Januari 2007

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

Att läsa: Jag gillar roliga böcker. Helst gillar jag roliga böcker om svarta ämnen, som t.ex. självmord. Och jag gillar Nick Hornby. Så det är väl inte så jäkla underligt att jag diggar hans A Long Way Down, där fyra helt olika personer en nyårsafton slumpartat träffas på ett hustak eftersom alla kommit på samma tanke – dags att hoppa. Hornby har inte gjort något kasst hittills, och det här är inget undantag. Djup och eftertanke utan att det blir sötsliskigt eller tråkigt.

Månadens läsning: Ira Levin: Rosemarys Son, Neil Grant: Indo Dreaming, Robert Rankin: The Antipope, Tony & Maria Cronstam: Elvis - Keeping Harlem Strong, Poppy Z. Brite: The Crow - The Lazarus Heart, Nick Hornby: A Long Way Down, Michel Onfray: Handbok För Ateister, Douglas Coupland: Polaroids From The Dead, Dean Koontz: Intensity, Klas Östergren: Gangsters

Ur högtalarna: Har hittat en ny metalfavorit – metalcoregänget Killswitch Engage. Precis som mina husgudar Soilwork är KsE ett band som skickligt blandar kompakta riffväggar med vackra harmonier, growl med skönsång och betongtungt ös med melodiösa nyanser. Sen är det svårt att låta bli att digga ett band vars biffiga, färgade sångare råkar heta samma som 80-talssyntarsparrisen Howard Jones, och som har en gitarrist som är en deadringer för Aftonbladetkrönikören Johan Hakelius. Senaste plattan heter As daylight dies och är redan en modern metalklassiker i mina öron. Se & hör första singeln My Curse.

Månadens YouTube-videos:

Savage Garden - Crash 'n' Burn
Cock Robin - Just Around the Corner
Goth-Darkwave-Industrial-mix
A - Starbucks
Marilyn Manson - mOBSCENE

Månadens musik: Killswitch Engage: As daylight dies, The Haunted: The dead eye, Beth Nielsen Chapman: Say goodnight, Krister Linder: Songs from the silent years

Webben: Hur lagom svensk är du? Testa dig här.

Snyggt som fan: Mark Wilkinson

Bokcitatet:
“This is very similar to the suggestion put forward by the Quirmian philosopher Ventre, who said, 'Possibly the gods exist, and possibly they do not. So why not believe in them in any case? If it's all true you'll go to a lovely place when you die, and if it isn't then you've lost nothing, right?' When he died he woke up in a circle of gods holding nasty-looking sticks and one of them said, 'We're going to show you what we think of Mr Clever Dick in these parts. . .'”

ur Hogfather av Terry Pratchett

Film: Nu är det himmelriket på bio om man gillar animerad film. Två av de filmer som snurrar just nu är bland det bästa som gjorts på länge.
Redan när jag såg den första trailern för ett år sen anade jag att Happy Feet skulle bli något alldeles särskilt. När George ”Mad Max” Miller gör en barnfilm/musikal om pingviner (årets djur?), outsiders och miljöförstöring liknar det självklart inte något annat. Story, röster och animation är klockren, men det som verkligen gör Happy Feet till en vinnare är dansandet. Det svänger så jävla fett hela filmen! Det går bara inte att sitta still i biostolen – den heter inte Happy Feet utan orsak…

Aardman är ju en solklar kvalitetsstämpel (de borde få Nobelpris för Wallace & Gromit-filmerna), och att de samarbetar med DreamWorks och lämnar lergubbarna för dataanimation i Flushed Away (Bortspolad) ändrar faktiskt inte ett smack på den saken. Livet i kloakerna stinker inte alls – halsbrytande humor som får bröderna Marx att verka sansade, a voicecast to die for, insiderhumor galore och grymt charmiga sniglar. Kul, snyggt, coolt, smart och Skitbra!

På G…
Frank ”Sin City” Miller och Zack ”Dawn of The Dead” Snyder låter som en jävligt schysst kombination, och kollar man in trailern till deras 300 anar man filmiska stordåd under 2007. Får ståpäls av den…

Månadens filmer: Rosa Panterns Hämnd, Comandante, Femme Fatale, Masters of Horror - Imprint, Hedwig and The Angry Inch, Happy Feet, An American Haunting, Masters of Horror - The Fair-Haired Child, Nanny McPhee, Horse Feathers, Elf, Blade: Trinity, Domino, The Twins Effect, Zathura, Syriana, 15 Minutes, Wolf Creek, Fight Club, Three Extremes, Ett Päron Till Farsa Firar Jul, Livet Är Underbart, Monsters Inc, Welcome To The Jungle, Under The Cherry Moon, Hoodwinked, Flushed Away, Så Som i Himmelen, An American Werewolf In London, Dr Strangelove, Zulu, Masters of Horror - Chocolate

Simpsonsrepliken:
Lisa: "Romance is dead. It was acquired in a hostile takeover by Hallmark and Disney, homogenised, and sold off piece by piece"

TV: Fredrik Lindström har tillsammans med Peter Englund (som helt klart är för rolig & cool för att sitta med i Sv Akademin) gjort det igen! Världens Modernaste Land är det smartaste, roligaste och mest informativa som gjorts på svensk tv på mycket länge. Såna här höjdare hittar man bara på SVT.

Upprop: Vissa undrar ju surt varför skattepengar i form av stipendier ska finansiera t.ex. osäljbar poesi och annan kultur som inte bär sina egna kostnader. Tja, varför ska de göra det? Frågan är trots allt berättigad.
Jag skulle kunna göra en jävligt lång utläggning om varför det är nödvändigt att stödja s.k. smal kultur som inte kan stå på egna ben för att inte nog många köper den, men jag är för lat så jag nöjer mig med en kort liknelse: ostbågar är fan så mycket godare än morötter, men det håller inte att bara leva på godis. All kultur slinker inte ned som en smarrig geleråtta. Kultur ska inte bara underhålla – den ska även provocera, vända upp & ned på vårt sätt att tänka, gå emot normer och konventioner, fastna i halsen, göra oss illamående osv. Skulle vi bara konsumera lättsmält kultur skulle våra hjärnor sjunka ihop och vem som helst skulle kunna köra över oss för att vi glömt hur man ifrågasätter. Vi skulle glömma bort hur man tänker nya, revolutionerande tankar som för mänskligheten framåt. Vi behöver även den kultur som inte smakar lika gott som deckare, dokusåpor och chic-lit – för den är nyttig. Precis som alla andra icke-mashochister äter jag helst ostbågar eller kexchoklad, men jag trycker ändå främst i mig min beskärad del morötter – av ren självbevarelsedrift!
Läs mer, och skriv på Kulturmanifestet.

Livet på Peterix planet:

Luleå för hela slanten

Jag brukade gilla att flyga. Man tar sig 100 mil på en timme, det är en mäktig känsla när metallhögen lyfter, marken försvinner och man sticker iväg ovanför molnen på bara några minuter. Men allt det där var innan 9-11 …och innan SAS kom på att man lämpa över allt jobb på passagerarna. Nu tar det en halv jävla evighet med incheckning (vad var poängen med självbetjäning på incheckningen när man ändå måste köa och plåga SAS-personal för att checka in bagaget?), fingeravtrycksinläsning, metalldetektorer, röntgen, läsa in fingeravtrycket igen och gräva fram ID för att inläsningen strular osv. Det bästa måste ändå vara det nya säkerhetspåhittet att man måste stoppa alla sina vätskor och krämer i en 1-literspåse (har du mer än så får du inte ta ombord det – hörde om en kille som fick slänga flera burkar hjortronsylt). Känner mig genast mycket tryggare för att de ligger i en påse. Det kanske även är ok att ta ombord en handgranat bara man har lagt den i en plastpåse? Hur länge dröjer det innan de kommer på att människor består till 70% av vätska och förbjuder passagerare på flyget? Om jag ville spränga ett plan skulle jag göra så här: knåda en gris av sprängdeg, doppa den i choklad och säga att det är julgodis. Detonatorn skulle jag gömma i en mini-Maglite (killen innan mig i säkerhetskontrollen hade inga problem att ta med sig sin trots att larmet tjöt). Ka-Boom!

Orsaken till att jag gnäller så förbaskat över flyget beror på att jag spenderat en stor del av december på flygplatser och flygplan. När man går igenom proceduren första gången är det intressant kuriosa hur oeffektivt och ologiskt allt är – när man gör det för sjätte gången är det psykisk tortyr.

Att flyga förkyld tillhör också de där sakerna jag helst slipper om jag får välja. Kombinationen tryckförändringar och mina igensnorade bihålor gav resultatet att det kändes som en pilsk och välhängd elefanthanne försökte penetrera mina hörselgångar vid varje start och landning.

Bitchin’ and moanin’, bitchin’ and moanin’…

Orsaken till allt flygande var att jag spenderat halva månaden i Luleå, uppdelat i två omgångar, och orsaken till mina Luleåtrippar var förstås jobb. Fick flera knäck på raken. Första veckan skulle jag köra för officerarna på infanteriregementet I19 och på flygflottiljen F21. Andra skulle jag delta i ett seminarium som Länsstyrelsen anordnade.

Handen på hjärtat såg jag inte fram emot något av dem. Min formkurva har varit på ständigt nedåtgående hela hösten och det känns som jag bara förlorar mer gnista för varje gång jag föreläser. Min förkylning visade dessutom ingen som helst antydan att lugna sig trots att den var inne på femte eller sjätte veckan. Var så hes att det precis gick att prata, och kroppen kändes hes den med. Att föreläsa är ju mer än att rabbla upp ett manus – man ger orden liv genom att använda röst och kroppsspråk, man betonar, artikulerar, gestikulerar och gör miner. Att gå upp och köra med trasig röst och kropp är ungefär som att spela piano med Lovikka-vantar på sig.
Men i ärlighetens namn såg jag faktiskt ändå fram emot att köra på militär mark. Omväxling förnöjer.

Att åka till Boden och I19 innehöll en viss nostalgifaktor. Jag spenderade ju närmare ett och ett halvt år där kring 88/89 hos närmaste grannen S3 (signalregemente för er oinvigda), och käkade tre mål om dagen på I19, så det var definitivt inte första gången jag trampade gruset på den kaserngården. Kom några minuter tidigt så jag gick över till S3 för att kolla läget och kanske skaka fram några gamla lumparminnen, men telefonkrigarnas högkvarter var nedlagt och lokalerna hade tagits över av en artilleristab. Dagens samband går väl ut på att lumparna får en mobiltelefon istället…

Boden bjöd f.ö. på den enda snö jag sett den här vintern. Den stannade bara i tre timmar, men det räckte för att få mig att minnas hur mycket jag hatar den.

Att snacka inför militärer var en helt annan upplevelse än för de kommunalanställda, medelålders kvinnor som brukar tindra med ögonen och applådera entusiastiskt när jag som man pratar om jämställdhet. Folkmusikgänget JP Nyströms berättade en gång om när de spelat i någon liten håla utanför Malmberget. Salen var fullsatt, men ingen i publiken gav någon som helst respons. Inga applåder, inga skratt, inga leenden – bara bistra miner och korslagda armar. Killarna i JPN blev skitnervösa, trodde att de bombade big time och planerade att springa för livet så fort sista tonen klingat. Men direkt efteråt kom en av bistergubbarna som suttit och sett sur ut fram till dem, skakade deras händer och sa stelt men uppriktigt: ”Det här var tammefan det bästa vi någonsin har sett!”. Lite så var det för mig med. Fick inga skratt och ingen vidare respons i övrigt, men tack o lov har jag ju mina rötter här så jag visste att det inte nödvändigtvis betydde att de hatade mig. Tvärtom kom de fram efteråt och pratade intresserat om vad jag sagt och gav positiv feedback. Norrbotten – det är som eljest…

Samma sak var det när jag körde ute på F21. Med skillnaden att jag blev påmind om att jag var på en flygbas när det ungefär var 10:e minut kom ett JAS-plan dånandes över skallen så att det inte gick att prata på 1-2 minuter.
Efteråt pratade jag med en officer som berättade att när han fyllde 40 så valde han bort medelålderskrisen och sportbilen och började intressera sig för könsrollsfrågor istället. Fick feministbibeln Egalias Döttrar av honom. Man upphör aldrig att förvånas…

Efter en helg hemma i Malmö var det då dags för nästa Luleågig. Länsstyrelsen i Norrbotten hade bjudit in mig för att delta i en debatt som var en del av ett stort heldagsseminarium på Norrbottensteatern. Hade först tänkt vara med och kolla hela dagen, men var så slut och hängig att jag sov fram tills jag behövdes på plats, och drog direkt jag var klar.

Debatten var på temat ”Bilden av Norrbotten”, och bilden de tänkte på handlade väl mest om synen på könen, eftersom mytbilden av den Norrbottniske mannen går ut på en stor, tyst, stark machokarl som snusar, kör skoter, skjuter älg, dricker hembränt, bara pratar när han är hungrig eller när det börjat brinna, tycker att ”lite stryk ska man väl tåla” och bara är marginellt mer civiliserad och jämställd än en cro-magnon.
Damerna började med att ondgöra sig över Jägarna och Populärmusik Från Vittula, som i deras ögon förstört och förvridit bilden av Norrbotten. Och där kände jag att det kunde bli en intressant debatt, eftersom jag med mina 30-åriga erfarenheter av länet inte har någonting alls att invända mot i de berättelserna. Det är ju en korrekt beskrivning. Fördomarna stämmer. Problemet är väl att man, som med alla fördomar, förenklar personerna. Visst fan är Norrbottniska karlar tysta, starka, super, snusar och kör skoter, men de är också så mycket mer än så. Fördomen ger oss bara toppen på isberget. Såg fram emot att få prata om de där 90% som man inte ser vid första ögonkastet, känslorna, drömmarna och funderingarna som döljer sig bakom grovsnusprillan, men även om de machoattityder som t.ex. gör att Övertorneå är den enda kommunen i landet där det inte finns en enda öppet homosexuell, eller som gjorde att jag blev hånad på byggena där jag jobbade för att jag färgade håret och bar armband. Men debatten höll dålig kurs och handlade sällan om ämnet. Vet inte riktigt vad vi pratade om (vi = jag, jämställdhetsgurun Gertrud Åström, dramatikern David Vikgren, förläggaren Monika Sarstad och moderatorn Anna Azcarate), men jag hade lite att tillföra.

Bodde hos morsan och blev naturligtvis tvångsgödd varenda vaken minut. Ett litet fika hos henne motsvarar ungefär det jag äter på tre måltider hemma. När man efter två bastanta rätter försöker vägra efterrätt för att magsäcken känns som Hindenburg och efter en halvtimmes hårda förhandlingar lyckats kompromissa ned desserten till en kopp kaffe och en Kexchoklad, då vet man att man är hemma hos morsan…

Fördelen att vara där var att det var ett fantastiskt bra ställe att kraschlanda på. Inga stressfaktorer så långt ögat nådde. När jag inte föreläste rasade jag därför huvudsakligen ihop i sängen, pluggade in mp3-spelaren, läste ett bunt gamla Tara som morsan hade i en hög och drog ned rullgardinen mot omvärlden. Fast inte hela tiden. En del sociala inslag hanns med.

Det går ju inte att vara i Luleå utan att träffa Roffe & Emily, så jag hängde där en kväll. Det otroligt schyssta med R & E (rättare sagt: en av de schyssta sakerna – det skulle bli en lång lista om jag skulle räkna upp allt) är att de går att bara hänga med. I en tillvaro där nästan all social kontakt har ett syfte och måste utmynna i något är det så jävla skönt att bara få vara tillsammans med någon.

Sprang på Göran mer eller mindre av misstag och hann snacka en del med honom också.

Och så en blast from the past: Tina, som jag inte träffat på minst 20 år, hade köpt boken och ville att jag skulle signera den. Gled in i affären hon jobbade i, och blev kvar där i flera timmar. Förutom allt snack om fornstora dar (eller rättare sagt: Tina som påminde mig om sånt vi gjorde då – mitt minne är lika pålitligt som hos någon som tagit heroin dagligen i 35 år. Jag kan bli nostalgiskt över sånt som hände förra veckan) så fick jag upplysningar om Luleå jag inte väntat mig. Är det en sak man inte kan säga om den stan så är det att det är högt till tak och att innevånarna har en fördomsfri och öppen attityd. Sist jag var här blev jag ju chockad över att stan fått en goth/metalclub. Nu fick Tina mig att tappa hakan genom att upplysa mig om att hon var med och drev queerklubben Make Out. Gayklubb i Luleå! Homofobins hemstad! Jag blev visserligen lugnad när hon berättade att det var gott om folk som bara gick dit för att se vem de skulle spöa senare. Hade nog inte grejat om Luleå genomgått en total makeover och blivit öppensinnigt.

Tina skrev väldigt smickrande saker om mig i sin blogg, men då ska man ha i åtanke att sist hon träffade mig så såg jag ut så här:

Förutom Luleåuppdragen har det hänt en del annat på jobbfronten, men jag var helt nere på 0 när jag kom hem så jag drog i nödbromsen. Så allt det där, plus en massa andra saker i livet, får ligga i bakhuvudet som ”Namnlöst dokument” tills jag kommer ikapp mig själv någon gång i januari.

Jul i Byen - ...igen

Årets jul kom helt jäkla fel. Hela hösten har kommit fel. Livet har gått på tok för fort och det är för varmt ute (+10 på dagarna, tusenskönor som blommar, knoppar i magnolian, flyttfåglar som är kvar, fullt med folk på uteserveringarna, inget behov av vantar – en vinter helt i min smak!), så min hjärna hade bestämt sig för att det bara var oktober/november. Blev helt överrumplad när jag plötsligt fick se adventsstakar och massor med hysteriska konsumenter i affärerna. Jul? Nu? Jag var inte heller ensam om det syndromet i familjen – Jenny försökte lika förvirrad boka en klipptid på julafton. Esme vägrar också gå med på årstiden och har bytt gå-i-vinterdvala-känslorna mot att vara pilsk och ägnar större delen av det vakna sköldpaddsdygnet åt att bita oss i tårna (sköldpaddornas sätt att flirta) och frenetiskt sätta på en hoprullad t-shirt.

Men julafton är den 24 december oavsett vad vi anser om den saken, och ska man vägra julfira måste man ju först gå med på när det är. Så den 23:e gjorde precis som vi gjort de senaste åren – drog till Köpenhamn och tog in på hotell.

Har fått mycket respons av typen ”vad avundsjuk jag blir på er” när jag berättar om hur vi ”firar” jul. Jaha? Vem stoppar er från att göra samma sak? Tänk så här: om det nu är så viktigt att träffa familjen så finns det gott om andra tillfällen under året. Och om man nu bara träffar de här människorna en gång om året så finns det säkert en orsak till att det inte blir oftare. Poängen är att göra något man blir lycklig av – inte bli bakbunden av traditioner.

Anyway, en tradition jag & Jenny gillar är att gå på Tivoli dagen innan julafton. Helt enkelt för att det är så förbaskat vackert där då. En orgie i ljus, färger, eldar och lukter. Och bäst av allt: det är väldigt stilla. Promenerade omkring i sakta mak, sippade glögg, glühwein (skillnaden på glögg och glühwein? Glögg är sötare och att rekommendera. Glühwein är förmodligen ”det där jävla albanska rödtjutet som inte ens de drängfulla turisterna dricker” upphottat med lite damm från kryddhyllan) mumsade på brända mandlar och bara njöt. Motionerade självklart kameran.

Bodde i år på Hotel Imperial. Ruggigt centralt (fem minuters promenad från Centralen och Tivoli), en aningens små rum men snygg design. Hotellet bjussade på champagne. Inget höjdarbubbel, men det blev betydligt bättre av att smaksättas med danska banankarameller. Vi drack oss i alla fall snorfulla på det medan vi beställda upp room service och såg fladdermössprogram på Animal Planet. My kind of uppesittarkväll!

Julafton gick vi återigen på Mama Rosas, drack Frozen Margharitas och käkade mexikanskt. Men det är nog en tradition vi kommer att lägga ned. Stället är skitmysigt och maten schysst, men den där jävla boom-shacka-lack-boo-ya-jamaica-rappen de öser ut ur högtalarna sabbar effektivt all form av romantisk stämning, och rytmen gör att man slänger i sig maten.

Efteråt tog vi en promenad nedåt Nyhavn och upptäckte att fler ställen var öppna och fler människor ute jämfört med tidigare år. ”Vårt” sätt att fira jul verkar smitta av sig. Vi såg även ett mysigt italienskt ställe som kan få stå för nästa års julmat. Som sagt, huvudsaken är ju att man njuter.

För att undvika släkt umgicks vi ändå en del med valda delar av den. Det var ju första julen sen svärmors stroke, så vi åkte ut till Äspögården en sväng.
Jämfört med hur det var precis efter det hände har Åsa kommit en lång väg. Hon rör sig nästan helt själv och förstår nu inte bara vad man säger utan kan t.o.m. läsa kortare saker som t.ex. pizzamenyer. Men livet på Äspögården har obönhörligen fått en helt annan ton.

Vi tog med oss lite av vår jul och bjöd på fajitas. På så sätt lyckades jag helt undvika julmat i år. Jag gillar iofs såväl sill som köttbullar och skinka, men när jag är sugen. Att äta något bara för att det är ett visst datum är bara korkat.

Min släkt lyckades bli inblandade också. Min kusin Helena och hennes familj bor i Veberöd utanför Lund, och med tanke på att jag bott bara en halvtimmes resa bort i snart fem år tyckte vi båda att det var pinsamt att vi ännu inte setts, så vi blev inbjudna på lunch under mellandagarna. Moster Bettan & Roland var också där, så det blev en rejäl släktträff. Jenny, som än så länge bara träffat min mamma, tyckte det var fascinerande att få insiderinfo om min uppväxt, och jag kom på att jag själv inte träffat någon ur det här gänget på minst tio år.

Med mitt schweizerostminne sträcker sig min definition av ”det förflutna” till max förra veckan, så varje gång jag får höra saker från när jag var liten är det för första gången. Huvuddelen av alla storys verkade gå ut på att de vuxna var fulla och vi barn försökte ta kål på varandra (…det här utspelade sig ju trots allt i Norrbotten). Jag och mina kusiner brukade som små spendera somrarna ihop på mormor & morfars gamla gård i Niemisel – ett ställe fullt av yxor, svärd, vedkapar och andra vassa föremål, dåligt undangömda skarpladdade vapen, vi ständigt ute på sjön utan flytväst och mycket annat livsfarligt. Helena berättade att jag glatt lurat henne att ta i ett trasigt kylskåp så att hon fick en rejäl elchock. Är det något våra päron inte kan beskyllas för så är det att vara Curlingföräldrar. Men de verkar bara ha fört vidare släkttraditionen – moster Bettan berättade att när mormor & morfar skulle bort på dans så satte de ut henne, morsan och de övriga syskonen på en stengrynna mitt i älven (s.k. ”Norrbottnisk barnvakt”) där de fick sitta tills föräldrarna kom hem igen mitt i natten. Vill minnas att morsan även berättat att hon fick leka med rakblad när hon var liten. Norrbotten – det är som eljest…

2007

Ett bra nyårsfirande ska ha två kvaliteter: de ska lösa sig självt utan att man behöver anstränga sig och det ska vara anpassat till ens humör. Årets uppfyllde båda. Precis när vi för första gången stilla undrade vad fan vi skulle göra på nyårsafton kom ett SMS från Anna-Karin & Björn som bjöd på middag kvällen i fråga. Och en stilla middag var precis vad vi kände för. En megafest på Ritz i New York med alla man känner + några till, fri sprit och Type 0 Negative som husband är ju rent teoretiskt mycket roligare, men bara om man känner för det. Och det gjorde vi inte i år.

Middagen var som skräddarsydd för mina smaklökar: salami, lammkorvar, soltorkade tomater, tapenade, oliver, stekt haloumi, sallad med parmesan, blåbärscheesecake osv. Mmmmmm…

Det var som alltid mycket trevligt i Anna-Karin & Björns sällskap. I varje fall fram tills strax innan tolvslaget då min mage bestämde sig för att göra revolt. Ska inte gå in på detaljer, men jag kan säga att det var mer fyrverkerier i mina tarmar än ute. Så det var en mycket blek Peter som darrande skålade in 2007. Satt kvar som en urkramad disktrasa någon timme till innan jag slutligen gav upp försöken att ha trevligt och krälade hem till sängen. Inte det värsta nyåret jag varit med om (2004/2005 när jag hade närmare 40 graders feber och bara orkade vara vaken i 15 sekunder för att skåla i Panodil brus tar nog hem titeln Tidernas Sugigaste Nyårsafton), men knappast heller något jag kommer att minnas med värme när jag blir gammal (fast med tanke på den kroniska förstoppning som verkar komma med ålderdomen kommer jag nog att le nostalgiskt åt minnet av hur lätt det gick att bajsa). Nåja, det var väl symboliskt på något sätt – gammal skit som måste rensas bort för att få plats med något nytt eller något sådant. Och när man slutar ett år med att leka Christer Fuglesang på Gustavsbergaren så kan det bara bli bättre.

Det är ju dessutom nu man ska ge en massa nyårslöften och sätta upp mål för att bli en bättre människa. Eftersom jag har lovat mig själv precis samma sak de senaste 3-4 åren (ta det lugnare, slita mindre, njuta mer och stressa av så att jag mår bättre och orkar mer) och varje jävla år uppnått i princip det diametralt motsatta, så skiter jag i det den här gången. Alternativt att jag lovar att försöka arbeta ihjäl mig under 2007, så kanske jag misslyckas med även det löftet och istället börjar softa lite. December har ju hur som helst hamnat helt fel i den mentala almanackan och kommer enligt mina beräkningar att inträffa under januari/februari, och det får också bli då jag ska se över mitt liv. Tills vidare nöjer jag mig med att besluta mig för att ta time out under januari. Sen får vi se…

I övrigt håller jag helt med Kalle och Danae i deras attityd till nyårslöften:

 

Februari 2007

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: För att inte finnas i verkligheten är drakar verkligen ohyggligt uttjatade. I fantasyböckerna går det 24 drakar på dussinet och varje kliché är gjord tusen och åter tusen gånger. Ingen har därför förväntat sig minsta lilla nyhet under just den solen, …tills Naomi Novik släppte sin Temeraire-serie. Har precis slukat första boken – His Majesty’s Dragon – och kommer att kasta mig över resten så fort jag kan, för Novik har verkligen pånyttfött drakgenren. Till att börja med är det här i första hand inte fantasyböcker utan historiska romaner om Napoleonkrigen, med den lilla påhittade detaljen att det finns drakar och att de ingår i något slags primitivt flygvapen. Sen kan drakarna tala, är intelligenta och framställs som starka karaktärer. De käkar inte oskulder eller sover på guldhögar utan är tydliga, om än egensinniga, personligheter trogna sina ryttare. Böckerna följer sjökaptenen Laurence som oväntat tvingas byta både karriär och liv för att bli ryttare åt draken Temeraire. Det är inte utan att de nästan klassiskt okomplicerade äventyren och lojaliteten mellan draken och dess ryttare får en att tänka på gamla pojkböcker typ Biggles, fast på ett bra sätt. Dessutom har Novik, genom att låta vissa drakarter bara acceptera kvinnliga ryttare, skruvat ned grabbighetsfaktorn.
Peter Jackson har precis köpt filmrättigheterna så nu är det bara att glatt vänta på att få se Temeraire utkämpa sina första luftstrider på vita duken.

 

För läsare i åldern 2-4 år kan jag varmt rekommendera Jennys nya bok Folke & Flora - Här kommer vi! om två mycket charmiga flodhästungar.

 

 

 

 

Månadens läsning: Simon: Dead Names - The Dark History of the Necronomicon, David Servan-Schreiber: Bot På Naturlig Väg, Joanna Rubin Dranger: Askungens Syster, Stephen King: Everything's Eventual, Jan Berglin: Magnum Berglin & Berglinska Tider, Belle de Jour: En Eskortflickas Öden Och Äventyr, Naomi Novik: His Majesty's Dragon, Clive Barker: Abarat - Days of Magic Nights of War, Douglas Coupland: Generation X

 

 

Ur högtalarna: Mina öron är kära igen. Den här gången heter föremålet Magali Luyten – sångerska i bl.a. projektbandet Beautiful Sin (sammansatt av folk från Masterplan, Pagan's Mind och Virus IV). Plattan heter The unexpected och bjuder på powermetal typ Kamelot och Nightwish. Sound och låtar är helt okej, men det som verkligen lyfter hela skapelsen är som sagt Magalis röst. Vacker och stark på samma gång. Den kan smeka som en stilla vårvind men när hon tar i, och det utan att skrika bör tilläggas, känns det som hon kan blåsa full snurr i alla Sydsveriges vindkraftverk. Håll öronen på Magali Luyten – hon är på väg någonstans…

 

Månadens YouTube-videos:

Imogen Heap - Just For Now (live at Studio 11 103.1FM)
Life Of Agony - Love To Let You Down
C+C Music Factory - Things That Make You Go Hmmm…
Sepultura - Ratamahatta
Don Henley - Boys Of Summer

 

 

Månadens musik: Lamb of God: Ashes of the wake, KT Tunstall: Eye to the telescope, Beautiful Sin: The unexpected

 

Webben: Surrender to their cuteness: talking cats!

 

 

Snyggt som fan: Lara Swift

 

 

Bokcitatet:
“I put my hand on his shoulder. I can´t believe his going too make me give him the speech. I am livid that he's going to make me give him the speech. I do it, piecing it together from times I've seen it done on TV and in movies. I tell him that there are many people who love him and would be crushed if he were to kill himself, while wondering, distantly, if that is the truth. I tell him that he has so much potential, that he has so many things to do, while most of me believes that he will never put his body and brain to much use at all. I tell him that we all have dark periods, while becoming ever more angry at him, the theatrics, the self-pity, all this, when he has everything. He has a complete sort of freedom, with no parents and no dependents, with money and no immediate threats of pain or calamity. He is the 99.9th percentile, as I am. He has no real obligations, can go anywhere at any moment, sleep anywhere, move at will, and still he is wasting everyone's time with this. But I hold that back - I will save that for later - and, instead say nothing but the most rapturous and positive things. ' And though I do not believe much of it, he does. I make myself sick saying it all, everything so obvious, the reasons to live not at all explainable in a few minutes on the edge of a psychiatric ward bed, but still he is roused, making me wonder even more about him, why a fudge laden pep talk can convince him to live, why he insists on bringing us both down here, to this pedestrian level, how he cannot see how silly we both look, and when, exactly, it was that his head got so soft, when I lost track of him, how it is that I know and care about such a soft and pliant person, where was it again that I parked my car.”

ur A Heartbreaking Work of Staggering Genious av Dave Eggers

 

 

Film: Fan vad det var svårt att gå på bio nu för tiden. Tänkte kolla på den hyllade koreanska monsterfilmen The Host, men den försvann från repertoaren innan jag ens hunnit knyta skorna. Så istället tänker jag försvara två nedsablade filmer som nu precis kommit ut på DVD. Den ena är Da Vinci Koden, som beskyllts för att vara tråkig och dåligt överförd från sin bokform. Såg den och höll inte alls med. Visst gör sig pussellösarstoryn bättre som litteratur, men mycket annat från boken illustreras strålande, helst de religionskritiska historiska tillbakablickarna. Klart bättre än sitt rykte. Samma gäller M. Night Shyamalans Lady in the Water. Där verkar det som om strulet bakom filmen (Disney vägrade producera M. Nights manus, han bytte bolag, blev anklagad för hybris, chefer blev sparkade och det skrevs t.o.m. en bok om hela eländet) smittat av sig i synen på själva filmen, men det är stor skillnad på det som sker på duken och det som sker bakom den. Vad man däremot bör tänka på när man ser den är att det är en godnattsaga, så släng logiken åt helvete och plocka fram barnasinnet innan du trycker på Play. När man väl gjort det kan man njuta av en ganska charmig och egensinnig modern saga, …som utspelar sig i ett sunkigt hyreshus.

På G:
1408 är en av de absolut krypigaste noveller Stephen King klämt ur sig. En kort men intensiv story om ett hemsökt hotellrum som verkligen bjuder på some sick shit. Nu är det ingen mindre än vår egen Mikael ”Ondskan” Håfström som fått jobbet att överföra den till film, vilket gör riskerna dubbelt så stora – han kan inte bara sabba en bra story, han kan även dra vanära över svenskt filmskapande. Men förhandssnacket låter mycket lovande, och den lysande trailern räcker för att i varje fall få mig att behöva byta kallingar.

 

Månadens filmer: The Crow - Wicked Prayer, Lady Vengeance, Pippi Långstrump På De Sju Haven, Tolken, Sleepy Hollow, Cold Mountain, Masters of Horror - Haeckel's Tale, Dune: The Miniseries, De Vilda Gässen, House On Haunted Hill, Slither, Thank You For Smoking, The Hades Factor, Silent Hill, Ju-on 2, Capote, Frostbiten, Near Dark, Masters of Horror - Dance of the Dead, A Scanner Darkly, Da Vinci-koden, 24 Hour Party People, Garden State, Fast And The Furious: Tokyo Drift, The Lawnmower Man, Freddy's Dead: The Final Nightmare, Masters of Horror - Deer Woman, Lady In The Water, Ninas Resa, Timeline, The Keep, Superman Returns, Masters of Horror - Pick Me Up, Ultraviolet, En Geishas Memoarer, The Hills Have Eyes (2006)

 

Simpsonsrepliken:
Bart: "What if you're a really good person, but you get into a really, really bad fight and your leg gets gangrene and it has to be amputated. Will it be waiting for you in heaven?"

 

 

TV: Hittills har inte 2007 bjudit på något värt att slå på tv’n för (...helst inte när det kommer till svenska humorproduktioner). Men ett program som jag vanligtvis blippat förbi har verkligen grown on me. Jag snackar om inget mindre än MTV’s Pimp My Ride. Jag äger ingen bil och är ruggigt ointresserad alla slags motorfordon, men det här programmet har två starka kort: en grym programledare i Xzibit som lyckas med att vara både cool och varm på en och samma gång, och en sjujävla leklust (hur många tv-skärmar kan man peta in i en bil egentligen?). Det blir som Home Improvement fast med ett målmedvetet vansinne och rock ’n’ roll-faktor. Men det måste vara originalet – UK-versionen faller platt pga sin oerhört okarismatiske programledare Westwood. Karln skulle fan vara enerverande om man så försatte honom i omloppsbana runt Uranus.

 

 

Reklam: Coke är definitivt världens mest överskattade dryck, och för att vara så ett så förbaskat stort varumärke så suger det mesta av deras reklam (de breakdansande tomtarna måste vara ett av de svartaste ögonblicken i reklamfilmshistorien), men jag tar av mig hatten för den senaste - Happiness Factory. Ett kreativt mästerverk! (...men när det kommer till färgat sockervatten dricker jag fortfarande helst Dr Pepper)

 

Livet på Peterix planet:

Nothing to write home about

Det finns orsaker till varför jag inte bloggar.
Nu säger säkert vän av ordning att eftersom jag skriver det här så bloggar jag, men jag håller inte med. Den här lilla livsjournalen är bara en pytteliten del av hela min sajt, och jag gör det bara en gång i månaden, och jag gjorde det långt innan ordet blog var påkommet. Så det så!
Innan någon nu skriker att ”det där spelar fan ingen roll – du bloggar ändå pretto!” så ja, jag vet, men jag måste ju desperat försöka vara annorlunda på något jäkla sätt.

Någon som f.ö. har beskrivit bloggandet fullkomligen lysande träffsäkert är Scott Adams, som presenterade sin egen blog på det här sättet:

”When I see news stories about people all over the world who are experiencing hardships, I worry about them, and I rack my brain wondering how I can make a difference. So I decided to start my own blog. That way I won't have time to think about other people.
People who are trying to decide whether to create a blog or not go through a thought process much like this:

1. The world sure needs more of ME.
2. Maybe I'll shout more often so that people nearby can experience the joy of knowing my thoughts.
3. No, wait, shouting looks too crazy.
4. I know - I'll write down my daily thoughts and badger people to read them.
5. If only there was a description for this process that doesn't involve the words egomaniac or unnecessary.
6. What? It's called a blog? I'm there!

The blogger's philosophy goes something like this:
Everything that I think about is more fascinating than the crap in your head.
The beauty of blogging, as compared to writing a book, is that no editor will be interfering with my random spelling and grammar, my complete disregard for the facts, and my wandering sentences that seem to go on and on and never end so that you feel like you need to take a breath and clear your head before you can even consider making it to the end of the sentence that probably didn't need to be written anyhoo.”

Nu har jag ägnat 1 597 tecken (ja, jag har räknat!) till att låta bli att fortsätta meningen jag började med, att det finns orsaker till varför jag inte bloggar, och bara det måste vara ett skolboksexempel på Scott Adams definition av bloggande, och med den tankevurpan ska jag äntligen spinna vidare på mitt påstående: jag slänger inte upp ständigt uppdaterade dagboksanteckningar på nätet därför att det händer för lite i mitt liv för att göra det oftare än en gång i månaden. Faktum är att under januari 2007 har det hänt så lite att jag har problem att klämma fram något matnyttigt ens ur 31 dagar. Vilket naturligtvis inte hindrar mig från att skriva en jäkla massa om det. Så spänn fast säkerhetsbältena – here comes nothing!

En stor orsak till händelselösheten kommer ur svaret på frågan vad författare gör när de inte skriver. Om man bortser från slöandet, uppfinnandet av ursäkter för att inte sätta sig vid skrivbordet och dagdrömmandet om bestsellers som helst skriver sig själva (GI-koden in the City – en 30-nånting framgångsrik singeltjej kommer en urgammal hemlighet på spåren och måste lösa mystiska pussel för att få reda på den ultimata dieten), så funderar man. I varje fall jag. Har funderat en hel del över det jag gjort, men betydligt mer över vad jag ska göra nu.

Vad jag lärt mig av att kika i backspegeln tillbaks på 2006 är att jag behöver bli betydligt bättre på framförhållning. Dessvärre sa utgivningsgruppen på förlaget nej tack till min bokide (den var tänkt att handla om våra fördomar, tänkte bl.a. intervjua zigenare, blondiner, transvestiter, muslimer m.fl. för att kolla hur mycket av våra förutfattade meningar som egentligen stämmer) precis innan jul med den ungefärliga motiveringen att den var för otydlig i sitt ämne och att målgruppen var svårpreciserad. Var på tok för trött just då för att orka reflektera över det, men nu har jag gjort det, och sörjer inte så mycket över att det förslaget fick nobben. Det är inte första gången en av mina idéer stöter på patrull, och helt säkert inte sista heller; och vid närmare eftertanke är det inte den idé jag brinner mest för – den råkade bara gå snabbast att formulera. Men två saker är jobbiga med den här återvändsgränden: den ena är tidsspillet – bokproduktion är en långsam historia och jag borde haft hela det här idébollandet klart redan i höstas så att jag kunnat sitta och skriva vid det här laget. Den andra är att även om det bara är ett utkast till en idé man presenterar i det här läget så börjar jag ändå tjuvskriva på den där bak i huvudet (min hjärna är mycket rastlös och vill desperat göra något nytt). Nu måste jag stoppa den processen och stuva om i röran däruppe.

En ny bokidé som jag tycker väldigt mycket om och gärna vill arbeta med är redan inne på remiss. Att gå igenom den processen är som att sitta i väntrummet hos tandläkaren. No. Fun. At. All. Och det är svårt som fan att fokusera på annat innan man vet om det blir bu eller bä.

Det hindrar mig dock inte från att fundera på en hel del på andra projekt också. Inser nu att det var ett misstag att bara ägna mig åt ett enda projekt under 2006 (fast det känns snarare som om det var det som ägnade sig åt mig – jag sveptes liksom bara med av bara farten). Inte undra på att Y-fronten känts plågsam ibland när jag inte haft något annat, gärna totalt annorlunda, att roa min rastlösa hjärna med parallellt. Men det misstaget tänker jag inte göra om. På vilka sätt jag tänker variera mig framöver är dock inget som är så färdigruvat att det lämpar sig i tryck än. I´ll be back…

Den ständiga På Y-fronten… fortsätter att generera press. Förutom en artikel i City så har jag gjort en liveintervju åt, tro det eller ej, nattradion. Var tvungen att stiga upp 05.00 och var så väck att jag inte har den blekaste aning om vad jag sa, men det bjuder jag så gärna på.

Har blivit involverad i en annan radioaktivitet som hittills känns väldigt kul, och som sker på en betydligt vettigare tid på dygnet. Har blivit medlem i en herrklubb som sammanträder ungefär var femte fredag i radioprogrammet Livsstil i SR Malmöhus. Övriga klubbmedlemmar är musikern/författaren Janne Goldman och mikrobiologen Einar Everitt (scrolla ned till 26 januari för att se oss på bild). Under vår första träff diskuterade vi ämnet "attraktion", och måste ha gjort det på ett bra sätt för under sändningen hörde det av sig många kvinnor som gillade vår herrklubb. En sa att hon var tvungen att sluta dammsuga för att lyssna (vilket inte låter som något vidare betyg när man tänker efter – jag skulle lätt sluta dammsuga för att lyssna på radio om t.ex. grusets inverkan på Finlands budgetunderskott - …på samiska).
För er som bor i södra Sverige och kan lyssna på det här så sammanträder herrklubben igen den 23 februari mellan 10.00-10.45.

Blev tvungen att kliva in i Hör Opps kassaskåpsstudio åter igen. För när jag gjorde de sista omtagningarna i slutet av förra året var jag så förkyld att jag enligt teknikern Lasse lät som Lars Leijonborg (no kidding! – jag lät verkligen som karln) och det var helt omöjligt att klippa in det så att det inte lät som ett practical joke, så det var bara att göra om. Men nu ska det fan vara klart (knack, knack, ta i trä!).

Vädret tycks fortfarande ha fastnat i oktober – till min stora förtjusning eftersom jag tycker att +10 är nog jävla kallt. Men till sist hittade minusgraderna även till Skåne, och jag blev genast snörvlig (efter högst fyra veckors snuvfrihet, anar mer och mer att jag dras med någon slags psykosomatisk vinterallergi – vad jag gör kvar på de här breddgraderna är en gåta). Tack o lov varade både snörvel och minusgrader bara en vecka, och nu är allt tillbaks till det onormala igen. (Vilket inte hindrar mig från att desperat längta efter våren. Min anatomi kräver minst +16 för att trivas. Är mer orkidé än fjällbjörk.)

Däremot har det blåst en hel del. Så mycket att vi fick ställa in en söndagsutflykt till Louisiana för att stormandet tvingade Öresundsbron att stänga. Vi tröstade oss med ett besök till Terrariet för att se deras nyinförskaffade flygande hundar. Men de rackarna hade gömt sig så väl att det enda vi såg var något som liknade en gammal plånbok högst upp i taket. Då var det roligare med de lösspringande småaporna som snodde mat från och muckade gräl med papegojorna i fågelburen. Terrariets Vatos Locos..?

Någon helg senare tog vi dock revansch på stormen och åkte iväg till Louisiana med Anna-Karin & Björn. En mysig söndagsutflykt med konjaksdopad latte på tåget och en heldag bland konsten. Det som mest drog mig dit var utställningen Stjerneskud – filmfoton under 100 år. En höjdarupplevelse för ett fotofreak som jag. Very nice indeed.

Eftersom januari är en sån där månad då man ska se över hälsa och livsstil har jag faktiskt gjort två saker som med lite fantasi går att koppla till det ämnet. Den ena är att väga mig varje måndagmorgon. Vad det ska vara bra för har jag inte riktigt förklarat för mig själv än. Kanske är det någon slags ständig påminnelse om var jag befinner mig någonstans (dvs ca 15 kg helt åt helvete) och på så sätt knuffar mig till att göra något åt saken. Eller så blir det som med dödsfallen i Irak – man vänjer sig vid eländet.

Den andra var att skaffa stegräknare. Läste att man bör ta 10 000 steg per dag för att kroppen ska få röra sig det den behöver. Tog en av mina långpromenader och var helt övertygad om att jag skrapat ihop åtminstone två dagars stegkvot. Det blev knappt 5 000…

Funderar på att bygga ihop datorn med en gammal trampdriven symaskin så att jag ständigt måste trampa på stället för att kunna jobba/leka. Alternativt gå över till en diet endast bestående av mygg.

 

 

 

Mars 2007

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Inget sånt den här månaden. Har varit för upptagen med mina egna boktankar för att hinna/orka engagera mig i vad andra skriver…

 

 

 

Månadens läsning: Ingalill Roos: Energitjuvar, Henry Rollins: Roomanitarian, Naomi Novik: Throne of Jade & Black Powder War, Chuck Palahniuk: Survivor, Robert T. Kiyosaki: Rich Dad Poor Dad

 

 

Ur högtalarna: Det här med covers är intressant. Att tolka någon annans låt kan sluta på flera sätt – de flesta av dem tyvärr varianter på att sabba något som funkade bra från första början (ungefär som alla sugiga skräckfilmsremakes som dyker upp nu). Men once in a blue moon lyckas någon ta vara på grundvärdet i originalet och ge det lyckade nya kläder, helst när man flyttar låten till en annan genre. Hittills har min absoluta favoritcover varit Rammsteins tolkning av Depeche Modes Stripped. Men nu har en av mina nya favoriter - Killswitch Engage - gett sig på en av mina gamla - Dio-klassikern Holy Diver, och resultatet slutade i en oh-my-fucking-god-this-fucking-rules!-cover. Så här låter det när det blir helt rätt.

Sen måste jag bara flagga för vårt nya stjänskott Calaisa - de två skånska syskonparen som åkte över till Nashville och spontangigade till sig ett skivkontrakt. Låter ungefär som The Corrs med skillnaden att Calaisa fullkomligen dryper av leendeframkallande spelglädje.

 

Månadens YouTube-videos:

Probot - Shake Your Blood
K's Choice - Everything is for free
Skunk Anansie - Charlie Big Potato
Mauro Scocco - Det Finns
Lizette & - Breathe

 

 

Månadens musik: The 69 Eyes: Framed in blood, Calaisa: Calaisa, Rick Springfield: Written in rock

 

Webben: Gör miljön en tjänst - gå in på MiljöSMS och rösta på ett miljöprojekt. Det kostar 5 kr varav 4 kr går direkt till det vinnande projektet.

 

 

Snyggt som fan: George Hoyningen-Huene

 

 

Bokcitatet:
“I really wonder whether all memories are the same or if some are “more important” than others. Like many people my age, I was exposed to extreme amounts of well-produced, high-quality information and entertainment from birth onward. The other day I saw a Shake 'n' Bake TV commercial, one I had not seen in twenty years, and in a flash, the whole commercial came back to me, as though I had just seen it five minutes ago. So I guess my head is stuffed with an almost-endless series of corporation-sponsored consumer tableaux of various lengths. These “other” commercialized memories are all in my head, somewhere, and this is indeed something worth considering.
What would it be like to have never had these commercialized images in my head? What if I had grown up in the past or in a nonmedia culture? Would I still be “me”? Would my “personality” be different?
I think the unspoken agreement between us as a culture is that we're not supposed to consider the commercialized memories in our head as real, that real life consists of time spent away from TVs, magazines and theaters. But soon the planet will be entirely populated by people who have only known a world with TVs and computers. When this point arrives, will we still continue with pre-TV notions of identity? Probably not. Time continues on: Instead of buying blue Chairman Mao outfits, we shop at the Gap. Same thing. Everybody travels everywhere. “Place” is a joke.
And here's something we've all noticed: During power failures we sing songs, but the moment the electricity returns, we atomize.
I am choosing to live my life in a permanent power failure. I look at the screens and glossy pages and I don't let them become memories.
When I meet people, I imagine them in a world of darkness. The only lights that count are the sun, candles, the fireplace and the light inside of you, and if I seem strange to you at times, it's only because I'm switching off the power, trying to help us both, trying to see you and me as the people we really are.”

ur Polaroids From The Dead av Douglas Coupland

 

 

Film: Att prenumerera på LOVEFiLM har verkligen blivit ett dråpslag mot mitt biobesökande. Har t.ex. länge sett fram emot Pans Labyrint, men nu när den väl har hamnat på biograferna tänker jag: ”äh, jag väntar tills den kommer på DVD”. Men en film behöver inte vara aktuell för att vara bra. Den behöver inte ens vara en film. Såg nyligen miniserien 5ive Days To Midnight – en thriller om en man som får en försändelse med polisutredningen om mordet på honom själv, som ska inträffa om fem dagar. Han måste alltså använda bevisen för att ta reda på vem som tänker döda honom för att stoppa mordet på sig själv. Välgjord, svårförutsägbar och väldigt spännande.

Rammsteins konsertfilm Völkerball går inte heller av för hackor. De är vid det här laget ett av de mest legendariska livebanden. Scenshowen är aspampig, genomtänkt, bitvis mycket rolig (för att korrekt kunna beskriva Till Lindemans jakt på Flake med blåslampa och slaktarkniv under kannibaleposet Mein Teil måste svenska språket bara utökas med begreppet ”industrimetalbuskis”) och innehåller så satans mycket eld att Rammstein snart måste klassas som massförstörelsevapen.

 

Månadens filmer: Shivers, Killswitch Engage - Set This World Ablaze, Anchorman, Rammstein - Völkerball, Dracula (2006), The Woods, Snakes On A Plane, Henry Rollins: Shock & Awe, Deadly Outlaw: Rekka, Nightbreed, 5ive Days To Midnight, Mission To Mars, Peter Gabriel: Growing Up - Live, Mission Impossible III, Crank, Shriek If You Know What I Did Last Friday the Thirteenth, Predator, The Dark Hours, Myrmobbaren, Silent Running, Predator 2, The Warriors, Paycheck, Ladykillers (2006), Secondhand Lions, Pete Townshend - Music from Lifehouse, From Dusk Til Dawn, Sexy Beast, Cannibal Holocaust, Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Rabid, Children of Dune, Phenomena

 

Simpsonsrepliken:
Troy McLure: "Hi I'm actor Troy McClure. You might remember me from such instructional videos as "Mothballing Your Battleship" and "Dig Your Own Grave and Save".

 

 

TV: Är det en av få personer som jag köper nästan rakt av så är det Henry Rollins. Oavsett om det gäller hans böcker, musik eller spoken word. Med lika mycket hjärnceller som muskler och tatueringar är han det perfekta äktenskapet mellan intelligens och rock ’n’ roll; mellan logik och passion; mellan aggressivitet och hjärta. Jag skulle kunna yra på om honom i flera spaltmeter, men se för er själva nu när SVT 2 börjat köra The Henry Rollins Show på fredagskvällarna.

 

 

Pryl: Det var säkert 15 år sen sist, men nu har jag skaffat en ny gura. I love it! I love it! I love it! Mer om den och mitt återuppvaknande som gitarrplinkare längre ned i månadskrönikan…

 

Livet på Peterix planet:

Nothing to write home about - pt. 2

Februari har beskrivits som det där halvåret mellan januari och mars. Amen to that!
Mörk, kall, seg och om än inte totalt händelselös, så åtminstone en värdig uppföljare till januarisörjan. Inte så mycket att berätta om den här gången heller m.a.o.

Snön hittade ju även till Skåne den här månaden. Även om det bara tog ca 4 dagar från första snöflingan tills det var barmark igen så hann den