Januari 2006

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Hittar mer och mer läsvärt på ungdomshyllorna. Den typen av böcker har ofta en nerv som vuxenlitteratturen saknar. Ett typexempel är Tim Bowlers tonårsrysare Apocalypse. Första sidorna fick mig först att tänka på LOST, men den här boken har en egen story, och en mycket spännande sådan.

Fick nys om att David (Seven, Fight Club m.m.) Fincher ska göra film av serieromanen Torso, som i sin tur är en sann historia om vad som hände Den Omutbara polisen Eliot Ness efter att ha satt Al Capone bakom lås och bom. Han åkte oväntat på att jaga en brutal seriemördare i 30-tales Cleveland. Läste serien av Brian Michael Bendis och Marc Andreyko, och jösses vilken story! I väntan på filmen är serien fantastisk läsning. Bland det mest spännande och välgjorda jag läst i albumväg.

 

 

 

 

 

Månadens läsning: Ulf Lundell: Värmen, Douglas Coupland: Microserfs, Elizabeth McMillian: Living on the Water, Ian Conrich & David Woods (red): The Cinema of John Carpenter, Raffaella Barker: Phosphorescence, Tim Bowler: Apocalypse, Unni Lindell: Rödluvan, Klas Ericsson: Sex, Droger & Tinnitus, Brian Michael Bendis & Marc Andreyko: Torso

 

 

Ur högtalarna: När sångare sticker iväg solo blir det antingen en snabb kraschlandning, eller med lite tur väldigt lyckade äventyr. Några mellanlägen där det låter ungefär som vanligt verkar aldrig ske. Två av dem som lyckats väldigt bra är dels Scott Stapp från Creed, som precis släppt en stentung och mycket bra soloplatta; den andra är K´s Choicesångerskan Sarah Bettens, som också gett sig ut på en välljudande soloeskapad med ett betydligt större musikaliskt svängrum än hos sitt gamla band.

 

Månadens musik: 80s: vol. 7-13, Prong: Cleansing, Working Man - A tribute to Rush, 80s Metal, LOK: Blästrad levande, Scott Stapp: The great divide, Tommy Lee: Tommyland the ride, Daniel Lanois: Belladonna, Belinda Carlisle: A place on earth, Infectious Grooves: Borracho, Iron Maiden: BBC archives, Katie Melua: Piece by piece, New Order: Best of, Opeth: Ghost reveries, Orup: Orup, The Pogues: Ultimate collection, Rammstein: Live aus Berlin, Ill Niño: One nation underground, Lifehouse: Lifehouse, Soulfly: Dark ages, Peterix collection: vol. 72, HSAS: Through the fire, Glass Tiger: No turning back, Sarah McLachlan: Bloom remix, Robbie Robertson: Robbie Robertson, Venom: Hell metal

 

Webben: Jag har sagt det många gånger förr, och här kommer det igen: 80-talet är tillbaks. Nu även på nätet. Ultra-pop och Remember the eighties håller fanan högt.

Nyfiken på hur du ser ut som Simpsonskaraktär? Lugn, nu kan du ta reda på det med The SimpsoMaker. Nedan exemplet på hur undertecknad skulle se ut om han bodde i Springfield...

 

 

Snyggt som fan: Peter G. Balazcy

 

 

Bokcitatet:
"”The biggest change is that I stopped believing in the future -- which is to say, I stopped thinking of the future as being a place, like Paris or Australia -- a place you can go to. I started believing that we're all going, going, going all the time, but there's no city or place at the end. We're just going, that's all”"
ur All Families Are Psychotic av Douglas Coupland

 

 

 

Film: Tänker rekommendera en regissör den här gången. Nämligen fransmannen Christophe Gans. Filmerna han gör blir bara bättre och bättre. Det började förbaskat bra med Crying Freeman, som var så mycket mer än bara snygg action. Vargarnas Pakt är en av de mest sanslösa och omtumlande filmer jag någonsin sett. Helt omöjlig att beskriva, men fantastiskt underhållande. I sommar kommer hans tolkning av Silent Hill. Bara trailern och siten ger mig rysningar…

 

Månadens filmer: Benknäckargänget, Jabberwocky, After The Sunset, Creepshow, Léon, Terminator 3, Kalle och Chokladfabriken, Bubba Ho-tep

Simpsonsrepliken: Mr. Burns: "I'll keep it short and sweet -- Family. Religion. Friendship. These are the three demons you must slay if you wish to succeed in business"

 

 

TV: Det finns en liten pyttepositiv sida med kalljävlavintern: man kan lugnt bänka sig framför tv´n utan att missa något utomhus. Och nu finns det massor att se på. SVT har dragit fram två starka kort. Det ena är Rundgång. Äntligen ett program om hårdrock! Synd bara att det är från Göteborg, men det är jäkligt bra ändå. Det andra är Safran vs God. En humor-dark horse från Australien som får en att glömma Michael Moore. Har bara väntat på att någon satiriker ska ge sig på världsreligionerna. Sylvasst, roligt och mycket mänskligt. Satir med hjärta och hjärna.
Mer metal på tv. Rockskolan kanske inte blev det man hade hoppats på till 100%, men det är ju ändåå julafton varje gång Gene ”God of Thunder” Simmons visar sig.
Sen har ju LOST börjat igen.
Och original C.S.I.

 

 

Exxonbashing: Oljeblaget Exxon kör inte bara sina tankers på grund – de tjänar en jävla massa pengar på det också. Så mycket att om jag bara fick en promille av deras vinst 2005 så skulle jag aldrig sura över pengar igen (...och jag har höga monetära krav). Men allt har ett pris… det kan bl.a. den här skojiga lilla flash-musikvideon berätta.

Livet på Peterix planet:

Påtvingad mjukstart

Januari. Den där månaden när alla slutar röka, börjar motionera och käkar frukt & fibrer. …i alla fall fram tills februari då hela landet drabbas av kollektiv minnesförlust angående nyårslöftena och kollapsar tillbaks till chipspåsen framför tv:n igen. Well, att gå på gym var 365:e dag är ju faktiskt, rent tekniskt, att gå regelbundet.

Jag har dock inte ägnat mig åt något åt det hållet. Årets första månad har jag inte lyft ett halvt finger, trots alla planer på att göra 2006 till Min Kropps År.
En orsak till det var förkylningen som hoppade på mig under mellandagarna. Det var inget snabbt övergående bacillanfall. Den klängde sig fast i mig som en Greenpeaceaktivist runt en avverkningshotad urskogstall. Kropp och sinne har varit lika segt som snoret i mina andningsvägar och har kept me grounded halva månaden. Har mest bara masat omkring och varit onödig.

Men stilleståndet har inte bara varit snuvarelaterat. Även som snorfri har det varit svårt att få upp någon styrfart. Tröttheten sitter kvar i kropp och själ, och det har varit segt att jaga fram något intresse för annat än att peta sig i naveln. Jag tror att den här mjukstarten är en undermedveten strategi. Det hade varit typiskt mig att börja året med att skrika ”Geronimo!” och kasta mig hejdlöst med huvudet före in i allt det nya som väntar, oavsett om det rör jobb eller hälsa. Det skulle vara så typiskt mig att göra vila & återhämtning till ett projekt där jag går igång på alla cylindrar. Att smyga igång är istället det korrekta sättet att komma på fötter ordentligt en gång för alla.
Min kropp har länge varit smartare än jag, så receptet lyder: Lyssna! På! Kroppen!

Tack vare diverse tjänster och gentjänster fick jag & Jenny en fotosession hos fotografen Susanne Johansson. Det var mycket motvilligt jag ställde mig framför kameran. Trött och fläskig som man är kände jag mig allt annat än photogenique. Något som också visade sig på bild. Susanne är en mycket duktig och idérik fotograf som jag varmt kan rekommendera för alla sorters bilder, men inte ens hon kan väcka liv i de döda. Jag lyckades skaka fram några livstecken i de bilder där jag släppte loss och ballade ur, men aj! vad det högg i hjärtat när jag såg mina straight face-bilder. Det var inte jag. Det där bleka, runda ansiktet är inte mitt. Den trötta blicken är inte min. Den riktiga Peter finns någonstans därinne, och jag ska banne mig gräva fram honom igen, men som sagt – i maka takt.

Okej, man ska ju se positivt på allt här i livet, så det blir ju utmärkta ”före”-bilder. Och på busbilderna döljs det mesta av övervikten och tröttheten. Ser fram emot att göra om det igen om typ ett halvår.

Lite nytta har jag faktiskt gjort trots allt navelpetande. Slängde bl.a. ihop årets första Strixmanus. Och hur trött jag än kan vara bubblar de nya idéer jag satt att förverkliga under det här året runt i bakhuvudet. Jag är trots allt väldigt sugen på att börja skriva på nya saker.
Men det gamla skräpar ju förstås kvar ett bra tag till.

Har smygstartat med att promota På Y-fronten…. Har gjort två intervjuer hittills – en längre åt Malmö studentkårs tidning Mahskara och en kortare åt Hennes till deras marsnummer (där de även kommer att lotta ut boken).

Kände mig lite tagen på sängen och drabbades av en kort oro över att jag semestrat så länge från boken att jag inte längre kommer ihåg vad den handlar om. Problemet visade sig vara det motsatta. Under Mahskara-intervjun hade jag inget som helst problem med att babbla öronen av reportern i en dryg timme. Insåg efteråt att jag behöver mediaträna mig själv. Mycket är inte lika med bra. Måste träna in korta, roliga, smarta och citatvänliga svar så att jag inte håller en halvdagsföreläsning varje gång någon undrar hur jag stavar mitt namn.

Grabbtidningen Café kom med den förmodligen första recensionen (tre månader innan boken släpps – sugande timing…). Det var ett ganska kortfattat och intetsägande omdöme som jag tolkade som 2/3 surt och 1/3 roat. Det sura kan sammanfattas i omdömen som ”b-debattör”, ”som ett långt blogginlägg” och ”idel >>sanningar<< om oss män”. Men de skrev även ”fartigt” och några synonymer på det, och gav den tre i betyg, så sååå mycket kan de inte ha hatat den. Snällt av dem. Jag har ju inte ägnat många rader i boken åt grabbtidningarna, men när jag väl gjort det har jag ryckt ganska hårt i deras flätor, så jag väntade mig betydligt värre.
…men det kommer väl…

Det enda som skaver lite är det där om ”blogginlägg”, men inte av personliga orsaker, utan för att beteckningen ”blogg” börjar breda ut sig lite väl mycket. Ett personligt, dagboksliknande tilltal är ett gammalt journalistiskt och berättartekniskt verktyg som hängt med bra mycket längre än internet. Jag har själv använt mig av det formatet sen långt innan jag var uppkopplad. Det underlättar användandet av humor (helst på ens egen bekostnad :-) och man får en mycket intimare relation med läsaren (a´la hålla handen) än vid en objektivt berättandet där betraktaren gör sig osynlig. Och vad folk än säger om objektivitet så är allt berättande färgat av den som förmedlar det. Vid ett personligt tilltal ser man åtminstone som läsare var tyckandet kommer ifrån.
Att stämpla en sådan gammal beprövad kommunikationsmetod med ett begrepp som bara är några veckor gammalt, och som förmodligen (& förhoppningsvis) har blivit historia om ytterligare några veckor, är att ge ”blogg” betydligt mer cred än vad uttrycket förtjänar.

Ill Niño passerade KB under sin Sverigeturné, och eftersom jag diggar deras latinometal sprang jag dit.
Var för första gången sen jag flyttade till Malmö inte ensam på konsert. Lurade med mig Björn, och det var mycket trevligt att ha någon att dricka/babbla med under förbandet och roddandet på scen.

Själva giget blev en blandad upplevelse. Inte helt oväntat svängde det som tusan. Ill Niño´s betong-riff uppblandade med flamencogitarr och sambapercussion fick KB att gå i vågor. De få som tagit sig dit vill säga. Det var knappt halvfullt och trots allt röj skämdes jag över den dåliga uppslutningen. Ville bara gå upp på scenen och be om ursäkt för att inte fler var där trots att Ill Niño nu släpat sig hela vägen från New York för att bjuda det här lilla landet i norr på en skön dos Latin Fucking Metal.
Men va fan… jag blev dyngsur av svett av allt röj, och de avslutade med att dedicera Liar till George W. Bush, så varför gnälla…
Bildbevis från giget finns här, här och här.

Det finns några som förtjänar ett stort jävla grattis:

Den ena är David J. Elfström, vars lilla Söderhamns-business Transmit/Receive har blivit utsedd till årets webbyrå av tidningen Resumé.

Den andra är Conny Oscarsson, som slutligen förverkligat sin livsdröm och nu är nyutexaminerad och verksam polis. För oss som känner honom är det här ett yrkesval lika självklart som om Einstein skulle ha börjat med pro-wrestling, men det är alltid lika glädjande när någon lyckas kämpa sig dit de vill på ren vilja och jävlar-anamma. Viktig info till er i Norrköpingstrakten dock: följ lagen, stanna inomhus, måste ni gå ut så bär minst en skottsäker väst (gäller alla medborgare – även laglydiga – djur går förmodligen inte heller säkra …eller byggnader).

Stort grattis!

Fy fan vad det är vinter i världen! Snö i Grekland och minusgrader på Sicilien. Både och här. Man kan bli självmordsbenägen för mindre.
Det kom väl inte som någon överraskning att januari blev mörk och kall, och februari visar alla tecken på att gå i sin föregångares fotspår, men JAG VILL INTE! VILL INTE! VILL INTE!

Låtar som Van Halens Hot summer nights, Rammsteins Sonne (”Hier kommt die Sonne Sie ist der hellste Stern von allen”) och Crowded House´s Weather with you går varma i mp3-spelaren varje gång jag tvingar näsan utanför dörren. Försöker distrahera mig med te, värmeljus, starksprit, bra böcker och livsstilsporr typ Living on water (andra får upp pulsen av erotiska skildringar – jag blir alldeles varm & pirrig i kroppen av att se bilder på solupplysta hav och stränder – kan det klassas som perversion månne?), …men det går ju som det går, och jag skulle verkligen behöva komma ut och promenera.

Min förhoppning står till någon form av gudomlig rättvisa. Hösten var ju helt fantastisk med sommarväder ända in i november, och jag missade i princip allt av den pga att jag var fastkedjad vid skrivbordet. I rättvisans namn tycker jag därför att jag är berättigad en låååååååång och vaaaaarm vår som börjar redan i februari. En som är t.o.m. bättre än den vi hade när jag flyttade ned hit 2002 och man kunde sitta ute bararmad i slutet på mars. Pretty please with sugar on top – give me a fucking spring!

Har upptäckt att svenska språket saknar ett nödvändigt ord. Vi säger ju ”arbetsnarkoman” – varför finns inte motsatsen, dvs ”semesternarkoman”?
Det är nog det jag är just nu. Mina buzzwords för 2006 (i varje fall för början av året, sen får vi se om det håller…) ska vara ”Oengagerad” och ”Lat”. Ironiskt nog tror jag att det är de tillstånden som gör mig mest kreativ och produktiv för tillfället. (…be mig bara inte att förklara det där närmare)

 

 

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Är det något jag ofta svär över så är det att jag inte har rätt kanal för att kunna se The Daily Show with Jon Stewart. Förmodligen den bästa satiren out there just nu. Men som tröst har jag läst deras ”läro”bok America (The Book). Hur kul var den då på en skala? Tja, jag garvade som fan åt vanligtvis hutlöst dyngtråkiga ämnen som t.ex. USA:s historia, konstitution och rättsväsende. Så här kan det t.ex. låta i kapitlet om framtidens problem och utmaningar:

"The future of democracy: Four scores and seven years from now.
Emerging issues.
Predicting what specific issues will challenge future generations is an exercise in idle speculation. Here are those issues:
Distribution of wealth. Computer models project a future in which the rich get richer and the poor get poorer. By 2050, it is believed the meek shall inherit, at best, a shit sandwich.
Energy. Policy analysts see no alternative to America´s continued dependence on foreign oil, barring some unforeseen development like slightly modyifying our lifestyles. Fortunately, the infinite supply of fossile fuel is no match for the bottomless well of american optimism. Contrary to scientists dire predictions, the size of the oil reserves the average American believes must exist somewhere are expected to increase through 2050, even after reserves actually run out in 2043.
Demographics. In the 1990s, the Hispanic population of the US rose 38%, comprising 12% of the populace by 2000. If these growth rates remain constant, 124% of all Americans will be Hispanic by 2060."

Som om inte det vore kul nog så får även Sverige vara med på ett hörn. Och layout & grafisk formgivning är av världsklass.
När får vi se en sån här bok om Sverige? Eller måste man göra den själv?

Någon som också är lite roligare än vanligt är Neil Gaiman. I hans senaste bok Anansi Boys får vi följa vad som händer när man upptäcker att ens nyss avlidna pappa var en afrikansk gud. Gaiman är tveklöst en av världen bästa storytellers och har aldrig gjort mig besviken. Och som sagt, nu även lite busigare än vanligt.

 

 

 

 

 

Månadens läsning: The Daily Show with Jon Stewart: America (The Book), Erika Lopez: Flaming Iguanas, Lasse Berg: Gryning Över Kalahari, Iain Banks: Espedair Street, Neil Gaiman: Anansi Boys, Terry Pratchett: Going Postal

 

 

Ur högtalarna: En del band smyger sig på en. Man lyssnar lite på en av deras plattor, tycker att den ”är väl okej”, och glömmer sen bort den. …Men inte riktigt, för låtarna lägger sig där långt bak i skallen, och viskar stilla om att bli återupptäckta. Tillslut, utan att man själv riktigt vet hur det gick till, lyssnar man på dem dagligen, utan att man ens egentligen vet vad låtarna heter. Machine Head är en sådan grupp. Småtråkiga, lite profillösa, men ändå så jävla bra. Kanske är det deras enorma headbangingvänlighet som gör att jag något omotiverat diggar dem mer och mer, men svänger gör det.

…och Imogen Heap bara växer och växer och växer. Fan vad hon är cool, bra och nyskapande! Hon gör allt som Björk inte grejade.

 

Månadens musik: Mikael Rickfors: Hits, Mushroomhead: XX, Peterix metal: vol. 29, King Kobra: Thrill of a lifetime, Lamb of God: As the palaces burn, The Objects: Demo, Marillion: Real to reel, Alison Moyet: Singles

 

Webben: Pandora måste vara ett av de absolut bästa användningsområdena av nätet. Ange någon av dina favvoartister, och Vips! så skapar Pandora en egen radiokanal som spelar liknande artister. Grymt praktiskt!

 

 

Snyggt som fan: David Senecal

 

 

Bokcitatet:
"Look closely in the mirror, David. What do you see? Someone you don´t like very much. When you were twenty, you accepted yourself, flaws and all. Then disenchantment set in. By the time you were thirty your tolerance was wearing thin. You weren´t entirely trustworthy, and you knew that you were prone to compromise. Already the future was receding, the bright dreams were slipping below the horizon. By now you´re a stage set, one push and the whole thing could collapse at your feet. At times you feel like you´re living someone else´s life, in a strange house you´ve rented by accident. The ”you” you´ve become isn´t your real self.
/…/
Cheap holidays, over-priced housing, educations that no longer buy security. Anyone earning less than £300 000 a year scarcely counts. You´re just a prole in a three-button suit.
And we don´t like ourselves for it. I don´t, and you don´t either, David. People don´t like themselves today. We´re a rentier class left over from the last century. We tolerate everything, but we know that liberal values are designed to make us passive. We think we belive in God but we´re terrified by the mysteries of life and death. We´re deeply self-centered but can´t cope with the idea of our finite selves. We believe in progress and the power of reason, but are haunted by the darker sides of the human nature. We´re obsessed with sex, but fear the sexual imagination and have to be protected by huge taboos. We believe in equality but hate the underclass. We fear our bodies and, above all, we fear death. We´re an accident of nature, but we think we´re at the centre of the universe. We´re a few steps from oblivion, but we hope we´re somehow immortal…"
ur Millennium People av JG Ballard

 

 

 

Film: Believe the hype! Brokeback Mountain är så bra som alla säger. Inte ens den mest styvnackade homofob kan bortse från att det här är en oerhört vacker och sorglig kärlekshistoria.

På DVD-hyllan:
Believe the hype när det gäller Nattens Väktare [Nochnoi Dozor] också. Den är så udda, cool och utflippad som dett sägs. Matrix/Buffy/LOTR på ryska. …typ. Kan inte förklaras – måste ses. Oförskämt fräscht och underhållande.

 

Månadens filmer: Klassfesten, The Aristocrats, Resident Evil, Lönsboda Fox, Assault on Precinct 13 (1976), Brokeback Mountain, Escape from L.A., Ya Ya-flickornas Gudomliga Hemligheter, Nattens Väktare [Nochnoi Dozor]

 

Simpsonsrepliken: Grandpa Simpson: "The last time the meteors came, we thought the sky was on fire. Naturally, we blamed the Irish. We hanged more 'n a few"

 

 

TV: Tack vare OS-plågan har tv´n stått avstängd i princip hela februari (med undantag för sedvanliga LOST, CSI och Rundgång), men My Name Is Earl verkar mycket lovande. Kul, charmig och varm. Kan det vara första gången TV3 köper in något sevärt sen The Simpsons? Måste vara ett olycksfall i arbetet i så fall…

 

 

Hädelse: På tal om religion, satir, upprörda troende och nedbrända ambassader - vill man ägna sig åt lite egen kyrklig hädelse finns ett kul verktyg för sånt på www.churchsigngenerator.com. Jag gjorde t.ex. de här där:

Livet på Peterix planet:

Promotion, promotion, promotion...

Så blev man då äntligen pappa.
Nej, inte till en sån där illalåtande och blöjkrävande liten krabat, utan till en något fyrkantigare, hårdare, mindre bajsluktande men precis lika älskad avkomma – min bok På Y-fronten intet nytt. I början av februari kom den slutligen från tryckeriet – skinande färsk. I ärlighetens namn är jag faktiskt rätt less på den vid det här laget, men det är en speciell känsla att hålla i den slutliga produkten, se layouten, känna doften av trycksvärtan, se ens gamla anteckningar satta i Galliard och forma begripliga meningar på en kommersiell boksida, …och slå upp sidan 44 och upptäcka att ”porschar”, trots ett flertal korrekturgenomläsningar, är felstavat. ”porscar”? Hur gick det till? Det var ju rättstavat en gång i tiden? Ja, ja, - vad är väl en bok utan ett stavfel…

Min taktik att samla ork & energi genom att vara oengagerad och lat har fungerat bra. Allt medan jag har skitit i saker och ting har jag känt hur jag har blivit piggare. Mitt tips till alla utbrända och slutkörda är att upprepa ett stärkande mantra, och det mantra jag rekommenderar varmast är ”Aww.., fuck it!”.

Men säg det som varar…

Det här med lanseringen av boken. Under en väldigt lång tid har den fasen varit något jag tänkt ”sen” om. Något som skulle ske en helt annan dag. Något jag lugnt kunnat strunta i for the time being. Men så plötsligt blev ”sen” NU!

Helt utan förvarning brölade det till i mobil och mailbox, och min konvalescens/drönartillvaro sköts i sank av ett gäng promotionuppdrag och intervjuer. Alla mycket trevliga och ärande, men det glassigaste av dem alla var tveklöst min medverkan i säsongspremiären av TV-huset.

Att jag var tvungen att på något sätt förbereda mig inför promotionarbetet blev smärtsamt påtagligt när jag pratade med redaktionen för TV-huset och de visste mer än mig om vad jag skrivit. Men det är ju så länge sen! För mig var den här boken klar för ett och ett halvt år sen. Min hjärna har redan hunnit springa långt iväg efter andra idéer och projekt, och den har aldrig varit särskilt intresserad av att backa och se tillbaks. Jag tycker ju att den deadline vi har till Strix på tre veckor är skandalöst lång tid från idé till förverkligande.

Anyway, det här har naturligtvis inneburit att jag har behövt läsa min egen bok för att bli påmind om vad jag egentligen skrev där en gång mellan 2002-2004. Sen har jag tränat snabba, raka svar genom att intervjua mig själv. Jag vet, det är precis lika fånigt som det låter, men alternativet är ännu fånigare. Oförberedd är risken stor att en intervju kan låta ungefär så här:

Intervjuare: Peter Eriksson, din bok På Y-fronten intet nytt – vad handlar den om?
Jag: Öhhh… skitiga kalsonger?
Intervjuare: Varför valde du att analysera mansrollen?
Jag: Gjorde jag? Umm… den bad mig? Är du helt säker på att det är jag som har skrivit den? Ni har inte blandat ihop mig med Liza Marklund? Vi är ju båda långa och från Norrbotten, så det är lätt hänt.
Intervjuare: Vad har du kommit fram till i din bok? Är manligheten i kris? Och vad ska vi i så fall göra åt det?
Jag: Kris? Var då? Vilken jävla kris? Ömmm… Alltså… man kan se det så här! Eller… Vänta! Hörde du? Ringde det inte på dörren?
Intervjuare: Vi sitter i en tv-studio – vi har inte ens dörrar här.
Jag: Anklagar du mig för att höra i syne? Du, jag går och kollar vem det är så kan ni väl spela lite musik så länge.

Tja, ni fattar…

Hur var det då att vara med i TV-huset?
Tja, det gick jääääävligt snabbt. Tror inte jag var innanför SVT:s ytterdörrar mer än en timme. Alla var proffsiga och jättetrevliga och blixtsnabba. Det var som att färdas på ett mycket omtänksamt löpande-band. In i logen, byta kläder, snabbt möte med Carin och övriga gäster, in i sminket, på med mic och så vroooom! in i studion.

Nervöst?
Nja, jag har ju stått inför både publik och kameror förr utan att skita i byxan, men nu börjar det bli ett par år sen sist. Senaste åren har ju blivit på tok för stillsamma och introverta pga trötthet och ambitiöst skrivande. Visst är det som att cykla – det sitter i – men har man inte cyklat på ett gäng år brukar man börja med en stilla tur runt kvarteret – inte med Tour de France.
Det pirrade i hela kroppen på tåget upp, och jag tog det först för nervositet, men den känslan försvann när jag väl kom till studion, så det var nog förväntan som busade runt i kroppen. Men det var ändå inte helt avslappnat där i fåtöljen, för om det gick snabbt i kulisserna var det ingenting mot vad det gick on stage. Jag hade repat in snabba och slagfärdiga svar, men märkte efter en halv sekund att det inte var snabbt nog för Carins rappa intervjuteknik. Lätt uppstressad kompenserade jag det med att prata dubbelt så snabbt. Upplevde det som att jag lät som en sån där texas-boskapsauktionsutropare på kokain :-)

När jag skulle se resultatet några dagar senare var jag däremot så nervös att jag var tvungen att skydda mig med en kudde och en halv flaska Captain Morgan framför tv´n. Det är skitläskigt att se sig själv på tv när man inte är van. Men när jag väl lullat till och såg inslaget så lät det okej. De värsta ordsnubblingarna var bortklippta och på det stora hela flöt det på bra. Märkte att det gick lättare när jag släppte mitt mentala manus och improviserade. Kunde ha önskat lite mer tid att prata på – hann knappt bli varm i käften – MEN, jag har absolut ingen orsak att gnälla. Bättre tillfälle att flagga för boken går inte att hitta. Tobbis mailade tittarsiffrorna dagen efter, och mellan 1-1,3 miljoner hade tittat. Niiiiiiiiiiiiiice!

På förlaget upplyste de mig sen att det tillhör ovanligheterna att få in författare i den här typen av familjeunderhållningsprogram, och när det väl händer så rör det sig i regel om kända, folkkära författare, inte debutanter. Så tro mig, jag är inget annat än jäääääääävligt glad.

Och jag fick krama Alexandra Rapaport, Karin Mattson & Lill-Babs. OCH skriva autografer. Det senare kändes klart bisarrt, eftersom inte en jävel där hade någon aning om vem jag är. Men det räcker tydligen med att bli uppsminkad, få en kamera uppkörd i plytet i några minuter medan man låter käften gå så är ens kråka plötsligt värd att spara på. It´s a mad world…

Stockholmstrippen i övrigt blev en oerhört social historia full av väntade och oväntade möten. Det började redan på SVT. Precis innan jag skulle in såg jag ett bekant ansikte i vimlet. Det visade sig vara Annie, som (it´s a small world) var inslagsproducent åt TV-huset. Vi gjorde en blixtsnabb, men känslosam recap av de fyra år som gått sen vi sågs sist. I den mån det gick eftersom en studiovärdinna ryckte i mig från det ena hållet och en tekniker försökte klämma fast en mikrofon farligt lik en sovjetisk tandställning på mitt huvud.

Åkte direkt från tv till Tobbis & Hanna. Både Fride och Olivia var där, så det var fullt ös. Halva nöjet med att busa med andras barn är att man sen får åka tillbaks till ett tyst, lugnt och barnfritt hem.
Hann med att snacka lite och lyssna på The Objects nya demo innan läggdags. Sov dessvärre inte så mycket för min hjärna bara krävde en debriefing av inspelningen (hur gick det? vad kan jag göra bättre?) även om jag var helt slut.

Dagen efter fyllde Fride 1 och ½ år, och jag hängde med honom och Hanna till BVC för 18 mån kollen. Hur många gudfäder gör det va?
Som den barn- och syskonlösa person man nu är var BVC som att åka till Iran – helt ny och främmande mark för mig. Bra sätt att bli uppdaterad på Frides utveckling var det också. Men jösses vad jag kände mig malplacerad som icke-förälder. Bra! Att känna sig malplacerad typ en gång i veckan är nyttigt för den personliga utvecklingen.

Blåste vidare för att träffa Mörs. Han visade sig ha med sig herr Erik G Widman. Widde har numer skakat liv i sin musikerkarriär och spelar/turnerar med Elvis gamla trummis D.J. Fontana. Stort! Det värmer i hjärtat att se någon som grejar både en advokatkarriär, familjeliv och rock ´n´ roll. Coolt!

Mörs fick snart sällskap av resten av familjen – nu utökad med nytillskottet Conrad. Oerhört söt och snäll liten filur. Vi satt hela gänget uppe i Kulturhusets fik (åh nej! – nu har jag trillat ned i bloggandets värsta klyschträsk – jag skriver om vem jag fikar med – jag måste i en svag stund ha kanaliserat Virtanen på något sätt) och catchade upp. Skittrevligt! Jag har verkligen saknat att snacka med dem. Bästa grejen med boksläppet är nog fan att jag får vara så mycket i Stockholm och hinna träffa försummade gamla vänner.

Blåste vidare till förlaget för att träffa min nya pressagent Isabella (Anne-Helene slutade plötsligt och snopet efter nyår). Precis som alla andra på DN var hon jättetrevligt och superproffsig. Jag skulle känna mig i säkra händer om det så var kvalstren i deras hallmatta som hanterade min bok.

Shopping? Det var odrägliga sportlovskids överallt på stan, så det blev bara en Rammstein t-shirt, en likkiste-tändare och en massa badbubbel från Lush.

Var så trött & slut att jag hade kväljningar när jag väl satte mig på tåget på kvällen. Min plan var att plugga i mp3-spelaren, anamma mitt mest fientliga STÖR EJ!-kroppsspråk, dyka ned i Terry Pratchett och toksomna efter två sidor. Det sket sig. Bredvid mig satt en mycket pratglad kvinna, och till min förvåning även mycket trevlig (min erfarenhet av pratsamma människor är att de i regel hinner förbruka det intressanta de har att säga de första 10 minuterna, sen består resten av pratet av menlös utfyllnad, som vad deras strumpor är i för material och skojigt formade apelsiner de sett på ICA…), så vi satt och pratade glatt och livligt om livet, universum och allting under hela resan – i drygt fyra timmar!
Jag är vanligtvis oerhört skeptisk till möten på tåg, men det här var värt att minnas.

Väl hemma igen fick jag energi-notan på den händelsefyllda trippen – sov i tre dagar innan jag blev människa igen. Man är ännu mer kattunge än stålman. Dessvärre var det under de dagar jag hade bokat för att skriva Strixmanus. Shit happens…

Livet utöver bok, tv och promotion då?
Tja, vilket liv?
Lustigt hur några minuter på tv kan ta upp en hel månad. Först tog det halva månaden att förbereda sig (egentligen inte, men annars låter det som om jag bara latar mig), när det sen väl var gjort vaknade hela världen till liv och hörde av sig på en gång. Telefonen och mailen har gått varm dagligen från vänner och bekanta som vill hälsa, gratta och slänga in sina 2 cent. Jättetrevligt, men det blir inte så mycket tid över till annat.

Men har hunnit göra en helt ny hemsida åt Jenny. Eller göra och göra… Jenny regisserar och jag bygger. Perfekt samarbete.

Det är inte heller bara jag som släpper bok nu – även Jenny har release på sin Pyttelitens Pekbok. Läsning för de allra minsta, som redan fått översvallande recensioner av sin målgrupp.

Fortfarande ingen vår. Bara snö, regn, snöblandat regn, regnblandad snö, vinter, vinter, vinter. Eller snarare anti-vår. Jag hade mer vårkänslor i december.
Läste att SMHI inte ser någon värme på G under mars heller. Suck… Mitt enda hopp är att de har fel som vanligt, men jag är rädd för att de har rätt den här gången. Är det inte så att de bara brukar ha fel när de förutspår bra väder?

Nåja, det finns ett och annat att se fram emot under mars. Den 14:e släpps ju boken. Den 8:e ska jag, om inget ändras, vara med i SVT:s morgonsoffa (ångest! i vanliga fall har jag ju inte stigit upp ens när deras sändningar är över). Och det är bara det jag vet om i skrivande stund. Misstänker att det väntar en del oförutsägbara synergieffekter bakom ett och annat hörn.

Tack o lov är en dryg vecka av mars inbokad till en paus vid havet för att vara hus/häst/hundvakt åt svärfar & C:o. Kommer nog att bli ett mycket välbehövligt break.
Och kanske (hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas…) blir det vår och värme tillslut.

 

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Year Zero börjar som en religiös thriller a´la Da Vinci Koden med gravplundring i Jerusalem och mystiska artefakter, men tar sen ut svängarna rejält och kastar sig vilt fram mellan mänsklig kloning, frågor om själen och våra minnen är andliga eller biologiska, epedemier, domedagen och mycket, mycket annat. Men det blir aldrig splittrat, förvirrat eller förvandlar karaktärerna till små anonyma actionfigurer. Jeff Long har kokat ihop en jävla vild och omtumlande resa till bok som, för att dra till med en hederlig gammal klyscha, inte går att beskrivas utan måste läsas.

 

 

 

 

 

Månadens läsning: Dave Barry: Is Not Making This Up, Jeff Long: Year Zero, Douglas Preston & Lincoln Child: The Cabinet of Curiosities, Terry Pratchett: Mort, Bodil Jönsson: Tankekraft, Will Self: Tough, Tough Toys For Tough, Tough Boys

 

 

Ur högtalarna: 1988 skrev Queensrÿche musikhistoria med Operaton: Mindcrime. Bandet som satte Seattle på metalkartan låååååångt innan grungen ens var en glimt i Kurt Cobains ögonvrå visade helt plötsligt att hårdrocken även hade en intellektuell och politisk sida, och musikaliskt sett var temaplattan inget annat än ett sjujävla mästerverk. 18 år har gått sen dess och mycket av den kreativa energi Queensrÿche sprakade av på den tiden har mattats av. När jag såg dem typ förra året visade de att de fortfarande håller som band och framförde sina gamla låtar i hur fräsch tappning som helst, men de senaste plattorna är, …tja, för att vara krasst ärlig: rätt jävla tråkiga. Så det var med skräckblandad förtjusning jag satte mig för att lyssna på uppföljaren Operation: Mindcrime II.
Så vad blev det, pinsamt försök att upprepa gamla framgångar eller en nytändning? Hmm… lite mitt emellan tror jag. Det är fortfarande smärtsamt tydligt att större delen av låtskrivartalangen försvann med Chris DeGarmo, men det är fan inte dåligt. Absolut inte. En del melodier har återanvänts men det mesta är nytt, och ganska spännande. Det är mer symfoniskt än sin föregångare, men utan att bli tråk-bombastiskt. Storyn och texterna är av toppklass. Och draget att låta Ronnie James Dio sjunga rollen som Dr X är bara det värt skivpriset.

Nytt bra även från Charlotte Martin – miniplattan Veins.

 

Månadens musik: Madonna: The first 4, Charlotte Martin: Veins, Queensrÿche: Operation: Mindcrime II, Göran Norman and A Room With A Sound: And he walked into the sun and never got back..., Billy Idol: Hits, Iron Maidens: Worlds only female tribute to Iron Maiden, Kamelot: The black halo, Carolina Miskovsky: Silence, Nemi - The soundtrack, Iron Maiden: Maiden Japan, Icehouse: Great southern land, Paula Cole: Harbinger

 

Webben: Småroliga bilder för tråkiga stunder framför datorn - Bildligt talat

 

 

Snyggt som fan: Aliina Jun

 

 

Bokcitatet:
"In order to foster a less combative working environment Michael and I are trying to think of the most apolitical environment possible. We finally hit upon Star Trek as a zero-politics zone. So I introduced the notion of TrekPolitiks to the office.
Susan said, ”Ever notice how, like, nobody ever goes shopping on Star Trek? They´re a totally post-money society. If they want a banana they simply photocopy one on the replicator. Substiute Malaysia or Mexico for the replicator, and make Palo Alto the Bridge, and bingo: RIGHT NOW = STAR TREK.”
It´s true.
If you think about it.
I added, ”Ever notice they never have to report to anybody on Star Trek? No suits zoom in from Star Fleet Corporate and hold them fiscally responsible for frying a dilithium crystal doing dougnuts in the Delta Quadrant. Or Star Fleet Marketing, for that matter.”
Karla likes the notion of TrekPolitiks. ”Left vs right is obselete. Politics is, in the end, about biology, information, diversification, numbers, numbers and numbers – all candy coated with charisma and guns.”
Karla, like myself, is one of the new apolitical pick-and-choose style of citizen. I think politics is soon going to resemble a J. Crew catalogue more than some 1776 ideal. If somebody wants to run for office, they had better be able to explain why they want to run for office. Wanting to be a candidate seems, in itself, reason for exclusion.
Dusty said, ”Thomas Jefferson never anticipated Victorias Secret catalogues and media-induced social atomization. Just think – we´re rapidly approaching a world composed entirely of jail and shopping.” She paused to consider this, said ”Grotacious”, then she went for a jog."

ur Microserfs av Douglas Coupland

 

 

 

Film: ...kommer snart

 

Månadens filmer: Sideways, The Chronicles of Riddick, Constantine, Underworld: Evolution, The Forgotten, Bröderna Grimm, The Italian Job, Below, Ice Age 2, Den Tredje Vågen

 

Simpsonsrepliken: Homer: "Lisa, if the Bible has taught us nothing else, and it hasn't, it's that girls should stick to girls sports, such as hot oil wrestling and foxy boxing and such and such."

 

 

TV: Har suktat länge efter att få se Rome och var på vippen att börja betala dyrt för filmkanalen den går på, men så passerade boxen med hela första säsongen min väg och jag svalde hela med en gång. Precis som väntat var det skitbra. Liksom andra HBO-produktioner som Sopranos och Deadwood är det ett välskrivet och välspelat drama fullt med sex och våld. Romarriket måste vara världens bästa bakgrund för en tv-serie. Krig, kärlek, intriger, maktspel – you name it! Karaktärerna, och helst då de omaka vapendragarna Lucius Vorenus och Titus Pullo, är så välskrivna/spelade att man hoppar i soffan och skriker när det går år helvete för dem. Skitbra tv helt enkelt!

 

 

Design: 610628

 

 

Livet på Peterix planet:

Bokbabbel utan ände

Tja, mars var ju en månad som inte var sådär jättesvår att förutse hur den skulle bli – bokbabbel, bokbabbel och åter bokbabbel.

Med mycket få undantag har jag pratat om På Y-fronten Intet Nytt varje vaken sekund (och några gånger då jag inte varit helt vaken) den här månaden. Och det har varit …mmm, både skitkul och långtråkigt. Skitkul i den mening att boken ääääääääääntligen släppts och når en massa människor. Skitkul i den mening att jag slutligen får feedback på det jag suttit och skrufsat med på min kammare mol alena så länge. Skitkul i den mening att jag får prata om min lilla bebis med varenda journalist och hans brorsa (eller rättare sagt varenda journalist och hennes syrra, för hittills har jag bara pratat med en enda manlig journalist, och det var en gammal kompis…). Skitkul i den mening att jag får möjligheten att komma ut och sälja det jag slitit med så länge, och när man lever på sitt skrivande kan man definitivt inte göra för mycket av den biten. Skitkul i den mening att jag fått göra en massa roliga saker och träffa en massa intressanta människor.
Långtråkigt för att jag får säga i stort sett samma sak varje gång. Långtråkigt för att jag blir betraktad som någon slags könsrollsguru när jag bara är en satiriker som den här gången valde att utsätta just mansrollen för lite undersökande komik. Långtråkigt för att jag är en mentalt rastlös person som är rätt så ointresserad av det jag gjorde för 2-4 år sen och ägnar 99% av tiden till att blicka åt ett håll: framåt. Långtråkigt för att det inte har blivit tid över till resten av livet.

Redan nu har alla intervjuer börjat flyta ihop till ett dimmigt töcken och jag har inte längre den blekaste aning om vad jag sagt till vem. Men några upplevelser har varit mer minnesvärda än andra. Som min promotion-tripp till Stockholm på självaste Kvinnodagen – 8:e mars.

SVT hade bokat in mig till Gomorron Sverige och skeppade upp mig kvällen innan. Blev inkvarterad på Hotell Diplomat, och jag kan bara säga att jag har aldrig fått så mycket valuta för tv-licenspengarna. Diplomat är ett skitposht gammalt hotell på Strandvägen där de tilltalar en med ”ni” och ”er” istället för ”flytta på väskjäveln bondlurk” som det brukar låta där jag bor annars. Rummet var helt underbart – king size säng, sekelskiftesstuckaturer, träpanel, takhöjd som skulle fått Harlem Globetrotters att känna sig små, widescreen-tv och utsikt över Strandvägen och Nybroviken. Kände lyxen skölja över mig i sköna vågor och insåg genast att de förmodligen skulle få tvinga ut mig ur rummet dagen efter med hjälp av block, taljor, ardennerhästar och konsistensfett. Äntligen payback för den där lilla skittimmerstugan en hund inte ens skulle ha bevärdigat med ett revirkiss som vi i Krokodille-gänget fick klämma in oss i under bokmässan i Göteborg! Så här ska en författare leva! Synd bara att jag kom sent på kvällen, var tvungen att dra tidigt på morgonen och att det var mörkt, snöigt och skitkallt.

Stiga upp tidigt ja. Bukowski sa en gång att ”jag är en alkis som blev författare för att kunna sova till tolv på dagarna”. Jag förstår inte varför man ska behöva gå igenom böket att vara alkis för att ha den ambitionen. Min dygnsrytm är ju sån att jag i vanliga fall är i ett sånt skick att jag inte vet vad jag heter, eller varför, före lunchtid. Nu slet jag mig upp vid sex och satt nyvaken och groggy på SVT innan åtta och försökte trött få ihop en någorlunda begriplig bild av det upprivna 10 000-bitarspussel föreställande omvärlden som dansade runt framför mig. Inte blev det mindre surrealistiskt av att jag satt och försökte hälla min kopp varma choklad in i rätt kroppsöppning medan jag satt inklämd mellan oförskämt morgonpigga Alf Svensson och Elisabet Höglund.

Blev intervjuad av legenden Ingela Agardh, och det blev klart en av de bättre intervjuerna jag gjort. Hon är en helskön kvinna, något av en allmän stor-mormor och i det närmaste en force of nature som journalist. Kände mig heltrygg i hennes närvaro trots att min hjärna fortfarande låg medvetslös kvar under täcket på hotellet. Mot slutet (när hon frågade vad som är det bästa med att vara man och jag svarade att ingen glor på mina bröst när jag pratar) drog hon av ett av sina gigantiska trademark-garv så att jag kände håret fladdra (och jag använder MYCKET hårspray!). Helskön upplevelse!

Rusade som en besatt grävling över till Sveriges Radio för att hinna till Morgonpasset innan deras sändning var över. Kraschade andfådd in i deras studio och hade en minst lika skön och rolig stund där, för programledare var ingen mindre än my old buddy Patrik Ehrnst, som naturligtvis bäddade för en kul och fartfylld pratstund.

Måste stanna upp en stund och reflektera lite över det här om varför en intervju blir kul eller inte. När jag planerade mina offentliga framträdanden trodde jag att det bara skulle vara att öppna käften och showa loss. Låta journalisten fungera som bollplank/straight man och köra min grej. Yeah right! Den illusionen säger något om vilken amatör man är i sammanhanget.

Vad jag inte visste är hur mycket man speglas av den man pratar med. Oavsett om jag kommer in i en studio fulladdad med skämt och vassa repliker så får samtalet den ton journalisten bäddar för. Får jag kul frågor ger jag kul svar. Väljer journalisten att se det allvarliga i boken svarar jag djupsinnigt och intellektuellt. Är personen mitt emot mig ofokuserad blir jag också okoncentrerad och pladdrig. Journalist lågmäld = jag nedtonad osv. Jag kanske lär mig att styra samtalet själv tills nästa bok, men den här gången har det varit som om reportern suttit med en fjärrkontroll till min attityd.

Och kanske var det ett misstag att utgå från att jag skulle leka komiker vid varje tillfälle. För en del är ju humorn trots allt av underordnad betydelse, för att inte säga att den överhuvudtaget inte existerar i vissas universum. När jag t.ex. satt i en intervju och reportern drog in Ibsens pjäser i diskussionen insåg jag att det inte skulle gå att föra in humor i det samtalet ens med hjälp av hallucinatoriska droger. Och det hade framförallt nog bara blivit konstigt när en person spexar och den andra är gravallvarlig.

Well, man lär sig…

Tillbaks till Stockholm och Kvinnodagen.
Dagen till ära hade DN en artikel om boken. Även den artikel TT gjorde var publicerad i flera tidningar (och där ska journalisten Lisa Boda f.ö. ha en bamsestor guldstjärna för att hon var så ruggigt påläst och förberedd. Drömintervju för en nybörjare som undertecknad). Så jag kan inte gnälla över att inte ha fått någon uppmärksamhet.

Fick även min första bokning som föreläsare: något universitet som ville ha mig som talare på Kvinnodagen 2007! Vissa är ute i god tid...

Förlaget smygsläppte boken dagen till ära, och Adam och Isabella bjöd på en lyxig releaselunch. Jag gillar verkligen DN. De skämmer bort sina författare. I varje fall den här författaren. Hann knappt mer än hem så möttes jag även av en bamsestor och vacker blombukett från dem.

Resten av tiden i Stockholm blev lite anti-klimax. Hade reserverat eftermiddan åt en radiointervju som aldrig blev av, så jag drev mest omkring och frös i den mycket frånvarande våren.

Har gjort löjligt mycket radio. Så mycket att jag inte längre har koll på var jag har varit med. Men minns att frilansarna Thomas & Gabriella kom ned till Malmö och gjorde en skön intervju som sändes både i P4 Riks och i Norrbottensradion. Väldigt trevliga personer dessutom.

I skrivande stund har boken bara funnits ute i två veckor, vilket är ingen tid alls i boksammanhang. Men det har inte hindrat en massa folk från att ha åsikter om den.

Det här att andra skulle ha åsikter var lika självklart som att täckena guppar i Big Brother-huset. Som den store filosofen Dirty Harry en gång sa: ”Opinions are like assholes – everybody´s got one”, vilket låter nonchalantare än det är. Det här är tyckandets tidsålder. Tack vare bloggar och diskussionsform har vi alla fått varsin megafon, "för varför ska inte jag få tycka när alla andra gör det?" Vi får vår bekräftelse genom att ha en åsikt om någonting. Jag om någon borde veta – förutom att jag brukar börja dagen med att läsa tidningen och belåtet anse vilka jävla idioter alla andra i hela världen är har jag ju skrivit en hel bok full med åsikter. Och ett ämne som just manlighet och könsroller har definitivt alla en åsikt om. Gärna en mycket upprörd och högljudd sådan. Glöm Israel & Palestina. Glöm USA & Irak. Glöm Sossar & Moderater. Är det något som får blodet att koka på alla levande varelser – badrumsmögel och petunior inräknat – så är det manligt & kvinnligt.

En grupp av tyckare är ju recensenterna. Ska jag vara ärlig är de den absolut sista grupp av människor jag skriver för eftersom de i regel har så försvinnande lite gemensamt med målgruppen för den produkt de recenserar – det blir lite som att låta en vegan betygsätta oxfilé - men det är ju alltid kul att höra vad de tycker. Min prognos var att de – i likhet med alla andra som har en åsikt om det här ämnet – skulle delas upp i hata/älska utan några större nyanser däremellan. Så långt fick jag rätt. Däremot trodde jag att de negativa recensionerna skulle vara i majoritet, eftersom svenska kulturskribenter överlag verkar ha något emot humor, för att inte tala om en vardagligt lättsam ton. Till min stora förvåning är det hittills fler som hyllar än sågar.

Men vi börjar med de som inte tål boken, för de är mest underhållande. Som den här recensionen t.ex. Fast det verkar som om recensenten inte har så mycket problem med själva boken som med mig personligen. Som en kompis sa: ”Jösses, har du legat med hans tjej eller något – det där dryper verkligen av syra”. Roligast/fånigast var nog att bli jämförd med Alexander Bard. En räv och ett trästaket har mer gemensamt än vi två.

Men den typen av sågningar var helt väntade. Så även de som gillar den. Som t.ex. den här. Eller den här. Kunde inte ha skrivit dem bättre själv. Sen har vi faktiskt en kategori som jag inte riktigt väntat mig. Som den här recensionen där man anser att jag bl.a. borde tvångsavlas för att sprida det nya mansidealet, eller bli Gud i den nya kyrkan. Trodde aldrig att jag skulle utsättas för någonting som för positiva recensioner…

Men det som är klart intressantast är ju självklart reaktionerna från ”vanliga dödliga” läsare. Som väntat är de också uppdelade i hata/älska, eftersom det verkar stört omöjligt att ha en ljummen inställning till det här ämnet. De som är positiva har sagt så fina saker att jag blir alldeles röd i ansiktet och bara stirrar ned på tårna och inte vet var jag ska ta vägen. Tack för det alla ni! Verkligen! Jag trodde jag skulle vara mer stålsatt inför de reaktionerna och hålla huvudet kallt, men det pirrar i hela kroppen när man får höra saker som ”Peter öppnar ögonen på en”, ”Det behövs fler sådana som ni” eller ”Detta kan vara det bästa jag läst på flera år”. Jösses…

Sen har vi som väntat de som inte tål mig bara de hör talas om boken. Trots att det som sagt är tidigt har jag redan hunnit kallas bl.a. ”Superintellektuell” och ”Radikalfeminisse”, titlar som garanterat fått vänkretsen att rasa ihop på golvet i skrattparoxysmer.

Såna här omdömen kan ju få den tuffaste att känna sig lite ledsen, men jag har två saker som räddar mig från att tryckas ned. Den ena är att jag är väl förberedd. Under min research har jag ständig stött på de här hårda åsikterna i debatten – de är en del av spelet. Vet man var syran kommer ifrån, och varför, så är det inte så farligt. Och det riktiga fiaskot hade ju varit om ingen reagerat nämnvärt. Satir som inte provocerar är misslyckad satir.

Det andra som skyddar mot spottloskorna är min nonchalanta attityd. Mitt motto ”Jag bryr mig bara vad andra säger när de har rätt” har kommit till nytta mer än en gång. Det var inte för inte min kompis Conny en gång tänkte köpa mig en kepa med texten ”Jag är inte döv – jag bara skiter i dig”…

Skulle vara kul att hänga med i allt som tycks, sägs och skrivs, men det är fan i mig ett heltidsjobb, och nu har jag annat att göra. Men Rikard har lovat att samla ihop och vidarebefordra det snaskigaste (right buddy?), och alla andra som känner sig manade får gärna hjälpa till.

Men nu lämnar vi boken, för jag börjar bli mer än lovligt less på den cirkusen…

Det har ju faktiskt också funnits ett liv under mars som inte handlat om bokrelease och intervjuer. Inte mycket, men någon minut här och där.

En hel del av det har gått åt till att sova. Tro det eller ej, men det är slitigt som fan att babbla. En kompis sa ”men du har ju inga problem att prata”, och det är det som är problemet. När hundratusentals människor lyssnar på vad man säger bör man tänka över vad man ordbajsar fram. Och att tänka på vad man säger är jobbigare än det låter. Jag tror att hjärnan är inblandad på något sätt.

En annan del har gått åt till vinterkräksjukan. Efter att ha klarat mig undan galant i alla år trodde jag att jag tillhörde den där femtedelen av befolkningen som är immun, men det sket sig. Bokstavligen. Med stinkande timing drabbades jag bara timmarna innan jag skulle sitta i direktsändning i Radio Malmöhus. Men bättre innan än att åka på det under direktsändning. Hade kunnat bli en intressant sändning. Splatter-radio..?

Eftersom jag är en person med enormt stort behov av balans och kontraster i mitt liv har allt seriöst könsrollsbabbel gjort mig rejält sugen på skräp- och subkultur. Har konsumerat stora mängder skräck i både bok- och filmform. Har även känt ett oerhört sug efter att spela musik och skriva låtar igen. Min Ibanez samlar ju damm i garderoben och borde funka någorlunda så när som på att elektroniken är ett oihopkopplat råttbo. Men jag är jättesugen på minst en ny gura. Om någon har några tusenlappar över som de inte vet vad de ska göra med och kanske känner för att köpa mig en present så skulle jag bli jätteglad över den här lilla raringen.

Spenderade även en dryg vecka av mars åt att vakta hus/hästar/hund/övrigt djurliv i Gislöv medan svärpäronen åkte till Minneapolis.

Det som en gång var en skön semester vid havet är nu ett heltidsslit. Det är få minuter på dygnet som något djur inte ska matas, kissas, rastas eller städas efter. Och djuren var mer krävande än någonsin. Isson var sjuk i hoven, Uruss måste ha damp för han bara sparkas och bits så fort jag visar mig i hagen (eller så gillar inte han heller boken, ung machohingst som han är). Tilda med sin lekfulla och impulsiva valphjärna i sin den fullvuxna hundkroppen är som att rasta en besatt jordfräs. Slit, slit, slit m.a.o. Och inte blev det bättre av att vara knäsvag som ett nyfött rådjurskid i sviterna efter magsjukan.

Tillsammans med Esme (sköldpadda), Saga (katt), Grodan (groda) och Idhas kanin Freddy hade vi säkert en fjärdedel av jordens alla arter representerade på tomten. Man känner sig lite som Noak när man stiger upp på morgonen där ute.

Vädret var bara skit också. Mars vid havet brukar ju vara soligt, vårigt och skitskönt. Men som alla säkert har märkt åkte våren vilse på väg till Sverige i år (den åkte väl med Ryan Air och hamnade i Reykjavik av misstag), så det var bara grått, snöigt, kallt och osexigt att vara utomhus. Det har känts som ett stort hån när det har varit mer vinter i mars än i januari. Det hade ju gått att trösta sig med brasa och calvados, men vi somnade i regel helt slutkörda redan vid nio.

En kul händelse där ute var att Cajsa, Liza & Joshua och deras vänner från New York – Lisa & David – kom och hälsade på.
Vi bjöd på äkta svensk lantupplevelse: rida islandshäst, titta på skånska hantverk, titta på skitgammal byggnad (Äspö kyrka), äta pizza (…enda som var öppet), frysa häcken av sig på Sveriges sydligaste udde och det svenskaste av allt: melodifestivalen.
Efter att ha förklarat hela konceptet med melodifestival och Carola vägrade David & Lisa att åka innan de fått se den, så vi bänkade oss framför tv´n. Det roligaste med amerikaner som ser svensk schlager är att de faktiskt kan vara elakare än en själv:
”He´ll get my vote if he´ll lose the wig” – (Magnus Bäcklund)
”Rod Stewart in flames” - (Magnus Bäcklund, igen)
”Isn´t she one of the Romulans from Star Trek?” – (Carola)

Linda Bengtzing gick hem bäst tack vare hennes KISS-klänning, men överlag bedömdes schlager som en musikstil som bara svenskar kan uppskatta.

Det är inte bara jag som har släppt bok den här månaden. Min kompis Mackan har släppt sin bok Jakten på det försvunna skrattet - en komiker söker en skrattande Gud, där titeln nog säger allt om innehållet. Högintressant även för en ateist som undertecknad. Jag har alltid undrat över varför kyrkan har så svårt för humor när skrattet är vårt främsta tecken på glädje.
Kolla in den!

Har även hunnit med att gå på Författarcentrums föreläsning där förbundsjuristen förklarade branschen närmare. En deprimerande upplevelse som fick mig att fundera över om jag skulle satsa på något mer lukrativt än böcker, som t.ex. att träna myror till att samla in tappade mynt.

Jag har några önskningar inför april. En är naturligtvis att min bok säljer utav bara helvete. En annan är att intervjuerna är över så att jag kan börja pyssla med annat – högen med försummade skrivjobb/ambitioner bara växer. Och det skulle vara kul att ha ett liv som handlar om annat än Y-fronten.
Ytterligare en är naturligtvis att våren tar sig i kragen och släpar sig hit. Visst, i skrivande stund är det tio plus ute, men det gör ingen vår. Det är fortfarande för grått, vått och ruggigt för några vårkänslor. Jag vill ha sol på nosen, dricka Frozen Strawberry Daiquiri på uteservering, käka årets glassnyheter och shoppa kläder för den varma årstiden. Är det för mycket begärt?

Maj 2006

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Det är Douglas Coupland-dags igen. Den här gången heter boken JPod. Det har tjatats en massa om att det är en slags uppföljare till Microserfs, men utöver att båda böckerna utspelar sig i IT-världen är JPod en ganska egensinning skapelse. Mer lik All Families Are Psychotic i sin halsbrytande slapstick med bl.a. sofistikerade kinesiska människosmugglare, mammor som skjuter bikers och mycket annat vansinne bland alla filosoferande kodknackare. Hela boken känns framimproviserad och innehåller bl.a. Coupland själv som karaktär och flera sidor med pi:s första 100 000 decimaler. Kul? Vettefan, men definitivt nytt! Kanske roligare som idé än som roman, men det är som alltid väldigt underhållande.

Någon annan som slängt in sig själv som karaktär i sin senaste roman är Bret Easton Ellis. I Lunar Park får vi läsa om en Bret som förtvivlat försöker ta sig från cokesnortandet, vodkan och tillfälliga äventyr med unga författargroupies för att istället försöka vara en skötsam make och bli en pappa åt den son han igonerat ända sen födseln. Diskbänksdrama på hög nivå alltså, men snart smyger det in ytterligare en story. Bret börjar terroriseras av minnen, spöken, monster, och till slut även sina egna romanfigurer (Patrick Bateman från American Psycho naturligtvis).
Det här är en bok som är dubbel på flera sätt. Samtidigt som den till viss del är självbiografisk är den också uppenbart rejält påhittad, och som läsare har man ingen aning om var gränsen egentligen går. Storyn i sig är Norén i ohelig allians med Stephen King. Familjedramat och hemsökelserna går hela tiden hand i hand utan att krocka med varann. Lunar Park är något helt nytt, gripande, smart, skrämmande och väldigt, väldigt bra.

 

 

 

 

 

Månadens läsning: Jeff Long: The Descent, Dita von Teese: Fetish/Burlesque, Douglas Coupland: JPod, Bret Easton Ellis: Lunar Park, John Lymington: A Sword Above The Night & Coming of The Strangers, Mick Wall: Run To The Hills - The Authorised Iron Maiden Biography, Antologi: Hållplats Livet, Joan Didion: After Henry

 

 

Ur högtalarna: Gammal är äldst. Killing Joke vägrar tappa stinget och har vräkt ur sig ännu en strålande undergångsdoftande platta – Hosannas from the basement of Hell. Hail to the kings!

Har haft svårt att bestämma mig angående Nelly Furtado. Ibland svänger det, ibland är det bara jobbigt. Men på nya plattan Loose leker hon loss ordentligt, och det svänger nästan hela tiden. Musik att bli glad av.

Månadens YouTube-videos:
A-ha – Velvet
Queensrÿche – Gonna get close to you
The Electric Six – Gay bar

 

Månadens musik: Jewel: Goodbye Alice in Wonderland, Killing Joke: Hosannas from the basement of hell, Testament: Signs of chaos, Simple Minds: Live in the city of lights, Nelly Furtado: Loose, Gary Moore: Corridors of power

 

Webben: Världens mest romantiska låt/video? Tenacious D´s Fuck her gently - nu som flash!

 

 

Snyggt som fan: Silver Canvas

 

 

Bokcitatet:
"The Patio was crowded , so we sat inside at the snack bar. All around us were people I had spent ten years avoiding – shapeless women in wool bathing suits, dull-eyed men with hairless legs and self-conscious laughs, all Americans, all fearsomely alike. These people should be kept at home, I thought; lock them in the basement of some goddamn Elks Club and keep them pacified with erotic movies; if they want a vacation, show them a foreign art film; and if they still aren´t satisfied, send them into the wilderness and run them with vicious dogs.
/…/
Sala went out and bought a Miami Herald. ’I like this place’, he said with a grin. I like to sit up here and look down at the beach and think of all the good things I could do with a Luger’."

ur The Rum Diary av Hunter S. Thompson

 

 

 

Film: Har äntligen lyckats se V for Vendetta, och vilken film! En vacker, gripande och smart politisk actionthriller. Att det var en bra story visste jag redan sen Alan Moores lysande serieroman, men att den skulle få så mycket hjärta och hjärna i filmtappningen hade jag inte vågat hoppas på. Det är svårt att inte dra paralleller mellan filmen och den värld vi lever i nu, med regeringar som tar sin makt ur vår rädsla och som pekar ut varenda jävel och hans brorsa som terrorister, men Moore skrev ju storyn redan -81 – den råkar bara tragiskt nog vara högaktuell just nu. Årets viktigaste och bästa!
"People should not be afraid of their governments. Governments should be afraid of their people"

Silent Hill har sågats för att den inte har någon story. Men kan man sitt gameuniversum så jublar man istället över att filmen följer sin spelförlaga nästan slaviskt. Det här är dessutom en film som inte nödvändigtvis lever på sin plot, utan på sin visuella gestaltning. Det är ögongodis från första rutan till sista. Och det är some weird fucking shit man utsätts för. Har inte sett så uppfuckat bisarra saker på duken sen Hellraisers dagar. Mums!

 

Månadens filmer: Rösten Från Andra Sidan, Crimson Rivers, 40 Year Old Virgin, X-Men: The Last Stand, Doom, The Devil´s Backbone, Fahrenheit 9/11, Silent Hill, House of 1000 Corpses, Dead Birds, The Cave, Alien vs Predator, Mortal Kombat, Blade, V For Vendetta, Aeon Flux, The Constant Gardener, Legend - directors cut, Band of Brothers

 

Simpsonsrepliken:
Homer: "You can't keep blaming yourself. Just blame yourself once, and move on."

 

 

TV: Den 7:e juli börjar Rome på Kanal 5. Missa den den inte, för den är årets bästa dramaserie.

 

 

Butik: Shango

 

 

Livet på Peterix planet:

Det sista i kaviartuben

Har smugit in i semestertillstånd lite i smyg. Även om föreläsningar och deadlines är över för i sommar har jag visserligen några andra saker som behöver fixas, men jag kände att det bara inte gick. Hjärnan är bara mos och jag skulle inte kunna komma på en Bellman-vits eller greja att skriva ens ett sockerkaksrecept om så under vapenhot. Det sista i kaviartuben är urklämt.

Även kroppen känns sliten. Är trött, har värk och känner mig överlag som 80-årsdagen passerat för länge sen. Den slitiga våren har väl sugit musten ur mig, och det är ju först nu jag kan sätta mig ned och märka av det.
Kommer nog att behöva sova några veckor innan jag ens pallar att ha semester.

Gjorde ännu en föreläsningsresa innan semester-skylten hängdes upp. Åkte till Karlskrona och gav två framträdanden för en bunt kommunalanställda. Det gick alldeles utmärkt, så när som på att jag var tvungen att stiga upp fem på morgonen för att hinna dit i tid (ca fyra timmar innan jag normalt sett kravlar mig ur sängen). Inför första föreläsningen var jag alltså mer död än levande. Även om jag får energi av att prata inför folk, så räckte den inte för att kicka igång mig. Kände som om någon plockat isär mig och satt ihop mig fel. Hjärnan var bara plommonmos och jag var tvungen att läsa i princip allt, inklusive mitt namn, innantill. Men jag var så trött att jag drabbades av spontan dyslexi och fattade knappt mitt eget manus. Men åhörarna verkade gilla det ändå och skrattade och applåderade.

Stället där jag föreläste, Gullberna Park, är ett naturnära gammalt mentalsjukhusområde som nu gjorts om till företagspark/bostadsområde, så jag tog en promenad på lunchen och hittade en stig som ledde ned till vattnet. Satte mig vid en strand, lapade sol och lät den milda brisen vädra min trötta hjärna. Det hjälpte, och föreläsning nr 2 satt som en smäck. Men nu har jag lärt mig – inga framträdanden om jag måste stiga upp mitt i natten.

Fick utvärderingen från mina föreläsningar i Luleå, och blev både rörd och generad.
För att uttrycka det försiktigt tyckte de om det. Den enda negativa kommentaren jag kunde hitta var någon som tyckte att jag pratade för fort, och jag ska inte säga emot det påståendet, men jag ser det som ett säljargument: jag hinner ju babbla fram minst 60% mer information på samma tid jämfört med andra föreläsare :-)

Den kommentar som oftast återkommer, och som gör mig absolut gladast, är ”det här fick mig att fundera”. Om jag lyckats vända upp å ned på någons världsbild och fått kugghjulen i huvudet att snurra mer än vanligt, då har jag gjort mitt jobb.

Har nu debuterat som krönikör i tidningen Hennes. Intervju + min premiärkrönika kan läsas i nr 7 som finns ute nu. I nästa nummer (nr 8) kommer jag även att ligga bakom en artikel om mannens 10 budord angående vad en potentiell fru ska ha för egenskaper.
Det här är ju naturligtvis skitkul, spännande och definitivt ett karriärssteg i rätt riktning. Det känns skönt att få skriva om saker som har mer att göra med hjärta, vardag och relationer efter all politisk satir och samhällsdebatt jag skrivit de senaste åren. Känner att den sidan av mig lider av ett rejält underskott.
Och min kändisfaktor har stigit med minst 100% - personalen på H&M kände igen mig :-)

Enda nackdelen är fotot de har tagit på mig. Sjönk ihop lite när jag såg mitt feta, trötta ansikte titta upp från det blanka bladet. Ser ut som jag väger 200 kg och inte har sovit på fyra veckor. Båda punkterna ligger naturligtvis ganska nära sanningen. Att fota någon på en måndagmorgon borde vara i lag förbjudet, men pluffsigheten kan jag bara skylla på mig själv. Vågen tickar fortfarande in på ca 93 kg – drygt 15 mer än min normala matchvikt (…nu blir det Bridget Jones-varning på mitt dagboksskrivande).

Jag höll ju faktiskt på att få rätsida på mig själv förra sommaren. Orken återvände, jag började träna som smått och kunde känna hur kroppen vaknade till liv bit för bit, men så kom ju Krokodille-pärsen och sög totalt musten ur mig, och så var det business as usual igen. Jobb som suger must + ingen ork kvar att göra annat än sitta skrivbordet & titta tv = fet Peter.

Dags att vända på det här en gång för alla. Ekvationen ska naturligtvis lyda: mindre jobbigt + mer vardagslunk = mer vila + aktiv fritid = piggare & smalare Peter. Jag har fattat det – nu ska bara resten av världen förstå det också, och inte komma med en massa spännande och lukrativa överraskningar hela tiden som inte jag kan låta bli att involvera mig i.

Sommaren kom tillslut. Hett och härligt.
Har käkat glass, grillat, varit på picknick m.m. Niiiiiiiiiiice!!!!
I sedvanlig ordning har värmen utsatt vår pyttelilla lägenhet för lokal växthuseffekt och drivit upp innetempen så att den i princip aldrig understiger 30 grader. Men det här året bryr jag mig inte. Har nog en massa ackumulerad kyla lagrad i kroppen sen skitvåren som måste tina bort först innan jag kan flöda bort som vanligt. Nu är det mest bara skönt.

Esme har i och med värmen fått fnatt (förmodligen pga att vi har korrumperat henne totalt med för mycket uppmärksamhet) och har nu nästan helt slutat bete sig som en sköldpadda. Reptiler beskrivs ju i vanliga fall som ”prydnadsdjur” och liknas ibland vid petunior med ben – dvs rörliga men föga interaktiva eller hängivna – men Esme har nu utvecklat så mycket personlighet och social förmåga att hundar och katter ligger i lä. Hon har bl.a. slutat betrakta terrariet som sitt hem och ser nu mer hela lägenheten som sitt revir. Halv åtta varje morgon bankar hon på terrarieglaset och kräver att bli utsläppt (…och vi som inte vill ha barn för att kunna sova ut på morgnarna), och stannar sen ute hela dagen. Hon stökar runt i lägenheten, klättrar på allt - helst skorna, möblerar om bland kartongerna och returglasen på golvet så att det låter som vi har uteliggare i köket. När hon tar det lugnt virar hon antingen in sig i draperiet eller kryper upp på hennes ”vattensäng” dvs värmeflaskan. Hon har även börjat vägra sova i terrariet på kvällen om vi är hemma och uppe. Istället kryper hon ihop mellan oss i soffan och sover där invirad i en handduk. Eller om jag sitter uppe och jobbar, nere bakom datorn i närheten av mina fötter. Hon kan dessutom sova lugnt även om jag öser på stereon och babblar i telefon, men så fort Jenny kommer hem och säger ”hej” vaknar den lilla paddluringen och rusar fram för att hälsa.
Prydnadsdjur my ass…

Medan resten av landet har varit drabbat av VM-feber har jag lidit av VM-kräksjuka. När precis varenda jävel, inklusive kassörskorna på Hemköp, varit klädd/målad i något blågult och babblat fotbollsdetaljer varenda vaken minut, har landsförrädaren i mig vaknat och önskat att Sverige omedelbums ska tokförlora mot t.ex. Burkina Faso så att eländet får ett snabbt slut. Och det var väl ungefär så det gick också. Men inte innan varenda jävel och hans brorsa kört förbi vårt fönster och tutat slut på bilbatteriet varje gång en svensk fått lukta på bollen.
Alla har visserligen rätt att vara galen i något, men det ska inte behöva innebära att jag också ska drivas till vansinne.
Gnäll, gnäll…
Men det positiva var att fotbollsdominansen i media fick mig att börja prenumerera på Boxman, så jag har sett massor med filmer jag tidigare missat under våren.

Och nu en liten intern grej för närmsta vänskaran. Rättare sagt alla som känner Conny Oscarsson. Här är nu slutligen fotobeviset på att han verkligen är polis.
För utomstående som inte förstår poängen med det här kan jag försöka likna Connys nya karriär med om Påven skulle ha dragit på sig en kinky gayläderoutfit med hål för röven, tatuerat ett upp och nedvänt kors i pannan och blivit ny gitarrist åt Marilyn Manson. Samtidigt är det mycket glädjande att se någon som nästan flunkade från golvläggarlinjen ta sig så långt i livet på ren vilja och ambition. Allt är möjligt om man bara vill! Antingen det eller så är polisens intagningskrav helt åt helvete…

Svärmor har blivit lite bättre efter hjärnblödningen, men allt är ju relativt. Det är fortfarande rullstol som gäller vid transport, och läkarnas gissning är att hon kanske kan ta sig fram själv med rullator en vacker dag. Vad det gäller talet så kan hon ibland få ur sig ett väldigt tydligt ”Nej!” om hon blir tillräckligt frustrerad, vilket har orsakat den paradoxala effekten att vi blir glada varje gång hon blir förbannad, men det är nog en dålig idé att försöka få henne att prata mer genom att provocera henne.

Vi vet heller inte om hon fattar vad vi säger. Hon verkar med och nickar och skrattar på rätt ställe, och när jag kommenterade den usla kvaliteten på sjukhusmaten gjorde hon en tydlig ”tell me about it…”-grimas, men vid vissa test verkar det som hon inte förstår vad man säger. Det här är nog inte så förvånande ändå. Har man en social förmåga kan man hänga med bra utan att begripa vad som sägs. När jag började jobba på Fyrkantens El direkt efter gymnasiet jobbade jag ibland med en Piteåbo som inte kunde ett ord rikssvenska utan bara den grövsta formen av Pitemålet (ex: ”Vä sko eut opa lande o bå`La o stå`ka mila beina, så töräla fåra opi nèvan” = ”Vi ska ut på landet och slå runt och staka mellan benen, så att tryglarna (kringlorna på skidstaven) far upp till nävarna”). Hade lika gärna kunnat jobba i Peking, men jag lärde mig snabbt att nicka, skratta eller se fundersam ut på rätt ställe. Kommunikation handlar rätt lite om ord egentligen.

Det intressanta med att umgås med någon som inte kan prata är att man själv tillslut säger så knepiga saker bara för att undvika tystnad, som t.ex.: ”Det var himla soligt ute, jag tror att jag har bränt öronen”.

Hon fick komma hem på permis på sin 65-årsdag och på midsommar och verkade uppriktigt glad över det, men några längre stunder hemma lär det inte bli än på ett tag. Äspögården ska handikappanpassas och Åsa själv har en hel del rehabilitering framför sig.

Midsommar passerade f.ö. väldigt lugnt. Vi var bara de närmaste ute på Äspö och körde den klassiska sill, grillat, nubbe, jordgubbar – allt ihoprört i en hink. Näää… nu skojade jag, men det vore kul att testa det någon gång.
Själv var jag så slut att ögonen började hänga efter andra nubben. Sov innan elva. Party! Not…

Men lite party blev det ändå den här månaden.
Den 8:e juli byter ju Tobbis & Hanna ringar och lovar att älska varandra i nöd & lust. Och det innebär ju även en och annan förberedande initieringsrit. Även om det nu bara var fem år sen sist det begav sig så utsatte vi ändå Tobbis för en svensexa. Den man älskar agar man :-) …och varför missa en möjlighet att bli packad i goda vänners lag?

I ärlighetens namn så blev det en rätt lugn och sansad tillställning. När en massa medelålders småbarnsföräldrar är inblandade blir själva umgänget viktigare än bungy-jump, strippor (vi funderade faktiskt ett tag på att gå på strippklubb, men det kostade 500:-/pers bara i inträde, och de pengarna behövde de flesta till blöjor och välling, så…), halsa tequila och skjuta Kalashnikov. Definitionen av att ”ha kul” ändras med åren…

Jag åkte upp till Sthlm under förevändningen att jag skulle föreläsa, och agerade på så sätt lockbete för att lura ut mannen i fråga. Bokade en fika med honom på Medborgarplatsen, som var startpunkten för syndigheterna. Pga tidsbrist, influensa, sjuka barn m.m. så blev vi en liten, men ack så dekadent skara. Förutom undertecknad var större delen av The Objects där – dvs Mange och Aki (Aki var även projektledare/kapellmästare för kvällen) – samt Mörs, Ecke Basilius och Love.

Naturligtvis var huvudpersonen sen till sin egen svensexa, så vi andra satte oss på en uteservering, hinkade kalla och ägnade oss åt lite catching up medan vi väntade. Vi blev även insugna i någon hiskelig möhippa som huvudsakligen verkade bestå av drängfu(l)la brudar som vrålade Djurgården-sånger. Men efter att ha förklarat att det var mot vår religion och envisats med att vråla Luleå Hockey-sånger istället lämnade de oss i fred.
Tillslut dök Tobbis upp och såg genuint glad ut över att vi ännu en gång skulle utsätta honom för sex, drugs & rock ’n’ roll. Vi började med R ’n’ R. Precis under Mondo hade Mange sin replokal, så vi drog ned dit, korkade upp några flaskor skumpa och ett flak öl, pluggade i stärkarna och jammade iväg några timmar.

Det här var förmodligen den viktigaste punkten på kvällen. Tobbis skiner upp som ett barn på julafton när han får hänga på sig gitarren och lira. Och Mörs är som Juggernaut i X-Men – när han väl fått upp farten går han fan inte att stoppa (vi fick tillslut rycka sladdarna för att få tyst på honom). Själv höll jag låg profil. Jag har samma policy mot att blanda musikinstrument och alkohol som mot rattfylla – det är brottsligt att riskera omgivningens hälsa på det sättet. Nöjde mig med att skråla fram en vers i Breaking the law. Men det var kul. Riktigt kul. Inget får blodet att bubbla som några berusade timmar i en replokal. Inget får heller näshåren att krulla sig som ett gäng killar som en stekhet sommarkväll rockar loss i en lokal stor som en städskrubb, men det ska ju lukta manligt om en svensexa…

Sen drog vi vidare till Thorildsplan, där Mange bor, för att fortsätta hinka bärs, snacka och käka korv. Jag hade satt ihop några CD med gamla godingar (Iron Maiden, Judas Priest, Motorhead, Dio, Riot, Thin Lizzy osv…) och för att komplettera old school-känslan stod Kronenbourg med på ölmenyn (jag & Tobbis är uppväxta på den drycken). Hela hyreshuset på Runiusgatan lutade f.ö. som lutande tornet i Pisa pga all öl som införskaffats. Hade kunnat supa hela Kina under bordet med de mängderna. Och mycket blev naturligtvis kvar. Åren har börjat sätta sina spår. De flesta i gänget är ju småbarnsföräldrar som mer eller mindre har tappat supartalangen, men vi hade trevligt ändå. Bildbevisen finns här och här.

Själv var jag lite nervös inför hela tillställningen. Orkesmässigt hade jag känt mig som en urkramad disktrasa veckan innan svensexan – helt slut redan innan jag stigit upp. Och de gånger jag inmundigat alkohol senaste tiden har det räckt med två glas vin för att ge mig gamnacke. Men den här kvällen var annorlunda. Med rätt vänner och rätt upplägg flödar energin till. Jag har många trevliga människor omkring mig, men de här killarna har en edge som ingen annan har, och det slog mig hur mycket jag har saknat dem. Hade så kul att jag fick en kick av det. Till min stora förvåning höll jag faktiskt flaggan högt hela kvällen och medan andra tacklade av på vägen så blev jag inte seg en enda gång. Magi!

Eftersom alla inblandade är musiker så pratade vi till 99% musik hela kvällen. Band, konserter, plattor, instrument, musiker, strängar, ljud osv. Hög nördfaktor, but we´re loving it!

För att inte sega ihop totalt av snack och öl plankade vi in på Fredhällsbadet för ett midnattsplask. Den inledande sturska stämningen kom snabbt av sig när någon stoppade ned tån och upptäckte att vattentempen var som i en fjällbäck i februari, så jag tog mitt ansvar och slängde mig i. Grabbar funkar ju så att om en pallar så måste alla andra också göra det för att inte verka fjolliga. Men det var skönt som fan när man väl vant sig. Att säla omkring i Mälaren medan solen går ned bakom Tranebergsbron är Stockholmssommar i ett nötskal. …sen är det ju alltid trevligt att se att man inte är den enda som blivit lönnfet :-)

Efter ytterligare någon timme öl, hårdrock och snack drog vi som fortfarande stod på benen ut på stan. Sommarnatten var varm & klibbig och det hade varit skönt att sitta på någon uteservering och hinka vidare, jag var som sagt inte det minsta trött, men allt hade antingen stängt klockan ett eller så var det kö ända till Småland. Så efter ett tag sket vi i det och tog en taxi hem. Tobbis var nöjd, och det var huvudsaken.

Intressanta anekdoter under kvällen:

• Aki väntar inte bara sitt andra barn, utan är nu mer även kommunalpolitiker åt sossarna (Conny polis, Racki pappa och nu Aki sossepolitiker – vart är världen på väg?). En stor del av kvällen gick därför ut på att komma på bra sätt att försätta honom i löpsedelsskandaler (”Känd kommunalpolitiker funnen berusad och naken i lagård. Sugga anmäler för sextrakasserier”).
  
• Det finns, och praktiseras, något som kallas för förhuds-shot. Ni får själva lista ut hur det går till, men det inkluderar alkohol, en viss del av den manliga anatomin och någon som vill dricka nämnda shot.
  
• Mörs har en autograf av Olof Palme som han hittade när han städade efter en kongress 1981. För ett tag sen försökte han sälja den på Blocket. Han fick massor med svar, men ingen ville köpa den – han fick bara hotbrev från Palmehatare.

Självklart finns det fler anekdoter från kvällen, men även jag har mina gränser för den personliga integriteten, …och risken för polisanmälningar.

Hann blunda någon timme på Tobbis soffa innan Fride väckte mig. Han börjar bli en stor pojke nu och babblar som en sportkommentator. Måste åka upp oftare – jag håller ju på att missa min gudsons uppväxt.

Lämnade Tobbis & Hanna åt deras bröllopsplanerarångest och såsade runt i city tills tåget tog mig hem. Det var soligt, skönt, visserligen fullt med turister från jordens alla hörn, men med lite glass, en horror-pocket och en stillsam bänk i lite skugga går det mesta att stå ut med.

Kommer verkligen att älska den här semestern.

 

 

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Mark Frost är en kille med en diger meritlista, han ligger bl.a. bakom kultserien Twin Peaks. Skriver böcker gör han också. Dark historic fiction. I romanerna List of Seven och uppföljaren The Six Messiahs har han gjort Sherlock Holmes-författaren Arthur Conan Doyle till huvudperson och låter sin hjälte dras in i ockulta konspirationer. En schysst blandning av Da Vinci kod, Sherlock Holmes och The Alienist. Inte helt utan skavanker, men a good fun read.

 

 

 

 

 

Månadens läsning: Robert Shea & Robert Anton Wilson: The Illuminatus! Trilogy, Mia Törnblom: Självkänsla Nu!, John Pelan (red): A Walk on the Darkside, Mark Frost: List of Seven & The Six Messiahs, Fredrik Warberg & Jörgen Larsson: Rik På Riktigt, Clive Barker m.fl: Tapping The Vein, Donna Tartt: The Secret History

 

 

Ur högtalarna: Har inte flaggat för Imogen Heap på säkert flera veckor, så jag gör det igen för säkerhets skull så att ingen missar vilken gudomlig artist hon är :-)

Månadens YouTube-videos:
Imogen Heap – Goodnight and Go
Imogen Heap – Speeding Cars (live)
Imogen Heap – Hide & Seek
Imogen Heap – Let Go (live)
Frou Frou – It's good to be in love

 

Månadens musik: Thåström: Skebokvarnsv. 209, The Gathering: Home, Peterix Metal: vol. 30, Scritti Politti: White bread black beer

 

Webben: Worth 1000 - grymma Photoshop-manipulationer!

 

 

Snyggt som fan: D a n i e l l e E m e r i c k

 

 

Bokcitatet:
"By intangibles, she meant the Internet, movies, music, stories, art, rumors, computer programs, anything that isn't real. Virtual realities. Make-believe stuff. The culture.
The unreal is more powerful than the real. Because nothing is as perfect as you can imagine it. Because it's only intangible ideas, concepts, beliefs, fantasies that last.
Stone crumbles. Wood rots. People, well, they die. But things as fragile as a thought, a dream, a legend, they can go on and on.
If you can change the way people think, she said. The way they see themselves. The way they see the world. If you do that, you can change the way people live their lives.
And that's the only lasting thing you can create."

ur Choke av Chuck Palahniuk

 

 

 

Film: Vad vore sommaren utan enn riktigt underhållande popcorn-rulle som lockar fram 11-åringen i en? Pirates of the Caribbean: Dead Man's Chest leverar ordentligt. Fram med romflaskan och träbenet och njut!

 

Månadens filmer: Gladiator - extended version, München, Peter Pan, Speed, Romasanta, MirrorMask, Alone In The Dark, Labyrinth, Walk The Line, Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl, Kiss Kiss Bang Bang, Jersey Girl, Pirates of the Caribbean: Dead Man's Chest, The Perfect Catch, The Eye 2, The Aviator, Saw II, Fira Med Ferris, Besatt, Firefly, Serenity

 

Simpsonsrepliken:
Homer: "And how is education supposed to make me feel smarter? Besides, every time I learn something new, it pushes some old stuff out of my brain. Remember when I took that home winemaking course, and I forgot how to drive?"

 

 

TV: Mitt i sommarens repris-öken blev det plötsligt säsongsstart för två av de absolut bästa serier man bara kan se på tv: Mitt Liv Som Död och Deadwood. Whoohoo!

 

 

Glass: Har fortsatt att äta mig igenom sommarens nya glassar, och jag tror jag har hittat en vinnare: Ballerina från Diplom-is. En sandwich-glass som smakar Ballerinakex. Smask!

När det kommer till glassbarer så har Den Store Glassguden satt ned sitt finger på Drottningtorget i Malmö och skapat Dolce Sicilia. Ett paradis på jorden som serverar handgjord ekologisk gelato. Glassen där är så löjligt god att jag kommer på mig själv att hitta på ärenden till de kvarteren bara för att kunna smita in och få min glass-fix. Deras glass SMAKAR verkligen. Fruktglassarna blommar i munnen, mandelglassen är som att dricka en iskall amaretto och deras chili-chokladglass eldade kvar i svalget i en dryg timme efteråt. Divine!

 

 

Livet på Peterix planet:

Semesternarkoman

Jag tycker det är besynnerligt att det finns ett begrepp som ”arbetsnarkoman” men inte ”semesternarkoman”. Tänk efter – vilket är mest njutningsfullt och beroendeframkallande?
Kanske har det att göra med att knarka arbete är väldigt sjukt medan att förlora sig i ledighet är fullt normalt.

Jag har hursomhelst pumpat venerna fulla med semester under juli. Med goda skäl. För om jag tänker efter så är det här den första riktiga semester jag haft på typ fyra år. Visst har tidigare somrar varit befriade från arbete, men att vara utan uppdrag är inte samma sak som att ha semester. Det är svårt att slappna av ordentligt när man inte vet hur man ska betala hyran i augusti. Men nu när livet börjar vara tillbaks på banan har det däremot inte varit vidare svårt att låta sin materia anta den ultimata formen efter ”fast”, ”flytande” och ”gasform” – nämligen ”ledig” (nära besläktad med ”flytande”).

Så vad gör då en Peter när han är riktigt ledig?
Not much.
En stor del av dygnet, förmodligen mer än hälften, har tillbringats i sovande tillstånd. Hörde en gång gamla Stones-bassisten Bill Wyman beklaga sig över att man är tvungen att sova, äta och bajsa och såg det som slöseri med tid. Han är en sjuk människa. Sova är ju det näst bästa man kan göra i sängen. De andra två ”tidsslösarna” han gnällde över är inte så dumma de heller, bara man inte gör den sista i sängen.

Har läst rejält mycket också. Eftersom jag har varit så seriös (…för att vara jag alltså) och samhällsdebattig under våren har det uteslutande blivit skräck och fantasy. Har fått nog av verkligheten för ett tag.
Undantaget som bekräftar regeln har varit Rik På Riktigt av Fredrik Warberg & Jörgen Larsson. En bok som bäst kan sägas handla om livskvalitet och beskrivs av författarna själva så här:
”Det behövs inga särskilda känselspröt för att konstatera att många människor i vårt land har en vardag som är långt ifrån hur de egentligen vill att den ska vara. Hur kan det vara så? Vi har mängder med valmöjligheter. Vi lever under jämförelsevis trygga, välordnade och materiellt utvecklade omständigheter. Vi borde kunna njuta av denna välfärd och verkligen uppleva det som ordet betyder – att färdas väl genom livet.
Vi vill med denna bok uppmuntra dig att stanna upp och reflektera över om du vill följa med dit strömmen i dagens tidsanda leder. Vi vill inspirera dig att tänka på dig själv och din vardag, men det här är inte någon handbok i egoism – snarare en reflektionsbok med syfte att stimulera medvetna val som leder till hög livskvalitet.”

Stötte på herrarna Warberg & Larsson när jag höll på med visionsverkstäder i Hjorthagen, och blev djupt imponerad av deras tankebanor. De är i ärlighetens namn inga fantastiska skribenter, men innehållet i boken väger upp det. Fullkomligt livsfarlig att läsa under semestern eftersom man efter varje vänd sida frågar sig ”vad fan håller jag på med?”. Är du inte rädd för att göra upp med de bitar av ditt liv som skaver och känns fel så rekommenderar jag den starkt.

 

Vad har man mer pysslat med då?

• Började semestern med en floating-session eftersom det var så uppiggande sist jag prövade. Rekommenderas dock inte under en värmebölja. Det började bra, men efter några minuter i den kvava saltvattenstanken förstod jag hur en varmkorv känner sig. Men det gav effekt – mitt stresskliande i ögonen försvann i ett trollslag. Ska göra det igen när tempen har lagt sig så att man inte är medium rare när man kliver upp.
  
• Haft picknick nere på Ribban.
  
• Lyckats pilla i sig något alkoholhaltigt i princip varje kväll.
  
• Strövat runt i stan utan mål.
  
• Suttit på Cuba Café, sippat Mojitos och tjuvlyssnat på Thåströms spelning (450:- i entré för att se en svensk gammal 80-talsidol!? Bara Ozzy är värd ett sånt inträde).
  
• Försökt shoppa, men känt mig för seg, fläskig och klibbig för att kunna njuta av det.
  
• Ständigt hittat på nya ursäkter för att gå till Dolce Sicila och njuta av deras underbara glassar.
  
• Såsat omkring i största allmänhet och improviserat fram dagarna.
  
• Svettats. Ingen har väl undgått att Sverige drabbats av en värmebölja. I min del av världen har termometern nosat på 30 i stort sett dygnet runt. Inomhus har det varit mellan 30-40. Men jag har inte lidit så mycket av det. Det har i ärlighetens namn känts helt okej med värmen. Det är väl mina 30 vintrar i Luleå som behöver tid att tinas upp. Men fan vad man har svettats. Att duscha minst två gånger om dagen har inte hjälpt något vidare. När expediterna på kosmetikaavdelningarna trakasserat mig och frågat efter min hudtyp har jag sanningsenligt kunnat svara: ”blöt”. Har mest känt mig som ett flugpapper. Men Esme har älskat det. Hon har farit omkring i lägenheten som en flipperkula. Alla som tror att sköldpaddor är stillsamma av sig skulle ha sett henne.

 

Har inte bara drönat planlöst omkring. Har faktiskt lämnat stan för två små äventyr.

Vi började vår ledighet med att sticka upp till Norrtälje för Tobbis & Hannas bröllop.
De bytte ringar i Roslags-Bro kyrka, en atmosfärisk gammal stenkyrka från 1200-talet. Det var en mycket vacker och romantisk ceremoni som jag missade större delen av eftersom Fride snodde föreställningen. Han och Olivia var tärnor, men medan storasyster var stilla som ett tänt ljus busade min gudson omkring. Han började med att köra leksakståg på altarringen och avslutade med att sätta sig mitt i koret och klia sig på snorren. That’s my boy!

Efter vigselakten åkte vi i samlad tropp ut i bushen till ett ställe kallat Engelbrektstunet, där festen skulle hållas och de flesta gästerna bo. Att samla gästerna på ett ställe långt bort från ära och redlighet så att de inte kan dra tidigt var ett genidrag. Då har man inget annat val än att festa hela natten. Och det var precis vad vi gjorde. Jag gav upp vid femsnåret på morgonen (mest för att ciggen var slut), …och jag var inte sist.

Däremellan hann vi med en middag. Buffén var lysande, men det var varmt som fan i kostymen och jag smet ut på rökpaus var femte minut bara för att få lite svalka. Tror att Mörs sa det bäst: ”Fan att man inte var tjej så att man fick ha en tunn sommarklänning. Det här (kostymen) är som att ha på sig en finsk bastu”. Så fort vi hade tagit sista tuggan slängde sig alla killar därför till rummen för att byta om till shorts och linne. En del strippade mer än så. En ung man, vars namn jag inte ska lämna ut till offentlig skam här, spenderade större delen av aftonen endast iklädd en felknäppt väst och et par slitna kallingar som visade mer än de dolde. Trés sexy.

Eftersom minst 90% av gästerna var musiker blev det Lollapalooza light efter maten. Minst tre olika bandkonstellationer var uppe på scen och körde allt från Dolly Parton och Devo till KISS (okej, minst 85% av alla låtar som framfördes var KISS-låtar). Jag har ett vagt minne av att jag höll på att bli involverad vid något tillfälle, men jag vidfasthåller vid min princip att don´t drink and play guitar.

Engelbrektstunet låg strategiskt placerat vid en havsvik, så det badades en hel del. Det mest minnesvärda doppet var ett nakenbad som inträffade någon gång vid två-snåret på natten. Alla näckade och slängde sig i – även bruden. Hanna hade en 70-år gammal brudkrona av myrten insydd i håret, så hon simmade graciöst omkring i månskenet iklädd endast den. Det var vackert som en Zornmålning.

Eftersom vi var en och annan som inte träffat varann på länge så blev det en del babbel och drickande. Roligast att se var alla ordentligt stadgade småbarnsföräldrar som gav sig hän. Efter att större delen av kvällen fått förmaningar från sina respektive att ”ta det lugnt för du ska köra imorgon” så gick det utför så fort damerna lagt sig, och med ”utför” menar jag rågfyllda halvlitersglas med rödvin. Själv besvärade jag mig inte med några glas utan kramade glatt en flaska tills jag slutligen gav upp.

Det fanns egentligen bara två saker att gnälla på: värmen, men den gick ju faktiskt att bada bort, och myggen. Som den Norrbottning man är så brydde jag mig inte så mycket i blodsugarna, men de brydde sig en hel del i mig. När jag räknade myggbett dagen efter blev summan följande:
bett på överkroppen: 1 st,
bett på höger fot: 84 st,
bett på vänsterfot: 96 st.
De måste vara de enda varelserna på denna planet som finner mina fötter smaskiga…

Dagen efter blev också härlig. En efter en vaknade vi upp som små trötta bakismonster, och då fanns det rester och sillbuffé som väntade. Och självklart badade vi mer.
Det var som hämtat ur en Pripps Blå-reklam. Roligaste fest jag varit på på flera år. Mer sånt tack!

Självklart finns det massor med bilder från tillställningen. Dock inga från det nattliga nakenbadet (de hittar ni på betal-delen av sajten :-)

Efter bröllopet tog vi en minisemester i Stockholm. Bodde på Hotel Rica i PUB-huset, slappade och shoppade loss lite.
Av någon anledning var i princip allt vi köpte dekorerat med dödskallar. Vilket inte är så underligt med tanke på det rådande modet – det går ju inte ens att operera blindtarmen utan att få ärret i form av en dödskalle. Som gammal hårdrockare är jag kluven. Visst blir man glad över att estetiken i omvärlden blir några grader svartare och elakare, men samtidigt är det en smula kräkframkallande när subkulturer kommersialiseras. Det var som serietecknaren Joakim Lindengren en gång sa (…jag tror iaf att det var han): ”Den bästa barometern över hur ute något har blivit är Elloskatalogen – har de ett par >>fräcka hip-hopbyxor med alla de rätta detaljerna<< så vet jag att ungarna skrattat åt hip-hopbyxor sen minst ett år tillbaks”. Och nu finns det dödskallekläder i Ellos…
Men vad fan, metal har ju aldrig varit inne, eller brytt sig om omvärldens försök att flirta med dess estetik. Och mina nyinförskaffade kallingar med liemannen på är verkligen haute couture.

Efter Sthlm stannade vi till i Linköping hos Linda och barnen. Ungarna fick bestämma när vi skulle ut å käka så vi hamnade på Kinarestaurang. Åt fyra små rätter för första gången sen tonåren. Självklart med friterade bananer och glass :-)

Linda kommenterade något om att samtalen i hennes liv handlade för mycket om trädgårdsskötsel, matpriser och dagispersonal och för lite om film, musik och party. Något jag faktiskt kan relatera till även om jag inte är ensamstående mamma. Jag föreslog att hon skulle bilda någon slags förening kallad ”Evil Mothers” för mammor som fått för mycket vuxenliv nedkört i halsen.
Vid närmare eftertanke, varför stanna vid bara mammor? Jag kan själv känna att det inte finns så många naturliga vattenhål för såna som börjar nosa på 40-strecket och har heavy metal och skräckfilm som största intressen…

Avslutade semestern med att ta hand om hus, häst och hund i Gislöv en helg. Det gick lättare den här gången än i våras. Bara en häst var hemma och Tilda var lugnare än vanligt pga amputerad tå och svamp i örat. Det var nästan som förr, innan det blev ett heltidsjob att sköta alla djuren.
Spenderade så mycket tid vi bara kunde nere på stranden och i havet. Sälade omkring i vågorna och bara njöt. Sand mellan tårna är champagne för fötterna!

Nu är ledigheten slut för den här gången och de första deadlinesen har dykt upp.
Till min stora förvåning har inte Söndagsnisse Strix gått i graven utan fått ny ägare – Bokförlaget Lind & Co. Herr Lind verkar gilla tidningen och vill göra något av den, gärna i samarbete med oss skribenter. Kan bli en kul höst…

Har lovat mig själv en hel del saker inför hösten. Den främsta att ta det väääääääldigt lugnt. Att jag ska lägga av med tidsödande småkrafs som inte betalar sig stod klart redan under våren, men det handlar minst lika mycket om en mental inställning som om mängden arbete. Saknar den där känslan när jag jobbade mer efter en idé än mot en deadline. När tankar och storys bubblade omkring så i skallen att jag bara var tvungen att sätta mig och skriva oavsett om jag var på väg någonstans, skulle äta eller sova. Och den känslan handlar i princip bara om hur jag tänker. Och de switcharna i skallen kan jag slå om nu utan problem, för nu är situationen sån att jag nog framgångsrikt kan lura mig själv att jag inte gör det för pengarna.
Känner på mig att det kommer att hända mycket i höst, och för en gångs skull inte enbart saker som sliter ut mig.

Stay tuned!

FAQ

Under sommaren har jag flera gånger fått exakt samma frågor om det ena och det andra, men mest om boken. Och jag börjar bli mer än lovligt less på att svara på dem. Så genom att göra en liten FAQ inbillar jag mig att jag kanske slipper få höra dem tusen gånger till.

Hur går det för boken?

Ingen aning. Förlaget avrapporterar en gång per år – i oktober. Och då bara försäljningen fram till mars. Eftersom min bok släpptes i mitten på mars så kommer jag alltså inte att, enligt det sättet att räkna, ha sålt något alls i år. Fråga mig igen i oktober 2007.

Men oavsett hur den säljer så har feedbacken varit översvallande. Många läsare hör av sig till mig och är, för att uttrycka det försiktigt, positiva. Och det känns minst lika bra som försäljningssiffror.

När kommer den som pocket/talbok?

Ingen aning där heller. Har bara kontrakt på en inbunden upplaga, och mitt förlag ger inte ut andra format. Alltså måste ett annat förlag visa intresse av att ge ut den som pocket eller talbok, och det intresset hänger, inte helt oväntat, ihop med försäljning och popularitet. Vi får väl se…

Läste en artikel om Liza Marklund som kändes lite tröstande. När de först släppte hennes debut ”Sprängaren” så sålde den inget vidare och skulle därmed inte komma på pocket, men så fick hon något slags pris för den som säkrade pocketutgåvan, and the rest is history…

Något nytt på gång?

Självklart! Det är alltid nya saker på gång i mitt huvud, men än är inget konkret satt på papper. Min förläggare upplyste mig om att man inte gör som jag gjorde med fackböcker – dvs skriver klart dem helt och hållet och sen undrar om någon vill ge ut dem – utan att man skriver ihop ett synopsis (en kortare sammanfattning) på sin idé som man sen presenterar och hoppas få grönt ljus för. Vilket är precis vad jag tänker göra i höst. Sen är det upp till förlaget om de gillar mina idéer nog mycket för att ge ut dem som bok.

Känner även att storytellern i mig är klart undernärd. Jag måste få skriva fiction snart innan jag tynar bort. Helst av allt skulle jag vilja skriva horror/fantasy/dark fiction, eftersom det är de genrer jag älskar mest av allt. Meeeeen, vi bor ju i diskbänksrealismens förlovade land, där en berättelse uppmärksammas mer för sin sociala ångest-faktor än för sin plot (hade Neil Gaiman eller Clive Barker varit svenskar hade de slutat som handläggare på Försäkringskassan). Har dock en roman-idé som är något mer jordbunden utan att bli för mycket vardag. En idé jag tänker fila på, och i mån av tid även skriva, under den närmsta framtiden.

En sak kan jag i alla fall lova – det kommer mera…

 

September 2006

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Jag älskar verkligen skräck och fantasy (när man skriver så mycket om verkligheten som jag gör så vill man ha en ordentlig semester från den när man läser för nöjes skull) över allt annat, men det finns en underkategori där som lämnar mig totalt oberörd: vampyrer. För mig handlar vampyrgenren mer om gothposerande än om rysningar, mer om estetik än om skapa mardrömmar, och därför tråkar den ut mig. Men så läste jag The Historian av Elizabeth Kostova, en roman som handlar om jakten på den historiske Dracula – Vlad Tepes. Trots att minst 80% av boken utspelar sig på bibliotek och alla huvudpersoner är akademiker är den mycket spännande (Da Vinci-koden någon?) och rör sig låååååååångt från den sedvanliga vampyrromantiken. En läsupplevelse!

 

 

 

 

 

Månadens läsning: Terry Jones: Starship Titanic, Terry Pratchett: Hogfather, Elizabeth Kostova: The Historian, Ulf Lundell: Tårpilen, Marjane Satrapi: Broderier, Jean-Claude Gautrand: Paris Mon Amour, Clive Barker: Abarat, Camilla Läckberg: Isprinsessan

 

 

Ur högtalarna: Zakk Wylde har lyckats slänga ur sig ännu en platta med sitt Black Label Society, trots att han jobbar på nya grejer med Ozzy, och senaste alstret Shot To Hell är en stänkare! BLS klassiska southern style doommetal träffar som väntat som en 3-kilos cajunstek rakt i plytet, men det som verkligen golvar en med STH är balladerna. The last goodbye, Nothing´s the same, Sick of it all och Lead me to your door är vackra, kraftfulla, sorgsna, episka samtidigt som de är avskalade, och de går rakt in i mellangärdet. Vem trodde att Zakk hade så mycket känslor bakom skägget och bicepsen…

Lisa Miskovsky är ett musikaliskt geni och bland det bästa vi har i det här landet, och hennes nya platta är självklart en killer – vacker, välskapt, komplex och mil före de närmaste konkurrenterna. Men varför envisas hon med att jobba med Jocke Berg? Hur bra hennes två senaste plattor än är så är de inget i jämförelse med hennes första, då ingen Jocke var inblandad. Du är för bra för att behöva hjälp Lisa – go solo again!

 

Månadens YouTube-videos:

Des´ree - Kissing You (Romeo+Juliet)
Faith No More - Ashes To Ashes
Chris Rea – Looking For The Summer
Killing Joke - Millennium
U2 – The Unforgettable Fire

 

Månadens musik: Sade: Lovers live, Lamb of God: Sacrament, Pallas: The dreams of men, A-ha: How can I sleep with your voice in my head - live, Audioslave: Revelations, Lisa Miskovsky: Changes, Evanescence: The open door, Black Label Society: Shot to hell, Helstar: Burning star

 

Webben: Nyttigt värre med tips om kropp, själ, självkänsla, mat och motion på Livshandboken

 

 

Snyggt som fan: Shannon Hourigan

 

 

Bokcitatet:
"Okay. You know what, Hamilton? There's a hardness I'm seeing in modern people. Those little moments of goofiness that used to make the day pass seem to have gone. Life's so serious now. Maybe it's just because I'm with an older gang now."
She lifts her scrawny arms and nibbles her finger and the act is a large effort on her part. "I mean, nobody even has hobbies these days. Not that I can see. Husbands and wives both work. Kids are farmed out to schools and video games. Nobody seems to be able to endure simply being by themselves, either - but at the same time they're isolated. People work much more, only to go home and surf the Internet and send e-mail rather than calling or writing a note or visiting each other. They work, watch TV, and sleep.
I see these things. The whole world is only about work: work work work get get get ... racing ahead ... getting sacked from work ... going online ... knowing computer languages ... winning contracts. I mean, it's just not what I would have imagined the world might be if you'd asked me seventeen years ago. People are frazzled and angry, desperate about money, and, at best, indifferent to the future.
"She grabs her breath. "So you ask me how do I feel? I feel lazy. And slow. And antique. And I'm scared of all these machines. I shouldn't be, but I am. I'm not sure I completely like the new world." Hamilton's jaws clench and Karen sees this. "l know you want me to say how great everything is now, but I can't. It's pretty clear to me that life now isn't what it ought to have become."
More mountains and ocean. "I think I know what you mean," Hamilton says. "If you look at the world as a whole, we have to admit life's good here where we live. But in an evil Twilight Zone kind of way there's nothing else to choose.
In the old days there was always a Bohemia or a creative underworld to join if the mainstream life wasn't your bag, or a life of crime, or even religion. And now there's only the System. All other options have evaporated. For most people it's the System or what ... death? There's nothing. There's no way out now."

ur Girlfriend in A Coma av Douglas Coupland

 

 

 

Film: Hayao (Princess Mononoke, Spirited Away) Miyazakis nya film Det Levande Slottet gick väl bara upp på bio i typ två dagar tidigare i år, men nu finns den tack o lov att hyra. Den når visserligen inte ända upp till Spirited Aways höjder, men som alltid när det gäller Miyazaki så bjuds man på en underbar saga fylld med kluriga figurer, och animationen är som en tavla – det går att ha filmen på ljudlöst i bakgrunden som konst om man vill.

 

Månadens filmer: Duck Soup, Mona Lisas Leende, Jurassic Park III, Demons, Switchblade Romance, Hotel Heaven, Romeo+Juliet, Spirited Away, Stir of Echoes, Hostel, Toolbox Murders (2005), Scary Movie 4, Dodgeball, Fäst Vid Dig, The Haunting (1963), The Stepford Wives (2005), From Hell, Demonlover, Bloodlust, Pearls Before Swine, Suxxess, Darkwolf, Cecil B. DeMented, Det Levande Slottet, Split Second

 

Simpsonsrepliken:
Homer: "Trying is the first step towards failure."

 

 

TV: Ahhhhhh... Ny säsong av den ultimata livsnjutarporren - Solens Mat. Hösten är räddad!

 

 

Livsåskådning: Tack o lov finns det alternativ till religionen: Humanisterna

 

 

Livet på Peterix planet:

Ständigt denna Y-front

När jag släppte min bok i mars tänkte jag att det skulle bli en kort fas med typ två veckors press, med lite tur något föredrag men att det sen skulle vara över och jag skulle kunna ägna mig åt andra saker.

Lååååååååååååååång näsa!

Jag dras med den här boken som en envis stalker. Väntar mig nästan att den ska ringa och flåsa i luren på nätterna…
Jag ger fortfarande intervjuer, det kommer fortfarande recensioner, det tycks fortfarande på bloggar och föredragen rullar på, etc, etc…

Det här är på gott och ont.

Att uppmärksamhetskurvan ligger på en fortsatt stadig nivå är naturligtvis högklassig gödsel för businessen. Med tanke på hur mycket böcker som egentligen släpps (om vi skulle elda upp bara 10% av alla deckare som skrivs i det här landet skulle den energin kunna ersätta både Forsmark och Barsebäck…) får man vara glad över att få ens sina 15 minuter. Men jag har aldrig varit en person som lutat sig tillbaks på det som redan hänt. Jag har inga som helst backspeglar! Det som varit är fullkomligt ointressant för mig, nuet kan jag med lite ansträngning befinna mig i, men min absoluta favoritplats är framtiden. Mitt intresse ligger nästan alltid på det som ska göras, aldrig på det som redan gjorts. Därför kan en bok jag var både praktiskt och mentalt klar med för över två år sen verkligen kännas som en fotboja. För att inte säga hur mycket den är i vägen för nya projekt. Jag är nästan ett halvår efter min mentala tidsplan. Och mitt huvud befinner sig i ständig oreda. Min hjärna är för tillfället ungefär som ett stort, proppfullt arkiv som sköts av en grupp synskadade Alzheimerspatienter. Inget är där det ska och alla tankar kommer i fel ordning. Sätter jag mig för att skriva för Strix eller Hennes tänker jag på nästa bok, när jag ska spåna på nästa bok dyker föredragen om den gamla upp, när jag skriver det här tänker jag på vad jag ska hitta på till middag, när jag lagar middag tänker jag på när det var jag borstade tänderna sist osv. Jag har nog mjäll på insidan av huvudet.

Sen bad jag aldrig om att få bli könsrollsguru. Jag trodde i min enfald att det var metoden – dvs satir som bjuder läsaren på både skratt och eftertanke – som skulle bli uppmärksammad och inte ämnet (vilket skvallrar om att det faktiskt finns kvar en smula naivitet i mig). Men nu blir jag alltså betraktad som någon slags manlig Gudrun Schyman. Inget ont om Gudrun (..i varje fall inte mer än om övriga politiker), och jag står för, för att inte säga är stolt över, varenda bokstav, tanke och tyckande i boken, men jag är ju bara en gammal norrbottnisk hårdrockare med skrivklåda som råkar gilla att vrida å vända på och skoja om olika samhällsfenomen. Det här var bara ett av dem jag tänker ge mig på. Ibland blir jag så less på den politiskt korrekta genustyckarstämpel jag fått att jag bara vill gå drängfull på strippklubb, starta slagsmål i krogkön eller kissa i Jämo´s brevlåda (fast som den fegis jag är skulle jag nog i så fall kissa i hans röstbrevlåda).

Gnäll, gnäll, gnäll, gnäll…

Det här är ju självklart ett riktigt lyxproblem. Andra författare skulle nog vilja skjuta mig och äta min lever med favabönor och ett trevligt Chianti för att jag piper & gnyr över för mycket uppmärksamhet. Men lyxproblem är mina favoritproblem. De är bra mycket trevligare att plågas av än den något vanligare typen av problem som t.ex. att vara pank, sjuk, bli lämnad av sina husdjur osv :-)

En annan orsak till att jag just nu muttrar så surt över Y-frontens inverkan på mitt liv är att den har tagit ovanligt mycket plats under september. Bl.a. ska den bli ljudbok!
Har skrivit avtal med ljudboksförlaget Hör Opp! Ett ungt, fräscht förlag med skön stil. De har bl.a. gett ut Marjaneh Bakhtiaris storsäljare Kalla Det Vad Fan Du Vill, och jobbar just nu med bl.a. Dick Harrison och Emil Jensen. Jag ska själv läsa in boken och kommer att spendera en stor del av oktober instängd i en mycket liten studio.
Planen är att släppa boken som nedladdningsbar mp3 redan i höst och sen som CD-pocket (nytt, litet och billigt format som de här killarna jobbar med – hela boken ryms som mp3 på en enda CD, i motsats till rena ljudböcker som kräver typ 6 discar, rejäl förpackning och kostar skjortan) under nästa år.

Gör som sagt även fortfarande press för bokfan. Har med mycket blandade känslor upptäckt att journalister nu mer kontaktar mig så fort de vill få in mansrollen i sitt reportage på något sätt. Har bl.a. fått kommentera hur mansrollens utveckling påverkat Justin Timberlakes nya sexiga image. Eller rättare sagt blivit tillfrågad om det och haft förbaskat svårt att kommentera det. Jag tvivlar på att man behöver blanda in genusfrågor för att koppla ihop musikbranschen med sex (jag väntar bara på att de ska kåta upp Smurfhitsen och näcka Lillsmurfan…). Ibland är en cigarr bara en cigarr…

Gjorde även en intervju tillsammans med Khalid Geire för P1. Vi pratade om mansrollen och hedersvåld. Eller rättare sagt, Khalid sa en massa viktiga och intressanta saker om hederskulturen medan jag pladdrade fram några enstaka lösryckta och luddiga kommentarer (mjällen på insidan av huvudet slog till igen: kroppen var på plats under intervjun – huvudet hade däremot hunnit en bra bit på väg till bokmässan).

Sen har vi ju då själva bokmässan, och förberedelserna inför den, som tagit en jävla stor del av månaden i anspråk. Mer om den längre ned.

Tack o lov har livet inte bara handlat om Y-fronten.
Vi var en sväng upp till Stockholm. För en gångs skull inte för att jag hade business dit. Istället var det Jenny som skulle på releasefest/seminarium för boken Hållplats Livet som hon medverkar i. Under tiden passade jag på att hälsa på Fride och hans föräldrar. Han höll på att pottränas och var enligt uppgift väldigt duktig på detta, men när det skulle bevisas inför hans gudfar satte han sig och kissade på en fårskinnsfäll.
Däremot hängde han för första gången på sig Flying-V:n han fick i dopgåva och jammade loss med pappa. That´s my boy!

Lyckades även bli involverad i Hannas examensprojekt som, om det går att ro iland, kommer att bestå av foton på könsorgan stylade att föreställa olika karaktärer. Min uppgift blir att skriva deras dialog/pratbubblor. Hur kul är inte det på en skala?

Bodde på båten Gustaf af Klint. Tänkte att det kunde vara kul att bo på vattnet som omväxling. Visst har man sovit på färjor, men de är ju så stora och stabila att man inte märker att man är till sjöss såvida man inte trillar över relingen. af Klint var dock ingenting att rekommendera. Visst är det mysigt när det gungar, men fan vad båtar låter. Och även om de nu är hotell likväl som vandrarhem så behandlas i rättvisans namn alla gäster lika - som halvkriminella backpackers. Servicenivån var ungefär som i ett rumänskt fängelse.

Överlag var det ingen höjdarresa. Vi var för förkylda och trötta för att kunna njuta av den. Inget kändes kul. Jo, när vi var upp på mitt förlag och hälsade på. Vilket var trevligt som alltid. Träffade min nya (…och tredje i ordningen) pressagent Tove. Supertrevlig och proffsig som alla andra där. Presshögen hade växt sen sist och var enligt Tove betydligt större än för andra böcker. Det är fortfarande en majoritet som hyllar boken, fick t.ex. något överraskande full pott – fem patroner – av Värnpliktsnytt, men tack o lov finns det även de som inte tål den (skriver man en utmanande bok som vänder upp och ned på vårt sätt att tänka och inte lyckas provocera någon på kuppen har man gjort ett uselt jobb), t.ex. fick recensenten på Göteborgsposten kväljningar av den och kallade den ”skräckpropaganda för att skrämma bort utomjordingar”, och Måns Ivarsson på Expressen gav den en enda geting med kommentaren att jag var ”en pladderpelle som kunde tömma ett mingelparty på mindre än 50 minuter” :-)

Till min stora glädje var min förläggare Anders tillbaks från sin rekordlånga pappaledighet. Vi hann bara säga hej, men han ville absolut prata ny bok så snart som möjligt. Och det vill verkligen jag också. Vi ska träffas under oktober och jag har utlovat ett färdigt synopsis tills det mötet. Hur jag nu ska få tid/utrymme med det…

Jenny har flyttat sitt kontor från Västra Hamnen och huserar nu mer i filmcentrums pittoreska lokaler vid St Gertrud, farligt nära patisseriet (...tror jag gick upp ett kilo bara nu när jag tänkte på stället).
Som den tunnis man är känns flyttbärandet fortfarande i armarna, men nu har hon ju kommit betydligt närmare så vi faktiskt hinner ses då och då.

På tal om patisseriet så verkar vi ha startat en klubb.
Det otroliga Patisserie St Gertrud har, utöver sina vanliga smaskigheter, nu infört champagnefrukost på menyn. För en mycket överkomlig penning får man ett glas skumpa, en croissant, juice, valfritt kaffe och bakelse. Livsnjutning på alla cylindrar. Jag och Jenny har redan gjort tradition av att bjuda vänner på denna upplevelse på lördagsförmiddagarna, men nu märker vi att våra vänner i sin tur bjuder med sina vänner, så nu börjar vi vara ett gäng som sitter där och sippar champagne på lördagarna. Därför är det lika bra att utropa det till en klubb.

Champagnefrukostklubben sammanträder kl 11.00 på lördagarna. Reglerna är enkla. Du är prospect så länge du själv bjuds med och blir medlem sen du själv bjudit någon. Come along!

 

Bokmässan 2006

Så var det bokmässedags i Göteborg igen. Tack o lov med helt andra förutsättningar i år än i fjol. Istället för att trängas i en äcklig liten timmerstuga på en camping sov vi skönt hos Idha i hennes lägenhet i Majorna. Istället för att kränga golfbok dygnet runt på värsta Kiviksmarknadmanér bestod förpliktelserna av ett kortare framträdande, löpande promotion och en massa mingel. Jenny hade förberett en massa promotionmaterial och vi har t.o.m. slängt upp en webbplats bara för att kunna boka mig.

Första dagen gled vi mest omkring och kollade läget, hälsade på gamla montergrannar och andra bekanta. Kände mig trött och låg när jag först kom dit, men efter att ha sett hur förbaskat bra förlaget skyltat upp boken (högsta hyllan, längst fram – bättre exponerad än t.o.m. höstens nyheter) och blivit varmt välkomnad av självaste förlagsbossen piggnade jag till.

Efter stängningsdags började sen det roligaste på hela mässan - minglen. Började hos nya Strixägaren Lind & Co, fortsatte vidare till Egmont-Kärnan, passerade Författarcentrum innan vi stannade för kvällen på Bonniers mingel i lobbybaren på Gothia Towers. Där var det så jäkla kändistätt att om jag börjar namedroppa nu så skulle jag inte vara klar förrän i slutet av nästa vecka. Men trångt och svettigt är trångt och svettigt även om de man trängs med är kända från tv, så vi stannade inte så länge.

Innan vi drog snubblade vi på några från tidningen Leva!, där jag medverkar i senaste numret, och hade trevligt tillsammans med dem. Träffade bl.a. en av de personer som jag snott mest av under min research till boken – forskaren Ingemar Gens. Väntade mig bannor för det respektlösa sätt jag behandlat hans ämnesområde på, men han var hur trevlig som helst.

På fredagen höll jag ett litet föredrag i författarcentrums monter. Intervjuare var Ludvig Rasmusson. Det gick hyfsat. Hade dock två saker att kämpa med. Den ena var mitt egna dåliga fokus (rörig i huvudet är som sagt bara förnamnet – vad jag tänkte på under just det här snacket kommer jag inte ens själv ihåg, …makrill kanske?), den andra var herr Rasmusson själv. Han må vara en journalistlegend, men som intervjuare var han mer intresserad av att avbryta mig för berätta anekdoter (gärna om diskbänkar) ur sitt eget liv så jag fick flera gånger fiska tillbaks honom till ämnet. Fick efteråt veta att han blivit provocerad av min bok (vilket nog förklarar varför han hela tiden refererade till den som ”manshatarbok”). Synd att jag inte visste det innan så hade jag kunnat vända det till någon slags underhållande pingismatch mellan två som tycker olika istället för att hela tiden försöka hålla samtalet på banan.

Men på det stora hela gick tydligen bra. Stod bara några meter från Bonniersmontern, så jag kunde hänvisa intresserade dit för att köpa den, och fick faktiskt signera något ex.

Sen sket vi i mässan för det här året. Även om förutsättningarna var betydligt trevligare och mindre krävande i år var vi helt slutkörda innan vi ens hunnit kliva av tåget i Göteborg. Hur slutkörda? Så slutkörda att vi bara köpte en enda bok på hela mässan!

Men jag hade dock en förpliktelse kvar, om än av den trevligare sorten – förlagsmiddag på The Royal Bachelors Club. TRBC är världens fjärde äldsta herrklubb och är därför väldigt högfärdig, stofil och rackarns tjusig. Klubben låg i ett ståtligt gammalt stenhus och insidan var fylld med mörk träpanel, lädermöbler, tavlor på döda kungar samt välklädda & artiga kypare. Maten var som väntat löjligt god, vinet likaså. Upptäckte till min stora glädje att jag begått etikettsbrott genom att inte ha slips. Hade jag vetat innan att det var klädkod hade jag även tagit på mig Iron Maiden t-shirt och nitbälte :-)

Det var kändistätt på middagen också. Som bordsdamer hade jag dels min första pressagent, Anne-Helene, och på min andra sida deckardrottningen Camilla Läckberg. Anne-Helene visste jag sen tidigare att hon är en skön, smart och trevlig person med massor av storys att berätta, men även Camilla visade sig vara en cool kvinna som i likhet med undertecknad bara känner till den etikett som sitter på ölflaskorna. Hon introducerade oss snart för ett litet partytrick som vi genast ville omsätta till handling. Det går ut på att man fyller munnen med Baileys, droppar i lite citronsaft och sköljer sen runt ordentligt a´la grundskolans fluorsköljning. Då koagulerar skiten och man står där med en stor Baileysklump i munnen.
Dessvärre hittade vi ingen Baileys att experimentera med… Däremot blev jag introducerad för 12-årig tequila när det visade sig att den mörka rommen jag ville ha som avec var slut. En angenäm smakupplevelse lååååångt från sörjan man brukar knacka i sig med salt och citron.

På lördagen sket vi helt sonika i mässan och stack till Liseberg tillsammans med Idha istället. Jag är ingen större vän av karuseller, men de hade ett jäkligt schysst spökhotell. Synd bara att man blev rushad igenom det, för jag hade bara kunnat gå omkring och studera scenografin och effekterna i timmar.
Förutom spökena körde vi en 5-kamp (som jag vann!) och stod så länge i en Burger King-kö att vi fick börja eftersända posten dit.
Schysst upplevelse, men jag föredrar Gröna Lund vilken dag som helst.

Kändes skönt att lämna Göteborg sen. Eftersom man enligt god ton hellre ska vara tyst än att tala illa om något, så kommer jag härmed inte att kommentera den övriga vistelsen i Götet. Låt oss bara säga att den platsen inte ligger med på min topplista över svenska städer…

Hur nästa års bokmässa kommer att te sig vette fan, men efter att ha ritat ett pentagram på vardagsrumsgolvet och offrat en get så sa han att han inte heller hade någon aning.

Skit samma. Det enda jag skulle vilja göra just nu är att dra täcket över huvudet och softa i några månader, men som de brukar säga: dream on sucker!

 

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Det finns två mycket tunga, för att inte säga legendariska manusförfattarnamn i serievärlden. Det ena är Neil Gaiman, vars storhet som storyteller jag ju har tjatat om tusen och åter tusen gånger här. Det andra är Alan Moore. Läser man nu inte serier har man ändå säkert sett filmatiseringen av någon av hans serieromaner, t.ex. V for Vendetta, League of Extraordinary Gentlemen, Constantine (Hellblazer) eller From Hell. Döm honom dock för guds skull inte utifrån filmerna – den enda som hyfsat liknar förlagan är V for Vendetta. Moore är just en läsupplevelse, och en sjukt bra sådan.
Läste nyligen just From Hell och ett annat av hans mästerverk – Watchmen. Den senare har kallats för den ultimata superhjälteserien. I Watchmen är inte världen uppdelad i svart och vitt utan i en gråskala. Superhjältarna är inga godhetens väktare utan giriga, rasistiska, paranoida, fega eller bara trötta. Moore har jobbat stenhårt med karaktärerna när han plockar fram människorna bakom maskerna och gör på så sätt historien oerhört gripande, utan att kompromissa med spänningen. Och ja, filmatiseringen är på G.
From Hell kan väl då beskrivas som den ultimata Jack The Ripper-skildringen. I motsats till alla andra historier som utgår från Whitechapelmorden spekulerar inte Moore i vem som kan ha gjort det, utan börjar historien med mördaren och berättar den sen i princip helt ur ”Jacks” synvinkel. Moores serie är lika djuplodande och krävande som vilken roman som helst och han har lyckats göra de fruktansvärda händelserna till så mycket mer än bara en slasher. I ett kapitel åker mördaren runt i London och ger sin förare/hantlangare en religionshistorisk guidning kring de urgamla grundvalar som staden är uppbyggd på. Bara det stycket var som att läsa Da Vinci-koden. From Hell innehåller förutom den skakande och oerhört välberättade historien även ett ambitiöst appendix som går mycket djupt in på ämnet och reder ut vad som är fakta, fiction och spekulation i historien.

 

 

 

 

 

Månadens läsning: Alan Moore & Dave Gibbons: Watchmen, Marjaneh Bakhtiari: Kalla Det Vad Fan Du Vill, Neil Gaiman: Neverwhere, Alan Moore & Eddie Campbell: From Hell, Johanne Hildebrandt: Fördömd, Graham Masterton: Prey, Ulf Lundberg & Görel Wentz: Stressad Hjärna, Stressad Kropp - om sambanden mellan psykisk stress och kroppslig ohälsa

 

 

Ur högtalarna: Den alltför okända talangen Charlotte Martin har släppt ny platta – Stromata. Trots att hennes sound blir mer och mer eget lär hon fortfarande få dras med att bli kallad Tori Amos-kopia, men vem bryr sig när det är så här jäkla bra. Låtarna håller fortfarande toppklass, och nu använder hon dessutom sin fantastiska röst med större självförtroende. Charlotte har även skrubbat bort en stor del av sin forna vänhet och har blivit mycket mera wicked samtidigt som musiken blivit hårdare – se och hör bara i videon till Stromata.

"And see the disappointments walking in their line
But every step they take is perfectly in time
I'm singing you in every breath I'm left to heave
I feel your arms surrounding me
And when I'm in a dirty river
And my receiver meets her giver
I set a trap to come and catch you
Oh someone stop me now I can't do this"

 

Månadens YouTube-videos:

Madonna - What It Feels Like For A Girl
Killswitch Engage - End of heartache
Ratata - Ge inte upp
Type O Negative - Love You To Death
Anggun - Snow On The Sahara

 

Månadens musik: Fireflight: The healing of harms, Chantal Kreviazuk: Ghost stories, In Flames: Lost souls domain, Bo Kaspers Orkester: Hund, Lloyd Cole: Antidepressant, Henry Rollins: BEWARE! - 154 minutes of spoken word with..., Charlotte Martin: Stromata

 

Webben: Satirtidningen The Onion är en av de roligaste saker man kan läsa på webben. Min favvosektion där är American Voices - en skitkul påhittad "Vi 5". What do you think?

 

 

Snyggt som fan: Ryan Obermeyer

 

 

Bokcitatet:
"Self-pity remains both the most common and the most universally reviled of our character defects, its pestilential destructiveness accepted as given. "Our worst enemy," Helen Keller called it. I never saw a wild thing / sorry for itself, D. H. Lawrence wrote, in a much-quoted fourline homily that turns out on examination to be free of any but tendentious meaning. A small bird will drop frozen dead from a bough / without ever having felt sorry for itself.
This may be what Lawrence (or we) would prefer to believe about wild things, but consider those dolphins who refuse to eat after the death of a mate. Consider those geese who search for the lost mate until they themselves become disoriented and die. In fact the grieving have urgent reasons, even an urgent need, to feel sorry for themselves. Husbands walk out, wives walk out, divorces happen, but these husbands and wives leave behind them webs of intact associations, however acrimonious. Only the survivors of a death are truly left alone."

ur The Year of Magical Thinking av Joan Didion

 

 

 

Film: TV eller film? Jag röstar på det senare trots att det egentligen rör sig om en tv-serie. I Masters of Horror har man samlat 13 av de tyngsta namnen inom skräckfilmsvärlden – John Carpenter, Takashi Miike, John Landis, Don Coscarelli m.fl. – och låtit dem göra varsin entimmesfilm. Resultatet har blivit över förväntan. Många av dem har klämt ur sig det bästa de har gjort på länge. Rekommenderas varmt. Kan ses på Canal + eller hyras på DVD.

 

Månadens filmer: The Matador, Crash, Batman Begins, Outsiders, Island of The Dead, They Live!, Total Recall, One Missed Call 2, Dagon, Lemony Snickets A Series of Unfortunate Events, Who Framed Roger Rabbit, Masters of Horror - H.P. Lovecraft's Dreams in the Witch-House, Masters of Horror - Incident On and Off a Mountain Road, A Sound of Thunder, Bram Stoker's Dracula, Life or Something Like It, The Butterfly Effect, May, Carnival of Souls, Dagbok från en motorcykel, Ondskan, Rumble Fish

 

Simpsonsrepliken:
Homer: "Okay, who needs another lamb rack? Lisa?"
Lisa: "Do we have any food that wasn't brutally slaughtered?"
Homer: "Well, I think the veal might have died of loneliness."

 

 

TV: Säsong 3 av LOST är här. Kommentarer överflödiga…

Det är SVT (och då specifikt SVT:s Malmöproduktioner) man ska titta på om man vill se bra och smart humor. I Fråga Anders och Måns är de båda herrarna i absolut högform. Det här är BRA tv!

 

 

Reklam: Delicato har gjort ett genidrag och säger vad vi alla smygtänker i den här kampanjen.

 

 

Livet på Peterix planet:

Life ...or something like it

- ”Jaha Peter, vad har du sysslat med under oktober då?”
- ”Suttit i ett kassaskåp!”

Det där kräver väl en förtydling.
Jag gjorde ju en deal med ljudboksförlaget Hör Opp! att spela in På Y-fronten… som ljudbok. Av produktionstekniska skäl (det blev mycket billigare – skådisar kostar, men jag gör det för bara lite kaffe) har jag läst in den själv. Hör Opp!:s lokaler ligger i en gammal Tull-lokal och själva studion är ett ombyggt kassaskåp a´la walk-in-closet (där de förvarade alla beslagtagna illegala substanser).

Eftersom studion/kassaskåpet bara är precis stort nog att klämma in en människa och en mikrofon, och den 2 dm tjocka ståldörren av ljudisoleringsskäl är stängd under inspelning bör man inte lida av klaustrofobi. Nu är jag tack o lov snarare precis tvärtom (klaustrofil?). Jag gillar faktiskt att sitta instängd. Det är lätt att fokusera, man får vara ifred och det är väldigt avkopplande med brist på intryck (man blir rätt avslappnad av bristen på syre också, men de brukade öppna dörren då och då när de tyckte att jag var tyst för länge). Historikern och författaren Dick Harrison läste in sin Mannen från Barnsdale samtidigt (jag hade förmiddagspasset, han eftermiddagen) och han led däremot av klaustrofobi, så de gånger vi sprang in i varann brukade jag med ett djävulskt leende upplysa honom om att jag redan använt upp allt syre i studion, varpå han antog en aningens blekare nyans. Den karln är dock så jävla driven att inte ens om kassaskåpet varit fyllt med ett tjog paranoida spottkobror, en instabil atombomb och Carolas samlade julsånger så skulle det ha hindrat honom från att gå in och göra sitt jobb.

Upptäckte en del om mig själv medan jag läste in boken. Bl.a. att jag pratar oerhört fort – jag är definitivt det levande motbeviset att man inte med våld behöver släpa ut orden ur en Norrbottning. Vi fick tvärtom göra flera omtagningar i början innan jag lugnat ned tempot så pass att inspelningen gick att lyssna på. Sen fick ändå teknikern/”regissören” Lasse bromsa mig med täta mellanrum. Vet inte vad det är med mig, men så fort jag vet vad jag ska säga går det i 190, det känns helt fel att göra det sakta.

Upptäckte även att det är lätt att skriva namn som ”Steffen Kiselberg” och ”Simone de Beauvoir”, men betydligt svårare att uttala dem rätt. Lyckades t.o.m. schabbla med uttalet på ”Jan Guillou”.

Trodde även i min enfald att det här inte skulle påverka mitt schema i större omfattning. Jag satt ju trots allt bara 2 timmar åt gången (mer pallar inte rösten). Men att högläsa är mer krävande än man tror. Jag var helt zonkad i flera timmar efteråt, liksom tom inombords. Det är som om man blåser ut allt man har i huvudet medan man läser.

Anyway, nu är boken inläst, sånär som på redigering och putsning. Tanken är att den ska släppas som nedladdningsbar mp3 under november och sen som CD-pocket nästa år.
Aftonbladets gratisblaska .SE hade så lite att skriva om en dag att de faktiskt gjorde ett litet reportage om inläsningen.

På tal om gratisblaskor. Inte helt oväntat fortsätter jag att förföljas av manlighetsguru-rollen. Fryshuset ger ut en tidning som bilaga i Metro då och då. Nästa nummer ska handla om killar, mansrollen etc och jag blev tillfrågad om jag ville skriva lite åt det, vilket jag självklart gjorde. Resultatet finns att läsa den 8:e november för alla som bor i närheten av en Metro.

Mer jobb. Åkte upp till Stockholm igen för att göra en massa saker.
Huvuduppgiften var att föreläsa för fritidsledarna ute på Lidingö. Spenderade drygt 3 timmar hos dem, babblade solo i två och lät sista timmen bli ett samtal. Det var även några representanter från en föreläsaragentur där som skulle bedöma min kvalitet som ”produkt”, så det var dessutom lite som att stå inför Idoljuryn, …i ca fem minuter, sen glömde jag bort dem.

Jag var inte helt oväntat skittrött (nytt personligt äta-tidigt-rekord: för att vara på plats i tid åt jag frukost 06.30! Mitt i natten!) så det började segt med mig i zombie-mode, men det lossnade allt eftersom, och när vi väl gick över till att prata allihop var det svårt att få stopp på det. Fritidsledarna hade massor med intressanta storys och funderingar som de delade med sig av och jag fick i princip slita mig därifrån för att hinna till nästa punkt på programmet: möte med min förläggare Anders.

På något sätt har jag den här månaden lyckats hinna slänga ihop ett synopsis (dvs en sammanfattning för er som inte är ”i branschen”) på en ny bok som nu skulle diskuteras. Jag kommer inte att offentligt avslöja vad jag har i tankarna förrän kontrakt är påskrivet och arbetet väl är i gång, men jag kan säga så pass mycket att det kommer absolut inte att handla om könsroller.
Anders var positiv till min idé, gav mig bra feedback och nyttiga hemläxor, så nu ska jag fila vidare. Flyter det på som det ska kan jag vara igång med nya boken innan året är slut.

Det här kanske låter som att jag slickar den hand som föder mig, men Bokförlaget DN är verkligen, truth to be told, ett riktigt Happy Place. Ju fler jag träffar ur deras stab desto mer imponeras jag över hur proffsiga och trevliga alla där är, och på ett väldigt äkta sätt (har haft att göra med tillräckligt mycket folk i media- & kulturbranschen för att förvänta mig att de flesta man har att göra med antingen är ärligt besvärliga eller ytligt trevliga). T.o.m. när jag får kritik och utsätts för krav görs det på ett sätt som gör att jag blir glad och känner mig uppskattad. Jag kände i hjärtat att det var förlaget för mig, och fan vad rätt jag hade. Hoppas det är ömsesidigt.

Hann klämma in ytterligare ett ärende under min Sthlmsvistelse: besök hos Tobbis, Hanna, Fride och Olivia. Fick middag, omtanke samt omdömet ”Peter är snäll” levererat tillsammans med en spontankram av Fride, men huvudorsaken till mitt besök var ändå arbetsrelaterad. Hanna går ju snart ut sin utbildning på Konstfack och ville ha min hjälp med sitt examensarbete. Jag ska försöka sammanfatta kort vad det går ut på: hon har fotat ett antal kvinnokön, stylade på olika sätt, t.ex. med rakade frisyrer, glittriga hjärtan, papiljotter, Hitlermustasch, hårklämma, napp, blod osv. Tanken är att betraktaren ska se ”bakom” kvinnan, det intima, privata, precis så som man kan säga att könet är. De olika frisyrerna blir ett uttryck av hur kvinnan känner sig, sådant man inte ser utåt. Min uppgift var att ge de olika bilderna en titel, replik eller bara en textrad som förstärkte det visuella intrycket. På grund av svår tidsbrist blev det en mycket hastigt insats, men för en gångs skull var det nog av godo. Tack vare att jag inte hann tänka så mycket blev det spontana, på gränsen till Stream-of-consciousnessaktiga texter. Hanna blev i varje fall mycket nöjd.

Eftersom hon är en tjej med många bra idéer kan jag rekommendera ett besök på Konstfacks julmarknad i december eftersom hon mest troligt kommer att sälja vissa av bilderna som – wait for it… - musmattor!

Pga stressat schema och spöregn gjorde jag inget annat spännande i huvudstaden. Tänk om man skulle få åka dit bara för att ha roligt någon gång…

Gick på Liza & Joshuas Sven Eighteen-mingel. Det här med mingel är en umgängesform jag aldrig varit med om förrän jag blev frilans, och den förvirrar mig lite. Hela mitt liv har det här med att gå ut, träffa folk och inmundiga alkoholhaltiga drycker varit ett sätt att koppla bort jobb. Såna här mingel går ju ut på att träffa folk, inmundiga alkoholhaltiga drycker och inte prata annat än om jobb. Jag älskar verkligen mitt jobb, skriva är det bästa jag vet, men jag vill göra mitt jobb – inte prata om det. Hemligheten bakom att behålla någonting glädjefyllt är just att inte låta det breda ut sig över dygnets alla vakna timmar, hur kul det än må vara. Man kan faktiskt bli less på allt.

Tack o lov var jag inte den enda som kände så här, så vi var några som började diskutera varför frilansare, och helst då såna som håller på med grafisk produktion, copy, foto osv, ständigt envisas med att blanda ihop jobbande och festande när de två verkligen bör hållas isär. Vi kom fram till att det handlar om frilansandets osäkra tillvaro – man har egentligen inte råd att inte jaga nya knäck varenda vaken stund. Mingel är alltså ett sätt att kolla läget på marknaden, slänga ut krokar och flirta yrkesmässigt.

Det finns alltså en logik bakom den här osunda ihopblandningen av party och arbete, men det är en tråkig jävla skitlogik, för viktigast av allt är ju trots allt att känna att man har ett kul och meningsfullt liv. Mer om detta längre ned.
Resultatet blev hur som helst att jag, Roger och Helle i ren protest inte pratade om annat än Henry Rollins, cigarretter och precis-vad-som-helst-bara-det-inte-hade-att-göra-med-våra-jobb. Jag tror vi hade roligast av alla…

Hann med att fylla år under oktober. Klockade in på 38.
Jag förstår mer och mer de som slutar med födelsedagar i den här åldern – man firar hellre en ”glad tisdag” istället. Att fylla år var kul när det betydde att man fick tillgång till viktiga samhällsinstitutioner, som t.ex. krogen och Systembolaget; men efter 26, när man inte ens får flyglifta längre, handlar det mest om att bryta pinnar på pensions-muckarkammen. No. Fun. At. All.

Anyway, födelsedagen firades på ett mycket blandat sätt. Den började bra med fika på sängen och en bunt paket från Jenny (bl.a. en riktigt schysst pepparkvarn – finns det något godare än färskmald svartpeppar? …joooo, klart det finns, men det är snuskigt gott på t.ex. pasta). Men sen gick det utför. Han bara kliva upp och sätta mig vid skrivbordet så började min skrivare mucka gräl och spottade istället för papper ut felmeddelande efter felmeddelande. Förmodligen enda gången i livet jag blir provocerad och tar fighten är när maskiner bråkar – så jävla dum är jag. Ägnade bortåt fem timmar åt att felsöka och försöka få liv i fanskapet. Vilket naturligtvis sände mitt humör ned till källarvåningen (vilket är en otrolig bedrift med tanke på att det annars är så lugnt och stillsamt att det i praktiken knappt existerar). Då ringde Tobbis och grattade, och tipsade om kanelgifflars välgörande inverkan, så jag köpte en hel påse som jag tryckte i mig med en jättekopp O´Boy. Tusen gånger bättre än Prozac! (kanske något mer fettbildande, men man behöver ju inte ta det varje dag).

När Jenny kom hem upplyste hon mig dels om att skrivare är den ultimata förbrukningsvaran med ungefär samma beräknade hållbarhetstid som en grillsåsmarinerad fläskkotlett i en dobermankennel, och att jag i mitt bråkande slösat bort så mycket arbetstid att den omvandlat till timpenning förmodligen kunnat köpa hela Canon-koncernen. Vi åkte alltså ut för att köpa en ny. Det slutade i en mysig spontanutflykt som inte bara resulterade i ny skrivare utan även ny väska, badrumsmatta och Irish Cream-latte med Cheesecake. Inget ont som inte för något gott med sig…

Övriga presenter tog mest formen av papperslappar med döda historiska svenskar på – något som jag snabbt omvandlade till en sån här och en sån här. Födelsedagar är inte så dumma ändå, även efter att de har blivit långsamma steg mot ålderdomshemmet.

Jag har gått ur Svenska Kyrkan. It´s been a long time coming…
Eftersom jag är ateist har det varit lika naturligt för mig att vara med i SK som i Sverigedemokraterna eller finska bandylandslaget – jag är helt övertygad om att man kan gifta sig, begravas och vara snäll mot varandra utan att behöva blanda in någon gud – men är man lat och oföretagsam så…

Droppen som tillslut fick mig att fylla i tack-för-den-här-tiden-blanketten var en insändare där någon som upprördes över humanisternas syn på religion (de är stenhårda ateister hela bunten som strävar efter en sekulär värld där människor inte tror på tomtar och troll) och menade att medan humanisterna i Sverige bara var några tusen så var de gudstroende flera miljoner världen över och att det är ett bevis på guds existens. Tja, miljarders med flugor kan inte ha fel – bajs är gott! Jag säger som Nemi när en dammsugarförsäljare försökte övertyga henne med resonemanget att tusentals använde deras produkter: "I USA tror över 3 miljoner människor att de har blivit bortförda av UFO:n. Med tanke på att folk oftast är idioter eller galna så blir jag skeptisk när de är överens".

Nu har i alla fall jag tagit personligt avstånd från en av de många galenskaper vi människor håller på med. Vad nu det har för betydelse mot slutet av dagen…

Mer info om hur och varför man lämnar kyrkan finns här.

Vår lilla sköldpadda Esme håller på att bli stor. Nya, främmande känslor har vaknat i hennes lilla sköldpaddskropp (hennes och hennes… det rör sig ju trots allt som en hane, men vi är inte så noga med könsrollerna i den här familjen), och de känslorna tar hon itu med genom att försöka sätta på allt i närheten – fötter, hoprullade t-shirts, vattenflaskor, knän, bordsben etc. Det här sexuella uppvaknandet är väldigt skojigt att se på av två orsaker: dels för att den normalt sett knäpptysta lilla varelsen av upphetsningen börjar låta som en pipleksak, och dels för att hon blir speedad som en Duracellkanin som fått en uranstav uppkörd i batteriluckan. Som den omoraliske och depraverade husse man är har jag utnyttjat Esmes amorösa tillstånd genom att videofilma det och lägga upp det på Youtube for your viewing pleasure.

När vi ändå är inne på kåta sköldpaddor och Youtube måste jag bara rekommendera den här filmsnutten. Den gör mig så väldigt, väldigt lycklig över att jag inte är en sköldpaddshona (titeln till trots är det ett fullt normalt beteende som uppvisas – Esme gör samma sak, fast med ytterdörren), sen är ju musikvalet bara genialiskt.

Sommaren höll ut i år med. Det fanns de som hängde på stranden och badade ända fram till slutet av september, men nu är de gula löven här. Men när jag ser på vädret känner jag mig trots allt oerhört välsignad (lustigt ordval för någon som precis gått ur kyrkan) – snö och minusgrader i norra halvan av sverige, men när jag tittar ut genom mitt fönster i Malmö ser jag 16 plusgrader och solsken. Det gäller att befinna sig i rätt ände av vårt avlånga land.

Utan att överdriva kan jag nog kläcka ur mig att jag har haft mycket att göra under oktober. För mycket. Och överbelastningen har satt sina spår. Jag har varit, och är fortfarande, trött, småsur, trött, deppig, trött, less, trött, oinspirerad, trött, lessen, trött och allmänt ouppåt (Norrbottniskt uttryck för ”nere” som jag precis uppfann). För att inte tala om alla fysiska stressreaktioner som t.ex. yrsel, dålig hy, muskelvärk, huvudvärk, hjärtklappning och det senaste tillskottet: konstant nysande i samband med att jag vaknar på morgnarna (jag har förmodligen utvecklat en allergisk reaktion mot att stiga upp).

Känner att belastningen har lagt krokben för mina prestationer också. När man har för många bollar i luften schabblar man inte bara med den eller de som är för mycket – man schabblar med alla. Och man har definitivt inte kul på kuppen. Även om jag nu har mitt drömjobb är det en förbaskad skillnad på att skriva av inspiration och av desperation.

Minuterna innan jag slängde mig på tåget till Stockholm hoppade jag in på Pocket Shop för att hugga mig lite reselitteratur. Den absolut första bok jag såg var Stressad Hjärna, Stressad Kropp - om sambanden mellan psykisk stress och kroppslig ohälsa. Tog det som ett tecken och plöjde igenom den bums.
Sorglig läsning. Varenda liten stressreaktion som min kropp ger ifrån sig fanns med i boken, och när man väl rusat in på den ohälsosamma vägen slutar den bara på ett sätt. Och absolut ingenting, verkligen ingenting, är värt en hjärtinfarkt eller en stroke. Ingenting…

Mitt i den här röran av för mycket jobb och mina reaktioner på det såg jag filmen Life or Something Like It (plot outline: a reporter, Lanie Kerrigan, who thinks her life is perfect, interviews a psychic homeless man for a fluff piece about a football game's score. Instead, he tells her that her life is going to end in just a few days, which sparks her to action, trying to change the pattern of her life...). Man kan se den på två sätt – antingen som den strax-över-medelmåttiga romantiska komedi med livsfilosofiska inslag som den är, eller så ser man den och ställer sig själv samma frågor som Lanie ställer i filmen: What would you do if you thought you only had one week left to live? Would you radically change what was left of your life? Re-evaluate your values and priorities?

Det där är faktiskt ingenting nytt för mig. I min bok (På Y-fronten… alltså, inte Golfarens ABC) handlar ett stycke i kapitlet om män och känslor om just det här att sätta sig ned och undra över vad fan man egentligen håller på med:
”…vi skulle beskriva hur vårt idealliv såg ut. Sen skulle vi göra en likadan beskrivning över hur våra liv såg ut i verkligheten och jämföra de båda. Jag satte mig och tänkte efter ordentligt. När jag var klar var det som att jämföra en resebroschyr för någon karibisk paradisö med Dantes inferno. Det liv jag levde och det liv jag ville leva visade sig vara två helt skilda saker.
Av en händelse skedde det här på min 33-årsdag. Förmodligen var det första gången på 33 år jag undrade över vad jag ville ha ut av livet istället för att hela tiden försöka komma undan allt jag tyckte att livet krävde av mig.”

Jag har alltså redan omvärderat och ändrat mitt liv en gång. Men att endast göra det vart 33:e år är lika urbota korkat som att besiktiga bilen eller gå till tandläkaren bara vart 33:e år. Bara för att man har fixat felen en gång betyder inte det att man inte drar på sig nya. Att jag nu ligger utmattad och kippar efter luft som en strandad torsk, och känner att flera av mina uppdrag är mer en plåga än en glädje, är ju ändå solklara tecken på att jag dragit på mig nya fel som behöver fixas.

När väl kugghjulen i skallen justerats till att fokusera på det här syntes problemen ganska klart. Jag har släppt in för många måste-göra-saker i mitt liv under året. Och många uppdrag har jag låtit ta alldeles för mycket utrymme. Men framförallt har jag lurat på mig själv tankefelet att jag av ekonomiska och karriärsmässiga skäl skulle behöva jobba minst dubbelt så mycket som jag gör idag, samtidigt som jag av hälsomässiga skäl borde jobba högst hälften av vad jag gör.

What would you do if you thought you only had one week left to live? Would you radically change what was left of your life? Re-evaluate your values and priorities? Det är inte ens en fråga…

Jag ser redan med en gång vad som ska omvärderas, vad jag ska ändra attityd mot och vad som ska åka ut helt å hållet, men innan städarbetet inleds ska jag först stenhårt fokusera på och ambitiöst ägna mig åt följande…