Toppar, bottnar och kommentarer...

Årets bok: Richard Morgan har bara fortsatt att imponera på mig med sina böcker. Hårdkokt tech noir av högsta klass. Som en William Gibson på steroider. Efter Takeshi Kovacs-böckerna bytte han huvudperson/universum i och med nya Black Man (…som av någon anledning heter Thirteen i USA). En Blade Runner-liknande action/sci-fi där våld & sex blandas med filosofiska frågor om identitet, gener, fördomar och vår kapacitet till våld. Det är intelligent, hårdkokt, känslosamt och så oerhört jävla bra. En aningens för lång, men i övrigt ett mästerverk.

Årets bokslut: Efter tio år och sju böcker så tog en vacker sommardag Harry Potter-eran slut i och med Deathly Hallows. Sista boken bjöd på allt vad vi längtat efter och lite till - överraskningar, självklarheter, upprättelser (en karaktär blev den tragiske hjälte jag så hoppats på att den skulle bli), en uppluckring av den svart-vita färgskalan vad det gäller onda-goda karaktärer, betydligt fler dödsfall än vad Rowling annonserat (många av dem väldigt tragiska), en fantastisk slutstrid ("The Battle of Hogwarths") där i princip alla karaktärer har såna moment att publiken kommer att vråla oavbrutet i en timme när det här väl kommer på bio 2010, och ett slut som, i varje fall för mig, kändes naturligt och bra.
Nu måste någon fort som ögat koka ihop ett nytt fantasyepos i flera delar som man kan försvinna i och längta efter.

Årets platta: Helskumt skivår. Oväntade besvikelser från gamla hjältar blandades med starka plattor från lika oväntat håll.
Efter att ha lyssnat runt i den här röran, och funderat länge, kom jag till sist fram till att det bästa albumet 2007 kom från Lifehouse. För mig har de alltid varit ett bra postgrungeband med riktiga höjdarlåtar, men på tok för få av dem, typ 2 per platta. Men på Who we are hade varenda en av dem hade varit den bästa låten på ett Dawson's Creek soundtrack.

Årets metalplatta: Många fruktade att Soilwork skulle kraschlanda efter Peter Wichers avhopp (han skrev trots allt de flesta låtarna och producerade), men Soilwork är ett band – dvs mer än summan av sina beståndsdelar. De har gått vidare utan att tappa minsta lilla uns kvalitet. Sworn to a great divide är en minst lika bra platta som de tidigare – dvs ljusår bättre än all annan heavy metal som finns därute. Melodi och brutalt råös i underbar blandning.

Största överraskningen kom dock från Autumn. Ännu ett av alla dessa Nederländska gothmetalband med en skönsjungande dam bakom micken (...måste komma minst sju nya i veckan). Men från att ha varit ungefär ”okej” hände något i och med nya plattan My new time. Soundet förfinades och fick en helt egen prägel, och låtarna blev så mycket starkare. Har fortfarande inte hämtat mig riktigt från den här rejäla uppryckningen. Hade definitivt blivit årets metalplatta om inte Soilwork släppt nytt i år.

Årets låtar:

Killswitch Engage – Holy diver
Type 0 Negative – September sun
Hope Partlow – Sick inside
Black Sabbath – Shadow of the wind
Within Temptation – What have you done
Mauro Scocco – Det stora lotteriet
Mustasch – Double nature
Coldseed – Democracy lesson
Tracey Thorn – Raise the roof
Machine Head – Halo
Paula Cole – Tomorrow I will be yours
Roger Cicero – Frauen regiern die welt
Hanna – Leave me alone
Lillasyster – Kräkas
Melanie C – Carolyna
The Hooters – Boys of summer
Ozzy – Silver
Autumn – Closest friends conspire
Crowded House – Don’t stop now
Lifehouse – Easier to be
Funeral For A Friend – Into oblivion
Scar Symmetry – The illusionist
Kelly Clarkson – Breakaway
In This Moment – Prayers
Avril Lavigne – Keep holding on
Martin Stenmark – Det är det pojkar gör när kärleken dör
Manic Street Preachers - Indian Summer
Death Cab For Cutie – Brothers on a hotel bed
Sophie Ellis Bextor – Today the sun’s on us
Fish – Arc of the curve
Soilwork – Your beloved scapegoat
The Agonist – Business suits and combat boots
Emmy Rossum – Slow me down
Nuclear Blast Allstars – The dawn of it all
Charlotte Martin – Bizarre love triangle
Shirley Clamp – Ett hus på stranden
Mauro Scocco – Kungsholmen
Engel – Next closed door

Årets cover: Killswitch Engage tolkade Dioklassikern Holy Diver, och lyckades med konststycket att göra kopian bättre än originalet.

Årets snyggaste: Quizz

Årets webb: Mycket spännande på nätet i år. Fotocommunityt flickr är fortfarande en av mina absoluta favoriter. Det mesta där är oerhört vackert, och i princip ingenting är ointressant.

Ett annat intressant ställe är Twitter. Miniblogg? Haiku-utan-rytm-community? Fan vet, men med högst 140 tecken ska man svara på den enkla frågan ”What are you doing?”. Något som bjuder på intressantare svar än man kan tro…

Men årets sajt kan nog inte bli annat än, javafan annars – Facebook. Vuxendagis, klassträff, flest ”vänner” när man dör vinner, ett ställe att hänga virtuellt, Lunarstorm för medelålders m.m. - det sägs en hel del om FB, bra och dåligt, men om man inte analyserar så mycket och duckar de menlösaste applikationerna (dvs de flesta) så är FB en oförskämt kul lekstuga. Här är jag på FB.

Årets hjältinna: Den 24-åriga kvinna som våldtogs av plastikirurgen Carl Troilius, och sen fick utstå svartmålning, hot och förnedring, men som vägrade ge upp eller se sig som ett offer och istället vittnade med högt huvud och fick svinet inburat i fyra år (mesig dom f.ö.) med kommentaren ”Han valde fel tjej att våldta”.
I snitt anmäls 7 våldtäkter om dagen i Sverige, men det är förmodligen bara 10% av alla som verkligen sker. Med den här jävlar-anamma-attityden hoppas jag att vinden vänder och att övriga 90% får se rättvisa skipas.

Årets TV: Så länge LOST fortsätter kommer den att vara det bästa som finns att se. Så är det bara. Säsongsavslutningen i år var legendarisk. Och att ta ett drygt halvårs uppehåll är lika grymt som genialiskt. Vad har man då sett på i väntan på nästa LOST-säsong? Trodde att Heroes skulle bli den stora ersättaren, men trots att den serien var lika skitbra som väntat, så fick den ändå stå tbax för en dark horse – Studio 60 on The Sunset Strip. Skaparen av Vita Huset gjorde en liknande serie, fast nu med en Saturday Night Live-liknande show som spelplan. Studio 60 bjuder på skratt, spänning, romantik och politik. Den är lika smart som kul och talar lika starkt till hjärnan som till hjärtat. Tempot är så hårt drivet att man svettas adrenalin hemma i tv-soffan (helst om man som undertecknad har personlig erfarenhet av liknande produktioner). Alla rätt med andra ord. Och naturligtvis lades den ned efter första säsongen…

Årets kvitto: Tog en fika på vattenmuseet Aquaria, men föga anade jag vilken kriminell legend som skulle betjäna mig...

Årets mest ovälkommna trend: Det känns som det var många år sen ”utbrändhet” var ordet på allas läppar, regeringen hade panik över de höga sjuksiffrorna och det varje vecka dök upp nya böcker som sjöng långsamhetens lov och tipsade om hur man bäst stressade av och lärde sig att säga nej. Så man tycker att allt borde vara frid och fröjd igen. Men icke. Under 2007 har fler vänner & bekanta än någonsin brakat in i väggen och trillat omkull av stress & press. Och själv har jag, efter att ha kämpat länge mot stressens ständiga attacker på min hälsa, haft ett tuffare år än någonsin. Utbrändhet må vara yesterdays news, men världen går fortfarande för fort och ställer för höga krav på människorna som lever i den.
Till alla stackare som känt röken bolma ur öronen det här året dedikerar jag den här låten:

Årets blogg(ar): Under några månader av 2007 prövade den annars så tillbakadragne Mauro Scocco att blogga. Det resulterade i inblickar i en musikers vardag, recept, vintips, nostalgia, foton, minnen, storys, bakom kulisserna, saker att skratta högt åt och mycket annat läsvärt, även för de som inte bryr sig om hans musik. Tyvärr nedlagd sen årsskiftet.
Någon som dock fortfarande ångar på, och får en att ligga dubbelvikt av skratt för varje nytt inlägg, är Dilbert-teckaren Scott Adams.

Årets konsert: Grämer mig ständigt över att jag missade Killswitch Engage, Soilwork och HIMSA, men har under året ändå sett akter som The Haunted, By Night, Type O Negative, Lloyd Cole, Calaisa, Testament, Mustasch, Uriah Heep och Alice Cooper göra schyssta spelningar. Men den som brände in det mest oförglömliga konsertminnet i min hjärna var en man som inte stått på scen sen 1989 – Mauro Scocco. Sex låtar framförde han inför en liten, specialinbjuden publik på Gröna Lundsteatern. Det var över nästan innan det började, men de få minuter han lirade var mer än magiska. Allra störst var magin när gamla Ratatakollegan Johan Ekelund joinade på scenen och de stänkte fram klassikern Jackie. Då lät det så här…

Årets pryl: Efter flera år av att ha legat i träda som gitarrist började det klia i fingrarna igen. Skaffade först en ny gura – en J&D M8B – som tilltalar både mina fingrar och ögon. Sen den där burken som jag verkligen önskade att jag hade haft när jag började harva i replokalen på 80-talet – en Pocket POD. En hel drös med förstärkare, högtalare, effekter och förinställda ljud instoppade i en liten burk som ryms i handen. Genialt!

Årets foto: En het sommardag nere på stranden tjuvsköt jag ett par slappande semesterfirare på långt håll, softade bilden och la den i sepia. Resultatet blev en drömlik, tidslös sommarbild som jag tittar på varje gång vintern känns förjävlig.

Årets film: Drama, fantasy, skräck och barnfilm i ett. Med Pan’s Labyrint tog Guillermo del Toro (Mimic, Blade 2, Hellboy) klivet upp till de stora. En personlig, fantastisk, hemsk och gripande film som inte liknar någonting annat. En omedelbar klassiker!

2007 sammanfattat:

• Lyckades försätta mig i den situationen att jag blev tvungen att jobba varenda vaken sekund det här året.
• Hade inget liv whatsoever.
• Blev, inte helt oväntat, sjuk mot slutet av året.

And that’s all he wrote…

För den långa versionen – läs månadskrönikorna från 2007, eller bjud mig på en öl.

Tbax