från livet...
Att
läsa:
Hittar mer och mer läsvärt på ungdomshyllorna.
Den typen av böcker har ofta en nerv som vuxenlitteratturen
saknar. Ett typexempel är Tim
Bowlers tonårsrysare Apocalypse.
Första sidorna fick mig först att tänka på
LOST, men den här boken har en egen story, och en mycket
spännande sådan.
Fick nys om att David (Seven, Fight
Club m.m.) Fincher ska göra film av serieromanen
Torso,
som i sin tur är en sann historia om vad som hände
Den Omutbara polisen Eliot Ness efter att ha satt Al Capone
bakom lås och bom. Han åkte oväntat på
att jaga en brutal seriemördare i 30-tales Cleveland. Läste
serien av Brian Michael Bendis och Marc Andreyko,
och jösses vilken story! I väntan på filmen
är serien fantastisk läsning. Bland det mest spännande
och välgjorda jag läst i albumväg.
Månadens
läsning: Ulf Lundell: Värmen, Douglas Coupland:
Microserfs, Elizabeth McMillian: Living on the
Water, Ian Conrich & David Woods (red): The Cinema
of John Carpenter, Raffaella Barker: Phosphorescence,
Tim Bowler: Apocalypse, Unni Lindell: Rödluvan,
Klas Ericsson: Sex, Droger & Tinnitus, Brian Michael
Bendis & Marc Andreyko: Torso

Ur
högtalarna:
När sångare sticker iväg solo blir det antingen
en snabb kraschlandning, eller med lite tur väldigt lyckade
äventyr. Några mellanlägen där det låter
ungefär som vanligt verkar aldrig ske. Två av dem
som lyckats väldigt bra är dels Scott
Stapp från Creed,
som precis släppt en stentung och mycket bra soloplatta;
den andra är K´s
Choicesångerskan Sarah
Bettens, som också gett sig ut på en
välljudande soloeskapad med ett betydligt större musikaliskt
svängrum än hos sitt gamla band.
Månadens
musik: 80s: vol. 7-13, Prong: Cleansing, Working
Man - A tribute to Rush, 80s Metal, LOK: Blästrad
levande, Scott Stapp: The great divide, Tommy
Lee: Tommyland the ride, Daniel Lanois: Belladonna,
Belinda Carlisle: A place on earth, Infectious Grooves:
Borracho, Iron Maiden: BBC archives, Katie
Melua: Piece by piece, New Order: Best of,
Opeth: Ghost reveries, Orup: Orup, The Pogues:
Ultimate collection, Rammstein: Live aus Berlin,
Ill Niño: One nation underground,
Lifehouse: Lifehouse, Soulfly: Dark ages,
Peterix collection: vol. 72, HSAS: Through the
fire, Glass Tiger: No turning back, Sarah McLachlan:
Bloom remix, Robbie Robertson: Robbie Robertson,
Venom: Hell metal
Webben:
Jag har sagt det många gånger förr, och här
kommer det igen: 80-talet är tillbaks. Nu även på
nätet. Ultra-pop
och Remember
the eighties håller fanan högt.
Nyfiken
på hur du ser ut som Simpsonskaraktär? Lugn, nu kan
du ta reda på det med The
SimpsoMaker. Nedan exemplet på hur undertecknad
skulle se ut om han bodde i Springfield...


Snyggt
som fan: Peter
G. Balazcy

Bokcitatet:
"”The
biggest change is that I stopped believing in the future --
which is to say, I stopped thinking of the future as being a
place, like Paris or Australia -- a place you can go to. I started
believing that we're all going, going, going all the time, but
there's no city or place at the end. We're just going, that's
all”"
ur All
Families Are Psychotic av Douglas Coupland

Film:
Tänker rekommendera en regissör
den här gången. Nämligen fransmannen Christophe
Gans. Filmerna han gör blir bara bättre
och bättre. Det började förbaskat bra med Crying
Freeman, som var så mycket mer än bara
snygg action. Vargarnas
Pakt är en av de mest sanslösa och omtumlande
filmer jag någonsin sett. Helt omöjlig att beskriva,
men fantastiskt underhållande. I sommar kommer hans tolkning
av Silent
Hill. Bara trailern och siten ger mig rysningar…
Månadens
filmer: Benknäckargänget, Jabberwocky, After The Sunset,
Creepshow, Léon, Terminator 3, Kalle och Chokladfabriken,
Bubba Ho-tep

Simpsonsrepliken:
Mr. Burns: "I'll keep
it short and sweet -- Family. Religion. Friendship. These are
the three demons you must slay if you wish to succeed in business"

TV:
Det finns en liten pyttepositiv sida med kalljävlavintern:
man kan lugnt bänka sig framför tv´n utan att
missa något utomhus. Och nu finns det massor att se på.
SVT har dragit fram två starka kort. Det ena är Rundgång.
Äntligen ett program om hårdrock! Synd bara att det
är från Göteborg, men det är jäkligt
bra ändå. Det andra är Safran
vs God. En humor-dark horse från Australien
som får en att glömma Michael Moore. Har bara väntat
på att någon satiriker ska ge sig på världsreligionerna.
Sylvasst, roligt och mycket mänskligt. Satir med hjärta
och hjärna.
Mer metal på tv. Rockskolan
kanske inte blev det man hade hoppats på till 100%, men
det är ju ändåå julafton varje gång
Gene ”God of Thunder” Simmons visar sig.
Sen har ju LOST
börjat igen.
Och original C.S.I.

Exxonbashing:
Oljeblaget Exxon kör inte bara sina tankers på grund
– de tjänar en jävla massa pengar på det
också. Så mycket att om jag bara fick en promille
av deras vinst 2005 så skulle jag aldrig sura över
pengar igen (...och jag har höga
monetära krav). Men allt har ett pris… det
kan bl.a. den
här skojiga lilla flash-musikvideon berätta.

Livet
på Peterix planet:
Påtvingad
mjukstart
Januari. Den där månaden när alla slutar röka,
börjar motionera och käkar frukt & fibrer. …i
alla fall fram tills februari då hela landet drabbas av
kollektiv minnesförlust angående nyårslöftena
och kollapsar tillbaks till chipspåsen framför tv:n
igen. Well, att gå på gym var 365:e dag är
ju faktiskt, rent tekniskt, att gå regelbundet.
Jag
har dock inte ägnat mig åt något åt det
hållet. Årets första månad har jag inte
lyft ett halvt finger, trots alla planer på att göra
2006 till Min Kropps År.
En orsak till det var förkylningen som hoppade på
mig under mellandagarna. Det var inget snabbt övergående
bacillanfall. Den klängde sig fast i mig som en Greenpeaceaktivist
runt en avverkningshotad urskogstall. Kropp och sinne har varit
lika segt som snoret i mina andningsvägar och har kept
me grounded halva månaden. Har mest bara masat omkring
och varit onödig.
Men
stilleståndet har inte bara varit snuvarelaterat. Även
som snorfri har det varit svårt att få upp någon
styrfart. Tröttheten sitter kvar i kropp och själ,
och det har varit segt att jaga fram något intresse för
annat än att peta sig i naveln. Jag tror att den här
mjukstarten är en undermedveten strategi. Det hade varit
typiskt mig att börja året med att skrika ”Geronimo!”
och kasta mig hejdlöst med huvudet före in i allt
det nya som väntar, oavsett om det rör jobb eller
hälsa. Det skulle vara så typiskt mig att
göra vila & återhämtning till ett projekt
där jag går igång på alla cylindrar.
Att smyga igång är istället det korrekta sättet
att komma på fötter ordentligt en gång för
alla.
Min kropp har länge varit smartare än jag, så
receptet lyder: Lyssna! På! Kroppen!
Tack vare diverse tjänster och gentjänster fick jag
& Jenny en fotosession hos fotografen
Susanne Johansson. Det var mycket motvilligt jag ställde
mig framför kameran. Trött och fläskig som man
är kände jag mig allt annat än photogenique.
Något som också visade sig på bild. Susanne
är en mycket duktig och idérik fotograf som jag
varmt kan rekommendera för alla sorters bilder, men inte
ens hon kan väcka liv i de döda. Jag lyckades skaka
fram några livstecken i de bilder där jag släppte
loss och ballade ur, men aj! vad det högg i hjärtat
när jag såg mina straight face-bilder. Det var inte
jag. Det där bleka, runda ansiktet är inte mitt. Den
trötta blicken är inte min. Den riktiga Peter finns
någonstans därinne, och jag ska banne mig gräva
fram honom igen, men som sagt – i maka takt.
Okej,
man ska ju se positivt på allt här i livet, så
det blir ju utmärkta ”före”-bilder. Och
på busbilderna döljs det mesta av övervikten
och tröttheten. Ser fram emot att göra om det igen
om typ ett halvår.
Lite nytta har jag faktiskt gjort trots allt navelpetande. Slängde
bl.a. ihop årets första Strixmanus.
Och hur trött jag än kan vara bubblar de nya idéer
jag satt att förverkliga under det här året
runt i bakhuvudet. Jag är trots allt väldigt sugen
på att börja skriva på nya saker.
Men det gamla skräpar ju förstås kvar ett bra
tag till.
Har
smygstartat med att promota På
Y-fronten…. Har gjort två intervjuer hittills
– en längre åt Malmö studentkårs
tidning Mahskara
och en kortare åt Hennes
till deras marsnummer (där de även
kommer att lotta ut boken).
Kände
mig lite tagen på sängen och drabbades av en kort
oro över att jag semestrat så länge från
boken att jag inte längre kommer ihåg vad den handlar
om. Problemet visade sig vara det motsatta. Under Mahskara-intervjun
hade jag inget som helst problem med att babbla öronen
av reportern i en dryg timme. Insåg efteråt att
jag behöver mediaträna mig själv. Mycket är
inte lika med bra. Måste träna in korta, roliga,
smarta och citatvänliga svar så att jag inte håller
en halvdagsföreläsning varje gång någon
undrar hur jag stavar mitt namn.
Grabbtidningen
Café
kom med den förmodligen första recensionen (tre
månader innan boken släpps – sugande timing…).
Det var ett ganska kortfattat och intetsägande omdöme
som jag tolkade som 2/3 surt och 1/3 roat. Det sura kan sammanfattas
i omdömen som ”b-debattör”, ”som
ett långt blogginlägg” och ”idel >>sanningar<<
om oss män”. Men de skrev även ”fartigt”
och några synonymer på det, och gav den tre i betyg,
så sååå mycket kan de inte
ha hatat den. Snällt av dem. Jag har ju inte ägnat
många rader i boken åt grabbtidningarna, men när
jag väl gjort det har jag ryckt ganska hårt i deras
flätor, så jag väntade mig betydligt värre.
…men det kommer väl…
Det
enda som skaver lite är det där om ”blogginlägg”,
men inte av personliga orsaker, utan för att beteckningen
”blogg” börjar breda ut sig lite väl mycket.
Ett personligt, dagboksliknande tilltal är ett gammalt
journalistiskt och berättartekniskt verktyg som hängt
med bra mycket längre än internet. Jag har själv
använt mig av det formatet sen långt innan jag var
uppkopplad. Det underlättar användandet av humor (helst
på ens egen bekostnad :-) och man får en
mycket intimare relation med läsaren (a´la
hålla handen) än vid en objektivt berättandet
där betraktaren gör sig osynlig. Och vad folk än
säger om objektivitet så är allt berättande
färgat av den som förmedlar det. Vid ett personligt
tilltal ser man åtminstone som läsare var tyckandet
kommer ifrån.
Att stämpla en sådan gammal beprövad kommunikationsmetod
med ett begrepp som bara är några veckor gammalt,
och som förmodligen (& förhoppningsvis)
har blivit historia om ytterligare några veckor, är
att ge ”blogg” betydligt mer cred än vad uttrycket
förtjänar.
Ill Niño
passerade KB under sin Sverigeturné, och eftersom jag
diggar deras latinometal sprang jag dit.
Var för första gången sen jag flyttade till
Malmö inte ensam på konsert. Lurade med mig Björn,
och det var mycket trevligt att ha någon att dricka/babbla
med under förbandet och roddandet på scen.
Själva
giget blev en blandad upplevelse. Inte helt oväntat svängde
det som tusan. Ill Niño´s betong-riff uppblandade
med flamencogitarr och sambapercussion fick KB att gå
i vågor. De få som tagit sig dit vill säga.
Det var knappt halvfullt och trots allt röj skämdes
jag över den dåliga uppslutningen. Ville bara gå
upp på scenen och be om ursäkt för att inte
fler var där trots att Ill Niño nu släpat sig
hela vägen från New York för att bjuda det här
lilla landet i norr på en skön dos Latin Fucking
Metal.
Men va fan… jag blev dyngsur av svett av allt röj,
och de avslutade med att dedicera Liar till George
W. Bush, så varför gnälla…
Bildbevis från giget finns här,
här
och här.
Det finns några som förtjänar ett stort jävla
grattis:
Den
ena är David
J. Elfström, vars lilla Söderhamns-business Transmit/Receive
har blivit utsedd
till årets webbyrå av tidningen Resumé.
Den
andra är Conny
Oscarsson, som slutligen förverkligat sin livsdröm
och nu är nyutexaminerad och verksam polis. För oss
som känner honom är det här ett yrkesval lika
självklart som om Einstein skulle ha börjat med pro-wrestling,
men det är alltid lika glädjande när någon
lyckas kämpa sig dit de vill på ren vilja och jävlar-anamma.
Viktig info till er i Norrköpingstrakten dock: följ
lagen, stanna inomhus, måste ni gå ut så bär
minst en skottsäker väst (gäller
alla medborgare – även laglydiga – djur går
förmodligen inte heller säkra …eller byggnader).
Stort
grattis!
Fy fan vad det är vinter i världen! Snö
i Grekland och minusgrader på Sicilien. Både och
här. Man kan bli självmordsbenägen för mindre.
Det kom väl inte som någon överraskning att
januari blev mörk och kall, och februari visar alla tecken
på att gå i sin föregångares fotspår,
men JAG VILL INTE! VILL INTE! VILL INTE!
Låtar
som Van Halens Hot summer nights, Rammsteins Sonne
(”Hier kommt die Sonne Sie ist der hellste
Stern von allen”) och Crowded House´s Weather
with you går varma i mp3-spelaren varje gång
jag tvingar näsan utanför dörren. Försöker
distrahera mig med te, värmeljus, starksprit, bra böcker
och livsstilsporr typ Living
on water (andra får upp pulsen av
erotiska skildringar – jag blir alldeles varm & pirrig
i kroppen av att se bilder på solupplysta hav och stränder
– kan det klassas som perversion månne?),
…men det går ju som det går, och jag skulle
verkligen behöva komma ut och promenera.
Min
förhoppning står till någon form av gudomlig
rättvisa. Hösten var ju helt fantastisk med sommarväder
ända in i november, och jag missade i princip allt
av den pga att jag var fastkedjad vid skrivbordet. I rättvisans
namn tycker jag därför att jag är berättigad
en låååååååång
och vaaaaarm vår som börjar redan i februari.
En som är t.o.m. bättre än den vi hade när
jag flyttade ned hit 2002 och man kunde sitta ute bararmad i
slutet på mars. Pretty please with sugar on top –
give me a fucking spring!
Har upptäckt att svenska språket saknar ett nödvändigt
ord. Vi säger ju ”arbetsnarkoman” – varför
finns inte motsatsen, dvs ”semesternarkoman”?
Det är nog det jag är just nu. Mina buzzwords för
2006 (i varje fall för början av året,
sen får vi se om det håller…) ska vara
”Oengagerad” och ”Lat”. Ironiskt nog
tror jag att det är de tillstånden som gör mig
mest kreativ och produktiv för tillfället. (…be
mig bara inte att förklara det där närmare)

 |
Mars
2006 |
Peterix
tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser
från livet...
Att
läsa:
Är det något jag ofta svär över så
är det att jag inte har rätt kanal för att kunna
se The
Daily Show with Jon Stewart. Förmodligen den bästa
satiren out there just nu. Men som tröst har jag läst
deras ”läro”bok America
(The Book). Hur kul var den då på en
skala? Tja, jag garvade som fan åt vanligtvis hutlöst
dyngtråkiga ämnen som t.ex. USA:s historia, konstitution
och rättsväsende. Så här kan det t.ex.
låta i kapitlet om framtidens problem och utmaningar:
"The
future of democracy: Four scores and seven years from now.
Emerging issues.
Predicting what specific issues will challenge future generations
is an exercise in idle speculation. Here are those issues:
Distribution of wealth. Computer models project a future in
which the rich get richer and the poor get poorer. By 2050,
it is believed the meek shall inherit, at best, a shit sandwich.
Energy. Policy analysts see no alternative to America´s
continued dependence on foreign oil, barring some unforeseen
development like slightly modyifying our lifestyles. Fortunately,
the infinite supply of fossile fuel is no match for the bottomless
well of american optimism. Contrary to scientists dire predictions,
the size of the oil reserves the average American believes must
exist somewhere are expected to increase through 2050, even
after reserves actually run out in 2043.
Demographics. In the 1990s, the Hispanic population of the US
rose 38%, comprising 12% of the populace by 2000. If these growth
rates remain constant, 124% of all Americans will be Hispanic
by 2060."
Som
om inte det vore kul nog så får även Sverige
vara med på ett hörn. Och layout & grafisk formgivning
är av världsklass.
När får vi se en sån här bok om Sverige?
Eller måste man göra den själv?
Någon som också är lite roligare än vanligt
är Neil
Gaiman. I hans senaste bok Anansi
Boys får vi följa vad som händer
när man upptäcker att ens nyss avlidna pappa var en
afrikansk gud. Gaiman är tveklöst en av världen
bästa storytellers och har aldrig gjort mig besviken. Och
som sagt, nu även lite busigare än vanligt.
Månadens
läsning: The Daily Show with Jon Stewart: America (The
Book), Erika Lopez: Flaming Iguanas, Lasse Berg:
Gryning Över Kalahari, Iain Banks: Espedair
Street, Neil Gaiman: Anansi Boys, Terry Pratchett:
Going Postal

Ur
högtalarna:
En del band smyger sig på en. Man lyssnar lite på
en av deras plattor, tycker att den ”är väl
okej”, och glömmer sen bort den. …Men inte
riktigt, för låtarna lägger sig där långt
bak i skallen, och viskar stilla om att bli återupptäckta.
Tillslut, utan att man själv riktigt vet hur det gick till,
lyssnar man på dem dagligen, utan att man ens egentligen
vet vad låtarna heter. Machine
Head är en sådan grupp. Småtråkiga,
lite profillösa, men ändå så jävla
bra. Kanske är det deras enorma headbangingvänlighet
som gör att jag något omotiverat diggar dem mer och
mer, men svänger gör det.
…och Imogen
Heap bara växer och växer och växer.
Fan vad hon är cool, bra och nyskapande! Hon gör allt
som Björk inte grejade.
Månadens
musik: Mikael Rickfors: Hits, Mushroomhead: XX,
Peterix metal: vol. 29, King Kobra: Thrill of a
lifetime, Lamb of God: As the palaces burn, The
Objects: Demo, Marillion: Real to reel, Alison
Moyet: Singles
Webben:
Pandora
måste vara ett av de absolut bästa användningsområdena
av nätet. Ange någon av dina favvoartister, och Vips!
så skapar Pandora en egen radiokanal som spelar liknande
artister. Grymt praktiskt!

Snyggt
som fan: David
Senecal

Bokcitatet:
"Look
closely in the mirror, David. What do you see? Someone you don´t
like very much. When you were twenty, you accepted yourself,
flaws and all. Then disenchantment set in. By the time you were
thirty your tolerance was wearing thin. You weren´t entirely
trustworthy, and you knew that you were prone to compromise.
Already the future was receding, the bright dreams were slipping
below the horizon. By now you´re a stage set, one push
and the whole thing could collapse at your feet. At times you
feel like you´re living someone else´s life, in
a strange house you´ve rented by accident. The ”you”
you´ve become isn´t your real self.
/…/
Cheap holidays, over-priced housing, educations that no longer
buy security. Anyone earning less than £300 000 a year
scarcely counts. You´re just a prole in a three-button
suit.
And we don´t like ourselves for it. I don´t, and
you don´t either, David. People don´t like themselves
today. We´re a rentier class left over from the last century.
We tolerate everything, but we know that liberal values are
designed to make us passive. We think we belive in God but we´re
terrified by the mysteries of life and death. We´re deeply
self-centered but can´t cope with the idea of our finite
selves. We believe in progress and the power of reason, but
are haunted by the darker sides of the human nature. We´re
obsessed with sex, but fear the sexual imagination and have
to be protected by huge taboos. We believe in equality but hate
the underclass. We fear our bodies and, above all, we fear death.
We´re an accident of nature, but we think we´re
at the centre of the universe. We´re a few steps from
oblivion, but we hope we´re somehow immortal…"
ur Millennium
People av JG Ballard

Film:
Believe the hype! Brokeback
Mountain är så bra som alla
säger. Inte ens den mest styvnackade homofob kan bortse
från att det här är en oerhört vacker och
sorglig kärlekshistoria.
På
DVD-hyllan:
Believe the hype när det gäller Nattens
Väktare [Nochnoi Dozor]
också. Den är så udda, cool och utflippad som
dett sägs. Matrix/Buffy/LOTR på ryska. …typ.
Kan inte förklaras – måste ses. Oförskämt
fräscht och underhållande.
Månadens
filmer: Klassfesten, The Aristocrats, Resident Evil, Lönsboda
Fox, Assault on Precinct 13 (1976),
Brokeback Mountain, Escape from L.A., Ya Ya-flickornas Gudomliga
Hemligheter, Nattens Väktare [Nochnoi Dozor]

Simpsonsrepliken:
Grandpa Simpson: "The
last time the meteors came, we thought the sky was on fire.
Naturally, we blamed the Irish. We hanged more 'n a few"

TV:
Tack vare OS-plågan har tv´n stått avstängd
i princip hela februari (med undantag för
sedvanliga LOST, CSI och Rundgång), men My
Name Is Earl verkar mycket lovande. Kul, charmig
och varm. Kan det vara första gången TV3 köper
in något sevärt sen The Simpsons? Måste vara
ett olycksfall i arbetet i så fall…

Hädelse:
På tal om religion, satir, upprörda troende och nedbrända
ambassader - vill man ägna sig åt lite egen kyrklig
hädelse finns ett kul verktyg för sånt på
www.churchsigngenerator.com.
Jag gjorde t.ex. de här där:


Livet
på Peterix planet:
Promotion,
promotion, promotion...
Så blev man då äntligen pappa.
Nej, inte till en sån där illalåtande och blöjkrävande
liten krabat, utan till en något fyrkantigare, hårdare,
mindre bajsluktande men precis lika älskad avkomma –
min bok På
Y-fronten intet nytt. I början av februari kom den
slutligen från tryckeriet – skinande färsk.
I ärlighetens namn är jag faktiskt rätt less
på den vid det här laget, men det är
en speciell känsla att hålla i den slutliga produkten,
se layouten, känna doften av trycksvärtan, se ens
gamla anteckningar satta i Galliard och forma begripliga meningar
på en kommersiell boksida, …och slå upp sidan
44 och upptäcka att ”porschar”, trots ett flertal
korrekturgenomläsningar, är felstavat. ”porscar”?
Hur gick det till? Det var ju rättstavat en gång
i tiden? Ja, ja, - vad är väl en bok utan ett stavfel…
Min taktik att samla ork & energi genom att vara oengagerad
och lat har fungerat bra. Allt medan jag har skitit i saker
och ting har jag känt hur jag har blivit piggare. Mitt
tips till alla utbrända och slutkörda är att
upprepa ett stärkande mantra, och det mantra jag rekommenderar
varmast är ”Aww.., fuck it!”.
Men
säg det som varar…
Det
här med lanseringen av boken. Under en väldigt lång
tid har den fasen varit något jag tänkt ”sen”
om. Något som skulle ske en helt annan dag. Något
jag lugnt kunnat strunta i for the time being. Men så
plötsligt blev ”sen” NU!
Helt
utan förvarning brölade det till i mobil och mailbox,
och min konvalescens/drönartillvaro sköts i sank av
ett gäng promotionuppdrag och intervjuer. Alla mycket trevliga
och ärande, men det glassigaste av dem alla var tveklöst
min medverkan i säsongspremiären av TV-huset.
Att
jag var tvungen att på något sätt förbereda
mig inför promotionarbetet blev smärtsamt påtagligt
när jag pratade med redaktionen för TV-huset och de
visste mer än mig om vad jag skrivit. Men det är ju
så länge sen! För mig var den här boken
klar för ett och ett halvt år sen. Min hjärna
har redan hunnit springa långt iväg efter andra idéer
och projekt, och den har aldrig varit särskilt intresserad
av att backa och se tillbaks. Jag tycker ju att den deadline
vi har till Strix
på tre veckor är skandalöst lång
tid från idé till förverkligande.
Anyway,
det här har naturligtvis inneburit att jag har behövt
läsa min egen bok för att bli påmind om vad
jag egentligen skrev där en gång mellan 2002-2004.
Sen har jag tränat snabba, raka svar genom att intervjua
mig själv. Jag vet, det är precis lika fånigt
som det låter, men alternativet är ännu fånigare.
Oförberedd är risken stor att en intervju kan låta
ungefär så här:
Intervjuare:
Peter Eriksson, din bok På Y-fronten intet nytt –
vad handlar den om?
Jag: Öhhh… skitiga kalsonger?
Intervjuare: Varför valde du att analysera mansrollen?
Jag: Gjorde jag? Umm… den bad mig? Är du helt
säker på att det är jag som har skrivit den?
Ni har inte blandat ihop mig med Liza Marklund? Vi är ju
båda långa och från Norrbotten, så det
är lätt hänt.
Intervjuare: Vad har du kommit fram till i din bok? Är
manligheten i kris? Och vad ska vi i så fall göra
åt det?
Jag: Kris? Var då? Vilken jävla kris? Ömmm…
Alltså… man kan se det så här! Eller…
Vänta! Hörde du? Ringde det inte på dörren?
Intervjuare: Vi sitter i en tv-studio – vi har inte
ens dörrar här.
Jag: Anklagar du mig för att höra i syne? Du,
jag går och kollar vem det är så kan ni väl
spela lite musik så länge.
Tja,
ni fattar…
Hur
var det då att vara med i TV-huset?
Tja, det gick jääääävligt snabbt. Tror
inte jag var innanför SVT:s ytterdörrar mer än
en timme. Alla var proffsiga och jättetrevliga och blixtsnabba.
Det var som att färdas på ett mycket omtänksamt
löpande-band. In i logen, byta kläder, snabbt möte
med Carin och övriga
gäster, in i sminket, på med mic och så
vroooom! in i studion.
Nervöst?
Nja, jag har ju stått inför både publik och
kameror förr utan att skita i byxan, men nu börjar
det bli ett par år sen sist. Senaste åren har ju
blivit på tok för stillsamma och introverta pga trötthet
och ambitiöst skrivande. Visst är det som att cykla
– det sitter i – men har man inte cyklat på
ett gäng år brukar man börja med en stilla tur
runt kvarteret – inte med Tour de France.
Det pirrade i hela kroppen på tåget upp, och jag
tog det först för nervositet, men den känslan
försvann när jag väl kom till studion, så
det var nog förväntan som busade runt i kroppen. Men
det var ändå inte helt avslappnat där i fåtöljen,
för om det gick snabbt i kulisserna var det ingenting mot
vad det gick on stage. Jag hade repat in snabba och slagfärdiga
svar, men märkte efter en halv sekund att det inte var
snabbt nog för Carins rappa intervjuteknik. Lätt uppstressad
kompenserade jag det med att prata dubbelt så snabbt.
Upplevde det som att jag lät som en sån där
texas-boskapsauktionsutropare på kokain :-)
När
jag skulle se resultatet några dagar senare var jag däremot
så nervös att jag var tvungen att skydda mig med
en kudde och en halv flaska Captain Morgan framför tv´n.
Det är skitläskigt att se sig själv
på tv när man inte är van. Men när jag
väl lullat till och såg inslaget så lät
det okej. De värsta ordsnubblingarna var bortklippta och
på det stora hela flöt det på bra. Märkte
att det gick lättare när jag släppte mitt mentala
manus och improviserade. Kunde ha önskat lite mer tid att
prata på – hann knappt bli varm i käften –
MEN, jag har absolut ingen orsak att gnälla. Bättre
tillfälle att flagga för boken går inte att
hitta. Tobbis mailade tittarsiffrorna dagen efter, och mellan
1-1,3 miljoner hade tittat. Niiiiiiiiiiiiiice!
På
förlaget
upplyste de mig sen att det tillhör ovanligheterna att
få in författare i den här typen av familjeunderhållningsprogram,
och när det väl händer så rör det
sig i regel om kända, folkkära författare, inte
debutanter. Så tro mig, jag är inget annat än
jäääääääävligt
glad.
Och
jag fick krama Alexandra Rapaport, Karin Mattson & Lill-Babs.
OCH skriva autografer. Det senare kändes klart bisarrt,
eftersom inte en jävel där hade någon aning
om vem jag är. Men det räcker tydligen med att bli
uppsminkad, få en kamera uppkörd i plytet i några
minuter medan man låter käften gå så
är ens kråka plötsligt värd att spara på.
It´s a mad world…
Stockholmstrippen i övrigt blev en oerhört social
historia full av väntade och oväntade möten.
Det började redan på SVT. Precis innan jag skulle
in såg jag ett bekant ansikte i vimlet. Det visade sig
vara Annie, som (it´s a small world)
var inslagsproducent åt TV-huset. Vi gjorde en blixtsnabb,
men känslosam recap av de fyra år som gått
sen vi sågs sist. I den mån det gick eftersom en
studiovärdinna ryckte i mig från det ena hållet
och en tekniker försökte klämma fast en mikrofon
farligt lik en sovjetisk tandställning på mitt huvud.
Åkte
direkt från tv till Tobbis & Hanna. Både Fride
och Olivia var där, så det var fullt ös. Halva
nöjet med att busa med andras barn är att man sen
får åka tillbaks till ett tyst, lugnt och barnfritt
hem.
Hann med att snacka lite och lyssna på The Objects nya
demo innan läggdags. Sov dessvärre inte så mycket
för min hjärna bara krävde en debriefing av inspelningen
(hur gick det? vad kan jag göra bättre?)
även om jag var helt slut.
Dagen
efter fyllde Fride 1 och ½ år, och jag hängde
med honom och Hanna till BVC för 18 mån kollen. Hur
många gudfäder gör det va?
Som den barn- och syskonlösa person man nu är var
BVC som att åka till Iran – helt ny och främmande
mark för mig. Bra sätt att bli uppdaterad på
Frides utveckling var det också. Men jösses vad jag
kände mig malplacerad som icke-förälder. Bra!
Att känna sig malplacerad typ en gång i veckan är
nyttigt för den personliga utvecklingen.
Blåste
vidare för att träffa Mörs. Han visade sig ha
med sig herr Erik
G Widman. Widde har numer skakat liv i sin musikerkarriär
och spelar/turnerar med Elvis
gamla trummis D.J. Fontana. Stort! Det värmer i hjärtat
att se någon som grejar både en advokatkarriär,
familjeliv och rock ´n´ roll. Coolt!
Mörs
fick snart sällskap av resten av familjen – nu utökad
med nytillskottet Conrad. Oerhört söt och snäll
liten filur. Vi satt hela gänget uppe i Kulturhusets fik
(åh nej! – nu har jag trillat ned
i bloggandets värsta klyschträsk – jag skriver
om vem jag fikar med – jag måste i en svag
stund ha kanaliserat Virtanen på något sätt)
och catchade upp. Skittrevligt! Jag har verkligen saknat att
snacka med dem. Bästa grejen med boksläppet är
nog fan att jag får vara så mycket i Stockholm och
hinna träffa försummade gamla vänner.
Blåste
vidare till förlaget för att träffa min nya pressagent
Isabella (Anne-Helene slutade plötsligt
och snopet efter nyår). Precis som alla andra på
DN var hon jättetrevligt och superproffsig. Jag skulle
känna mig i säkra händer om det så var
kvalstren i deras hallmatta som hanterade min bok.
Shopping?
Det var odrägliga sportlovskids överallt på
stan, så det blev bara en Rammstein t-shirt, en likkiste-tändare
och en massa badbubbel från Lush.
Var
så trött & slut att jag hade kväljningar
när jag väl satte mig på tåget på
kvällen. Min plan var att plugga i mp3-spelaren, anamma
mitt mest fientliga STÖR EJ!-kroppsspråk, dyka ned
i Terry Pratchett och toksomna efter två sidor. Det sket
sig. Bredvid mig satt en mycket pratglad kvinna, och till min
förvåning även mycket trevlig (min
erfarenhet av pratsamma människor är att de i regel
hinner förbruka det intressanta de har att säga de
första 10 minuterna, sen består resten av pratet
av menlös utfyllnad, som vad deras strumpor är i för
material och skojigt formade apelsiner de sett på ICA…),
så vi satt och pratade glatt och livligt om livet, universum
och allting under hela resan – i drygt fyra timmar!
Jag är vanligtvis oerhört skeptisk till möten
på tåg, men det här var värt att minnas.
Väl hemma igen fick jag energi-notan på den händelsefyllda
trippen – sov i tre dagar innan jag blev människa
igen. Man är ännu mer kattunge än stålman.
Dessvärre var det under de dagar jag hade bokat för
att skriva Strixmanus.
Shit happens…
Livet utöver bok, tv och promotion då?
Tja, vilket liv?
Lustigt hur några minuter på tv kan ta upp en hel
månad. Först tog det halva månaden att förbereda
sig (egentligen inte, men annars låter
det som om jag bara latar mig), när det sen väl
var gjort vaknade hela världen till liv och hörde
av sig på en gång. Telefonen och mailen har gått
varm dagligen från vänner och bekanta som vill hälsa,
gratta och slänga in sina 2 cent. Jättetrevligt, men
det blir inte så mycket tid över till annat.
Men
har hunnit göra en
helt ny hemsida åt Jenny. Eller göra och göra…
Jenny regisserar och jag bygger. Perfekt samarbete.
Det
är inte heller bara jag som släpper bok nu –
även Jenny har release på sin Pyttelitens
Pekbok. Läsning för de allra minsta, som redan
fått översvallande
recensioner av sin målgrupp.
Fortfarande ingen vår. Bara snö, regn, snöblandat
regn, regnblandad snö, vinter, vinter, vinter. Eller snarare
anti-vår. Jag hade mer vårkänslor i december.
Läste att SMHI inte ser någon värme på
G under mars heller. Suck… Mitt enda hopp är att
de har fel som vanligt, men jag är rädd för att
de har rätt den här gången. Är det inte
så att de bara brukar ha fel när de förutspår
bra väder?
Nåja,
det finns ett och annat att se fram emot under mars. Den 14:e
släpps ju boken. Den 8:e ska jag, om inget ändras,
vara med i SVT:s
morgonsoffa (ångest! i vanliga fall
har jag ju inte stigit upp ens när deras sändningar
är över). Och det är bara det jag vet
om i skrivande stund. Misstänker att det väntar en
del oförutsägbara synergieffekter bakom ett och annat
hörn.
Tack
o lov är en dryg vecka av mars inbokad till en paus vid
havet för att vara hus/häst/hundvakt åt svärfar
& C:o. Kommer nog att bli ett mycket välbehövligt
break.
Och kanske (hoppas, hoppas, hoppas, hoppas,
hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas,
hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas,
hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas…)
blir det vår och värme tillslut.

 |
April
2006 |
Peterix
tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser
från livet...
Att
läsa:
Year
Zero börjar som en religiös thriller
a´la Da Vinci Koden med gravplundring i Jerusalem
och mystiska artefakter, men tar sen ut svängarna rejält
och kastar sig vilt fram mellan mänsklig kloning, frågor
om själen och våra minnen är andliga eller biologiska,
epedemier, domedagen och mycket, mycket annat. Men det blir
aldrig splittrat, förvirrat eller förvandlar karaktärerna
till små anonyma actionfigurer. Jeff
Long har kokat ihop en jävla vild och omtumlande
resa till bok som, för att dra till med en hederlig gammal
klyscha, inte går att beskrivas utan måste läsas.
Månadens
läsning: Dave Barry: Is Not Making This Up, Jeff
Long: Year Zero, Douglas Preston & Lincoln Child:
The Cabinet of Curiosities, Terry Pratchett: Mort,
Bodil Jönsson: Tankekraft, Will Self: Tough,
Tough Toys For Tough, Tough Boys

Ur
högtalarna:
1988 skrev Queensrÿche
musikhistoria med Operaton:
Mindcrime. Bandet som satte Seattle på metalkartan
låååååångt innan grungen
ens var en glimt i Kurt Cobains ögonvrå visade helt
plötsligt att hårdrocken även hade en intellektuell
och politisk sida, och musikaliskt sett var temaplattan inget
annat än ett sjujävla mästerverk. 18 år
har gått sen dess och mycket av den kreativa energi Queensrÿche
sprakade av på den tiden har mattats av. När jag
såg dem typ förra året visade de att de fortfarande
håller som band och framförde sina gamla låtar
i hur fräsch tappning som helst, men de senaste plattorna
är, …tja, för att vara krasst ärlig: rätt
jävla tråkiga. Så det var med skräckblandad
förtjusning jag satte mig för att lyssna på
uppföljaren Operation:
Mindcrime II.
Så vad blev det, pinsamt försök att upprepa
gamla framgångar eller en nytändning? Hmm…
lite mitt emellan tror jag. Det är fortfarande smärtsamt
tydligt att större delen av låtskrivartalangen försvann
med Chris
DeGarmo, men det är fan inte dåligt. Absolut
inte. En del melodier har återanvänts men det mesta
är nytt, och ganska spännande. Det är mer symfoniskt
än sin föregångare, men utan att bli tråk-bombastiskt.
Storyn och texterna är av toppklass. Och draget att låta
Ronnie James Dio sjunga rollen som Dr X är bara det värt
skivpriset.
Nytt bra även från Charlotte
Martin – miniplattan Veins.
Månadens
musik: Madonna: The first 4, Charlotte Martin: Veins,
Queensrÿche: Operation: Mindcrime II, Göran
Norman and A Room With A Sound: And he walked into the sun
and never got back..., Billy Idol: Hits, Iron
Maidens: Worlds only female tribute to Iron Maiden,
Kamelot: The black halo, Carolina Miskovsky: Silence,
Nemi - The soundtrack, Iron Maiden: Maiden Japan,
Icehouse: Great southern land, Paula Cole: Harbinger
Webben:
Småroliga bilder för tråkiga stunder framför
datorn - Bildligt
talat

Snyggt
som fan: Aliina
Jun

Bokcitatet:
"In
order to foster a less combative working environment Michael
and I are trying to think of the most apolitical environment
possible. We finally hit upon Star Trek as a zero-politics zone.
So I introduced the notion of TrekPolitiks to the office.
Susan said, ”Ever notice how, like, nobody ever goes shopping
on Star Trek? They´re a totally post-money society. If
they want a banana they simply photocopy one on the replicator.
Substiute Malaysia or Mexico for the replicator, and make Palo
Alto the Bridge, and bingo: RIGHT NOW = STAR TREK.”
It´s true.
If you think about it.
I added, ”Ever notice they never have to report to anybody
on Star Trek? No suits zoom in from Star Fleet Corporate and
hold them fiscally responsible for frying a dilithium crystal
doing dougnuts in the Delta Quadrant. Or Star Fleet Marketing,
for that matter.”
Karla likes the notion of TrekPolitiks. ”Left vs right
is obselete. Politics is, in the end, about biology, information,
diversification, numbers, numbers and numbers – all candy
coated with charisma and guns.”
Karla, like myself, is one of the new apolitical pick-and-choose
style of citizen. I think politics is soon going to resemble
a J. Crew catalogue more than some 1776 ideal. If somebody wants
to run for office, they had better be able to explain why they
want to run for office. Wanting to be a candidate seems, in
itself, reason for exclusion.
Dusty said, ”Thomas Jefferson never anticipated Victorias
Secret catalogues and media-induced social atomization. Just
think – we´re rapidly approaching a world composed
entirely of jail and shopping.” She paused to consider
this, said ”Grotacious”, then she went for a jog."
ur
Microserfs av Douglas Coupland

Film:
...kommer snart
Månadens
filmer: Sideways, The Chronicles of Riddick, Constantine, Underworld:
Evolution, The Forgotten, Bröderna Grimm, The Italian Job,
Below, Ice Age 2, Den Tredje Vågen

Simpsonsrepliken:
Homer: "Lisa, if the Bible
has taught us nothing else, and it hasn't, it's that girls should
stick to girls sports, such as hot oil wrestling and foxy boxing
and such and such."

TV:
Har suktat länge efter att få se Rome
och var på vippen att börja betala dyrt för
filmkanalen den går på, men så passerade boxen
med hela första säsongen min väg och jag svalde
hela med en gång. Precis som väntat var det skitbra.
Liksom andra HBO-produktioner som Sopranos och Deadwood
är det ett välskrivet och välspelat drama fullt
med sex och våld. Romarriket måste vara världens
bästa bakgrund för en tv-serie. Krig, kärlek,
intriger, maktspel – you name it! Karaktärerna, och
helst då de omaka vapendragarna Lucius Vorenus och Titus
Pullo, är så välskrivna/spelade att man hoppar
i soffan och skriker när det går år helvete
för dem. Skitbra tv helt enkelt!

Design:
610628

Livet
på Peterix planet:
Bokbabbel
utan ände
Tja, mars var ju en månad som inte var sådär
jättesvår att förutse hur den skulle bli –
bokbabbel, bokbabbel och åter bokbabbel.
Med
mycket få undantag har jag pratat om På
Y-fronten Intet Nytt varje vaken sekund (och
några gånger då jag inte varit helt vaken)
den här månaden. Och det har varit …mmm, både
skitkul och långtråkigt. Skitkul i den mening att
boken ääääääääääntligen
släppts och når en massa människor. Skitkul
i den mening att jag slutligen får feedback på det
jag suttit och skrufsat med på min kammare mol alena så
länge. Skitkul i den mening att jag får prata om
min lilla bebis med varenda journalist och hans brorsa (eller
rättare sagt varenda journalist och hennes syrra, för
hittills har jag bara pratat med en enda manlig journalist,
och det var en gammal kompis…). Skitkul i den mening
att jag får möjligheten att komma ut och sälja
det jag slitit med så länge, och när man lever
på sitt skrivande kan man definitivt inte göra för
mycket av den biten. Skitkul i den mening att jag fått
göra en massa roliga saker och träffa en massa intressanta
människor.
Långtråkigt för att jag får säga
i stort sett samma sak varje gång. Långtråkigt
för att jag blir betraktad som någon slags könsrollsguru
när jag bara är en satiriker som den här gången
valde att utsätta just mansrollen för lite undersökande
komik. Långtråkigt för att jag är en mentalt
rastlös person som är rätt så ointresserad
av det jag gjorde för 2-4 år sen och ägnar 99%
av tiden till att blicka åt ett håll: framåt.
Långtråkigt för att det inte har blivit tid
över till resten av livet.
Redan
nu har alla intervjuer börjat flyta ihop till ett dimmigt
töcken och jag har inte längre den blekaste aning
om vad jag sagt till vem. Men några upplevelser har varit
mer minnesvärda än andra. Som min promotion-tripp
till Stockholm på självaste Kvinnodagen – 8:e
mars.
SVT
hade bokat in mig till Gomorron
Sverige och skeppade upp mig kvällen innan. Blev inkvarterad
på Hotell
Diplomat, och jag kan bara säga att jag har aldrig
fått så mycket valuta för tv-licenspengarna.
Diplomat är ett skitposht gammalt hotell på Strandvägen
där de tilltalar en med ”ni” och ”er”
istället för ”flytta på väskjäveln
bondlurk” som det brukar låta där jag
bor annars. Rummet var helt underbart – king size säng,
sekelskiftesstuckaturer, träpanel, takhöjd som skulle
fått Harlem Globetrotters att känna sig små,
widescreen-tv och utsikt
över Strandvägen och Nybroviken. Kände lyxen
skölja över mig i sköna vågor och insåg
genast att de förmodligen skulle få tvinga ut mig
ur rummet dagen efter med hjälp av block, taljor, ardennerhästar
och konsistensfett. Äntligen payback för den där
lilla skittimmerstugan en hund inte ens skulle ha bevärdigat
med ett revirkiss som vi i Krokodille-gänget fick klämma
in oss i under bokmässan i Göteborg! Så här
ska en författare leva! Synd bara att jag kom sent på
kvällen, var tvungen att dra tidigt på morgonen och
att det var mörkt, snöigt och skitkallt.
Stiga
upp tidigt ja. Bukowski sa en gång att ”jag
är en alkis som blev författare för att kunna
sova till tolv på dagarna”. Jag förstår
inte varför man ska behöva gå igenom böket
att vara alkis för att ha den ambitionen. Min dygnsrytm
är ju sån att jag i vanliga fall är i ett sånt
skick att jag inte vet vad jag heter, eller varför, före
lunchtid. Nu slet jag mig upp vid sex och satt nyvaken och groggy
på SVT innan åtta och försökte trött
få ihop en någorlunda begriplig bild av det upprivna
10 000-bitarspussel föreställande omvärlden som
dansade runt framför mig. Inte blev det mindre surrealistiskt
av att jag satt och försökte hälla min kopp varma
choklad in i rätt kroppsöppning medan jag satt inklämd
mellan oförskämt morgonpigga Alf Svensson och Elisabet
Höglund.
Blev
intervjuad av legenden Ingela Agardh, och det blev klart en
av de bättre intervjuerna jag gjort. Hon är en helskön
kvinna, något av en allmän stor-mormor och i det
närmaste en force of nature som journalist. Kände
mig heltrygg i hennes närvaro trots att min hjärna
fortfarande låg medvetslös kvar under täcket
på hotellet. Mot slutet (när hon
frågade vad som är det bästa med att vara man
och jag svarade att ingen glor på mina bröst när
jag pratar) drog hon av ett av sina gigantiska trademark-garv
så att jag kände håret fladdra (och
jag använder MYCKET hårspray!). Helskön
upplevelse!
Rusade
som en besatt grävling över till Sveriges Radio för
att hinna till Morgonpasset
innan deras sändning var över. Kraschade andfådd
in i deras studio och hade en minst lika skön och rolig
stund där, för programledare var ingen mindre än
my old buddy Patrik Ehrnst, som naturligtvis bäddade för
en kul och fartfylld pratstund.
Måste
stanna upp en stund och reflektera lite över det här
om varför en intervju blir kul eller inte. När jag
planerade mina offentliga framträdanden trodde jag att
det bara skulle vara att öppna käften och showa loss.
Låta journalisten fungera som bollplank/straight man och
köra min grej. Yeah right! Den illusionen säger något
om vilken amatör man är i sammanhanget.
Vad
jag inte visste är hur mycket man speglas av den man pratar
med. Oavsett om jag kommer in i en studio fulladdad med skämt
och vassa repliker så får samtalet den ton journalisten
bäddar för. Får jag kul frågor ger jag
kul svar. Väljer journalisten att se det allvarliga i boken
svarar jag djupsinnigt och intellektuellt. Är personen
mitt emot mig ofokuserad blir jag också okoncentrerad
och pladdrig. Journalist lågmäld = jag nedtonad osv.
Jag kanske lär mig att styra samtalet själv tills
nästa bok, men den här gången har det varit
som om reportern suttit med en fjärrkontroll till min attityd.
Och
kanske var det ett misstag att utgå från att jag
skulle leka komiker vid varje tillfälle. För en del
är ju humorn trots allt av underordnad betydelse, för
att inte säga att den överhuvudtaget inte existerar
i vissas universum. När jag t.ex. satt i en intervju och
reportern drog in Ibsens pjäser i diskussionen insåg
jag att det inte skulle gå att föra in humor i det
samtalet ens med hjälp av hallucinatoriska droger. Och
det hade framförallt nog bara blivit konstigt när
en person spexar och den andra är gravallvarlig.
Well,
man lär sig…
Tillbaks
till Stockholm och Kvinnodagen.
Dagen till ära hade DN
en artikel om boken. Även den
artikel TT gjorde var publicerad i flera tidningar (och
där ska journalisten Lisa Boda f.ö. ha en bamsestor
guldstjärna för att hon var så ruggigt påläst
och förberedd. Drömintervju för en nybörjare
som undertecknad). Så jag kan inte gnälla
över att inte ha fått någon uppmärksamhet.
Fick
även min första bokning som föreläsare:
något universitet som ville ha mig som talare på
Kvinnodagen 2007! Vissa är ute i god tid...
Förlaget
smygsläppte boken dagen till ära, och Adam och Isabella
bjöd på en lyxig releaselunch. Jag gillar verkligen
DN. De skämmer bort sina författare. I varje fall
den här författaren. Hann knappt mer än hem så
möttes jag även av en bamsestor och vacker blombukett
från dem.
Resten
av tiden i Stockholm blev lite anti-klimax. Hade reserverat
eftermiddan åt en radiointervju som aldrig blev av, så
jag drev mest omkring och frös i den mycket frånvarande
våren.
Har
gjort löjligt mycket radio. Så mycket att jag inte
längre har koll på var jag har varit med. Men minns
att frilansarna Thomas & Gabriella kom ned till Malmö
och gjorde en skön intervju som sändes både
i P4 Riks och i Norrbottensradion. Väldigt trevliga personer
dessutom.
I skrivande stund har boken bara funnits ute i två veckor,
vilket är ingen tid alls i boksammanhang. Men det har inte
hindrat en massa folk från att ha åsikter om den.
Det
här att andra skulle ha åsikter var lika självklart
som att täckena guppar i Big Brother-huset. Som den store
filosofen Dirty Harry en gång sa: ”Opinions
are like assholes – everybody´s got one”,
vilket låter nonchalantare än det är. Det här
är tyckandets tidsålder. Tack vare bloggar och diskussionsform
har vi alla fått varsin megafon, "för varför
ska inte jag få tycka när alla andra gör det?"
Vi får vår bekräftelse genom att ha en åsikt
om någonting. Jag om någon borde veta – förutom
att jag brukar börja dagen med att läsa tidningen
och belåtet anse vilka jävla idioter alla andra i
hela världen är har jag ju skrivit en hel bok full
med åsikter. Och ett ämne som just manlighet och
könsroller har definitivt alla en åsikt om. Gärna
en mycket upprörd och högljudd sådan. Glöm
Israel & Palestina. Glöm USA & Irak. Glöm
Sossar & Moderater. Är det något som får
blodet att koka på alla levande varelser – badrumsmögel
och petunior inräknat – så är det manligt
& kvinnligt.
En
grupp av tyckare är ju recensenterna. Ska jag vara ärlig
är de den absolut sista grupp av människor jag skriver
för eftersom de i regel har så försvinnande
lite gemensamt med målgruppen för den produkt de
recenserar – det blir lite som att låta en vegan
betygsätta oxfilé - men det är ju alltid kul
att höra vad de tycker. Min prognos var att de –
i likhet med alla andra som har en åsikt om det här
ämnet – skulle delas upp i hata/älska utan några
större nyanser däremellan. Så långt fick
jag rätt. Däremot trodde jag att de negativa recensionerna
skulle vara i majoritet, eftersom svenska kulturskribenter överlag
verkar ha något emot humor, för att inte tala om
en vardagligt lättsam ton. Till min stora förvåning
är det hittills fler som hyllar än sågar.
Men
vi börjar med de som inte tål boken, för de
är mest underhållande. Som den
här recensionen t.ex. Fast det verkar som om recensenten
inte har så mycket problem med själva boken som med
mig personligen. Som en kompis sa: ”Jösses, har
du legat med hans tjej eller något – det där
dryper verkligen av syra”. Roligast/fånigast
var nog att bli jämförd med Alexander Bard. En räv
och ett trästaket har mer gemensamt än vi två.
Men
den typen av sågningar var helt väntade. Så
även de som gillar den. Som t.ex. den
här. Eller den
här. Kunde inte ha skrivit dem bättre själv.
Sen har vi faktiskt en kategori som jag inte riktigt väntat
mig. Som
den här recensionen där man anser att jag bl.a.
borde tvångsavlas för att sprida det nya mansidealet,
eller bli Gud i den nya kyrkan. Trodde aldrig att jag skulle
utsättas för någonting som för
positiva recensioner…
Men
det som är klart intressantast är ju självklart
reaktionerna från ”vanliga dödliga” läsare.
Som väntat är de också uppdelade i hata/älska,
eftersom det verkar stört omöjligt att ha en ljummen
inställning till det här ämnet. De som är
positiva har sagt så fina saker att jag blir alldeles
röd i ansiktet och bara stirrar ned på tårna
och inte vet var jag ska ta vägen. Tack för det alla
ni! Verkligen! Jag trodde jag skulle vara mer stålsatt
inför de reaktionerna och hålla huvudet kallt, men
det pirrar i hela kroppen när man får höra saker
som ”Peter öppnar ögonen på en”,
”Det behövs fler sådana som ni”
eller ”Detta kan vara det bästa jag läst
på flera år”. Jösses…
Sen
har vi som väntat de som inte tål mig bara de hör
talas om boken. Trots att det som sagt är tidigt har jag
redan hunnit kallas bl.a. ”Superintellektuell” och
”Radikalfeminisse”, titlar som garanterat fått
vänkretsen att rasa ihop på golvet i skrattparoxysmer.
Såna
här omdömen kan ju få den tuffaste att känna
sig lite ledsen, men jag har två saker som räddar
mig från att tryckas ned. Den ena är att jag är
väl förberedd. Under min research har jag ständig
stött på de här hårda åsikterna
i debatten – de är en del av spelet. Vet man var
syran kommer ifrån, och varför, så är
det inte så farligt. Och det riktiga fiaskot hade ju varit
om ingen reagerat nämnvärt. Satir som inte provocerar
är misslyckad satir.
Det
andra som skyddar mot spottloskorna är min nonchalanta
attityd. Mitt motto ”Jag bryr mig bara vad andra säger
när de har rätt” har kommit till nytta mer än
en gång. Det var inte för inte min kompis Conny en
gång tänkte köpa mig en kepa med texten ”Jag
är inte döv – jag bara skiter i dig”…
Skulle
vara kul att hänga med i allt som tycks, sägs och
skrivs, men det är fan i mig ett heltidsjobb, och nu har
jag annat att göra. Men Rikard har lovat att samla ihop
och vidarebefordra det snaskigaste (right buddy?),
och alla andra som känner sig manade får gärna
hjälpa till.
Men
nu lämnar vi boken, för jag börjar bli mer än
lovligt less på den cirkusen…
Det har ju faktiskt också funnits ett liv under mars som
inte handlat om bokrelease och intervjuer. Inte mycket, men
någon minut här och där.
En
hel del av det har gått åt till att sova. Tro det
eller ej, men det är slitigt som fan att babbla. En kompis
sa ”men du har ju inga problem att prata”,
och det är det som är problemet. När hundratusentals
människor lyssnar på vad man säger bör
man tänka över vad man ordbajsar fram. Och att tänka
på vad man säger är jobbigare än det låter.
Jag tror att hjärnan är inblandad på något
sätt.
En
annan del har gått åt till vinterkräksjukan.
Efter att ha klarat mig undan galant i alla år trodde
jag att jag tillhörde den där femtedelen av befolkningen
som är immun, men det sket sig. Bokstavligen. Med stinkande
timing drabbades jag bara timmarna innan jag skulle sitta i
direktsändning i Radio Malmöhus. Men bättre innan
än att åka på det under direktsändning.
Hade kunnat bli en intressant sändning. Splatter-radio..?
Eftersom
jag är en person med enormt stort behov av balans och kontraster
i mitt liv har allt seriöst könsrollsbabbel gjort
mig rejält sugen på skräp- och subkultur. Har
konsumerat stora mängder skräck i både bok-
och filmform. Har även känt ett oerhört sug efter
att spela musik och skriva låtar igen. Min Ibanez
samlar ju damm i garderoben och borde funka någorlunda
så när som på att elektroniken är ett
oihopkopplat råttbo. Men jag är jättesugen
på minst en ny gura. Om någon har några tusenlappar
över som de inte vet vad de ska göra med och kanske
känner för att köpa mig en present så skulle
jag bli jätteglad över den
här lilla raringen.
Spenderade
även en dryg vecka av mars åt att vakta hus/hästar/hund/övrigt
djurliv i Gislöv medan svärpäronen åkte
till Minneapolis.
Det
som en gång var en skön semester vid havet är
nu ett heltidsslit. Det är få minuter på dygnet
som något djur inte ska matas, kissas, rastas eller städas
efter. Och djuren var mer krävande än någonsin.
Isson var sjuk i hoven, Uruss måste ha damp för han
bara sparkas och bits så fort jag visar mig i hagen (eller
så gillar inte han heller boken, ung machohingst som han
är). Tilda med sin lekfulla och impulsiva valphjärna
i sin den fullvuxna hundkroppen är som att rasta en besatt
jordfräs. Slit, slit, slit m.a.o. Och inte blev det bättre
av att vara knäsvag som ett nyfött rådjurskid
i sviterna efter magsjukan.
Tillsammans
med Esme (sköldpadda), Saga (katt),
Grodan (groda) och Idhas kanin Freddy
hade vi säkert en fjärdedel av jordens alla arter
representerade på tomten. Man känner sig lite som
Noak när man stiger upp på morgonen där ute.
Vädret
var bara skit också. Mars vid havet brukar ju vara soligt,
vårigt och skitskönt. Men som alla säkert har
märkt åkte våren vilse på väg till
Sverige i år (den åkte väl
med Ryan Air och hamnade i Reykjavik av misstag), så
det var bara grått, snöigt, kallt och osexigt att
vara utomhus. Det har känts som ett stort hån när
det har varit mer vinter i mars än i januari. Det hade
ju gått att trösta sig med brasa och calvados, men
vi somnade i regel helt slutkörda redan vid nio.
En
kul händelse där ute var att Cajsa,
Liza
& Joshua och deras vänner från New York –
Lisa & David
– kom och hälsade på.
Vi bjöd på äkta svensk lantupplevelse: rida
islandshäst, titta på skånska hantverk, titta
på skitgammal byggnad (Äspö
kyrka), äta pizza (…enda som
var öppet), frysa
häcken av sig på Sveriges sydligaste udde och
det svenskaste av allt: melodifestivalen.
Efter att ha förklarat hela konceptet med melodifestival
och Carola vägrade David & Lisa att åka innan
de fått se den, så vi bänkade oss framför
tv´n. Det roligaste med amerikaner som ser svensk schlager
är att de faktiskt kan vara elakare än en själv:
”He´ll get my vote if he´ll lose the wig”
– (Magnus Bäcklund)
”Rod Stewart in flames” - (Magnus Bäcklund,
igen)
”Isn´t she one of the Romulans from Star Trek?”
– (Carola)
Linda
Bengtzing gick hem bäst tack vare hennes KISS-klänning,
men överlag bedömdes schlager som en musikstil som
bara svenskar kan uppskatta.
Det är inte bara jag som har släppt bok den här
månaden. Min kompis Mackan
har släppt sin bok Jakten
på det försvunna skrattet - en komiker söker
en skrattande Gud, där titeln nog säger allt om
innehållet. Högintressant även för en ateist
som undertecknad. Jag har alltid undrat över varför
kyrkan har så svårt för humor när skrattet
är vårt främsta tecken på glädje.
Kolla in den!
Har
även hunnit med att gå på Författarcentrums
föreläsning där förbundsjuristen förklarade
branschen närmare. En deprimerande upplevelse som fick
mig att fundera över om jag skulle satsa på något
mer lukrativt än böcker, som t.ex. att träna
myror till att samla in tappade mynt.
Jag har några önskningar inför april. En är
naturligtvis att min bok säljer utav bara helvete. En annan
är att intervjuerna är över så att jag
kan börja pyssla med annat – högen med försummade
skrivjobb/ambitioner bara växer. Och det skulle vara kul
att ha ett liv som handlar om annat än Y-fronten.
Ytterligare en är naturligtvis att våren tar sig
i kragen och släpar sig hit. Visst, i skrivande stund är
det tio plus ute, men det gör ingen vår. Det är
fortfarande för grått, vått och ruggigt för
några vårkänslor. Jag vill ha sol på
nosen, dricka Frozen Strawberry Daiquiri på uteservering,
käka årets glassnyheter och shoppa kläder för
den varma årstiden. Är det för mycket begärt?

 |
Maj
2006 |
Peterix
tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser
från livet...
Att
läsa:
För oss illbattingar som växte upp
som hårdrockare under 80-talet är det jäkligt
ont om böcker som speglar det livet och det kulturella arvet.
Kanske för att ingen tror att metallare kan läsa…
Därför blev både jag och många andra glada
när den luckan för några år sen äntligen
fylldes med Chuck
Klostermans Fargo Rock City. Men hur mycket jag än
uppskattade den när den kom så har jag efter flera
tittar i backspegeln insett att det ändåå är
en rätt usel bok. Visst känner man igen sig och visst
kan Klosterman skriva, men han dras med två stora problem:
1. Han är amerikan – och av den allra
mest dryga, nonchalanta och inskränkta typen. I Fargo
Rock City spyr han galla på i princip all metal som
inte kom från LA. 2. Han är en skitstövel,
och det märks både i och mellan raderna. Det går
inte att gilla honom helt enkelt.
MEN, så snubblade jag över ännu en metal memoir:
Seb
Hunters Hell
Bent For Leather – och den har allt Fargo
Rock City saknade. För det första är Hunter
britt, så det är lättare som europé att
förstå hans liv och musiksmak. För det andra så
sveper han med blicken långt över sin egen horisont
och tar upp allt som har hänt, …och lite till, inom
metal-historien oavsett era eller världsdel. För det
tredje så spelade han i flera band under sin metalperiod,
och det är ljuvlig läsning för alla som har försökt
samsas i garaget med sina polare om vem som ska spela lead guitar.
Och viktigast av allt – Hunter har både humor och
värme. Hans story är både skitkul och mycket mänsklig.
Man behöver definitivt inte vara/ha varit hårdrockare
för att älska den här boken. Glöm Torbjörn
Flygts Underdog – Hellbent For Leather
är den ultimata coming-of-age-boken.
Månadens
läsning: Stephen King & Peter Straub: Black House,
Lena Sundström: Saker Jag Inte Förstår och
Personer Jag Inte Gillar, J.G. Ballard: Crash, Terry
Pratchett: Thud! incl. Where´s My Cow?,
Arthur Machen: The Great God Pan, Seb Hunter: Hell
Bent For Leather, Dean Koontz: Ticktock, Douglas
Coupland: Girlfriend In A Coma, John A. Keel: The
Mothman Prophecies, Erica Lopez: Lapdancing For Mommy

Ur
högtalarna:
Rätt tunn musik-månad. Gamla hjältar svek - både
Eric Gadds och Rebecka Törnqvists nya var riktiga sömnpiller.
Och Crowded House/Bröderna Finn tributeplattan She will
have her way blev allt annat än lyckad. Men MTV:s senaste
metalsamling – Headbangers
Ball: The Revenge svänger jävligt bra.
För övrigt måste Imogen
Heaps video till Hide & Seek vara den absolut
vackraste kombination av musik och bild som någonsin gjorts
i all sin geniala enkelhet.
Månadens
musik: Massive Attack: Collected, Phenomena: Psycho
fantasy, Eric Gadd: Eric Gadd, Sammy Hagar: I
never said goodbye, Rebecka Törnqvist: Melting into
orange, Mike Oldfield: Light & Shade, Evergrey:
Monday morning apocalypse, She Will Have Her Way
- The songs of Tim & Neil Finn, Headbangers Ball
- The revenge, Anneli Drecker: Frolic
Webben:
Översättningssajter är alltid bra att ha. Interglot
är en av de bättre. And for something completely different:
The
Hall of Fame har hög dreggelfaktor för
oss som gillar filmprylar. Sen har Blue
Fox äntligen fått ändan ur vagnen
och fått upp sin webbshop. Sist men definitivt inte minst
- den otroligt begåvade, roliga och urtrevliga sångerskan,
kompositören, manusförfattaren m.m. Stina
Tyskling har äntligen slängt upp en egen
sida.

Snyggt
som fan: Thomas
Kreyn

Bokcitatet:
"Vad
vi nu kan veta med större säkerhet än för
ett årtionde sedan är att rötterna till den moderna
människan med all sannolikhet finns i Afrika. Det var där,
antagligen vid någon strand, som Homo blev sapiens och sapiens
slutligen blev en människa som du och jag. När jag sitter
vid en tallrik musslor på en restaurang i Saldanha och försöker
samla ihop alla intryck är det inte svårt att bli troende.
Visst är detta det liv vi är gjorda för. Sydafrika
som vår födelseort är en lockande tanke.
Människan är av naturen lat. Vi vet att inte ens i den
jämförelsevis ofruktbara Kalahariöknen kräver
bushfolkets liv mer än ett par tre timmars arbete om dagen.
Här nere vid kusten måste det ha varit ännu lättare
att hitta mat. Människan åt nog vid den tiden helst
sådan mat som inte sprang sin väg.
Lättjan är vår arvedel, för det fanns inget
viktigare för överlevnaden än att ägna sig
åt att stärka solidariteten och kärleken. Och
det kräver inte arbete utan prat. Det är till det pratet
vi under årmiljoners evolution skaffat oss vår hjärna.
För att kunna hålla sams och slippa slåss.
Slutsatsen är klar. Vi är gjorda för att ligga
på en afrikansk strand och äta skaldjur. Livsstil är
inte bara mat. Den moderna människan blev modern genom att
samtala och ha kul, och genom att vi var snälla mot varandra
och lärde oss att med tusen olika medel lösa konflikter.
Just så som bushfolkets livsföring visat sig vara en
framgångsrik strategi i över hundratusen år.
Det är inte alldeles självklart att den modell de flesta
av jordens människor anammat i början av det tredje
årtusendet av vår tideräkning kommer att hålla
lika länge."
ur
Gryning över Kalahari av Lasse Berg

Film:
Trodde att jag skulle få hylla V för Vendetta
här, men av någon anledning har jag inte släpat
mig iväg och sett den än. Däremot har jag sett
Underworld:
Evolution, och den är väldigt goth, snygg
och cool. Lite av en Matrix light - fast med betydligt mer blod,
tarmar och huggtänder.
Månadens
filmer: House of Flying Daggers, Jeepers Creepers, Ghosts of Mars,
The Mothman Prophecies, Madagascar, Oldboy, Super Size Me, Two
Weeks Notice, Les Triplettes de Belleville, Ju-on, Resurrection,
Resident Evil: Apocalypse, Underworld: Evolution

Simpsonsrepliken:
Homer: "Here's to alcohol,
the cause of - and solution to - all life's problems."

TV:
Det finns alltid något kul på Discovery. Senaste fyndet
är Brainiac
– ett anarkistiskt vetenskapsprogram för ungdomar och
andra som inte gillar att växa upp. Kanske en smula högstadiekrasst
ibland, men hur kan man låta bli att gilla ett program som
testar vilken kontorsmateriell som flyter bäst, vilken som
är den mest effektiva metoden att spränga en husvagn
och som försöker sänka testosteronhalten på
en buse genom att läsa godnattsagor för honom?

Glasstest:
Det
är väl ingen vår att snacka om än, men det
har inte hindrat mig från att testa de nya glassarna (...det
är bara att dra upp värmen hemma, dra på en 100W
lampa och sätta fötterna i kattlådan så
känns det nästan som på stranden i juli).
Ahlgrens
bilar smakar just Ahlgrens bilar och är en schysst
godisglass för oss som har svårt att bli av med 8-åringen
inom oss. Den jag såg mest fram emot, eftersom jag älskar
allt med banansmak, var Banama.
Det blev årets besvikelse. Den glassen kan ihelvete ens
ha befunnit sig i samma rum som en banan – helt smaklös!
Vinnare i årets första deltävling blev Magnum
Strawberry White – fyllig jordgubbsglass som
harmoniserar perfekt med den vita chokladen.
Sen ska GB ha en eloge för att ha
alla sina gamla glasskartor upplagda på hemsidan. Försök
att inte bli glassnostalgisk när ni bläddrar bland X-15,
Lakritspuck, Smuggler, GB-trumma och Päronsplitt.

Livet
på Peterix planet:
Synergieffekter
Det var inget större problem att få även mars
att försvinna mitt framför näsan. Pengar och tid
har en förmåga att rinna mellan fingrarna som sand
(…utom då den tiden när man väntar
på pengar). Jag kan svära på att någon
glömde fast forward-knappen på någon gång
efter att jag fyllde 30 (…som ju var förförra
veckan, …eller?).
Anyway,
den värsta promotionvågen efter boksläppet har
nu dämpat sig. Det har blivit några radiointervjuer
till, men annars har det varit lugnt på den fronten. Vilket
naturligtvis inte på något sätt inneburit att
det varit lugnt överlag. Hade en hög med försummade
småjobb som länge legat på skrivbordet och inducerat
dåligt samvete i mig. Ska nog sluta med den typen av knäck
efter att den här högen är avbetad. De tar mest
bara onödig plats i skallen. Men det som tagit mest tid under
april är fas två efter boksläppet: synergieffekterna.
Nu
när man helt plötsligt finns på ”kartan”
dyker de mest oväntade erbjudanden upp. Ett som jag bara
inte kunde tacka nej till, för att inte säga blev väldigt
glad över, var att bli krönikör åt tidningen
Hennes.
Att vara den ”manliga rösten” i en tjejtidning
är alldeles för kul och annorlunda för att låta
bli, så från och med julinumret (nr 7) kan man läsa
mina små betraktelser där. Eftersom pressläggningstiden
är så ohemult lång för såna tidningar
så har jag redan börjat med själva skrivandet.
Kommer att bli skruvat om man sen ska skriva om julkänslor
till decembernumret medan man fortfarande ligger i hängmattan
och lapar sol :-)
Sen
har en av mina ambitioner hunnit förverkliga sig själv
utan min inblandning. Min plan har hela tiden varit att konvertera
om boken till en föreläsning och ge mig in i prata-för-publik-svängen,
men nu hann den svängen före mig och erbjudandena har
trillat in ett efter ett. Ska mjukstarta med ett litet föreningsgig
här i Malmö i maj, uppträda på ett stort
marknadsförarmingel i Stockholm mot slutet av månaden,
hålla föredrag för alla anställda på
Länsstyrelsen i Norrbotten + flera andra insyltade i början
på juni, och göra ett liknande gig i Karlskrona bara
veckan efter. Hur gick det här till?
Har
som sagt haft det här som plan hela tiden, men ”sen”.
Men ”sen” har en jävla förmåga att
helt plötsligt bli ”NU!”. Det är väl
någon som är där och pillar på fast forward-knappen
igen.
Det här innebär att jag nu måste lägga allt
mitt fokus på att slipa bort ringrosten. Det var ju flera
år sen jag stod framför en folkmassa och babblade sist.
Jag vet att det finns där inom mig fortfarande, men man blir
lite introvert av att sitta för mycket vid skrivbordet, så
jag får slå om några switchar i skallen och
byta läge på mig själv, och framför allt
ägna hela maj åt att repetera.
Ska i alla fall bli jäkligt kul att få komma ut och
prata.
Sen
frågar nu varenda jävel och hans brorsa om hur boken
säljer, så här kommer svaret: jag har inte en
jävla aning. Det har ingen i det här läget.
Bokbranschen är bland det segaste och långsammaste
jag någonsin varit inblandad i – det är mer fart
på mumiernas försäkringskassa. Så här
funkar det: förlaget gör en redovisning till mig en
gång per år – i oktober – eftersom de
i sin tur inte får tätare redovisningar från
bokhandeln. Det som eventuellt kan hända innan dess som skvallrar
om hur det går är att upplagan antingen säljer
slut eller att boken blir en hyllvärmare ute i butikerna
och returneras.
Någon
som hade varit runt hos bokhandlarna och frågat efter den
berättade att den var slutsåld hos hälften och
den andra hälften hade inte hört talas om boken –
så båda scenarierna verkar fullt möjliga…
Så
beställ jättegärna boken.
Till min stora förvåning har det gått att ha
en hel del liv under april. En stor del av det har visserligen
spenderats under täcket för att återhämta
energiförluster från promotionslitet under mars, men
har även varit utanför sovrummet flera gånger.
Bl.a.
åkte vi ett gäng över till Louisiana
för att kolla deras nya utställningar – dels den
intressanta videokonstsamlingen Sip My Ocean och dels
den i mina ögon mindre intressanta målaren Baselitz
(gimmick: vända tavlorna upp och ned).
”Reseledare” Max
hade dock av någon outgrundlig anledning planerat trippen
så att vi prompt skulle vara där och hänga på
låset när de öppnade 10.00. Det kändes högst
bisarrt att man hunnit resa till ett annat land vid den tidpunkt
man normalt sett börjar kravla fram från mellan lakanen.
Den enda tid man ska behöva hålla reda på när
man är ute och gör saker på helgen är stängningsdags,
…om ens den - att bli utkastad är ett bra tecken på
att man haft roligt.
Hann
ännu en sväng till Danmark innan månaden var slut.
Tobbis, Hanna och Fride kom ner för att storshoppa billig
boz till deras bröllop i sommar (YES! YES!
YES! Bröllop i sommar! P-A-R-T-why? – Because we liiiiiiiike
it!).
För en gångs skull sket vi i Köpenhamn och åkte
istället till megaköpcentret Fields.
Stort som en by i Norrbotten och proppfullt med affärer som
tyvärr påminde om hur betydligt mindre proppfull plånboken
är. Men vi
gick mest omkring och umgicks, och käkade mumsig gelato
i food courten.
Sen åkte vi över till sprit-”outleten”
The
Bottle Shop vid Kastrup. Bisarrt ställe. En enda skitstor
lagerlokal med hyllmeter efter hyllmeter efter hyllmeter med vin,
sprit och öl. Tänk er IKEA:s hämta-själv-lager
– fast med bara alkoholhaltiga drycker. Som nyfylld 20-åring
skulle man ha blivit fullkomligt katatonisk av allt supa, men
som den vuxna man man nu är stod jag bara och lät dreglet
hänga lite försiktigt i mungipan.
Tobbis & Hanna flängde runt och fyllde två lastkärror
(typ dem de har på IKEA) med dryck
medan vi försökte roa Fride, som nu mer springer runt
som en dopad olympier, med det lilla av lekvärde som stod
tillbuds, men tack o lov är han i den åldern när
en takfläkt har samma underhållningsvärde som
hela Disneyland.
Varit
på konsert också. Första icke-metal spelningen
på länge. Det var Daniel
Lanois som passerade KB.
Lanois är en av mina stora idoler. Han gjorde sig först
mest känd som demonproducent åt t.ex. U2 (The
Unforgettable Fire & Joshua Tree), Peter
Gabriel (So, Us m.fl.),
Robbie Robertson, Dylan m.fl. – men mot slutet av 80-talet
släppte han sin första egna platta – Acadie
– och sen dess är jag hooked. Acadie är
faktiskt fortfarande en av de högst placerade plattorna i
min samling - en tidlös höjdare. Lanois atmosfäriska
och personliga musik är svår att beskriva, men drar
väl åt cajun/ambient/rock-hållet (jag
sa ju att den var svår att beskriva), och
han är en grym storyteller när det kommer till texter.
Var
för första gången på mycket länge förmodligen
yngst i publiken på KB, samt den som hade mest hår
kvar, men jag vägrar kalla Lanois för gubbrock –
han har så oerhört mycket bredare repertoar än
så. Men visst, det var en mjuk och försiktig liten
farbror i luva som stod där framför oss med sin gitarr
och sina kompmusiker. Men en mjuk liten farbror som bjöd
på magi.
Han
öppnade med klassikern The Maker och drog sen på
med massor av godingar från alla plattor (Still
Water, Jolie Louise, Shine, Brother LA, Fire, Sleeping in the
devils bed m.fl.). En del låtar kände jag
inte igen, men en del visade sig vara så om-arrade att det
lät som nytt, och en del var nog nytt eller outgivet. Bra
som fan var det i alla fall. Varje låt var ca 40% sång
och resten gitarr- …kan inte riktigt kalla det för
–solo, snarare –uppvisning. Lanois liknar ingen gitarrist
jag sett/hört förr. Han är något av Yngwie
Malmsteens motpol. Han är försiktig, blygsam och avskalad.
Inga poser eller effekter – bara han och gitarren. Inte
ens ett plektrum. Och det låter. Han bankar, smeker, vrider,
slår, kittlar och det kommer fram ljud och toner som jag
aldrig hört förr, och det är så vackert.
Och det blev ännu vackrare när han satte sig bakom pedal
steel gitarren. Som en tonsatt sagostund utan ord. Magiskt som
sagt.
Så
här skrev Sydsvenskan om konserten.
Och här
och här
är några bilder jag tog.
Påsken spenderade vi ute på Äspö, där
vi åt massor och sov betydligt fler timmar av dygnet än
vi var vakna. Grillade för första gången också,
men det var alldeles för kallt för att kännas vårigt.
Valborg satt Jenny och deklarerade medan jag kollade på
skräckfilm och smuttade på inköpen från
The Bottle Shop.
Vi är nog rätt dåliga på det där med
att fira storhelger.
För
övrigt anser jag att man borde ha lagt ned Valborg i år.
När någon kommer rejält sent ska man väl
fan inte hylla med sånger – våren borde istället
ha fått riksrätt i år, …den förrädaren.
Har tänkt en del på det där med vardagslunk. Förmodligen
för att jag inte haft någon på flera år.
Och ska jag vara ärlig skulle jag inte ha något emot
ha lite. Jag vet att de flesta människor hatar sin vardagslunk
och längtar efter det oförutsedda och spontana, efter
överraskningar bakom hörnen, men vardagslunken har sina
fördelar ibland. När man som jag råkar ut för
minst ett gäng plötsliga kursändringar i veckan
blir man lätt sliten av allt det oväntade. Det är
som att börja på en ny skola eller ett nytt jobb varje
dag. Tro fan att jag känner mig trött titt som tätt.
Tänk
att bara få någon dag här och där som är
så pass rutin att man kan stänga av hjärnan och
bara gå på autopilot. That would be nice. Men det
lär ju inte hända på den här sidan av sommaren.
Och om jag känner mitt öde rätt så blir jag
väl sen erbjuden att bli heavy metal-minister i Bulgarien,
eller blir kidnappad av ett UFO och tvångsvärvad till
kundsupporten för bortförda jordvarelser som fått
klåda av analsonden, eller uppfinner ett nytt grundämne
efter att ha nonchalerat disken nog länge, eller… -
nåt skit kommer säkert i vägen för att ha
det lite stillsamt tråkigt.

 |
Juni
2006 |
Peterix
tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser
från livet...
Att
läsa:
Det är ju val i år, så vi kan
lugnt räkna med att bli minst dubbelt så förda bakom
ljuset av våra politiker än vanligt. Därför
är det så skönt att det finns människor som
Lena
Sundström som skriver böcker om Saker
Jag Inte Förstår och Personer Jag Inte Gillar.
Lena ställer sig själv frågor om var välfärden
tog vägen, hur vi fick statliga kasinon, 700 PPM-fonder att
välja mellan och elbolag som hotar att släcka ned hela
Stockholm om de stöter på motstånd. Det är
smart, kul och allmänbildande och precis vad vi i den förvirrade
väljarkåren behöver för att inte drunkna i
all bullshit. Något av en obligatorisk ”körkortsteori”
innan man kliver in i röstbåset i höst. En bok som
får en att skratta, vakna och bli förbannad.
Lena är förmodligen den rakaste och fyndigaste skribent
vi har i det här landet. Så här jävla träffande
beskriver hon t.ex. vikten av solidaritet:
”För
att någon skall känna sig som en vinnare måste
det finnas ett gäng förlorare. Det är regel nummer
ett.
Ta till exempel när min dotter skulle börja i skolan.
Då fick vi hem en broschyr från en glassig friskola
som låg i kvarteret bredvid. Sälj-argumentet för
skolan var: “Vill du att ditt barn skall få en lite
bättre framtid, än andra barn?”.
Inte “Vill du att ditt barn skall få en bra
framtid” eller “Vill du att alla barn skall
få en bra framtid”, utan “Vill du att ditt
barn skall få en lite bättre framtid, än
andra barn?”.
Men det vill jag ju inte. Faktiskt. Jag vill inte ha ett bättre
elpris än grannen bredvid heller. Jag vill stå och dra
i snören i vinst-varje-gång-båset jämt. Jag
vill att alla ska få vara vinnare - hela tiden. För
så fort det finns minsta lilla möjlighet att välja
fel, så fort det måste finnas med ett gäng förlorare
i bilden, så kommer jag att vara en av dem. Bergis.”
Månadens
läsning: Michael Chabon (red.): McSweenys Mammoth Treasury
of Thrilling Tales, Erika Lopez: They Call Me Mad Dog,
Stephen Coonts: Saucer, Matthew Carnahan: Serpent Girl,
Arthur C. Clarke: Childhood´s End, Poppy Z. Brite:
Wormwood, Erika Lopez: Hoochie Mama, Dave Eggers:
A Heartbreaking Work of Staggering Genius

Ur
högtalarna:
Det har passerat en del headbangingvänligt genom hörselgångarna
senaste tiden. Både nytt och gammalt. Om vi börjar med
det gamla så är det gubbarna i Venom
– som mer eller mindre uppfann black metal i början av
80-talet – som har gjort comeback med plattan måttligt
fyndigt kallad Metal
Black. Det är visserligen bara Cronos kvar, men
han har på något sätt lyckats gräva upp två
nya kollegor som spelar precis lika taffligt som Mantas och Abbadon.
Venom håller alltså stilen och spelar fortfarande hellre
än bra, men jävlar vilket ös! Nya trummisen mullrar
på som trumpinnarna var insmorda i brinnande napalm, och det
är inte särskilt ofta han lyckas träffa något
med dem när han borde, men det är som sagt ruggigt headbangingvänligt.
Och det är väl det som är charmen med Venom –
illa spelat, men fullt spjäll. Enda problemet är väl
att man kan få whiplashskador av att ryckigt försöka
headbanga i en takt som vägrar infinna sig…
Betydligt
mer taktfasta, och minst lika ösiga, är Himsa.
Försök sitta still till deras Hail
Horror. Bland det roligaste nya jag hört på
länge.
Sen måste jag bara vifta med flaggan för osignade Sthlmsbandet
Radiant
med talangen Theresa Hagberg i spetsen. Tänk Dalbello/NIN/Tori
Amos. Upptäck, för det är bra!
Månadens
musik: Suzanne Vega: Solitude standing, Prong: Scorpio
rising, Gino Vannelli: These are the days, Himsa:
Hail horror, Autumn: Summer´s end, Venom:
Metal black, Mauro Scocco: Jag måste bort från
dig, Imogen Heap: Speeding cars
Webben:
En av de roligaste grejerna på länge på nätet
måste vara YouTube
- ett stort jäkla filmbibliotek/community där det är
fritt att lägga upp nästan vad man vill. Det är kul
på flera plan. Dels kan man hitta amatör-liveklipp
med sina favvoartister, videos man inte sett sen
80-talet och dels en hel drös med fåniga hemmagjorda
filmer, som t.ex. den
här. En guldgruva!

Snyggt
som fan: Chad
Michael Ward

Bokcitatet:
"Yeah,
Elena-Glane and I have a special bond and I don´t give a fuck
what all the therapists say about “symbiosis”. I've
been in therapy half my life and you know what? I found the more
you´re aware of anything, the worse off you are in the long
run because you have to live with yourself. As far as I can tell,
there are no prizes for having your shit together. At it´s
best you can talk about how fucked up other people are with an air
of authority, and you can scare the shit out of yourself at night
with the thought of growing old alone and right.
/…/
Now don´t get me wrong, counseling can be great and save your
life, but it can also drive you insane. Therapy people can fuck
up anything, like growing up. We couldn´t go out and get drunk
at seventeen, and write sad folk songs about it because we actually
“knew (too much) better” and my mother would've analyzed
our behavior to a pulp."
ur
Flaming Iguanas av Erika Lopez

Film:
Vad är det här? Har inte varit och sett något nytt
på bio på månader - bara hyrt gamla klassiker.
Måste få ordning på mitt film-liv...
Månadens
filmer: Hellraiser: Hellworld, Chronicles of Narnia, A History of
Violence, Matrix: Reloaded, The Sin Eater, Freddy vs Jason, Underworld,
Hellraiser III: Hell On Earth, A Nightmare On Elm Street III: Dream
Warriors, Matrix: Revolutions, The Corporation, The Gathering, Conan
the Destroyer, Johnny English, X-Men 2, Intolerable Cruelty, Wallace
& Gromit in The Curse of The Were-Rabbit, The Time Machine

Simpsonsrepliken:
Homer: "There's your giraffe, little
girl."
Ralph Wiggum: "I'm a boy."
Homer: "That's the spirit. Never
give up."

TV:
Bara ointressant skräp på ordinarie tablån, så
jag skaffade boxen med alla tre säsongerna av den geniala och
hysteriskt skitroliga brittiska komediserien Black
Books. Nästan lika bra som Simpsons...

Projekt:
Han
i Hennes ögon

Livet
på Peterix planet:
Ytterligheter
Maj. Konstig månad. Full av ytterligheter. Kul. Sorglig. Spännande.
Stressig. Och fullproppad. Lite för fullproppad för
min smak. Livet har varit som att vinna en årsförbrukning
av pizzor – med kravet att alla måste ätas upp
samma kväll. En del saker hade alltså gärna kunnat
få sprida ut sig. Andra definitivt slopas helt.
Den där drömmen om vardagslunk börjar kännas
som ett dåligt skämt.
Det
började så fint, så fint med tvärplötslig
högsommar som en blixt från klar himmel. 24 plusgrader
och sol, sol, sol. Oooooh my god so lovely!
Över en natt gick man från skinnjacka och halsduk till
linne och sandaler. Fyllde dagarna med picknick,
uteserveringar och glassätande. Totalt förödande
för arbetsmoralen, men who fuckin’ cares… Som man
har längtat.
Fick ha det så i nästan två veckor innan tempen
dök tio grader och regnet kom tillbaks. Fiaskot våren
–06 verkar inte ha något slut.
Annars har maj varit rågad med jobb.
Har skrivit grejer åt bl.a. Hennes,
komiker och vad som verkar bli den sista Söndagsnisse
Strix. Ordfront
orkar inte satsa längre och har haft tidningen till salu hela
våren. Ingen har nappat hittills, så det verkar som
den går i graven efter kommande nummer (nr
5). Jag tänker inte ta ut någon förlust i
förskott, men den presumtiva saknaden ligger ändå
som ett mörkt moln över skrivbordet, …i den mån
jag hinner bry mig om den.
Men
mest tid och energi har inledandet av föreläsningskarriären
tagit. Under maj har inte mindre än fyra gig varit inbokade
efter varann, varav ett av dem var på tre föredrag i
en följd.
Har
skrivit ihop två sorters föredrag beroende på tillställning.
Ett kortare på ca en halvtimme för att beskriva boken
och ett längre på två timmar som går djupare
in i ämnet. Och naturligtvis har jag repeterat, repeterat,
repeterat. Dvs vandrat omkring som en osalig ande här hemma
och babblat för mig själv. Gränsen mellan en mentalpatient
och en föreläsare är hårfin ibland…
Hade
”premiär” på ett cafémöte här
i Malmö anordnat av FemNet.
Det gick hyfsat men det kändes att jag var ringrostig och kanske
inte så förberedd som jag borde ha varit.
Det är självklart kul att vara ute bland folk igen, men
kände genast att jag behöver köra några gånger
för att komma ihåg boken igen, och träna upp de
sociala förmågorna. Lider av lite skrivbordskoma och
sitta-ensam-på-kammaren-stelhet.
Hela
föreläsningsköret har faktiskt gett mig en del ångest.
Inte bara för att jag är rostig. Tiden har inte på
långa vägar räckt till för att förbereda
sig. Jag var glad att jag överhuvudtaget hann få ihop
ett vettigt manus innan jag öppnade käften första
gången. Och jag har naturligtvis så oerhört mycket
högre krav på mig själv än så. Förutom
att jag krävde av mig själv att jag skulle kunna de två
timmarna utantill första gången var min ambition även
att föreläsningen skulle hålla minst samma dramatiknivå
som ett Shakespearedrama, och att jag skulle kunna framföra
det som en Ian McKellen/Jerry Seinfeld i högform.
För att vara så lat som jag nu är kan jag ha helt
vansinniga ambitioner ibland…
Stressen
och pressen och oväntade otrevligheter under månaden
utlöste någon form av skenpollenallergi hos mig, så
jag har nyst, snorat och kliat ögonen hela tiden. Vilket är
en bisarr känsla när man aldrig varit allergisk mot någonting
alls under hela sitt liv.
För
att avlasta mig lite, och för att hon är så jäkla
mycket bättre på att sälja mig än vad jag själv
är, och självklart för att det låter så
himla proffsigt att ha en, så är Jenny nu mer min manager.
Eller pimp, beroende på hur man ser det. Hon ska i varje fall
ta hand om formaliteterna och sälja mig stenhårt så
att jag kan fokusera mer på skrivandet och slipper stressa
häcken av mig för varje knäck.
Föreläsning nummer två fick jag åka upp till
Stockholm för.
Det var Marknadsföreningen
i Stockholm som bjudit in mig för att föreläsa
vid deras mingel på Summit.
Det var ett klart annorlunda upplägg. Det bjöds på
mat & vin, så de ca 150 gästerna, och naturligtvis
undertecknad, var på gott humör. När jag skulle
uppträda sattes jag på en stol i en nedsänkning
i golvet precis mitt i rummet. Helskum position! Kändes först
som om jag skulle utsättas för förhör, eller
hjärntvätt. Men när jag väl satte igång
så samlades folk runtomkring mig och det blev mer som en sagostund
för vuxna.
Jag var bättre förberedd den här gången, varmare
i kläderna och hade bättre flyt, och publiken var med
på noterna så det kändes jättebra. Riktigt,
riktigt kul.
Flera kom fram och pratade med mig efteråt, och några
pratade om fler uppdrag :-) Bl.a. kanalchefen på Sveriges
Radio :-))))
Som
tack för besväret fick jag lite presentinslagningspyngel
av Sveriges enda
wrapartist, och en flaska Taittinger
champagne.
Summit
lånade mig en av deras övernattningslägenheter bara
ett stenkast från Stureplan. Lägenheten var knallgul
från golv till tak, så det kändes om att bo på
hotell på Påskön (…förlåt
– det var ett uselt skämt). Regnet öste ned
i Sthlm, så det enda jag gjorde på kvällen var
att köpa hem lite ostbågar och Ben & Jerry-glass
och såg X-Men 2 på tv´n i mitt väldigt gula
rum.
Dagen
efter gled jag runt på stan och småshoppade: nya solbrillor,
Number of the beast t-shirt, ett
drakskrin att förvara gem i osv.
Hade stämt dejt med Stina,
så vi tog en långlunch på Movitz
källare och pratade ikapp oss.
Hann bumpa in i Degen
också under dagen.
Tänkte göra lite fler kul saker när jag ändå
var i stan, men fick tråkiga nyheter (mer
om det längre ner) så jag kom av mig helt och
gick mest bara omkring och strövade innan jag åkte hem.
Föreläsning nummer tre var på hemmaplan igen, under
en manifestation
mot trafficking som Manliga
Nätverket i Malmö anordnat - ”NEJ till sexköp!
JA till fotboll!”. Hade jag fått bestämma
hade det varit NEJ till båda - jag får krupp av all
jävla VM-feber, och då har inte ens eländet börjat,
men nu är man ju inte president över planeten, tyvärr…
Får väl supa mig medvetslös under den perioden.
Pratade
om alla myter sexhandeln dras med. Som t.ex. myten att män
har mycket starkare sexdrift än kvinnor. Att den är lite
som en laddad pistol – man får skylla sig själv
om man leker med den och den brinner av. Och att Kvinnors sexualitet
ses mer som FN – man kan göra vad som helst utan att
den reagerar mer än bara lite pliktskyldigt. Men den tid när
kvinnan skulle lägga sig i sängen, blunda och tänka
på fosterlandet är ju sen länge över. De är
ju lika pilska som män, men behöver inte köpa sex.
En annan myt är att det huvudsakligen är ensamma, fula
enstöringar som köper sex för att de inte kan få
det den ”naturliga” vägen. Undersökningar
visar dock att drygt 70% av sexköparna lever i ett förhållande.
Många av dem har barn. Är vanligtvis högutbildade
och har ett välbetalt arbete.
Gjorde även en ekvation: ett sexköp kostar ca 500:-, och
uthållighetssnittet för den europeiske mannen under ett
samlag är 5 minuter (ja, det finns forskning
på sånt…) = ett timpris på 6000:-
Dyrare än att anlita Leif Silbersky.
Är sex verkligen så värdefullt för oss män?
Vi är ju vanligtvis mycket snål… jag menar prismedvetna
och blir upprörda över hur dyrt det är med t.ex.
bensin, blöjor eller blommor till frugan. Varför betala
stora summor, och riskera att bli arresterad, för att ha sex
när man redan har en partner hemma, och om man nu är less
på henne kan skaffa en älskarinna eller ragga upp ett
engångsligg på krogen gratis?
Förmodligen för att det inte är sex man köper.
Utan för att man köper beviset på att man har makt
över en annan människa. Man kunde lika gärna köpa
tjänsten att bli torkad i baken, men sex stämmer bättre
överens med hur en man ska vara.
Well,
well…
Den senaste och hittills största & bästa föreläsningen
blev skumt nog i Luleå.
Det var Länsstyrelsens
jämställdhetsenhet som anlitade mig för tre
föredrag i min gamla hemstad.
Var
fyra dagar i Luleå, men det kändes som en eftermiddag.
Fullt ös hela tiden. Hann med nästan all media däruppe
på bara några timmar: NSD,
Kuriren
och Norrbottensradion.
Sånär som på en viss seghet i käft och huvud
på morgonkvisten (jag är inte skapt för
att vandra bland de levande före 11.00) börjar
det snacket sitta nu.
Själva
föreläsningarna gick som smort. Den första var kanske
en smula stapplande, det var trots allt premiär för 2
timmars-materialet, men det gick i hamn utan problem. Den andra
var för en ganska liten grupp (< 20 pers)
och blev mer ett intimt litet samtal. Den sista var för en
fullsatt åhörarläktare. Han bara precis börja
så kände jag hur jag gick från att huvudsakligen
försöka minnas vad jag skulle säga till att faktiskt
leverera materialet. Och ju mer publiken garvade eller
kippade efter andan (det är svårt att
kalla föreläsningarna för ren unerhållning
när jag öppnar med att prata om våldtäkt och
hinner med att slänga in lite om självmord, rasbiologism
och förtryck innan jag är klar) ju mer spreds trivseln
och glädjen i min kropp. Kunde börja ta ut svängarna
och improvisera en smula. Skitkul! Faktiskt oerhört roligt.
Det är ju snart 10 år sen jag sist körde på
scen, och har faktiskt glömt hur jäkla kul det är
när det sitter.
Det
tog några genomkörningar, men jag lyckades ändå
gå från ångest till pur spelglädje rätt
snabbt ändå.
Nästan
ännu roligare var alla som kom fram och pratade efteråt.
Äntligen får jag träffa läsarna! Fick massor
med feedback och storys, och signade en del böcker.
Tiden
i Luleå gick som sagt hysteriskt skitsnabbt eftersom schemat
var überfullproppat. När jag inte höll föredrag,
pratade med pressen eller sov försökte morsan proppa i
mig ca 5000 kalorier i minuten. Ordagrant exempel ur verkligheten:
Jag: Länsstyrelsen bjuder på frukost
innan föredraget så jag drar dit direkt efter att jag
har stigit upp.
Morsan: Men du måste väl fika först?
Socialt
hann jag bara med två pers. Ingemar var på sista föredraget,
så vi satt och snackade någon timme efteråt. Bra
att också någon från stand-up svängen gav
feedback.
Hälsade
på hos Roffe
(Emily var på fest) och kollade in
deras nya lägenhet mitt i stan. Hembio, sköldpaddor, monster,
vapen, konst etc. Blev impad och avundsjuk. Och blev självklart
svårt sugen på att flytta. Aaaargh! Jag behöver
mer space! Vill inreda!
När
jag väl ploppade ut på Sturup igen efter fyra dagars
businesstripp kändes det som jag varit borta i en kvart. Sov
i två dagar när jag kom hem.
Shit happens. Hur mycket man än önskar att det inte vore
så, så… Livet innehåller trots allt en viss
del skit å elände å oönskade inslag.
När jag var i sthlm ringde Jenny och berättade att annars
så kärnfriska svärmor Åsa fått en hjärtinfarkt
och en blodpropp i hjärnan och låg på intensiven.
…Bara två veckor innan sin 65-årsdag.
Det
beskedet sög naturligtvis, men det positiva i eländet
var att hon var vid medvetande hela tiden, och även om både
talet och rörelseförmågan tog stryk efter proppen
så visade hon tecken på att snabbt återhämta
sig. Talet började komma tillbaks och läkarna pratade
om att hon skulle få komma hem på permis efter bara
någon dag.
Då fick hon en hjärnblödning.
Det
här är ett jävla skit av två anledningar. Den
ena är naturligtvis att hjärnblödningar inte är
någon lek. I skrivande stund kan hon bara nicka och skaka
på huvudet. Talet är helt borta och hon har mycket svårt
att röra sig. Läkarna har bara lovat två saker:
att hon kommer att bli bättre än vad hon är nu, och
att hon aldrig kommer att bli återställd. …vad
nu de orden betyder och är värda. Jag väljer att
varken spekulera, hoppas eller förtvivla. Det enda jag kan
göra är att vara ledsen och hålla alla tummar jag
äger och har.
Och
vara arg, för jag sa ju att det var ett jävla skit av
två anledningar. Den andra är att det visade sig att
hjärnblödningen inte kom naturligt, utan var resultatet
av en felbehandling. För att göra en lång story
kort: två hjärnröntgenbilder blandades ihop och
blodförtunnande medel sattes in när det absolut inte borde.
Sjukhuset har Lex Maria-anmält sig själva, men vad är
det värt nu? Hade inte de där två bilderna blandats
ihop hade kanske hon varit hemma nu i hyfsat gott skick…
Den här situationen har varit något svår att sortera
in i huvudet. Dels för att det redan var mer än nådigt
stökigt proppfullt där pga jobb och föreläsningar,
och att försöka lägga det ledsna ”åt
sidan till senare” för att kunna göra mitt jobb
så proffsigt som möjligt har inte helt oväntat gått
…sådär. Och att försöka vara ett stöd
åt Jenny när jag själv vinglat fram på trötta,
ostadiga ben har inte heller varit någon lyckad kombination.
Och när någon i ens närhet går sönder
blir man oundvikligen påmind om sin egen bräcklighet.
När ”sånt här händer bara andra familjer”-livslögnen
slås sönder står ju ”sånt här
kommer aldrig att hända mig”-livslögnen på
tur att ryka. Inte minst när man inser att man själv håller
samma ohälsosamt höga livstempo som svärmor när
det small till.
Därför
ska jag göra den enda nytta jag kan göra: varva ned.
Har några skrivknäck och en föreläsning kvar
under juni, sen stänger jag butiken ett tag. Ägnar sommaren
åt att bara bry mig om min kropp och mitt välmående.
Njuta och ha kul. Livet är på tok för jävla
för kort för att lida sig igenom.
Men redan nu ska jag gå ut och ta en glass. Häng med
vettja…

 |
Juli
2006 |
Peterix
tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser
från livet...
Att
läsa:
Det är Douglas
Coupland-dags igen. Den här gången heter
boken JPod.
Det har tjatats en massa om att det är en slags uppföljare
till Microserfs,
men utöver att båda böckerna utspelar sig i
IT-världen är JPod en ganska egensinning
skapelse. Mer lik All
Families Are Psychotic i sin halsbrytande slapstick med
bl.a. sofistikerade kinesiska människosmugglare, mammor
som skjuter bikers och mycket annat vansinne bland alla filosoferande
kodknackare. Hela boken känns framimproviserad och innehåller
bl.a. Coupland själv som karaktär och flera sidor
med pi:s första 100 000 decimaler. Kul? Vettefan, men definitivt
nytt! Kanske roligare som idé än som roman, men
det är som alltid väldigt underhållande.
Någon annan som slängt in sig själv som karaktär
i sin senaste roman är Bret
Easton Ellis. I Lunar
Park får vi läsa om en Bret som förtvivlat
försöker ta sig från cokesnortandet, vodkan
och tillfälliga äventyr med unga författargroupies
för att istället försöka vara en skötsam
make och bli en pappa åt den son han igonerat ända
sen födseln. Diskbänksdrama på hög nivå
alltså, men snart smyger det in ytterligare en story.
Bret börjar terroriseras av minnen, spöken, monster,
och till slut även sina egna romanfigurer (Patrick
Bateman från American Psycho naturligtvis).
Det här är en bok som är dubbel på flera
sätt. Samtidigt som den till viss del är självbiografisk
är den också uppenbart rejält påhittad,
och som läsare har man ingen aning om var gränsen
egentligen går. Storyn i sig är Norén i ohelig
allians med Stephen King. Familjedramat och hemsökelserna
går hela tiden hand i hand utan att krocka med varann.
Lunar Park är något helt nytt, gripande,
smart, skrämmande och väldigt, väldigt bra.
Månadens
läsning: Jeff Long: The Descent, Dita von Teese:
Fetish/Burlesque, Douglas Coupland: JPod,
Bret Easton Ellis: Lunar Park, John Lymington: A
Sword Above The Night & Coming of The Strangers,
Mick Wall: Run To The Hills - The Authorised Iron Maiden
Biography, Antologi: Hållplats Livet, Joan
Didion: After Henry

Ur
högtalarna:
Gammal
är äldst. Killing
Joke vägrar tappa stinget och har vräkt
ur sig ännu en strålande undergångsdoftande
platta – Hosannas
from the basement of Hell. Hail to the kings!
Har haft svårt att bestämma mig angående Nelly
Furtado. Ibland svänger det, ibland är
det bara jobbigt. Men på nya plattan Loose
leker hon loss ordentligt, och det svänger nästan
hela tiden. Musik att bli glad av.
Månadens YouTube-videos:
A-ha
– Velvet
Queensrÿche
– Gonna get close to you
The
Electric Six – Gay bar
Månadens
musik: Jewel: Goodbye Alice in Wonderland, Killing
Joke: Hosannas from the basement of hell, Testament:
Signs of chaos, Simple Minds: Live in the city
of lights, Nelly Furtado: Loose, Gary Moore: Corridors
of power
Webben:
Världens mest romantiska låt/video? Tenacious
D´s Fuck her gently - nu som flash!

Snyggt
som fan: Silver
Canvas

Bokcitatet:
"The
Patio was crowded , so we sat inside at the snack bar. All around
us were people I had spent ten years avoiding – shapeless
women in wool bathing suits, dull-eyed men with hairless legs
and self-conscious laughs, all Americans, all fearsomely alike.
These people should be kept at home, I thought; lock them in
the basement of some goddamn Elks Club and keep them pacified
with erotic movies; if they want a vacation, show them a foreign
art film; and if they still aren´t satisfied, send them
into the wilderness and run them with vicious dogs.
/…/
Sala went out and bought a Miami Herald. ’I like this
place’, he said with a grin. I like to sit up here and
look down at the beach and think of all the good things I could
do with a Luger’."
ur
The Rum Diary av Hunter S. Thompson

Film:
Har äntligen lyckats se V
for Vendetta, och vilken film! En vacker, gripande
och smart politisk actionthriller. Att det var en bra story
visste jag redan sen Alan
Moores lysande serieroman, men att den skulle få så
mycket hjärta och hjärna i filmtappningen hade jag
inte vågat hoppas på. Det är svårt att
inte dra paralleller mellan filmen och den värld vi lever
i nu, med regeringar som tar sin makt ur vår rädsla
och som pekar ut varenda jävel och hans brorsa som terrorister,
men Moore skrev ju storyn redan -81 – den råkar
bara tragiskt nog vara högaktuell just nu. Årets
viktigaste och bästa!
"People should not be afraid of their governments.
Governments should be afraid of their people"
Silent
Hill har sågats för att den inte har
någon story. Men kan man sitt gameuniversum så jublar
man istället över att filmen följer sin spelförlaga
nästan slaviskt. Det här är dessutom en film
som inte nödvändigtvis lever på sin plot, utan
på sin visuella gestaltning. Det är ögongodis
från första rutan till sista. Och det är some
weird fucking shit man utsätts för. Har inte sett
så uppfuckat bisarra saker på duken sen Hellraisers
dagar. Mums!
Månadens
filmer: Rösten Från Andra Sidan, Crimson Rivers,
40 Year Old Virgin, X-Men: The Last Stand, Doom, The Devil´s
Backbone, Fahrenheit 9/11, Silent Hill, House of 1000 Corpses,
Dead Birds, The Cave, Alien vs Predator, Mortal Kombat, Blade,
V For Vendetta, Aeon Flux, The Constant Gardener, Legend - directors
cut, Band of Brothers

Simpsonsrepliken:
Homer: "You can't keep blaming
yourself. Just blame yourself once, and move on."

TV:
Den 7:e juli börjar Rome
på Kanal 5. Missa den den inte, för den är årets
bästa dramaserie.

Butik:
Shango

Livet
på Peterix planet:
Det
sista i kaviartuben
Har smugit in i semestertillstånd lite i smyg. Även
om föreläsningar och deadlines är över för
i sommar har jag visserligen några andra saker som behöver
fixas, men jag kände att det bara inte gick. Hjärnan
är bara mos och jag skulle inte kunna komma på en
Bellman-vits eller greja att skriva ens ett sockerkaksrecept
om så under vapenhot. Det sista i kaviartuben är
urklämt.
Även
kroppen känns sliten. Är trött, har värk
och känner mig överlag som 80-årsdagen passerat
för länge sen. Den slitiga våren har väl
sugit musten ur mig, och det är ju först nu jag kan
sätta mig ned och märka av det.
Kommer nog att behöva sova några veckor innan jag
ens pallar att ha semester.
Gjorde ännu en föreläsningsresa innan semester-skylten
hängdes upp. Åkte till Karlskrona och gav två
framträdanden för en bunt kommunalanställda.
Det gick alldeles utmärkt, så när som på
att jag var tvungen att stiga upp fem på morgonen för
att hinna dit i tid (ca fyra timmar innan jag
normalt sett kravlar mig ur sängen). Inför
första föreläsningen var jag alltså mer
död än levande. Även om jag får energi
av att prata inför folk, så räckte den inte
för att kicka igång mig. Kände som om någon
plockat isär mig och satt ihop mig fel. Hjärnan var
bara plommonmos och jag var tvungen att läsa i princip
allt, inklusive mitt namn, innantill. Men jag var så trött
att jag drabbades av spontan dyslexi och fattade knappt mitt
eget manus. Men åhörarna verkade gilla det ändå
och skrattade och applåderade.
Stället
där jag föreläste, Gullberna
Park, är ett naturnära gammalt mentalsjukhusområde
som nu gjorts om till företagspark/bostadsområde,
så jag tog en promenad på lunchen och hittade en
stig som ledde ned till vattnet. Satte mig vid en strand, lapade
sol och lät den milda brisen vädra min trötta
hjärna. Det hjälpte, och föreläsning nr
2 satt som en smäck. Men nu har jag lärt mig –
inga framträdanden om jag måste stiga upp mitt i
natten.
Fick utvärderingen från mina föreläsningar
i Luleå, och blev både rörd och generad.
För att uttrycka det försiktigt tyckte de om det.
Den enda negativa kommentaren jag kunde hitta var någon
som tyckte att jag pratade för fort, och jag ska inte säga
emot det påståendet, men jag ser det som ett säljargument:
jag hinner ju babbla fram minst 60% mer information på
samma tid jämfört med andra föreläsare :-)
Den
kommentar som oftast återkommer, och som gör mig
absolut gladast, är ”det här fick mig att fundera”.
Om jag lyckats vända upp å ned på någons
världsbild och fått kugghjulen i huvudet att snurra
mer än vanligt, då har jag gjort mitt jobb.
Har nu debuterat som krönikör i tidningen Hennes.
Intervju + min premiärkrönika kan läsas i nr
7 som finns ute nu. I nästa nummer (nr
8) kommer jag även att ligga bakom en artikel om
mannens 10 budord angående vad en potentiell fru ska ha
för egenskaper.
Det här är ju naturligtvis skitkul, spännande
och definitivt ett karriärssteg i rätt riktning. Det
känns skönt att få skriva om saker som har mer
att göra med hjärta, vardag och relationer efter all
politisk satir och samhällsdebatt jag skrivit de senaste
åren. Känner att den sidan av mig lider av ett rejält
underskott.
Och min kändisfaktor har stigit med minst 100% - personalen
på H&M kände igen mig :-)
Enda
nackdelen är fotot de har tagit på mig. Sjönk
ihop lite när jag såg mitt feta, trötta ansikte
titta upp från det blanka bladet. Ser ut som jag väger
200 kg och inte har sovit på fyra veckor. Båda punkterna
ligger naturligtvis ganska nära sanningen. Att fota någon
på en måndagmorgon borde vara i lag förbjudet,
men pluffsigheten kan jag bara skylla på mig själv.
Vågen tickar fortfarande in på ca 93 kg –
drygt 15 mer än min normala matchvikt (…nu
blir det Bridget Jones-varning på mitt dagboksskrivande).
Jag
höll ju faktiskt på att få rätsida på
mig själv förra sommaren. Orken återvände,
jag började träna som smått och kunde känna
hur kroppen vaknade till liv bit för bit, men så
kom ju Krokodille-pärsen och sög totalt musten ur
mig, och så var det business as usual igen. Jobb som suger
must + ingen ork kvar att göra annat än sitta skrivbordet
& titta tv = fet Peter.
Dags
att vända på det här en gång för
alla. Ekvationen ska naturligtvis lyda: mindre jobbigt + mer
vardagslunk = mer vila + aktiv fritid = piggare & smalare
Peter. Jag har fattat det – nu ska bara resten av världen
förstå det också, och inte komma med en massa
spännande och lukrativa överraskningar hela tiden
som inte jag kan låta bli att involvera mig i.
Sommaren kom tillslut. Hett och härligt.
Har käkat glass, grillat, varit på picknick
m.m. Niiiiiiiiiiice!!!!
I sedvanlig ordning har värmen utsatt vår pyttelilla
lägenhet för lokal växthuseffekt och drivit upp
innetempen så att den i princip aldrig understiger 30
grader. Men det här året bryr jag mig inte. Har nog
en massa ackumulerad kyla lagrad i kroppen sen skitvåren
som måste tina bort först innan jag kan flöda
bort som vanligt. Nu är det mest bara skönt.
Esme har i och med värmen fått fnatt (förmodligen
pga att vi har korrumperat henne totalt med för mycket
uppmärksamhet) och har nu nästan helt slutat
bete sig som en sköldpadda. Reptiler beskrivs ju i vanliga
fall som ”prydnadsdjur” och liknas ibland vid petunior
med ben – dvs rörliga men föga interaktiva eller
hängivna – men Esme har nu utvecklat så mycket
personlighet och social förmåga att hundar och katter
ligger i lä. Hon har bl.a. slutat betrakta terrariet som
sitt hem och ser nu mer hela lägenheten som sitt revir.
Halv åtta varje morgon bankar hon på terrarieglaset
och kräver att bli utsläppt (…och
vi som inte vill ha barn för att kunna sova ut på
morgnarna), och stannar sen ute hela dagen. Hon stökar
runt i lägenheten, klättrar på allt - helst
skorna, möblerar om bland kartongerna och returglasen på
golvet så att det låter som vi har uteliggare i
köket. När hon tar det lugnt virar
hon antingen in sig i draperiet eller kryper
upp på hennes ”vattensäng” dvs värmeflaskan.
Hon har även börjat vägra sova i terrariet på
kvällen om vi är hemma och uppe. Istället kryper
hon ihop mellan oss i soffan och sover där invirad i en
handduk. Eller om jag sitter uppe och jobbar, nere bakom datorn
i närheten av mina fötter. Hon kan dessutom sova lugnt
även om jag öser på stereon och babblar i telefon,
men så fort Jenny kommer hem och säger ”hej”
vaknar den lilla paddluringen och rusar fram för att hälsa.
Prydnadsdjur my ass…
Medan resten av landet har varit drabbat av VM-feber har jag
lidit av VM-kräksjuka. När precis varenda jävel,
inklusive kassörskorna på Hemköp, varit klädd/målad
i något blågult och babblat fotbollsdetaljer varenda
vaken minut, har landsförrädaren i mig vaknat och
önskat att Sverige omedelbums ska tokförlora mot t.ex.
Burkina Faso så att eländet får ett snabbt
slut. Och det var väl ungefär så det gick också.
Men inte innan varenda jävel och hans brorsa kört
förbi vårt fönster och tutat slut på bilbatteriet
varje gång en svensk fått lukta på bollen.
Alla har visserligen rätt att vara galen i något,
men det ska inte behöva innebära att jag också
ska drivas till vansinne.
Gnäll, gnäll…
Men det positiva var att fotbollsdominansen i media fick mig
att börja prenumerera på Boxman,
så jag har sett massor med filmer jag tidigare missat
under våren.
Och nu en liten intern grej för närmsta vänskaran.
Rättare sagt alla som känner Conny Oscarsson. Här
är nu slutligen fotobeviset
på att han verkligen är polis.
För utomstående som inte förstår poängen
med det här kan jag försöka likna Connys nya
karriär med om Påven skulle ha dragit på sig
en kinky gayläderoutfit med hål för röven,
tatuerat ett upp och nedvänt kors i pannan och blivit ny
gitarrist åt Marilyn Manson. Samtidigt är det mycket
glädjande att se någon som nästan flunkade från
golvläggarlinjen ta sig så långt i livet på
ren vilja och ambition. Allt är möjligt om man bara
vill! Antingen det eller så är polisens intagningskrav
helt åt helvete…
Svärmor har blivit lite bättre efter hjärnblödningen,
men allt är ju relativt. Det är fortfarande rullstol
som gäller vid transport, och läkarnas gissning är
att hon kanske kan ta sig fram själv med rullator en vacker
dag. Vad det gäller talet så kan hon ibland få
ur sig ett väldigt tydligt ”Nej!” om hon blir
tillräckligt frustrerad, vilket har orsakat den paradoxala
effekten att vi blir glada varje gång hon blir förbannad,
men det är nog en dålig idé att försöka
få henne att prata mer genom att provocera henne.
Vi
vet heller inte om hon fattar vad vi säger. Hon verkar
med och nickar och skrattar på rätt ställe,
och när jag kommenterade den usla kvaliteten på sjukhusmaten
gjorde hon en tydlig ”tell me about it…”-grimas,
men vid vissa test verkar det som hon inte förstår
vad man säger. Det här är nog inte så förvånande
ändå. Har man en social förmåga kan man
hänga med bra utan att begripa vad som sägs. När
jag började jobba på Fyrkantens El direkt efter gymnasiet
jobbade jag ibland med en Piteåbo som inte kunde ett ord
rikssvenska utan bara den grövsta formen av Pitemålet
(ex: ”Vä sko eut opa lande o bå`La
o stå`ka mila beina, så töräla fåra
opi nèvan” = ”Vi ska ut på landet och
slå runt och staka mellan benen, så att tryglarna
(kringlorna på skidstaven) far upp till nävarna”).
Hade lika gärna kunnat jobba i Peking, men jag lärde
mig snabbt att nicka, skratta eller se fundersam ut på
rätt ställe. Kommunikation handlar rätt lite
om ord egentligen.
Det
intressanta med att umgås med någon som inte kan
prata är att man själv tillslut säger så
knepiga saker bara för att undvika tystnad, som t.ex.:
”Det var himla soligt ute, jag tror att jag har bränt
öronen”.
Hon
fick komma hem på permis på sin 65-årsdag
och på midsommar och verkade uppriktigt glad över
det, men några längre stunder hemma lär det
inte bli än på ett tag. Äspögården
ska handikappanpassas och Åsa själv har en hel del
rehabilitering framför sig.
Midsommar passerade f.ö. väldigt lugnt. Vi var bara
de närmaste ute på Äspö och körde
den klassiska sill, grillat, nubbe, jordgubbar – allt
ihoprört i en hink. Näää… nu skojade
jag, men det vore kul att testa det någon gång.
Själv var jag så slut att ögonen började
hänga efter andra nubben. Sov innan elva. Party! Not…
Men lite party blev det ändå den här månaden.
Den 8:e juli byter ju Tobbis & Hanna ringar och lovar att
älska varandra i nöd & lust. Och det innebär
ju även en och annan förberedande initieringsrit.
Även om det nu bara var fem år sen sist det begav
sig så utsatte vi ändå Tobbis för en svensexa.
Den man älskar agar man :-) …och varför missa
en möjlighet att bli packad i goda vänners lag?
I
ärlighetens namn så blev det en rätt lugn och
sansad tillställning. När en massa medelålders
småbarnsföräldrar är inblandade blir själva
umgänget viktigare än bungy-jump, strippor (vi
funderade faktiskt ett tag på att gå på strippklubb,
men det kostade 500:-/pers bara i inträde, och de pengarna
behövde de flesta till blöjor och välling, så…),
halsa tequila och skjuta Kalashnikov. Definitionen av att ”ha
kul” ändras med åren…
Jag
åkte upp till Sthlm under förevändningen att
jag skulle föreläsa, och agerade på så
sätt lockbete för att lura ut mannen i fråga.
Bokade en fika med honom på Medborgarplatsen, som var
startpunkten för syndigheterna. Pga tidsbrist, influensa,
sjuka barn m.m. så blev vi en liten, men ack så
dekadent skara. Förutom undertecknad var större delen
av The
Objects där – dvs Mange och Aki (Aki
var även projektledare/kapellmästare för kvällen)
– samt Mörs, Ecke Basilius och Love.
Naturligtvis
var huvudpersonen sen till sin egen svensexa, så vi andra
satte oss på en uteservering, hinkade kalla och ägnade
oss åt lite catching up medan vi väntade. Vi blev
även insugna i någon hiskelig möhippa som huvudsakligen
verkade bestå av drängfu(l)la brudar som vrålade
Djurgården-sånger. Men efter att ha förklarat
att det var mot vår religion och envisats med att vråla
Luleå Hockey-sånger istället lämnade de
oss i fred.
Tillslut dök Tobbis upp och såg genuint glad ut över
att vi ännu en gång skulle utsätta honom för
sex, drugs & rock ’n’ roll. Vi började
med R ’n’ R. Precis under Mondo hade Mange sin replokal,
så vi drog ned dit, korkade upp några flaskor skumpa
och ett flak öl, pluggade i stärkarna och jammade
iväg några timmar.
Det
här var förmodligen den viktigaste punkten på
kvällen. Tobbis skiner upp som ett barn på julafton
när han får hänga på sig gitarren och
lira. Och Mörs är som Juggernaut i X-Men – när
han väl fått upp farten går han fan inte att
stoppa (vi fick tillslut rycka sladdarna för
att få tyst på honom). Själv höll
jag låg profil. Jag har samma policy mot att blanda musikinstrument
och alkohol som mot rattfylla – det är brottsligt
att riskera omgivningens hälsa på det sättet.
Nöjde mig med att skråla fram en vers i Breaking
the law. Men det var kul. Riktigt kul. Inget får
blodet att bubbla som några berusade timmar i en replokal.
Inget får heller näshåren att krulla sig som
ett gäng killar som en stekhet sommarkväll rockar
loss i en lokal stor som en städskrubb, men det ska ju
lukta manligt om en svensexa…
Sen
drog vi vidare till Thorildsplan, där Mange bor, för
att fortsätta hinka bärs, snacka och käka korv.
Jag hade satt ihop några CD med gamla godingar (Iron
Maiden, Judas Priest, Motorhead, Dio, Riot, Thin Lizzy osv…)
och för att komplettera old school-känslan stod Kronenbourg
med på ölmenyn (jag
& Tobbis är uppväxta
på den drycken). Hela hyreshuset på Runiusgatan
lutade f.ö. som lutande tornet i Pisa pga all öl som
införskaffats. Hade kunnat supa hela Kina under bordet
med de mängderna. Och mycket blev naturligtvis kvar. Åren
har börjat sätta sina spår. De flesta i gänget
är ju småbarnsföräldrar som mer eller mindre
har tappat supartalangen, men vi hade trevligt ändå.
Bildbevisen finns här
och här.
Själv
var jag lite nervös inför hela tillställningen.
Orkesmässigt hade jag känt mig som en urkramad disktrasa
veckan innan svensexan – helt slut redan innan jag stigit
upp. Och de gånger jag inmundigat alkohol senaste tiden
har det räckt med två glas vin för att ge mig
gamnacke. Men den här kvällen var annorlunda. Med
rätt vänner och rätt upplägg flödar
energin till. Jag har många trevliga människor omkring
mig, men de här killarna har en edge som ingen annan har,
och det slog mig hur mycket jag har saknat dem. Hade så
kul att jag fick en kick av det. Till min stora förvåning
höll jag faktiskt flaggan högt hela kvällen och
medan andra tacklade av på vägen så blev jag
inte seg en enda gång. Magi!
Eftersom
alla inblandade är musiker så pratade vi till 99%
musik hela kvällen. Band, konserter, plattor, instrument,
musiker, strängar, ljud osv. Hög nördfaktor,
but we´re loving it!
För
att inte sega ihop totalt av snack och öl plankade vi in
på Fredhällsbadet
för ett midnattsplask. Den inledande sturska stämningen
kom snabbt av sig när någon stoppade ned tån
och upptäckte att vattentempen var som i en fjällbäck
i februari, så jag tog mitt ansvar och slängde mig
i. Grabbar funkar ju så att om en pallar så måste
alla andra också göra det för att inte verka
fjolliga. Men det var skönt som fan när man väl
vant sig. Att säla omkring i Mälaren medan solen går
ned bakom Tranebergsbron är Stockholmssommar i ett nötskal.
…sen är det ju alltid trevligt att se att man inte
är den enda som blivit lönnfet :-)
Efter
ytterligare någon timme öl, hårdrock och snack
drog vi som fortfarande stod på benen ut på stan.
Sommarnatten var varm & klibbig och det hade varit skönt
att sitta på någon uteservering och hinka vidare,
jag var som sagt inte det minsta trött, men allt hade antingen
stängt klockan ett eller så var det kö ända
till Småland. Så efter ett tag sket vi i det och
tog en taxi hem. Tobbis var nöjd, och det var huvudsaken.
Intressanta
anekdoter under kvällen:
-
Aki väntar inte bara sitt andra barn, utan är nu
mer även kommunalpolitiker åt sossarna (Conny
polis, Racki pappa och nu Aki sossepolitiker – vart
är världen på väg?). En stor del
av kvällen gick därför ut på att komma
på bra sätt att försätta honom i löpsedelsskandaler
(”Känd kommunalpolitiker funnen
berusad och naken i lagård. Sugga anmäler för
sextrakasserier”).
- Det
finns, och praktiseras, något som kallas för förhuds-shot.
Ni får själva lista ut hur det går till,
men det inkluderar alkohol, en viss del av den manliga anatomin
och någon som vill dricka nämnda shot.
- Mörs
har en autograf av Olof Palme som han hittade när han
städade efter en kongress 1981. För ett tag sen
försökte han sälja den på Blocket. Han
fick massor med svar, men ingen ville köpa den –
han fick bara hotbrev från Palmehatare.
Självklart
finns det fler anekdoter från kvällen, men även
jag har mina gränser för den personliga integriteten,
…och risken för polisanmälningar.
Hann
blunda någon timme på Tobbis soffa innan Fride väckte
mig. Han börjar bli en stor pojke nu och babblar som en
sportkommentator. Måste åka upp oftare – jag
håller ju på att missa min gudsons uppväxt.
Lämnade
Tobbis & Hanna åt deras bröllopsplanerarångest
och såsade runt i city tills tåget tog mig hem.
Det var soligt, skönt, visserligen fullt med turister från
jordens alla hörn, men med lite glass, en horror-pocket
och en stillsam bänk i lite skugga går det mesta
att stå ut med.
Kommer
verkligen att älska den här semestern.


 |
Augusti
2006 |
Peterix
tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser
från livet...
Att
läsa:
Mark
Frost är en kille med en diger meritlista,
han ligger bl.a. bakom kultserien Twin Peaks. Skriver
böcker gör han också. Dark historic fiction.
I romanerna List
of Seven och uppföljaren The
Six Messiahs har han gjort Sherlock Holmes-författaren
Arthur Conan Doyle till huvudperson och låter sin hjälte
dras in i ockulta konspirationer. En schysst blandning av Da
Vinci kod, Sherlock Holmes och The Alienist. Inte helt utan
skavanker, men a good fun read.
Månadens
läsning: Robert Shea & Robert Anton Wilson: The
Illuminatus! Trilogy, Mia Törnblom: Självkänsla
Nu!, John Pelan (red): A Walk on the Darkside,
Mark Frost: List of Seven & The Six Messiahs,
Fredrik Warberg & Jörgen Larsson: Rik På
Riktigt, Clive Barker m.fl: Tapping The Vein,
Donna Tartt: The Secret History

Ur
högtalarna:
Har inte flaggat för Imogen
Heap på säkert flera veckor, så
jag gör det igen för säkerhets skull så
att ingen missar vilken gudomlig artist hon är :-)
Månadens YouTube-videos:
Imogen
Heap – Goodnight and Go
Imogen
Heap – Speeding Cars (live)
Imogen
Heap – Hide & Seek
Imogen
Heap – Let Go (live)
Frou
Frou – It's good to be in love
Månadens
musik: Thåström: Skebokvarnsv. 209, The
Gathering: Home, Peterix Metal: vol. 30, Scritti
Politti: White bread black beer
Webben:
Worth
1000 - grymma Photoshop-manipulationer!

Snyggt
som fan: D
a n i e l l e E m e r i c k

Bokcitatet:
"By
intangibles, she meant the Internet, movies, music, stories,
art, rumors, computer programs, anything that isn't real. Virtual
realities. Make-believe stuff. The culture.
The unreal is more powerful than the real. Because nothing is
as perfect as you can imagine it. Because it's only intangible
ideas, concepts, beliefs, fantasies that last.
Stone crumbles. Wood rots. People, well, they die. But things
as fragile as a thought, a dream, a legend, they can go on and
on.
If you can change the way people think, she said. The way they
see themselves. The way they see the world. If you do that,
you can change the way people live their lives.
And that's the only lasting thing you can create."
ur
Choke av Chuck Palahniuk

Film:
Vad vore sommaren utan enn riktigt underhållande popcorn-rulle
som lockar fram 11-åringen i en? Pirates
of the Caribbean: Dead Man's Chest leverar ordentligt.
Fram med romflaskan och träbenet och njut!
Månadens
filmer: Gladiator - extended version, München, Peter Pan,
Speed, Romasanta, MirrorMask, Alone In The Dark, Labyrinth,
Walk The Line, Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black
Pearl, Kiss Kiss Bang Bang, Jersey Girl, Pirates of the Caribbean:
Dead Man's Chest, The Perfect Catch, The Eye 2, The Aviator,
Saw II, Fira Med Ferris, Besatt, Firefly, Serenity

Simpsonsrepliken:
Homer: "And how is education
supposed to make me feel smarter? Besides, every time I learn
something new, it pushes some old stuff out of my brain. Remember
when I took that home winemaking course, and I forgot how to
drive?"

TV:
Mitt i sommarens repris-öken blev det plötsligt säsongsstart
för två av de absolut bästa serier man bara
kan se på tv: Mitt
Liv Som Död och Deadwood.
Whoohoo!

Glass:
Har
fortsatt att äta mig igenom sommarens nya glassar, och
jag tror jag har hittat en vinnare: Ballerina
från Diplom-is. En sandwich-glass som smakar Ballerinakex.
Smask!
När
det kommer till glassbarer så har Den Store Glassguden
satt ned sitt finger på Drottningtorget i Malmö och
skapat Dolce
Sicilia. Ett paradis på jorden som serverar
handgjord ekologisk gelato. Glassen där är så
löjligt god att jag kommer på mig själv att
hitta på ärenden till de kvarteren bara för
att kunna smita in och få min glass-fix. Deras glass SMAKAR
verkligen. Fruktglassarna blommar i munnen, mandelglassen är
som att dricka en iskall amaretto och deras chili-chokladglass
eldade kvar i svalget i en dryg timme efteråt. Divine!

Livet
på Peterix planet:
Semesternarkoman
Jag tycker det är besynnerligt att det finns ett begrepp
som ”arbetsnarkoman” men inte ”semesternarkoman”.
Tänk efter – vilket är mest njutningsfullt och
beroendeframkallande?
Kanske har det att göra med att knarka arbete är väldigt
sjukt medan att förlora sig i ledighet är fullt normalt.
Jag
har hursomhelst pumpat venerna fulla med semester under juli.
Med goda skäl. För om jag tänker efter så
är det här den första riktiga semester jag haft
på typ fyra år. Visst har tidigare somrar varit
befriade från arbete, men att vara utan uppdrag är
inte samma sak som att ha semester. Det är svårt
att slappna av ordentligt när man inte vet hur man ska
betala hyran i augusti. Men nu när livet börjar vara
tillbaks på banan har det däremot inte varit vidare
svårt att låta sin materia anta den ultimata formen
efter ”fast”, ”flytande” och ”gasform”
– nämligen ”ledig” (nära
besläktad med ”flytande”).
Så
vad gör då en Peter när han är riktigt
ledig?
Not much.
En stor del av dygnet, förmodligen mer än hälften,
har tillbringats i sovande tillstånd. Hörde en gång
gamla Stones-bassisten Bill Wyman beklaga sig över att
man är tvungen att sova, äta och bajsa och såg
det som slöseri med tid. Han är en sjuk människa.
Sova är ju det näst bästa man kan göra i
sängen. De andra två ”tidsslösarna”
han gnällde över är inte så dumma de heller,
bara man inte gör den sista i sängen.
Har
läst rejält mycket också. Eftersom jag har varit
så seriös (…för att vara
jag alltså) och samhällsdebattig under våren
har det uteslutande blivit skräck och fantasy. Har fått
nog av verkligheten för ett tag.
Undantaget som bekräftar regeln har varit Rik
På Riktigt av Fredrik
Warberg & Jörgen Larsson. En bok som bäst
kan sägas handla om livskvalitet och beskrivs av författarna
själva så här:
”Det behövs inga
särskilda känselspröt för att konstatera
att många människor i vårt land har en vardag
som är långt ifrån hur de egentligen vill att
den ska vara. Hur kan det vara så? Vi har mängder
med valmöjligheter. Vi lever under jämförelsevis
trygga, välordnade och materiellt utvecklade omständigheter.
Vi borde kunna njuta av denna välfärd och verkligen
uppleva det som ordet betyder – att färdas väl
genom livet.
Vi vill med denna bok uppmuntra dig att stanna upp och reflektera
över om du vill följa med dit strömmen i dagens
tidsanda leder. Vi vill inspirera dig att tänka på
dig själv och din vardag, men det här är inte
någon handbok i egoism – snarare en reflektionsbok
med syfte att stimulera medvetna val som leder till hög
livskvalitet.”
Stötte
på herrarna Warberg & Larsson när jag höll
på med visionsverkstäder i Hjorthagen, och blev djupt
imponerad av deras tankebanor. De är i ärlighetens
namn inga fantastiska skribenter, men innehållet i boken
väger upp det. Fullkomligt livsfarlig att läsa under
semestern eftersom man efter varje vänd sida frågar
sig ”vad fan håller jag på med?”. Är
du inte rädd för att göra upp med de bitar av
ditt liv som skaver och känns fel så rekommenderar
jag den starkt.
Vad
har man mer pysslat med då?
- Började
semestern med en floating-session
eftersom det var så uppiggande sist jag prövade.
Rekommenderas dock inte under en värmebölja. Det
började bra, men efter några minuter i den kvava
saltvattenstanken förstod jag hur en varmkorv känner
sig. Men det gav effekt – mitt stresskliande i ögonen
försvann i ett trollslag. Ska göra det igen när
tempen har lagt sig så att man inte är medium rare
när man kliver upp.
- Haft
picknick nere på Ribban.
- Lyckats
pilla i sig något alkoholhaltigt i princip varje kväll.
- Strövat
runt i stan utan mål.
- Suttit
på Cuba
Café, sippat Mojitos och tjuvlyssnat på Thåströms
spelning (450:- i entré för att
se en svensk gammal 80-talsidol!? Bara Ozzy är värd
ett sånt inträde).
- Försökt
shoppa, men känt mig för seg, fläskig och klibbig
för att kunna njuta av det.
- Ständigt
hittat på nya ursäkter för att gå till
Dolce
Sicila och njuta av deras underbara glassar.
- Såsat
omkring i största allmänhet och improviserat fram
dagarna.
- Svettats.
Ingen har väl undgått att Sverige drabbats av en
värmebölja. I min del av världen har termometern
nosat på 30 i stort sett dygnet runt. Inomhus har det
varit mellan 30-40. Men jag har inte lidit så mycket
av det. Det har i ärlighetens namn känts helt okej
med värmen. Det är väl mina 30 vintrar i Luleå
som behöver tid att tinas upp. Men fan vad man har svettats.
Att duscha minst två gånger om dagen har inte
hjälpt något vidare. När expediterna på
kosmetikaavdelningarna trakasserat mig och frågat efter
min hudtyp har jag sanningsenligt kunnat svara: ”blöt”.
Har mest känt mig som ett flugpapper. Men Esme har älskat
det. Hon har farit omkring i lägenheten som en flipperkula.
Alla som tror att sköldpaddor är stillsamma av sig
skulle ha sett henne.
Har
inte bara drönat planlöst omkring. Har faktiskt lämnat
stan för två små äventyr.
Vi
började vår ledighet med att sticka upp till Norrtälje
för Tobbis & Hannas bröllop.
De bytte ringar i Roslags-Bro kyrka, en atmosfärisk gammal
stenkyrka från 1200-talet. Det var en mycket vacker och
romantisk ceremoni som jag missade större delen av eftersom
Fride snodde föreställningen. Han och Olivia var tärnor,
men medan storasyster var stilla som ett tänt ljus busade
min gudson omkring. Han började med att köra leksakståg
på altarringen och avslutade med att sätta sig mitt
i koret och klia sig på snorren. That’s my boy!
Efter
vigselakten åkte vi i samlad tropp ut i bushen till ett
ställe kallat Engelbrektstunet,
där festen skulle hållas och de flesta gästerna
bo. Att samla gästerna på ett ställe långt
bort från ära och redlighet så att de inte
kan dra tidigt var ett genidrag. Då har man inget annat
val än att festa hela natten. Och det var precis vad vi
gjorde. Jag gav upp vid femsnåret på morgonen (mest
för att ciggen var slut), …och jag var inte
sist.
Däremellan
hann vi med en middag. Buffén var lysande, men det var
varmt som fan i kostymen och jag smet ut på rökpaus
var femte minut bara för att få lite svalka. Tror
att Mörs sa det bäst: ”Fan att man inte var
tjej så att man fick ha en tunn sommarklänning. Det
här (kostymen) är
som att ha på sig en finsk bastu”. Så fort
vi hade tagit sista tuggan slängde sig alla killar därför
till rummen för att byta om till shorts och linne. En del
strippade mer än så. En ung man, vars namn jag inte
ska lämna ut till offentlig skam här, spenderade större
delen av aftonen endast iklädd en felknäppt väst
och et par slitna kallingar som visade mer än de dolde.
Trés sexy.
Eftersom
minst 90% av gästerna var musiker blev det Lollapalooza
light efter maten. Minst tre olika bandkonstellationer var uppe
på scen och körde allt från Dolly Parton och
Devo till KISS (okej, minst 85% av alla låtar
som framfördes var KISS-låtar). Jag har ett
vagt minne av att jag höll på att bli involverad
vid något tillfälle, men jag vidfasthåller
vid min princip att don´t drink and play guitar.
Engelbrektstunet
låg strategiskt placerat vid en havsvik, så det
badades en hel del. Det mest minnesvärda doppet var ett
nakenbad som inträffade någon gång vid två-snåret
på natten. Alla näckade och slängde sig i –
även bruden. Hanna hade en 70-år gammal brudkrona
av myrten insydd i håret, så hon simmade graciöst
omkring i månskenet iklädd endast den. Det var vackert
som en Zornmålning.
Eftersom
vi var en och annan som inte träffat varann på länge
så blev det en del babbel och drickande. Roligast att
se var alla ordentligt stadgade småbarnsföräldrar
som gav sig hän. Efter att större delen av kvällen
fått förmaningar från sina respektive att ”ta
det lugnt för du ska köra imorgon” så
gick det utför så fort damerna lagt sig, och med
”utför” menar jag rågfyllda halvlitersglas
med rödvin. Själv besvärade jag mig inte med
några glas utan kramade glatt en flaska tills jag slutligen
gav upp.
Det
fanns egentligen bara två saker att gnälla på:
värmen, men den gick ju faktiskt att bada bort, och myggen.
Som den Norrbottning man är så brydde jag mig inte
så mycket i blodsugarna, men de brydde sig en hel del
i mig. När jag räknade myggbett dagen efter blev summan
följande:
bett på överkroppen: 1 st,
bett på höger fot: 84 st,
bett på vänsterfot: 96 st.
De måste vara de enda varelserna på denna planet
som finner mina fötter smaskiga…
Dagen
efter blev också härlig. En efter en vaknade vi upp
som små trötta bakismonster, och då fanns det
rester och sillbuffé som väntade. Och självklart
badade vi mer.
Det var som hämtat ur en Pripps Blå-reklam. Roligaste
fest jag varit på på flera år. Mer sånt
tack!
Självklart
finns det massor
med bilder från tillställningen. Dock inga från
det nattliga nakenbadet (de hittar ni på
betal-delen av sajten :-)
Efter bröllopet tog vi en minisemester i Stockholm. Bodde
på Hotel
Rica i PUB-huset, slappade och shoppade loss lite.
Av någon anledning var i princip allt vi köpte dekorerat
med dödskallar. Vilket inte är så underligt
med tanke på det rådande modet – det går
ju inte ens att operera blindtarmen utan att få ärret
i form av en dödskalle. Som gammal hårdrockare är
jag kluven. Visst blir man glad över att estetiken i omvärlden
blir några grader svartare och elakare, men samtidigt
är det en smula kräkframkallande när subkulturer
kommersialiseras. Det var som serietecknaren Joakim Lindengren
en gång sa (…jag tror iaf att det
var han): ”Den bästa barometern över
hur ute något har blivit är Elloskatalogen –
har de ett par >>fräcka
hip-hopbyxor med alla de rätta detaljerna<<
så vet jag att ungarna skrattat åt hip-hopbyxor
sen minst ett år tillbaks”. Och nu finns det dödskallekläder
i Ellos…
Men vad fan, metal har ju aldrig varit inne, eller brytt sig
om omvärldens försök att flirta med dess estetik.
Och mina nyinförskaffade kallingar med liemannen på
är verkligen haute couture.
Efter Sthlm stannade vi till i Linköping hos Linda
och barnen. Ungarna fick bestämma när vi skulle
ut å käka så vi hamnade på Kinarestaurang.
Åt fyra små rätter för första gången
sen tonåren. Självklart med friterade bananer och
glass :-)
Linda
kommenterade något om att samtalen i hennes liv handlade
för mycket om trädgårdsskötsel, matpriser
och dagispersonal och för lite om film, musik och party.
Något jag faktiskt kan relatera till även om jag
inte är ensamstående mamma. Jag föreslog att
hon skulle bilda någon slags förening kallad ”Evil
Mothers” för mammor som fått för mycket
vuxenliv nedkört i halsen.
Vid närmare eftertanke, varför stanna vid bara mammor?
Jag kan själv känna att det inte finns så många
naturliga vattenhål för såna som börjar
nosa på 40-strecket och har heavy metal och skräckfilm
som största intressen…
Avslutade semestern med att ta hand om hus, häst och hund
i Gislöv en helg. Det gick lättare den här gången
än i våras. Bara en häst var hemma och Tilda
var lugnare än vanligt pga amputerad tå och svamp
i örat. Det var nästan som förr, innan det blev
ett heltidsjob att sköta alla djuren.
Spenderade så mycket tid vi bara kunde nere på stranden
och i havet. Sälade omkring i vågorna och bara njöt.
Sand mellan tårna är champagne för fötterna!
Nu är ledigheten slut för den här gången
och de första deadlinesen har dykt upp.
Till min stora förvåning har inte Söndagsnisse
Strix gått i graven utan fått ny ägare
– Bokförlaget
Lind & Co. Herr Lind verkar gilla tidningen och vill
göra något av den, gärna i samarbete med oss
skribenter. Kan bli en kul höst…
Har lovat mig själv en hel del saker inför hösten.
Den främsta att ta det väääääääldigt
lugnt. Att jag ska lägga av med tidsödande småkrafs
som inte betalar sig stod klart redan under våren, men
det handlar minst lika mycket om en mental inställning
som om mängden arbete. Saknar den där känslan
när jag jobbade mer efter en idé än mot en
deadline. När tankar och storys bubblade omkring så
i skallen att jag bara var tvungen att sätta mig och skriva
oavsett om jag var på väg någonstans, skulle
äta eller sova. Och den känslan handlar i princip
bara om hur jag tänker. Och de switcharna i skallen kan
jag slå om nu utan problem, för nu är situationen
sån att jag nog framgångsrikt kan lura mig själv
att jag inte gör det för pengarna.
Känner på mig att det kommer att hända mycket
i höst, och för en gångs skull inte enbart saker
som sliter ut mig.
Stay
tuned!
FAQ
Under sommaren har jag flera gånger fått exakt samma
frågor om det ena och det andra, men mest om boken. Och
jag börjar bli mer än lovligt less på att svara
på dem. Så genom att göra en liten FAQ inbillar
jag mig att jag kanske slipper få höra dem tusen
gånger till.
Hur går det för boken?
Ingen
aning. Förlaget avrapporterar en gång per år
– i oktober. Och då bara försäljningen
fram till mars. Eftersom min bok släpptes i mitten på
mars så kommer jag alltså inte att, enligt det sättet
att räkna, ha sålt något alls i år. Fråga
mig igen i oktober 2007.
Men
oavsett hur den säljer så har feedbacken varit översvallande.
Många läsare hör av sig till mig och är,
för att uttrycka det försiktigt, positiva. Och det
känns minst lika bra som försäljningssiffror.
När kommer den som pocket/talbok?
Ingen
aning där heller. Har bara kontrakt på en inbunden
upplaga, och mitt förlag ger inte ut andra format. Alltså
måste ett annat förlag visa intresse av att ge ut
den som pocket eller talbok, och det intresset hänger,
inte helt oväntat, ihop med försäljning och popularitet.
Vi får väl se…
Läste
en artikel om Liza Marklund som kändes lite tröstande.
När de först släppte hennes debut ”Sprängaren”
så sålde den inget vidare och skulle därmed
inte komma på pocket, men så fick hon något
slags pris för den som säkrade pocketutgåvan,
and the rest is history…
Något nytt på gång?
Självklart!
Det är alltid nya saker på gång i mitt huvud,
men än är inget konkret satt på papper. Min
förläggare upplyste mig om att man inte gör som
jag gjorde med fackböcker – dvs skriver klart dem
helt och hållet och sen undrar om någon vill ge
ut dem – utan att man skriver ihop ett synopsis (en
kortare sammanfattning) på sin idé som man
sen presenterar och hoppas få grönt ljus för.
Vilket är precis vad jag tänker göra i höst.
Sen är det upp till förlaget om de gillar mina idéer
nog mycket för att ge ut dem som bok.
Känner
även att storytellern i mig är klart undernärd.
Jag måste få skriva fiction snart innan
jag tynar bort. Helst av allt skulle jag vilja skriva horror/fantasy/dark
fiction, eftersom det är de genrer jag älskar mest
av allt. Meeeeen, vi bor ju i diskbänksrealismens
förlovade land, där en berättelse uppmärksammas
mer för sin sociala ångest-faktor än för
sin plot (hade Neil
Gaiman eller Clive
Barker varit svenskar hade de slutat som handläggare
på Försäkringskassan). Har dock en roman-idé
som är något mer jordbunden utan att bli för
mycket vardag. En idé jag tänker fila på,
och i mån av tid även skriva, under den närmsta
framtiden.
En
sak kan jag i alla fall lova – det kommer mera…

 |
September
2006 |
Peterix
tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser
från livet...
Att
läsa:
Jag slutar aldrig häpnas över Neil
Gaiman – allt han tar i blir till guld. Romaner,
noveller, serier, filmmanus – tammefan allt han skriver
är helt outstanding. Nu har jag för första gången
läst en av hans barnböcker – The
Wolves In The Walls – och är bara ännu
mer impad. Vilken underbar liten barnrysare! Gaimans härliga
story, baserad på en mardröm hans dotter hade, helt
fantastiskt illustrerad av Dave
McKean är ett mästerverk för barn
i alla åldrar.
Månadens
läsning: Clive Barker: The Damnation Game, Henry
Rollins: Eye Scream, Neil Gaiman & Dave McKean: The
Wolves in the Walls, Will Eisner: A Contract with God,
Justin Richards: The Death Collector, Joan Didion: The
Year of Magical Thinking, Stephen King: Night Shift,
Morris m.fl: Lucky Luke 1980-1982, Amy Jenkins: Funny
Valentine

Ur
högtalarna:
Att man har hållit på jäkligt länge är
definitivt inget likhetstecken med att man är en föredetting.
Detta har precis veteranerna Motorhead
och Slayer
bevisat med sina nya plattor Kiss
of Death respektive Christ
illusion. Det som dånar ut ur högtalarna
när man lyssnar på dem är inget som några
tunnhåriga gubbar plinkar fram på rutin för att
betala hyran – det spritter av vitalitet och energi. Hoppas
att jag får åldras med samma värdighet…
Månadens YouTube-videos:
Erik
Montgrain – Airtap
Rammstein
- Rosenrot
Amanda
Marshall - Beautiful Goodbye
Dalbello
– Faith in you (Ford Focus ad)
Soilwork
– Light the Torch
Månadens
musik: Anna Nalick: Wreck of the day, A: Teen dance
ordinance, Garden State OST, Paradise Lost: Forever
after, Motorhead: Kiss of death, Slayer: Christ
illusion, Iron Maiden: A matter of life and death,
Dive: Where the river turns to sea
Webben:
Stafett
Mot Våldtäkt

Snyggt
som fan: Dave
McKean

Bokcitatet:
"Livet
är kanhända inte rättvist, men emellanåt
går faktiskt fläckarna bort i tvätten. Förr
var San Francisco befolkat av såna som hade sex, men de
har dött undan för undan och de överlevande har
blivit vräkta för att ge plats åt en generation
ambitiösa lattemänniskor med välutvecklat sittfläsk
som tror att de kan ta över världen genom ett byte av
datorplattform. När de klädde av sig var det oftast
inte celluliter man såg. Nej, det var strukturen av klädseln
på deras kontorsstolar.
Latte är gott. Men lattefolket är oftast nydatabohemer
som tror på fullt allvar att de är konstnärer.
Vilket är ungefär som att ligga i fyllecell en natt
och sen kalla sig krigsfånge."
ur
Hoochie Mama av Erika Lopez

Film:
Sen
jag började prenumerera på hyr-DVD har jag hittat en
massa små guldkorn jag tidigare missat. Ett av de mest glänsande
guldkornen är Garden
State. En skruvad feel good-dramakomedi som är
helt omöjlig att värja sig emot. En sån där
film där dialog, soundtrack och enstaka scener smäller
mycket högre än själva storyn. En sån där
film man lyser upp gråregniga novembertisdagar med.
Månadens
filmer: Stay, Star Wars: Ep III - Revenge of the Sith, Kiss the
Girls, Creep, Finding Neverland, Bordello of Blood, Fantastic
Four, Escape from New York, Videodrome, Three To Tango, Ryktet
Går, The Beyond, The Fog (1980), The Ring
2, Halloween II, Garden State, Elizabethtown, Liftarens Guide
Till Galaxen, Corky Romano, Subhuman, The Fog (2005), Skräcken
Har 1000 Ögon, Exorcisten III, Tales of Terror, Children
of the Corn, Eaten Alive, A Tale of Two Sisters, The Island, Tale
of The Mummy, Tjenare Kungen,

Simpsonsrepliken:
Troy McClure: "Hi I'm actor Troy
McClure. You might remember me from such self-help videos as "Smoke
Yourself Thin" and "Get Some Confidence, Stupid!""

TV:
Robin Paulsson heter en pojkvasker som precis hade börjat
pröva på livet som komiker när jag flyttade ned
till Malmö. Något av en humorscenens Gustav Fridolin
kan man säga. Nu har drygt fyra år gått, han
är fortfarande en pojkvasker, men nu har grabbhalvan fått
en egen talkshow – Robins.
Inte illa pinkat, men han har förtjänat det. Robins
är ett rakt, okomplicerat program där det aldrig är
någon tvekan om var man ska skratta. Old school humor med
tempo. Uppfriskande! Me like!
Sen
är ju äntligen CSI
och My
Name Is Earl tillbaks i rutan igen.

Pryl:
Inget
ont som inte för något gott med sig. Min gamla IXUS
400 slog sig fördärvad under medeltidsveckan på
Gotland, men ersättaren har snabbt fått mig att glömma
min gamla trotjänare. Har självklart inte lämnat
Canon-familjen, och har nu mer deras PowerShot
S3 IS i hölstret. 12X zoom, ISO 800, bildstabilisator,
supermacro på 0 cm, motivprogram till vansinne, manuella
inställningar och annat smaskigt gör det här till
den bästa kamera en glad amatör kan önska utan
att kliva upp till systemarna. Här ska fotas!

Livet
på Peterix planet:
Symbolhandlingar
Lustigt hur snabbt - mycket, mycket snabbare än solbrännan
- den där coola, meditativa, än-sen-då? medvetandenivån
man skaffade sig under semestern kan försvinna. Har istället
känt mig som en dator som kört för många
program samtidigt – långsam och överhettad.
Det
har funderats en del under augusti. Har kört flera tankeprocesser
samtidigt – har dels klurat en hel del på de nya projekt
som nu ska påbörjas, men även en massa på
hur jag ska jobba framöver för att hushålla
med energi och må bra samtidigt som jag får nog mycket
saker gjorda. Ett jäkla jonglerande med funderingar.
Det
gick överhuvudtaget trögt att komma igång. Semester
är som seriemord – när man väl fått
smak för det går det inte att sluta. Och medan resten
av världen är utrustad med Pentium II och Celeron dras
min skalle med en trött 486-processor som jobbar långsamt.
Månaden har bara blåst iväg.
När
man befinner sig mitt i en sån här röra och behöver
ta det första steget i en massa projekt är det viktigt
med symbolhandlingar. De fungerar som startskott.
En sån symbolhandling har varit att skaffa två splitternya
anteckningsböcker – en för varje bok jag har ambitionen
att skriva. Några enstaka bokstäver har hunnit fastna
i dem också.
En
annan har varit att tillsammans med Jenny ta fram säljmaterial
för mina föreläsningar. Men även om inte materialet
är klart ännu är jag redan inbokad till bl.a. Karlskrona,
Lidingö och troligen även Luleå under hösten.
Inte illa med tanke på att jag inte lyft ett finger för
att berätta att jag finns.
Ett
annat projekt som behövt sina symbolhandlingar är Kroppen.
För att ha utsett det här till Min Kropps År har
det inte hänt mycket än. Det måste ändras
på. Hela min apperance – kläder, vikt, frisyr
m.m. – behöver fixas till innan jag ser ut som ett
kommunalråd i Västerbotten. Man changerar snabbt när
man är trött.
En
sån symbolhandling har varit att skaffa ny hårfärg.
Svart är fint, men en liten färgklick skadar inte för
att ge kontrast. Har därför gått från mörkbrunpågränsentillsvart
back to the red roots till Mahogny. Eftersom jag behövde
avfärga det däremellan var jag orangehårig
i några timmar. Första å sista gången kan
jag meddela…
Hade
även för avsikt att göra en del symbolhandlingar
för att påbörja en aktivare livsstil, men det
stöp pga att månaden bara rusade iväg och att
den senare delen av den spenderades i ett mycket förkylt
tillstånd. Jävla skitmånad att vara ute ändå.
Efter kallaste vintern på 23 år, följd av rekordvärmeböljan,
är de lokala naturkatastroferna nu inne på syndafloden.
Det öser ned tammefan hela tiden. Höstmodet består
därför hittills av våtdräkt med matchande
syrgastuber. Håller tummarna att det trots allt blir en
höst som ifjol med sommarvärme nästan in i november.
Men med pågående klimattrend börjar det väl
regna närsynta lemurer och lakrits under september…
Åkte upp till Göteborg över dagen för ett
möte om Strix
framtid med Erik Blix, nye ägaren Kristoffer
Lind samt några skribenter. Satt hemma hos Erik och
babblade, men även på Råda
Säteri – mest känt för att George W Bush
varit där och käkat, men det var ett trevligt ställe
ändå (jag blev mer impad av att de
hade vin från Francis Coppolas vingård).
I
korthet gick mötet ut på att tidningen ska göras
om ordentligt – nytt namn, ny layout, nytt format och självklart
uppfräschat innehåll. Eftersom tidningen nu har en
ägare som faktiskt vill något med den kändes det
mycket positivt. Idéer som kvävdes hos förra
ägarna Ordfront får nu en ny chans. Jag lyckades naturigtvis
bli förkyld precis innan jag åkte dit, och ägnade
större delen av mötet åt att försöka
hålla min febergeggiga hjärna vid medvetande, men det
kändes bra. Kanske kan Sveriges roligaste tidning äntligen
bli upptäckt av fler än sina medarbetare…
På Y-fronten… ska bli
talbok, vilket inte är att förväxla med
ljudbok. Ljudböcker kan man köpa i bokhandeln. Talböcker
ges ut av Talboks- och punktskriftbiblioteket, produceras bara
i 1-3 exemplar, kan bara lånas på bibliotek och då
bara av synskadade. Ersättningen är i stort sett obefintlig,
men det ligger säkert någon slags ära i det här.
Däremot
upptäckte jag att på förlagets
egna topplista så ligger min bok f.n. på tredje
plats. Jag vet inte vad de baserar den listan på, men det
verkar ju iaf som om boken inte går helt åt helvete.
Firade vår 4:e bröllopsdag. Kan bara hålla med
Jenny i hennes kommentar ”det gick snabbt och smärtfritt”.
Det här äktenskapet är en joyride.
Vi firade genom att åka till Köpenhamn. Vi var båda
rätt slutkörda, så det blev en rätt förutsägbar
tripp. Hälsa på sköldpaddorna i Botaniske
Have, shoppa 10 kronorsjunk på Tiger och Søstrene
Grene samt fylla på barskåpet. Man behöver vara
utvilad för att orka vara spontan. Men det här hände
ju på en måndag, så halva tjusningen låg
i att få jobbskolka.
Förra
året, som var Läderbröllop, fick jag ju ett par
skinnbrallor. Årets var Frukt/blommor, så vi skaffade
blommor. Kommer att bli intressant med bröllopsdag nr 23
– Hampa. Men ser inte fram emot nr 66 – Uranbröllop.
Malmöfestivalen
kom och gick utan att göra några större avtryck.
Absolut inget att se, förutom sista dagen då det var
gitarrmangelafton på Möllescenerna. Gick dit med Björn,
drack stora mängder öl (har jag börjat
dricka öl igen???) och piskade trumhinnorna med en
massa metal.
Först
ut var brittiska gotharna Paradise
Lost. Inget band jag brinner för. Type 0 Negative-light
med anonymare profil och svagare låtar, men det var okej
för att vara gratis.
Sen
hoppade kaliforniska skatepunkarna Pennywise
upp på scenen. Inte riktigt min favvogenre, men som liveband
var de hur kul som helst. Mycket attityd och humor. Och hur kan
man inte gilla ett band som har låtar som ”Fuck authority”,
ägnar mellansnacket åt att häckla George W Bush
”and his little dick, Cheney – the worst president
in history” samt fördöma organiserad religion
i ”My God”
Holier
than thou with your one way morality
I think your shallow faith isn't based in reality
You don't like how were living,
We're sinful and obscene
Why are you judging me?
My god is not the one that you wanna see
Your god is a mirage, a conspiracy
Better hope you've been chosen to be saved
Cos your empathy only goes so far today
Your god's not for me
Sympatiska
killar…
Den
största orsaken till att jag gick dit var att Soilwork
skulle avsluta kvällen. Det var iofs inte så länge
sen jag såg dem sist, men de är så jevla bra
att jag skulle kunna se dem en gång i veckan. Därför
blev jag mer än lovligt deppig när det stod klart att
de måste ställa in för att sångaren Speed
fått ryggskott. Sista-sekunden-ersättare blev Helsingborgskollegorna
Darkane.
Onda, hårda, snabba och grymt tajta, ...men de är inte
Soilwork. Schyssta headbangingriff dock – jäklar vad
det svängde. Och intressant att se ett band som har fimpat
alla stärkare. Det enda på scenen, förutom Darkane
själva, var trumsetet och ett litet effektrack.
Passade
på att rasta nya kameran. Bilder här,
här
och här,
…dock med varning att fotografen var full, inte hunnit lära
sig kameran än samt stod mitt i en headbangande folkhopp.
Medeltidsveckan
När vi var på Roffe
& Emilys bröllop under medeltidssveckan i Visby 2003
lovade vi oss själva att vi genast skulle återvända
dit. Att såna löften är till för att slarvas
bort är ju en självklarhet, så jag är nästan
lite stolt över att det ”bara” dröjde till
i år innan vi åkte dit igen.
Medeltidsveckan
är en speciell upplevelse som inte är så stor
idé att förklara för någon som inte varit
där. Det handlar inte om lajv, rollspel eller leka Sagan
om Ringen, det är mer som att ta ledigt från sin egen
tid – en semester i fyra dimensioner. Man går in i
ett helt annat sätt att vara.
Vi
lurade med oss Björn & Anna-Karin den här gången,
och tog in på ett trevligt hotell – Strand
– för bara för att man reser ca tusen år
tillbaks i tiden betyder det inte att man inte kan sova med komfort.
Och lustigt nog fick vi samma rum som Roffe
& Emily
hade på sin bröllopsnatt (...men sängen
var fortfarande hel nog att sova i).
Hann
inte mer än sätta våra fötter på ön
så guidade Roffe runt oss. Eftersom Björn är en
gammal preussare (Preussiska Gardet = en samling
hårdfestande hard core-medeltidare som Roffe träffande
beskrev som ”några som jobbar hårt elva månader
om året för att kunna leva som uteliggare i en vecka”)
så började vi på preussarnas festplats mellan
marknaden och Botaniska Trädgården så att Björn
fick träffa sina gamla vapendragare.
Sen
festade vi. Eftersom gamla stamstället Effes
bytt ägare, nu mer var mest känt för att deras
vaktpersonal lärt sig sin kroppvisitationsteknik ur Kama
Sutra och därmed blivit totalt bojkottat, så var det
nya obligatoriska haket Bistra
Haren (som naturligtvis blev omdöpt i
parti och minut av sina beruskade gäster, några av
de varianter jag hörde var Bittra Snigeln, Psykotiska Räven,
Brustna Röven, Buttra Muttan osv…). Hursomhelst
ett underbart ställe mellan S:t Nikolai ruin och Frimis.
Träbänkar, strålkastare i marken, sprakande vårdkasar
och facklor, öl i lerkrus m.m. Vi slängde ut en filt
på marken, lade oss under stjärnorna och blev hutlöst
snorpackade. Dock en varning för Harens egna brygd kryddad
med bl.a. ingefära – smakade jäst våtservett,
…även när man var så full att man inte kunde
smaka skillnad på nachos och glassplitter.
En
medeltidsorkester tutade runt och en löjligt vig dansös
svängde sig mellan eldarna på ett sätt som fick
de flesta av oss att helt tappa koncentrationen. Efter sin dans
bad hon att få sin dricks nedstoppad i de få klädesplagg
hon bar. Jag försökte försynt stoppa ned sedlarna
i hennes byxlinning, men de vickade snart upp igen och hon bad
mig då att trycka ned dem i BH:n. Jag hoppas att det tilltaget
ska få slut på alla elaka beskyllningar att jag skulle
vara politiskt korrekt :-)
Dagen
efter vaknade jag av att det luktade brandrök och flög
upp i tron att hotellet stod i lågor, men det var bara jag
som stank. Och det är ju det som är tjusningen med Medeltidsveckan.
När man har ett städat och välpolerat skrivbordsjobb
som nu jag har är det så jävla skönt att
få skit under naglarna och stinka brandrök.
Förutom
rökdoften vaknade jag även med årets tyngsta baksmälla.
Kände mig som en trött liten disktrasa som haft ofrivillig
gruppsex med en flock Tyrannosaurusar. Men det går ju inte
att sova bort Medeltidsveckan, så vi slängde oss ut
ändå.
Började
med marknaden, som växt betydligt sen sist vi var där.
Bestämde mig för att inte gå därifrån
förrän jag hittat något som man kan skada andra
med. Jenny lyckades snabbt med det eftersom hon hittade en massa
schyssta och sylvassa smycken. Själv nöjde jag mig med
en brevöppnare i form av Excalibur och en
jäkligt snygg etsad stålring.
Sov
lite innan vi drog ut igen och tog en picknick vid S:t Nikolai.
Att sitta vid en tusen år gammal kyrkoruin, äta gott
och dricka vin samt få se massvis med små fladdermöss
flyga omkring på kvällsjakt är en klar 10
på livskvalitetskalan.
Det blev inte sämre när vi gick ned till stranden och
såg på medeltida fyrverkeri = bågskyttar som
sköt eldpilar ut i havet. Så vackert att man blev tårögd,
…eller så berodde tårarna på att jag var
så bakisrisig att jag höll på att trilla omkull,
men vackert var det iaf.
Hamnade
på Haren igen, men under betydligt lugnare former. Roffe
& Emily orkade inte ens dit, och det märktes att det
var slutet på veckan eftersom alla höll låg profil.
Nästa gång bör vi nog dra dit i början av
veckan istället för sista helgen, när alla festat
sig in i zombietillstånd.
Det
tråkigaste med Visbyvistelsen var att min gamla trotjänare
IXUS 400 stöp i backen och inte blev sig själv igen.
Trist med tanke på hur grymt fotogeniskt Gotland är.
En av de stora tjusningarna med Visby är att den stan inte
har några transportsträckor – varenda vägg
och gatsten är ett litet konstverk. Men självklart blev
det en del foton även om kameran plötsligt åkte
på sjukpension. Här
och här
t.ex. – och några på alla vackra
väggar också.
Tänk om man nu bara kunde skärpa sig och ta sig dit
igen nästa år...

 |
Oktober
2006 |
Peterix
tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser
från livet...
Att
läsa:
Jag älskar verkligen skräck och
fantasy (när man skriver så mycket
om verkligheten som jag gör så vill man ha en ordentlig
semester från den när man läser för nöjes
skull) över allt annat, men det finns en underkategori
där som lämnar mig totalt oberörd: vampyrer.
För mig handlar vampyrgenren mer om gothposerande än
om rysningar, mer om estetik än om skapa mardrömmar,
och därför tråkar den ut mig. Men så läste
jag The
Historian av Elizabeth
Kostova, en roman som handlar om jakten på
den historiske Dracula – Vlad Tepes. Trots att minst 80%
av boken utspelar sig på bibliotek och alla huvudpersoner
är akademiker är den mycket spännande (Da
Vinci-koden någon?) och rör sig låååååååångt
från den sedvanliga vampyrromantiken. En läsupplevelse!
Månadens
läsning: Terry Jones: Starship Titanic, Terry
Pratchett: Hogfather, Elizabeth Kostova: The Historian,
Ulf Lundell: Tårpilen, Marjane Satrapi: Broderier,
Jean-Claude Gautrand: Paris Mon Amour, Clive Barker:
Abarat, Camilla Läckberg: Isprinsessan

Ur
högtalarna:
Zakk Wylde har lyckats slänga ur sig ännu en platta
med sitt Black
Label Society, trots att han jobbar på nya
grejer med Ozzy, och senaste alstret Shot
To Hell är en stänkare! BLS klassiska
southern style doommetal träffar som väntat som en
3-kilos cajunstek rakt i plytet, men det som verkligen golvar
en med STH är balladerna. The last goodbye, Nothing´s
the same, Sick of it all och Lead me to your
door är vackra, kraftfulla, sorgsna, episka samtidigt
som de är avskalade, och de går rakt in i mellangärdet.
Vem trodde att Zakk hade så mycket känslor bakom
skägget och bicepsen…
Lisa
Miskovsky är ett musikaliskt geni och bland
det bästa vi har i det här landet, och hennes nya
platta är självklart en killer – vacker, välskapt,
komplex och mil före de närmaste konkurrenterna. Men
varför envisas hon med att jobba med Jocke Berg? Hur bra
hennes två senaste plattor än är så är
de inget i jämförelse med hennes första, då
ingen Jocke var inblandad. Du är för bra för
att behöva hjälp Lisa – go solo again!
Månadens YouTube-videos:
Des´ree
- Kissing You (Romeo+Juliet)
Faith
No More - Ashes To Ashes
Chris
Rea – Looking For The Summer
Killing
Joke - Millennium
U2
– The Unforgettable Fire
Månadens
musik: Sade: Lovers live, Lamb of God: Sacrament,
Pallas: The dreams of men, A-ha: How can I sleep
with your voice in my head - live, Audioslave: Revelations,
Lisa Miskovsky: Changes, Evanescence: The open
door, Black Label Society: Shot to hell, Helstar:
Burning star
Webben:
Nyttigt värre med tips om kropp, själ, självkänsla,
mat och motion på Livshandboken

Snyggt
som fan: Shannon
Hourigan

Bokcitatet:
"Okay.
You know what, Hamilton? There's a hardness I'm seeing in modern
people. Those little moments of goofiness that used to make
the day pass seem to have gone. Life's so serious now. Maybe
it's just because I'm with an older gang now."
She lifts her scrawny arms and nibbles her finger and the act
is a large effort on her part. "I mean, nobody even has
hobbies these days. Not that I can see. Husbands and wives both
work. Kids are farmed out to schools and video games. Nobody
seems to be able to endure simply being by themselves, either
- but at the same time they're isolated. People work much more,
only to go home and surf the Internet and send e-mail rather
than calling or writing a note or visiting each other. They
work, watch TV, and sleep.
I see these things. The whole world is only about work: work
work work get get get ... racing ahead ... getting sacked from
work ... going online ... knowing computer languages ... winning
contracts. I mean, it's just not what I would have imagined
the world might be if you'd asked me seventeen years ago. People
are frazzled and angry, desperate about money, and, at best,
indifferent to the future.
"She grabs her breath. "So you ask me how do I feel?
I feel lazy. And slow. And antique. And I'm scared of all these
machines. I shouldn't be, but I am. I'm not sure I completely
like the new world." Hamilton's jaws clench and Karen sees
this. "l know you want me to say how great everything is
now, but I can't. It's pretty clear to me that life now isn't
what it ought to have become."
More mountains and ocean. "I think I know what you mean,"
Hamilton says. "If you look at the world as a whole, we
have to admit life's good here where we live. But in an evil
Twilight Zone kind of way there's nothing else to choose.
In the old days there was always a Bohemia or a creative underworld
to join if the mainstream life wasn't your bag, or a life of
crime, or even religion. And now there's only the System. All
other options have evaporated. For most people it's the System
or what ... death? There's nothing. There's no way out now."
ur
Girlfriend in A Coma av Douglas Coupland

Film:
Hayao
(Princess Mononoke, Spirited Away) Miyazakis
nya film Det
Levande Slottet gick väl bara upp på
bio i typ två dagar tidigare i år, men nu finns
den tack o lov att hyra. Den når visserligen inte ända
upp till Spirited Aways höjder, men som alltid när
det gäller Miyazaki så bjuds man på en underbar
saga fylld med kluriga figurer, och animationen är som
en tavla – det går att ha filmen på ljudlöst
i bakgrunden som konst om man vill.
Månadens
filmer: Duck Soup, Mona Lisas Leende, Jurassic Park III, Demons,
Switchblade Romance, Hotel Heaven, Romeo+Juliet, Spirited Away,
Stir of Echoes, Hostel, Toolbox Murders (2005), Scary Movie
4, Dodgeball, Fäst Vid Dig, The Haunting (1963), The Stepford
Wives (2005), From Hell, Demonlover, Bloodlust, Pearls Before
Swine, Suxxess, Darkwolf, Cecil B. DeMented, Det Levande Slottet,
Split Second

Simpsonsrepliken:
Homer: "Trying is the first step
towards failure."

TV:
Ahhhhhh... Ny säsong av den ultimata livsnjutarporren -
Solens
Mat. Hösten är räddad!

Livsåskådning:
Tack
o lov finns det alternativ till religionen: Humanisterna

Livet
på Peterix planet:
Ständigt
denna Y-front
När jag släppte min bok i mars tänkte jag att
det skulle bli en kort fas med typ två veckors press,
med lite tur något föredrag men att det sen skulle
vara över och jag skulle kunna ägna mig åt andra
saker.
Lååååååååååååååång
näsa!
Jag
dras med den här boken som en envis stalker. Väntar
mig nästan att den ska ringa och flåsa i luren på
nätterna…
Jag ger fortfarande intervjuer, det kommer fortfarande recensioner,
det tycks fortfarande på bloggar och föredragen rullar
på, etc, etc…
Det
här är på gott och ont.
Att
uppmärksamhetskurvan ligger på en fortsatt stadig
nivå är naturligtvis högklassig gödsel
för businessen. Med tanke på hur mycket böcker
som egentligen släpps (om vi skulle elda
upp bara 10% av alla deckare som skrivs i det här landet
skulle den energin kunna ersätta både Forsmark och
Barsebäck…) får man vara glad över
att få ens sina 15 minuter. Men jag har aldrig varit en
person som lutat sig tillbaks på det som redan hänt.
Jag har inga som helst backspeglar! Det som varit är fullkomligt
ointressant för mig, nuet kan jag med lite ansträngning
befinna mig i, men min absoluta favoritplats är framtiden.
Mitt intresse ligger nästan alltid på det som ska
göras, aldrig på det som redan gjorts. Därför
kan en bok jag var både praktiskt och mentalt klar med
för över två år sen verkligen kännas
som en fotboja. För att inte säga hur mycket den är
i vägen för nya projekt. Jag är nästan ett
halvår efter min mentala tidsplan. Och mitt huvud befinner
sig i ständig oreda. Min hjärna är för tillfället
ungefär som ett stort, proppfullt arkiv som sköts
av en grupp synskadade Alzheimerspatienter. Inget är där
det ska och alla tankar kommer i fel ordning. Sätter jag
mig för att skriva för Strix eller Hennes tänker
jag på nästa bok, när jag ska spåna på
nästa bok dyker föredragen om den gamla upp, när
jag skriver det här tänker jag på vad jag ska
hitta på till middag, när jag lagar middag tänker
jag på när det var jag borstade tänderna sist
osv. Jag har nog mjäll på insidan av huvudet.
Sen
bad jag aldrig om att få bli könsrollsguru. Jag trodde
i min enfald att det var metoden – dvs satir
som bjuder läsaren på både skratt och eftertanke
– som skulle bli uppmärksammad och inte ämnet
(vilket skvallrar om att det faktiskt finns
kvar en smula naivitet i mig). Men nu blir jag alltså
betraktad som någon slags manlig Gudrun Schyman. Inget
ont om Gudrun (..i varje fall inte mer än
om övriga politiker), och jag står för,
för att inte säga är stolt över, varenda
bokstav, tanke och tyckande i boken, men jag är ju bara
en gammal norrbottnisk hårdrockare med skrivklåda
som råkar gilla att vrida å vända på
och skoja om olika samhällsfenomen. Det här var bara
ett av dem jag tänker ge mig på. Ibland blir jag
så less på den politiskt korrekta genustyckarstämpel
jag fått att jag bara vill gå drängfull på
strippklubb, starta slagsmål i krogkön eller kissa
i Jämo´s brevlåda (fast som
den fegis jag är skulle jag nog i så fall kissa i
hans röstbrevlåda).
Gnäll,
gnäll, gnäll, gnäll…
Det
här är ju självklart ett riktigt lyxproblem.
Andra författare skulle nog vilja skjuta mig och äta
min lever med favabönor och ett trevligt Chianti för
att jag piper & gnyr över för mycket
uppmärksamhet. Men lyxproblem är mina favoritproblem.
De är bra mycket trevligare att plågas av än
den något vanligare typen av problem som t.ex. att vara
pank, sjuk, bli lämnad av sina husdjur osv :-)
En
annan orsak till att jag just nu muttrar så surt över
Y-frontens inverkan på mitt liv är att den har tagit
ovanligt mycket plats under september. Bl.a. ska den bli ljudbok!
Har skrivit avtal med ljudboksförlaget
Hör Opp! Ett ungt, fräscht förlag med skön
stil. De har bl.a. gett ut Marjaneh Bakhtiaris storsäljare
Kalla Det Vad Fan Du Vill, och jobbar just nu med bl.a.
Dick Harrison och Emil Jensen. Jag ska själv läsa
in boken och kommer att spendera en stor del av oktober instängd
i en mycket liten studio.
Planen är att släppa boken som nedladdningsbar mp3
redan i höst och sen som CD-pocket (nytt,
litet och billigt format som de här killarna jobbar med
– hela boken ryms som mp3 på en enda CD, i motsats
till rena ljudböcker som kräver typ 6 discar, rejäl
förpackning och kostar skjortan) under nästa
år.
Gör
som sagt även fortfarande press för bokfan. Har med
mycket blandade känslor upptäckt att journalister
nu mer kontaktar mig så fort de vill få in mansrollen
i sitt reportage på något sätt. Har bl.a. fått
kommentera hur mansrollens utveckling påverkat Justin
Timberlakes nya sexiga image. Eller rättare sagt blivit
tillfrågad om det och haft förbaskat svårt
att kommentera det. Jag tvivlar på att man behöver
blanda in genusfrågor för att koppla ihop musikbranschen
med sex (jag väntar bara på att de
ska kåta upp Smurfhitsen och näcka Lillsmurfan…).
Ibland är en cigarr bara en cigarr…
Gjorde
även en intervju tillsammans med Khalid
Geire för P1. Vi pratade om mansrollen och hedersvåld.
Eller rättare sagt, Khalid sa en massa viktiga och intressanta
saker om hederskulturen medan jag pladdrade fram några
enstaka lösryckta och luddiga kommentarer (mjällen
på insidan av huvudet slog till igen: kroppen var på
plats under intervjun – huvudet hade däremot hunnit
en bra bit på väg till bokmässan).
Sen
har vi ju då själva bokmässan,
och förberedelserna inför den, som tagit en jävla
stor del av månaden i anspråk. Mer om den längre
ned.
Tack o lov har livet inte bara handlat om Y-fronten.
Vi var en sväng upp till Stockholm. För en gångs
skull inte för att jag hade business dit. Istället
var det Jenny som skulle på releasefest/seminarium för
boken Hållplats
Livet som hon medverkar i. Under tiden passade jag
på att hälsa på Fride och hans föräldrar.
Han höll på att pottränas och var enligt uppgift
väldigt duktig på detta, men när det skulle
bevisas inför hans gudfar satte han sig och kissade på
en fårskinnsfäll.
Däremot hängde
han för första gången på sig Flying-V:n
han fick i dopgåva och jammade loss med pappa. That´s
my boy!
Lyckades
även bli involverad i Hannas examensprojekt som, om det
går att ro iland, kommer att bestå av foton på
könsorgan stylade att föreställa olika karaktärer.
Min uppgift blir att skriva deras dialog/pratbubblor. Hur kul
är inte det på en skala?
Bodde
på båten Gustaf
af Klint. Tänkte att det kunde vara kul att bo på
vattnet som omväxling. Visst har man sovit på färjor,
men de är ju så stora och stabila att man inte märker
att man är till sjöss såvida man inte trillar
över relingen. af Klint var dock ingenting att rekommendera.
Visst är det mysigt när det gungar, men fan vad båtar
låter. Och även om de nu är hotell
likväl som vandrarhem så behandlas i rättvisans
namn alla gäster lika - som halvkriminella backpackers.
Servicenivån var ungefär som i ett rumänskt
fängelse.
Överlag
var det ingen höjdarresa. Vi var för förkylda
och trötta för att kunna njuta av den. Inget kändes
kul. Jo, när vi var upp på mitt
förlag och hälsade på. Vilket var trevligt
som alltid. Träffade min nya (…och
tredje i ordningen) pressagent Tove. Supertrevlig och
proffsig som alla andra där. Presshögen hade växt
sen sist och var enligt Tove betydligt större än för
andra böcker. Det är fortfarande en majoritet som
hyllar boken, fick t.ex. något överraskande full
pott – fem patroner – av Värnpliktsnytt, men
tack o lov finns det även de som inte tål den (skriver
man en utmanande bok som vänder upp och ned på vårt
sätt att tänka och inte lyckas provocera någon
på kuppen har man gjort ett uselt jobb), t.ex.
fick recensenten på Göteborgsposten kväljningar
av den och kallade den ”skräckpropaganda för
att skrämma bort utomjordingar”, och Måns Ivarsson
på Expressen gav den en enda geting med kommentaren att
jag var ”en pladderpelle som kunde tömma ett mingelparty
på mindre än 50 minuter” :-)
Till
min stora glädje var min förläggare Anders tillbaks
från sin rekordlånga pappaledighet. Vi hann bara
säga hej, men han ville absolut prata ny bok så snart
som möjligt. Och det vill verkligen jag också. Vi
ska träffas under oktober och jag har utlovat ett färdigt
synopsis tills det mötet. Hur jag nu ska få tid/utrymme
med det…
Jenny har flyttat sitt kontor från Västra Hamnen
och huserar nu mer i filmcentrums pittoreska lokaler vid St
Gertrud, farligt nära patisseriet (...tror
jag gick upp ett kilo bara nu när jag tänkte på
stället).
Som den tunnis man är känns flyttbärandet fortfarande
i armarna, men nu har hon ju kommit betydligt närmare så
vi faktiskt hinner ses då och då.
På tal om patisseriet så verkar vi ha startat en
klubb.
Det otroliga Patisserie
St Gertrud har, utöver sina vanliga smaskigheter, nu
infört champagnefrukost på menyn. För en mycket
överkomlig penning får man ett glas skumpa, en croissant,
juice, valfritt kaffe och bakelse. Livsnjutning på alla
cylindrar. Jag och Jenny har redan gjort tradition av att bjuda
vänner på denna upplevelse på lördagsförmiddagarna,
men nu märker vi att våra vänner i sin tur bjuder
med sina vänner, så nu börjar vi vara ett gäng
som sitter där och sippar champagne på lördagarna.
Därför är det lika bra att utropa det till en
klubb.
Champagnefrukostklubben
sammanträder kl 11.00 på lördagarna. Reglerna
är enkla. Du är prospect så länge du själv
bjuds med och blir medlem sen du själv bjudit någon.
Come along!
Bokmässan
2006
Så var det bokmässedags
i Göteborg igen. Tack o lov med helt andra förutsättningar
i år än i fjol. Istället för att trängas
i en äcklig liten timmerstuga på en camping sov vi
skönt hos Idha i hennes lägenhet i Majorna. Istället
för att kränga golfbok dygnet runt på värsta
Kiviksmarknadmanér bestod förpliktelserna av ett
kortare framträdande, löpande promotion och en massa
mingel. Jenny hade förberett en massa promotionmaterial
och vi har t.o.m. slängt upp en
webbplats bara för att kunna boka mig.
Första
dagen gled vi mest omkring och kollade läget, hälsade
på gamla montergrannar och andra bekanta. Kände mig
trött och låg när jag först kom dit, men
efter att ha sett hur förbaskat
bra förlaget skyltat upp boken (högsta
hyllan, längst fram – bättre exponerad än
t.o.m. höstens nyheter) och blivit varmt välkomnad
av självaste förlagsbossen piggnade jag till.
Efter
stängningsdags började sen det roligaste på
hela mässan - minglen. Började hos nya Strixägaren
Lind & Co, fortsatte vidare till Egmont-Kärnan, passerade
Författarcentrum innan vi stannade för kvällen
på Bonniers mingel i lobbybaren på Gothia Towers.
Där var det så jäkla kändistätt att
om jag börjar namedroppa nu så skulle jag inte vara
klar förrän i slutet av nästa vecka. Men trångt
och svettigt är trångt och svettigt även om
de man trängs med är kända från tv, så
vi stannade inte så länge.
Innan
vi drog snubblade vi på några från tidningen
Leva!, där jag medverkar i senaste numret, och hade
trevligt tillsammans med dem. Träffade bl.a. en av de personer
som jag snott mest av under min research till boken –
forskaren Ingemar Gens. Väntade mig bannor för det
respektlösa sätt jag behandlat hans ämnesområde
på, men han var hur trevlig som helst.
På
fredagen höll jag ett litet föredrag i författarcentrums
monter. Intervjuare var Ludvig
Rasmusson. Det gick hyfsat. Hade dock två saker att
kämpa med. Den ena var mitt egna dåliga fokus (rörig
i huvudet är som sagt bara förnamnet – vad jag
tänkte på under just det här snacket kommer
jag inte ens själv ihåg, …makrill kanske?),
den andra var herr Rasmusson själv. Han må vara en
journalistlegend, men som intervjuare var han mer intresserad
av att avbryta mig för berätta anekdoter (gärna
om diskbänkar) ur sitt eget liv så jag fick
flera gånger fiska tillbaks honom till ämnet. Fick
efteråt veta att han blivit provocerad av min bok (vilket
nog förklarar varför han hela tiden refererade till
den som ”manshatarbok”). Synd att jag inte
visste det innan så hade jag kunnat vända det till
någon slags underhållande pingismatch mellan två
som tycker olika istället för att hela tiden försöka
hålla samtalet på banan.
Men
på det stora hela gick tydligen bra. Stod bara några
meter från Bonniersmontern, så jag kunde hänvisa
intresserade dit för att köpa den, och fick faktiskt
signera något ex.
Sen
sket vi i mässan för det här året. Även
om förutsättningarna var betydligt trevligare och
mindre krävande i år var vi helt slutkörda innan
vi ens hunnit kliva av tåget i Göteborg. Hur slutkörda?
Så slutkörda att vi bara köpte en enda bok
på hela mässan!
Men
jag hade dock en förpliktelse kvar, om än av den trevligare
sorten – förlagsmiddag på The
Royal Bachelors Club. TRBC är världens fjärde
äldsta herrklubb och är därför väldigt
högfärdig, stofil och rackarns tjusig. Klubben låg
i ett ståtligt gammalt stenhus och insidan var fylld med
mörk träpanel, lädermöbler, tavlor på
döda kungar samt välklädda & artiga kypare.
Maten var som väntat löjligt god, vinet likaså.
Upptäckte till min stora glädje att jag begått
etikettsbrott genom att inte ha slips. Hade jag vetat innan
att det var klädkod hade jag även tagit på mig
Iron Maiden t-shirt och nitbälte :-)
Det
var kändistätt på middagen också. Som
bordsdamer hade jag dels min första pressagent, Anne-Helene,
och på min andra sida deckardrottningen Camilla
Läckberg. Anne-Helene visste jag sen tidigare att hon
är en skön, smart och trevlig person med massor av
storys att berätta, men även Camilla visade sig vara
en cool kvinna som i likhet med undertecknad bara känner
till den etikett som sitter på ölflaskorna. Hon introducerade
oss snart för ett litet partytrick som vi genast ville
omsätta till handling. Det går ut på att man
fyller munnen med Baileys, droppar i lite citronsaft och sköljer
sen runt ordentligt a´la grundskolans fluorsköljning.
Då koagulerar skiten och man står där med en
stor Baileysklump i munnen.
Dessvärre hittade vi ingen Baileys att experimentera med…
Däremot blev jag introducerad för 12-årig tequila
när det visade sig att den mörka rommen jag ville
ha som avec var slut. En angenäm smakupplevelse lååååångt
från sörjan man brukar knacka i sig med salt och
citron.
På
lördagen sket vi helt sonika i mässan och stack till
Liseberg
tillsammans med Idha istället. Jag är ingen större
vän av karuseller, men de hade ett jäkligt schysst
spökhotell.
Synd bara att man blev rushad igenom det, för jag hade
bara kunnat gå omkring och studera scenografin och effekterna
i timmar.
Förutom spökena körde vi en 5-kamp (som
jag vann!) och stod så länge i en Burger King-kö
att vi fick börja eftersända posten dit.
Schysst upplevelse, men jag föredrar Gröna Lund vilken
dag som helst.
Kändes
skönt att lämna Göteborg sen. Eftersom man enligt
god ton hellre ska vara tyst än att tala illa om något,
så kommer jag härmed inte att kommentera den övriga
vistelsen i Götet. Låt oss bara säga att den
platsen inte ligger med på min topplista över svenska
städer…
Hur
nästa års bokmässa kommer att te sig vette fan,
men efter att ha ritat ett pentagram på vardagsrumsgolvet
och offrat en get så sa han att han inte heller hade någon
aning.
Skit
samma. Det enda jag skulle vilja göra just nu är att
dra täcket över huvudet och softa i några månader,
men som de brukar säga: dream on sucker!

 |
November
2006 |
Peterix
tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser
från livet...
Att
läsa:
Det finns två mycket tunga, för
att inte säga legendariska manusförfattarnamn i serievärlden.
Det ena är Neil
Gaiman, vars storhet som storyteller jag ju har tjatat om
tusen och åter tusen gånger här. Det andra
är Alan
Moore. Läser man nu inte serier har man ändå
säkert sett filmatiseringen av någon av hans serieromaner,
t.ex. V for Vendetta, League of Extraordinary Gentlemen,
Constantine (Hellblazer) eller
From Hell. Döm honom dock för guds skull
inte utifrån filmerna – den enda som hyfsat liknar
förlagan är V for Vendetta. Moore är
just en läsupplevelse, och en sjukt bra sådan.
Läste nyligen just From
Hell och ett annat av hans mästerverk –
Watchmen.
Den senare har kallats för den ultimata superhjälteserien.
I Watchmen är inte världen uppdelad i svart
och vitt utan i en gråskala. Superhjältarna är
inga godhetens väktare utan giriga, rasistiska, paranoida,
fega eller bara trötta. Moore har jobbat stenhårt
med karaktärerna när han plockar fram människorna
bakom maskerna och gör på så sätt historien
oerhört gripande, utan att kompromissa med spänningen.
Och ja, filmatiseringen är på G.
From Hell kan väl då beskrivas som den ultimata
Jack The Ripper-skildringen. I motsats till alla andra historier
som utgår från Whitechapelmorden spekulerar inte
Moore i vem som kan ha gjort det, utan börjar historien
med mördaren och berättar den sen i princip helt ur
”Jacks” synvinkel. Moores serie är lika djuplodande
och krävande som vilken roman som helst och han har lyckats
göra de fruktansvärda händelserna till så
mycket mer än bara en slasher. I ett kapitel åker
mördaren runt i London och ger sin förare/hantlangare
en religionshistorisk guidning kring de urgamla grundvalar som
staden är uppbyggd på. Bara det stycket var som att
läsa Da Vinci-koden. From Hell innehåller
förutom den skakande och oerhört välberättade
historien även ett ambitiöst appendix som går
mycket djupt in på ämnet och reder ut vad som är
fakta, fiction och spekulation i historien.
Månadens
läsning: Alan Moore & Dave Gibbons: Watchmen,
Marjaneh Bakhtiari: Kalla Det Vad Fan Du Vill, Neil
Gaiman: Neverwhere, Alan Moore & Eddie Campbell:
From Hell, Johanne Hildebrandt: Fördömd,
Graham Masterton: Prey, Ulf Lundberg & Görel
Wentz: Stressad Hjärna, Stressad Kropp - om sambanden
mellan psykisk stress och kroppslig ohälsa

Ur
högtalarna:
Den alltför okända talangen Charlotte
Martin har släppt ny platta – Stromata.
Trots att hennes sound blir mer och mer eget lär hon fortfarande
få dras med att bli kallad Tori Amos-kopia, men vem bryr
sig när det är så här jäkla bra. Låtarna
håller fortfarande toppklass, och nu använder hon
dessutom sin fantastiska röst med större självförtroende.
Charlotte har även skrubbat bort en stor del av sin forna
vänhet och har blivit mycket mera wicked samtidigt som
musiken blivit hårdare – se och hör bara i
videon
till Stromata.
"And
see the disappointments walking in their line
But every step they take is perfectly in time
I'm singing you in every breath I'm left to heave
I feel your arms surrounding me
And when I'm in a dirty river
And my receiver meets her giver
I set a trap to come and catch you
Oh someone stop me now I can't do this"
Månadens YouTube-videos:
Madonna
- What It Feels Like For A Girl
Killswitch
Engage - End of heartache
Ratata
- Ge inte upp
Type
O Negative - Love You To Death
Anggun
- Snow On The Sahara
Månadens
musik: Fireflight: The healing of harms, Chantal Kreviazuk:
Ghost stories, In Flames: Lost souls domain,
Bo Kaspers Orkester: Hund, Lloyd Cole: Antidepressant,
Henry Rollins: BEWARE! - 154 minutes of spoken word with...,
Charlotte Martin: Stromata
Webben:
Satirtidningen The
Onion är en av de roligaste saker man kan läsa
på webben. Min favvosektion där är American
Voices - en skitkul påhittad "Vi 5".
What do you think?

Snyggt
som fan: Ryan
Obermeyer

Bokcitatet:
"Self-pity
remains both the most common and the most universally reviled
of our character defects, its pestilential destructiveness accepted
as given. "Our worst enemy," Helen Keller called it.
I never saw a wild thing / sorry for itself, D. H.
Lawrence wrote, in a much-quoted fourline homily that turns
out on examination to be free of any but tendentious meaning.
A small bird will drop frozen dead from a bough / without
ever having felt sorry for itself.
This may be what Lawrence (or we) would prefer to believe about
wild things, but consider those dolphins who refuse to eat after
the death of a mate. Consider those geese who search for the
lost mate until they themselves become disoriented and die.
In fact the grieving have urgent reasons, even an urgent need,
to feel sorry for themselves. Husbands walk out, wives walk
out, divorces happen, but these husbands and wives leave behind
them webs of intact associations, however acrimonious. Only
the survivors of a death are truly left alone."
ur
The Year of Magical Thinking av Joan Didion

Film:
TV
eller film? Jag röstar på det senare trots att det
egentligen rör sig om en tv-serie. I Masters
of Horror har man samlat 13 av de tyngsta namnen
inom skräckfilmsvärlden – John Carpenter, Takashi
Miike, John Landis, Don Coscarelli m.fl. – och låtit
dem göra varsin entimmesfilm. Resultatet har blivit över
förväntan. Många av dem har klämt ur sig
det bästa de har gjort på länge. Rekommenderas
varmt. Kan ses på Canal + eller hyras på DVD.
Månadens
filmer: The Matador, Crash, Batman Begins, Outsiders, Island
of The Dead, They Live!, Total Recall, One Missed Call 2, Dagon,
Lemony Snickets A Series of Unfortunate Events, Who Framed Roger
Rabbit, Masters of Horror - H.P. Lovecraft's Dreams in the Witch-House,
Masters of Horror - Incident On and Off a Mountain Road, A Sound
of Thunder, Bram Stoker's Dracula, Life or Something Like It,
The Butterfly Effect, May, Carnival of Souls, Dagbok från
en motorcykel, Ondskan, Rumble Fish

Simpsonsrepliken:
Homer: "Okay, who needs another
lamb rack? Lisa?"
Lisa: "Do we have any food that
wasn't brutally slaughtered?"
Homer: "Well, I think the veal
might have died of loneliness."

TV:
Säsong 3 av LOST
är här. Kommentarer överflödiga…
Det
är SVT (och då specifikt SVT:s Malmöproduktioner)
man ska titta på om man vill se bra och smart humor. I
Fråga
Anders och Måns är de båda herrarna
i absolut högform. Det här är BRA tv!

Reklam:
Delicato
har gjort ett genidrag och säger vad vi alla smygtänker
i den
här kampanjen.

Livet
på Peterix planet:
Life
...or something like it
- ”Jaha Peter, vad har du sysslat med under oktober
då?”
- ”Suttit i ett kassaskåp!”
Det
där kräver väl en förtydling.
Jag gjorde ju en deal med ljudboksförlaget
Hör Opp! att spela in På Y-fronten…
som ljudbok. Av produktionstekniska skäl (det
blev mycket billigare – skådisar kostar, men jag
gör det för bara lite kaffe) har jag läst
in den själv. Hör Opp!:s lokaler ligger i en gammal
Tull-lokal och själva studion är ett ombyggt kassaskåp
a´la walk-in-closet (där de förvarade
alla beslagtagna illegala substanser).
Eftersom
studion/kassaskåpet bara är precis stort nog att
klämma in en människa och en mikrofon, och den 2 dm
tjocka ståldörren av ljudisoleringsskäl är
stängd under inspelning bör man inte lida av klaustrofobi.
Nu är jag tack o lov snarare precis tvärtom (klaustrofil?).
Jag gillar faktiskt att sitta instängd. Det är
lätt att fokusera, man får vara ifred och det är
väldigt avkopplande med brist på intryck (man
blir rätt avslappnad av bristen på syre också,
men de brukade öppna dörren då och då
när de tyckte att jag var tyst för länge).
Historikern och författaren Dick
Harrison läste in sin Mannen från Barnsdale
samtidigt (jag hade förmiddagspasset, han
eftermiddagen) och han led däremot av klaustrofobi,
så de gånger vi sprang in i varann brukade jag med
ett djävulskt leende upplysa honom om att jag redan använt
upp allt syre i studion, varpå han antog en aningens blekare
nyans. Den karln är dock så jävla driven att
inte ens om kassaskåpet varit fyllt med ett tjog paranoida
spottkobror, en instabil atombomb och Carolas samlade julsånger
så skulle det ha hindrat honom från att gå
in och göra sitt jobb.
Upptäckte
en del om mig själv medan jag läste in boken. Bl.a.
att jag pratar oerhört fort – jag är definitivt
det levande motbeviset att man inte med våld behöver
släpa ut orden ur en Norrbottning. Vi fick tvärtom
göra flera omtagningar i början innan jag lugnat ned
tempot så pass att inspelningen gick att lyssna på.
Sen fick ändå teknikern/”regissören”
Lasse bromsa mig med täta mellanrum. Vet inte vad det är
med mig, men så fort jag vet vad jag ska säga går
det i 190, det känns helt fel att göra det sakta.
Upptäckte
även att det är lätt att skriva namn som ”Steffen
Kiselberg” och ”Simone de Beauvoir”, men betydligt
svårare att uttala dem rätt. Lyckades t.o.m. schabbla
med uttalet på ”Jan Guillou”.
Trodde
även i min enfald att det här inte skulle påverka
mitt schema i större omfattning. Jag satt ju trots allt
bara 2 timmar åt gången (mer pallar
inte rösten). Men att högläsa är
mer krävande än man tror. Jag var helt zonkad i flera
timmar efteråt, liksom tom inombords. Det är som
om man blåser ut allt man har i huvudet medan man läser.
Anyway,
nu är boken inläst, sånär som på
redigering och putsning. Tanken är att den ska släppas
som nedladdningsbar mp3 under november och sen som CD-pocket
nästa år.
Aftonbladets gratisblaska .SE hade så lite att skriva
om en dag att de faktiskt gjorde ett
litet reportage om inläsningen.
På tal om gratisblaskor. Inte helt oväntat fortsätter
jag att förföljas av manlighetsguru-rollen. Fryshuset
ger ut en
tidning som bilaga i Metro då och då. Nästa
nummer ska handla om killar, mansrollen etc och jag blev tillfrågad
om jag ville skriva lite åt det, vilket jag självklart
gjorde. Resultatet finns att läsa den 8:e november för
alla som bor i närheten av en Metro.
Mer jobb. Åkte upp till Stockholm igen för att göra
en massa saker.
Huvuduppgiften var att föreläsa för fritidsledarna
ute på Lidingö. Spenderade drygt 3 timmar hos dem,
babblade solo i två och lät sista timmen bli ett
samtal. Det var även några representanter från
en föreläsaragentur där som skulle bedöma
min kvalitet som ”produkt”, så det var dessutom
lite som att stå inför Idoljuryn, …i ca fem
minuter, sen glömde jag bort dem.
Jag
var inte helt oväntat skittrött (nytt
personligt äta-tidigt-rekord: för att vara på
plats i tid åt jag frukost 06.30! Mitt i natten!)
så det började segt med mig i zombie-mode, men det
lossnade allt eftersom, och när vi väl gick över
till att prata allihop var det svårt att få stopp
på det. Fritidsledarna hade massor med intressanta storys
och funderingar som de delade med sig av och jag fick i princip
slita mig därifrån för att hinna till nästa
punkt på programmet: möte med min förläggare
Anders.
På
något sätt har jag den här månaden lyckats
hinna slänga ihop ett synopsis (dvs en
sammanfattning för er som inte är ”i branschen”)
på en ny bok som nu skulle diskuteras. Jag kommer inte
att offentligt avslöja vad jag har i tankarna förrän
kontrakt är påskrivet och arbetet väl är
i gång, men jag kan säga så pass mycket att
det kommer absolut inte att handla om könsroller.
Anders var positiv till min idé, gav mig bra feedback
och nyttiga hemläxor, så nu ska jag fila vidare.
Flyter det på som det ska kan jag vara igång med
nya boken innan året är slut.
Det
här kanske låter som att jag slickar den hand som
föder mig, men Bokförlaget
DN är verkligen, truth to be told, ett riktigt Happy
Place. Ju fler jag träffar ur deras stab desto mer imponeras
jag över hur proffsiga och trevliga alla där är,
och på ett väldigt äkta sätt (har
haft att göra med tillräckligt mycket folk i media-
& kulturbranschen för att förvänta mig att
de flesta man har att göra med antingen är ärligt
besvärliga eller ytligt trevliga). T.o.m. när
jag får kritik och utsätts för krav görs
det på ett sätt som gör att jag blir glad och
känner mig uppskattad. Jag kände i hjärtat att
det var förlaget för mig, och fan vad rätt jag
hade. Hoppas det är ömsesidigt.
Hann
klämma in ytterligare ett ärende under min Sthlmsvistelse:
besök hos Tobbis, Hanna, Fride och Olivia. Fick middag,
omtanke samt omdömet ”Peter är snäll”
levererat tillsammans med en spontankram av Fride, men huvudorsaken
till mitt besök var ändå arbetsrelaterad. Hanna
går ju snart ut sin utbildning på Konstfack och
ville ha min hjälp med sitt examensarbete. Jag ska försöka
sammanfatta kort vad det går ut på: hon har fotat
ett antal kvinnokön, stylade på olika sätt,
t.ex. med rakade frisyrer, glittriga hjärtan, papiljotter,
Hitlermustasch, hårklämma, napp, blod osv. Tanken
är att betraktaren ska se ”bakom” kvinnan,
det intima, privata, precis så som man kan säga att
könet är. De olika frisyrerna blir ett uttryck av
hur kvinnan känner sig, sådant man inte ser utåt.
Min uppgift var att ge de olika bilderna en titel, replik eller
bara en textrad som förstärkte det visuella intrycket.
På grund av svår tidsbrist blev det en mycket hastigt
insats, men för en gångs skull var det nog av godo.
Tack vare att jag inte hann tänka så mycket blev
det spontana, på gränsen till Stream-of-consciousnessaktiga
texter. Hanna blev i varje fall mycket nöjd.
Eftersom
hon är en tjej med många bra idéer kan jag
rekommendera ett besök på Konstfacks julmarknad i
december eftersom hon mest troligt kommer att sälja vissa
av bilderna som – wait for it… - musmattor!
Pga
stressat schema och spöregn gjorde jag inget annat spännande
i huvudstaden. Tänk om man skulle få åka dit
bara för att ha roligt någon gång…
Gick på Liza
& Joshuas
Sven
Eighteen-mingel. Det här med mingel är en umgängesform
jag aldrig varit med om förrän jag blev frilans, och
den förvirrar mig lite. Hela mitt liv har det här
med att gå ut, träffa folk och inmundiga alkoholhaltiga
drycker varit ett sätt att koppla bort jobb. Såna
här mingel går ju ut på att träffa folk,
inmundiga alkoholhaltiga drycker och inte prata annat än
om jobb. Jag älskar verkligen mitt jobb, skriva är
det bästa jag vet, men jag vill göra mitt
jobb – inte prata om det. Hemligheten bakom att
behålla någonting glädjefyllt är just
att inte låta det breda ut sig över dygnets alla
vakna timmar, hur kul det än må vara. Man kan faktiskt
bli less på allt.
Tack
o lov var jag inte den enda som kände så här,
så vi var några som började diskutera varför
frilansare, och helst då såna som håller på
med grafisk produktion, copy, foto osv, ständigt envisas
med att blanda ihop jobbande och festande när de två
verkligen bör hållas isär. Vi kom fram till
att det handlar om frilansandets osäkra tillvaro –
man har egentligen inte råd att inte jaga nya
knäck varenda vaken stund. Mingel är alltså
ett sätt att kolla läget på marknaden, slänga
ut krokar och flirta yrkesmässigt.
Det
finns alltså en logik bakom den här osunda ihopblandningen
av party och arbete, men det är en tråkig jävla
skitlogik, för viktigast av allt är ju trots allt
att känna att man har ett kul och meningsfullt liv. Mer
om detta längre ned.
Resultatet blev hur som helst att jag, Roger och Helle i ren
protest inte pratade om annat än Henry Rollins, cigarretter
och precis-vad-som-helst-bara-det-inte-hade-att-göra-med-våra-jobb.
Jag tror vi hade roligast av alla…
Hann med att fylla år under oktober. Klockade in på
38.
Jag förstår mer och mer de som slutar med födelsedagar
i den här åldern – man firar hellre en ”glad
tisdag” istället. Att fylla år var kul när
det betydde att man fick tillgång till viktiga samhällsinstitutioner,
som t.ex. krogen och Systembolaget; men efter 26, när man
inte ens får flyglifta längre, handlar det mest om
att bryta pinnar på pensions-muckarkammen. No. Fun. At.
All.
Anyway,
födelsedagen firades på ett mycket blandat sätt.
Den började bra med fika på sängen och en bunt
paket från Jenny (bl.a. en riktigt schysst
pepparkvarn – finns det något godare än färskmald
svartpeppar? …joooo, klart det finns, men det är
snuskigt gott på t.ex. pasta). Men sen gick det
utför. Han bara kliva upp och sätta mig vid skrivbordet
så började min skrivare mucka gräl och spottade
istället för papper ut felmeddelande efter felmeddelande.
Förmodligen enda gången i livet jag blir provocerad
och tar fighten är när maskiner bråkar –
så jävla dum är jag. Ägnade bortåt
fem timmar åt att felsöka och försöka få
liv i fanskapet. Vilket naturligtvis sände mitt humör
ned till källarvåningen (vilket är
en otrolig bedrift med tanke på att det annars är
så lugnt och stillsamt att det i praktiken knappt existerar).
Då ringde Tobbis och grattade, och tipsade om kanelgifflars
välgörande inverkan, så jag köpte en hel
påse som jag tryckte i mig med en jättekopp O´Boy.
Tusen gånger bättre än Prozac! (kanske
något mer fettbildande, men man behöver ju inte ta
det varje dag).
När
Jenny kom hem upplyste hon mig dels om att skrivare är
den ultimata förbrukningsvaran med ungefär samma beräknade
hållbarhetstid som en grillsåsmarinerad fläskkotlett
i en dobermankennel, och att jag i mitt bråkande slösat
bort så mycket arbetstid att den omvandlat till timpenning
förmodligen kunnat köpa hela Canon-koncernen. Vi åkte
alltså ut för att köpa en ny. Det slutade i
en mysig spontanutflykt som inte bara resulterade i ny skrivare
utan även ny väska, badrumsmatta och Irish Cream-latte
med Cheesecake. Inget ont som inte för något gott
med sig…
Övriga
presenter tog mest formen av papperslappar med döda historiska
svenskar på – något som jag snabbt omvandlade
till en sån
här och en
sån här. Födelsedagar är inte så
dumma ändå, även efter att de har blivit långsamma
steg mot ålderdomshemmet.
Jag har gått ur Svenska Kyrkan. It´s been a long
time coming…
Eftersom jag är ateist har det varit lika naturligt för
mig att vara med i SK som i Sverigedemokraterna eller finska
bandylandslaget – jag är helt övertygad om att
man kan gifta sig, begravas och vara snäll mot varandra
utan att behöva blanda in någon gud – men är
man lat och oföretagsam så…
Droppen
som tillslut fick mig att fylla i tack-för-den-här-tiden-blanketten
var en insändare där någon som upprördes
över humanisternas
syn på religion (de är stenhårda
ateister hela bunten som strävar efter en sekulär
värld där människor inte tror på tomtar
och troll) och menade att medan humanisterna i Sverige
bara var några tusen så var de gudstroende flera
miljoner världen över och att det är ett bevis
på guds existens. Tja, miljarders med flugor kan inte
ha fel – bajs är gott! Jag säger som Nemi när
en dammsugarförsäljare försökte övertyga
henne med resonemanget att tusentals använde deras produkter:
"I USA tror över 3 miljoner människor att
de har blivit bortförda av UFO:n. Med tanke på att
folk oftast är idioter eller galna så blir jag skeptisk
när de är överens".
Nu
har i alla fall jag tagit personligt avstånd från
en av de många galenskaper vi människor håller
på med. Vad nu det har för betydelse mot slutet av
dagen…
Mer
info om hur och varför man lämnar kyrkan finns här.
Vår lilla sköldpadda Esme håller på att
bli stor. Nya, främmande känslor har vaknat i hennes
lilla sköldpaddskropp (hennes och hennes…
det rör sig ju trots allt som en hane, men vi är inte
så noga med könsrollerna i den här familjen),
och de känslorna tar hon itu med genom att försöka
sätta på allt i närheten – fötter,
hoprullade t-shirts, vattenflaskor, knän, bordsben etc.
Det här sexuella uppvaknandet är väldigt skojigt
att se på av två orsaker: dels för att den
normalt sett knäpptysta lilla varelsen av upphetsningen
börjar låta som en pipleksak, och dels för att
hon blir speedad som en Duracellkanin som fått en uranstav
uppkörd i batteriluckan. Som den omoraliske och depraverade
husse man är har jag utnyttjat Esmes amorösa tillstånd
genom att videofilma det och lägga
upp det på Youtube for your viewing pleasure.
När
vi ändå är inne på kåta sköldpaddor
och Youtube måste jag bara rekommendera den
här filmsnutten. Den gör mig så väldigt,
väldigt lycklig över att jag inte är en sköldpaddshona
(titeln till trots är det ett fullt normalt
beteende som uppvisas – Esme gör samma sak, fast
med ytterdörren), sen är ju musikvalet bara
genialiskt.
Sommaren höll ut i år med. Det fanns de som hängde
på stranden och badade ända fram till slutet av september,
men nu är de gula löven här. Men när jag
ser på vädret känner jag mig trots allt oerhört
välsignad (lustigt ordval för någon
som precis gått ur kyrkan) – snö och
minusgrader i norra halvan av sverige, men när jag tittar
ut genom mitt fönster i Malmö ser jag 16 plusgrader
och solsken. Det gäller att befinna sig i rätt ände
av vårt avlånga land.
Utan att överdriva kan jag nog kläcka ur mig att jag
har haft mycket att göra under oktober. För mycket.
Och överbelastningen har satt sina spår. Jag har
varit, och är fortfarande, trött, småsur, trött,
deppig, trött, less, trött, oinspirerad, trött,
lessen, trött och allmänt ouppåt (Norrbottniskt
uttryck för ”nere” som jag precis uppfann).
För att inte tala om alla fysiska stressreaktioner som
t.ex. yrsel, dålig hy, muskelvärk, huvudvärk,
hjärtklappning och det senaste tillskottet: konstant nysande
i samband med att jag vaknar på morgnarna (jag
har förmodligen utvecklat en allergisk reaktion mot att
stiga upp).
Känner
att belastningen har lagt krokben för mina prestationer
också. När man har för många bollar i
luften schabblar man inte bara med den eller de som är
för mycket – man schabblar med alla. Och man har
definitivt inte kul på kuppen. Även om jag nu har
mitt drömjobb är det en förbaskad skillnad på
att skriva av inspiration och av desperation.
Minuterna
innan jag slängde mig på tåget till Stockholm
hoppade jag in på Pocket Shop för att hugga mig lite
reselitteratur. Den absolut första bok jag såg var
Stressad
Hjärna, Stressad Kropp - om sambanden mellan psykisk stress
och kroppslig ohälsa. Tog det som ett tecken och
plöjde igenom den bums.
Sorglig läsning. Varenda liten stressreaktion som min kropp
ger ifrån sig fanns med i boken, och när man väl
rusat in på den ohälsosamma vägen slutar den
bara på ett sätt. Och absolut ingenting, verkligen
ingenting, är värt en hjärtinfarkt eller
en stroke. Ingenting…
Mitt
i den här röran av för mycket jobb och mina reaktioner
på det såg jag filmen Life
or Something Like It (plot outline:
a reporter, Lanie Kerrigan, who thinks her life is perfect,
interviews a psychic homeless man for a fluff piece about a
football game's score. Instead, he tells her that her life is
going to end in just a few days, which sparks her to action,
trying to change the pattern of her life...). Man kan
se den på två sätt – antingen som den
strax-över-medelmåttiga romantiska komedi med livsfilosofiska
inslag som den är, eller så ser man den och ställer
sig själv samma frågor som Lanie ställer i filmen:
What would you do if you thought you only had one week left
to live? Would you radically change what was left of your life?
Re-evaluate your values and priorities?
Det
där är faktiskt ingenting nytt för mig. I min
bok (På Y-fronten… alltså,
inte Golfarens ABC) handlar ett stycke i kapitlet
om män och känslor om just det här att sätta
sig ned och undra över vad fan man egentligen håller
på med:
”…vi skulle beskriva
hur vårt idealliv såg ut. Sen skulle vi göra
en likadan beskrivning över hur våra liv såg
ut i verkligheten och jämföra de båda. Jag satte
mig och tänkte efter ordentligt. När jag var klar
var det som att jämföra en resebroschyr för någon
karibisk paradisö med Dantes inferno. Det liv jag levde
och det liv jag ville leva visade sig vara två helt skilda
saker.
Av en händelse skedde det här på min 33-årsdag.
Förmodligen var det första gången på 33
år jag undrade över vad jag ville ha ut av livet
istället för att hela tiden försöka komma
undan allt jag tyckte att livet krävde av mig.”
Jag
har alltså redan omvärderat och ändrat mitt
liv en gång. Men att endast göra det vart 33:e år
är lika urbota korkat som att besiktiga bilen eller gå
till tandläkaren bara vart 33:e år. Bara för
att man har fixat felen en gång betyder inte det att man
inte drar på sig nya. Att jag nu ligger utmattad och kippar
efter luft som en strandad torsk, och känner att flera
av mina uppdrag är mer en plåga än en glädje,
är ju ändå solklara tecken på att jag
dragit på mig nya fel som behöver fixas.
När
väl kugghjulen i skallen justerats till att fokusera på
det här syntes problemen ganska klart. Jag har släppt
in för många måste-göra-saker i mitt liv
under året. Och många uppdrag har jag låtit
ta alldeles för mycket utrymme. Men framförallt har
jag lurat på mig själv tankefelet att jag av ekonomiska
och karriärsmässiga skäl skulle behöva jobba
minst dubbelt så mycket som jag gör idag, samtidigt
som jag av hälsomässiga skäl borde jobba högst
hälften av vad jag gör.
What
would you do if you thought you only had one week left to live?
Would you radically change what was left of your life? Re-evaluate
your values and priorities? Det är inte ens en fråga…
Jag
ser redan med en gång vad som ska omvärderas, vad
jag ska ändra attityd mot och vad som ska åka ut
helt å hållet, men innan städarbetet inleds
ska jag först stenhårt fokusera på och ambitiöst
ägna mig åt följande…
|