Januari 2006

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Hittar mer och mer läsvärt på ungdomshyllorna. Den typen av böcker har ofta en nerv som vuxenlitteratturen saknar. Ett typexempel är Tim Bowlers tonårsrysare Apocalypse. Första sidorna fick mig först att tänka på LOST, men den här boken har en egen story, och en mycket spännande sådan.

Fick nys om att David (Seven, Fight Club m.m.) Fincher ska göra film av serieromanen Torso, som i sin tur är en sann historia om vad som hände Den Omutbara polisen Eliot Ness efter att ha satt Al Capone bakom lås och bom. Han åkte oväntat på att jaga en brutal seriemördare i 30-tales Cleveland. Läste serien av Brian Michael Bendis och Marc Andreyko, och jösses vilken story! I väntan på filmen är serien fantastisk läsning. Bland det mest spännande och välgjorda jag läst i albumväg.

 

 

 

 

 

Månadens läsning: Ulf Lundell: Värmen, Douglas Coupland: Microserfs, Elizabeth McMillian: Living on the Water, Ian Conrich & David Woods (red): The Cinema of John Carpenter, Raffaella Barker: Phosphorescence, Tim Bowler: Apocalypse, Unni Lindell: Rödluvan, Klas Ericsson: Sex, Droger & Tinnitus, Brian Michael Bendis & Marc Andreyko: Torso

 

 

Ur högtalarna: När sångare sticker iväg solo blir det antingen en snabb kraschlandning, eller med lite tur väldigt lyckade äventyr. Några mellanlägen där det låter ungefär som vanligt verkar aldrig ske. Två av dem som lyckats väldigt bra är dels Scott Stapp från Creed, som precis släppt en stentung och mycket bra soloplatta; den andra är K´s Choicesångerskan Sarah Bettens, som också gett sig ut på en välljudande soloeskapad med ett betydligt större musikaliskt svängrum än hos sitt gamla band.

 

Månadens musik: 80s: vol. 7-13, Prong: Cleansing, Working Man - A tribute to Rush, 80s Metal, LOK: Blästrad levande, Scott Stapp: The great divide, Tommy Lee: Tommyland the ride, Daniel Lanois: Belladonna, Belinda Carlisle: A place on earth, Infectious Grooves: Borracho, Iron Maiden: BBC archives, Katie Melua: Piece by piece, New Order: Best of, Opeth: Ghost reveries, Orup: Orup, The Pogues: Ultimate collection, Rammstein: Live aus Berlin, Ill Niño: One nation underground, Lifehouse: Lifehouse, Soulfly: Dark ages, Peterix collection: vol. 72, HSAS: Through the fire, Glass Tiger: No turning back, Sarah McLachlan: Bloom remix, Robbie Robertson: Robbie Robertson, Venom: Hell metal

 

Webben: Jag har sagt det många gånger förr, och här kommer det igen: 80-talet är tillbaks. Nu även på nätet. Ultra-pop och Remember the eighties håller fanan högt.

Nyfiken på hur du ser ut som Simpsonskaraktär? Lugn, nu kan du ta reda på det med The SimpsoMaker. Nedan exemplet på hur undertecknad skulle se ut om han bodde i Springfield...

 

 

Snyggt som fan: Peter G. Balazcy

 

 

Bokcitatet:
"”The biggest change is that I stopped believing in the future -- which is to say, I stopped thinking of the future as being a place, like Paris or Australia -- a place you can go to. I started believing that we're all going, going, going all the time, but there's no city or place at the end. We're just going, that's all”"
ur All Families Are Psychotic av Douglas Coupland

 

 

 

Film: Tänker rekommendera en regissör den här gången. Nämligen fransmannen Christophe Gans. Filmerna han gör blir bara bättre och bättre. Det började förbaskat bra med Crying Freeman, som var så mycket mer än bara snygg action. Vargarnas Pakt är en av de mest sanslösa och omtumlande filmer jag någonsin sett. Helt omöjlig att beskriva, men fantastiskt underhållande. I sommar kommer hans tolkning av Silent Hill. Bara trailern och siten ger mig rysningar…

 

Månadens filmer: Benknäckargänget, Jabberwocky, After The Sunset, Creepshow, Léon, Terminator 3, Kalle och Chokladfabriken, Bubba Ho-tep

Simpsonsrepliken: Mr. Burns: "I'll keep it short and sweet -- Family. Religion. Friendship. These are the three demons you must slay if you wish to succeed in business"

 

 

TV: Det finns en liten pyttepositiv sida med kalljävlavintern: man kan lugnt bänka sig framför tv´n utan att missa något utomhus. Och nu finns det massor att se på. SVT har dragit fram två starka kort. Det ena är Rundgång. Äntligen ett program om hårdrock! Synd bara att det är från Göteborg, men det är jäkligt bra ändå. Det andra är Safran vs God. En humor-dark horse från Australien som får en att glömma Michael Moore. Har bara väntat på att någon satiriker ska ge sig på världsreligionerna. Sylvasst, roligt och mycket mänskligt. Satir med hjärta och hjärna.
Mer metal på tv. Rockskolan kanske inte blev det man hade hoppats på till 100%, men det är ju ändåå julafton varje gång Gene ”God of Thunder” Simmons visar sig.
Sen har ju LOST börjat igen.
Och original C.S.I.

 

 

Exxonbashing: Oljeblaget Exxon kör inte bara sina tankers på grund – de tjänar en jävla massa pengar på det också. Så mycket att om jag bara fick en promille av deras vinst 2005 så skulle jag aldrig sura över pengar igen (...och jag har höga monetära krav). Men allt har ett pris… det kan bl.a. den här skojiga lilla flash-musikvideon berätta.

Livet på Peterix planet:

Påtvingad mjukstart

Januari. Den där månaden när alla slutar röka, börjar motionera och käkar frukt & fibrer. …i alla fall fram tills februari då hela landet drabbas av kollektiv minnesförlust angående nyårslöftena och kollapsar tillbaks till chipspåsen framför tv:n igen. Well, att gå på gym var 365:e dag är ju faktiskt, rent tekniskt, att gå regelbundet.

Jag har dock inte ägnat mig åt något åt det hållet. Årets första månad har jag inte lyft ett halvt finger, trots alla planer på att göra 2006 till Min Kropps År.
En orsak till det var förkylningen som hoppade på mig under mellandagarna. Det var inget snabbt övergående bacillanfall. Den klängde sig fast i mig som en Greenpeaceaktivist runt en avverkningshotad urskogstall. Kropp och sinne har varit lika segt som snoret i mina andningsvägar och har kept me grounded halva månaden. Har mest bara masat omkring och varit onödig.

Men stilleståndet har inte bara varit snuvarelaterat. Även som snorfri har det varit svårt att få upp någon styrfart. Tröttheten sitter kvar i kropp och själ, och det har varit segt att jaga fram något intresse för annat än att peta sig i naveln. Jag tror att den här mjukstarten är en undermedveten strategi. Det hade varit typiskt mig att börja året med att skrika ”Geronimo!” och kasta mig hejdlöst med huvudet före in i allt det nya som väntar, oavsett om det rör jobb eller hälsa. Det skulle vara så typiskt mig att göra vila & återhämtning till ett projekt där jag går igång på alla cylindrar. Att smyga igång är istället det korrekta sättet att komma på fötter ordentligt en gång för alla.
Min kropp har länge varit smartare än jag, så receptet lyder: Lyssna! På! Kroppen!

Tack vare diverse tjänster och gentjänster fick jag & Jenny en fotosession hos fotografen Susanne Johansson. Det var mycket motvilligt jag ställde mig framför kameran. Trött och fläskig som man är kände jag mig allt annat än photogenique. Något som också visade sig på bild. Susanne är en mycket duktig och idérik fotograf som jag varmt kan rekommendera för alla sorters bilder, men inte ens hon kan väcka liv i de döda. Jag lyckades skaka fram några livstecken i de bilder där jag släppte loss och ballade ur, men aj! vad det högg i hjärtat när jag såg mina straight face-bilder. Det var inte jag. Det där bleka, runda ansiktet är inte mitt. Den trötta blicken är inte min. Den riktiga Peter finns någonstans därinne, och jag ska banne mig gräva fram honom igen, men som sagt – i maka takt.

Okej, man ska ju se positivt på allt här i livet, så det blir ju utmärkta ”före”-bilder. Och på busbilderna döljs det mesta av övervikten och tröttheten. Ser fram emot att göra om det igen om typ ett halvår.

Lite nytta har jag faktiskt gjort trots allt navelpetande. Slängde bl.a. ihop årets första Strixmanus. Och hur trött jag än kan vara bubblar de nya idéer jag satt att förverkliga under det här året runt i bakhuvudet. Jag är trots allt väldigt sugen på att börja skriva på nya saker.
Men det gamla skräpar ju förstås kvar ett bra tag till.

Har smygstartat med att promota På Y-fronten…. Har gjort två intervjuer hittills – en längre åt Malmö studentkårs tidning Mahskara och en kortare åt Hennes till deras marsnummer (där de även kommer att lotta ut boken).

Kände mig lite tagen på sängen och drabbades av en kort oro över att jag semestrat så länge från boken att jag inte längre kommer ihåg vad den handlar om. Problemet visade sig vara det motsatta. Under Mahskara-intervjun hade jag inget som helst problem med att babbla öronen av reportern i en dryg timme. Insåg efteråt att jag behöver mediaträna mig själv. Mycket är inte lika med bra. Måste träna in korta, roliga, smarta och citatvänliga svar så att jag inte håller en halvdagsföreläsning varje gång någon undrar hur jag stavar mitt namn.

Grabbtidningen Café kom med den förmodligen första recensionen (tre månader innan boken släpps – sugande timing…). Det var ett ganska kortfattat och intetsägande omdöme som jag tolkade som 2/3 surt och 1/3 roat. Det sura kan sammanfattas i omdömen som ”b-debattör”, ”som ett långt blogginlägg” och ”idel >>sanningar<< om oss män”. Men de skrev även ”fartigt” och några synonymer på det, och gav den tre i betyg, så sååå mycket kan de inte ha hatat den. Snällt av dem. Jag har ju inte ägnat många rader i boken åt grabbtidningarna, men när jag väl gjort det har jag ryckt ganska hårt i deras flätor, så jag väntade mig betydligt värre.
…men det kommer väl…

Det enda som skaver lite är det där om ”blogginlägg”, men inte av personliga orsaker, utan för att beteckningen ”blogg” börjar breda ut sig lite väl mycket. Ett personligt, dagboksliknande tilltal är ett gammalt journalistiskt och berättartekniskt verktyg som hängt med bra mycket längre än internet. Jag har själv använt mig av det formatet sen långt innan jag var uppkopplad. Det underlättar användandet av humor (helst på ens egen bekostnad :-) och man får en mycket intimare relation med läsaren (a´la hålla handen) än vid en objektivt berättandet där betraktaren gör sig osynlig. Och vad folk än säger om objektivitet så är allt berättande färgat av den som förmedlar det. Vid ett personligt tilltal ser man åtminstone som läsare var tyckandet kommer ifrån.
Att stämpla en sådan gammal beprövad kommunikationsmetod med ett begrepp som bara är några veckor gammalt, och som förmodligen (& förhoppningsvis) har blivit historia om ytterligare några veckor, är att ge ”blogg” betydligt mer cred än vad uttrycket förtjänar.

Ill Niño passerade KB under sin Sverigeturné, och eftersom jag diggar deras latinometal sprang jag dit.
Var för första gången sen jag flyttade till Malmö inte ensam på konsert. Lurade med mig Björn, och det var mycket trevligt att ha någon att dricka/babbla med under förbandet och roddandet på scen.

Själva giget blev en blandad upplevelse. Inte helt oväntat svängde det som tusan. Ill Niño´s betong-riff uppblandade med flamencogitarr och sambapercussion fick KB att gå i vågor. De få som tagit sig dit vill säga. Det var knappt halvfullt och trots allt röj skämdes jag över den dåliga uppslutningen. Ville bara gå upp på scenen och be om ursäkt för att inte fler var där trots att Ill Niño nu släpat sig hela vägen från New York för att bjuda det här lilla landet i norr på en skön dos Latin Fucking Metal.
Men va fan… jag blev dyngsur av svett av allt röj, och de avslutade med att dedicera Liar till George W. Bush, så varför gnälla…
Bildbevis från giget finns här, här och här.

Det finns några som förtjänar ett stort jävla grattis:

Den ena är David J. Elfström, vars lilla Söderhamns-business Transmit/Receive har blivit utsedd till årets webbyrå av tidningen Resumé.

Den andra är Conny Oscarsson, som slutligen förverkligat sin livsdröm och nu är nyutexaminerad och verksam polis. För oss som känner honom är det här ett yrkesval lika självklart som om Einstein skulle ha börjat med pro-wrestling, men det är alltid lika glädjande när någon lyckas kämpa sig dit de vill på ren vilja och jävlar-anamma. Viktig info till er i Norrköpingstrakten dock: följ lagen, stanna inomhus, måste ni gå ut så bär minst en skottsäker väst (gäller alla medborgare – även laglydiga – djur går förmodligen inte heller säkra …eller byggnader).

Stort grattis!

Fy fan vad det är vinter i världen! Snö i Grekland och minusgrader på Sicilien. Både och här. Man kan bli självmordsbenägen för mindre.
Det kom väl inte som någon överraskning att januari blev mörk och kall, och februari visar alla tecken på att gå i sin föregångares fotspår, men JAG VILL INTE! VILL INTE! VILL INTE!

Låtar som Van Halens Hot summer nights, Rammsteins Sonne (”Hier kommt die Sonne Sie ist der hellste Stern von allen”) och Crowded House´s Weather with you går varma i mp3-spelaren varje gång jag tvingar näsan utanför dörren. Försöker distrahera mig med te, värmeljus, starksprit, bra böcker och livsstilsporr typ Living on water (andra får upp pulsen av erotiska skildringar – jag blir alldeles varm & pirrig i kroppen av att se bilder på solupplysta hav och stränder – kan det klassas som perversion månne?), …men det går ju som det går, och jag skulle verkligen behöva komma ut och promenera.

Min förhoppning står till någon form av gudomlig rättvisa. Hösten var ju helt fantastisk med sommarväder ända in i november, och jag missade i princip allt av den pga att jag var fastkedjad vid skrivbordet. I rättvisans namn tycker jag därför att jag är berättigad en låååååååång och vaaaaarm vår som börjar redan i februari. En som är t.o.m. bättre än den vi hade när jag flyttade ned hit 2002 och man kunde sitta ute bararmad i slutet på mars. Pretty please with sugar on top – give me a fucking spring!

Har upptäckt att svenska språket saknar ett nödvändigt ord. Vi säger ju ”arbetsnarkoman” – varför finns inte motsatsen, dvs ”semesternarkoman”?
Det är nog det jag är just nu. Mina buzzwords för 2006 (i varje fall för början av året, sen får vi se om det håller…) ska vara ”Oengagerad” och ”Lat”. Ironiskt nog tror jag att det är de tillstånden som gör mig mest kreativ och produktiv för tillfället. (…be mig bara inte att förklara det där närmare)

 

 

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Är det något jag ofta svär över så är det att jag inte har rätt kanal för att kunna se The Daily Show with Jon Stewart. Förmodligen den bästa satiren out there just nu. Men som tröst har jag läst deras ”läro”bok America (The Book). Hur kul var den då på en skala? Tja, jag garvade som fan åt vanligtvis hutlöst dyngtråkiga ämnen som t.ex. USA:s historia, konstitution och rättsväsende. Så här kan det t.ex. låta i kapitlet om framtidens problem och utmaningar:

"The future of democracy: Four scores and seven years from now.
Emerging issues.
Predicting what specific issues will challenge future generations is an exercise in idle speculation. Here are those issues:
Distribution of wealth. Computer models project a future in which the rich get richer and the poor get poorer. By 2050, it is believed the meek shall inherit, at best, a shit sandwich.
Energy. Policy analysts see no alternative to America´s continued dependence on foreign oil, barring some unforeseen development like slightly modyifying our lifestyles. Fortunately, the infinite supply of fossile fuel is no match for the bottomless well of american optimism. Contrary to scientists dire predictions, the size of the oil reserves the average American believes must exist somewhere are expected to increase through 2050, even after reserves actually run out in 2043.
Demographics. In the 1990s, the Hispanic population of the US rose 38%, comprising 12% of the populace by 2000. If these growth rates remain constant, 124% of all Americans will be Hispanic by 2060."

Som om inte det vore kul nog så får även Sverige vara med på ett hörn. Och layout & grafisk formgivning är av världsklass.
När får vi se en sån här bok om Sverige? Eller måste man göra den själv?

Någon som också är lite roligare än vanligt är Neil Gaiman. I hans senaste bok Anansi Boys får vi följa vad som händer när man upptäcker att ens nyss avlidna pappa var en afrikansk gud. Gaiman är tveklöst en av världen bästa storytellers och har aldrig gjort mig besviken. Och som sagt, nu även lite busigare än vanligt.

 

 

 

 

 

Månadens läsning: The Daily Show with Jon Stewart: America (The Book), Erika Lopez: Flaming Iguanas, Lasse Berg: Gryning Över Kalahari, Iain Banks: Espedair Street, Neil Gaiman: Anansi Boys, Terry Pratchett: Going Postal

 

 

Ur högtalarna: En del band smyger sig på en. Man lyssnar lite på en av deras plattor, tycker att den ”är väl okej”, och glömmer sen bort den. …Men inte riktigt, för låtarna lägger sig där långt bak i skallen, och viskar stilla om att bli återupptäckta. Tillslut, utan att man själv riktigt vet hur det gick till, lyssnar man på dem dagligen, utan att man ens egentligen vet vad låtarna heter. Machine Head är en sådan grupp. Småtråkiga, lite profillösa, men ändå så jävla bra. Kanske är det deras enorma headbangingvänlighet som gör att jag något omotiverat diggar dem mer och mer, men svänger gör det.

…och Imogen Heap bara växer och växer och växer. Fan vad hon är cool, bra och nyskapande! Hon gör allt som Björk inte grejade.

 

Månadens musik: Mikael Rickfors: Hits, Mushroomhead: XX, Peterix metal: vol. 29, King Kobra: Thrill of a lifetime, Lamb of God: As the palaces burn, The Objects: Demo, Marillion: Real to reel, Alison Moyet: Singles

 

Webben: Pandora måste vara ett av de absolut bästa användningsområdena av nätet. Ange någon av dina favvoartister, och Vips! så skapar Pandora en egen radiokanal som spelar liknande artister. Grymt praktiskt!

 

 

Snyggt som fan: David Senecal

 

 

Bokcitatet:
"Look closely in the mirror, David. What do you see? Someone you don´t like very much. When you were twenty, you accepted yourself, flaws and all. Then disenchantment set in. By the time you were thirty your tolerance was wearing thin. You weren´t entirely trustworthy, and you knew that you were prone to compromise. Already the future was receding, the bright dreams were slipping below the horizon. By now you´re a stage set, one push and the whole thing could collapse at your feet. At times you feel like you´re living someone else´s life, in a strange house you´ve rented by accident. The ”you” you´ve become isn´t your real self.
/…/
Cheap holidays, over-priced housing, educations that no longer buy security. Anyone earning less than £300 000 a year scarcely counts. You´re just a prole in a three-button suit.
And we don´t like ourselves for it. I don´t, and you don´t either, David. People don´t like themselves today. We´re a rentier class left over from the last century. We tolerate everything, but we know that liberal values are designed to make us passive. We think we belive in God but we´re terrified by the mysteries of life and death. We´re deeply self-centered but can´t cope with the idea of our finite selves. We believe in progress and the power of reason, but are haunted by the darker sides of the human nature. We´re obsessed with sex, but fear the sexual imagination and have to be protected by huge taboos. We believe in equality but hate the underclass. We fear our bodies and, above all, we fear death. We´re an accident of nature, but we think we´re at the centre of the universe. We´re a few steps from oblivion, but we hope we´re somehow immortal…"
ur Millennium People av JG Ballard

 

 

 

Film: Believe the hype! Brokeback Mountain är så bra som alla säger. Inte ens den mest styvnackade homofob kan bortse från att det här är en oerhört vacker och sorglig kärlekshistoria.

På DVD-hyllan:
Believe the hype när det gäller Nattens Väktare [Nochnoi Dozor] också. Den är så udda, cool och utflippad som dett sägs. Matrix/Buffy/LOTR på ryska. …typ. Kan inte förklaras – måste ses. Oförskämt fräscht och underhållande.

 

Månadens filmer: Klassfesten, The Aristocrats, Resident Evil, Lönsboda Fox, Assault on Precinct 13 (1976), Brokeback Mountain, Escape from L.A., Ya Ya-flickornas Gudomliga Hemligheter, Nattens Väktare [Nochnoi Dozor]

 

Simpsonsrepliken: Grandpa Simpson: "The last time the meteors came, we thought the sky was on fire. Naturally, we blamed the Irish. We hanged more 'n a few"

 

 

TV: Tack vare OS-plågan har tv´n stått avstängd i princip hela februari (med undantag för sedvanliga LOST, CSI och Rundgång), men My Name Is Earl verkar mycket lovande. Kul, charmig och varm. Kan det vara första gången TV3 köper in något sevärt sen The Simpsons? Måste vara ett olycksfall i arbetet i så fall…

 

 

Hädelse: På tal om religion, satir, upprörda troende och nedbrända ambassader - vill man ägna sig åt lite egen kyrklig hädelse finns ett kul verktyg för sånt på www.churchsigngenerator.com. Jag gjorde t.ex. de här där:

Livet på Peterix planet:

Promotion, promotion, promotion...

Så blev man då äntligen pappa.
Nej, inte till en sån där illalåtande och blöjkrävande liten krabat, utan till en något fyrkantigare, hårdare, mindre bajsluktande men precis lika älskad avkomma – min bok På Y-fronten intet nytt. I början av februari kom den slutligen från tryckeriet – skinande färsk. I ärlighetens namn är jag faktiskt rätt less på den vid det här laget, men det är en speciell känsla att hålla i den slutliga produkten, se layouten, känna doften av trycksvärtan, se ens gamla anteckningar satta i Galliard och forma begripliga meningar på en kommersiell boksida, …och slå upp sidan 44 och upptäcka att ”porschar”, trots ett flertal korrekturgenomläsningar, är felstavat. ”porscar”? Hur gick det till? Det var ju rättstavat en gång i tiden? Ja, ja, - vad är väl en bok utan ett stavfel…

Min taktik att samla ork & energi genom att vara oengagerad och lat har fungerat bra. Allt medan jag har skitit i saker och ting har jag känt hur jag har blivit piggare. Mitt tips till alla utbrända och slutkörda är att upprepa ett stärkande mantra, och det mantra jag rekommenderar varmast är ”Aww.., fuck it!”.

Men säg det som varar…

Det här med lanseringen av boken. Under en väldigt lång tid har den fasen varit något jag tänkt ”sen” om. Något som skulle ske en helt annan dag. Något jag lugnt kunnat strunta i for the time being. Men så plötsligt blev ”sen” NU!

Helt utan förvarning brölade det till i mobil och mailbox, och min konvalescens/drönartillvaro sköts i sank av ett gäng promotionuppdrag och intervjuer. Alla mycket trevliga och ärande, men det glassigaste av dem alla var tveklöst min medverkan i säsongspremiären av TV-huset.

Att jag var tvungen att på något sätt förbereda mig inför promotionarbetet blev smärtsamt påtagligt när jag pratade med redaktionen för TV-huset och de visste mer än mig om vad jag skrivit. Men det är ju så länge sen! För mig var den här boken klar för ett och ett halvt år sen. Min hjärna har redan hunnit springa långt iväg efter andra idéer och projekt, och den har aldrig varit särskilt intresserad av att backa och se tillbaks. Jag tycker ju att den deadline vi har till Strix på tre veckor är skandalöst lång tid från idé till förverkligande.

Anyway, det här har naturligtvis inneburit att jag har behövt läsa min egen bok för att bli påmind om vad jag egentligen skrev där en gång mellan 2002-2004. Sen har jag tränat snabba, raka svar genom att intervjua mig själv. Jag vet, det är precis lika fånigt som det låter, men alternativet är ännu fånigare. Oförberedd är risken stor att en intervju kan låta ungefär så här:

Intervjuare: Peter Eriksson, din bok På Y-fronten intet nytt – vad handlar den om?
Jag: Öhhh… skitiga kalsonger?
Intervjuare: Varför valde du att analysera mansrollen?
Jag: Gjorde jag? Umm… den bad mig? Är du helt säker på att det är jag som har skrivit den? Ni har inte blandat ihop mig med Liza Marklund? Vi är ju båda långa och från Norrbotten, så det är lätt hänt.
Intervjuare: Vad har du kommit fram till i din bok? Är manligheten i kris? Och vad ska vi i så fall göra åt det?
Jag: Kris? Var då? Vilken jävla kris? Ömmm… Alltså… man kan se det så här! Eller… Vänta! Hörde du? Ringde det inte på dörren?
Intervjuare: Vi sitter i en tv-studio – vi har inte ens dörrar här.
Jag: Anklagar du mig för att höra i syne? Du, jag går och kollar vem det är så kan ni väl spela lite musik så länge.

Tja, ni fattar…

Hur var det då att vara med i TV-huset?
Tja, det gick jääääävligt snabbt. Tror inte jag var innanför SVT:s ytterdörrar mer än en timme. Alla var proffsiga och jättetrevliga och blixtsnabba. Det var som att färdas på ett mycket omtänksamt löpande-band. In i logen, byta kläder, snabbt möte med Carin och övriga gäster, in i sminket, på med mic och så vroooom! in i studion.

Nervöst?
Nja, jag har ju stått inför både publik och kameror förr utan att skita i byxan, men nu börjar det bli ett par år sen sist. Senaste åren har ju blivit på tok för stillsamma och introverta pga trötthet och ambitiöst skrivande. Visst är det som att cykla – det sitter i – men har man inte cyklat på ett gäng år brukar man börja med en stilla tur runt kvarteret – inte med Tour de France.
Det pirrade i hela kroppen på tåget upp, och jag tog det först för nervositet, men den känslan försvann när jag väl kom till studion, så det var nog förväntan som busade runt i kroppen. Men det var ändå inte helt avslappnat där i fåtöljen, för om det gick snabbt i kulisserna var det ingenting mot vad det gick on stage. Jag hade repat in snabba och slagfärdiga svar, men märkte efter en halv sekund att det inte var snabbt nog för Carins rappa intervjuteknik. Lätt uppstressad kompenserade jag det med att prata dubbelt så snabbt. Upplevde det som att jag lät som en sån där texas-boskapsauktionsutropare på kokain :-)

När jag skulle se resultatet några dagar senare var jag däremot så nervös att jag var tvungen att skydda mig med en kudde och en halv flaska Captain Morgan framför tv´n. Det är skitläskigt att se sig själv på tv när man inte är van. Men när jag väl lullat till och såg inslaget så lät det okej. De värsta ordsnubblingarna var bortklippta och på det stora hela flöt det på bra. Märkte att det gick lättare när jag släppte mitt mentala manus och improviserade. Kunde ha önskat lite mer tid att prata på – hann knappt bli varm i käften – MEN, jag har absolut ingen orsak att gnälla. Bättre tillfälle att flagga för boken går inte att hitta. Tobbis mailade tittarsiffrorna dagen efter, och mellan 1-1,3 miljoner hade tittat. Niiiiiiiiiiiiiice!

På förlaget upplyste de mig sen att det tillhör ovanligheterna att få in författare i den här typen av familjeunderhållningsprogram, och när det väl händer så rör det sig i regel om kända, folkkära författare, inte debutanter. Så tro mig, jag är inget annat än jäääääääävligt glad.

Och jag fick krama Alexandra Rapaport, Karin Mattson & Lill-Babs. OCH skriva autografer. Det senare kändes klart bisarrt, eftersom inte en jävel där hade någon aning om vem jag är. Men det räcker tydligen med att bli uppsminkad, få en kamera uppkörd i plytet i några minuter medan man låter käften gå så är ens kråka plötsligt värd att spara på. It´s a mad world…

Stockholmstrippen i övrigt blev en oerhört social historia full av väntade och oväntade möten. Det började redan på SVT. Precis innan jag skulle in såg jag ett bekant ansikte i vimlet. Det visade sig vara Annie, som (it´s a small world) var inslagsproducent åt TV-huset. Vi gjorde en blixtsnabb, men känslosam recap av de fyra år som gått sen vi sågs sist. I den mån det gick eftersom en studiovärdinna ryckte i mig från det ena hållet och en tekniker försökte klämma fast en mikrofon farligt lik en sovjetisk tandställning på mitt huvud.

Åkte direkt från tv till Tobbis & Hanna. Både Fride och Olivia var där, så det var fullt ös. Halva nöjet med att busa med andras barn är att man sen får åka tillbaks till ett tyst, lugnt och barnfritt hem.
Hann med att snacka lite och lyssna på The Objects nya demo innan läggdags. Sov dessvärre inte så mycket för min hjärna bara krävde en debriefing av inspelningen (hur gick det? vad kan jag göra bättre?) även om jag var helt slut.

Dagen efter fyllde Fride 1 och ½ år, och jag hängde med honom och Hanna till BVC för 18 mån kollen. Hur många gudfäder gör det va?
Som den barn- och syskonlösa person man nu är var BVC som att åka till Iran – helt ny och främmande mark för mig. Bra sätt att bli uppdaterad på Frides utveckling var det också. Men jösses vad jag kände mig malplacerad som icke-förälder. Bra! Att känna sig malplacerad typ en gång i veckan är nyttigt för den personliga utvecklingen.

Blåste vidare för att träffa Mörs. Han visade sig ha med sig herr Erik G Widman. Widde har numer skakat liv i sin musikerkarriär och spelar/turnerar med Elvis gamla trummis D.J. Fontana. Stort! Det värmer i hjärtat att se någon som grejar både en advokatkarriär, familjeliv och rock ´n´ roll. Coolt!

Mörs fick snart sällskap av resten av familjen – nu utökad med nytillskottet Conrad. Oerhört söt och snäll liten filur. Vi satt hela gänget uppe i Kulturhusets fik (åh nej! – nu har jag trillat ned i bloggandets värsta klyschträsk – jag skriver om vem jag fikar med – jag måste i en svag stund ha kanaliserat Virtanen på något sätt) och catchade upp. Skittrevligt! Jag har verkligen saknat att snacka med dem. Bästa grejen med boksläppet är nog fan att jag får vara så mycket i Stockholm och hinna träffa försummade gamla vänner.

Blåste vidare till förlaget för att träffa min nya pressagent Isabella (Anne-Helene slutade plötsligt och snopet efter nyår). Precis som alla andra på DN var hon jättetrevligt och superproffsig. Jag skulle känna mig i säkra händer om det så var kvalstren i deras hallmatta som hanterade min bok.

Shopping? Det var odrägliga sportlovskids överallt på stan, så det blev bara en Rammstein t-shirt, en likkiste-tändare och en massa badbubbel från Lush.

Var så trött & slut att jag hade kväljningar när jag väl satte mig på tåget på kvällen. Min plan var att plugga i mp3-spelaren, anamma mitt mest fientliga STÖR EJ!-kroppsspråk, dyka ned i Terry Pratchett och toksomna efter två sidor. Det sket sig. Bredvid mig satt en mycket pratglad kvinna, och till min förvåning även mycket trevlig (min erfarenhet av pratsamma människor är att de i regel hinner förbruka det intressanta de har att säga de första 10 minuterna, sen består resten av pratet av menlös utfyllnad, som vad deras strumpor är i för material och skojigt formade apelsiner de sett på ICA…), så vi satt och pratade glatt och livligt om livet, universum och allting under hela resan – i drygt fyra timmar!
Jag är vanligtvis oerhört skeptisk till möten på tåg, men det här var värt att minnas.

Väl hemma igen fick jag energi-notan på den händelsefyllda trippen – sov i tre dagar innan jag blev människa igen. Man är ännu mer kattunge än stålman. Dessvärre var det under de dagar jag hade bokat för att skriva Strixmanus. Shit happens…

Livet utöver bok, tv och promotion då?
Tja, vilket liv?
Lustigt hur några minuter på tv kan ta upp en hel månad. Först tog det halva månaden att förbereda sig (egentligen inte, men annars låter det som om jag bara latar mig), när det sen väl var gjort vaknade hela världen till liv och hörde av sig på en gång. Telefonen och mailen har gått varm dagligen från vänner och bekanta som vill hälsa, gratta och slänga in sina 2 cent. Jättetrevligt, men det blir inte så mycket tid över till annat.

Men har hunnit göra en helt ny hemsida åt Jenny. Eller göra och göra… Jenny regisserar och jag bygger. Perfekt samarbete.

Det är inte heller bara jag som släpper bok nu – även Jenny har release på sin Pyttelitens Pekbok. Läsning för de allra minsta, som redan fått översvallande recensioner av sin målgrupp.

Fortfarande ingen vår. Bara snö, regn, snöblandat regn, regnblandad snö, vinter, vinter, vinter. Eller snarare anti-vår. Jag hade mer vårkänslor i december.
Läste att SMHI inte ser någon värme på G under mars heller. Suck… Mitt enda hopp är att de har fel som vanligt, men jag är rädd för att de har rätt den här gången. Är det inte så att de bara brukar ha fel när de förutspår bra väder?

Nåja, det finns ett och annat att se fram emot under mars. Den 14:e släpps ju boken. Den 8:e ska jag, om inget ändras, vara med i SVT:s morgonsoffa (ångest! i vanliga fall har jag ju inte stigit upp ens när deras sändningar är över). Och det är bara det jag vet om i skrivande stund. Misstänker att det väntar en del oförutsägbara synergieffekter bakom ett och annat hörn.

Tack o lov är en dryg vecka av mars inbokad till en paus vid havet för att vara hus/häst/hundvakt åt svärfar & C:o. Kommer nog att bli ett mycket välbehövligt break.
Och kanske (hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas…) blir det vår och värme tillslut.

 

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Year Zero börjar som en religiös thriller a´la Da Vinci Koden med gravplundring i Jerusalem och mystiska artefakter, men tar sen ut svängarna rejält och kastar sig vilt fram mellan mänsklig kloning, frågor om själen och våra minnen är andliga eller biologiska, epedemier, domedagen och mycket, mycket annat. Men det blir aldrig splittrat, förvirrat eller förvandlar karaktärerna till små anonyma actionfigurer. Jeff Long har kokat ihop en jävla vild och omtumlande resa till bok som, för att dra till med en hederlig gammal klyscha, inte går att beskrivas utan måste läsas.

 

 

 

 

 

Månadens läsning: Dave Barry: Is Not Making This Up, Jeff Long: Year Zero, Douglas Preston & Lincoln Child: The Cabinet of Curiosities, Terry Pratchett: Mort, Bodil Jönsson: Tankekraft, Will Self: Tough, Tough Toys For Tough, Tough Boys

 

 

Ur högtalarna: 1988 skrev Queensrÿche musikhistoria med Operaton: Mindcrime. Bandet som satte Seattle på metalkartan låååååångt innan grungen ens var en glimt i Kurt Cobains ögonvrå visade helt plötsligt att hårdrocken även hade en intellektuell och politisk sida, och musikaliskt sett var temaplattan inget annat än ett sjujävla mästerverk. 18 år har gått sen dess och mycket av den kreativa energi Queensrÿche sprakade av på den tiden har mattats av. När jag såg dem typ förra året visade de att de fortfarande håller som band och framförde sina gamla låtar i hur fräsch tappning som helst, men de senaste plattorna är, …tja, för att vara krasst ärlig: rätt jävla tråkiga. Så det var med skräckblandad förtjusning jag satte mig för att lyssna på uppföljaren