|
Samlade månadskrönikor 2007Januari
|
| Januari 2007 |
Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...
Att
läsa:
Jag gillar roliga böcker. Helst gillar jag
roliga böcker om svarta ämnen, som t.ex. självmord.
Och jag gillar Nick
Hornby. Så det är väl inte så
jäkla underligt att jag diggar hans A
Long Way Down, där fyra helt olika personer en
nyårsafton slumpartat träffas på ett hustak eftersom
alla kommit på samma tanke – dags att hoppa. Hornby
har inte gjort något kasst hittills, och det här är
inget undantag. Djup och eftertanke utan att det blir sötsliskigt
eller tråkigt.
Månadens läsning: Ira Levin: Rosemarys Son, Neil Grant: Indo Dreaming, Robert Rankin: The Antipope, Tony & Maria Cronstam: Elvis - Keeping Harlem Strong, Poppy Z. Brite: The Crow - The Lazarus Heart, Nick Hornby: A Long Way Down, Michel Onfray: Handbok För Ateister, Douglas Coupland: Polaroids From The Dead, Dean Koontz: Intensity, Klas Östergren: Gangsters

Ur
högtalarna:
Har hittat en ny metalfavorit – metalcoregänget Killswitch
Engage. Precis som mina husgudar Soilwork
är KsE ett band som skickligt blandar kompakta riffväggar
med vackra harmonier, growl med skönsång och betongtungt
ös med melodiösa nyanser. Sen är det svårt
att låta bli att digga ett band vars biffiga, färgade
sångare råkar heta samma som 80-talssyntarsparrisen
Howard Jones, och som har en gitarrist
som är en deadringer för Aftonbladetkrönikören
Johan
Hakelius. Senaste plattan heter As
daylight dies och är redan en modern metalklassiker
i mina öron. Se
& hör första singeln My Curse.
Månadens YouTube-videos:
Savage
Garden - Crash 'n' Burn
Cock
Robin - Just Around the Corner
Goth-Darkwave-Industrial-mix
A
- Starbucks
Marilyn
Manson - mOBSCENE
Månadens musik: Killswitch Engage: As daylight dies, The Haunted: The dead eye, Beth Nielsen Chapman: Say goodnight, Krister Linder: Songs from the silent years
Webben: Hur lagom svensk är du? Testa dig här.
![]()
Snyggt som fan: Mark Wilkinson
![]()
Bokcitatet:
“This
is very similar to the suggestion put forward by the Quirmian philosopher
Ventre, who said, 'Possibly the gods exist, and possibly they do
not. So why not believe in them in any case? If it's all true you'll
go to a lovely place when you die, and if it isn't then you've lost
nothing, right?' When he died he woke up in a circle of gods holding
nasty-looking sticks and one of them said, 'We're going to show
you what we think of Mr Clever Dick in these parts. . .'”
ur Hogfather av Terry Pratchett

Film:
Nu
är det himmelriket på bio om man gillar animerad film.
Två av de filmer som snurrar just nu är bland det bästa
som gjorts på länge.
Redan när jag såg den första trailern för ett
år sen anade jag att Happy
Feet skulle bli något alldeles särskilt.
När George ”Mad Max” Miller gör en barnfilm/musikal
om pingviner (årets djur?), outsiders
och miljöförstöring liknar det självklart inte
något annat. Story, röster och animation är klockren,
men det som verkligen gör Happy Feet till en vinnare är
dansandet. Det svänger så jävla fett hela
filmen! Det går bara inte att sitta still i biostolen –
den heter inte Happy Feet utan orsak…
Aardman är ju en solklar kvalitetsstämpel (de borde få Nobelpris för Wallace & Gromit-filmerna), och att de samarbetar med DreamWorks och lämnar lergubbarna för dataanimation i Flushed Away (Bortspolad) ändrar faktiskt inte ett smack på den saken. Livet i kloakerna stinker inte alls – halsbrytande humor som får bröderna Marx att verka sansade, a voicecast to die for, insiderhumor galore och grymt charmiga sniglar. Kul, snyggt, coolt, smart och Skitbra!
På G…
Frank ”Sin City” Miller och Zack ”Dawn
of The Dead” Snyder låter som en jävligt schysst
kombination, och kollar man in trailern
till deras 300 anar man filmiska stordåd
under 2007. Får ståpäls av den…
Månadens filmer: Rosa Panterns Hämnd, Comandante, Femme Fatale, Masters of Horror - Imprint, Hedwig and The Angry Inch, Happy Feet, An American Haunting, Masters of Horror - The Fair-Haired Child, Nanny McPhee, Horse Feathers, Elf, Blade: Trinity, Domino, The Twins Effect, Zathura, Syriana, 15 Minutes, Wolf Creek, Fight Club, Three Extremes, Ett Päron Till Farsa Firar Jul, Livet Är Underbart, Monsters Inc, Welcome To The Jungle, Under The Cherry Moon, Hoodwinked, Flushed Away, Så Som i Himmelen, An American Werewolf In London, Dr Strangelove, Zulu, Masters of Horror - Chocolate

Simpsonsrepliken:
Lisa: "Romance is dead. It was acquired
in a hostile takeover by Hallmark and Disney, homogenised, and sold
off piece by piece"

TV:
Fredrik Lindström har tillsammans med Peter Englund (som
helt klart är för rolig & cool för att sitta
med i Sv Akademin) gjort det igen! Världens
Modernaste Land är det smartaste, roligaste och
mest informativa som gjorts på svensk tv på mycket länge.
Såna här höjdare hittar man bara på SVT.
![]()
Upprop:
Vissa undrar ju surt varför skattepengar i form av stipendier
ska finansiera t.ex. osäljbar poesi och annan kultur som inte
bär sina egna kostnader. Tja, varför ska de göra
det? Frågan är trots allt berättigad.
Jag skulle kunna göra en jävligt lång utläggning
om varför det är nödvändigt att stödja
s.k. smal kultur som inte kan stå på egna ben för
att inte nog många köper den, men jag är för
lat så jag nöjer mig med en kort liknelse: ostbågar
är fan så mycket godare än morötter, men det
håller inte att bara leva på godis. All kultur slinker
inte ned som en smarrig geleråtta. Kultur ska inte bara underhålla
– den ska även provocera, vända upp & ned på
vårt sätt att tänka, gå emot normer och konventioner,
fastna i halsen, göra oss illamående osv. Skulle vi bara
konsumera lättsmält kultur skulle våra hjärnor
sjunka ihop och vem som helst skulle kunna köra över oss
för att vi glömt hur man ifrågasätter. Vi skulle
glömma bort hur man tänker nya, revolutionerande tankar
som för mänskligheten framåt. Vi behöver även
den kultur som inte smakar lika gott som deckare, dokusåpor
och chic-lit – för den är nyttig. Precis som alla
andra icke-mashochister äter jag helst ostbågar eller
kexchoklad, men jag trycker ändå främst i mig min
beskärad del morötter – av ren självbevarelsedrift!
Läs mer, och skriv på Kulturmanifestet.

Livet på Peterix planet:
Luleå för hela slanten
Jag brukade gilla att flyga. Man tar sig 100 mil på en timme, det är en mäktig känsla när metallhögen lyfter, marken försvinner och man sticker iväg ovanför molnen på bara några minuter. Men allt det där var innan 9-11 …och innan SAS kom på att man lämpa över allt jobb på passagerarna. Nu tar det en halv jävla evighet med incheckning (vad var poängen med självbetjäning på incheckningen när man ändå måste köa och plåga SAS-personal för att checka in bagaget?), fingeravtrycksinläsning, metalldetektorer, röntgen, läsa in fingeravtrycket igen och gräva fram ID för att inläsningen strular osv. Det bästa måste ändå vara det nya säkerhetspåhittet att man måste stoppa alla sina vätskor och krämer i en 1-literspåse (har du mer än så får du inte ta ombord det – hörde om en kille som fick slänga flera burkar hjortronsylt). Känner mig genast mycket tryggare för att de ligger i en påse. Det kanske även är ok att ta ombord en handgranat bara man har lagt den i en plastpåse? Hur länge dröjer det innan de kommer på att människor består till 70% av vätska och förbjuder passagerare på flyget? Om jag ville spränga ett plan skulle jag göra så här: knåda en gris av sprängdeg, doppa den i choklad och säga att det är julgodis. Detonatorn skulle jag gömma i en mini-Maglite (killen innan mig i säkerhetskontrollen hade inga problem att ta med sig sin trots att larmet tjöt). Ka-Boom!
Orsaken till att jag gnäller så förbaskat över flyget beror på att jag spenderat en stor del av december på flygplatser och flygplan. När man går igenom proceduren första gången är det intressant kuriosa hur oeffektivt och ologiskt allt är – när man gör det för sjätte gången är det psykisk tortyr.
Att flyga förkyld tillhör också de där sakerna jag helst slipper om jag får välja. Kombinationen tryckförändringar och mina igensnorade bihålor gav resultatet att det kändes som en pilsk och välhängd elefanthanne försökte penetrera mina hörselgångar vid varje start och landning.
Bitchin’ and moanin’, bitchin’ and moanin’…
Orsaken till allt flygande var att jag spenderat halva månaden i Luleå, uppdelat i två omgångar, och orsaken till mina Luleåtrippar var förstås jobb. Fick flera knäck på raken. Första veckan skulle jag köra för officerarna på infanteriregementet I19 och på flygflottiljen F21. Andra skulle jag delta i ett seminarium som Länsstyrelsen anordnade.
Handen
på hjärtat såg jag inte fram emot något av
dem. Min formkurva har varit på ständigt nedåtgående
hela hösten och det känns som jag bara förlorar mer
gnista för varje gång jag föreläser. Min förkylning
visade dessutom ingen som helst antydan att lugna sig trots att
den var inne på femte eller sjätte veckan. Var så
hes att det precis gick att prata, och kroppen kändes hes den
med. Att föreläsa är ju mer än att rabbla upp
ett manus – man ger orden liv genom att använda röst
och kroppsspråk, man betonar, artikulerar, gestikulerar och
gör miner. Att gå upp och köra med trasig röst
och kropp är ungefär som att spela piano med Lovikka-vantar
på sig.
Men i ärlighetens namn såg jag faktiskt ändå
fram emot att köra på militär mark. Omväxling
förnöjer.
Att åka till Boden och I19 innehöll en viss nostalgifaktor. Jag spenderade ju närmare ett och ett halvt år där kring 88/89 hos närmaste grannen S3 (signalregemente för er oinvigda), och käkade tre mål om dagen på I19, så det var definitivt inte första gången jag trampade gruset på den kaserngården. Kom några minuter tidigt så jag gick över till S3 för att kolla läget och kanske skaka fram några gamla lumparminnen, men telefonkrigarnas högkvarter var nedlagt och lokalerna hade tagits över av en artilleristab. Dagens samband går väl ut på att lumparna får en mobiltelefon istället…
Boden bjöd f.ö. på den enda snö jag sett den här vintern. Den stannade bara i tre timmar, men det räckte för att få mig att minnas hur mycket jag hatar den.
Att snacka inför militärer var en helt annan upplevelse än för de kommunalanställda, medelålders kvinnor som brukar tindra med ögonen och applådera entusiastiskt när jag som man pratar om jämställdhet. Folkmusikgänget JP Nyströms berättade en gång om när de spelat i någon liten håla utanför Malmberget. Salen var fullsatt, men ingen i publiken gav någon som helst respons. Inga applåder, inga skratt, inga leenden – bara bistra miner och korslagda armar. Killarna i JPN blev skitnervösa, trodde att de bombade big time och planerade att springa för livet så fort sista tonen klingat. Men direkt efteråt kom en av bistergubbarna som suttit och sett sur ut fram till dem, skakade deras händer och sa stelt men uppriktigt: ”Det här var tammefan det bästa vi någonsin har sett!”. Lite så var det för mig med. Fick inga skratt och ingen vidare respons i övrigt, men tack o lov har jag ju mina rötter här så jag visste att det inte nödvändigtvis betydde att de hatade mig. Tvärtom kom de fram efteråt och pratade intresserat om vad jag sagt och gav positiv feedback. Norrbotten – det är som eljest…
Samma
sak var det när jag körde ute på F21. Med skillnaden
att jag blev påmind om att jag var på en flygbas när
det ungefär var 10:e minut kom ett JAS-plan dånandes
över skallen så att det inte gick att prata på
1-2 minuter.
Efteråt pratade jag med en officer som berättade att
när han fyllde 40 så valde han bort medelålderskrisen
och sportbilen och började intressera sig för könsrollsfrågor
istället. Fick feministbibeln Egalias
Döttrar av honom. Man upphör aldrig att förvånas…
Efter en helg hemma i Malmö var det då dags för nästa Luleågig. Länsstyrelsen i Norrbotten hade bjudit in mig för att delta i en debatt som var en del av ett stort heldagsseminarium på Norrbottensteatern. Hade först tänkt vara med och kolla hela dagen, men var så slut och hängig att jag sov fram tills jag behövdes på plats, och drog direkt jag var klar.
Debatten
var på temat ”Bilden av Norrbotten”, och bilden
de tänkte på handlade väl mest om synen på
könen, eftersom mytbilden av den Norrbottniske mannen går
ut på en stor, tyst, stark machokarl som snusar, kör
skoter, skjuter älg, dricker hembränt, bara pratar när
han är hungrig eller när det börjat brinna, tycker
att ”lite stryk ska man väl tåla” och bara
är marginellt mer civiliserad och jämställd än
en cro-magnon.
Damerna började med att ondgöra sig över Jägarna
och Populärmusik Från Vittula, som i deras ögon
förstört och förvridit bilden av Norrbotten. Och
där kände jag att det kunde bli en intressant debatt,
eftersom jag med mina 30-åriga erfarenheter av länet
inte har någonting alls att invända mot i de berättelserna.
Det är ju en korrekt beskrivning. Fördomarna stämmer.
Problemet är väl att man, som med alla fördomar,
förenklar personerna. Visst fan är Norrbottniska karlar
tysta, starka, super, snusar och kör skoter, men de är
också så mycket mer än så. Fördomen
ger oss bara toppen på isberget. Såg fram emot att få
prata om de där 90% som man inte ser vid första ögonkastet,
känslorna, drömmarna och funderingarna som döljer
sig bakom grovsnusprillan, men även om de machoattityder som
t.ex. gör att Övertorneå är den enda kommunen
i landet där det inte finns en enda öppet homosexuell,
eller som gjorde att jag blev hånad på byggena där
jag jobbade för att jag färgade håret och bar armband.
Men debatten höll dålig kurs och handlade sällan
om ämnet. Vet inte riktigt vad vi pratade om (vi
= jag, jämställdhetsgurun Gertrud Åström, dramatikern
David Vikgren, förläggaren Monika Sarstad och moderatorn
Anna Azcarate), men jag hade lite att tillföra.
Bodde hos morsan och blev naturligtvis tvångsgödd varenda vaken minut. Ett litet fika hos henne motsvarar ungefär det jag äter på tre måltider hemma. När man efter två bastanta rätter försöker vägra efterrätt för att magsäcken känns som Hindenburg och efter en halvtimmes hårda förhandlingar lyckats kompromissa ned desserten till en kopp kaffe och en Kexchoklad, då vet man att man är hemma hos morsan…
Fördelen att vara där var att det var ett fantastiskt bra ställe att kraschlanda på. Inga stressfaktorer så långt ögat nådde. När jag inte föreläste rasade jag därför huvudsakligen ihop i sängen, pluggade in mp3-spelaren, läste ett bunt gamla Tara som morsan hade i en hög och drog ned rullgardinen mot omvärlden. Fast inte hela tiden. En del sociala inslag hanns med.
Det går ju inte att vara i Luleå utan att träffa Roffe & Emily, så jag hängde där en kväll. Det otroligt schyssta med R & E (rättare sagt: en av de schyssta sakerna – det skulle bli en lång lista om jag skulle räkna upp allt) är att de går att bara hänga med. I en tillvaro där nästan all social kontakt har ett syfte och måste utmynna i något är det så jävla skönt att bara få vara tillsammans med någon.
Sprang på Göran mer eller mindre av misstag och hann snacka en del med honom också.
Och så en blast from the past: Tina, som jag inte träffat på minst 20 år, hade köpt boken och ville att jag skulle signera den. Gled in i affären hon jobbade i, och blev kvar där i flera timmar. Förutom allt snack om fornstora dar (eller rättare sagt: Tina som påminde mig om sånt vi gjorde då – mitt minne är lika pålitligt som hos någon som tagit heroin dagligen i 35 år. Jag kan bli nostalgiskt över sånt som hände förra veckan) så fick jag upplysningar om Luleå jag inte väntat mig. Är det en sak man inte kan säga om den stan så är det att det är högt till tak och att innevånarna har en fördomsfri och öppen attityd. Sist jag var här blev jag ju chockad över att stan fått en goth/metalclub. Nu fick Tina mig att tappa hakan genom att upplysa mig om att hon var med och drev queerklubben Make Out. Gayklubb i Luleå! Homofobins hemstad! Jag blev visserligen lugnad när hon berättade att det var gott om folk som bara gick dit för att se vem de skulle spöa senare. Hade nog inte grejat om Luleå genomgått en total makeover och blivit öppensinnigt.
Tina skrev väldigt smickrande saker om mig i sin blogg, men då ska man ha i åtanke att sist hon träffade mig så såg jag ut så här:

Förutom Luleåuppdragen har det hänt en del annat
på jobbfronten, men jag var helt nere på 0 när
jag kom hem så jag drog i nödbromsen. Så allt det
där, plus en massa andra saker i livet, får ligga i bakhuvudet
som ”Namnlöst dokument” tills jag kommer ikapp
mig själv någon gång i januari.
Jul i Byen - ...igen
Årets jul kom helt jäkla fel. Hela hösten har kommit fel. Livet har gått på tok för fort och det är för varmt ute (+10 på dagarna, tusenskönor som blommar, knoppar i magnolian, flyttfåglar som är kvar, fullt med folk på uteserveringarna, inget behov av vantar – en vinter helt i min smak!), så min hjärna hade bestämt sig för att det bara var oktober/november. Blev helt överrumplad när jag plötsligt fick se adventsstakar och massor med hysteriska konsumenter i affärerna. Jul? Nu? Jag var inte heller ensam om det syndromet i familjen – Jenny försökte lika förvirrad boka en klipptid på julafton. Esme vägrar också gå med på årstiden och har bytt gå-i-vinterdvala-känslorna mot att vara pilsk och ägnar större delen av det vakna sköldpaddsdygnet åt att bita oss i tårna (sköldpaddornas sätt att flirta) och frenetiskt sätta på en hoprullad t-shirt.
Men julafton är den 24 december oavsett vad vi anser om den saken, och ska man vägra julfira måste man ju först gå med på när det är. Så den 23:e gjorde precis som vi gjort de senaste åren – drog till Köpenhamn och tog in på hotell.
Har fått mycket respons av typen ”vad avundsjuk jag blir på er” när jag berättar om hur vi ”firar” jul. Jaha? Vem stoppar er från att göra samma sak? Tänk så här: om det nu är så viktigt att träffa familjen så finns det gott om andra tillfällen under året. Och om man nu bara träffar de här människorna en gång om året så finns det säkert en orsak till att det inte blir oftare. Poängen är att göra något man blir lycklig av – inte bli bakbunden av traditioner.
Anyway, en tradition jag & Jenny gillar är att gå på Tivoli dagen innan julafton. Helt enkelt för att det är så förbaskat vackert där då. En orgie i ljus, färger, eldar och lukter. Och bäst av allt: det är väldigt stilla. Promenerade omkring i sakta mak, sippade glögg, glühwein (skillnaden på glögg och glühwein? Glögg är sötare och att rekommendera. Glühwein är förmodligen ”det där jävla albanska rödtjutet som inte ens de drängfulla turisterna dricker” upphottat med lite damm från kryddhyllan) mumsade på brända mandlar och bara njöt. Motionerade självklart kameran.
Bodde i år på Hotel Imperial. Ruggigt centralt (fem minuters promenad från Centralen och Tivoli), en aningens små rum men snygg design. Hotellet bjussade på champagne. Inget höjdarbubbel, men det blev betydligt bättre av att smaksättas med danska banankarameller. Vi drack oss i alla fall snorfulla på det medan vi beställda upp room service och såg fladdermössprogram på Animal Planet. My kind of uppesittarkväll!
Julafton gick vi återigen på Mama Rosas, drack Frozen Margharitas och käkade mexikanskt. Men det är nog en tradition vi kommer att lägga ned. Stället är skitmysigt och maten schysst, men den där jävla boom-shacka-lack-boo-ya-jamaica-rappen de öser ut ur högtalarna sabbar effektivt all form av romantisk stämning, och rytmen gör att man slänger i sig maten.
Efteråt tog vi en promenad nedåt Nyhavn och upptäckte att fler ställen var öppna och fler människor ute jämfört med tidigare år. ”Vårt” sätt att fira jul verkar smitta av sig. Vi såg även ett mysigt italienskt ställe som kan få stå för nästa års julmat. Som sagt, huvudsaken är ju att man njuter.
För att undvika släkt umgicks vi ändå en del
med valda delar av den. Det var ju första julen sen svärmors
stroke, så vi åkte ut till Äspögården
en sväng.
Jämfört med hur det var precis efter det hände har
Åsa kommit en lång väg. Hon rör sig nästan
helt själv och förstår nu inte bara vad man säger
utan kan t.o.m. läsa kortare saker som t.ex. pizzamenyer. Men
livet på Äspögården har obönhörligen
fått en helt annan ton.
Vi tog med oss lite av vår jul och bjöd på fajitas. På så sätt lyckades jag helt undvika julmat i år. Jag gillar iofs såväl sill som köttbullar och skinka, men när jag är sugen. Att äta något bara för att det är ett visst datum är bara korkat.
Min släkt lyckades bli inblandade också. Min kusin Helena
och hennes familj bor i Veberöd utanför Lund, och med
tanke på att jag bott bara en halvtimmes resa bort i snart
fem år tyckte vi båda att det var pinsamt att vi ännu
inte setts, så vi blev inbjudna på lunch under mellandagarna.
Moster Bettan & Roland var också där, så det
blev en rejäl släktträff. Jenny, som än så
länge bara träffat min mamma, tyckte det var fascinerande
att få insiderinfo om min uppväxt, och jag kom på
att jag själv inte träffat någon ur det här
gänget på minst tio år.
Med
mitt schweizerostminne sträcker sig min definition av ”det
förflutna” till max förra veckan, så varje
gång jag får höra saker från när jag
var liten är det för första gången. Huvuddelen
av alla storys verkade gå ut på att de vuxna var fulla
och vi barn försökte ta kål på varandra (…det
här utspelade sig ju trots allt i Norrbotten). Jag och
mina kusiner brukade som små spendera somrarna ihop på
mormor & morfars gamla gård i Niemisel – ett ställe
fullt av yxor, svärd, vedkapar och andra vassa föremål,
dåligt undangömda skarpladdade vapen, vi ständigt
ute på sjön utan flytväst och mycket annat livsfarligt.
Helena berättade att jag glatt lurat henne att ta i ett trasigt
kylskåp så att hon fick en rejäl elchock. Är
det något våra päron inte kan beskyllas för
så är det att vara Curlingföräldrar. Men de
verkar bara ha fört vidare släkttraditionen – moster
Bettan berättade att när mormor & morfar skulle bort
på dans så satte de ut henne, morsan och de övriga
syskonen på en stengrynna mitt i älven (s.k.
”Norrbottnisk barnvakt”) där de fick sitta
tills föräldrarna kom hem igen mitt i natten. Vill minnas
att morsan även berättat att hon fick leka med rakblad
när hon var liten. Norrbotten – det är som eljest…
2007
Ett bra nyårsfirande ska ha två kvaliteter: de ska lösa sig självt utan att man behöver anstränga sig och det ska vara anpassat till ens humör. Årets uppfyllde båda. Precis när vi för första gången stilla undrade vad fan vi skulle göra på nyårsafton kom ett SMS från Anna-Karin & Björn som bjöd på middag kvällen i fråga. Och en stilla middag var precis vad vi kände för. En megafest på Ritz i New York med alla man känner + några till, fri sprit och Type 0 Negative som husband är ju rent teoretiskt mycket roligare, men bara om man känner för det. Och det gjorde vi inte i år.
Middagen var som skräddarsydd för mina smaklökar: salami, lammkorvar, soltorkade tomater, tapenade, oliver, stekt haloumi, sallad med parmesan, blåbärscheesecake osv. Mmmmmm…
Det var som alltid mycket trevligt i Anna-Karin & Björns sällskap. I varje fall fram tills strax innan tolvslaget då min mage bestämde sig för att göra revolt. Ska inte gå in på detaljer, men jag kan säga att det var mer fyrverkerier i mina tarmar än ute. Så det var en mycket blek Peter som darrande skålade in 2007. Satt kvar som en urkramad disktrasa någon timme till innan jag slutligen gav upp försöken att ha trevligt och krälade hem till sängen. Inte det värsta nyåret jag varit med om (2004/2005 när jag hade närmare 40 graders feber och bara orkade vara vaken i 15 sekunder för att skåla i Panodil brus tar nog hem titeln Tidernas Sugigaste Nyårsafton), men knappast heller något jag kommer att minnas med värme när jag blir gammal (fast med tanke på den kroniska förstoppning som verkar komma med ålderdomen kommer jag nog att le nostalgiskt åt minnet av hur lätt det gick att bajsa). Nåja, det var väl symboliskt på något sätt – gammal skit som måste rensas bort för att få plats med något nytt eller något sådant. Och när man slutar ett år med att leka Christer Fuglesang på Gustavsbergaren så kan det bara bli bättre.
Det är ju dessutom nu man ska ge en massa nyårslöften och sätta upp mål för att bli en bättre människa. Eftersom jag har lovat mig själv precis samma sak de senaste 3-4 åren (ta det lugnare, slita mindre, njuta mer och stressa av så att jag mår bättre och orkar mer) och varje jävla år uppnått i princip det diametralt motsatta, så skiter jag i det den här gången. Alternativt att jag lovar att försöka arbeta ihjäl mig under 2007, så kanske jag misslyckas med även det löftet och istället börjar softa lite. December har ju hur som helst hamnat helt fel i den mentala almanackan och kommer enligt mina beräkningar att inträffa under januari/februari, och det får också bli då jag ska se över mitt liv. Tills vidare nöjer jag mig med att besluta mig för att ta time out under januari. Sen får vi se…
I övrigt håller jag helt med Kalle och Danae i deras attityd till nyårslöften:


| Februari 2007 |
Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...
Att
läsa:
För att inte finnas i verkligheten
är drakar verkligen ohyggligt uttjatade. I
fantasyböckerna går det 24 drakar på dussinet
och varje kliché är gjord tusen och åter
tusen gånger. Ingen har därför förväntat
sig minsta lilla nyhet under just den solen, …tills
Naomi
Novik släppte sin Temeraire-serie. Har
precis slukat första boken – His
Majesty’s Dragon – och kommer att
kasta mig över resten så fort jag kan, för
Novik har verkligen pånyttfött drakgenren. Till
att börja med är det här i första hand
inte fantasyböcker utan historiska romaner om Napoleonkrigen,
med den lilla påhittade detaljen att det finns drakar
och att de ingår i något slags primitivt flygvapen.
Sen kan drakarna tala, är intelligenta och framställs
som starka karaktärer. De käkar inte oskulder
eller sover på guldhögar utan är tydliga,
om än egensinniga, personligheter trogna sina ryttare.
Böckerna följer sjökaptenen Laurence som
oväntat tvingas byta både karriär och liv
för att bli ryttare åt draken Temeraire. Det
är inte utan att de nästan klassiskt okomplicerade
äventyren och lojaliteten mellan draken och dess ryttare
får en att tänka på gamla pojkböcker
typ Biggles, fast på ett bra sätt. Dessutom har
Novik, genom att låta vissa drakarter bara acceptera
kvinnliga ryttare, skruvat ned grabbighetsfaktorn.
Peter Jackson har precis köpt filmrättigheterna
så nu är det bara att glatt vänta på
att få se Temeraire utkämpa sina första
luftstrider på vita duken.
För
läsare i åldern 2-4 år kan jag varmt rekommendera
Jennys
nya bok Folke
& Flora - Här kommer vi!
om två mycket charmiga flodhästungar.
Månadens läsning: Simon: Dead Names - The Dark History of the Necronomicon, David Servan-Schreiber: Bot På Naturlig Väg, Joanna Rubin Dranger: Askungens Syster, Stephen King: Everything's Eventual, Jan Berglin: Magnum Berglin & Berglinska Tider, Belle de Jour: En Eskortflickas Öden Och Äventyr, Naomi Novik: His Majesty's Dragon, Clive Barker: Abarat - Days of Magic Nights of War, Douglas Coupland: Generation X

Ur
högtalarna:
Mina öron är kära igen. Den här gången
heter föremålet Magali
Luyten – sångerska i bl.a. projektbandet
Beautiful
Sin (sammansatt av folk från
Masterplan, Pagan's Mind och Virus IV). Plattan heter
The
unexpected och bjuder på powermetal typ
Kamelot och Nightwish. Sound och låtar är helt
okej, men det som verkligen lyfter hela skapelsen är
som sagt Magalis röst. Vacker och stark på samma
gång. Den kan smeka som en stilla vårvind men
när hon tar i, och det utan att skrika bör tilläggas,
känns det som hon kan blåsa full snurr i alla
Sydsveriges vindkraftverk. Håll öronen på
Magali Luyten – hon är på väg någonstans…
Månadens YouTube-videos:
Imogen
Heap - Just For Now (live at Studio
11 103.1FM)
Life
Of Agony - Love To Let You Down
C+C
Music Factory - Things That Make You Go Hmmm…
Sepultura
- Ratamahatta
Don
Henley - Boys Of Summer
Månadens musik: Lamb of God: Ashes of the wake, KT Tunstall: Eye to the telescope, Beautiful Sin: The unexpected
Webben: Surrender to their cuteness: talking cats!
![]()
Snyggt som fan: Lara Swift
![]()
Bokcitatet:
“I
put my hand on his shoulder. I can´t believe his going
too make me give him the speech. I am livid that he's going
to make me give him the speech. I do it, piecing it together
from times I've seen it done on TV and in movies. I tell
him that there are many people who love him and would be
crushed if he were to kill himself, while wondering, distantly,
if that is the truth. I tell him that he has so much potential,
that he has so many things to do, while most of me believes
that he will never put his body and brain to much use at
all. I tell him that we all have dark periods, while becoming
ever more angry at him, the theatrics, the self-pity, all
this, when he has everything. He has a complete sort of
freedom, with no parents and no dependents, with money and
no immediate threats of pain or calamity. He is the 99.9th
percentile, as I am. He has no real obligations, can go
anywhere at any moment, sleep anywhere, move at will, and
still he is wasting everyone's time with this. But I hold
that back - I will save that for later - and, instead say
nothing but the most rapturous and positive things. ' And
though I do not believe much of it, he does. I make myself
sick saying it all, everything so obvious, the reasons to
live not at all explainable in a few minutes on the edge
of a psychiatric ward bed, but still he is roused, making
me wonder even more about him, why a fudge laden pep talk
can convince him to live, why he insists on bringing us
both down here, to this pedestrian level, how he cannot
see how silly we both look, and when, exactly, it was that
his head got so soft, when I lost track of him, how it is
that I know and care about such a soft and pliant person,
where was it again that I parked my car.”
ur A Heartbreaking Work of Staggering Genious av Dave Eggers

Film: Fan vad det var svårt att gå på bio nu för tiden. Tänkte kolla på den hyllade koreanska monsterfilmen The Host, men den försvann från repertoaren innan jag ens hunnit knyta skorna. Så istället tänker jag försvara två nedsablade filmer som nu precis kommit ut på DVD. Den ena är Da Vinci Koden, som beskyllts för att vara tråkig och dåligt överförd från sin bokform. Såg den och höll inte alls med. Visst gör sig pussellösarstoryn bättre som litteratur, men mycket annat från boken illustreras strålande, helst de religionskritiska historiska tillbakablickarna. Klart bättre än sitt rykte. Samma gäller M. Night Shyamalans Lady in the Water. Där verkar det som om strulet bakom filmen (Disney vägrade producera M. Nights manus, han bytte bolag, blev anklagad för hybris, chefer blev sparkade och det skrevs t.o.m. en bok om hela eländet) smittat av sig i synen på själva filmen, men det är stor skillnad på det som sker på duken och det som sker bakom den. Vad man däremot bör tänka på när man ser den är att det är en godnattsaga, så släng logiken åt helvete och plocka fram barnasinnet innan du trycker på Play. När man väl gjort det kan man njuta av en ganska charmig och egensinnig modern saga, …som utspelar sig i ett sunkigt hyreshus.
På G:
1408
är en av de absolut krypigaste noveller Stephen King
klämt ur sig. En kort men intensiv story om ett hemsökt
hotellrum som verkligen bjuder på some sick shit.
Nu är det ingen mindre än vår egen Mikael
”Ondskan” Håfström som fått
jobbet att överföra den till film, vilket gör
riskerna dubbelt så stora – han kan inte bara
sabba en bra story, han kan även dra vanära över
svenskt filmskapande. Men förhandssnacket låter
mycket lovande, och den
lysande trailern räcker för att i varje fall
få mig att behöva byta kallingar.
Månadens filmer: The Crow - Wicked Prayer, Lady Vengeance, Pippi Långstrump På De Sju Haven, Tolken, Sleepy Hollow, Cold Mountain, Masters of Horror - Haeckel's Tale, Dune: The Miniseries, De Vilda Gässen, House On Haunted Hill, Slither, Thank You For Smoking, The Hades Factor, Silent Hill, Ju-on 2, Capote, Frostbiten, Near Dark, Masters of Horror - Dance of the Dead, A Scanner Darkly, Da Vinci-koden, 24 Hour Party People, Garden State, Fast And The Furious: Tokyo Drift, The Lawnmower Man, Freddy's Dead: The Final Nightmare, Masters of Horror - Deer Woman, Lady In The Water, Ninas Resa, Timeline, The Keep, Superman Returns, Masters of Horror - Pick Me Up, Ultraviolet, En Geishas Memoarer, The Hills Have Eyes (2006)

Simpsonsrepliken:
Bart: "What if you're a really
good person, but you get into a really, really bad fight
and your leg gets gangrene and it has to be amputated. Will
it be waiting for you in heaven?"

TV:
Hittills har inte 2007 bjudit på något värt
att slå på tv’n för (...helst
inte när det kommer till svenska humorproduktioner).
Men ett program som jag vanligtvis blippat förbi har
verkligen grown on me. Jag snackar om inget mindre än
MTV’s Pimp
My Ride. Jag äger ingen bil och är
ruggigt ointresserad alla slags motorfordon, men det här
programmet har två starka kort: en grym programledare
i Xzibit som lyckas med att vara både cool och varm
på en och samma gång, och en sjujävla leklust
(hur många tv-skärmar kan man
peta in i en bil egentligen?). Det blir som Home
Improvement fast med ett målmedvetet vansinne och
rock ’n’ roll-faktor. Men det måste vara
originalet – UK-versionen faller platt pga sin oerhört
okarismatiske programledare Westwood. Karln skulle fan vara
enerverande om man så försatte honom i omloppsbana
runt Uranus.
![]()
Reklam:
Coke är definitivt världens mest överskattade
dryck, och för att vara så ett så förbaskat
stort varumärke så suger det mesta av deras reklam
(de breakdansande tomtarna måste vara
ett av de svartaste ögonblicken i reklamfilmshistorien),
men jag tar av mig hatten för den senaste - Happiness
Factory. Ett kreativt mästerverk! (...men
när det kommer till färgat sockervatten dricker
jag fortfarande helst Dr Pepper)

Livet på Peterix planet:
Nothing to write home about
Det
finns orsaker till varför jag inte bloggar.
Nu säger säkert vän av ordning att eftersom
jag skriver det här så bloggar jag, men jag håller
inte med. Den här lilla livsjournalen är bara
en pytteliten del av hela min sajt, och jag gör det
bara en gång i månaden, och jag gjorde det långt
innan ordet blog var påkommet. Så det så!
Innan någon nu skriker att ”det där spelar
fan ingen roll – du bloggar ändå
pretto!” så ja, jag vet, men jag måste
ju desperat försöka vara annorlunda på något
jäkla sätt.
Någon som f.ö. har beskrivit bloggandet fullkomligen lysande träffsäkert är Scott Adams, som presenterade sin egen blog på det här sättet:
”When
I see news stories about people all over the world who are
experiencing hardships, I worry about them, and I rack my
brain wondering how I can make a difference. So I decided
to start my own blog. That way I won't have time to think
about other people.
People who are trying to decide whether to create a blog
or not go through a thought process much like this:
1.
The world sure needs more of ME.
2. Maybe I'll shout more often so that people nearby can
experience the joy of knowing my thoughts.
3. No, wait, shouting looks too crazy.
4. I know - I'll write down my daily thoughts and badger
people to read them.
5. If only there was a description for this process that
doesn't involve the words egomaniac or unnecessary.
6. What? It's called a blog? I'm there!
The
blogger's philosophy goes something like this:
Everything that I think about is more fascinating than the
crap in your head.
The beauty of blogging, as compared to writing a book, is
that no editor will be interfering with my random spelling
and grammar, my complete disregard for the facts, and my
wandering sentences that seem to go on and on and never
end so that you feel like you need to take a breath and
clear your head before you can even consider making it to
the end of the sentence that probably didn't need to be
written anyhoo.”
Nu har jag ägnat 1 597 tecken (ja, jag har räknat!) till att låta bli att fortsätta meningen jag började med, att det finns orsaker till varför jag inte bloggar, och bara det måste vara ett skolboksexempel på Scott Adams definition av bloggande, och med den tankevurpan ska jag äntligen spinna vidare på mitt påstående: jag slänger inte upp ständigt uppdaterade dagboksanteckningar på nätet därför att det händer för lite i mitt liv för att göra det oftare än en gång i månaden. Faktum är att under januari 2007 har det hänt så lite att jag har problem att klämma fram något matnyttigt ens ur 31 dagar. Vilket naturligtvis inte hindrar mig från att skriva en jäkla massa om det. Så spänn fast säkerhetsbältena – here comes nothing!
En stor orsak till händelselösheten kommer ur
svaret på frågan vad författare gör
när de inte skriver. Om man bortser från slöandet,
uppfinnandet av ursäkter för att inte sätta
sig vid skrivbordet och dagdrömmandet om bestsellers
som helst skriver sig själva (GI-koden
in the City – en 30-nånting framgångsrik
singeltjej kommer en urgammal hemlighet på spåren
och måste lösa mystiska pussel för att få
reda på den ultimata dieten), så funderar
man. I varje fall jag. Har funderat en hel del över
det jag gjort, men betydligt mer över vad jag ska göra
nu.
Vad jag lärt mig av att kika i backspegeln tillbaks på 2006 är att jag behöver bli betydligt bättre på framförhållning. Dessvärre sa utgivningsgruppen på förlaget nej tack till min bokide (den var tänkt att handla om våra fördomar, tänkte bl.a. intervjua zigenare, blondiner, transvestiter, muslimer m.fl. för att kolla hur mycket av våra förutfattade meningar som egentligen stämmer) precis innan jul med den ungefärliga motiveringen att den var för otydlig i sitt ämne och att målgruppen var svårpreciserad. Var på tok för trött just då för att orka reflektera över det, men nu har jag gjort det, och sörjer inte så mycket över att det förslaget fick nobben. Det är inte första gången en av mina idéer stöter på patrull, och helt säkert inte sista heller; och vid närmare eftertanke är det inte den idé jag brinner mest för – den råkade bara gå snabbast att formulera. Men två saker är jobbiga med den här återvändsgränden: den ena är tidsspillet – bokproduktion är en långsam historia och jag borde haft hela det här idébollandet klart redan i höstas så att jag kunnat sitta och skriva vid det här laget. Den andra är att även om det bara är ett utkast till en idé man presenterar i det här läget så börjar jag ändå tjuvskriva på den där bak i huvudet (min hjärna är mycket rastlös och vill desperat göra något nytt). Nu måste jag stoppa den processen och stuva om i röran däruppe.
En ny bokidé som jag tycker väldigt mycket om och gärna vill arbeta med är redan inne på remiss. Att gå igenom den processen är som att sitta i väntrummet hos tandläkaren. No. Fun. At. All. Och det är svårt som fan att fokusera på annat innan man vet om det blir bu eller bä.
Det hindrar mig dock inte från att fundera på en hel del på andra projekt också. Inser nu att det var ett misstag att bara ägna mig åt ett enda projekt under 2006 (fast det känns snarare som om det var det som ägnade sig åt mig – jag sveptes liksom bara med av bara farten). Inte undra på att Y-fronten känts plågsam ibland när jag inte haft något annat, gärna totalt annorlunda, att roa min rastlösa hjärna med parallellt. Men det misstaget tänker jag inte göra om. På vilka sätt jag tänker variera mig framöver är dock inget som är så färdigruvat att det lämpar sig i tryck än. I´ll be back…
Den ständiga På Y-fronten… fortsätter
att generera press. Förutom en artikel
i City så har jag gjort en liveintervju åt,
tro det eller ej, nattradion. Var tvungen att stiga upp
05.00 och var så väck att jag inte har den blekaste
aning om vad jag sa, men det bjuder jag så gärna
på.
Har
blivit involverad i en annan radioaktivitet som hittills
känns väldigt kul, och som sker på en betydligt
vettigare tid på dygnet. Har blivit medlem i en herrklubb
som sammanträder ungefär var femte fredag i radioprogrammet
Livsstil i SR Malmöhus. Övriga
klubbmedlemmar är musikern/författaren Janne Goldman
och mikrobiologen Einar Everitt (scrolla
ned till 26 januari för att se oss på bild).
Under vår första träff diskuterade vi ämnet
"attraktion", och måste ha gjort det på
ett bra sätt för under sändningen hörde
det av sig många kvinnor som gillade vår herrklubb.
En sa att hon var tvungen att sluta dammsuga för att
lyssna (vilket inte låter som något
vidare betyg när man tänker efter – jag
skulle lätt sluta dammsuga för att lyssna på
radio om t.ex. grusets inverkan på Finlands budgetunderskott
- …på samiska).
För er som bor i södra Sverige och kan lyssna
på det här så sammanträder herrklubben
igen den 23 februari mellan 10.00-10.45.
Blev tvungen att kliva in i Hör
Opps kassaskåpsstudio åter igen. För
när jag gjorde de sista omtagningarna i slutet av förra
året var jag så förkyld att jag enligt
teknikern Lasse lät som Lars Leijonborg (no
kidding! – jag lät verkligen som karln)
och det var helt omöjligt att klippa in det så
att det inte lät som ett practical joke, så det
var bara att göra om. Men nu ska det fan vara klart
(knack, knack, ta i trä!).
Vädret tycks fortfarande ha fastnat i oktober –
till min stora förtjusning eftersom jag tycker att
+10 är nog jävla kallt. Men till sist hittade
minusgraderna även till Skåne, och jag blev genast
snörvlig (efter högst fyra veckors
snuvfrihet, anar mer och mer att jag dras med någon
slags psykosomatisk vinterallergi – vad jag gör
kvar på de här breddgraderna är en gåta).
Tack o lov varade både snörvel och minusgrader
bara en vecka, och nu är allt tillbaks till det onormala
igen. (Vilket inte hindrar mig från
att desperat längta efter våren. Min anatomi
kräver minst +16 för att trivas. Är mer orkidé
än fjällbjörk.)
Däremot har det blåst en hel del. Så mycket att vi fick ställa in en söndagsutflykt till Louisiana för att stormandet tvingade Öresundsbron att stänga. Vi tröstade oss med ett besök till Terrariet för att se deras nyinförskaffade flygande hundar. Men de rackarna hade gömt sig så väl att det enda vi såg var något som liknade en gammal plånbok högst upp i taket. Då var det roligare med de lösspringande småaporna som snodde mat från och muckade gräl med papegojorna i fågelburen. Terrariets Vatos Locos..?
Någon helg senare tog vi dock revansch på stormen och åkte iväg till Louisiana med Anna-Karin & Björn. En mysig söndagsutflykt med konjaksdopad latte på tåget och en heldag bland konsten. Det som mest drog mig dit var utställningen Stjerneskud – filmfoton under 100 år. En höjdarupplevelse för ett fotofreak som jag. Very nice indeed.
Eftersom januari är en sån där månad
då man ska se över hälsa och livsstil har
jag faktiskt gjort två saker som med lite fantasi
går att koppla till det ämnet. Den ena är
att väga mig varje måndagmorgon. Vad det ska
vara bra för har jag inte riktigt förklarat för
mig själv än. Kanske är det någon slags
ständig påminnelse om var jag befinner mig någonstans
(dvs ca 15 kg helt åt helvete)
och på så sätt knuffar mig till att göra
något åt saken. Eller så blir det som
med dödsfallen i Irak – man vänjer sig vid
eländet.
Den andra var att skaffa stegräknare. Läste att man bör ta 10 000 steg per dag för att kroppen ska få röra sig det den behöver. Tog en av mina långpromenader och var helt övertygad om att jag skrapat ihop åtminstone två dagars stegkvot. Det blev knappt 5 000…
Funderar
på att bygga ihop datorn med en gammal trampdriven
symaskin så att jag ständigt måste trampa
på stället för att kunna jobba/leka. Alternativt
gå över till en diet endast bestående av
mygg.
![]()
| Mars 2007 |
Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...
Att
läsa:
Inget sånt den här månaden.
Har varit för upptagen med mina egna boktankar för
att hinna/orka engagera mig i vad andra skriver…
Månadens läsning: Ingalill Roos: Energitjuvar, Henry Rollins: Roomanitarian, Naomi Novik: Throne of Jade & Black Powder War, Chuck Palahniuk: Survivor, Robert T. Kiyosaki: Rich Dad Poor Dad

Ur högtalarna: Det här med covers är intressant. Att tolka någon annans låt kan sluta på flera sätt – de flesta av dem tyvärr varianter på att sabba något som funkade bra från första början (ungefär som alla sugiga skräckfilmsremakes som dyker upp nu). Men once in a blue moon lyckas någon ta vara på grundvärdet i originalet och ge det lyckade nya kläder, helst när man flyttar låten till en annan genre. Hittills har min absoluta favoritcover varit Rammsteins tolkning av Depeche Modes Stripped. Men nu har en av mina nya favoriter - Killswitch Engage - gett sig på en av mina gamla - Dio-klassikern Holy Diver, och resultatet slutade i en oh-my-fucking-god-this-fucking-rules!-cover. Så här låter det när det blir helt rätt.
Sen måste jag bara flagga för vårt nya stjänskott
Calaisa
- de två skånska syskonparen som åkte över
till Nashville och spontangigade till sig ett skivkontrakt.
Låter ungefär som The Corrs med skillnaden att Calaisa
fullkomligen dryper av leendeframkallande spelglädje.
Månadens YouTube-videos:
Probot
- Shake Your Blood
K's
Choice - Everything is for free
Skunk
Anansie - Charlie Big Potato
Mauro
Scocco - Det Finns
Lizette
& - Breathe
Månadens musik: The 69 Eyes: Framed in blood, Calaisa: Calaisa, Rick Springfield: Written in rock
Webben: Gör miljön en tjänst - gå in på MiljöSMS och rösta på ett miljöprojekt. Det kostar 5 kr varav 4 kr går direkt till det vinnande projektet.
![]()
Snyggt som fan: George Hoyningen-Huene
![]()
Bokcitatet:
“I
really wonder whether all memories are the same or if some are
“more important” than others. Like many people my
age, I was exposed to extreme amounts of well-produced, high-quality
information and entertainment from birth onward. The other day
I saw a Shake 'n' Bake TV commercial, one I had not seen in
twenty years, and in a flash, the whole commercial came back
to me, as though I had just seen it five minutes ago. So I guess
my head is stuffed with an almost-endless series of corporation-sponsored
consumer tableaux of various lengths. These “other”
commercialized memories are all in my head, somewhere, and this
is indeed something worth considering.
What would it be like to have never had these commercialized
images in my head? What if I had grown up in the past or in
a nonmedia culture? Would I still be “me”? Would
my “personality” be different?
I think the unspoken agreement between us as a culture is that
we're not supposed to consider the commercialized memories in
our head as real, that real life consists of time spent away
from TVs, magazines and theaters. But soon the planet will be
entirely populated by people who have only known a world with
TVs and computers. When this point arrives, will we still continue
with pre-TV notions of identity? Probably not. Time continues
on: Instead of buying blue Chairman Mao outfits, we shop at
the Gap. Same thing. Everybody travels everywhere. “Place”
is a joke.
And here's something we've all noticed: During power failures
we sing songs, but the moment the electricity returns, we atomize.
I am choosing to live my life in a permanent power failure.
I look at the screens and glossy pages and I don't let them
become memories.
When I meet people, I imagine them in a world of darkness. The
only lights that count are the sun, candles, the fireplace and
the light inside of you, and if I seem strange to you at times,
it's only because I'm switching off the power, trying to help
us both, trying to see you and me as the people we really are.”
ur Polaroids From The Dead av Douglas Coupland

Film: Att prenumerera på LOVEFiLM har verkligen blivit ett dråpslag mot mitt biobesökande. Har t.ex. länge sett fram emot Pans Labyrint, men nu när den väl har hamnat på biograferna tänker jag: ”äh, jag väntar tills den kommer på DVD”. Men en film behöver inte vara aktuell för att vara bra. Den behöver inte ens vara en film. Såg nyligen miniserien 5ive Days To Midnight – en thriller om en man som får en försändelse med polisutredningen om mordet på honom själv, som ska inträffa om fem dagar. Han måste alltså använda bevisen för att ta reda på vem som tänker döda honom för att stoppa mordet på sig själv. Välgjord, svårförutsägbar och väldigt spännande.
Rammsteins
konsertfilm Völkerball
går inte heller av för hackor. De är vid det
här laget ett av de mest legendariska livebanden. Scenshowen
är aspampig, genomtänkt, bitvis mycket rolig (för
att korrekt kunna beskriva Till
Lindemans jakt på Flake med blåslampa och slaktarkniv
under kannibaleposet Mein Teil måste svenska språket
bara utökas med begreppet ”industrimetalbuskis”)
och innehåller så satans mycket eld att Rammstein
snart måste klassas som massförstörelsevapen.
Månadens filmer: Shivers, Killswitch Engage - Set This World Ablaze, Anchorman, Rammstein - Völkerball, Dracula (2006), The Woods, Snakes On A Plane, Henry Rollins: Shock & Awe, Deadly Outlaw: Rekka, Nightbreed, 5ive Days To Midnight, Mission To Mars, Peter Gabriel: Growing Up - Live, Mission Impossible III, Crank, Shriek If You Know What I Did Last Friday the Thirteenth, Predator, The Dark Hours, Myrmobbaren, Silent Running, Predator 2, The Warriors, Paycheck, Ladykillers (2006), Secondhand Lions, Pete Townshend - Music from Lifehouse, From Dusk Til Dawn, Sexy Beast, Cannibal Holocaust, Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Rabid, Children of Dune, Phenomena

Simpsonsrepliken:
Troy McLure: "Hi I'm actor Troy
McClure. You might remember me from such instructional videos
as "Mothballing Your Battleship" and "Dig Your
Own Grave and Save".

TV:
Är det en av få personer som jag köper nästan
rakt av så är det Henry
Rollins. Oavsett om det gäller hans böcker, musik
eller spoken word. Med lika mycket hjärnceller som muskler
och tatueringar är han det perfekta äktenskapet mellan
intelligens och rock ’n’ roll; mellan logik och
passion; mellan aggressivitet och hjärta. Jag skulle kunna
yra på om honom i flera spaltmeter, men se för er
själva nu när SVT 2 börjat köra The
Henry Rollins Show på fredagskvällarna.
![]()
Pryl:
Det var säkert 15 år sen sist, men nu har jag skaffat
en
ny gura. I love it! I love it! I love it!
Mer om den och mitt återuppvaknande som gitarrplinkare
längre ned i månadskrönikan…

Livet på Peterix planet:
Nothing to write home about - pt. 2
Februari
har beskrivits som det där halvåret mellan januari
och mars. Amen to that!
Mörk, kall, seg och om än inte totalt händelselös,
så åtminstone en värdig uppföljare till
januarisörjan. Inte så mycket att berätta om
den här gången heller m.a.o.
Snön hittade ju även till Skåne den här månaden. Även om det bara tog ca 4 dagar från första snöflingan tills det var barmark igen så hann den ställa till med en del däremellan. Som gammal norrbottning så är man ju van vid det som blötdjuren här nere kallar för ”snökaos” som en fullt normal del av vardagen cirka tio månader om året (det var därför jag flyttade) och ingenting att hetsa upp sig över. Men nu blev man utan både morgontidning och post trots att man bor centralt i rikets tredje största stad.
På det personliga planet har jag känt mig lätt frystorkad under vinterepisoden. Eller snarare som en skräckfilmsafton - minusgraderna gör mig seg och snörvlig som en zombie, torrfnasig som en mumie och anemisk som en vampyr (…kom inte på några bra liknelser för yxmördare eller stilettkäftade aliens). Tur att det inte varade så länge. Nu kräver jag vårvärme bums, den där typen när det går från +5 till +18 över en natt, när pollenallergikerna måste rullas in i asbestsaneringsplast för att inte storkna, när man syr om kamelhårsunderstället till ett par beachshorts - det vill jag ha och jag ska banne mig ha det om jag så ska behöva ta till våld. Hit me with some spring!
Jobbmässigt är det tyvärr samma visa som sist.
Även min nästa bokidé stötte på
patrull, men det blev däremot en helt annan resa än
sist.
La fram ett förslag på en miljöbok. Det låter nog ganska opportunistiskt med tanke på den rådande klimathysterin, men det var ingen ny idé hos mig. Den är närmare 10 år gammal. Vad nog inte många vet är att jag har en gedigen bakgrund inom miljösvängen. Mellan -95 tills ungefär då jag flyttade till Malmö och började skriva på heltid (dvs 2002) jobbade jag nästan uteslutande i diverse miljöprojekt (Miljöguiderna i Luleå, Kretsloppsteam/”Grannar i Grönska och Gemenskap” i Skärholmen, ”Hållbart och levande Hjorthagen” på Östermalm m.fl. Var även miljökrönikör åt Norrbottens Kuriren under några år). Men som debattämne och samhällsfråga har miljön nu i flera år varit lika stendöd som grungen och den hopvikbara plastcykeln. Det är något av miljöfrågornas förbannelse att de inte ger omedelbara effekter – häller man ut lite gammal lacknafta i slasken så ramlar inte gråsparvarna på bakgården döda ned en kvart senare. Orsak och verkan är kopplade till stora, komplexa och långsamma system där man ofta pratar i tidsperspektiv av flera hundra år. Gäääääsp! Osexigare samhällsfråga får man leta efter. MEN, så fick vi en ovanligt het sommar följt av en knepig vinter och – voila! – så får hela världen tokfnatt över något som forskarvärlden bekymrat sig över sen minst 80-talet. Vilket, som jag snart kommer att berätta mer om, ironiskt nog är till mer skada än nytta när det kommer till att lösa problemen.
Anyway, kände att timingen var den rätta, dammade av och fräschade upp min gamla miljöboksidé och uppvaktade förlaget med den. Min förläggare Anders tände med en gång eftersom han också länge velat ge ut en bok i ämnet, men sen blev det tuffare. För att göra en lång historia kort så har idén manglats i ett gäng möten där den fått lika delar support och mothugg. Lustigt nog så är det klimatförändringstrenden som motiverat både för och emot. Ämnet är hett nu, alldeles för hett ansåg vissa och menade att det om ett år kommer att svämma över av miljöböcker i handeln.
Förläggaren i mig förstod motargumenten mycket väl och svor en smula över att det blivit sån hysteri – dels av rent utgivningsegoistiska skäl, men även av bekymmer över det långsiktiga miljöarbetet (den enda sorten som är värd att hänga i julgranen). Det kommer bara att sluta i en backlash. Av samma anledningar som folk nu spyr galla åt fullkorn, fibrer och ”utan tillsatt socker” kommer de om ett år att varva cityjeepen på tomgång på ren trots för att de fått klimatförändringar, växthusgaser och rädda-världen-pekpinnar skoningslöst nedtryckta i halsen. För mycket nyttigt och präktigt på en gång kan få den godaste vilja att helt gå i baklås.
Författaren och säljaren i mig tog dock fram min USP (Unique Selling Point) – dvs att istället för att som brukligt kväva läsaren med dyngtråkiga domedagsscenarion (miljörörelsen är bra på många saker – att kommunicera är definitivt inte en av dem) vara positiv, lättbegriplig och kul. Göra en ”Miljöfrågor för dummies” som tillåter läsaren att garva åt eländet. Trots den vinkeln, som mötte mycket gillande, blev det möte efter möte som ständigt slutade i dödlägen. Tillslut kom spiken i kistan - inte ens min vinkel var unik längre. Redan nu i vår kommer Johan Tells 100 sätt att rädda världen. Har ingen aning om hur den boken är upplagd, men jag har skrattat gott åt Tells tidigare grejer – han är klart en av landets roligaste och bästa skribenter, och jag kan bara svära över att han verkar ha hunnit först den här gången.
Det här ändrar naturligtvis ingenting angående min produktion. Jag har fortfarande en ny bok på gång, och den ska påbörjas så snart som möjligt – det finns bara inget skrivet kontrakt på exakt vad den ska handla om ännu. Det är fortfarande lååååångt kvar till botten av min idéhög, och nästa synopsis ska snart matas in i förlagets tröskverk.
För
att inte börja ryka ur öronen av frustration har jag
släppt min tidsplan A som gick ut på att ha ett kontrakt
klart typ nu och skriva boken så att den var klar innan
hösten för release våren -08. Jag får
bara rycka på axlarna och inse att det kommer att ta längre
tid än jag hoppats och önskat, men att det ändå
kommer att bli bok, …eller snarare böcker.
Huvudet fullkomligen kokar av uppslag och jag har flera andra
skrivplaner förutom ytterligare fack/satirböcker,
och nu när jag släppt min första tidsplan tänker
jag ge de idéerna mer tid och utrymme.
Vad det handlar om?
Det får ni se när det är klart…
Alla Hjärtans Dag hann ju passera under februari. Även
om det nu är en påtvingad kommersiell ”högtid”
så är det även en jäkligt bra ursäkt
att jobbskolka och ta en skön heldag med sin älskade.
Jag och Jenny stack till terrariet på Malmöhus museer
för att titta på fladdermössen (sötare
och charmigare djur går inte att hitta, …sköldpaddor
undantaget) och mumsade på Davids hjärtformade
bakelser på Patisseriet.
Det var meningen att vi även skulle slänga in lite
cocktails under dagen, men vi tog slut och gick hem och sov
middag istället.
Som sagt inte så mycket spännande att berätta
om, men under mars händer det lite grejer – ska bl.a.
föreläsa i Kalmar på självaste kvinnodagen,
sticka upp till Stockholm för att bl.a. träffa Anderson
Pocket inför pocketlanseringen av På Y-fronten…
(pocket och ljudbok släpps i april om jag
har fattat det hela rätt).
I´ll
be back!
Guitarista
Disclaimer: följande text handlar om musikinstrument, ett ämne som många människor anser vara lika spännande som Bosse Ringholms frisyr. Läs på egen risk.
Jag har skakat liv i en gammal bortglömd passion.
Har länge känt att det har saknats något i mitt liv.
Musik.
Alltså, nu lyssnar jag ju på musik i stort sett varenda vaken minut – stereon eller datorn rullar på när jag är hemma och så fort jag går ut pluggar jag in mp3-spelaren. Men jag har saknat att spela. Har ägt gitarr sen jag var typ 12 och lirat i band då och då, men det var över 10 år sen jag sist lirade med andra, och hemmaplinkandet har sakta men säkert minskat i frekvens. Visst har jag petat då och då på min gamla Ibanez, men det var flera år sen jag hade en stärkare sist och det tappar en del i känsla när man inte kan plugga in guran i något.
MEN, nu har det hänt ett och annat med tekniken. Tack vare kabeln LightSnake kan jag nu plugga in gitarren i datorn via USB-porten. Och med förstärkarsimulatorn AmpliTube går det att få fram i princip vilket ljud som helst när man är inpluggad. Ibland är jag så förbaskat glad att jag lever i dessa dagar.
Men ett problem kvarstod – för sisådär tio år sen fick jag för mig att byta en av gitarrmickarna till en EMG (EMG är en aktiv mikrofon, som i motsats till en vanlig passiv mic, som bara ligger på soffan och käkar ostbågar, istället tar initiativ, skaffar hobbies, joggar m.m. …samt även har ett mycket bättre ljud). Dessvärre avstannade det projektet halvvägs eftersom jag saknade lödutrustning, så det första jag nu behövde göra var att skaffa en sådan och löda fast EMG-micken. Något som visade sig vara betydligt svårare än vad jag trodde. Först och främst var jag tvungen att försöka förstå hur jag tänkte när jag påbörjade projektet för tio år sen, vilket visade sig vara helt omöjligt (Jag har nog jäkla svårt att förstå hur jag tänker idag). Tack o lov fanns det kopplingsscheman att följa (en vanlig mic har bara två trådar som ska anslutas – den EMG som jag tänkte koppla in har 6), men efter att ha läst det noga upptäckte jag att det ingenstans fanns beskrivet hur man kopplade in fanskapet i just min typ av gitarr. Efter en lång dags klurande och pillande som resulterade i några nya gråa hår och en och annan frustrerad tår, ansåg jag mig ha greppat läget och lödde ihop skiten. Kopplade nervöst in mig och drog ett ackord.
Det lät.
Förjävligt.
Några tunna toner gick att uppfatta, men i princip det enda som dånade ut ur högtalarna var ett massivt jordbrum. Om det var en dålig lödning eller jag som fattat/kopplat fel är inte lätt att utröna, men min läpp började i alla fall hänga som ett blyinfattat taxöra av besvikelse.
Tills det slog mig – jag behöver en ny gitarr!
Okej, så himla avlägsen har inte tanken varit. Min gamla Ibanez Roadstar är en helt ok gitarr, lite gurornas Volvo – robust och pålitlig, men den är inte så himla metal, och den är framförallt inte jag. Men när jag var och köpte nya strängar inför mic-bytet fick jag syn på en gura som ropade ”du och jag hör ihop - ta mig med dig!”, och jag är inte så svårflirtad (…i varje fall inte när det gäller gitarrer), så efter löd-fiaskot och en ganska kort mental överläggning fick den följa med mig hem.
Det
är en J&D
8MB, typ Les Paul-kropp fast mer slimmad och avskalad, och
den är (dreggel, dreggel) goth-black!
Apsnygg! Jag erkänner – när det kommer till
gitarrer är jag oerhört ytlig och går till 85%
på utseendet. Men den låter helt okej och är
en av de skönaste gitarrer jag spelat på. Visst är
den en lågbudgetgura (jag är ju för
bövelen författare – vilket ger mig en instrumentbudget
som gör att jag egentligen inte ens har råd att vissla),
men efter lite research tycks det som om man får mycket
instrument för slantarna. Den har beskrivits som ”en
hastigt ihopslängd Ibanez” vilket jag antar är
en komplimang. Jag är i alla fall mycket nöjd. Och
jag befinner ju mig på en musikernivå där det
bara är jag som behöver tillfredsställas.
(Men om nu någon av en händelse råkar
ha 20 000 som de inte vet vad de ska göra med skulle jag
ju inte bli ledsen över att få en svart sån
här).
Trasslet var naturligtvis inte över bara för att jag skaffat ny gitarr. AmpliTube är ett askul program, men det tar ett tag att få det att funka. Till de som tänker skaffa det kan jag starkt rekommendera att skaffa en ASIO-driver till ljudkortet (omvandlingen från analogt till digitalt tar så mycket tid i datorn att ljudet som kommer ut sackar så pass att det inte går att spela utan att bli galen, men ASIO fixar det problemet) och bereda sig på att få några nya grå hår innan alla input/output channels, sample rates och buffer sizes är som de ska. Men sen jävlar är det bara att ösa på!
Är nu tillbaks ungefär där jag var när jag var 12, dvs att jag sitter och plinkar med i andras låtar. Lustigt nog kan jag fortfarande nästan alla gamla Dio, Sabbath, Priest och Maiden-låtar som var de första jag lärde mig för ca 25 år sen. De sitter i ryggmärgen som en obotlig sjukdom. Men KISS-låtarna har jag tappat helt. Förmodligen för att jag aldrig brann för dem ens när det begav sig (för oinvigda: lirade i ett KISS-coverband i mitten på 90-talet, såg då ut så här). Men har framförallt börjat lära mig låtar av nya favoriter, som KsE, Lamb of God, Rammstein m.fl. Vilket är mycket lättare nu när det finns gitarrlektioner på nätet.
Fingrarna ömmar, men det skulle inte ens gå att spränga bort leendet på mina läppar. Det är så skitjävlahelvetes kul!!!!! Och meditativt – när jag lirar är ett av mycket få tillfällen då drygt tiotusen olika tankar inte åker bergodalbana i mitt huvud.
Till
alla som en gång spelat men som kom av sig: livet är
för kort för att lägga instrumenten på
hyllan. Bejaka livet och rocka loss! …även om publiken
bara består av krukväxterna :-)
Ännu en sån där jävla blogglista
Eftersom jag inte har så mycket liv att bjuda på för tillfället kommer här en liten bonus. Det är en av alla de här mail/blogg-listorna med triviala frågor som är tänkt att ge en djupare bild av vem besvararen av frågorna är – ett webbpåhitt som jag lätt motvilligt tycker är fånigt kul. Just den här listan norpade jag av Tina (tack & kram! :-).
Följande är även en sk bloggutmaning till alla bloggägare som läser det här – gör din egen lista och släng upp den!
Hur många nycklar finns det på
din nyckelknippa: 3 (till lägenheten,
ytterdörren och tvättstugan).
Vilken svordom använder du mest: Av någon konstig anledning svär jag mer i skrift än i tal (är nog rädd för att bli uppfattad som seriös, pretentiös eller något annat tråkigt -ös) men ”Men va fan…” slinker ur mig ibland.
Äger du en iPod: Det är emot min religion att äga Appleprodukter, men äger annan, mycket älskad, mp3-spelare (märkeslös, direkt från fabriken i Kina).
Vilken tid är din väckarklocka inställd på: NEJ! NEJ! NEJ! Väckarklockor är Satans bålverk på jorden.
Hur många resväskor äger du: 1 st nylonbag – har svårt att bli vuxen på det området.
Använder du flip-flop’s även när det är kallt ute: Nej, att frysa är en dödssynd.
Var köper du dina matvaror ifrån: Hemköp ligger närmast.
Skulle du hellre ta bilden än vara med på bilden: Ta! Älskar att fota!
Har några av dina vänner barn: Jepp, de flesta faktiskt (är t.o.m. gudfar till ett av dem), vilket är rätt skönt när man inte vill ha några själv – det måste ju finnas någon kvar på planeten om 30 år som kan finansiera min pension, hälla upp skumpan åt mig och hjälpa mig på med nitbältet.
Har någon någonsin kallat dig lat: Vore jävligt konstigt annars, för jag är grymt lat – och stolt över det!
Vilken CD ligger i din CDspelare just nu: I min CD-växlare ligger i skrivande stund The Haunted: The dead eye, Lamb of God: Ashes of the wake och Lloyd Cole: Antidepressant.
Föredrar du vanlig eller chokladmjölk: CHOKLAD!!!!!!!!!!
Har någon berättat en hemlighet för dig den här veckan: Kan ha hänt, men jag glömmer i regel 97% av allt som sägs till mig inom en timme.
När var senast någon stötte på dig: Min fru stöter på mig varje dag. Förutom henne vet jag inte – är urusel på att märka sånt. Behöver i regel bli vrålad rakt i örat samtidigt som det hålls upp blinkande neonskyltar framför ansiktet för att förstå den typen av budskap.
Vad åt du till lunch: Brunch, och det blev som vanligt bärsmoothie, rostat med ost & kalkon alt med makrill & keso samt kaffe med myyyyyycket mjölk.
Använder du huvtröjor: Njet.
Kan du vissla: Till vardagsbruk, men det brukar sluta med att jag hamnar i revirstrid med talgoxarna.
Har du någonsin deltagit i en demonstration: Eftersom jag gick i högstadiet på 80-talet då det var obligatoriskt att demonstrera mot kärnvapen och apartheid minst en gång i veckan, så svar: ja. Nu mer deltar jag varje dag i mina enmansdemonstrationer (är extrem individualist – funderar på att bilda ett MC-gäng enbart bestående av mig själv).
Vem var den sista som ringde dig: Jenny – hon står för 98% av alla samtal jag får.
Vilken är din favoritåkattraktion på ett nöjesfält: Bortsett från kön till glasskiosken - Spökhuset.
Tror du folk pratar bakom ryggen om dig: Det hoppas jag verkligen.
Vilket riktnummer befinner du dig i: 040 och 070.
Tittade du på tecknat när du var liten: Började då och har inte slutat än. Pixar, Aardman och Miyazaki rules!
Hur många syskon har du: 0 - ensambarn and loving it.
Är du blyg inför det motsatta könet: Ånä, så lätt kommer de inte undan :-) Har snarare mycket lättare att umgås med tjejer än med killar, man slipper så mycket kukmätningsbullshit och annat machotrams.
Äger du några band t-shirts: Yes! De ingår bland mina basplagg. Min äldsta i fortfarande bärbart skick är en Iron Maiden World Piece Tour t-shirt från -83 (officiell – inköpt vid giget!). Den senaste är en Killswitch Engage The end of heartache som jag skaffade förförra veckan.
När flög du senast: Jobbresa strax innan jul, Malmö-Luleå t-o-r. Hade hoppats att jag kunnat skriva Malmö-Phuket istället…
Hur många stolar står kring ditt köksbord: 2 & ½. Den där ½ är en klen hjärtformad sak som bara håller för barn, gnomer och min lilla fru.
Läser du för skojs skull: Jepp. Både därför och av arbetsrelaterade orsaker (sk research), men båda är skoj.
Pratar du några andra språk: engelska, porrtyska och baklängesspråket (fiskmås = måskfis, gräddfil = fiddgräl, lånekort = kånelort osv).
Diskar du din egen disk: Ja, när den ber mig. Ärligt talat, tro det eller ej – jag står för 100% av diskandet i det här hushållet.
Har du gråtit offentligt: Har hänt.
Har du en stationär dator eller en laptop: Den står där den står.
Försöker du alltid lära dig nya saker: Absolut, annars stelnar hjärnan.
Vill du just nu ha några tatueringar eller piercingar: JA! JA! JA! Fler tatueringar!
Tycker du att killen borde bjuda på första dejten: Stofilt nonsens! Den som är rikast eller snabbast, eller var och en för sig.
Kan du kasta macka: Ja, helst om det är senap eller annat äckligt på den.
Har du någonsin varit på Jamaica: Only in my dreams.
Vad har du med dig in på bion: Förväntningar, ett glödande hat mot babblande fjortisar och förhoppningsvis biljetten.
Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet: Svenska och håltimmar.
Gillar du att flyga flygplan: Visst, så länge jag inte är förkyld, då det känns som om en pilsk och välhängd noshörning försöker penetrera bihålorna. Men den där fasen mellan man kommer in till flygplatsen tills man går ombord på planet är en tortyrmetod jag gärna slipper. Funderar på att börja supa mig medvetslös innan flygningar och låta någon annan checka in min kropp som bagage.
Vilket personlighetsdrag är ett måste hos en partner: Humor.
När sov du senast på golvet: Minnesluckor och sova på golvet går hand i hand, men minns trots allt tydligt att jag ofta sov under ett mixerbord i Hermelinskolans aula efter Eldslukers genrepsfester (sent 80-tal/tidigt 90-tal).
Vilken är din favoritdrink: Bella Notte – rom, amaretto och black orange (black orange = i princip cola+fanta).
Gillar du din boendesituation: Två vuxna, sköldpadda och kontor i en etta!?!?!! Är i akutbehov av större!!!
Hur
många timmar måste du sova för att kunna fungera:
minst 8, helst 26.
...............................
Äter du frukost dagligen: Brunch. Morgnar är en styggelse då den vise ser till att befinna sig i sovande tillstånd.
Är dina dagar fullbokade och stressiga: Försöker till varje pris undvika det, men det händer tyvärr ibland.
Vilken är din favoritfrukt: Ananas.
Hur gammal blir du nästa födelsedag: Tjugos… nääääääää - 39. FAN!
Tror du på liv på andra planeter: Oddsen talar för det, men det är ingenting jag går omkring och tänker på. Det är utmaning nog att hitta intelligent liv på den här.
Tror du att Gud är man eller kvinna: Jag är ateist, så jag tror att Gud är en låtsaskompis.
Hur valde dina föräldrar ditt namn: Har hört en skröna om att min moster blev inspirerad av Peter ”Columbo” Falk.
Gillar du senap: Nej, varför det?
Skulle du någonsin hoppa fallskärm: Endast om planet var trasigt och piloten gått sönder.
Sover du på sida, mage eller rygg: Vilken dum jävla fråga, det är väl bara avlidna och folk i koma som inte rör på sig i sängen. Korrekt svar är alltså: ja.
Tycker du om att krama folk: Jaaaaa, mysigt!
Skulle du säga att du är trendig: Bara av misstag.
Äger du en digitalkamera: Den äger mig (”Den” = Canon Powershot S3 IS).
Vilken är din favoritkaraktär i Star Wars: Darth Vader of course, …som vi fick uppleva honom i de gamla episoderna.
Tycker du att du är attraktiv: Inte för tillfället (för tröttglåmig och blekfet).
Vad är du allergisk mot: Vinter.
Får du dåligt samvete efter du ätit kött: I regel inte, men det beror på köttet. Kan av etiska/familjära skäl t.ex. inte äta sköldpadda eller fladdermöss. Har lite problem med grisar också. Är nog på väg att bli vegetarian även om det kommer att dröja tills jag är 92 innan jag fått en nog stark moralisk koppling till alla djurarter. Vi kanske kan börja äta kött från fästingar? De är jävligt svåra att känna sympati för.
Om du var född av motsatt kön, vad hade du hetat: Tja, Rebecca är fint.
| April 2007 |
Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...
Att
läsa:
Varje gång jag är i Sthlm har jag
som tradition att svänga in på Sci-fi
Bokhandeln (paradiset på jorden!)
och plocka med mig en skräckis. Något som är
betydligt svårare än vad det låter trots att
stället har en skräckhylla som heter duga. Problemet
är att minst 90% av all horrorlitteratur handlar om vampyrer,
och jag tycker vampyrer är extremt fucking urboring. För
att felcitera vampyrjägaren Jack Crow: ”they're
a bunch of fuckin' fags hoppin' around in rented formal wear
and seducing everybody in sight with cheesy Euro-trash accents”.
MEN, då och då får jag tag i riktigt bra vampyrbefriad
horror, som nu senast med Richard
Laymons postuma bok Night
in the Lonesome October. Den handlar om en collegekille
som blir dumpad av sin flickvän och tar itu med hjärtesorgen
genom att ta nattliga promenader, …men han är inte
ensam i natten. Det här är en av de schysstaste skräckisar
jag läst på mycket länge. Av flera orsaker.
En är upplägget. 95% av boken utspelar sig under de
här nattpromenaderna och Laymon har lyckats kanalisera
David Lynch i atmosfären – det är surrealistiskt,
krypande och man vet fan inte vart åt handlingen tänker
ta vägen. En annan är att man genast fastnar i huvudpersonens
liv och den nedåtgående spiral han hamnar i (eller
snarare väljer – för det rör sig inte om
någon rättrådig hjälte, utan en helt vanlig
människa med brister och en smak för det förbjudna).
Det känns som att tjuvkika på någon som tagit
helt fel avfart i livet. Det är verkligen ”Nej, gå
inte ned i källaren!” re-invented. Jag satt och skruvade
mig i tågsätet på hemvägen medan jag läste
den (och jag är härdad) men
kunde för mitt liv inte slita mig. Rekommenderas!
Månadens läsning: Marisha Pessl: Special Topics In Calamity Physics, Naomi Klein: Stängsel Och Öppningar, Whitley Strieber (red.): Aliens, Amos Oz: Hur Man Botar En Fanatiker, Martin Marklund: 21 Steg Till Självstjälp, Richard Laymon: Night In The Lonesome October, David Yassop: I Guds Namn, Richard Morgan: Altered Carbon

Ur högtalarna: Den här våren är inte att leka med musikmässigt. Nytt på G alldeles snart med både NIN och Tori Amos, men redan under mars kom det nya plattor med två av mina husgudar – Mauro Scocco och Type O Negative.
Om vi börjar med Type O’s nya Dead again så är det alltid en religiös högtid när Peter Steele & Co släpper nytt. Kanske ingen ny October rust, men som vanligt en jäkligt bra platta. Låter mer åt tidiga Type O-hållet, låååååånga låtar (10 spår på 77 minuters speltid) som aldrig skulle funka som singlar, men en bra blandning av långa, kadmiumtunga doomepos (The profit of doom), ösiga punkstänkare (Halloween in heaven) och vackra gothballader (September sun). Lovely! Och bäst av allt – de gigar på en scen nära mig i juni!
Mauros
nya platta – Ljudet
av tiden som går – lämnar mig
ambivalent. Som en slags motvikt till förra Ratatadoftande
Herr Jimsons äventyr har han dumpat i princip
alla instrument utom den akustiska gitarren och sin otroliga
röst och gjort en lågmäld, intim platta. Jag
har inga problem med den typen av Maurolåtar - många
av hans bästa (Eveline, Lång
väg hem, Säg ingenting m.fl.)
är just bara Mauro, gitarren och en porta i köket
halv fem på morgonen – men en hel platta…
Första reaktionen är att det här inte är
albumet jag önskade mig. Låtarna är som alltid
strålande, och texterna bättre än någonsin,
men jag hade hellre sett dem utspridda på de fem kommande
plattorna. Men även när jag är besviken på
Mauro går stereon & mp3-spelaren varm, för han
kan inte åstadkomma något kasst om han så
stod under vapenhot. Han är inte min husgud på gamla
meriter. Hit med en driven gitarrbaserad rockplatta härnäst,
där du sjunger som om det gällde livet, så är
allt förlåtet!
Månadens YouTube-videos:
Dalbello
- Gonna Get Close To You
Within
Temptation - Stand My Ground
Simple
Minds - See The Lights
Soilwork
– Nerve
Tanita
Tikaram – Cathedral Song (Most.
Beautiful. Video. Ever.)
Månadens musik: Type 0 Negative: Dead again, Tracey Thorn: Out of the woods, Mauro Scocco: Ljudet av tiden som går
Webben: Jag misstänkte väl att det är så här en muspekare egentligen fungerar... (tar ett tag att ladda men det är det värt...)
![]()
Snyggt som fan: Jack Vettriano - Vettriano-art
![]()
Bokcitatet:
“Låt
oss utforska den tidsanda vi lever i och som påverkar
vår vardagsmakt.
Det var synd om korna en period på 1990-talet. Galna ko-sjukan
grasserade. Men det var ju inte korna som var galna. Det var
galna människor som gav de stackars kossorna deras egna
släktingar till middag. När vi ger oss i kast med
att formulera hur vi ser på dagens tidsanda kan vi inte
låta bli att fundera över vad för galenskaper
som blandats i de färdiglagade rätter vi moderna människor
mumsar i oss. Nedan följer en beskrivning av hur tidsandan
ser ut på tidigt 2000-tal, sedd genom författarnas
färgade glasögon. I vår tids samhällsflod
finns en rad »ismer« - samhälleliga sjukdomstillstånd
- som påverkar vår vardag.
Vi präglas av tidens totala ekonomism som innebär
att allt måste kunna räknas i pengar för att
ens vara värt att diskutera. Vi kan drabbas av fundamental
konsumism som leder till att vi försöker tillfredsställa
icke-materiella behov med materiell konsumtion. En basal
eskapism är under utbredning och den yttrar sig genom
att allt fler flyr från sina egna vardagsbekymmer in i
diverse andra, skenbart mer förtrollande världar (till
exempel TV-såpor, virtuella verkligheter, tvångsmässig
turism eller droger).
Varje år verkar allt fler drabbas av banal exhibitionism,
en sjukdom vars symtom yttrar sig i att »patienten«
måste synas i alla möjliga och omöjliga mediasammanhang,
oavsett hur förnedrande de kan vara (till exempel full
i en bar, taskig på en bondgård, taktisk på
en öde ö eller bara allmänt korkad och inlåst
i ett hus) - bara man blir känd. Åkomman central
individualism visar sig i tanken att vi alla ska sköta
oss själva bäst vi kan, var och en ansvarar bara för
sig och sitt, utan bryderier om konsekvenser för andra
i vår nära eller fjärran omgivning. Som om inte
alla dessa farsoter vore nog verkar vårt samhälle
också ha smittats av slängar av tillväxtbulimi,
offentlig anorexi, gravt börsberoende, existentiell undernäring,
reklameksem, kemisk koma och malignt mobilom.”
ur Rik På Riktigt av Fredrik Warberg & Jörgen Larsson

Film: Som vanligt blir Kevin Smith diskriminerad i det här landet och får sina filmer dumpade direkt på dvd, vilket är mer än synd eftersom han kickar ass mer än vanligt när han återvänder dit allting började med nya rullen Clerks 2. Dante och Randal är tillbaks, liksom Jay & Silent Bob, och i princip alla som varit med i New Jersey-filmerna. Och det regerar! Skrattade så jag grät. Ingen annan än Kevin Smith kan blanda hjärta och värme med Star Wars-nörderi, snoppskämt och åsnesex. Do you go from ass to mouth?
Har rotat vidare bland dvdrullarna och hittat flera pärlor jag missat. En av dem är spanska Gråta Med Ett Leende av Alejandro Amenabar – mannen som gjort bl.a. The Others. GMEL är en verklighetsbaserad historia om Ramón Sampedro som legat förlamad i 30 år och kämpar för rätten att få dö. Låter måttligt muntert, men för att vara en film om döden och självmord är den proppfylld med värme och livsglädje. Dessutom oerhört känsloladdad utan minsta antydan till stråkar. Glöm inte näsdukarna…
Vad
gör man när man längtar efter lite martial arts
men är less på sin Bruce Lee-samling och inser att
Jackie Chan har blivit gammal? Jo, man kollar på Ong-Bak
– en grym kampsportrulle från Thailand. Ingen wire-fighting,
inga effekter – bara pur muay thai. Och vilken balletuppvisning
sen! Snyggaste rullen i sin genre på väldigt länge.
Tony Jaa gör helt otroliga grejer.
Månadens filmer: Million Dollar Baby, Monster House, Jesus Camp, The Usual Suspects, Decamerone, Demon Knight, Sin City, The Hole, A Night In Casablanca, Manderlay, Härifrån Till Evigheten, Monkey Business, From Hell, 2001 Maniacs, The Grudge 2 (US remake), Gråta Med Ett Leende, The Crow: Salvation, Land Of The Dead, Rammstein - Live aus Berlin, Edmond, Chicken Little, The Whole Ten Yards, Thir13en Ghosts, Ong-bak, Miami Vice (2006), Dog Soldiers, Christine, The Howling, Clerks 2, The Descent, Shaun Of The Dead

Simpsonsrepliken:
Lisa: "The Mount Builders worshipped
turtles as well as badgers, snakes and other animals."
Bart: "Thank God we've come to
our senses and worship some carpenter that lived 2000 years
ago."

TV:
Nä, inget kul på dumburken den här månaden...
![]()
Kvitto: Tog en fika på vattenmuseet Aquaria, men föga anade jag vem som skulle betjäna mig...


Livet på Peterix planet:
Something to write home about
Ketchupeffekten.
Den berömda.
Efter
att frustrerat ha spunnit på stället hela början
av det här året gick växeln slutligen i och
saker å ting rusade iväg så att jag nästan
blev åksjuk.
Resor, uppdrag, konserter, bokdealar m.m. Det var inte bara
våren som kom i mars…
Förutom Henneskrönikor, sändningar med Herrklubben, instoppande av järn i elden, idéfödande, champagnefrukostar på Patisseriet och en massa annat åkte jag upp till Kalmar för att föreläsa på självaste kvinnodagen, på inbjudan av Högskolan där.
Eftersom
jag skulle köra först av alla på morgonen och
det är några timmars resa så hade arrangörerna
bokat in mig på Frimurarehotellet.
Nej, namnet till trots inga Överstormästare, inga
hemliga handskakningar, inga skumma initieringsriter (”för
att visa er värdig att övernatta i rum 28 måste
ni först smörja in er i lättmajonäs och
rida baklänges på en gris genom Blekinge medan ni
reciterar Ragnar Dahlberg”) och (tyvärr)
inga dödskallar efter väggarna – utan ett otroligt
mysigt hotell av den gamla skolan med småstadsatmosfär,
trägolv, stuckaturer, charmiga skrymslen och vrår,
frukostpersonal i gammalmodiga volangförkläden och
gamla hederliga metallnycklar till rumsdörren. En upplevelse
bara det.
Nu
kom jag sent på kvällen och hotellet låg ca
1 minuts promenad från stationen, och teatern där
allt arrangerades låg mindre än 30 sekunders promenad
från hotellet (funderade där ett
tag på att begära en trådlös mic och föreläsa
medan jag låg kvar i hotellsängen, …naken),
så jag hann inte se ett skit av själva Kalmar. Men
jag sov gott på hotellrummet, …i varje fall fram
till klockan 01.00 då krogarna vid torget precis utanför
mitt fönster stängde och halva Kalmar skrek sig hemåt.
Öppnade därför dagen inför ca 70 studenter
och anställda något hålögd och groggy,
men somnade i varje fall inte på scen. Sen körde
två representanter för Sveriges
Förenade Gaystudenter, och som avslutning gigade min
gamla buddy Lena
Frisk.
Det var kul att se Lena igen, och eftersom vi åkte samma tåg hem hann vi babbla en hel del. Vi började även fnörpla runt kring ett litet samarbete, men jag hann knappt kika på grejerna så kom det annat i vägen…
Jag är med bok!
Min miljöboksidé som jag trodde stöp förra månaden har fått ett nytt hem. Anderson Pocket ska ge ut den, …nu till sommaren!
…gissa vem som kommer att bo vid skrivbordet mer eller mindre dygnet runt resten av våren.
Det hela började med en rätt speciell Stockholmstripp.
Både jag och Jenny åkte upp för att bl.a. träffa
just Anderson i samband med pocket- och ljudbokssläppet
av På Y-fronten Intet Nytt samt att Jenny skulle
på något Barnboksarrangemang.
Varför jag skriver ”speciell” har att göra med mitt allmäntillstånd under resan. Att frustrerat stå och tokvarva på tomgång utan att komma någonstans är inget jag rekommenderar. Eftersom jag har en talang för att kontinuerligt ersätta ett kaos med ett annat lär jag mig ständigt nya situationer som sliter på min hälsa, och just den här typen av ingenting-händer-trots-att-jag-sliter-stress kom ikapp mig precis lagomt tills vi drog. Hann bara fram till Sthlm så havererade min mage till Inca quickstep-läge och förvandlade mig snabbt till en blek, kallsvettig och löskokt spagetti-bent skugga av mig själv.
Lunch
med Marie och Elisabeth på Anderson stod först på
schemat, och jag ville definitivt inte banga från den,
så jag kanaliserade Susanne Lanefelt = knep ihop, tog
på mig mitt brave face och sköt illamående
och knädarr åt sidan.
Jag vet inte vad som är fånigast – att jag
fortfarande driver mig själv tills jag passerat gränsen
för vad jag tål eller att jag faktiskt har rutin
på att tackla det som händer när jag väl
passerar den…
Anyway, vi lunchade på Eriks Bakficka och hade, trots omständigheterna, ett kanonmöte. Marie och Elisabeth är supertrevliga, entusiastiska och allmänt härliga att ha att göra med. När de undrade vad jag hade på G härnäst nämnde jag bl.a. min strandade miljöbok, varpå de lös upp och sa ”vi tar den!”. Bara sådär…
Jag kan nämna att det är en högst schizofren känsla att vara entusiastisk över en snabb och oväntad bokdeal samtidigt som det känns som om Etna håller på att få ett utbrott i byxorna. Halva hjärnan biter sig överlyckligt fast i det konstruktiva samtalet medan den andra halvan håller stenkoll på var närmsta dass ligger. Jag hoppas innerligen att jag slipper uppleva den sitsen igen…
Återkommer med mer info om boken snart, men det är som sagt tänkt att bli en kul och lättfattlig bok om miljöfrågor som ska släppas redan nu till sommaren (normal produktionstid för böcker: minst 6 månader från inlämnande av färdigt manus tills den finns i butik, oftast längre).
Jag är skitglad och hyperstressad om vartannat, men den starkaste känslan är helt klart lycka över att ha en ny bok i pipen :-)))
Efter mötet släpade vi oss till vårt hotell – Lady Hamilton i Gamla Stan – som visade sig vara en liten pärla. Som allt annat i den stadsdelen var det smalt och trångt (hissen kan bara ha varit till för Keira Knightley och spagettileveranser), men med en enorm atmosfär. Om Frimurarehotellet i Kalmar var old school så är Lady Hamilton antikt. Hela byggnaden andades anor. Hur gamla? Om vi säger så här, i källaren finns det kvar en brunn som försörjde invånarna med vatten på 1400-talet…
Jag fick i varje fall valuta för rumshyran, för så fort vi kom fram rasade jag ihop till en liten blöt fläck (det kostar på att hålla uppe sitt brave face) och stannade i det tillståndet tills vi checkade ut dagen efter. Men det var ett bra ställe att vara liten och ynklig på. Utsikt över Gamla Stans takåsar, allmoge/marin inredning (i ett gammalt skåp på vårt rum stod en ännu äldre flaska med “Tiodubbelt renadt brännvin” från Win & Spirituosa Aktie Bolaget i Stockholm, … tyvärr tom), hög servicegrad etc. Rekommenderas!
Det tråkiga var att jag blev tvungen att ställa in den planerade middagen med Tobbis, Hanna och barnen, men jag är ju tbax i stan redan i början av april så…
Dagen efter stack Jenny iväg på sin grej och jag blev left to my own devices. Men om man kan sitt Stockholm har den stan lysande källor för återhämtning. Det är inte första gången jag rasat ihop där.
Började
med att åka ut till Djurgården, och ett av mina
absoluta favvoställen på jorden – vattenmuseet
Aquaria.
Jag vet inte vad det är med den platsen, men den är
så stilla, vacker och läkande. Satt först länge
i regnskogen
och upplevde flera av de simulerade åskovädren. Gick
vidare till mangroveträsket
där jag råkade hamna mitt i en guidad företagsvandring.
Fick bl.a. höra en rörande story om fyrögonfiskarna
som lever där. De består av en hona och ett gäng
hanar, och när de inte äter eller sover så gör
de fler fyrögonfiskar. Problemet är att ynglen äts
upp av andra fiskar, så de försökte lösa
det genom att hägna av honan från de andra fiskarna
med ett nät. Men hon blev så deppig av att även
vara ifrån sitt harem av hanar att hon först slutade
äta, men sen löste den ofrivilliga separationen genom
att hoppa upp på bassängkanten, rulla sin kropp på
land tills hon kommit förbi nätet och hoppade sen
ned hos grabbarna.
Hann även bli spottad på av en sprutfisk (de jagar bl.a. flugor genom att använda sin kropp som en vattenpistol – dvs skjuta en vattenstråle från munnen. Ambitiöst värre att försöka spotta ned mig i bassängen, men hade de lyckats skulle de iofs haft mat för resten av året).
Efter en avslappnande stund vid korallrevet och hajarna samt en fika började jag känna mig bättre igen. Djurgården är i regel hur lugnt som helst mitt på dagen mitt i veckan, så jag promenerade i stort sett ensam tillbaks mot stan i den härliga vårsolen.
Gjorde det obligatoriska besöket på Sci-fi bokhandeln innan jag mötte upp Jenny och vi stack förbi Kulturhuset för att kolla in utställningen med Sally Mann.
Det går att njuta av Sthlm även när man känner sig som ett utbajsat lingon.
Min bokdeal, hur fantastisk den än må vara, har dessvärre
lagt krokben för fritid och social samvaro. Vilket är
extra synd eftersom det händer massor i vänkretsen
just nu. Några skaffar hus, andra föder barn och
en annan separerar. Vill verkligen engagera mig i deras livsöden,
men är just nu så stressad/uppslukad att det gränsar
till autism. Tid går alltid att norpa åt sig (tid
är inget man har – utan något man tar),
men ork och entusiasm är det sämre med. Är i
regel så trött efter research/skrivpass att blippa
på fjärrkontrollen är nog jävla utmaning
(det brukar sluta med att jag kollar Helgmålsbön
och nyheter på samiska tre timmar i sträck för
att jag inte orkar röra fingret).
Men det är ju vår ute! Sol, +15, knoppar i träden, vantar av och solglasögon på, barnvagnar och bågar på stan, bara skjortärmar på uteserveringarna, hundbajsdoft i luften, …och nya glassorter! Av de jag provmumsat hittills är GB’s Solero Blackberry Smoothie och Magnum Ecuador Dark klara favvisar.
Känner
redan hur jag knakar i de sen tidigare ansträngda fogarna,
så multipla sol-på-nosen/glasspauser måste
in i schemat.
Och gitarrmangel förstås. Distade gitarrer är
läkande, och jag hann faktiskt med att få tinnitusen
påbättrad den här månaden…

Konsertdags igen. Ingen mindre än The
Haunted hittade till KB. Näst efter Soilwork
är The Haunted det intressantaste bandet i den svenska
metalsvängen. Framförallt är deras senaste platta
The
Dead Eye väldigt bra – klart ett av de bästa
metalalbumen 2006. Så jag och Björn drog dit för
lite headbanging.
Men det hela började med en överraskning. Förband har ju i mina ögon som huvudsaklig uppgift att få en att desperat längta efter huvudbandet samt att försvåra ens konversationer med bartendern (som i regel lyder ungefär så här: Jag: ”En mandarincider tack!”, Bartendern: ”Ska du ha den serverad i ett rosa plyschglas och med en burk vaselin till, din jävla fjolla”, Jag (med min mörkaste basröst): ”Umm… vänta, jag sa fel – jag menade naturligtvis en hink med flygfotogen och lite rostad taggtråd att knapra på”) med sitt i regel ganska mediokra bakgrundsbrus. De som skulle sköta detta otacksamma jobb innan The Haunted hette By Night och var helt okända för mig. Förmodligen för att det handlade om ett gäng ganska unga Falkenbergare som enligt egen utsago aldrig satt sin fot i Skåne (…eller i resten av världen bortom Falkenberg misstänker jag). Tänkte ge dem en låt eller två och sen gå ut och röka, men stannade faktiskt hela giget. Och inte bara jag – det brukar börja med en smånyfiken liten skara som snabbt tunnas ut efter halva första låten, men nu blev det tvärt om. Innan By Night var klara stod hela KB där och öste med. Varför? Tja, de var väl inte så originella, eller värst supertajta, men var det något de hade så var det en jävla energi och spelglädje, och den tog dem jäkligt långt. I takt med att publiken reagerade positivt började bandet fånga upp vibbarna och ge allt mer av sig själva, och i takt med att kärleken flög fram å tbax mellan scen och golv stegrades den schyssta stämningen. Det syntes främst på bandmedlemmarna som blommade ut ordentligt på scen – den leende sångaren klämde ur sig något i stil med att han ”fan skulle flytta till Malmö”, och det lät verkligen som han menade det. Snygg och stark arbetsseger!
The Haunted hade inga problem med att vinna över publiken. De gick ut på scen, körde över oss totalt och vi älskade det! Fetingar som ”99” och ”The medication” satt som 100 kilo oxfile slängd rakt i fontanellen.
Sångaren Peter Dolving mellansnackade som en damp-unge och gav en av de bättre definitionerna av yttrandefrihet jag hört när han efter att ha sågat Timbuktu i flera minuter sa att ”den här låten handlar om hur mycket jag hatar Timbuktu men hur mycket jag älskar det faktum att han får göra sin grej oavsett vad jag tycker”.
Giget var dagen efter att jag kört i Kalmar, så jag
kröp till KB halvdöd av utmattning, men metalkonserter
är för mig verkligen att koppla upp sig mot den universella
energikällan för rejäl påfyllning. En,
två såna i veckan och jag skulle må som He-Man
på ginseng.
Men så aktiv konsertstad är tyvärr inte Malmö,
men min nya gitarr funkar nästan lika bra. Har svårt
att hålla fingrarna borta och plinkar i princip varje
dag, oavsett om jag har tid eller inte.
Det är faktiskt mycket roligare nu än det var förr. Och av någon anledning går det lättare nu också än det gjort tidigare (kan ha att göra med att de låtar jag började med när jag var tolv bestod av tio minuters avancerade gitarrsolon medan de jag vill köra nu huvudsakligen består av entonigt manglande av en till C nedstämd E-sträng – lika tekniskt utmanande som masturbation). Lär mig låtar på löpande band och fingrarna känns hemma på greppbrädan. Har även skaffat strap så nu studsar jag omkring i lägenheten och leker konsert (typ som luftgitarr – fast man spelar med på riktigt) - värsta gympan! Är helt slut efteråt, men det är löjligt kul.
Börjar
bli sugen på att skriva eget, och även att spela
med andra, men allt har sin tid, och boken kommer nog att sno
det mesta av min kreativa energi närmaste månaderna.
Är däremot nyfiken på vilka grejer som finns
att bygga egen musik med. Som den musiktekniska analfabet jag
är fattar jag noll och mottager mer än gärna
tips på lämpliga program & prylar.
Until next time – Rock On!
| Maj 2007 |
Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...
Att
läsa:
Vad händer om man kör William Gibson
och Raymond Chandler i en mixer? Man får Richard
K. Morgan. Och jäkligt schyssta böcker. Hörde
mycket gott om hans debut Altered
Carbon, och efter att ha läst den förstår
jag varför. Morgan blandar cyberpunk och hårdkokta noir-deckare
på ett grymt lyckat sätt. Det är inte utan att man
tänker på Blade Runner, vilket är en så bra
jämförelse som någonsin går att göra.
Morgan är gammal engelsklärare, så språket
har han full kontroll över, men det finns tyvärr rätt
många bevis på att det inte räcker för att
få ihop bra böcker, men han har dragit fram många
kreativa grepp ur rockärmen när han skapat den värld
vi möter i hans böcker. Det mest avgörande är
nog att kropp och medvetande inte längre går hand i hand
– karaktärerna kan växla mellan kroppar och göra
back-up på sin ”själ”, vilket gör det
betydligt svårare att ha ihjäl folk. Utifrån det
här har Morgan kokat ihop en smart, spännande och annorlunda
story. Ska genast slänga mig över uppföljarna Broken
Angels och Woken
Furies.
Månadens läsning: Charles Bukowski: Dikter för döende vilsna och döende veka stolta och sköna, P.J. O'Rourke: All The Trouble In The World, Neil Gaiman: Fragile Things, Mauro Scocco: Saker Jag Gjort, Johan Tell: 100 Sätt Att Rädda Världen, Douglas Adams: The Salmon of Doubt, Alan Moore & Kevin O´Neill: The League of Extraordinary Gentlemen, Brigid Lowry: Guitar Highway Rose, Andreas Roman: När Änglar Dör

Ur högtalarna: Nytt från Type O, Mauro och många andra innan våren ens börjat, och det fortsätter att fullkomligen flöda av nya plattor från flera favvoartister. Tyvärr så mycket att jag inte hinner lyssna in mig ordentligt, så det får bli snabbrecensioner.
Rush
– Snakes
and Arrows: de kan ju göra melodier –
varför har de då slutat med det? Tyvärr ytterligare
en platta med tråkiga och svårlyssnade låtar från
ett band jag verkligen älskat. Låt: Far
Cry
Tori
Amos – American
Doll Posse: Låter verkligen Tori, och bra,
och det är hela 23 låtar. Måste lyssna mer, men
absolut ingen besvikelse hittills. Låt: Big
Wheel
Machine
Head – The
Blackening: MH har ju aldrig kunnat beskyllas
för att vara nyskapande, och den här plattan ändrar
inte på det, men gediget och blytungt material rakt igenom.
Kommer nog att ranka den som en av deras bästa efter några
fler genomlyssningar. Låt: Aesthetics
of Hate
NIN
– Year
Zero: Trent kommer att få svårt att
toppa förra With Teeth, och det verkar inte som han
gör det här heller, men okej. Låt: Survivalism
Within
Temptation – The
heart of Everything: mindre pompa & ståt
och mer metal, och Sharon den Adel sjunger lika överjävligt
vackert som alltid. Skitbra med andra ord. Konsensus verkar vara
att det här är deras bästa. Tror att det stämmer.
Glöm Evanescence - WT var först och bäst. Låt:
What
Have You Done
Melanie
C – This
Time: ett steg tillbaks mot den grymma debuten
och bort från pausmusiken på de två senaste plattorna.
Formen börjar komma tillbaks för det bästa Spice
Girls förde med sig. Låt: Carolyna
Och
det kommer mer senare. Nytt från Ozzy och Marilyn Manson när
som helst. Och Imogen Heap skriver redan på sin nästa
platta. Oj, oj, oj…
Månadens YouTube-videos:
Hope
Partlow - Sick inside
Lifehouse
- Simon
Foo
Fighters - Learn to fly
Fear
Factory - Linchpin
The
Dream Academy - Indian Summer
Webben: smÅÖren är en kombination av miljöprojekt och online-butik. De återanvänder gamla retro-tyger, kläder och accesoarer för att göra klänningar och väskor. De flesta av produkterna är unika. Kretslopp och design i harmoni!
![]()
Snyggt som fan: Femdroid
![]()
Bokcitatet:
“In
this replacement Earth we're building they've given me Africa
to do and of course I'm doing it with all fjords again because I
happen to
like them, and I'm old-fashioned enough to think that they give
a lovely
baroque feel to a continent. And they tell me it's not equatorial
enough.
Equatorial!” He gave a hollow laugh. ”What does it matter?
Science has
achieved some wonderful things, of course, but I'd far rather be
happy than
right any day.”
”And are you?”
”No. That's where it all falls down, of course.”
”Pity,” said Arthur with sympathy. ”It sounded
like quite a good
life-style otherwise.”
ur The Hitchhiker's Guide to the Galaxy av Douglas Adams

Film:
En
del filmer tycker man riktigt synd om. Mike Judges (skaparen
av Beavis & Butthead) förra film Office Space
tegs ihjäl av filmbolaget, men hans nya – Idiocracy
– har de verkligen försökt ha ihjäl med flit.
Gick upp på endast 7 (!) biografer i USA, fick noll med marknadsföring
och har inte ens en hemsida. Det är fan ren avrättning.
Vilket är oerhört synd, för även om det här
inte är någon felfri film så är den en smart
liten komedipärla. Storyn går ut på att medelmåttan
Joe Bowers glöms bort i ett militärexperiment, vaknar
upp år 2505 – och upptäcker att samhället
blivit så fördummat att han är den intelligentaste
på planeten. Tror att den här filmens problem, i varje
fall i USA, är att den är för smart för sitt
eget bästa. Idiotsamhället 2505 är farligt likt dagens
amerika – en pro-wrestler är president, man vattnar åkrarna
med Gatorade och populäraste TV-programmet heter Ow! My balls!
(går ut på att en kille får något
hårt i pungen minst två gånger i minuten).
Se den gärna – för den förtjänar att bli
sedd.
Månadens filmer: Twisted, Fear City, Angel A, L.A. Takedown, Steel Dawn, Strandvaskaren, The Scorpion King, The Holiday, Idiocracy, Bride of Re-Animator, Texas Chainsaw Massacre: The Beginning, The Haunted Mansion, Paris je t'aime, Alexander, War of The Worlds, Naked Lunch, Robots, En Obekväm Sanning, Anakonda Im Netz, The Punisher, Black Label Society: Doom Troopin´- The European Invasion, The Black Dahlia, Supernova, Blue Velvet

Simpsonsrepliken:
Homer: "I'm no missionary, I don't
even believe in Jebus!"

TV:
Har inte hunnit se på tv den här månaden...
![]()
Kundvård:
Skivbutiken CD Baby
vet verkligen hur man får sina kunder att känna sig speciella.
Så här avslutar de sina orderbekräftelser:
"Your CD has been gently taken
from our CD Baby shelves with
sterilized contamination-free gloves and placed onto a satin pillow.
A team of 50 employees inspected your CD and polished it to make
sure
it was in the best possible condition before mailing.
Our packing specialist from Japan lit a candle and a hush fell over
the crowd as he put your CD into the finest gold-lined box that
money
can buy.
We all had a wonderful celebration afterwards and the whole party
marched down the street to the post office where the entire town
of
Portland waved "Bon Voyage!" to your package, on its way
to you, in
our private CD Baby jet on this day, Wednesday, April 18th.
I hope you had a wonderful time shopping at CD Baby. We sure did.
Your picture is on our wall as "Customer of the Year."
We're all
exhausted but can't wait for you to come back to CDBABY.COM!!
Thank you, thank you, thank you!
Sigh...
--
Derek Sivers, president, CD Baby
the little store with the best new independent music"

Livet på Peterix planet:
Trött och autistisk skrivbordsslav
Gissa vad jag har gjort i princip varje vaken minut under april?
Om jag säger så här – det ryker från mitt tangentbord… (och mitt huvud)
Visst är det underbart att vara bokgravid igen, men det finns stunder då jag önskar att jag hade mer tid på mig att skriva skiten – typ hela jävla tiden.
Antar att alla författare har sin egen metod för att få ihop sina verk. Gissar att en å annan börjar på sidan 1 och sen jobbar sig ihärdigt och systematiskt mot The End. Så funkar definitivt inte jag. Min metod är snarare connect-the-dots. Jag börjar med att göra research (eftersom jag i det här fallet redan kan ämnet sen länge handlar det mer om att slå om vissa switchar i skallen och skaka liv i gamla kunskaper, men det kan vara precis lika jobbigt och tidskrävande som att börja från scratch), sen kommer huvudelen av jobbet – spåna kring materialet, hitta vinklar & ingångar, kläcka skojigheter osv.
Det är nästan som en brottningsmatch – man cirklar kring “motståndaren” för att hitta ett bra angreppssätt. Under den här fasen fastnar det en massa kludd i anteckningsblock och worddokument. Det är en jävla röra som ingen annan än jag kan få något vettigt ur, …och det är tveksamt med mig ibland. Det brukar dock på något magiskt sätt bli något läsbart tillslut. Men när klockan tickar och deadlinen stormar emot mig som ett rattfyllo med blyfot i en trimmad Ferrari är det här ingen kul metod att jobba efter. Det känns ibland som om boken tar grepp på mig istället för tvärtom.
Det här kommer dock att gå över. Just den första fasen är den jobbigaste. Såg en gång en intervju med Hans Zimmer – en enormt begåvad och Oscarsbelönad kompositör som gjort filmmusiken till bl.a. Gladiator, Rain Man, Pearl Harbor, Da Vinci-koden m.fl. Han sa där att varje gång han började på ett nytt uppdrag övermannades han av samma känsla av självtvivel: “Vad håller jag på med? Jag kan ju inte det här! Jag är en bluff och de har slutligen kommit på mig. Nu ringer jag studion och ber dem skaffa en riktig kompositör. Men så händer något…”
Men så händer något…
Jag vet precis hur det känns. Jag står där med alla anteckningar i en enda röra och undrar hur fan jag ska kunna få ut ens en enda användbar mening ur kaoset, eller snarare är helt övertygad om att det aldrig någonsin kommer att bli något vettigt av mina idéer, funderar på om jag kan lura i förlaget att en onkel i Nya Zeeland är döende och omedelbums kräver min närvaro vid sin dödsbädd, …i två år framöver. Men så händer något… En av alla de där skitmeningarna verkar mot alla odds ändå ha något lovande över sig, den växer plötsligt till ett stycke, stycket växer till några sidor. Sidorna växer till ett kapitel osv.
När det här inträffar och i princip alla tankar faller på plats går det mest ut på att ta diktamen av sig själv. Och slutligen får jag göra det absolut roligaste: redigera. Som så många andra skrivande människor tycker jag så oerhört mycket bättre om att ha skrivit än att skriva. Att peta i en färdig textmassa (dvs som har en början, mitten och slut) är så ohyggligt mycket roligare än att få ihop själva massan.
Vad exakt är det då jag skriver på?
Tja, titeln lyder Ursäkta, hur dags går jorden under? – Miljöfrågor för oss som hellre blundar. Och den preliminära baksidestexten lyder ungefär så här…
| ”Klimatförändringar,
växande sopberg, giftiga utsläpp och djurarter som
försvinner. Vad håller egentligen på att
hända med vår planet? Kommer växthuseffekten
att göra så att isen blir den dyraste råvaran
i en gin & tonic? Och om vi nu inte ärver jorden
av våra föräldrar utan lånar den av
våra barn – hur mycket kommer ungarna att kräva
av oss i straffränta? Den här boken är till för alla som vill veta mer om vår miljö men gärna slipper pekpinnar och deppiga domedagsscenarion. På ett enkelt och underhållande sätt tar den upp vilka problemen är, hur de uppstått och hur vi ska bära oss åt för att ta itu med dem. Den innehåller även en snabbgenomgång i ekologi för de som hellre hänger på krogen än i skogen, berättar varför måndagsmorgnar är ett av de största hoten mot vår miljö, ger praktiska miljötips för lata och visar att det går att rädda världen utan att gå i kloster. Ursäkta, hur dags går jorden under? Är en bok som inte blundar för eländet men som ger läsaren ett chans att skratta åt det.” |
Den ska vara kort (ca 150 sidor), rikt illustrerad
(Jenny är illustratör & co-pilot för
den här boken också) och vara rak, enkel och omedelbar.
Det ska som sagt bli en miljöbok för människor som
helst undviker miljöböcker.
Som planen är nu ska jag vara färdig med själva tangentbordssknackandet under juni och boken, som blir pocket direkt, ska ut i handeln gissningsvis i september. Snabba ryck, vilket jag både älskar och hatar, men måste jag välja så är det trots allt en underbar känsla att få ut något så snabbt (På Y-fronten… tog mig två år att fundera fram/skriva och tillbringade sen ett drygt år i förlagets produktionskvarnar innan den fanns ute i butik).
På tal om miljöfrågor, till er alla som inte sett En Obekväm Sanning så rekommenderar jag starkt att göra det. Den filmen kan förändra ditt liv. Men se även The Daily Shows reportage om kritiken mot den filmen. Satir på hög nivå.
Att vara kreativ och hitta på smarta & skojiga saker hela
dagarna i ända sliter som tusan på mig och jag är
dödstrött från det jag vaknar tills jag somnar.
Och jag somnar tidigare än en febersjuk 4-åring. Tack
vare CSI och LOST tar jag mig förbi 9-strecket de flesta kvällar,
men det är på håret.
Ständigt trött, så inne i den kreativa processen
att jag är smått autistisk – jag är verkligen
inte världens roligaste människa att umgås med just
nu. Börjar förstå varför vissa författare
väljer att isolera sig i en skrivarstuga ute i obygden när
de jobbar på en bok. Det är inte så mycket för
att fly omgivningen som för att skona den.
Men jag har lovat mig själv och omgivningen comeback till sommaren.
…och att sova i en vecka eller två.
Som om inte skrivandet av Ursäkta, när…
vore nog för att göra mig gråhårig har jag
faktiskt producerat ännu en bok under april.
Jag
och killarna på ljudboksförlaget Hör
Opp! kom så bra överens under inläsningen av
“På Y-fronten…” att vi kände
att vi ville samarbeta kring något annat när nu Anderson
Audio tog över utgivningen. Jag gav dem förslaget att
göra en kort CD-pocket (bara ca 75 min lång)
med mina krönikor från Hennes. Och så blev det.
Det gick betydligt snabbare undan än sist. Satte inläsningen
på bara en dag, och det kändes jäääääävligt
skönt. Jag trivs bra i deras kassaskåpsstudio, men att
sitta instängd där i någon vecka och babbla sig
igenom flera hundra boksidor tär på den mentala hälsan.
Hädanefter kommer jag bara att skriva böcker på
högst 150 sidor.
Anyway. CD-pocketen kommer att heta “Krönikor Från Y-fronten” och tanken är att den förutom via den vanliga bokhandeln även ska distribueras med ett nummer av Hennes, men allt är inte klart än, så vi får se hur det blir med den saken. Återkommer med mer info så fort jag vet något.
Hann även med ett besök hos Herrklubben i P4:s program
Livsstil (svårt att nobba radiotid, och det
är väldigt kul). Nu med en ny konstellation –
förutom
jag var det Anders Johansson som trummar i Hammerfall och buddistmunken
Ming Bao. Vi snackade om vardagskickar, och både jag och
Anders var inne på energin vi får från metal så
vi lyckades få dem att trycka in Meshuggah
i spellistan. Har man lyckats få SR att lira brutal hårdrock
på bästa sändningstid så har man gjort något
bra den dagen :-)
För att vara så jävla trött och upptagen som
jag nu är har jag ändå lyckats klämma in mycket
liv i livet. Oftast med benägen hjälp av The mrs.
Med en kombination av mystiska vykort och e-mail inviterade något
som kallade sig för Hyss Monstret mig på en mystery dejt.
Anade snabbt att Jenny var inblandad, och när jag stötte
på Björn på väg dit förstod jag att även
Anna-Karin ingick i komplotten. Mycket riktigt så hade våra
respektive lurat ut oss på en kvälls vad-som-helst-bara-inte-i-soffan-framför-tv´n-skoj.
Den här Hyss Monster-dejten gick ut på att vi först stack till Laserdome för lite combat (för oinvigda: Laserdome går ut på att man springer runt i mörka rökfyllda rum och skjuter på varandra med laservapen som markerar träffar). I grund och botten en kul grej, men min bössa glappade och förutom vi fyra var arenan proppfylld med överambitiösa fjortisar som i motsats till undertecknad hade kondition att göra det här på allvar. Min taktik gick snarare ut på att lurpassa i ett hörn och fegt skjuta folk i ryggen när de minst av allt anande det. Kul, men hade varit flerfaldigt roligare om man känt alla som deltagit – det är liksom inte lika tillfredställande att ta livet av någon man inte känner.
Efteråt
varvade vi ned med nachos och öl på The
Pickwick Pub.
Fler mystery dejter med Hyss Monstret är utlovade.
Björn & Anna-Karin var även med och firade påsk.
Vi åkte först ut till Ljunghusen (typ
vid Falsterbo) för strandpromenad,
bärnstensletande och besök på bärnstensmuseet
(roligare än vad det låter som, men jag
saknade avdelningen där de klonade fram dinosaurier från
myggor som fastnat i bärnstenarna).
Sen åkte vi ut till Äspö där Anna-Karin gjorde
en härlig lammstek fylld med vitlök och rosmarin. Personligen
halvsov jag mig genom större delen av helgen, men det var ändå
trevligt de stunder jag var vaken.
Eftersom vårvädret bjussat på upp mot 25 plusgrader
och förvandlat Malmö till en sommarstad över en natt
har det blivit rätt många rymningar från skrivbordet
till något glasställe. Dolce
Sicilia är självklart det som oftast fått besök.
Deras hemgjorda ekologiska gelato är fan inte att leka med.
Har även hunnit med ett Sthlmsbesök för en konsertupplevelse
som kommer att bli svår att glömma...
En afton med Mauro Scocco
En av mina husgudar heter Mauro Scocco. Hans musik har följt mig ända sen 80-talets tonår och har inte lämnat min sida sen dess – han är en av mycket få artister vars utvecklingskurva har följt min egen. Varje gång jag slänger mig över hans senaste så är det inte av sentimentala skäl – han är fortfarande kung över svensk kärlekspop. Varken hans röst eller låtskrivartalang har vacklat det minsta under åren (…okej, lite ibland – men inte värre än att han återupprättat sig själv relativt snabbt).
Såg honom live flera gånger på den tiden Ratata existerade, men det trista med Mauro nu för tiden är att han tyvärr lider av scenskräck sen flera år. Med undantag av något enstaka hemligt gästspel hos bl.a. Eldkvarn och Erik Gadd samt några små TV-framträdanden har han inte kört live på 18 år. Förrän nu.
I höst kommer det att släppas en DVD med Mauro. Jag vet inte allt vad den kommer att innehålla, men en sak vet jag – det är en liveinspelning med på den, inspelad inför en särskilt inbjuden publik skärtorsdagskvällen på Gröna Lundsteatern. Och jag var där.
Innan
giget var vi några stycken som samlades på Scandic Hasselbacken
för ett glas eller tre som uppvärmning. För några
år sen var vi några från Scocco-mailinglistan
som träffades med ojämna mellanrum, men ingen av de gamla
ansiktena dök upp, men de som var där – Ingela,
Elisabeth, Igge, Pernilla och Martin – var väldigt
trevliga.
Tack vare Ingelas kameramobil kan jag nu även fylla på
mitt Jag-mötte-Lassie-förråd med att vara
med på samma bild som Plura. Kanske inte den hetaste episoden
i den kategorin (på topplistan: lära
mig av Camilla Läckberg hur man får Baileys att koagulera
i munnen samt äta glass med Marika Lagercrantz medan hon berättar
om sina nakenscener i Lust och fägring stor),
men tack ändå Ingela! (misstänker
att jag är bortredigerad i versionen som hamnar i Ingelas fotoalbum)
Själv spelningen var… tja – magisk! Det är svårt att återge atmosfären där inne på den väldigt lilla men för just det här tillfället ganska perfekta Gröna Lundteatern. Det var inte bara jag som darrade av förväntan. Vuxna människor förvandlades till fnittriga tonåringar och det var nästan lite Backstreet Boys-varning på stämningen, trots att det bara var ca 100 personer där. Själv zoomade jag in totalt på scenen och lät mig helt försvinna i det som utspelades.
Mauro klev försiktigt upp på scenen med bara en akustisk gitarr och några kompmusiker och körde igång försiktigt med Ljudet av tiden som går. Jag har blandade känslor för senaste plattan, men just den här låten satt som en smäck. Och satte tonen för hela framträdandet – nedtonat (hela spelningen var i princip un-plugged), intimt och känslosamt.
Låt två blev Kall stjärna i ett avskalat arr som gav den en helt ny själ.
Sen körde han Himlen runt hörnet, fast tack-o-lov inte i den bossatappning som han gjorde på La Dolce Vita, utan i en rock/bluesversion som lyfte låten enormt.
När han sjöng de första stroferna ur Du är aldrig ensam (“När stormen river, när broarna brinner När hopp och mening, bara försvinner”) var det så vackert att det tårades i ögonen, och vi trodde alla att det inte kunde bli bättre. Så fel vi hade.
Out
of the blue kliver Johan Ekelund upp på scenen, sätter
sig vid pianot och så drar de av Ratataklassikern Jackie.
Hela lokalen exploderade …och jag tror ärligt talat inte
att smällen har avklingat än. Det var … jag finner
inte ord för hur bra det var.
Det var nästan läskigt att se Johan. Det är definitivt
Dorian Gray-varning på honom. Medan det syns på Mauro
(…och mig själv också för
den delen) att det runnit en del vatten under broarna ser
Johan precis jävla exakt ut som han gjorde på Ratata-tiden
– ung, fräsch och med en strålande scennärvaro
– och karln är 46!
Sista låt blev Sex fot under, vilket kändes som ett litet antiklimax med tanke på att det är en av de träigare låtar Mauro slängt ihop, men det känns fel att klaga när man serverats en sån magisk kväll.
Tänkte åka tillbaks till hotellet
och bara rasa ihop efteråt, men av någon anledning hamnade
jag i hotellbaren tillsammans med David
& Stina
och Robert Vangus. Efter att tappert försökt träffas
under de senaste fyra åren (..minst)
var det härligt att träffa David & Stina igen. Även
om det nu var under omständigheter då jag höll på
att somna ( = mitt normaltillstånd för
tillfället – känns överlag som om mina vakna
stunder sker mer eller mindre av misstag). Men jag måste
verkligen umgås med så trevliga människor oftare.
Var kvar i Sthlm hela långfredagen. Det mesta var stängt
så jag promenerade omkring utan särskilda mål.
Stockholm är faktiskt en skön stad att gå omkring
i när den inte är så där uppstressat hysterisk
som den är i vanliga fall. Gick faktiskt från hotellet
på Hötorget till Årsta (en tripp
på nästan en mil) utan att ens reflektera över
det. Med lite vårsol på nosen och en fulladdad Mp3-spelare
kan man gå hur långt som helst :-)
Promenerade även ut till Djurgården. Tog en liten fotosafari på Beckholmen (den bortglömda delen av Djurgården) med sina slitna varv, girafflyftkranar och gamla båtar.
Stack in en sväng på Nordiska museet för att kika på deras utställning Storsamlaren – ett urval av sånt som finns i svenska samlares gömmor, som bl.a. PEZ-figurer, korkskruvar, konsertaffischer, luktsudd, Kinderägg-figurer och erotica. Den samling jag minns bäst var den med figurformade ljus. Den gamla tanten som hade samlat dem sen hon var liten skrev i presentationen att det var en anti-samling – hon skulle snart bränna ned rubbet.
Hann dessutom med att träffa Tobbis, Hanna och Fride innan jag stack hem. De har precis köpt hus i Örby/Älvsjö och var i flyttartagen. Hängde med dem till helvetet på jorden – IKEA – för att vi skulle hinna umgås medan de fixade. Så bra man nu kan umgås på IKEA en dag när alla är lediga och bara måste armbåga varandra i revbenen i jakt på en ny bordsduk, ballongvisp eller annat onödigt. Fi sakran vilken tortyrkammare det där stället kan vara.
Fride var på sitt allra sämsta humör och var bråkigare än al-Qaida, Baskiska separatiströrelsen och Englands samlade fotbollshuliganer tillsammans. Hanna undrade om jag vill dra tillbaka mitt Gudfaderskap, för hon funderade för tillfället själv på att avsäga sig mödraskapet för bråkstaken, men alla kan ju ha en dålig dag. Och det är skönt att då och då bli påmind om fördelarna med att vara frivilligt barnlös. I jämförelse är det rätt lugnt-o-skönt att "bara" få fötterna sexuellt trakasserade av sin sköldpadda.
Vi
åkte ut både till nya huset och till gamla lägenheten
i Årsta, och det slog mig att en era nu är över.
Årsta har ju varit en Luleå-koloni sen typ -96 där
man kunnat träffa alla vänner på en och samma gång
– gärna över en öl på sunkhaket Hjälmaren,
och hur många gånger har man inte raglat hem från
fester i de kvarteren. Men nu försvinner alla i och med den
magiska 2-barnsgränsen när det inte går att bo i
lägenhet längre. Mörs & Lena har redan skaffat
kåk i Tullinge, Martin flyttade för några år
sen (och bor av en händelse bara 5 minuters
promenad från T&H:s nya hus – ny Luleåkoloni
på G i Älvsjö?), Ecke & Malin är
på väg och nu drar Tobbis & Hanna. Life goes on…
Är en relativ off-line-människa som mest gäspar “jaha..?” inför alla jäkla nätflugor, men har för tillfället av någon anledning snöat in på Twitter, som beskrivs av dem själva så här: “A global community of friends and strangers answering one simple question: What are you doing?” Högst 140 tecken kan användas för att svara – lite som en blogg i mikrominipytteformat. Gillar det minimalistiska i konceptet. Det blir som polaroidbilder i textform – små moment frusna i tiden. Det här är mina favoriter so far:
| ”Tshirt I just saw: dolphins are gay sharks” |
| ”At Ritual Coffee, the hand-crafted sign by the register now reads, "Please, no blogging in line"” |
| ”looking down on my wrinkled hands....first wrinkles....all good....still happy about them” |
| ”On the one hand, vegetarianism is healthy and humane. On the other hand, bacon” |
| ”Up and about, but still reluctant to eat because of the horrible crap that resides in the shelf” |
| ”having my legs waxed, trying to explain Twitter and why I just got 4 SMS's to her, I think she thinks i'm either a drug dealer or a secret agent” |
| ”trying to decide if i'm fully functional today or just faking it again” |
| ”Are you a car in traffic? Are you near Church/Market? Ok, you're hugely fucked. Consider abandonment” |
| ”Cursing the bottle of Vin de Pay I downed last night” |
| ”If god really wanted me to go to bed he would have miracled me some naked chicks” |
| ”Didn't noticed that bumblebee had flown over window. It went apeshit after I played some black metal, lol. Killed the bastard!” |
Kommer
förmodligen att ledsna om en vecka, but then again …
kanske inte. Har redan fått Twitter-vänner från
bl.a. Hong Kong.
Joina mig gärna. Jag finns på http://twitter.com/Peterix
| Juni 2007 |
Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...
Att
läsa:
Ahhh… Chuck
Palahniuk-dags igen! Nya boken heter Rant.
En fiktiv biografi om Buster Casey, återberättad av flera
människor. Kunde ha blivit rörigt, men Chuck är så
jävla jämn och bra författare att storyn hålls
på banan (nästan) hela tiden. Som vanligt är det
skruvad svart komedi det handlar om. Buster knarkar spindelgift,
sprider rabies, manipulerar sin omgivning och blir som småningom
inblandad i party crashing – folk som krockar för nöjes
skull. Första halvan av boken har beskrivits som Tom Sawyer
på methamphetamine. Andra halvan seglar plötsligt in
på sci-fi domänen, och min enda invändning mot boken
är tidsresevirrvarret som dyker upp i slutet. Annars är
det här som vanligt bland det bästa som går att
läsa i hela världen.
Månadens läsning: Richard Morgan: Broken Angels, Fredrik Warberg & Jörgen Larsson: Rik På Riktigt, Chuck Palahniuk: Rant, Richard Laymon: The Beast House Trilogy

Ur högtalarna: Fortsatta besvikelser bland skivsläppen. Linkin Park har rensat bort nästan allt som lät Linkin Park från sitt sound, så Minutes to midnight kunde ha varit från vilken dussinband som helst. Marilyn Mansons Eat me drink me var rent ut sagt kass. Men det finns ljuspunkter…
Ozzy är tillbaks! Äntligen har han slutat trampa i hundskit framför dokukamerorna och istället slängt ihop en platta tillsammans med Zakk Wylde – Black Rain. Inte det bästa han klämt fram, men även en mellanplatta från Ozzy är bättre än det mesta. Kul grej med nya videon – ett framträdande är filmat framför green screen i olika vinklar, går att ladda hem från ozzy.com och sen får ambitiösa fans med redigeringsutrustning lägga på egna bakgrunder och klippa ihop efter eget huvud. DIY-video! Kul! Så här ser ett av resultaten ut.
I LOK sjöng han på svenska. I Rallypack på engelska. Nu sjunger Martin Westerstrand på svenska igen i nya bandet Lillasyster. Nya och nya… det är ju i princip LOK mk II, vilket gör det jävligt bra. Plattan heter Hjärndöd musik för en hjärndöd generation – första videon (med nakenchock!) Berätta det för Lina.
Vi
dras med många stora talanger i det här landet som tyvärr
inte märks så mycket som de borde. Åtminstone två
av dem förtjänar betydligt mer strålkastarljus –
Jennie
Lofgren och Sofia
Loell.
Månadens YouTube-videos:
Paula
Cole - I Am So Ordinary
Coal
Chamber feat Ozzy - Shock The Monkey
New
Order - True Faith
Within
Temptation - The Howling
Tears
For Fears - Woman in Chains (Best.
Song. Ever.)
Webben: Oozes of fun (dvs filmer, spel och annat) på Adult Swim. Min favvo är spelet Bible Fight - som Mortal Kombat fast med bibelkaraktärer.
Minns
ni viskleken, dvs när man viskade en mening mellan flera personer
så att den förvanskades? Nu har en snubbe gjort samma
sak genom
att seriekoppla flera översättningsprogram. Exempel:
"Holy Diver you´re the star of the masquerade no
need to look so afraid" blev "Santo You´re
of spulenkerns, he extreme he to continue the first paper of masquerading
the ordered necessity not to consider if he is scared".
![]()
Snyggt som fan: Horst P Horst
![]()
Bokcitatet:
“The
problem with sex is the same as with any addiction. You're always
recovering. You're always backsliding. Acting out. Until you find
something to fight for, you settle for something to fight against.
All these people who say they want a life free from sexual compulsion,
I mean forget it. I mean, what could ever be better than sex?
For sure, even the worst blow job is better than, say, sniffing
the best rose ... watching the greatest sunset. Hearing children
laugh.
I think that I shall never see a poem as lovely as a hot-gushing,
butt-cramping, gut-hosing orgasm.
Painting a picture, composing an opera, that's just something you
do until you find the next willing piece of ass.
The minute something better than sex comes along, you call me. Have
me paged.”
ur Choke av Chuck Palahniuk

Film: Det är många ”del 3 i trilogin om…” på gång i år. Spiderman, Shrek och naturligtvis Pirates of the Caribbean: At World's End. Det brukar ju vara här det skiter sig. Har inte sett Spiderman men har däremot hört många besvikna röster sucka över den, enligt förhandssnacket kan inte Shrek 3 få ens en 5-åring att dra på munnen (och ärkeexemplet Matrix förnekar ju de flesta att det ens är en trilogi), MEN Pirates snubblar inte på mållinjen utan levererar. Ja, den är lång, det är en komplicerad plot med många karaktärer, men i motsats till t.ex. Spiderman lägger inte det här krokben för filmupplevelsen utan förhöjer njutningen. Har inte svepts in i en värld på det här man-är-11-och-slukar-allt-med-stora-ögon-sättet sen LOTR. Och Keith Richards regerar under sina 2 minuter. Very nice indeed.
Stranger
Than Fiction finns nu ute på DVD. Missa den för
fan inte. Den är en smart, varm och uppfinningsrik komedi om
stackars skattmasen Harold Crick vars tråkiga liv plötsligt
sugs in i en författares roman, och han måste ta sig
ut innan hans karaktär dör på slutet. En pärla!
Månadens filmer: Babel, Star Trek - First Contact, Twin Peaks - Fire Walk With Me, Saw 3, The Haunting (1999), The Rules of Attraction, Eragon, Red Planet, Stranger Than Fiction, The Devil's Rejects, BloodRayne, Over the Hedge, The Departed, Lost In Translation, Something's Gotta Give, Pirates of the Caribbean: At World's End, Tenacious D in The Pick of Destiny, Children Of Men, Pirates of the Caribbean: Curse of The Black Pearl, Collateral Damage, Borat, The Manchurian Candidate (2004), The Prestige

Simpsonsrepliken:
Reverend Lovejoy: "Eventually I stopped
caring. But that was the '80s so nobody noticed"

TV:
Eftersom jag antingen bara skriver eller sover så är
tv-tittandet begränsat till livsnödvändigheterna
LOST, C.S.I., My Name Is Earl och Henry Rollins Show. Upptäcka
andra program får vänta till i sommar.
![]()
Test: Enkelt men träffande personlighetstest här. Jag blev föga förvånande "Inåtvänd Upplevande Abstrakt Tänkare".

Livet på Peterix planet:
Absint och platt röv
Maj månad kommer att gå väldigt snabbt att sammanfatta.
Jag har som väntat suttit vid skrivbordet dygnet runt och knackat fram bok.
Arbetet med Ursäkta hur dags går jorden under? har gått förvånansvärt bra med tanke på hur löjligt lite tid jag har på mig. Jag har en första och en sista mening jag är mycket nöjd över, och ca 150 sidor text däremellan jag är hyfsat nöjd med. Men det är nu det riktiga arbetet börjar.
Jag
är betydligt mer re-writer än writer.
Den klart roligaste, och mest konstruktiva, biten är att arbeta
om texten. Jag skulle kunna sitta i månader och bara stryka
och ändra. Men nu har jag inte månader. I slutet av juni
ska texten korras och sättas. Så jag får göra
det bästa av den lilla tid jag har, och hoppas att det inte
blir allför kasst. Men jag har lärt mig en hel del sen
sist. När man skriver sin första bok har man så
mycket man vill berätta om, tror att man bara får en
chans och vräker på för allt vad tygen håller.
Nu choppar jag på som en 8-armad Michael Myers i extreme slasher-mode.
Som
väntat sliter arbetet med den här boken oerhört på
mig. Jenny har beskrivit för sina vänner att jag ser ömsom
grå och ömsom galen ut.
Det här beror dels på att själva hitta-på-processen
är som att köra hjärnan i en torktumlare med LSD
som sköljmedel (jag vet att man inte har sköljmedel
i torktumlaren, men sabba inte min fina metafor med logik nu).
Varje kväll när jag slår av datorn snurrar huvudet
så att jag håller på att trilla omkull. Jag tror
att det beror på att hjärncellerna får slita så
hårt att de ligger därinne och kräks av utmattning.
Idealt
hade varit att skriva en dag och vila en-två, men med den
blixtsnabbt framrusande deadlinen (“Then
it comes to be that the soothing light at the end of your tunnel
is just a freight train coming your way” – Metallica:
No leaf clover) är det bara att drömma om.
Men det är även ett jävla ämne att skriva om. Jag blir ständigt påmind om varför jag slutade jobba heltid med miljöfrågor. Det är så ohyggligt DEPPIGT.
Jag ser mig själv som deltidscyniker (andra skiftet är jag, believe it or not, romantiker), och med den research jag nu har gjort har den deltiden blivit heltid. Vi står verkligen inför en massa jävla skit. Jag förstår inte hur man kan fucka upp en planet på det här sättet utan att ens göra det med flit. (Oroa er inte för hur det här ska påverka läsbarheten i slutprodukten – den fakta jag har grävt fram har snyggats upp innan den har hamnat i boken och ska förhoppningsvis vara helt sanerad från depp).
Men mitt i det här eländet så läste jag ett tröstande uttalande av Yvon Chouinard – vd för klädföretaget Patagonia och stor miljövän (läs mer hyperintressanta saker om Chouinard och Patagonia i den här intervjun) i en artikel:
”As
Chouinard sees it, there's only one downside to this good news:
It's probably too late. ’There's a race between running out
of water, topsoil or petroleum. I don't know what's going to be
first. Or maybe it will all happen at once.’
Locusts, high water, whatever; you can bet that Chouinard will be
out there, on a Patagonia surfboard. ’I'm a very happy person,’
he says. ’I never get depressed, even though I know that everything's
going to hell.’”
Kloka ord som jag verkligen ska försöka ta med mig…
Men
det är inte utan att jag undrat om jag verkligen ska fortsätta
med den här genren.
Jo, förresten, det ska jag. Har svårt att se mig själv
lägga av med att skriva roliga böcker om allvarliga ämnen.
Det bor trots allt en liten tjurskallig idealist där långt
inne i mig.
Men jag behöver få bättre balans i mitt liv. Just
nu är det för mycket jämställdhet, miljöfrågor,
politik och annat superseriöst, men för lite lösgodis,
Simpsons, distade gitarrer, hårmousse och öl.
När den här boken är klar efter juni, då jävlar ska den här killen banne mig fylla livet med lättja och dekadans.
Och promenader. Att sitta hela dagarna har börjat ge mig författarröv – platt, men med hög fetthalt.
Jag vet inte hur det har gått till, men jag har tydligen lämnat
skrivbordet några gånger och gjort saker. T.ex. fikat,
ölat, varit på Fikonmingel
hos Cajsa, kollat bio, haft Micke
sovande på köksgolvet över en helg etc.
Äta-godis-och-snacka-skit-om-vad-folk-har-på-sig-högtiden
Melodifestivalen såg jag solo. Jenny var i Äspö
för att hjälpa till med Betygshandboken. Jag kunde som
vanligt inte lämna skrivbordet.
Röstade på Finlands
Within Temptation-kopia Hanna. Aldrig har finnarnas taffliga
engelska uttal låtit så rätt. Men så här
i efterhand har Tysklands
swinglåt med Roger Cicero växt stort. Och hur ofta
får man höra en textrad som “Kein staat und kein
mafiageld” i en Eurovision-låt?
I övrigt sög smörjan.
Trots
en massa regn (och ett åskväder i Armageddon-klass
som höll mig vaken en hel natt) är det nu full
sommar i södra Sverige.
Förutom en del glasspauser har vi även släpat
ut Esme på grönbete i hennes nya, fina specialkoppel.
För de som garvar åt att vi har en sköldpadda i
koppel – de är betydligt snabbare än man tror. Esme
har sprungit ifrån oss förr.
När vi ändå är inne på sköldpaddor och deras attitydnivåer. Den här lilla filmen är ett lysande exempel på hur mycket fuck-you-I-won´t-do-what-you-tell-me! det ryms i en sköldpadda. Fullt normalt sköldisbeteende – I promise!
Hyss Monstret hann slå till två gånger under maj.
Första
gången släpade Jenny & Anna-Karin till att börja
med mig och Björn till Konsthallen för en omgång
floskelbingo under den guidade visningen av Elmgreen
& Dragsets utställning This is the First Day of My
Life. s
Bingokorten var fyllda av konstklyschor som ”rumslig”,
”koncept” och ”performance”, men ingen av
oss fick ihop en full rad, för vi måste ha fått
rikets enda begripliga guide som höll sig med ett rakt, enkelt
och opretentiöst språk.
Nästa
fas var en flash mob. Under fem minuter pågick ett stort kuddkrig
på Gustav Adolfs torg för att sen upplösas lika
snabbt som det uppstod.
Vi hade bara två kuddar så jag ställde mig bakom
kameran istället, men Jenny och Björn kom tillbaks svettiga
och leende och hävdade att det behövs mer kuddkrig i världen.
Vi avslutade med öl och mat på Siesta.
Nästa
Hyss Monster-tillställning tog oss ända till Köpenhamn.
Började med ett besök till Botaniske
Have. Tyvärr var vädret uselt. Spöregn sabbade
flera av grundplanerna, men vi lyckades hitta en schysst picknickplats
med överväxt tak där vi kunde peta i oss foccacia,
vin och praliner utan att bli dränkta. Däremot var gräsänderna
väldigt tiggiga, och eftersom jag inte kan säga nej så
blev jag fort favoriten. Men de gillar tydligen inte rödlök.
Efter den botaniska delen av utflykten drog vi vidare till Krut's Karport – den enda krogen i K-hamn som får servera Absint.
Den drycken är ju lite speciell eftersom den görs på malört och därför innehåller alkaloiden tujon. En substans som om man googlar på den beskrivs som ”nervgift” och ”cannabisliknande”. Det var också tujonet som gjorde att Absint förbjöds tidigare. Nu är halten avsevärt lägre än den var vid sekelskiftet när Absinten hade sin storhetstid, men hur kan man låta bli att prova en dryck som gjort konstnärer och författare galna?
Den
smakar anis, är grön (därav uttrycket
”experience the green fairy”), men blir lite
mjölkig om man blandar ut den med vatten (vilket
man gärna gör eftersom den är på närmare
70%) och ser då ut som en smält Piggelin.
Effekten
då? Tja, de
andra sa att de blev väldigt avslappnade. Själv var
jag så förbaskat trött att jag inte märkte
ett skit, utom en kortvarig uppiggande effekt när jag först
smakade den outspädd (men hur kan man inte
vakna till av något som smakar brinnande bensin med en touch
av lakrits?). Antar att man måste dricka flera glas
för att bli galen författare. Men nu har man i alla fall
spräckt sin Absint-oskuld.
Golden Dawn
Ibland kommer försvunna skatter till rätta.
Som
knappt nyblivna tonåringar satte jag och några polare
ihop vårt första band.
Som alla som lirat i band väl känner till så är
namnet det svåraste. Vi bytte ungefär en gång i
veckan och hann bl.a. heta Aztek, Roger´s Friends (internskämt,
svårt att förklara, men det började med ett tyskt
band som hette Lucifer´s Friends) och diverse annat
fånigt innan vi spikade Golden Dawn (efter
den ockulta orden med samma namn).
Vi lirade huvudsakligen covers på Iron Maiden, Judas Priest, Black Sabbath, Thin Lizzy och Whitesnake-låtar, men efter att ha repat ihop lite självförtroende slängde vi även samman några egna låtar (som överlag lät mer Maiden än Maiden själva). Hann dessutom gigga i Bergviksskolans uppehållsrum innan ”kreativa meningsskiljaktigheter” (några ville ha med syntar – jag ville det absolut inte) splittrade oss.
De
flesta av oss har fortsatt med musiken. Tobbis är nog den flitigaste
som har varit med i band i princip hela sitt vuxna liv, bl.a. jammat
med det som slutligen blev Hellacopters. Nuförtiden heter bandet
The
Objects.
Rikard har också fortsatt och släppte för några
år sen en singel med sitt band Pony.
Vår trummis Conny gick från att vara en medioker slagverkare
till att bli en jävligt bra sångare i bl.a. Disco Dukes.
Och det är inte bara jag som önskar att han fortsatte
med skrålandet trots sin nya karriär som polis.
Jag, tja… med undantag för en kort sejour som Ace i ett
KISS-coverband tillsammans med Tobbis för drygt 10 år
sen har jag mest plinkat på hemma. Men det är aldrig
försent…
Anyway,
det här skulle ju handla om försvunna skatter som kommit
tillrätta.
Förutom namnet är det viktigaste för en nystartad
grupp naturligtvis bandfoton. Så vi slängde på
oss allt vi kunde hitta i metalklädväg, posade som det
gällde livet, såg hårdare ut än all granit
i Grand Canyon och fotade loss hemma i mitt vardagsrum.
Resultatet blev en kulturskatt, …eller världens pinsammaste
minne beroende på hur man ser det. Men när bilderna en
vacker dag plötsligt verkade ha försvunnit från
jordens yta var vi alla förtvivlade.
Under
åren har vi desperat försökt klura ut vem som hade
dem sist och alla har vi grävt igenom källargömmor
och vindsförråd, utan resultat. Och ju längre tiden
gått desto mer mytomspunna har bilderna blivit.
Så, plötsligt, burrade min mobil till med ett MMS från
Conny. Han hade varit tillbaks till Luleå för att begrava
sin pappa, men inget ont som inte för något gott med
sig – han hade hittat bilderna!
Så, for your viewing pleasure – Golden Dawn, anno … vettefan, typ tidigt 80-tal

Från vänster till höger: Jag (gitarr), Conny Oscarsson (trummor), Tobias Egge (gitarr). Saknas på bilden (håller förmodligen i kameran) gör Rikard Hofslagare (bas).

Jag,
…och typ 300 kilo nitar.
![]()
| Juli 2007 |
Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...
Att
läsa:
På den tiden satirblaskan Nya
Söndagsnisse Strix levde och var en av mina uppdragsgivare
stötte jag ibland ihop med Strixkollegan Johan
Theorin. På vårt sista redaktionsmöte
frågade han ut mig om boksläpp för han hade
själv precis fått bokkontrakt. Han sa något
om att han kämpat med manuset i fem år, vilket fick
mig att le lite inombords och tänka att den nedlagda tiden
kommer han aldrig att tjäna in. Låååång
näsa! För ca två månader släpptes
hans debut Skumtimmen,
och den är redan översatt till åtta språk
och på väg att bli tv-serie.
Inte helt utan orsak. Jag är vanligtvis inte överförtjust
i svenska deckare. Det rör sig mest om gråtråkig
diskbänksrealism svagt kryddad med ett mord eller två.
För att vara spänningsromaner är de lika upphetsande
som Anslagstavlan. Men Skumtimmen är en helt annan sak.
För det första säljer inte förlaget in den
som deckare, utan som “en mångbottnad och gripande
berättelse”, vilket är närmare sanningen.
För det andra är den det tätaste och mest gedigna
hantverk jag läst på svenska på mycket länge.
I motsats till många av sina deckarskrivande kollegor
sparar Theorin på adjektiven. Språket är snarare
lika kargt som det Öländska landskap boken utspelar
sig i. Storyn är suggestiv (nästan lite Twin Peaks-light)
och matar fram både karaktärer och mysterium i precis
rätt takt. Det finns inte en enda kliché i hela
boken, och vändningarna är omöjliga att räkna
ut. Snyggt jobbat Johan! Du har fört in kvaliteten i svensk
spänning igen!
Månadens läsning: James Patrick Kelly & John Kessel (red): Feeling Very Strange - The Slipstream Anthology, Charles Stross: The Atrocity Archives, Johan Theorin: Skumtimmen, David Macfarlane: Summer Gone, Per Carlbring & Åsa Hanell: Ingen Panik

Ur
högtalarna:
Det är åtta år sen hon sist släppte något,
men nu är Paula
Cole tillbaks med nytt – Courage.
Den här comebacken gör mig både överlycklig
och besviken. Paulas röst är fortfarande to die for
och smeker mina trumhinnor så att håret på
armarna reser sig, men under de här åtta åren
har hon “mognat”. Jag har i princip ingenting emot
när artister utvecklar ett mer “vuxet” sound,
men tyvärr är det snarare regel än undantag att
den mognaden sker på bekostnad av nerv och djävlar
anamma – som t.ex. av den typen man hittar i Paulas gamla
låt Me,
där hon låter rösten tassa fram på tå
de första 2/3 av låten för att sen sjunga som
det gällde livet. Courage är då snarare en lågmäld
platta med blues/jazz-inslag som lutar mer åt Norah Jones
än Alanis Morissette. Vackert men blodfattigt.
Det finns dock en liten tröst. För något år
sen släpptes Postcards
from East Oceanside – en hygglig samling av Paulas
bästa. Men när de flesta greatest hits brukar dras
med en rätt kass ”previously unreleased” som
bonus är Paulas tidigare outgivna Tomorrow I Will Be
Yours förmodligen den bästa låt hon någonsin
gjort. Där har vi nerv och djävlar anamma!
Belgien och Nederländerna fullkomligen sprutar ut gothmetalband
med mörka, skönsjungande damer bakom micken. Within
Temptation är väl the leader of the pack, men
det finns fler värda att uppmärksammas. Framförallt
Autumn.
Sångerskan Nienke de Jong har en säregen, djup röst
och soundet är aningens poppigare än kollegornas utan
att tappa i tyngd. Nya plattan My
New Time är deras klart bästa hittills.
Månadens YouTube-videos:
Dalbello
- Tango
Mustasch
- Double Nature
Crowded
House - Weather With You
Killswitch
Engage - The Arms of Sorrow
Peter
Gabriel - Mercy Street
Webben: Lustigheter från de delar av världen som inte har engelska som förstaspråk - Engrish
För
oss som inte alltid ser livet från den ljusa sidan - Despair.com
- kolla helst in Demotivators
![]()
Snyggt som fan: Tom McFarlane
![]()
Bokcitatet:
“Some
ideas are not born of logic and good sense. They are made of
clouds and cobwebs. They sprout from nowhere and feed on excitement,
sprinkled with adventure-juice and the sweet flavour of the
forbidden. The psyche moves from the realms of the ordinary
and takes a delicate step towards the territory of the unknown.
We know that we shouldn't and that is exactly why we do.”
ur Guitar Highway Rose av Brigid Lowry

Film:
Nä, har inte hunnit se någon film värd att rekommendera
den här månaden...
Månadens filmer: Naked Weapon, Djävulen Bär Prada, Secret Window, Bill & Ted's Bogus Journey, Deja Vu, The Believers, Charlotte's Web, 16 Blocks, Under A Tuscan Sun, The Last Kiss, Fright Night, Freejack, Dreamgirls

Simpsonsrepliken:
Groundskeeper Willie: "It won't
last. Brothers and sisters are natural enemies. Like Englishmen
and Scots! Or Welshmen and Scots! Or Japanese and Scots! Or
Scots and other Scots! Damn Scots! They ruined Scotland!"

TV:
Efter att ha sett säsongsavslutningen av LOST
känns det som om jag aldrig kommer att kunna se på
tv igen. My God vilken upplevelse! Måste ha varit
den bästa säsongsavslutningen någonsin i tv-historien!
Men eftersom det nu dröjer åtta månader innan
nästa säsong drar igång måste man väl
trösta sig med något. Just nu är det
Nightmares
and Dreamscapes på SVT2 – en serie
baserad på Stephen Kings noveller. Klart bättre än
vad filmerna brukar bli.
![]()
Medicin: Efter att i tre månader ha pumpat huvudet fullt med deprimerande miljöproblem skriker min hjärna efter något lättsammare. Tack-o-lov hittade Jenny några piller mot överdosen verklighet...


Livet på Peterix planet:
Valpfångar-aerobics, piratdåd och lekfulla Brooklyn-goths
Ääääännnnntttttttlllllliiiiigggggggeeeeeeennnnnnnnn!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Tre månaders jävla slit är i princip över. Det återstår fortfarande att fixa omslag och illustrationer, Ulrika håller på att korra texten och jag ska ägna den första veckan i juli åt att läsa in den som ljudbok, men utöver det är boksatanshelvetet (under mindre trötta omständigheter ibland även kallad Ursäkta, hur dags går jorden under? Miljöfrågor för oss som hellre blundar) klar!
De
senaste veckorna har varenda vaken sekund (…och
en hel del av dem som borde ha använts till sömn)
gått åt till att intensivt tvätta manuset från
mina värsta tabbar och invecklade kringelkrokar. Jenny
har agerat redaktör och kommit med många vettiga
förslag.
Det här är en fas jag vanligtvis älskar. Det
är när man får bearbeta texten om och om igen
som det bästa kommer fram. Men det är en process som
tar tid. Helst ska texten ligga till sig en månad eller
två så att man kan se den med fräscha ögon,
och sen lägger jag gärna ned mer tid på att
peta & stryka än vad jag gjort på att skriva.
Nu har vi haft två sketna veckor på oss, vilket
gjort mig oerhört frustrerad. Men jag har försökt
intala mig själv att jag är den enda som bryr mig
om de där små detaljerna jag skulle ha fixat om jag
hade haft mer tid, och att ju mer tid jag lägger ned desto
sämre blir “timpenningen” om man räknar
på nedlagt arbete kontra intäkter.
Dessutom har jag blivit försäkrad om att texten fungerar
mer än väl. Själv är jag nu i den fasen
att det bara är bokstäver på papper –
jag har ingen som helst relation till min bok längre. Men
den återkommer väl efter en välbehövd semester.
Ååååhhhhhh vad jag ska ha semester när allt är klart!
Klev in i Susannes
studio för att ta nya pressbilder och foton till omslaget.
Tog även en ny bild-byline till mina Henneskrönikor.
Den som har använts hittills är förmodligen den
sämsta bild som någonsin tagits på mig –
jag ser ut som en kombination av ett uppvärmt lik och en
måne med hår, men så blir det när man
fotas osminkad klockan åtta en måndagsmorgon.
De
nya bilderna blev mycket bra. Det faktum att de föreställer
en utarbetad lönntjockis som inte sett solen på tre
månader döljs väl av Susannes skicklighet och
tjocka lager foundation.
Resultatet kommer att kunna ses här när boken släpps
i september, och den nya bild-bylinen dyker väl upp i Hennes
någon gång efter sommaren (då
även ljudboken med mina krönikor kommer, …men
mer om det när det är dags).
Susanne har en hund, Tora, och efter att jag fotats hjälpte vi till med en session där Toras valpar skulle vara modeller. Problemet är bara att valpar hatar att vara stilla mer än 0,003 millisekunder. Vanliga valpar alltså. Det här rörde sig om Jack Russel – en ras jag senare hört beskrivas som att enda gången de sitter still är när de har varit döda mer än ett dygn.
Vi
var fyra pers – en bakom kameran och tre som jonglerade
de sex hyperaktiva valparna och deras mamma – men vi grejade
ändå inte att hålla dem på samma plats
nog länge för att fastna på bild. Varje gång
jag fick tag på en valp och humpade in den i bild studsade
en annan iväg åt något annat håll. Det
var som att kasta protoner och elektroner på varandra.
En av valparna tyckte att det här var jättekul och
studsade hela tiden tillbaks för att bli humpad igen, …och
för att tugga på min tumme.
Svettades som ett konstbevattningssystem och hade träningsvärk
i tre dagar efteråt.
…men de är väldigt söta.
Passade på att damma av hjärnan med lite levande
metal. Det var de fyra svartklädda Brooklynborna i…
…som besökte KB. Och gav den mest besynnerliga konsert jag någonsin varit med om.
Type O Negative tillhör mina husgudar. Okej att ingen av de senaste plattorna varit någon ny October Rust, men som grupp sett håller de fortfarande väl. När de lirade här sist för fyra år sen var det en höjdare. Det de gjorde den här gången var definitivt inte dåligt, bara väldigt annorlunda. Det var som att de sket i allt och lekte fram giget.
Till att börja med spelade de bara i högst en halvtimme innan de gick av scenen. Var borta i tio minuter. Lirade en halvtimme. Gick av. Lirade två låtar och försvann. Kul att de prövade ett nytt upplägg istället för det klassiska lira 60-90 min, gå av och sen köra 20 min extranummer, men publiken blev mest förvirrad. När de klev av första gången trodde de flesta att någonting hade pajat.
Valet av låtar var också skumt. De öppnade med en cover på Beatles Magic Mystery Tour, och fortsatte att lira covers. Minst hälften av konserten var andras låtar. Tyvärr inte de kul covers de gjort, som Cinnamon Girl eller Angry Inch. Men det var kul att höra Hey Pete (dvs Hendrix gamla Hey Joe fast med ny text) igen. De egna låtarna var inte heller några publikfriare, utan mest ”vilken är det här nu igen?”. Först mot slutet körde de klassiker som Christian Woman och Black no 1 och publiken exploderade av lycka.
Uppträdandet på scenen var också helt baklänges. Peter Steele höll extremt låg profil och satt ned vid trumpodiet stor del av giget. Yttrade inte ett pip till mellansnack. Sjöng gjorde han inte heller så värst mycket. Kenney Hickey stod för det mesta, och till och med Josh Silver var fram och brölade i micken. De få gånger Peter väl sjöng hade han texterna framför sig – för tio år gamla klassiker!? WTF?
Definitivt inte en dålig konsert, men väldigt udda. Det var kul att inte veta vad som väntade härnäst, men svårt att hänge sig ordentligt när man befann sig i ett lätt förvirrat tillstånd hela tiden. Type O vägrar verkligen att stryka någon medhårs, och det är trots allt därför jag gillar dem så mycket.
Bilder från spelningen här, här, här och här.
Midsommar firades under extremt traditionella former ute på
Äspö. Sill, färskpotatis, nubbe, grillat, jordgubbar
– the works! En del gånger orkar man bara
inte krångla till det…
Jag snapsade mig glatt igenom ABSOLUT:s smaksortiment och njöt
av att nubbe-lokalbedöva min slitna hjärna. Senaste
smaken är ABSOLUT Pears. Luktar Piggelin men smakar inte
en enda molekyl päron. Fruktig smaksättning i all
ära, men när ska den första bananvodkan komma?
Det finns på tok för lite saker här i världen
som är smaksatta med banan.
Var ut till Äspö även i andra ärenden. Molly fyllde sex, och Jenny hade kokat ihop ett riktigt barnkalas med prinsesstema, fiskdamm, piñata, ballonger, skattjakt m.m. Målet med skattjakten var att hitta en skattkista, men kistan vaktades av piraten Kapten Svartskägg. Gissa vem som spelade den rollen?
Slängde
på mig min bästa pirat-outfit
(pinsamt nog var allt utom ögonlappen mina
vardagskläder – hur stort avdrag ger det på
vuxenpoäng-kontot?) och morrade på i bästa
Barbossa-stil.
De små prinsessorna älskade det! De blev rädda
först (hur ofta får man lagligen
skrämma barn? Bara det gjorde min dag!), men sen
blev piraten favoriten för dagen. De lyckades slutligen
lura av mig skatten genom att kittla mig, men de var så
nöjda med mig att jag fick en del av bytet (godis).
Man kanske skulle sadla om och bli pirat på heltid?
När ljudboken är inspelad och de sista detaljerna
med manuset är fixade ska jag sätta nytt världsrekord
i semester.
Just nu känns det som om nr 1 på att-göra-listan
är att sova bort påsarna under ögonen. Men när
jag väl piggnat till igen, …så ska jag sova
lite till. Sen har jag för avsikt att föra en så
oseriös tillvaro som möjligt. Ska knapra Bimbo-piller,
dricka alkohol – gärna på stranden, endast
närma mig skrivbordet för att nöjessurfa eller
leka, inte involvera mig i djupare diskussioner än såna
som rör öl, kläder, tv-serier eller hårdrocksplattor,
se och läsa mängder med horror, sci-fi och fantasy
(2 X Harry Potter under juli – Order
of the Phoenix på bio och sista boken. Lovely!),
försöka få lite sol på mitt skrivbordsgråa
ansikte och såsa omkring i största allmänhet.
The more the merrier, så vill någon hjälpa
till – hör av er!
| Augusti 2007 |
Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...
Att
läsa:
Så var resan över. Tio år
och sju böcker, och nu är Harry Potter-sagan
slut i och med avslutande boken Deathly
Hallows. Jag måste erkänna att jag dels
är en sucker för Potter-böckerna, och dels för
epos i många delar som följer en i flera år.
Fast det är en passion med blandade känslor. Jag älskar
när det finns ett synligt slut redan när resan börjar,
men känner mig oerhört tom inombords när den
slutligen är över och man tar adjö för gott.
Sagan om ringen-filmerna var ett typexempel –
det kändes som om världen plötsligt tog slut
när Sam stängde dörren i sista scenen av Konungens
Återkomst. Det här avskedet känns på
samma sätt. Hade svårt att välja tempo när
jag läste boken – ville till upplösningen så
fort som möjligt, samtidigt som jag till varje pris ville
undvika HP-erans slut, men efter ett drygt dygns tokläsande
var det så över, och tomheten dök upp. No more
Harry Potter…
Som bok sett följer den till stor del mönstret –
spänning, förvecklingar och planteringar blandas med
lite väl mycket stampande på stället. J.K.
Rowling har min respekt för vad hon skrivit
ihop under de här tio åren, men hon behöver
fortfarande lära sig att tajta upp en story. Men under
de sista hundra sidorna kommer det vi alla väntat på:
upplösningen och svaret på alla frågorna. Just
den biten av boken hade jag inte kunnat sluta läsa om så
någon hållit en pistol mot tinningen på mig.
Utan att avslöja för mycket så rör det
sig om en uppluckring av den svart-vita färgskalan vad
det gäller onda-goda karaktärer, betydligt fler dödsfall
än vad Rowling annonserat (många
av dem väldigt tragiska), överraskningar, självklarheter,
upprättelser (en karaktär blev den
tragiske hjälte jag så hoppats på att den skulle
bli), en fantastisk slutstrid ("The
Battle of Hogwarths") där i princip alla karaktärer
har såna moment att publiken kommer att vråla oavbrutet
i en timme när det här väl kommer på bio
2010, och ett slut som, i varje fall för mig, kändes
naturligt och bra.
Nu kräver jag att någon snabbt som ögat leverar
ännu en magisk episk saga som kan trollbinda mig, skapa
förväntningar och följa mitt liv under flera
år…
Månadens läsning: Richard Morgan: Woken Furies, Graham Masterton: OMNIBUS - Tengu & The Devils of D-Day & Mirror & Charnel House, Whitley Strieber: The Secret School, Tomas Forslund: 100% Hälsa På Jobbet, J. K. Rowling: Harry Potter and the Deathly Hallows, John Pelan (red): A Walk On The Darkside, Douglas Coupland: Miss Wyoming

Ur
högtalarna:
Stort comebackår i år. Ytterligare några som
återuppstått är Crowded
House. Fast saknaden har i mitt fall inte varit
så stor. Jag älskar visserligen CH, men Neil
Finns soloplattor och projekt med brorsan Tim har låtit
i princip likadant. Nästan. Det som gjorde Crowded House
unikt var humorn och lekfullheten. CH kändes alltid mer
som en efterfest än som ett band. Tyvärr saknas en
del av den busigheten på comeback-plattan Time
on earth. Gamle trummisen Paul Hesters självmord
lägger en sorgsen melankoli över hela plattan. Men
det är en platta som växer, och låtarna håller
självklart lika hög klass fast de ibland går
i moll. Lyssna bara på Don´t
stop now.
Månadens YouTube-videos:
Sophie
Ellis Bextor - Today The Sun's On Us
IN
THIS MOMENT - Beautiful Tragedy
Imogen
Heap - Let Go (Live at Studio 11 103.1FM)
Rammstein
- Sonne
Scritti
Politti - Oh Patti
Webben:
Schyssta kläder från London, och till överkomliga
priser - ASOS
![]()
Snyggt som fan: Quizz
![]()
Bokcitatet:
“-
Jag kanske borde tala om för dig, sa Puh, när de gick
ned till stranden, att det inte är en vanlig båt.
Ibland är det en båt, och ibland är det närmast
en Olyckshändelse. Det beror alldeles på.
- Beror på vad?
- Om jag är över eller under den.”
ur Boken om Nalle Puh av A.A. Milne

Film:
All things Harry Potter under juli. Förutom sista boken
även femte filmen Order
of The Phoenix. Jag måste bara ta av mig
hatten för hur de har lyckats förvalta Harry Potter
på vita duken. Okej att de två första delvis
hade ett mjäkigt Disney-skimmer över sig, men med
tanke på att det var mannen som tidigare gjort Mrs
Doubtfire, Stepmom och Ensam Hemma som
stod bakom kameran så var det en jävla bedrift att
det ändå blev så bra som det blev. Efter det
har filmerna bara blivit bättre och bättre och vuxit
i takt med Harry. Nu går det knappast att kalla dem för
barnfilmer längre. Order of the… är
mörk, våldsam och dramatisk. Skådespelet intensivare,
karaktärerna djupare och komplexare, effekterna bättre,
de magiska duellerna av Star Wars-klass och överlag är
filmen en mer överväldigande upplevelse. Med den här
formkurvan och den riktning de två sista böckerna
tog så kommer de kommande filmerna att bli fantastiska.
Bäst i år!
Månadens filmer: The Phantom of the Opera, Hannibal Rising, Hearts In Atlantis, Night At The Museum, Space Cowboys, Harry Potter and the Chamber of Secrets, Harry Potter and the Prisoner of Azkaban, Day of the Dead – The Beginning, Stephen King's Desperation, Harry Potter and the Goblet of Fire, Free Jimmy, Ali G Indahouse, Memories of Murder, Flags of Our Fathers, Letters from Iwo Jima, Harry Potter and the Order of the Phoenix, The Blood Diamond, Vilddjuren, Orgazmo, Robocop, Stargate, Austin Powers, Apocalypto, The Wizard of Oz, Death Tunnel, Boog & Elliot, Nacho Libre, Fearless, Att Göra En Pudel, Running with Scissors, Music & Lyrics

Simpsonsrepliken:
Grampa Abe: [banging a slipper
against a pot in a state of senility]
"The Swedish are coming! The Swedish are coming! Ayy!
They’ve got lingonberries!"

TV:
Visserligen perfekt tv-väder under juli, men har sett film
istället...
![]()
Pryl: Belönade mig själv med en ny mobil när manuset slutligen var klart. Eftersom design är den enda faktor som spelar roll när jag kollar efter ny lur blev det klassikern RAZR. Svart of course. Den är såååååå snygg! (Funktioner? Vem bryr sig...)

Livet på Peterix planet:
Regn, snor och Harry Potter
Skickade ett SMS till Conny för att beskriva min sommar hittills: “har hunnit med en sur jävla sommarförkylning, sett regnet ösa ned, inte blivit klar med allt jobb, men hoppas på ett liv i augusti.”
Juli kommer no fucking way ens med mutor eller historieförfalskning att gå till historien som någon trevlig månad. Det som brukar vara årets höjdpunkt blev istället en grådaskig seg jävla plåga, som redan nu förpassats till det allra dammigaste hörnet i det röriga garage som utgör mitt minne. Med lite tur har jag nog förträngt den helt innan sommaren är över.
Började
månaden relativt entusiastiskt med att kliva in i HörOpp!:s
kassaskåp/studio för att läsa in ljudboken.
Eftersom jag kan vara djävulskt effektiv när jag verkligen
vill bli klar satte jag bokfan på två dagar (På
Y-fronten tog bortåt tre veckor).
Trodde sen i min fantasivärld att bara för att manuset
var klart att arbetet med boken också skulle kunna anses
som färdigt. Yeah right!
Eftersom vi den här gången gör mycket av det jobb som normalt brukar vara förlagets huvudvärk har en massa småskit behövt tas omhand om – korrläsning, illustrationer, form, omslag, streckkoder, sättning m.m. Saker som kanske inte tar så oerhört mycket tid rent praktiskt, men som gör att man hela tiden har ett “öppet arbetsdokument” i skallen. Man vare sig jobbar eller är ledig, och att befinna sig i den formen av limbo sliter faktiskt mer än att bara jobba, för man slappnar aldrig riktigt av. Och jag hade verkligen sett fram emot att få kraschlanda ordentligt för att kunna skrapa ihop ork att palla med semester sen.
Som
extra slitage har det varit förbaskat segt att få
den feedback/info man behövt från samarbetspartners
så här under semestertider när alla utom en
själv ligger i hängmattan och skiter i allt. Jobbflytet
har känts som sirap i januari. Plus att det stressiga tempot
orsakat en del slarvfel jag varit tvungen att jaga rätt
på och fixa till. Upptäckte t.ex. först när
tryck-PDF:n kom från sätteriet att jag hela tiden
haft fel titel på bokfan. Då vet
man att det är illa ställt på hjärnkontoret.
Om min koncentration i vanliga fall är som en laserstråle
som hela tiden har knivskarpt fokus, har den den här gången
mest liknat en drös berusade gasmolekyler som breakdansat
på en kullerstensåker. Det var längesen det
var sånt här kaos i skallen. Men nu ska allt vara
fixat, korrekt och tryckfärdigt.
Förmodligen är det en väldigt läsvärd
bok också, men just nu har jag av ren bevarelsedrift tipp-exat
bort den från mitt medvetande. För att skona min
mentala hälsa kommer jag att förneka dess existens
fram tills att den släpps i september.
Familjen/företaget Eriksson & Holmlund är nu oerhört trött & sliten, en smula gråtfärdig av utmattning, kallar inte boken för något annat än “den där jävla skiten” i den mån vi ens nämner den, men är mer redo för semester än någon människa någonsin varit genom historien. Att vara ledig är en konstform, och vi kommer nu att ta den till nya höjder.
När jag spelade in ljudboken siade producenten Mattias
att “så fort du stannar upp kommer du att bli sjuk”.
Och så rätt han fick!
Vaknade en morgon och kände mig som en överkörd
grävling. Snoret rann, huvudet värkte, ögonen
sved och det kändes som en överviktig igelkott krupit
ned i min hals och självdött. Som salt i såren
var jag dessutom som mest däckad under de få dagar
som solen väl tittade fram den här månaden.
Surt är bara förnamnet…
Någon
sa att sommarförkylningar är de svåraste att
bli av med, och mycket riktigt så verkar den inte ha någon
större brådska att lämna min kropp. Något
som säkert också har att göra med att jag inte
ens kunnat däcka ordentligt, utan har behövt sitta
vid skrivbordet och fixa saker trots att huvudet känts
som en badboll full med snor.
Gnäll, gnäll, gnäll…
…men det är synd om mig!
Faktiskt.
Få dagar med sol, ja. Satan vad det har regnat! När
en kvinna t.o.m. drunkat i sin bil så anar man att det
handlar om rekordmängder. Här i Malmö slogs det
gamla julirekordet från 1941 på 158 mm med råge
– i år kom det 232 mm regn.
För
mig har det ju faktiskt inte gjort så mycket när
jag ändå bara varit sjuk och tvungen att jobba. Visst
blir man deppig när det ser ut som november ute, solglasögonen
och sandalerna samlar damm och man måste ta på sig
skinnjackan när man väl lämnar lägenheten,
men jag hade garanterat surnat ihop ännu mer om det varit
strålande sol och 25 grader ute.
Och gissa vem som har augusti kvar…
Vad
gör man då en halvledig skitjuli när snoret
och regnet rinner ikapp?
Begraver sig i böcker och film of course!
Efter
att ha överdoserat på nattsvart verklighet full av
miljöproblem nu i flera månader har jag glufsat i
mig stora portioner sci-fi, horror och fantasy som motgift.
För att inte säga vältrat mig i Harry Potter.
Såg först alla filmerna i serien som uppvärmning
innan Order of The Phoenix kom på bio. Sen bara
några dagar senare kom ju sista boken, som tog mig mindre
än två dagar att sluka. Har fortfarande inte återhämtat
mig från att sagan nu är över. Känns som
en gammal vän har försvunnit.
Har
faktiskt även lämnat lägenheten vid några
tillfällen.
Ett av dem var när min gamla Luleå-buddy Göran
passerade stan. Tog en fika, surrade och fick hans senaste platta.
Blev även påmind om en viss kompisabstinens. Har
inte haft ett socialt liv sen april. Måste blåsa
upp till Sthlm och umgås lite efter sommaren…
Drog
även över till Köpenhamns
Zoo tillsammans med Sarah, Roger och barnen. Regnigt som
vanligt, men djur är alltid kul. Vi fick bl.a.
äntligen se mer än bara rumporna på Galapagossköldpaddorna.
Det är vid såna här tillfällen jag är
glad att jag har 12X zoom på min kamera. Fotade som en
besatt och fick en hel
del schyssta bilder. Min personliga favvo är noshörningen
som använder sin polares röv som kudde.
Okej. Skitmånad. Och jag har bara bitchat och gnällt
över den, jag vet, men inga lyckopiller i världen
hade kunnat få mig att se något positivt i den unkna
tårtbit av mitt liv som juli 2007 utgjort. Men under augusti
väntar den riktiga sommaren och vi har riktiga
semesteräventyr inplanerade. Lovar och svär att augustiuppdateringen
kommer att bli mycket, mycket mer innehållsrik, positiv
och kul.
I´ll be back!
| September 2007 |
Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...
Att
läsa:
Ibland känns livet som en enda lång
längtan efter Neil
Gaimans nästa roman. Tack o lov släpper han
ifrån sig novellsamlingar med jämna mellanrum. Senaste
heter Fragile
Things. Förutom små historier om bl.a. när
årets månader samlas för ett möte, en story
där vi återigen får träffa Shadow från
American Gods, noveller som utspelar sig i Matrix-, Sherlock
Holmes- och Lovecraftuniversumet m.m. så återfinns även
poems och de liner notes han skrev åt Tori Amos platta. En
smula ojämnt, men ändå verklighetsflykt när
den är som bäst.
…och snart kommer Stardust
på bio.
Månadens läsning: Graham Masterton: The Pariah, Robert McCammon: Swan Song, Terry Pratchett: Men At Arms: Stephen King: Lisey´s Story, Nina Jansdotter & Kristian Borglund: Livskarriär - 7 Steg Till Ett Roligare Jobb, Alan Moore: Promethea, Bill Willingham: Taller Tales

Ur högtalarna: Slår man upp ett musiklexikon och letar under “amerikansk rock, undergenre: post-grunge” hittar man säkert Lifehouse som exempel (de står förmodligen även med under kategorin “snyggaste sångare kontra fulaste trummis”). De är även ett typexempel på ett ojämnt band. Lifehouse har en förmåga att lyckas få till 2-3 fantastiska låtar på sina plattor, inte sällan vackra ballader med precis rätt nyans av melankolisk svärta, men tyvärr ständigt omgivna av medioker utfyllnad. Men nu har det plötsligt hänt något på senaste plattan Who we are. De fantastiska låtarna är där, men de har sällskap av riktigt bra låtar – som singeln First time. Sånär som på 1-2 halvlyckade alster är det här en riktigt höjdare. Deras klart bästa platta!
Även walesarna Funeral For A Friend har tagit sig i kragen. Har alltid tyckt att de har varit ett spännande band fast med en bit kvar till sin toppform, men på Tales don´t tell themselves har det lyft ordentligt. Hör visserligen gamla fans surt grymta om “mainstream”, men bra låtar är alltid bra låtar. Som Into Oblivion (Reunion) och Walk away.
Vill
ni se och höra någonting riktigt vackert? Kolla då
in videon till
Moist – I am.
Månadens YouTube-videos:
Bif
Naked - Tango Shoes
Death
Cab for Cutie - Brothers on a Hotel Bed
Type
O Negative - Everything Dies
Lloyd
Cole - No Blue Skies
Sarah
McLachlan - Fear (Afterglow Live)
Webben:
Ghostgirl
![]()
Snyggt som fan: Edward Weston
![]()
Bokcitatet:
“Face
the facts. Then act on them. It's the only mantra I know, the only
doctrine I have to offer you, and it's harder than you'd think,
because I swear humans seem hardwired to do anything but. Face the
facts. Don't pray, don't wish, don't buy into centuries-old dogma
and dead rhetoric. Don't give in to your conditioning or your visions
or your fucked-up sense of ... whatever. FACE THE FACTS. THEN act.”
ur Broken Angels av Richard Morgan

Film:
Två klart sevärda filmer har precis släppts på
DVD.
Den ena är sydkoreanska monsterfilmen The
Host. Asiaterna återuppfinner ännu en gång
skräckgenren och blandar monster med fars. Mutantfisken som
terroriserar Seoul är det fräschaste och originellaste
odjur som skådats på film på mycket länge.
Stilgreppet känns fräscht och det är som om filmmakarna
hällt ned Hajen, Alien och Bröderna Marx i en hink och
skakat om, med lyckat resultat. The Host är skrämmande,
crazy, en smula ojämn, men klart underhållande!
Den
andra rullen är filmversionen av Frank Millers serieroman 300,
om slaget vid Thermopylae då Kung Xerxes gigantiska persiska
armé mötte hårt motstånd av blott 300 tjurskalliga
och lättklädda machosoldater ledda av Spartas kung Leonidas.
Det här är mer yta än innehåll, men vilken
yta! Den här filmen är så snygg att den hade varit
sevärd om den så handlat om Finlands spannmålsöverskott.
Varje scen är som en tavla. Att filmen sen är fylld av
akrobat-action, monster (det här är mer
fantasy än historia), blod och flygande kroppsdelar
får en snabbt att glömma att handlingen är lika
tunn som Kate Moss. Sätt intellektet på stand-by och
njut!
Månadens filmer: The Crow II - City of Angels, Rabbit-Proof Fence, Metoroporisu, Bruce Almighty, Metal: A Headbanger's Journey, Bondgården, The Host, 300, Cars, The Squid and The Whale, Arthur and The Minimoys, Blade II

Simpsonsrepliken:
Homer: "Look, all I'm saying is,
if these big stars didn't want people going through their garbage
and saying they're gay, then they shouldn't have tried to express
themselves creatively"

TV:
Försöker begränsa mitt tv-tittande och låtsas
inte märka när nya serier startar, men kunde inte låta
bli att börja se Studio
60 on the Sunset Strip, om en komedishow i kris. Smart,
rapp, rolig och med sylvass dialog.
![]()
Citat:
Komikern Magnus
Betnér säger kloka saker titt som tätt. Jag
gav en spontan stående ovation hemma i soffan när jag
läste tidningen och fann att Magnus kommenterade termen >>Politiskt
korrekt<< på följande
sätt:
”Den har blivit något som smygrasister använder
som nedlåtande tillmäle om folk som faktiskt är
för ett mer jämställt och jämlikt samhälle”
Amen to that Magnus!

Livet på Peterix planet:
Ermioni
Vid månadsskiftet juli/augusti lämnade vi ifrån oss det tryckfärdiga materialet till Ursäkta, hur dags går jorden under? Vad som återstod av oss efter det var ett par oerhört utarbetade stackare som spillt sina allra sista droppar blod, svett och tårar för att få färdigt boken, och ett par oerhört semestersugna stackare till råga på allt.
Faktum är att jag och Jenny inte har lämnat Skandinavien på, vadå?, fyra år? Kanske bra för klimatpåverkan, men banne mig inte för vår mentala hälsa. Och att det ryker ur öronen av överansträngning påverkar också den globala uppvärmningen.s
Nu
finns det tack o lov änglar. En av dem heter Tintin
(nej, inte seriefiguren utan en god vän).
I början av sommaren frågade hon oss om vi i augusti
hade lust att hänga med till hennes pappas hus i Grekland.
Hon lider fortfarande av hörselskador av det rungande JA!
som vi vrålade som svar.
Sagt
och gjort. Så snart vi dumpat bokfan på förlaget
packade vi väskorna fulla med badkläder, snorklar och
solglasögon och slängde oss på första bästa
flyg till Grekland. Det visade sig vara Sterling. Eller som de också
kan kallas, om inte annat så av mig: grisbil med vingar.
Jag vet att man inte ska förvänta sig komfort av lågprisflyget,
men säkerhetsaspekten bekymrade mig. Det finns ju något
som kallas för crash position som man ska inta när
planet håller på att störta, och som beskrivs så
här av The Civil Aviation Safety Authority: ”lowered
head and brace arms and knees against the seat back in front of
you”. Problemet med Sterlings plan är att sätena
sitter så förbaskat tätt att jag bara kunde böja
mig fram ca 10 centimeter innan huvudet slog i sätet framför.
Hade jag råkat nysa under resan hade jag garanterat skallat
de tre närmsta raderna framför mig. Enda sättet jag
skulle kunna få ”lowered head” på var om
jag högg av det och la det i knäet.
Anyway, hoppade oskadda av i Aten, tog bussen till Piraeus och slängde oss där på en båt till vår slutdestination: Ermioni.
Ermioni
är en liten by som ligger vid kusten på halvön Peloponnesos.
Det går att köra eller ta buss dit från Aten, men
jag rekommenderar flygbåtarna som ger en mycket vackrare upplevelse.
Den grekiska skärgårdens skönhet är inte att
leka med.
Det är inget stort ställe (hörde
någon siffra om 2-3000 boende i vanliga fall och 5000 på
sommaren), och inte heller någon stor turistmagnet,
men det verkar som om många rika greker köper sommarhus
där. Lite som Österlen ungefär.
Någon som köpte hus där redan på 80-talet var Tintins pappa. På grund av diverse äktenskapliga invecklingar som jag inte orkar gå in på spenderar han inte så mycket tid där själv, så Tintin bjöd in ett gäng vänner för sköna augustidagar under den grekiska solen. Förutom Tintin själv, mig & Jenny bestod gänget av Cajsa, Gitte & Olav samt deras barn Truls & Søs, och lite senare (typ dagen innan vi skulle åka hem) kom även Erik med flickvännen Charlotte till huset.
Själva huset var jawdropping un-fucking-belivable. Som hämtat ur någon av Taschens Seaside Interiors-böcker. Ermioni består av ett litet centrum kring en hamn (rättare sagt två hamnar, eftersom Ermionis centrum är en landtunga som löper ut i havet) och hus som ligger upp efter en kulle. Högst upp på den kullen låg huset vi bodde i, med en helt magisk utsikt över havet och bergen. Insidan var inte dum den heller. Oerhört smakfullt inredd i bästa medelhavsstil med vit ruffig puts, mycket sten, mörka träslag och de klassiska grekiska blåa inslagen.
Huset bestod av tre våningar. På bottenvåningen låg sovrummen, som visserligen var oerhört fina, men det enda vi gjorde i dem var just att sova. Den högsta våningen var off-limits (reserverad för en av Tintins pappas ex-fruar), men den var inget vi någonsin saknade, för andra våningen var hjärtat och själen i kåken. Stort, härligt kök; umgängesvänligt vardagsrum med öppen planlösning, men den plats vi spenderade minst 95% av vår vakna tid på var altanen. Där fanns ett stort matbord i sten där vi åt alla våra måltider, solstolar, mindre bord för spel och drinkar, blommor och en utsikt som jag inte ens tänker försöka ge mig in på att beskriva (länk till bilder kommer senare i texten). Hur stort och fint resten av huset än var så blev det snabbt bara en transportsträcka till altanen. Man gick på autopilot direkt från sängen eller ytterdörren direkt ut dit (inte sällan med en iskall ouzo i handen), satte sig och bara njöt av hur vacker världen kan vara ibland. En magisk plats!
Sen
får vi inte glömma trädgården. Stora ytor
belagda med stenplattor, ett stenbord m bänkar, träd,
buskar, grill, spaljé med vinrankor (druvorna
käkade vi upp första kvällen), citron-, granatäpple-
och fikonträd. Bara det att kunna tassa ned i trädgården
för att plocka en citron till sin gin & tonic, eller solmogna
fikon att skiva ned i frukostyoghurten. Lovely!
Problemet med trädgården var bara att stenplattorna blev
så jävla stekheta i solen att de inte gick att gå
på dagtid. Men där fanns en vattenslang som användes
flitigt för att svalka skandinaver nära kokpunkten. Søs
var den som skvätte flitigaste med vattenslangen. Inte sällan
medan hon dansade omkring och sjöng James Browns I feel
good. När hennes föräldrar tjatade om att dra
ned på sprutandet för att det faktiskt rådde vattenbrist,
såg hon ut över det vidsträckta medelhavet, himlade
med ögonen och ifrågasatte sina pärons IQ med ett
“Duh!”
Värme ja. Dagstempen låg mellan 35-40 de gånger jag kollade. Sjönk till strax under 30 på kvällarna. Det var så jäkla hett en dag att mina solbrillor sprack (och det var ändå HAGA-bågar, inget 39-kronorsjunk från BP-macken i Sorsele). Så man gick omkring lika fuktig och hygienisk som en disktrasa. (I varje fall jag, som förmodligen är den mest talangfulla svettaren i hela Europa. Jag skulle lätt kunna konstbevattna hela Jordanien genom att bara gå omkring och svettas). Men sunlovern Peter klagade nästan aldrig – man får ju ändå frysa så ofta resten av året.
Sunlover
och sunlover… Min hudtyp tillhör ju den känsligaste
klassen och har bara tre stadier: vit–röd–malignt
melanom. Kletade därför in mig i så tjocka lager
solskyddsfaktor 25 att jag såg ut som en majonässmörgås,
men redan första dagen luktade mina skinkor bränt bacon
efter att jag snorklat omkring med baksidan upp, så jag uppgraderade
till spf 40.
Klarade mig otroligt nog, förmodligen för första
gången i mitt liv under en utlandsvistelse, från att
bränna mig. Brun blir jag aldrig, men nu är jag i alla
fall, …tja, mindre vit. Har även upptäckt att jag
med åren drabbats av fler fräknar, som blir ännu
fler när de får sol. Om inte annat så kan de ge
illusionen av solbränna om man ser dem på så långt
håll att de flyter ihop.
Vad gjorde vi då på dagarna?
Det blev lite olika eftersom vi var en salig blandning av rastlösa
overachivers och latmaskar som trivs bäst i horisontalläge.
Som tillhörande den senare kategorin släpade jag mig upp
vid 10-snåret (var egentligen uppe redan vid
9, men det tog fanimig en timme att kladda in all solkräm)
för gemensam frukost. Käkade i princip bara grekiskt,
typ yoghurt m honung, vattenmelon och mackor med tomat, rödlök
och fetaost. Inte minst för att de lokala grönsakerna
smakade minst hundra gånger mer än de blaskiga vattenbehållare
vi får nöja oss med här i norden. Mina rastlösa
smaklökar fick dock snabbt nog av fetaosten, och jag tror ärligt
talat inte att jag grejar att käka feta igen på minst
ett år.
Vi lyckades även käka yoghurt som inte var yoghurt och dricka kaffe som inte var kaffe innan Tintin kom och hjälpte oss med grekiskan (Tintin är född i Aten av svenska/amerikanska föräldrar, uppväxt i Schweiz, har pluggat i USA och bor nu i Malmö, så hon har koll på det mesta oavsett var i världen hon befinner sig – hon är inte bara en ängel, utan även en mycket kompetent ängel).
Sen var det snarare regel än undantag att vi slängde oss i plurret. Närmsta badställe var bara nedanför kullen, fem minuters promenad från huset (fast det tog 15 min hem pga den djävulska lutningen). När vi inte badade där tog Tintin med oss till någon av sina hemliga paradisstränder.
Det fanns inga sandstränder i området utan kustlinjen bestod mest av sten och klippor, men det var skitsamma för det var vattnet som gällde. Medelhavsblått eller turkost, varmt som i badkaret hemma och så vackert att ögonen tårades (kan även ha berott på saltvattnet som rann ned i ögonen, men det låter mer romantiskt att skylla på vyerna). Fullt med liv var det också. En harpunbeväpnad grek som snorklade bara en liten bit från mig en dag kom upp med en muräna på spjutet. Och när Olav kom upp till ytan med en stor vacker snäcka han hittat kröp det ut en bläckfisk ur den. Rena rama Animal Planet, fast på riktigt.
Jag och Truls dök flitigt efter sjöborreskelett (sjöborrar är bottenlevande mollusker som ser ut som svarta pingisbollar fulla med hårda, vassa taggar som är ett helvete att kliva på, men när de dör bryts de ned till ett förvånansvärt vackert kalkskal som går att finna i flera olika fina färger). Tyvärr upptäckte jag snabbt att min, hrm, ”flytförmåga” (läs: fetthalt) var lite för hög för att riktigt kunna dyka effektivt (medan Truls for mellan botten och ytan som en utter fick jag kämpa som gnu för att ens komma ned en halvmeter), så jag låg mest och snorklade omkring och tittade på fiskar och annat levande i havet. Faktum är att jag spenderade så jäkla mycket tid i och under vattnet att jag flera gånger kände mig ”landsjuk” när jag klev upp på stranden igen (dvs kroppen gungade fortfarande med vågorna på den stilla marken). Funderar på att konvertera till fisk.
Tintin tog även med oss på diverse utflykter runt i trakten. Jag och Jenny var lite för slitna för att orka hänga med på alla (efter vårt bokproduktionsmarathon räckte vår ork knappt till att ens ligga i en solstol och läsa med mp3-spelaren i öronen) men hängde med till nästan alla stränder, till en djup krater dit lokalbefolkningen flydde under krigstider och några andra tjusiga platser. Om inte annat så för att känna den svalkande fartvinden när man åkte i Tintins jeep – en cool gammal sak som var något av en korsning mellan ett metallslöjdsprojekt och de där fordonen Djungelpatrullen åkte omkring i i Fantomen.
Vi besökte även det lokala museet. Ett i grund och botten ganska mediokert litet hembygdsmuseum, men med den sötaste lilla guide någon av oss någonsin sett. Om jag någon gång i mitt liv ska använda mig av ordet ”pingla” så är det för att beskriva henne. Det låter kanske mansgrisigt, men alla vi, oavsett kön eller ålder, tindrade med ögonen och lyssnade som det gällde livet medan guiden kunnigt pratade på om båtbyggarverktyg, fåraherdegrytor och annat dötrist.
Det
var inte bara Tintin som visade oss omgivningarna. Vi hade ofta
besök av Andreas – hustomte och gammal god vän till
familjen Blackwell. En oerhört trevlig och charmig man som
var ett sant nöje att umgås med. Han berättade mycket
om livet i Grekland. Bl.a. om den utbredda korruptionen (sjukvården
var gratis, men man var tvungen att pröjsa doktorn 2000 euro
under bordet för att inte ens operation skulle hamna längst
bak i vårdkön; och avloppen i Ermioni gick rakt ut i
vattnet för att några mille av det EU-bidrag som skulle
finansiera reningsverket hade försvunnit i mutor), och
ett begrepp som jag för mitt liv inte kommer ihåg vad
det hette på grekiska, men som Andreas översatte ungefärligen
till ”by the meter”, dvs inte för mycket och inte
för lite, och som var grekernas recept på livskvalitet.
Varken nöd eller överflöd. Och här trodde jag
att Sverige var unikt med sitt ”lagom”…
Andreas är också den enda människa jag träffat
som i likhet med mig själv blir trött av kaffe.
I hans fall var det så illa att han inte vågade köra
bil när han tagit sig en kopp. Vi kanske borde donera våra
kroppar till vetenskapen…
Andreas hade en osviklig förmåga att dyka upp just vid middagstid, inte sällan i sällskap med sin vapendragare Kostas (deadringer for Nicholas Cage!). Men vi blev även bjudna ut till Andreas farm (olivodling och granatäppelträd) för en stor familjemiddag.
Andreas
ägde farmen med sina bröder, och de bröderna var
en intressant historia. Vi träffade en av dem, Yanis, som var
på tillfälligt besök. Han bodde i New York sen 25
år, men hade trots det sämre engelskakunskaper än
en nyfödd kines. Helt otroligt!
En annan av bröderna, en berömd bouzoukispelare som också
bodde i USA, var gift med Michael Jacksons (fd?)
privatsekreterare, assistent eller vad hon nu var. De kom ofta hem
till Ermioni när de var lediga, och MJ ringde naturligtvis
till det gamla familjehemmet för att fråga sin assistent
en massa saker. Andreas garvade åt de gånger Jackson
fått brödernas gamla mamma i luren.
En annan ”lokal” förmåga som visade och berättade mycket om Ermioni var dansken Leif, som spenderade så mycket av sin lediga tid i byn att han nyligen köpt hus där. Han introducerade oss bl.a. för tsipouro – ett druvdestillat a´la grappa med lätt fruktig smak. En dryck jag välkomnade varmt eftersom det ständiga ouzopimplandet gett mig samma känslor för ouzo som för feta.
Den fantastiska altanen i kombination med att Grekland är rätt
dyrt att äta ute i efter inträdet i EU/EMU gjorde att
vi lagade och åt den mesta maten hemma. Undantaget var ett
litet lokalt ställe Tintin tog med oss till vid några
tillfällen. Inte märkvärdigare än ett ambitiöst
Sibyllahak, men med fantastisk souvlaki och ännu fantastiskare
miljö. Det låg beläget mellan slaktaren och kyrkan,
och de enda sittplatserna var ute på gatan. Oftast satt det
ett gäng krokiga gamla grekiska gubbar där och skvallrade
över en cola light när vi kom, men de fick flytta sig
åt sidan när vi matgäster behövde borden. Gatulivet
försiggick som vanligt bakom ryggen medan man satt och åt
– uppklädda tanter som gick hem från mässan,
strykarkatter som försökte tigga hos slaktaren osv. Värsta
Lady & Lufsen-stämningen.
Den mest oförglömliga episoden var när slaktaren (en stilig karl) kom ridande i full galopp på en minst lika stilig, och uppklädd, häst (Leif, som hade kläm på grekiskan, frågade varför, och fick som svar att slaktaren helt enkelt gillade att klä upp sina hästar ibland och ta ut dem för lite ”söndagskörning”), parkerade kusen bara någon meter från vårt bord och öppnade sin butik för kvällen. Det dröjde inte länge förrän hästen la en hög på gatan. Då blev en av de krokiga gubbarna klart intresserad och gick fram. Slaktaren och gubben stod och språkade lite, något som resulterade i att slaktaren lyfte på hästens svans och visade dess röv för gubben, som intresserat tittade närmare och nickade. Lite som när andra män tittar under motorhuven och låtsas begripa vad de tittar på. Vad hade jag inte gett för att kunna förstå vad de sa just då…
Vi hörde rykten om att det fanns sköldpaddor i närheten
och spanade ständigt efter någon av Esmes vilda släktingar.
Näst sista kvällen fick vi tillslut syn på en äkta
vild grekisk sköldpadda. Jättesöt och inte alls
särskilt bekymrad över att vi tog upp den för att
hälsa.
Esme själv fick en schysst souvenir av oss. Vid en av stränderna vi besökte hittade Jenny ett get/fårskelett och tog med sig kraniet och ryggraden. De återfinns nu i terrariet, där Esme överlycklig klättrar och gnager på det.
Souvenirer
till oss själva blev det sämre med. Jenny hittade några
smycken, men själv tog jag bara med mig saker jag hittat på
havsbottnen eller som skvalpade i flaskor. Men det var också
hela tjusningen med att inte åka på charter –
att vara på ett ställe utan turistfällor eller souvenirstånd,
där bara några få kan engelska och det är
ett äventyr att handla frukostbröd.
Självklart blev vi störtförälskade i Ermioni,
och inte så mycket lovade som hotade Tintin att komma tillbaks.
Sista minnesbilden: vår sista kväll åt vi stor
middag på en taverna i hamnen tillsammans med våra grekiska
vänner, och Andreas köpte en delfinformad heliumballong
åt en överlycklig Søs. Naturligtvis fick hon inte
ta med den ombord på planet av säkerhetsskäl, så
vi hjälptes alla åt att tömma den där i boardinghallen
på Atens flygplats. Naturligtvis genom att andas in heliumet.
Så där stod vi, ett gäng tokgarvande skandinaver,
och pratade med Kalle Anka-röster. Men vi blev inte landsförvisade,
så vi kommer att återvända så snart vi bara
kan.
Självklart finns det en rejäl shitload med bilder från
Ermionitrippen. Det
albumet hittar man här.
Music from Malmöfestivalen
Samma stund som jag klev av planet från Grekland började Malmöfestivalen. Av alla gratisfestivaler jag någonsin utsatts för är det här den klart bästa. Visst är det gott om langos, öltält och fårskockar här också, men även ett grymt utbud av musik och annan kultur. De senaste två åren har det dessvärre varit tunt med artister som passat min smak, men det togs igen med råge i år. Sprang på konsert nästan varje kväll.
Först ut var Lloyd Cole. Jag var på vippen att ge honom prefixet “80-talsikonen”, men det vore orättvist, för karln släpper minst lika bra plattor nuförtiden. Den senaste, Antidepressant, är en riktig höjdare.
Som
alla konserter hade den sina bra och dåliga sidor. Om vi börjar
med de dåliga så var det bara Lloyd Cole med en akustisk
gitarr på scenen. Jag har inget emot nedskalade trubadurframträdanden,
…så länge de inte överskrider tre låtar.
Intimt och un-plugged tråkar snabbt ut mig och får mig
att längta efter fler musiker, rytmsektioner och feta arr.
Så även den här gången.
Det andra tråkiga var att karln höll käften nästan
hela giget. Vilket är oerhört synd, för han har humor.
Det enda han i princip sa var en kommentar till att han spelande
fel ackord i en låt: “if you´re at a Lloyd
Cole concert with no mistakes, then you know it´s a tribute
band”.
Det bra: Han har en enorm låtskatt att ta ifrån, och han bjöd på enbart godsaker – Like lovers do, No blue skies, Jennifer she said, Are you ready to be heartbrokened och en massa andra klassiker. Med det avskalade framförandet fick man även möjlighet att lyssna närmare på texterna, och jag kom ihåg hur bra textsnickare han är. Som de här raderna ur Unhappy song:
they
were married in june
she was gone before the leaves were even turning
she said "well, I knew he was a fool, but I
somehow thought my welfare concerned him"
must the one always have to change
whilst the other must always remain
must the cards all be dealt facing down?
turn away, turn away, turn your blue skies to grey
Eller medelålderskommentaren i Woman in a bar:
She
walks into the bar
And there you are
No longer angry
No longer young
No longer driven to distraction
Not even by Scarlett Johansson
Bilder från giget här och här.
Efter Cole kollade jag på några låtar med stjärnskottet
Calaisa –
Malmötjejerna som spontangigade till sig ett skivkontrakt på
ett bolagskontor i USA och fick världen att glömma att
The Corrs någonsin existerat.
Att det bara blev några låtar berodde på två
saker. Den ena att det var så förbaskat mycket folk att
från där jag stod så liknade figurerna på
scenen mest Barbiedockor sedda från grannkommunen. Den andra
beskrev nog Sydsvenskans recensent bäst: ”Det är
duktigt, och lite blodfattigt. De växlar gärna sångsolister
inom låtarna, men det är inte lätt att höra
någon avgörande skillnad”. Livekänslan var
helt enkelt så låg att jag tyckte det var poänglöst
att se konserten.
Att Testament
inte hör till de stora trots att de har harvat på sen
80-talet har sin förklaring. Det har hänt mer än
en gång att jag hört någon låt med dem och
tänkt: ”vilken Metallica-singelbaksida är nu det
här?”. Men de bjöd på en klart hygglig konsert.
Riffade envist på och jobbade snabbt bort distansen mellan
scenen och publiken. Låtarna må vara halvhyfsade, men
framförda med en schysst dos spelglädje kommer man snart
på sig själv att headbanga med ett leende. Det enda jag
egentligen kan klaga på var att sångaren Chuck Billy
envisades med att spela luftgitarr på sitt mickstativ under
varje solo. Fattar han hur nördig man ser ut när man lirar
luftgitarr till sina egna låtar?
Bilder från giget här, här och här.
Klart bästa spelningen på hela festivalen stod Mustasch
för. Är det något av värde som kommer från
Göteborg så är det hårdrocksband – The
Haunted, In Flames, LOK/Lillasyster, Mustasch och många fler
(men Sveriges tveklöst bästa metalband,
Soilwork, kommer dock från Helsingborg).
Mustasch spelar hårdrock, utan prefix. Bara rena,
tunga riff. Otrendigt och tidlöst. Och låtarna satt som
en smäck den här kvällen. Största behållningen
var dock frontmannen Ralf Gyllenhammar, som visade sig vara en publikdomptör
av stora mått. Han rusade runt på scenen, tog sig ut
i publikhavet under sina solon, babblade underhållande (en
göteborgare med humor – bara det!) och
genomtänkt på om allt från decibelnivåer
till öl och hittade igen sin kompis Jimmy i publikhavet och
tvingade honom att ensam sjunga all(?)sång. Kanonkonsert!
Bilder
från giget här
och här.
Post-vacation depression
Augusti
är inte ännu slut när jag skriver det här, och
det känns som november. Grått och regnigt, och tempen
nere på runt 15 men det känns ruggigare. Satt nyligen
på en uteservering, fullt på klädd och i solen,
och huttrade.
Det har inte varit mycket till sommar, och den är redan slut.
De senaste åren har man ju kunnat känna sommaren i luften
ända in i oktober. Vad hände? Var är den globala
uppvärmningen när man behöver den som bäst?
Att jag slet vid skrivbordet ända fram till augusti stärker naturligtvis känslan av att ha missat något. Och med något menar jag en hel årstid. Jag är vanligtvis ingen stor vän av hösten, men den brukar vara överlevbar när det var en sommar innan. I mitt medvetande har jag nu gått direkt från vinter till höst. Bleurgh!
Tiden i Ermioni var i och för sig bland det underbaraste jag varit med om – solen och havet var som balsam för själen – men inte ens den hann reparera det slitage jag dragit på mig under de här fyra månaderna av slavarbete med boken. Jag känner mig fortfarande mer död än levande och kroppen säger åt mig att den skulle behöva stanna under täcket åtminstone fram tills årsskiftet för att kunna återhämta sig.
Något sånt scenario är förstås bara att drömma om. Hann inte ens packa upp väskan så började telefonen ringa, mailen trilla in (2 457 mail i inboxen när jag kom hem – där fick man för att ha levt off-line ett tag…) och kalendern fyllas upp. Det blir en busy höst.
Den
20:e september släpps Ursäkta, hur dags går
jorden under? och ska då upp till Sthlm för releasefest
och promotion. Veckan efter är det bokmässan i Göteborg
(ska framträda vid tre tillfällen på
fredag & lördag – återkommer om tid & plats).
Utöver det är det en hel del ut och prata både gamla
och nya boken.
Fick några nya gråa hår bara jag skrev om det
här…
Men förhoppningsvis blir det en del kul under hösten också. Bl.a. ingår Pragresa och ny tatuering i planerna/önskelistan.
Höstens
stora höjdpunkt har dessvärre skitit sig. Jublade av lycka
och dansade fnattigt runt i lägenheten när jag för
någon vecka sen fick veta att Killswitch Engage skulle spela
på KB, två dagar efter min födelsedag!!! och skaffade
självklart biljett på stört. Nu fick jag precis
veta att konserten är inställd pga Adam Dutkiewics ständiga
ryggproblem. Visst är det synd om killen, men kan han inte
spela från en bår, rullstol eller något?
Blev så deppig av nyheten att jag var tvungen att hälla
i mig flera glas tsipouro för att få stopp på tårflödet.
En
betydligt trevligare händelse var att jag & Jenny firade
vår 5:e bröllopsdag den 28/8. Och vilka underbara fem
år det har varit!
Vi firade med att äta på samma krog som dagen vi gifte
oss – Årstiderna
i Kockska huset. När vi åt där för fem år
sen var vi så knockade av den känslostarka vigselceremonin
att vi inte minns vare sig vad vi åt eller hur det smakade,
så det fanns en poäng i att göra det igen.
Både miljön (källarvalv från 1600-talet) och maten är underbar på Årstiderna. Jag åt lavendelkryddat lamm och en bakelse av vit och mörk chokladmousse med sås på kryddkokt mango och ananas till dessert. Det var så djävulskt gott att jag fick multipla orgasmer i munnen! (…det går att ha oralsex på många sätt).
Eriksson
& Holmlund har även satt sig ned för att diskutera
riktningen i livet och karriären (de två
sitter tätt ihop när man jobbar som vi gör).
För min egen del har jag känt att jobbet fungerat allt
annat än väl den senaste tiden, och att arbetet i princip
även nästan helt kickat ut privatlivet, och ska göra
stora förändringar i verksamheten. Återkommer om
de förändringarna, men kan tillsvidare säga så
här: tycker ni att ni ser ett mönster i min profil och
bokutgivning, så glöm det. Nya saker är på
G…
September kommer dock att bli ett stressigt hell on earth vad jag
än hittar på. Men om någon råkar befinna
sig i närheten av bokmässan så är jag inte
den som tackar nej till att sätta sig för en kaffe/öl/whatever
och umgås lite. Hör av er om ni är där!
| Oktober 2007 |
Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...
Att
läsa:
Fan vad jag älskar att Douglas
Coupland är produktiv! Minst en bok om året
är en perfekt utgivningstakt för en författare
man älskar att läsa. Senaste Coupland-alstret heter
The
Gum Thief – en story om bl.a. vänskapen
mellan en desillusionerad ung gothtjej och en alkoholiserad,
frånskild medelålders loser. Det här är
klart en av hans bättre böcker. Tonen från hans
första böcker (som jag blev handlöst
förälskad i) är tillbaks tydligare än
på mycket länge, fast väl blandad med de halsbrytande
svängarna från hans senare. Coupland leker vilt här
– en av karaktärerna skriver på en hopplös
roman, Glove Pond, som tar lika stor del av boken som
den övriga storyn, och självklart flyter de båda
historierna ihop. Coupland är alltid en stor läsupplevelse,
och den här gången är den större än
vanligt.
Månadens läsning: Val McDermid: The Grave Tattoo, P.C. Doherty: The Haunting, Dean Koontz: The Taking, Janne Goldman: Svart Stad, Whitley Strieber: Majestic, James O´Barr: The Crow, Denise Mina: The Red Right Hand, Bill Willingham: Fabels: Legends In Exile, Douglas Coupland: The Gum Thief

Ur
högtalarna:
Min gamla idol Fish
har det inte roligt. Under våren/sommaren har han jobbat
med en ny platta, och parallellt planerat sitt bröllop.
Tanken var att när skivan var klar så skulle han
gå upp för altaret och lova evig kärlek. Men
bruden kom på andra tankar och dumpade honom mitt i inspelningen,
och dessutom två dagar efter att alla inbjudningarna
gått iväg.
Fullkomligt heartbroken och i ruiner har Fish nu stjälpt
ned all sin smärta, sorg och ilska i nya plattan 13th
Star. Och det hörs. Maken till personligt
och brännande album har karln aldrig släppt ifrån
sig. Sound och känslor pendlar mellan det hårda och
förbannade och det mjuka och sorgsna. Varje låt är
ett eget litet drama, fullt av nyanser och detaljer. Det här
är ingen lättillgänglig platta som ska puttra
på i bakgrunden – den ska upplevas, helst
avlyssnas i mörker och ensamhet med hörlurar och texthäfte.
Hårdrocksband med en vacker och skönsjungande tjej
bakom micken är det fan inte ont om. Nederländerna
och Belgien har ju mer eller mindre gjort det till sin huvudsakliga
export. Jag gillar visserligen genren, men nu börjar det
kännas uttjatat och överetablerat. Därför
blev jag glad när jag snubblade över In
This Moment. Kalifornisk metalcore som fortfarande
behöver putsas en del, men det starka kortet som förlåter
nybörjarskavankerna är sångerskan Maria Brink:
vi pratar ingen ljuvt smekande, gothromantisk stämma a´la
Amy Lee eller Sharon del Arden här – det är
betydligt mer skrik, growl och ”fuck you!” över
Brink. Hör bara på låtarna Prayers
och Beautiful
Tragedy. Ett band att hålla öronen på!
Månadens YouTube-videos:
Billy
Talent - Devil In A Midnight Mass
Charlotte
Martin - Your Armor
Melanie
C - Carolyna
Killswitch
Engage - Holy Diver
Mauro
Scocco - Långsamt Farväl
Webben: Sen Nya Söndagsnisse Strix gick i graven är det banne mig inte gott om svensk satir. I varje fall inte om man dessutom har kravet att den ska vara kul. Men nu har en amerikansk resejournalist (!?) slängt ihop en svensk kopia av The Onion kallad Faktumé. Bitvis ganska kul faktiskt.
Jag
gav till slut upp för tjatet och hoppade på Facebook-vågen.
Och det var ju skitkul! Jösses vad många gamla vänner
som dök upp, och så mycket bus man kan göra!
Som en blandning mellan klassfest och lekstuga. Hoppa på
vettja - min
sida hittar man här.
![]()
Snyggt som fan: Seth Siro Anton
![]()
Bokcitatet:
“Really,
I want to get this individualistic-thing down. I want to waIk
across the football field alone without looking like the last
one picked to play soccer. I never was a cheerleader, I was
a slut on my own with the thinking that if a tree has a good
time and no one's around to hear it, it's not a slut. But sometimes
you need another tree around to double-dare you, or else you
might end up doing nothing but watching TV when no one's around”
ur Flaming Iguanas av Erika Lopez

Film: Har mer eller mindre resignerat inför det faktum att jag framöver bara kommer att se film på DVD. Sen Astoria kånkade är det enda alternativet SF:s Filmstadensalonger, och de är tyvärr mer ungdomsgårdar som råkar visa film ibland än vad de är biografer. Vill jag ha någon som babblar i telefon eller snackar skit med sina polare under filmen kan jag få det lika bra hemma. (Hur många vuxenpoäng gav inte det där påståendet?)
Nya bra DVD-släpp är bl.a. Hot Fuzz. Gänget bakom geniala zombiekomedin Shaun of the Dead har den här gången gett sig på buddy cop-filmer, fast i ärkeengelsk miljö. Precis som i Shaun är parodierna apkul och fyndigt smarta, actionen både blodig och pulshöjande, hela brittiska komikereliten återfinns i birollerna och bara den hysteriska shoot-outen i slutet är värd varenda krona.
Annan
svinbra film är Pans
Labyrint av Guillermo Del Toro (Mimic,
Blade II, Hellboy m.m.). Hans klart bästa film och
en av årets (filmhistoriens?) höjdare.
En vuxensaga där drama, fantasy och skräck flyter
samman. Den är oerhört vacker, magisk och gripande,
men även grym och våldsam. Och den stannar kvar i
huvudet långt efter att man sett den. Som en stor filmupplevelse
ska.
Månadens filmer: City of The Living Dead, Rent, Hot Fuzz, Marie Antoinette, Ice Planet, Them, The Science of Sleep, Progeny, Farväl Falkenberg, World Trade Center, Irving Klaw Classics Vol.1: The Bettie Page Films, Darling, Cannibal Ferox, The Bourne Supremacy, House on Haunted Hill (1959), Inglorious Bastards, Pans Labyrint, Ghost Rider, The Fountain, My Big Fat Greek Wedding, Zodiac

Simpsonsrepliken:
Ned Flanders: "I wish we lived
in a place more like the America of yesteryear that only exists
in the brains of us Republicans"

TV:
Äntligen har någon svensk kanal börjat visa
Heroes.
Jag vet att serien länge har gått att se varfansomhelst
på nätet, men jag är konservativ i mitt tv-tittande
– jag vill ha en fast tid i veckan att hålla mig
till. Det blir liksom inte av annars. Serien om de osannolika
superhjältarna och de minst sagt blandade sätt de
använder sina krafter på är riktigt bra och
fungerar perfekt för att dämpa LOST-abstinensen tills
den serien är tbax i februari.
![]()
Skor:
Jag älskar att shoppa skor, ...men hatar det samtidigt,
för herrskor är de mest tråkiga och konservativa
plagg som finns – 99,9% av utbudet har lika mycket personlighet
som en påse grus. Därför blev jag skitglad när
jag fann de
här coola skorna med attityd från SthlmDG.

Livet på Peterix planet:
Boksläpp, promotion och agenter
Skum månad (finns det någon annan sort?) med en blandning av höghastighetsstress och totalt stillastående.
Släppte
Ursäkta, hur dags går jorden under? i slutet
av september, och bums! så startade promotioncirkusen.
Trodde att media skulle vara skitless på miljöfrågor
vid det här laget och ignorera mig totalt, men mailens
inbox och teffelånen har tutat på för fullt,
och jag har på bara några dagar hunnit med att sitta
framför tv-kameror (on-linerepris
på Sydnyttinslag hittas här – spola fram
till ca 10:00 för att se en rödhårig köttbulle
ge några miljötips, …guuuuuuuuud vad
jag måste gå ned i vikt!), i radiostudios
och tillsammans med tidningsreportrar.
Och det har bara börjat. Releasefesten i Sthlm flyttades
fram till oktober, och det blir mer media då, bl.a. Morgonpasset
i P3 (11/10 kl 8.30).
Jag hade faktiskt hoppats på lite lugn o ro, men det är svårt att gnälla över sån här schysst uppmärksamhet.
Som
om inte bokreleasen vore nog så har jag blivit med agent.
Har tidigare flirtat lite med Malmöbaserade agenten Hanserik
Tönnheim, och har nu skrivit kontrakt med hans och
Joakim Hanssons Loud
Agency (som företräder bl.a. Ranelid,
Ulf Lundell m.fl.)
Dagen efter vi plitat ned våra kråkor på kontraktet
köper Loud upp branschlegenden Bengt
Nordins agentur (har bl.a. Camilla Läckberg
och Liza Marklund), och blir därmed as-störst
i Sverige (…tror jag). Jag känner
mig i klart trygga händer :-)
Vad
det här betyder rent konkret är att de nu ska försöka
hitta en utlandsmarknad för mina böcker. (jag
hade iofs ett kontrakt med en stor förlagsagentur tidigare,
men jag har märkt lika mycket resultat från dem som
om jag skulle ha anlitat skomakaren runt hörnet),
men de ska även sälja mina grejer här i Sverige.
Vilket innebär, om jag fattat det hela rätt, att jag
slipper kränga mina manus själv till förlagen.
Något som är värt varenda provitionsprocent
de tar. Ju fler arbetsuppgifter som snor tid från själva
skrivandet som jag slipper – desto gladare är jag.
Vad hela den här agentgrejen går ut på i detalj
får vänta tills både jag och dem har ett mindre
späckat schema.
Sen har vi ju naturligtvis Bokmässan i Göteborg, men den har fått ett eget kapitel lite längre ned.
Den lugna biten har dels haft att göra med baksmällan
från de senaste fyra månadernas tokskrivande. Batterierna
har precis som väntat varit helt slut, och kroppen har
signalerat det högt. Har legat däckad med spänningshuvudvärk
(eller snarare huvudkramp – har
känts som en stor hand kramat åt hjärnan),
har varit groggy och tinnitusen har tjutit högre än
någonsin (jag har ju en inbyggd larmsiren
– ju akutare behov av att vila, desto högre pip i
öronen).
Skulle
verkligen, verkligen, verkligen behöva några
månaders time-out för att bli människa igen,
men sånt är ju bara att drömma om med en ny
bok ute. Jag har istället fått göra som jag
brukar: skaka fram energi som jag inte har för att kunna
vara trevlig och vältalig vid behov, men det är ett
energilån med skyhög ränta som gör mig
minst dubbelt så trött än jag var innan, och
lika aktiv som soffkuddarna när jag väl får
trycka på pausknappen.
En strategi som suger värre än hela L.A:s alla porrskådisar
tillsammans, och som jag fått mer än lovligt nog
utav. Därför bestämde jag mig för att ta
ett…
Kvartssamtal med mig själv
Det
här med att hitta sig själv gör man inte bara
en enda gång i livet, för man ligger ju fan aldrig
kvar där man la sig själv sist.
Världen, man själv och de drömmar och mål
man har ändras så mycket och så ofta att man
ständigt måste justera kompassriktningen i livet
för att inte hamna fel. Och den senaste tiden har jag märkt
att några av mina färdriktningar barkat iväg
helt åt tjottaheiti.
När livet skaver så är enda sättet att komma tillrätta med det att ta ett snack med sig själv. Och eftersom jag ändå legat däckad så har jag passat på att prata lite med mig själv, och kom fram till ett och annat som kändes lika fel som ett par kalsonger av virkad taggtråd.
Jag har inte haft kul på jobbet på länge.
Av flera orsaker.
En är att jag känner mig felsorterad. Jag är underhållare. Okej att min underhållning ibland bygger på allvarliga saker som t.ex. jämställdhet och miljöfrågor, och att jag gärna sår små tankefrön i skallen på folk om jag får chansen, men huvudsyftet är trots allt att få skratt.
Visst har jag fått folk att garva, men eftersom det här landet har en ganska usel satirtradition och inte har något fack där man sorterar in folk som skämtar om allvarliga saker, har jag snarare blivit klassad som samhällsdebattör än som komiker. Och det är något jag trivs rätt illa med.
Som flitigt anlitad föreläsare och med mina böcker som obligatorisk studentlitteratur på universitetskurser är jag nog den ende författaren i det här landet som upplever det som att jag blir tagen på för stort allvar…
En
annan orsak är att för att vara författare så
ägnas en rätt liten del av min arbetstid åt
att skriva. Något som har ett å annat att göra
med orsaken innan. Jag skriver hellre böcker än pratar
om dem. Jag gav mig in i det här yrket för att få
hitta på – inte för att upprepade
gånger prata om det jag hittade på för flera
år sen.
När jag väl skriver så brukar det i regel bli
med andan i halsen och med en deadline nafsande i baken. Jag
kommer faktiskt inte ihåg sist jag skrev för att
en idé inspirerade mig.
Ytterligare en orsak till att jag inte trivts på jobbet har att göra med den här idiotin att slita vid skrivbordet dygnet runt i typ fyra månader för att sen under lika lång period ligga utmattad och utslagen under täcket med så lite ork att springa runt hörnet för att köpa mjölk blir för mycket. Och att efter det repetera hela processen igen.
Jag
är skitless på att se ett uppvärmt lik som ser
ut att inte ha sovit på en vecka varje gång jag
ser mig i spegeln.
Det här har inte bara att göra med press, stress och
högt tempo. När man gör saker man inte gillar
suger de massor med energi; jämfört med att göra
det man verkligen går igång på, som oftast
ger mer kickar än en hel hink med kaffe, kokain, rysk rot,
chilichoklad och Red Bull.
Med
de här färska insikterna stack jag & Jenny ut
till Äspö för några dagars konferens med
oss själva.
Vad vi kom fram till där är både för privat
och för ointressant för utomstående för
att delges här. Och ska jag vara ärlig så är
det fortfarande en sån röra i mitt huvud att jag
inte har någon aning om vad jag skulle skriva om det om
jag nu försökte.
Okej, några riktlinjer för min egen del är rätt tydliga. Efter att nu ha justerat min kurs i livet kommer jag framöver att…
1: Ändra stil på mitt skrivande. Av någon anledning har jag på senare tid skrivit mer om vad jag tror att folk förväntar sig av mig än vad jag själv vill berätta. Nu har jag varit politiskt korrekt för en livstid och kommer hädanefter att ägna mig helt åt underhållning. Humorn kommer alltid att finnas med, och jag har en kul idé om relationer som jag snart ska kicka igång med. Men innan dess så ska jag skriva det jag velat hålla på med sen jag var tolv: skräck. Min fantasi har suttit på tok för länge på avbytarbänken och hoppar nu frenetiskt upp och ned av leklust. Så fort promotionköret är över stänger jag dörren mot omvärlden och går in i skrivarmode för att ge hjärnan lösa tyglar och koka ihop en horror-roman. Det ska bli så kul!
2: Min arbetsplats är först och främst skrivbordet. Det är naturligtvis kul att ibland få komma ut och träffa folk och prata om det jag gör, men mitt främsta jobb är att hitta på – resten är sånt som jag gör när/om jag får tid över.
3: Jag bestämmer arbetstakten. Självplågeriets dagar är över. Nu ska Peter bli en pigg, glad och smal människa igen.
I normala fall hade jag väl avrundat de här löftena med något i stil med ”…men vi får väl se hur det här går”. Men this is the new shit. No retreat – no surrender!
Livet
är för kort för att inte trivas med alla bitar
av det…
Bokmässan
Så var det återigen för bokvärldens årliga jättefirmafest – bokmässan i Göteborg.