Mars 2007

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

Att läsa: Inget sånt den här månaden. Har varit för upptagen med mina egna boktankar för att hinna/orka engagera mig i vad andra skriver…

Månadens läsning: Ingalill Roos: Energitjuvar, Henry Rollins: Roomanitarian, Naomi Novik: Throne of Jade & Black Powder War, Chuck Palahniuk: Survivor, Robert T. Kiyosaki: Rich Dad Poor Dad

Ur högtalarna: Det här med covers är intressant. Att tolka någon annans låt kan sluta på flera sätt – de flesta av dem tyvärr varianter på att sabba något som funkade bra från första början (ungefär som alla sugiga skräckfilmsremakes som dyker upp nu). Men once in a blue moon lyckas någon ta vara på grundvärdet i originalet och ge det lyckade nya kläder, helst när man flyttar låten till en annan genre. Hittills har min absoluta favoritcover varit Rammsteins tolkning av Depeche Modes Stripped. Men nu har en av mina nya favoriter - Killswitch Engage - gett sig på en av mina gamla - Dio-klassikern Holy Diver, och resultatet slutade i en oh-my-fucking-god-this-fucking-rules!-cover. Så här låter det när det blir helt rätt.

Sen måste jag bara flagga för vårt nya stjänskott Calaisa - de två skånska syskonparen som åkte över till Nashville och spontangigade till sig ett skivkontrakt. Låter ungefär som The Corrs med skillnaden att Calaisa fullkomligen dryper av leendeframkallande spelglädje.

Månadens YouTube-videos:

Probot - Shake Your Blood
K's Choice - Everything is for free
Skunk Anansie - Charlie Big Potato
Mauro Scocco - Det Finns
Lizette & - Breathe

Månadens musik: The 69 Eyes: Framed in blood, Calaisa: Calaisa, Rick Springfield: Written in rock

Webben: Gör miljön en tjänst - gå in på MiljöSMS och rösta på ett miljöprojekt. Det kostar 5 kr varav 4 kr går direkt till det vinnande projektet.

Snyggt som fan: George Hoyningen-Huene

Bokcitatet:
“I really wonder whether all memories are the same or if some are “more important” than others. Like many people my age, I was exposed to extreme amounts of well-produced, high-quality information and entertainment from birth onward. The other day I saw a Shake 'n' Bake TV commercial, one I had not seen in twenty years, and in a flash, the whole commercial came back to me, as though I had just seen it five minutes ago. So I guess my head is stuffed with an almost-endless series of corporation-sponsored consumer tableaux of various lengths. These “other” commercialized memories are all in my head, somewhere, and this is indeed something worth considering.
What would it be like to have never had these commercialized images in my head? What if I had grown up in the past or in a nonmedia culture? Would I still be “me”? Would my “personality” be different?
I think the unspoken agreement between us as a culture is that we're not supposed to consider the commercialized memories in our head as real, that real life consists of time spent away from TVs, magazines and theaters. But soon the planet will be entirely populated by people who have only known a world with TVs and computers. When this point arrives, will we still continue with pre-TV notions of identity? Probably not. Time continues on: Instead of buying blue Chairman Mao outfits, we shop at the Gap. Same thing. Everybody travels everywhere. “Place” is a joke.
And here's something we've all noticed: During power failures we sing songs, but the moment the electricity returns, we atomize.
I am choosing to live my life in a permanent power failure. I look at the screens and glossy pages and I don't let them become memories.
When I meet people, I imagine them in a world of darkness. The only lights that count are the sun, candles, the fireplace and the light inside of you, and if I seem strange to you at times, it's only because I'm switching off the power, trying to help us both, trying to see you and me as the people we really are.”

ur Polaroids From The Dead av Douglas Coupland

Film: Att prenumerera på LOVEFiLM har verkligen blivit ett dråpslag mot mitt biobesökande. Har t.ex. länge sett fram emot Pans Labyrint, men nu när den väl har hamnat på biograferna tänker jag: ”äh, jag väntar tills den kommer på DVD”. Men en film behöver inte vara aktuell för att vara bra. Den behöver inte ens vara en film. Såg nyligen miniserien 5ive Days To Midnight – en thriller om en man som får en försändelse med polisutredningen om mordet på honom själv, som ska inträffa om fem dagar. Han måste alltså använda bevisen för att ta reda på vem som tänker döda honom för att stoppa mordet på sig själv. Välgjord, svårförutsägbar och väldigt spännande.

Rammsteins konsertfilm Völkerball går inte heller av för hackor. De är vid det här laget ett av de mest legendariska livebanden. Scenshowen är aspampig, genomtänkt, bitvis mycket rolig (för att korrekt kunna beskriva Till Lindemans jakt på Flake med blåslampa och slaktarkniv under kannibaleposet Mein Teil måste svenska språket bara utökas med begreppet ”industrimetalbuskis”) och innehåller så satans mycket eld att Rammstein snart måste klassas som massförstörelsevapen.

Månadens filmer: Shivers, Killswitch Engage - Set This World Ablaze, Anchorman, Rammstein - Völkerball, Dracula (2006), The Woods, Snakes On A Plane, Henry Rollins: Shock & Awe, Deadly Outlaw: Rekka, Nightbreed, 5ive Days To Midnight, Mission To Mars, Peter Gabriel: Growing Up - Live, Mission Impossible III, Crank, Shriek If You Know What I Did Last Friday the Thirteenth, Predator, The Dark Hours, Myrmobbaren, Silent Running, Predator 2, The Warriors, Paycheck, Ladykillers (2006), Secondhand Lions, Pete Townshend - Music from Lifehouse, From Dusk Til Dawn, Sexy Beast, Cannibal Holocaust, Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Rabid, Children of Dune, Phenomena

Simpsonsrepliken:
Troy McLure: "Hi I'm actor Troy McClure. You might remember me from such instructional videos as "Mothballing Your Battleship" and "Dig Your Own Grave and Save".

TV: Är det en av få personer som jag köper nästan rakt av så är det Henry Rollins. Oavsett om det gäller hans böcker, musik eller spoken word. Med lika mycket hjärnceller som muskler och tatueringar är han det perfekta äktenskapet mellan intelligens och rock ’n’ roll; mellan logik och passion; mellan aggressivitet och hjärta. Jag skulle kunna yra på om honom i flera spaltmeter, men se för er själva nu när SVT 2 börjat köra The Henry Rollins Show på fredagskvällarna.

Pryl: Det var säkert 15 år sen sist, men nu har jag skaffat en ny gura. I love it! I love it! I love it! Mer om den och mitt återuppvaknande som gitarrplinkare längre ned i månadskrönikan…

Livet på Peterix planet:

Nothing to write home about - pt. 2

Februari har beskrivits som det där halvåret mellan januari och mars. Amen to that!
Mörk, kall, seg och om än inte totalt händelselös, så åtminstone en värdig uppföljare till januarisörjan. Inte så mycket att berätta om den här gången heller m.a.o.

Snön hittade ju även till Skåne den här månaden. Även om det bara tog ca 4 dagar från första snöflingan tills det var barmark igen så hann den ställa till med en del däremellan. Som gammal norrbottning så är man ju van vid det som blötdjuren här nere kallar för ”snökaos” som en fullt normal del av vardagen cirka tio månader om året (det var därför jag flyttade) och ingenting att hetsa upp sig över. Men nu blev man utan både morgontidning och post trots att man bor centralt i rikets tredje största stad.

På det personliga planet har jag känt mig lätt frystorkad under vinterepisoden. Eller snarare som en skräckfilmsafton - minusgraderna gör mig seg och snörvlig som en zombie, torrfnasig som en mumie och anemisk som en vampyr (…kom inte på några bra liknelser för yxmördare eller stilettkäftade aliens). Tur att det inte varade så länge. Nu kräver jag vårvärme bums, den där typen när det går från +5 till +18 över en natt, när pollenallergikerna måste rullas in i asbestsaneringsplast för att inte storkna, när man syr om kamelhårsunderstället till ett par beachshorts - det vill jag ha och jag ska banne mig ha det om jag så ska behöva ta till våld. Hit me with some spring!

Jobbmässigt är det tyvärr samma visa som sist. Även min nästa bokidé stötte på patrull, men det blev däremot en helt annan resa än sist.

La fram ett förslag på en miljöbok. Det låter nog ganska opportunistiskt med tanke på den rådande klimathysterin, men det var ingen ny idé hos mig. Den är närmare 10 år gammal. Vad nog inte många vet är att jag har en gedigen bakgrund inom miljösvängen. Mellan -95 tills ungefär då jag flyttade till Malmö och började skriva på heltid (dvs 2002) jobbade jag nästan uteslutande i diverse miljöprojekt (Miljöguiderna i Luleå, Kretsloppsteam/”Grannar i Grönska och Gemenskap” i Skärholmen, ”Hållbart och levande Hjorthagen” på Östermalm m.fl. Var även miljökrönikör åt Norrbottens Kuriren under några år). Men som debattämne och samhällsfråga har miljön nu i flera år varit lika stendöd som grungen och den hopvikbara plastcykeln. Det är något av miljöfrågornas förbannelse att de inte ger omedelbara effekter – häller man ut lite gammal lacknafta i slasken så ramlar inte gråsparvarna på bakgården döda ned en kvart senare. Orsak och verkan är kopplade till stora, komplexa och långsamma system där man ofta pratar i tidsperspektiv av flera hundra år. Gäääääsp! Osexigare samhällsfråga får man leta efter. MEN, så fick vi en ovanligt het sommar följt av en knepig vinter och – voila! – så får hela världen tokfnatt över något som forskarvärlden bekymrat sig över sen minst 80-talet. Vilket, som jag snart kommer att berätta mer om, ironiskt nog är till mer skada än nytta när det kommer till att lösa problemen.

Anyway, kände att timingen var den rätta, dammade av och fräschade upp min gamla miljöboksidé och uppvaktade förlaget med den. Min förläggare Anders tände med en gång eftersom han också länge velat ge ut en bok i ämnet, men sen blev det tuffare. För att göra en lång historia kort så har idén manglats i ett gäng möten där den fått lika delar support och mothugg. Lustigt nog så är det klimatförändringstrenden som motiverat både för och emot. Ämnet är hett nu, alldeles för hett ansåg vissa och menade att det om ett år kommer att svämma över av miljöböcker i handeln.

Förläggaren i mig förstod motargumenten mycket väl och svor en smula över att det blivit sån hysteri – dels av rent utgivningsegoistiska skäl, men även av bekymmer över det långsiktiga miljöarbetet (den enda sorten som är värd att hänga i julgranen). Det kommer bara att sluta i en backlash. Av samma anledningar som folk nu spyr galla åt fullkorn, fibrer och ”utan tillsatt socker” kommer de om ett år att varva cityjeepen på tomgång på ren trots för att de fått klimatförändringar, växthusgaser och rädda-världen-pekpinnar skoningslöst nedtryckta i halsen. För mycket nyttigt och präktigt på en gång kan få den godaste vilja att helt gå i baklås.

Författaren och säljaren i mig tog dock fram min USP (Unique Selling Point) – dvs att istället för att som brukligt kväva läsaren med dyngtråkiga domedagsscenarion (miljörörelsen är bra på många saker – att kommunicera är definitivt inte en av dem) vara positiv, lättbegriplig och kul. Göra en ”Miljöfrågor för dummies” som tillåter läsaren att garva åt eländet. Trots den vinkeln, som mötte mycket gillande, blev det möte efter möte som ständigt slutade i dödlägen. Tillslut kom spiken i kistan - inte ens min vinkel var unik längre. Redan nu i vår kommer Johan Tells 100 sätt att rädda världen. Har ingen aning om hur den boken är upplagd, men jag har skrattat gott åt Tells tidigare grejer – han är klart en av landets roligaste och bästa skribenter, och jag kan bara svära över att han verkar ha hunnit först den här gången.

Det här ändrar naturligtvis ingenting angående min produktion. Jag har fortfarande en ny bok på gång, och den ska påbörjas så snart som möjligt – det finns bara inget skrivet kontrakt på exakt vad den ska handla om ännu. Det är fortfarande lååååångt kvar till botten av min idéhög, och nästa synopsis ska snart matas in i förlagets tröskverk.

För att inte börja ryka ur öronen av frustration har jag släppt min tidsplan A som gick ut på att ha ett kontrakt klart typ nu och skriva boken så att den var klar innan hösten för release våren -08. Jag får bara rycka på axlarna och inse att det kommer att ta längre tid än jag hoppats och önskat, men att det ändå kommer att bli bok, …eller snarare böcker. Huvudet fullkomligen kokar av uppslag och jag har flera andra skrivplaner förutom ytterligare fack/satirböcker, och nu när jag släppt min första tidsplan tänker jag ge de idéerna mer tid och utrymme.
Vad det handlar om?
Det får ni se när det är klart…

Alla Hjärtans Dag hann ju passera under februari. Även om det nu är en påtvingad kommersiell ”högtid” så är det även en jäkligt bra ursäkt att jobbskolka och ta en skön heldag med sin älskade. Jag och Jenny stack till terrariet på Malmöhus museer för att titta på fladdermössen (sötare och charmigare djur går inte att hitta, …sköldpaddor undantaget) och mumsade på Davids hjärtformade bakelser på Patisseriet. Det var meningen att vi även skulle slänga in lite cocktails under dagen, men vi tog slut och gick hem och sov middag istället.

Som sagt inte så mycket spännande att berätta om, men under mars händer det lite grejer – ska bl.a. föreläsa i Kalmar på självaste kvinnodagen, sticka upp till Stockholm för att bl.a. träffa Anderson Pocket inför pocketlanseringen av På Y-fronten… (pocket och ljudbok släpps i april om jag har fattat det hela rätt).

I´ll be back!

Guitarista

Disclaimer: följande text handlar om musikinstrument, ett ämne som många människor anser vara lika spännande som Bosse Ringholms frisyr. Läs på egen risk.

Jag har skakat liv i en gammal bortglömd passion.

Har länge känt att det har saknats något i mitt liv.

Musik.

Alltså, nu lyssnar jag ju på musik i stort sett varenda vaken minut – stereon eller datorn rullar på när jag är hemma och så fort jag går ut pluggar jag in mp3-spelaren. Men jag har saknat att spela. Har ägt gitarr sen jag var typ 12 och lirat i band då och då, men det var över 10 år sen jag sist lirade med andra, och hemmaplinkandet har sakta men säkert minskat i frekvens. Visst har jag petat då och då på min gamla Ibanez, men det var flera år sen jag hade en stärkare sist och det tappar en del i känsla när man inte kan plugga in guran i något.

MEN, nu har det hänt ett och annat med tekniken. Tack vare kabeln LightSnake kan jag nu plugga in gitarren i datorn via USB-porten. Och med förstärkarsimulatorn AmpliTube går det att få fram i princip vilket ljud som helst när man är inpluggad. Ibland är jag så förbaskat glad att jag lever i dessa dagar.

Men ett problem kvarstod – för sisådär tio år sen fick jag för mig att byta en av gitarrmickarna till en EMG (EMG är en aktiv mikrofon, som i motsats till en vanlig passiv mic, som bara ligger på soffan och käkar ostbågar, istället tar initiativ, skaffar hobbies, joggar m.m. …samt även har ett mycket bättre ljud). Dessvärre avstannade det projektet halvvägs eftersom jag saknade lödutrustning, så det första jag nu behövde göra var att skaffa en sådan och löda fast EMG-micken. Något som visade sig vara betydligt svårare än vad jag trodde. Först och främst var jag tvungen att försöka förstå hur jag tänkte när jag påbörjade projektet för tio år sen, vilket visade sig vara helt omöjligt (Jag har nog jäkla svårt att förstå hur jag tänker idag). Tack o lov fanns det kopplingsscheman att följa (en vanlig mic har bara två trådar som ska anslutas – den EMG som jag tänkte koppla in har 6), men efter att ha läst det noga upptäckte jag att det ingenstans fanns beskrivet hur man kopplade in fanskapet i just min typ av gitarr. Efter en lång dags klurande och pillande som resulterade i några nya gråa hår och en och annan frustrerad tår, ansåg jag mig ha greppat läget och lödde ihop skiten. Kopplade nervöst in mig och drog ett ackord.

Det lät.

Förjävligt.

Några tunna toner gick att uppfatta, men i princip det enda som dånade ut ur högtalarna var ett massivt jordbrum. Om det var en dålig lödning eller jag som fattat/kopplat fel är inte lätt att utröna, men min läpp började i alla fall hänga som ett blyinfattat taxöra av besvikelse.

Tills det slog mig – jag behöver en ny gitarr!

Okej, så himla avlägsen har inte tanken varit. Min gamla Ibanez Roadstar är en helt ok gitarr, lite gurornas Volvo – robust och pålitlig, men den är inte så himla metal, och den är framförallt inte jag. Men när jag var och köpte nya strängar inför mic-bytet fick jag syn på en gura som ropade ”du och jag hör ihop - ta mig med dig!”, och jag är inte så svårflirtad (…i varje fall inte när det gäller gitarrer), så efter löd-fiaskot och en ganska kort mental överläggning fick den följa med mig hem.

Det är en J&D 8MB, typ Les Paul-kropp fast mer slimmad och avskalad, och den är (dreggel, dreggel) goth-black! Apsnygg! Jag erkänner – när det kommer till gitarrer är jag oerhört ytlig och går till 85% på utseendet. Men den låter helt okej och är en av de skönaste gitarrer jag spelat på. Visst är den en lågbudgetgura (jag är ju för bövelen författare – vilket ger mig en instrumentbudget som gör att jag egentligen inte ens har råd att vissla), men efter lite research tycks det som om man får mycket instrument för slantarna. Den har beskrivits som ”en hastigt ihopslängd Ibanez” vilket jag antar är en komplimang. Jag är i alla fall mycket nöjd. Och jag befinner ju mig på en musikernivå där det bara är jag som behöver tillfredsställas.
(Men om nu någon av en händelse råkar ha 20 000 som de inte vet vad de ska göra med skulle jag ju inte bli ledsen över att få en svart sån här).

Trasslet var naturligtvis inte över bara för att jag skaffat ny gitarr. AmpliTube är ett askul program, men det tar ett tag att få det att funka. Till de som tänker skaffa det kan jag starkt rekommendera att skaffa en ASIO-driver till ljudkortet (omvandlingen från analogt till digitalt tar så mycket tid i datorn att ljudet som kommer ut sackar så pass att det inte går att spela utan att bli galen, men ASIO fixar det problemet) och bereda sig på att få några nya grå hår innan alla input/output channels, sample rates och buffer sizes är som de ska. Men sen jävlar är det bara att ösa på!

Är nu tillbaks ungefär där jag var när jag var 12, dvs att jag sitter och plinkar med i andras låtar. Lustigt nog kan jag fortfarande nästan alla gamla Dio, Sabbath, Priest och Maiden-låtar som var de första jag lärde mig för ca 25 år sen. De sitter i ryggmärgen som en obotlig sjukdom. Men KISS-låtarna har jag tappat helt. Förmodligen för att jag aldrig brann för dem ens när det begav sig (för oinvigda: lirade i ett KISS-coverband i mitten på 90-talet, såg då ut så här). Men har framförallt börjat lära mig låtar av nya favoriter, som KsE, Lamb of God, Rammstein m.fl. Vilket är mycket lättare nu när det finns gitarrlektioner på nätet.

Fingrarna ömmar, men det skulle inte ens gå att spränga bort leendet på mina läppar. Det är så skitjävlahelvetes kul!!!!! Och meditativt – när jag lirar är ett av mycket få tillfällen då drygt tiotusen olika tankar inte åker bergodalbana i mitt huvud.

Till alla som en gång spelat men som kom av sig: livet är för kort för att lägga instrumenten på hyllan. Bejaka livet och rocka loss! …även om publiken bara består av krukväxterna :-)

Ännu en sån där jävla blogglista

Eftersom jag inte har så mycket liv att bjuda på för tillfället kommer här en liten bonus. Det är en av alla de här mail/blogg-listorna med triviala frågor som är tänkt att ge en djupare bild av vem besvararen av frågorna är – ett webbpåhitt som jag lätt motvilligt tycker är fånigt kul. Just den här listan norpade jag av Tina (tack & kram! :-).

Följande är även en sk bloggutmaning till alla bloggägare som läser det här – gör din egen lista och släng upp den!

Hur många nycklar finns det på din nyckelknippa: 3 (till lägenheten, ytterdörren och tvättstugan).

Vilken svordom använder du mest: Av någon konstig anledning svär jag mer i skrift än i tal (är nog rädd för att bli uppfattad som seriös, pretentiös eller något annat tråkigt -ös) men ”Men va fan…” slinker ur mig ibland.

Äger du en iPod: Det är emot min religion att äga Appleprodukter, men äger annan, mycket älskad, mp3-spelare (märkeslös, direkt från fabriken i Kina).

Vilken tid är din väckarklocka inställd på: NEJ! NEJ! NEJ! Väckarklockor är Satans bålverk på jorden.

Hur många resväskor äger du: 1 st nylonbag – har svårt att bli vuxen på det området.

Använder du flip-flop’s även när det är kallt ute: Nej, att frysa är en dödssynd.

Var köper du dina matvaror ifrån: Hemköp ligger närmast.

Skulle du hellre ta bilden än vara med på bilden: Ta! Älskar att fota!

Har några av dina vänner barn: Jepp, de flesta faktiskt (är t.o.m. gudfar till ett av dem), vilket är rätt skönt när man inte vill ha några själv – det måste ju finnas någon kvar på planeten om 30 år som kan finansiera min pension, hälla upp skumpan åt mig och hjälpa mig på med nitbältet.

Har någon någonsin kallat dig lat: Vore jävligt konstigt annars, för jag är grymt lat – och stolt över det!

Vilken CD ligger i din CDspelare just nu: I min CD-växlare ligger i skrivande stund The Haunted: The dead eye, Lamb of God: Ashes of the wake och Lloyd Cole: Antidepressant.

Föredrar du vanlig eller chokladmjölk: CHOKLAD!!!!!!!!!!

Har någon berättat en hemlighet för dig den här veckan: Kan ha hänt, men jag glömmer i regel 97% av allt som sägs till mig inom en timme.

När var senast någon stötte på dig: Min fru stöter på mig varje dag. Förutom henne vet jag inte – är urusel på att märka sånt. Behöver i regel bli vrålad rakt i örat samtidigt som det hålls upp blinkande neonskyltar framför ansiktet för att förstå den typen av budskap.

Vad åt du till lunch: Brunch, och det blev som vanligt bärsmoothie, rostat med ost & kalkon alt med makrill & keso samt kaffe med myyyyyycket mjölk.

Använder du huvtröjor: Njet.

Kan du vissla: Till vardagsbruk, men det brukar sluta med att jag hamnar i revirstrid med talgoxarna.

Har du någonsin deltagit i en demonstration: Eftersom jag gick i högstadiet på 80-talet då det var obligatoriskt att demonstrera mot kärnvapen och apartheid minst en gång i veckan, så svar: ja. Nu mer deltar jag varje dag i mina enmansdemonstrationer (är extrem individualist – funderar på att bilda ett MC-gäng enbart bestående av mig själv).

Vem var den sista som ringde dig: Jenny – hon står för 98% av alla samtal jag får.

Vilken är din favoritåkattraktion på ett nöjesfält: Bortsett från kön till glasskiosken - Spökhuset.

Tror du folk pratar bakom ryggen om dig: Det hoppas jag verkligen.

Vilket riktnummer befinner du dig i: 040 och 070.

Tittade du på tecknat när du var liten: Började då och har inte slutat än. Pixar, Aardman och Miyazaki rules!

Hur många syskon har du: 0 - ensambarn and loving it.

Är du blyg inför det motsatta könet: Ånä, så lätt kommer de inte undan :-) Har snarare mycket lättare att umgås med tjejer än med killar, man slipper så mycket kukmätningsbullshit och annat machotrams.

Äger du några band t-shirts: Yes! De ingår bland mina basplagg. Min äldsta i fortfarande bärbart skick är en Iron Maiden World Piece Tour t-shirt från -83 (officiell – inköpt vid giget!). Den senaste är en Killswitch Engage The end of heartache som jag skaffade förförra veckan.

När flög du senast: Jobbresa strax innan jul, Malmö-Luleå t-o-r. Hade hoppats att jag kunnat skriva Malmö-Phuket istället…

Hur många stolar står kring ditt köksbord: 2 & ½. Den där ½ är en klen hjärtformad sak som bara håller för barn, gnomer och min lilla fru.

Läser du för skojs skull: Jepp. Både därför och av arbetsrelaterade orsaker (sk research), men båda är skoj.

Pratar du några andra språk: engelska, porrtyska och baklängesspråket (fiskmås = måskfis, gräddfil = fiddgräl, lånekort = kånelort osv).

Diskar du din egen disk: Ja, när den ber mig. Ärligt talat, tro det eller ej – jag står för 100% av diskandet i det här hushållet.

Har du gråtit offentligt: Har hänt.

Har du en stationär dator eller en laptop: Den står där den står.

Försöker du alltid lära dig nya saker: Absolut, annars stelnar hjärnan.

Vill du just nu ha några tatueringar eller piercingar: JA! JA! JA! Fler tatueringar!

Tycker du att killen borde bjuda på första dejten: Stofilt nonsens! Den som är rikast eller snabbast, eller var och en för sig.

Kan du kasta macka: Ja, helst om det är senap eller annat äckligt på den.

Har du någonsin varit på Jamaica: Only in my dreams.

Vad har du med dig in på bion: Förväntningar, ett glödande hat mot babblande fjortisar och förhoppningsvis biljetten.

Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet: Svenska och håltimmar.

Gillar du att flyga flygplan: Visst, så länge jag inte är förkyld, då det känns som om en pilsk och välhängd noshörning försöker penetrera bihålorna. Men den där fasen mellan man kommer in till flygplatsen tills man går ombord på planet är en tortyrmetod jag gärna slipper. Funderar på att börja supa mig medvetslös innan flygningar och låta någon annan checka in min kropp som bagage.

Vilket personlighetsdrag är ett måste hos en partner: Humor.

När sov du senast på golvet: Minnesluckor och sova på golvet går hand i hand, men minns trots allt tydligt att jag ofta sov under ett mixerbord i Hermelinskolans aula efter Eldslukers genrepsfester (sent 80-tal/tidigt 90-tal).

Vilken är din favoritdrink: Bella Notte – rom, amaretto och black orange (black orange = i princip cola+fanta).

Gillar du din boendesituation: Två vuxna, sköldpadda och kontor i en etta!?!?!! Är i akutbehov av större!!!

Hur många timmar måste du sova för att kunna fungera: minst 8, helst 26.
...............................

Äter du frukost dagligen: Brunch. Morgnar är en styggelse då den vise ser till att befinna sig i sovande tillstånd.

Är dina dagar fullbokade och stressiga: Försöker till varje pris undvika det, men det händer tyvärr ibland.

Vilken är din favoritfrukt: Ananas.

Hur gammal blir du nästa födelsedag: Tjugos… nääääääää - 39. FAN!

Tror du på liv på andra planeter: Oddsen talar för det, men det är ingenting jag går omkring och tänker på. Det är utmaning nog att hitta intelligent liv på den här.

Tror du att Gud är man eller kvinna: Jag är ateist, så jag tror att Gud är en låtsaskompis.

Hur valde dina föräldrar ditt namn: Har hört en skröna om att min moster blev inspirerad av Peter ”Columbo” Falk.

Gillar du senap: Nej, varför det?

Skulle du någonsin hoppa fallskärm: Endast om planet var trasigt och piloten gått sönder.

Sover du på sida, mage eller rygg: Vilken dum jävla fråga, det är väl bara avlidna och folk i koma som inte rör på sig i sängen. Korrekt svar är alltså: ja.

Tycker du om att krama folk: Jaaaaa, mysigt!

Skulle du säga att du är trendig: Bara av misstag.

Äger du en digitalkamera: Den äger mig (”Den” = Canon Powershot S3 IS).

Vilken är din favoritkaraktär i Star Wars: Darth Vader of course, …som vi fick uppleva honom i de gamla episoderna.

Tycker du att du är attraktiv: Inte för tillfället (för tröttglåmig och blekfet).

Vad är du allergisk mot: Vinter.

Får du dåligt samvete efter du ätit kött: I regel inte, men det beror på köttet. Kan av etiska/familjära skäl t.ex. inte äta sköldpadda eller fladdermöss. Har lite problem med grisar också. Är nog på väg att bli vegetarian även om det kommer att dröja tills jag är 92 innan jag fått en nog stark moralisk koppling till alla djurarter. Vi kanske kan börja äta kött från fästingar? De är jävligt svåra att känna sympati för.

Om du var född av motsatt kön, vad hade du hetat: Tja, Rebecca är fint.

April 2007

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

Att läsa: Varje gång jag är i Sthlm har jag som tradition att svänga in på Sci-fi Bokhandeln (paradiset på jorden!) och plocka med mig en skräckis. Något som är betydligt svårare än vad det låter trots att stället har en skräckhylla som heter duga. Problemet är att minst 90% av all horrorlitteratur handlar om vampyrer, och jag tycker vampyrer är extremt fucking urboring. För att felcitera vampyrjägaren Jack Crow: ”they're a bunch of fuckin' fags hoppin' around in rented formal wear and seducing everybody in sight with cheesy Euro-trash accents”. MEN, då och då får jag tag i riktigt bra vampyrbefriad horror, som nu senast med Richard Laymons postuma bok Night in the Lonesome October. Den handlar om en collegekille som blir dumpad av sin flickvän och tar itu med hjärtesorgen genom att ta nattliga promenader, …men han är inte ensam i natten. Det här är en av de schysstaste skräckisar jag läst på mycket länge. Av flera orsaker. En är upplägget. 95% av boken utspelar sig under de här nattpromenaderna och Laymon har lyckats kanalisera David Lynch i atmosfären – det är surrealistiskt, krypande och man vet fan inte vart åt handlingen tänker ta vägen. En annan är att man genast fastnar i huvudpersonens liv och den nedåtgående spiral han hamnar i (eller snarare väljer – för det rör sig inte om någon rättrådig hjälte, utan en helt vanlig människa med brister och en smak för det förbjudna). Det känns som att tjuvkika på någon som tagit helt fel avfart i livet. Det är verkligen ”Nej, gå inte ned i källaren!” re-invented. Jag satt och skruvade mig i tågsätet på hemvägen medan jag läste den (och jag är härdad) men kunde för mitt liv inte slita mig. Rekommenderas!

Månadens läsning: Marisha Pessl: Special Topics In Calamity Physics, Naomi Klein: Stängsel Och Öppningar, Whitley Strieber (red.): Aliens, Amos Oz: Hur Man Botar En Fanatiker, Martin Marklund: 21 Steg Till Självstjälp, Richard Laymon: Night In The Lonesome October, David Yassop: I Guds Namn, Richard Morgan: Altered Carbon

Ur högtalarna: Den här våren är inte att leka med musikmässigt. Nytt på G alldeles snart med både NIN och Tori Amos, men redan under mars kom det nya plattor med två av mina husgudar – Mauro Scocco och Type O Negative.

Om vi börjar med Type O’s nya Dead again så är det alltid en religiös högtid när Peter Steele & Co släpper nytt. Kanske ingen ny October rust, men som vanligt en jäkligt bra platta. Låter mer åt tidiga Type O-hållet, låååååånga låtar (10 spår på 77 minuters speltid) som aldrig skulle funka som singlar, men en bra blandning av långa, kadmiumtunga doomepos (The profit of doom), ösiga punkstänkare (Halloween in heaven) och vackra gothballader (September sun). Lovely! Och bäst av allt – de gigar på en scen nära mig i juni!

Mauros nya platta – Ljudet av tiden som går – lämnar mig ambivalent. Som en slags motvikt till förra Ratatadoftande Herr Jimsons äventyr har han dumpat i princip alla instrument utom den akustiska gitarren och sin otroliga röst och gjort en lågmäld, intim platta. Jag har inga problem med den typen av Maurolåtar - många av hans bästa (Eveline, Lång väg hem, Säg ingenting m.fl.) är just bara Mauro, gitarren och en porta i köket halv fem på morgonen – men en hel platta…
Första reaktionen är att det här inte är albumet jag önskade mig. Låtarna är som alltid strålande, och texterna bättre än någonsin, men jag hade hellre sett dem utspridda på de fem kommande plattorna. Men även när jag är besviken på Mauro går stereon & mp3-spelaren varm, för han kan inte åstadkomma något kasst om han så stod under vapenhot. Han är inte min husgud på gamla meriter. Hit med en driven gitarrbaserad rockplatta härnäst, där du sjunger som om det gällde livet, så är allt förlåtet!

Månadens YouTube-videos:

Dalbello - Gonna Get Close To You
Within Temptation - Stand My Ground
Simple Minds - See The Lights
Soilwork – Nerve
Tanita Tikaram – Cathedral Song (Most. Beautiful. Video. Ever.)

Månadens musik: Type 0 Negative: Dead again, Tracey Thorn: Out of the woods, Mauro Scocco: Ljudet av tiden som går

Webben: Jag misstänkte väl att det är så här en muspekare egentligen fungerar... (tar ett tag att ladda men det är det värt...)

Snyggt som fan: Jack Vettriano - Vettriano-art

Bokcitatet:
“Låt oss utforska den tidsanda vi lever i och som påverkar vår vardagsmakt.
Det var synd om korna en period på 1990-talet. Galna ko-sjukan grasserade. Men det var ju inte korna som var galna. Det var galna människor som gav de stackars kossorna deras egna släktingar till middag. När vi ger oss i kast med att formulera hur vi ser på dagens tidsanda kan vi inte låta bli att fundera över vad för galenskaper som blandats i de färdiglagade rätter vi moderna människor mumsar i oss. Nedan följer en beskrivning av hur tidsandan ser ut på tidigt 2000-tal, sedd genom författarnas färgade glasögon. I vår tids samhällsflod finns en rad »ismer« - samhälleliga sjukdomstillstånd - som påverkar vår vardag.
Vi präglas av tidens totala ekonomism som innebär att allt måste kunna räknas i pengar för att ens vara värt att diskutera. Vi kan drabbas av fundamental konsumism som leder till att vi försöker tillfredsställa icke-materiella behov med materiell konsumtion. En basal eskapism är under utbredning och den yttrar sig genom att allt fler flyr från sina egna vardagsbekymmer in i diverse andra, skenbart mer förtrollande världar (till exempel TV-såpor, virtuella verkligheter, tvångsmässig turism eller droger).
Varje år verkar allt fler drabbas av banal exhibitionism, en sjukdom vars symtom yttrar sig i att »patienten« måste synas i alla möjliga och omöjliga mediasammanhang, oavsett hur förnedrande de kan vara (till exempel full i en bar, taskig på en bondgård, taktisk på en öde ö eller bara allmänt korkad och inlåst i ett hus) - bara man blir känd. Åkomman central individualism visar sig i tanken att vi alla ska sköta oss själva bäst vi kan, var och en ansvarar bara för sig och sitt, utan bryderier om konsekvenser för andra i vår nära eller fjärran omgivning. Som om inte alla dessa farsoter vore nog verkar vårt samhälle också ha smittats av slängar av tillväxtbulimi, offentlig anorexi, gravt börsberoende, existentiell undernäring, reklameksem, kemisk koma och malignt mobilom.”

ur Rik På Riktigt av Fredrik Warberg & Jörgen Larsson

Film: Som vanligt blir Kevin Smith diskriminerad i det här landet och får sina filmer dumpade direkt på dvd, vilket är mer än synd eftersom han kickar ass mer än vanligt när han återvänder dit allting började med nya rullen Clerks 2. Dante och Randal är tillbaks, liksom Jay & Silent Bob, och i princip alla som varit med i New Jersey-filmerna. Och det regerar! Skrattade så jag grät. Ingen annan än Kevin Smith kan blanda hjärta och värme med Star Wars-nörderi, snoppskämt och åsnesex. Do you go from ass to mouth?

Har rotat vidare bland dvdrullarna och hittat flera pärlor jag missat. En av dem är spanska Gråta Med Ett Leende av Alejandro Amenabar – mannen som gjort bl.a. The Others. GMEL är en verklighetsbaserad historia om Ramón Sampedro som legat förlamad i 30 år och kämpar för rätten att få dö. Låter måttligt muntert, men för att vara en film om döden och självmord är den proppfylld med värme och livsglädje. Dessutom oerhört känsloladdad utan minsta antydan till stråkar. Glöm inte näsdukarna…

Vad gör man när man längtar efter lite martial arts men är less på sin Bruce Lee-samling och inser att Jackie Chan har blivit gammal? Jo, man kollar på Ong-Bak – en grym kampsportrulle från Thailand. Ingen wire-fighting, inga effekter – bara pur muay thai. Och vilken balletuppvisning sen! Snyggaste rullen i sin genre på väldigt länge. Tony Jaa gör helt otroliga grejer.

Månadens filmer: Million Dollar Baby, Monster House, Jesus Camp, The Usual Suspects, Decamerone, Demon Knight, Sin City, The Hole, A Night In Casablanca, Manderlay, Härifrån Till Evigheten, Monkey Business, From Hell, 2001 Maniacs, The Grudge 2 (US remake), Gråta Med Ett Leende, The Crow: Salvation, Land Of The Dead, Rammstein - Live aus Berlin, Edmond, Chicken Little, The Whole Ten Yards, Thir13en Ghosts, Ong-bak, Miami Vice (2006), Dog Soldiers, Christine, The Howling, Clerks 2, The Descent, Shaun Of The Dead

Simpsonsrepliken:
Lisa: "The Mount Builders worshipped turtles as well as badgers, snakes and other animals."
Bart: "Thank God we've come to our senses and worship some carpenter that lived 2000 years ago."

TV: Nä, inget kul på dumburken den här månaden...

Kvitto: Tog en fika på vattenmuseet Aquaria, men föga anade jag vem som skulle betjäna mig...

Livet på Peterix planet:

Something to write home about

Ketchupeffekten.

Den berömda.

Efter att frustrerat ha spunnit på stället hela början av det här året gick växeln slutligen i och saker å ting rusade iväg så att jag nästan blev åksjuk.
Resor, uppdrag, konserter, bokdealar m.m. Det var inte bara våren som kom i mars…

Förutom Henneskrönikor, sändningar med Herrklubben, instoppande av järn i elden, idéfödande, champagnefrukostar på Patisseriet och en massa annat åkte jag upp till Kalmar för att föreläsa på självaste kvinnodagen, på inbjudan av Högskolan där.

Eftersom jag skulle köra först av alla på morgonen och det är några timmars resa så hade arrangörerna bokat in mig på Frimurarehotellet.
Nej, namnet till trots inga Överstormästare, inga hemliga handskakningar, inga skumma initieringsriter (”för att visa er värdig att övernatta i rum 28 måste ni först smörja in er i lättmajonäs och rida baklänges på en gris genom Blekinge medan ni reciterar Ragnar Dahlberg”) och (tyvärr) inga dödskallar efter väggarna – utan ett otroligt mysigt hotell av den gamla skolan med småstadsatmosfär, trägolv, stuckaturer, charmiga skrymslen och vrår, frukostpersonal i gammalmodiga volangförkläden och gamla hederliga metallnycklar till rumsdörren. En upplevelse bara det.

Nu kom jag sent på kvällen och hotellet låg ca 1 minuts promenad från stationen, och teatern där allt arrangerades låg mindre än 30 sekunders promenad från hotellet (funderade där ett tag på att begära en trådlös mic och föreläsa medan jag låg kvar i hotellsängen, …naken), så jag hann inte se ett skit av själva Kalmar. Men jag sov gott på hotellrummet, …i varje fall fram till klockan 01.00 då krogarna vid torget precis utanför mitt fönster stängde och halva Kalmar skrek sig hemåt.
Öppnade därför dagen inför ca 70 studenter och anställda något hålögd och groggy, men somnade i varje fall inte på scen. Sen körde två representanter för Sveriges Förenade Gaystudenter, och som avslutning gigade min gamla buddy Lena Frisk.

Det var kul att se Lena igen, och eftersom vi åkte samma tåg hem hann vi babbla en hel del. Vi började även fnörpla runt kring ett litet samarbete, men jag hann knappt kika på grejerna så kom det annat i vägen…

Jag är med bok!

Min miljöboksidé som jag trodde stöp förra månaden har fått ett nytt hem. Anderson Pocket ska ge ut den, …nu till sommaren!

…gissa vem som kommer att bo vid skrivbordet mer eller mindre dygnet runt resten av våren.

Det hela började med en rätt speciell Stockholmstripp. Både jag och Jenny åkte upp för att bl.a. träffa just Anderson i samband med pocket- och ljudbokssläppet av På Y-fronten Intet Nytt samt att Jenny skulle på något Barnboksarrangemang.

Varför jag skriver ”speciell” har att göra med mitt allmäntillstånd under resan. Att frustrerat stå och tokvarva på tomgång utan att komma någonstans är inget jag rekommenderar. Eftersom jag har en talang för att kontinuerligt ersätta ett kaos med ett annat lär jag mig ständigt nya situationer som sliter på min hälsa, och just den här typen av ingenting-händer-trots-att-jag-sliter-stress kom ikapp mig precis lagomt tills vi drog. Hann bara fram till Sthlm så havererade min mage till Inca quickstep-läge och förvandlade mig snabbt till en blek, kallsvettig och löskokt spagetti-bent skugga av mig själv.

Lunch med Marie och Elisabeth på Anderson stod först på schemat, och jag ville definitivt inte banga från den, så jag kanaliserade Susanne Lanefelt = knep ihop, tog på mig mitt brave face och sköt illamående och knädarr åt sidan.
Jag vet inte vad som är fånigast – att jag fortfarande driver mig själv tills jag passerat gränsen för vad jag tål eller att jag faktiskt har rutin på att tackla det som händer när jag väl passerar den…

Anyway, vi lunchade på Eriks Bakficka och hade, trots omständigheterna, ett kanonmöte. Marie och Elisabeth är supertrevliga, entusiastiska och allmänt härliga att ha att göra med. När de undrade vad jag hade på G härnäst nämnde jag bl.a. min strandade miljöbok, varpå de lös upp och sa ”vi tar den!”. Bara sådär…

Jag kan nämna att det är en högst schizofren känsla att vara entusiastisk över en snabb och oväntad bokdeal samtidigt som det känns som om Etna håller på att få ett utbrott i byxorna. Halva hjärnan biter sig överlyckligt fast i det konstruktiva samtalet medan den andra halvan håller stenkoll på var närmsta dass ligger. Jag hoppas innerligen att jag slipper uppleva den sitsen igen…

Återkommer med mer info om boken snart, men det är som sagt tänkt att bli en kul och lättfattlig bok om miljöfrågor som ska släppas redan nu till sommaren (normal produktionstid för böcker: minst 6 månader från inlämnande av färdigt manus tills den finns i butik, oftast längre).

Jag är skitglad och hyperstressad om vartannat, men den starkaste känslan är helt klart lycka över att ha en ny bok i pipen :-)))

Efter mötet släpade vi oss till vårt hotell – Lady Hamilton i Gamla Stan – som visade sig vara en liten pärla. Som allt annat i den stadsdelen var det smalt och trångt (hissen kan bara ha varit till för Keira Knightley och spagettileveranser), men med en enorm atmosfär. Om Frimurarehotellet i Kalmar var old school så är Lady Hamilton antikt. Hela byggnaden andades anor. Hur gamla? Om vi säger så här, i källaren finns det kvar en brunn som försörjde invånarna med vatten på 1400-talet…

Jag fick i varje fall valuta för rumshyran, för så fort vi kom fram rasade jag ihop till en liten blöt fläck (det kostar på att hålla uppe sitt brave face) och stannade i det tillståndet tills vi checkade ut dagen efter. Men det var ett bra ställe att vara liten och ynklig på. Utsikt över Gamla Stans takåsar, allmoge/marin inredning (i ett gammalt skåp på vårt rum stod en ännu äldre flaska med “Tiodubbelt renadt brännvin” från Win & Spirituosa Aktie Bolaget i Stockholm, … tyvärr tom), hög servicegrad etc. Rekommenderas!

Det tråkiga var att jag blev tvungen att ställa in den planerade middagen med Tobbis, Hanna och barnen, men jag är ju tbax i stan redan i början av april så…

Dagen efter stack Jenny iväg på sin grej och jag blev left to my own devices. Men om man kan sitt Stockholm har den stan lysande källor för återhämtning. Det är inte första gången jag rasat ihop där.

Började med att åka ut till Djurgården, och ett av mina absoluta favvoställen på jorden – vattenmuseet Aquaria.
Jag vet inte vad det är med den platsen, men den är så stilla, vacker och läkande. Satt först länge i regnskogen och upplevde flera av de simulerade åskovädren. Gick vidare till mangroveträsket där jag råkade hamna mitt i en guidad företagsvandring. Fick bl.a. höra en rörande story om fyrögonfiskarna som lever där. De består av en hona och ett gäng hanar, och när de inte äter eller sover så gör de fler fyrögonfiskar. Problemet är att ynglen äts upp av andra fiskar, så de försökte lösa det genom att hägna av honan från de andra fiskarna med ett nät. Men hon blev så deppig av att även vara ifrån sitt harem av hanar att hon först slutade äta, men sen löste den ofrivilliga separationen genom att hoppa upp på bassängkanten, rulla sin kropp på land tills hon kommit förbi nätet och hoppade sen ned hos grabbarna.

Hann även bli spottad på av en sprutfisk (de jagar bl.a. flugor genom att använda sin kropp som en vattenpistol – dvs skjuta en vattenstråle från munnen. Ambitiöst värre att försöka spotta ned mig i bassängen, men hade de lyckats skulle de iofs haft mat för resten av året).

Efter en avslappnande stund vid korallrevet och hajarna samt en fika började jag känna mig bättre igen. Djurgården är i regel hur lugnt som helst mitt på dagen mitt i veckan, så jag promenerade i stort sett ensam tillbaks mot stan i den härliga vårsolen.

Gjorde det obligatoriska besöket på Sci-fi bokhandeln innan jag mötte upp Jenny och vi stack förbi Kulturhuset för att kolla in utställningen med Sally Mann.

Det går att njuta av Sthlm även när man känner sig som ett utbajsat lingon.

Min bokdeal, hur fantastisk den än må vara, har dessvärre lagt krokben för fritid och social samvaro. Vilket är extra synd eftersom det händer massor i vänkretsen just nu. Några skaffar hus, andra föder barn och en annan separerar. Vill verkligen engagera mig i deras livsöden, men är just nu så stressad/uppslukad att det gränsar till autism. Tid går alltid att norpa åt sig (tid är inget man har – utan något man tar), men ork och entusiasm är det sämre med. Är i regel så trött efter research/skrivpass att blippa på fjärrkontrollen är nog jävla utmaning (det brukar sluta med att jag kollar Helgmålsbön och nyheter på samiska tre timmar i sträck för att jag inte orkar röra fingret).

Men det är ju vår ute! Sol, +15, knoppar i träden, vantar av och solglasögon på, barnvagnar och bågar på stan, bara skjortärmar på uteserveringarna, hundbajsdoft i luften, …och nya glassorter! Av de jag provmumsat hittills är GB’s Solero Blackberry Smoothie och Magnum Ecuador Dark klara favvisar.

Känner redan hur jag knakar i de sen tidigare ansträngda fogarna, så multipla sol-på-nosen/glasspauser måste in i schemat.
Och gitarrmangel förstås. Distade gitarrer är läkande, och jag hann faktiskt med att få tinnitusen påbättrad den här månaden…

Konsertdags igen. Ingen mindre än The Haunted hittade till KB. Näst efter Soilwork är The Haunted det intressantaste bandet i den svenska metalsvängen. Framförallt är deras senaste platta The Dead Eye väldigt bra – klart ett av de bästa metalalbumen 2006. Så jag och Björn drog dit för lite headbanging.

Men det hela började med en överraskning. Förband har ju i mina ögon som huvudsaklig uppgift att få en att desperat längta efter huvudbandet samt att försvåra ens konversationer med bartendern (som i regel lyder ungefär så här: Jag: ”En mandarincider tack!”, Bartendern: ”Ska du ha den serverad i ett rosa plyschglas och med en burk vaselin till, din jävla fjolla”, Jag (med min mörkaste basröst): ”Umm… vänta, jag sa fel – jag menade naturligtvis en hink med flygfotogen och lite rostad taggtråd att knapra på”) med sitt i regel ganska mediokra bakgrundsbrus. De som skulle sköta detta otacksamma jobb innan The Haunted hette By Night och var helt okända för mig. Förmodligen för att det handlade om ett gäng ganska unga Falkenbergare som enligt egen utsago aldrig satt sin fot i Skåne (…eller i resten av världen bortom Falkenberg misstänker jag). Tänkte ge dem en låt eller två och sen gå ut och röka, men stannade faktiskt hela giget. Och inte bara jag – det brukar börja med en smånyfiken liten skara som snabbt tunnas ut efter halva första låten, men nu blev det tvärt om. Innan By Night var klara stod hela KB där och öste med. Varför? Tja, de var väl inte så originella, eller värst supertajta, men var det något de hade så var det en jävla energi och spelglädje, och den tog dem jäkligt långt. I takt med att publiken reagerade positivt började bandet fånga upp vibbarna och ge allt mer av sig själva, och i takt med att kärleken flög fram å tbax mellan scen och golv stegrades den schyssta stämningen. Det syntes främst på bandmedlemmarna som blommade ut ordentligt på scen – den leende sångaren klämde ur sig något i stil med att han ”fan skulle flytta till Malmö”, och det lät verkligen som han menade det. Snygg och stark arbetsseger!

The Haunted hade inga problem med att vinna över publiken. De gick ut på scen, körde över oss totalt och vi älskade det! Fetingar som ”99” och ”The medication” satt som 100 kilo oxfile slängd rakt i fontanellen.

Sångaren Peter Dolving mellansnackade som en damp-unge och gav en av de bättre definitionerna av yttrandefrihet jag hört när han efter att ha sågat Timbuktu i flera minuter sa att ”den här låten handlar om hur mycket jag hatar Timbuktu men hur mycket jag älskar det faktum att han får göra sin grej oavsett vad jag tycker”.

Giget var dagen efter att jag kört i Kalmar, så jag kröp till KB halvdöd av utmattning, men metalkonserter är för mig verkligen att koppla upp sig mot den universella energikällan för rejäl påfyllning. En, två såna i veckan och jag skulle må som He-Man på ginseng.
Men så aktiv konsertstad är tyvärr inte Malmö, men min nya gitarr funkar nästan lika bra. Har svårt att hålla fingrarna borta och plinkar i princip varje dag, oavsett om jag har tid eller inte.

Det är faktiskt mycket roligare nu än det var förr. Och av någon anledning går det lättare nu också än det gjort tidigare (kan ha att göra med att de låtar jag började med när jag var tolv bestod av tio minuters avancerade gitarrsolon medan de jag vill köra nu huvudsakligen består av entonigt manglande av en till C nedstämd E-sträng – lika tekniskt utmanande som masturbation). Lär mig låtar på löpande band och fingrarna känns hemma på greppbrädan. Har även skaffat strap så nu studsar jag omkring i lägenheten och leker konsert (typ som luftgitarr – fast man spelar med på riktigt) - värsta gympan! Är helt slut efteråt, men det är löjligt kul.

Börjar bli sugen på att skriva eget, och även att spela med andra, men allt har sin tid, och boken kommer nog att sno det mesta av min kreativa energi närmaste månaderna.
Är däremot nyfiken på vilka grejer som finns att bygga egen musik med. Som den musiktekniska analfabet jag är fattar jag noll och mottager mer än gärna tips på lämpliga program & prylar.

Until next time – Rock On!

Juli 2007

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

Att läsa: På den tiden satirblaskan Nya Söndagsnisse Strix levde och var en av mina uppdragsgivare stötte jag ibland ihop med Strixkollegan Johan Theorin. På vårt sista redaktionsmöte frågade han ut mig om boksläpp för han hade själv precis fått bokkontrakt. Han sa något om att han kämpat med manuset i fem år, vilket fick mig att le lite inombords och tänka att den nedlagda tiden kommer han aldrig att tjäna in. Låååång näsa! För ca två månader släpptes hans debut Skumtimmen, och den är redan översatt till åtta språk och på väg att bli tv-serie.
Inte helt utan orsak. Jag är vanligtvis inte överförtjust i svenska deckare. Det rör sig mest om gråtråkig diskbänksrealism svagt kryddad med ett mord eller två. För att vara spänningsromaner är de lika upphetsande som Anslagstavlan. Men Skumtimmen är en helt annan sak. För det första säljer inte förlaget in den som deckare, utan som “en mångbottnad och gripande berättelse”, vilket är närmare sanningen. För det andra är den det tätaste och mest gedigna hantverk jag läst på svenska på mycket länge. I motsats till många av sina deckarskrivande kollegor sparar Theorin på adjektiven. Språket är snarare lika kargt som det Öländska landskap boken utspelar sig i. Storyn är suggestiv (nästan lite Twin Peaks-light) och matar fram både karaktärer och mysterium i precis rätt takt. Det finns inte en enda kliché i hela boken, och vändningarna är omöjliga att räkna ut. Snyggt jobbat Johan! Du har fört in kvaliteten i svensk spänning igen!

Månadens läsning: James Patrick Kelly & John Kessel (red): Feeling Very Strange - The Slipstream Anthology, Charles Stross: The Atrocity Archives, Johan Theorin: Skumtimmen, David Macfarlane: Summer Gone, Per Carlbring & Åsa Hanell: Ingen Panik

Ur högtalarna: Det är åtta år sen hon sist släppte något, men nu är Paula Cole tillbaks med nytt – Courage. Den här comebacken gör mig både överlycklig och besviken. Paulas röst är fortfarande to die for och smeker mina trumhinnor så att håret på armarna reser sig, men under de här åtta åren har hon “mognat”. Jag har i princip ingenting emot när artister utvecklar ett mer “vuxet” sound, men tyvärr är det snarare regel än undantag att den mognaden sker på bekostnad av nerv och djävlar anamma – som t.ex. av den typen man hittar i Paulas gamla låt Me, där hon låter rösten tassa fram på tå de första 2/3 av låten för att sen sjunga som det gällde livet. Courage är då snarare en lågmäld platta med blues/jazz-inslag som lutar mer åt Norah Jones än Alanis Morissette. Vackert men blodfattigt.
Det finns dock en liten tröst. För något år sen släpptes Postcards from East Oceanside – en hygglig samling av Paulas bästa. Men när de flesta greatest hits brukar dras med en rätt kass ”previously unreleased” som bonus är Paulas tidigare outgivna Tomorrow I Will Be Yours förmodligen den bästa låt hon någonsin gjort. Där har vi nerv och djävlar anamma!

Belgien och Nederländerna fullkomligen sprutar ut gothmetalband med mörka, skönsjungande damer bakom micken. Within Temptation är väl the leader of the pack, men det finns fler värda att uppmärksammas. Framförallt Autumn. Sångerskan Nienke de Jong har en säregen, djup röst och soundet är aningens poppigare än kollegornas utan att tappa i tyngd. Nya plattan My New Time är deras klart bästa hittills.

Månadens YouTube-videos:

Dalbello - Tango
Mustasch - Double Nature
Crowded House - Weather With You
Killswitch Engage - The Arms of Sorrow
Peter Gabriel - Mercy Street

Webben: Lustigheter från de delar av världen som inte har engelska som förstaspråk - Engrish

För oss som inte alltid ser livet från den ljusa sidan - Despair.com - kolla helst in Demotivators

Snyggt som fan: Tom McFarlane

Bokcitatet:
“Some ideas are not born of logic and good sense. They are made of clouds and cobwebs. They sprout from nowhere and feed on excitement, sprinkled with adventure-juice and the sweet flavour of the forbidden. The psyche moves from the realms of the ordinary and takes a delicate step towards the territory of the unknown. We know that we shouldn't and that is exactly why we do.”

ur Guitar Highway Rose av Brigid Lowry

Film: Nä, har inte hunnit se någon film värd att rekommendera den här månaden...

Månadens filmer: Naked Weapon, Djävulen Bär Prada, Secret Window, Bill & Ted's Bogus Journey, Deja Vu, The Believers, Charlotte's Web, 16 Blocks, Under A Tuscan Sun, The Last Kiss, Fright Night, Freejack, Dreamgirls

Simpsonsrepliken:
Groundskeeper Willie: "It won't last. Brothers and sisters are natural enemies. Like Englishmen and Scots! Or Welshmen and Scots! Or Japanese and Scots! Or Scots and other Scots! Damn Scots! They ruined Scotland!"

TV: Efter att ha sett säsongsavslutningen av LOST känns det som om jag aldrig kommer att kunna se på tv igen. My God vilken upplevelse! Måste ha varit den bästa säsongsavslutningen någonsin i tv-historien! Men eftersom det nu dröjer åtta månader innan nästa säsong drar igång måste man väl trösta sig med något. Just nu är det Nightmares and Dreamscapes på SVT2 – en serie baserad på Stephen Kings noveller. Klart bättre än vad filmerna brukar bli.

Medicin: Efter att i tre månader ha pumpat huvudet fullt med deprimerande miljöproblem skriker min hjärna efter något lättsammare. Tack-o-lov hittade Jenny några piller mot överdosen verklighet...

Livet på Peterix planet:

Valpfångar-aerobics, piratdåd och lekfulla Brooklyn-goths

Ääääännnnntttttttlllllliiiiigggggggeeeeeeennnnnnnnn!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Tre månaders jävla slit är i princip över. Det återstår fortfarande att fixa omslag och illustrationer, Ulrika håller på att korra texten och jag ska ägna den första veckan i juli åt att läsa in den som ljudbok, men utöver det är boksatanshelvetet (under mindre trötta omständigheter ibland även kallad Ursäkta, hur dags går jorden under? Miljöfrågor för oss som hellre blundar) klar!

De senaste veckorna har varenda vaken sekund (…och en hel del av dem som borde ha använts till sömn) gått åt till att intensivt tvätta manuset från mina värsta tabbar och invecklade kringelkrokar. Jenny har agerat redaktör och kommit med många vettiga förslag.
Det här är en fas jag vanligtvis älskar. Det är när man får bearbeta texten om och om igen som det bästa kommer fram. Men det är en process som tar tid. Helst ska texten ligga till sig en månad eller två så att man kan se den med fräscha ögon, och sen lägger jag gärna ned mer tid på att peta & stryka än vad jag gjort på att skriva. Nu har vi haft två sketna veckor på oss, vilket gjort mig oerhört frustrerad. Men jag har försökt intala mig själv att jag är den enda som bryr mig om de där små detaljerna jag skulle ha fixat om jag hade haft mer tid, och att ju mer tid jag lägger ned desto sämre blir “timpenningen” om man räknar på nedlagt arbete kontra intäkter.
Dessutom har jag blivit försäkrad om att texten fungerar mer än väl. Själv är jag nu i den fasen att det bara är bokstäver på papper – jag har ingen som helst relation till min bok längre. Men den återkommer väl efter en välbehövd semester.

Ååååhhhhhh vad jag ska ha semester när allt är klart!

Klev in i Susannes studio för att ta nya pressbilder och foton till omslaget.
Tog även en ny bild-byline till mina Henneskrönikor. Den som har använts hittills är förmodligen den sämsta bild som någonsin tagits på mig – jag ser ut som en kombination av ett uppvärmt lik och en måne med hår, men så blir det när man fotas osminkad klockan åtta en måndagsmorgon.

De nya bilderna blev mycket bra. Det faktum att de föreställer en utarbetad lönntjockis som inte sett solen på tre månader döljs väl av Susannes skicklighet och tjocka lager foundation.
Resultatet kommer att kunna ses här när boken släpps i september, och den nya bild-bylinen dyker väl upp i Hennes någon gång efter sommaren (då även ljudboken med mina krönikor kommer, …men mer om det när det är dags).

Susanne har en hund, Tora, och efter att jag fotats hjälpte vi till med en session där Toras valpar skulle vara modeller. Problemet är bara att valpar hatar att vara stilla mer än 0,003 millisekunder. Vanliga valpar alltså. Det här rörde sig om Jack Russel – en ras jag senare hört beskrivas som att enda gången de sitter still är när de har varit döda mer än ett dygn.

Vi var fyra pers – en bakom kameran och tre som jonglerade de sex hyperaktiva valparna och deras mamma – men vi grejade ändå inte att hålla dem på samma plats nog länge för att fastna på bild. Varje gång jag fick tag på en valp och humpade in den i bild studsade en annan iväg åt något annat håll. Det var som att kasta protoner och elektroner på varandra. En av valparna tyckte att det här var jättekul och studsade hela tiden tillbaks för att bli humpad igen, …och för att tugga på min tumme.
Svettades som ett konstbevattningssystem och hade träningsvärk i tre dagar efteråt.
…men de är väldigt söta.

Passade på att damma av hjärnan med lite levande metal. Det var de fyra svartklädda Brooklynborna i…

…som besökte KB. Och gav den mest besynnerliga konsert jag någonsin varit med om.

Type O Negative tillhör mina husgudar. Okej att ingen av de senaste plattorna varit någon ny October Rust, men som grupp sett håller de fortfarande väl. När de lirade här sist för fyra år sen var det en höjdare. Det de gjorde den här gången var definitivt inte dåligt, bara väldigt annorlunda. Det var som att de sket i allt och lekte fram giget.

Till att börja med spelade de bara i högst en halvtimme innan de gick av scenen. Var borta i tio minuter. Lirade en halvtimme. Gick av. Lirade två låtar och försvann. Kul att de prövade ett nytt upplägg istället för det klassiska lira 60-90 min, gå av och sen köra 20 min extranummer, men publiken blev mest förvirrad. När de klev av första gången trodde de flesta att någonting hade pajat.

Valet av låtar var också skumt. De öppnade med en cover på Beatles Magic Mystery Tour, och fortsatte att lira covers. Minst hälften av konserten var andras låtar. Tyvärr inte de kul covers de gjort, som Cinnamon Girl eller Angry Inch. Men det var kul att höra Hey Pete (dvs Hendrix gamla Hey Joe fast med ny text) igen. De egna låtarna var inte heller några publikfriare, utan mest ”vilken är det här nu igen?”. Först mot slutet körde de klassiker som Christian Woman och Black no 1 och publiken exploderade av lycka.

Uppträdandet på scenen var också helt baklänges. Peter Steele höll extremt låg profil och satt ned vid trumpodiet stor del av giget. Yttrade inte ett pip till mellansnack. Sjöng gjorde han inte heller så värst mycket. Kenney Hickey stod för det mesta, och till och med Josh Silver var fram och brölade i micken. De få gånger Peter väl sjöng hade han texterna framför sig – för tio år gamla klassiker!? WTF?

Definitivt inte en dålig konsert, men väldigt udda. Det var kul att inte veta vad som väntade härnäst, men svårt att hänge sig ordentligt när man befann sig i ett lätt förvirrat tillstånd hela tiden. Type O vägrar verkligen att stryka någon medhårs, och det är trots allt därför jag gillar dem så mycket.

Bilder från spelningen här, här, här och här.

Midsommar firades under extremt traditionella former ute på Äspö. Sill, färskpotatis, nubbe, grillat, jordgubbar – the works! En del gånger orkar man bara inte krångla till det…
Jag snapsade mig glatt igenom ABSOLUT:s smaksortiment och njöt av att nubbe-lokalbedöva min slitna hjärna. Senaste smaken är ABSOLUT Pears. Luktar Piggelin men smakar inte en enda molekyl päron. Fruktig smaksättning i all ära, men när ska den första bananvodkan komma? Det finns på tok för lite saker här i världen som är smaksatta med banan.

Var ut till Äspö även i andra ärenden. Molly fyllde sex, och Jenny hade kokat ihop ett riktigt barnkalas med prinsesstema, fiskdamm, piñata, ballonger, skattjakt m.m. Målet med skattjakten var att hitta en skattkista, men kistan vaktades av piraten Kapten Svartskägg. Gissa vem som spelade den rollen?

Slängde på mig min bästa pirat-outfit (pinsamt nog var allt utom ögonlappen mina vardagskläder – hur stort avdrag ger det på vuxenpoäng-kontot?) och morrade på i bästa Barbossa-stil.
De små prinsessorna älskade det! De blev rädda först (hur ofta får man lagligen skrämma barn? Bara det gjorde min dag!), men sen blev piraten favoriten för dagen. De lyckades slutligen lura av mig skatten genom att kittla mig, men de var så nöjda med mig att jag fick en del av bytet (godis).
Man kanske skulle sadla om och bli pirat på heltid?

När ljudboken är inspelad och de sista detaljerna med manuset är fixade ska jag sätta nytt världsrekord i semester.
Just nu känns det som om nr 1 på att-göra-listan är att sova bort påsarna under ögonen. Men när jag väl piggnat till igen, …så ska jag sova lite till. Sen har jag för avsikt att föra en så oseriös tillvaro som möjligt. Ska knapra Bimbo-piller, dricka alkohol – gärna på stranden, endast närma mig skrivbordet för att nöjessurfa eller leka, inte involvera mig i djupare diskussioner än såna som rör öl, kläder, tv-serier eller hårdrocksplattor, se och läsa mängder med horror, sci-fi och fantasy (2 X Harry Potter under juli – Order of the Phoenix på bio och sista boken. Lovely!), försöka få lite sol på mitt skrivbordsgråa ansikte och såsa omkring i största allmänhet.
The more the merrier, så vill någon hjälpa till – hör av er!

Augusti 2007

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

Att läsa: Så var resan över. Tio år och sju böcker, och nu är Harry Potter-sagan slut i och med avslutande boken Deathly Hallows. Jag måste erkänna att jag dels är en sucker för Potter-böckerna, och dels för epos i många delar som följer en i flera år. Fast det är en passion med blandade känslor. Jag älskar när det finns ett synligt slut redan när resan börjar, men känner mig oerhört tom inombords när den slutligen är över och man tar adjö för gott. Sagan om ringen-filmerna var ett typexempel – det kändes som om världen plötsligt tog slut när Sam stängde dörren i sista scenen av Konungens Återkomst. Det här avskedet känns på samma sätt. Hade svårt att välja tempo när jag läste boken – ville till upplösningen så fort som möjligt, samtidigt som jag till varje pris ville undvika HP-erans slut, men efter ett drygt dygns tokläsande var det så över, och tomheten dök upp. No more Harry Potter…
Som bok sett följer den till stor del mönstret – spänning, förvecklingar och planteringar blandas med lite väl mycket stampande på stället. J.K. Rowling har min respekt för vad hon skrivit ihop under de här tio åren, men hon behöver fortfarande lära sig att tajta upp en story. Men under de sista hundra sidorna kommer det vi alla väntat på: upplösningen och svaret på alla frågorna. Just den biten av boken hade jag inte kunnat sluta läsa om så någon hållit en pistol mot tinningen på mig. Utan att avslöja för mycket så rör det sig om en uppluckring av den svart-vita färgskalan vad det gäller onda-goda karaktärer, betydligt fler dödsfall än vad Rowling annonserat (många av dem väldigt tragiska), överraskningar, självklarheter, upprättelser (en karaktär blev den tragiske hjälte jag så hoppats på att den skulle bli), en fantastisk slutstrid ("The Battle of Hogwarths") där i princip alla karaktärer har såna moment att publiken kommer att vråla oavbrutet i en timme när det här väl kommer på bio 2010, och ett slut som, i varje fall för mig, kändes naturligt och bra.
Nu kräver jag att någon snabbt som ögat leverar ännu en magisk episk saga som kan trollbinda mig, skapa förväntningar och följa mitt liv under flera år…

Månadens läsning: Richard Morgan: Woken Furies, Graham Masterton: OMNIBUS - Tengu & The Devils of D-Day & Mirror & Charnel House, Whitley Strieber: The Secret School, Tomas Forslund: 100% Hälsa På Jobbet, J. K. Rowling: Harry Potter and the Deathly Hallows, John Pelan (red): A Walk On The Darkside, Douglas Coupland: Miss Wyoming

Ur högtalarna: Stort comebackår i år. Ytterligare några som återuppstått är Crowded House. Fast saknaden har i mitt fall inte varit så stor. Jag älskar visserligen CH, men Neil Finns soloplattor och projekt med brorsan Tim har låtit i princip likadant. Nästan. Det som gjorde Crowded House unikt var humorn och lekfullheten. CH kändes alltid mer som en efterfest än som ett band. Tyvärr saknas en del av den busigheten på comeback-plattan Time on earth. Gamle trummisen Paul Hesters självmord lägger en sorgsen melankoli över hela plattan. Men det är en platta som växer, och låtarna håller självklart lika hög klass fast de ibland går i moll. Lyssna bara på Don´t stop now.

Månadens YouTube-videos:

Sophie Ellis Bextor - Today The Sun's On Us
IN THIS MOMENT - Beautiful Tragedy
Imogen Heap - Let Go (Live at Studio 11 103.1FM)
Rammstein - Sonne
Scritti Politti - Oh Patti

Webben: Schyssta kläder från London, och till överkomliga priser - ASOS

Snyggt som fan: Quizz

Bokcitatet:
“- Jag kanske borde tala om för dig, sa Puh, när de gick ned till stranden, att det inte är en vanlig båt. Ibland är det en båt, och ibland är det närmast en Olyckshändelse. Det beror alldeles på.
- Beror på vad?
- Om jag är över eller under den.”

ur Boken om Nalle Puh av A.A. Milne

Film: All things Harry Potter under juli. Förutom sista boken även femte filmen Order of The Phoenix. Jag måste bara ta av mig hatten för hur de har lyckats förvalta Harry Potter på vita duken. Okej att de två första delvis hade ett mjäkigt Disney-skimmer över sig, men med tanke på att det var mannen som tidigare gjort Mrs Doubtfire, Stepmom och Ensam Hemma som stod bakom kameran så var det en jävla bedrift att det ändå blev så bra som det blev. Efter det har filmerna bara blivit bättre och bättre och vuxit i takt med Harry. Nu går det knappast att kalla dem för barnfilmer längre. Order of the… är mörk, våldsam och dramatisk. Skådespelet intensivare, karaktärerna djupare och komplexare, effekterna bättre, de magiska duellerna av Star Wars-klass och överlag är filmen en mer överväldigande upplevelse. Med den här formkurvan och den riktning de två sista böckerna tog så kommer de kommande filmerna att bli fantastiska. Bäst i år!

Månadens filmer: The Phantom of the Opera, Hannibal Rising, Hearts In Atlantis, Night At The Museum, Space Cowboys, Harry Potter and the Chamber of Secrets, Harry Potter and the Prisoner of Azkaban, Day of the Dead – The Beginning, Stephen King's Desperation, Harry Potter and the Goblet of Fire, Free Jimmy, Ali G Indahouse, Memories of Murder, Flags of Our Fathers, Letters from Iwo Jima, Harry Potter and the Order of the Phoenix, The Blood Diamond, Vilddjuren, Orgazmo, Robocop, Stargate, Austin Powers, Apocalypto, The Wizard of Oz, Death Tunnel, Boog & Elliot, Nacho Libre, Fearless, Att Göra En Pudel, Running with Scissors, Music & Lyrics

Simpsonsrepliken:
Grampa Abe: [banging a slipper against a pot in a state of senility] "The Swedish are coming! The Swedish are coming! Ayy! They’ve got lingonberries!"

TV: Visserligen perfekt tv-väder under juli, men har sett film istället...

Pryl: Belönade mig själv med en ny mobil när manuset slutligen var klart. Eftersom design är den enda faktor som spelar roll när jag kollar efter ny lur blev det klassikern RAZR. Svart of course. Den är såååååå snygg! (Funktioner? Vem bryr sig...)

Livet på Peterix planet:

Regn, snor och Harry Potter

Skickade ett SMS till Conny för att beskriva min sommar hittills: “har hunnit med en sur jävla sommarförkylning, sett regnet ösa ned, inte blivit klar med allt jobb, men hoppas på ett liv i augusti.”

Juli kommer no fucking way ens med mutor eller historieförfalskning att gå till historien som någon trevlig månad. Det som brukar vara årets höjdpunkt blev istället en grådaskig seg jävla plåga, som redan nu förpassats till det allra dammigaste hörnet i det röriga garage som utgör mitt minne. Med lite tur har jag nog förträngt den helt innan sommaren är över.

Började månaden relativt entusiastiskt med att kliva in i HörOpp!:s kassaskåp/studio för att läsa in ljudboken. Eftersom jag kan vara djävulskt effektiv när jag verkligen vill bli klar satte jag bokfan på två dagar (På Y-fronten tog bortåt tre veckor).
Trodde sen i min fantasivärld att bara för att manuset var klart att arbetet med boken också skulle kunna anses som färdigt. Yeah right!

Eftersom vi den här gången gör mycket av det jobb som normalt brukar vara förlagets huvudvärk har en massa småskit behövt tas omhand om – korrläsning, illustrationer, form, omslag, streckkoder, sättning m.m. Saker som kanske inte tar så oerhört mycket tid rent praktiskt, men som gör att man hela tiden har ett “öppet arbetsdokument” i skallen. Man vare sig jobbar eller är ledig, och att befinna sig i den formen av limbo sliter faktiskt mer än att bara jobba, för man slappnar aldrig riktigt av. Och jag hade verkligen sett fram emot att få kraschlanda ordentligt för att kunna skrapa ihop ork att palla med semester sen.

Som extra slitage har det varit förbaskat segt att få den feedback/info man behövt från samarbetspartners så här under semestertider när alla utom en själv ligger i hängmattan och skiter i allt. Jobbflytet har känts som sirap i januari. Plus att det stressiga tempot orsakat en del slarvfel jag varit tvungen att jaga rätt på och fixa till. Upptäckte t.ex. först när tryck-PDF:n kom från sätteriet att jag hela tiden haft fel titel på bokfan. Då vet man att det är illa ställt på hjärnkontoret. Om min koncentration i vanliga fall är som en laserstråle som hela tiden har knivskarpt fokus, har den den här gången mest liknat en drös berusade gasmolekyler som breakdansat på en kullerstensåker. Det var längesen det var sånt här kaos i skallen. Men nu ska allt vara fixat, korrekt och tryckfärdigt.
Förmodligen är det en väldigt läsvärd bok också, men just nu har jag av ren bevarelsedrift tipp-exat bort den från mitt medvetande. För att skona min mentala hälsa kommer jag att förneka dess existens fram tills att den släpps i september.

Familjen/företaget Eriksson & Holmlund är nu oerhört trött & sliten, en smula gråtfärdig av utmattning, kallar inte boken för något annat än “den där jävla skiten” i den mån vi ens nämner den, men är mer redo för semester än någon människa någonsin varit genom historien. Att vara ledig är en konstform, och vi kommer nu att ta den till nya höjder.

När jag spelade in ljudboken siade producenten Mattias att “så fort du stannar upp kommer du att bli sjuk”. Och så rätt han fick!
Vaknade en morgon och kände mig som en överkörd grävling. Snoret rann, huvudet värkte, ögonen sved och det kändes som en överviktig igelkott krupit ned i min hals och självdött. Som salt i såren var jag dessutom som mest däckad under de få dagar som solen väl tittade fram den här månaden. Surt är bara förnamnet…

Någon sa att sommarförkylningar är de svåraste att bli av med, och mycket riktigt så verkar den inte ha någon större brådska att lämna min kropp. Något som säkert också har att göra med att jag inte ens kunnat däcka ordentligt, utan har behövt sitta vid skrivbordet och fixa saker trots att huvudet känts som en badboll full med snor.
Gnäll, gnäll, gnäll…

…men det är synd om mig!

Faktiskt.

Få dagar med sol, ja. Satan vad det har regnat! När en kvinna t.o.m. drunkat i sin bil så anar man att det handlar om rekordmängder. Här i Malmö slogs det gamla julirekordet från 1941 på 158 mm med råge – i år kom det 232 mm regn.

För mig har det ju faktiskt inte gjort så mycket när jag ändå bara varit sjuk och tvungen att jobba. Visst blir man deppig när det ser ut som november ute, solglasögonen och sandalerna samlar damm och man måste ta på sig skinnjackan när man väl lämnar lägenheten, men jag hade garanterat surnat ihop ännu mer om det varit strålande sol och 25 grader ute.
Och gissa vem som har augusti kvar…

Vad gör man då en halvledig skitjuli när snoret och regnet rinner ikapp?
Begraver sig i böcker och film of course!

Efter att ha överdoserat på nattsvart verklighet full av miljöproblem nu i flera månader har jag glufsat i mig stora portioner sci-fi, horror och fantasy som motgift.
För att inte säga vältrat mig i Harry Potter. Såg först alla filmerna i serien som uppvärmning innan Order of The Phoenix kom på bio. Sen bara några dagar senare kom ju sista boken, som tog mig mindre än två dagar att sluka. Har fortfarande inte återhämtat mig från att sagan nu är över. Känns som en gammal vän har försvunnit.

Har faktiskt även lämnat lägenheten vid några tillfällen.
Ett av dem var när min gamla Luleå-buddy Göran passerade stan. Tog en fika, surrade och fick hans senaste platta. Blev även påmind om en viss kompisabstinens. Har inte haft ett socialt liv sen april. Måste blåsa upp till Sthlm och umgås lite efter sommaren…

Drog även över till Köpenhamns Zoo tillsammans med Sarah, Roger och barnen. Regnigt som vanligt, men djur är alltid kul. Vi fick bl.a. äntligen se mer än bara rumporna på Galapagossköldpaddorna.
Det är vid såna här tillfällen jag är glad att jag har 12X zoom på min kamera. Fotade som en besatt och fick en hel del schyssta bilder. Min personliga favvo är noshörningen som använder sin polares röv som kudde.

Okej. Skitmånad. Och jag har bara bitchat och gnällt över den, jag vet, men inga lyckopiller i världen hade kunnat få mig att se något positivt i den unkna tårtbit av mitt liv som juli 2007 utgjort. Men under augusti väntar den riktiga sommaren och vi har riktiga semesteräventyr inplanerade. Lovar och svär att augustiuppdateringen kommer att bli mycket, mycket mer innehållsrik, positiv och kul.
I´ll be back!

Oktober 2007

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

Att läsa: Fan vad jag älskar att Douglas Coupland är produktiv! Minst en bok om året är en perfekt utgivningstakt för en författare man älskar att läsa. Senaste Coupland-alstret heter The Gum Thief – en story om bl.a. vänskapen mellan en desillusionerad ung gothtjej och en alkoholiserad, frånskild medelålders loser. Det här är klart en av hans bättre böcker. Tonen från hans första böcker (som jag blev handlöst förälskad i) är tillbaks tydligare än på mycket länge, fast väl blandad med de halsbrytande svängarna från hans senare. Coupland leker vilt här – en av karaktärerna skriver på en hopplös roman, Glove Pond, som tar lika stor del av boken som den övriga storyn, och självklart flyter de båda historierna ihop. Coupland är alltid en stor läsupplevelse, och den här gången är den större än vanligt.

Månadens läsning: Val McDermid: The Grave Tattoo, P.C. Doherty: The Haunting, Dean Koontz: The Taking, Janne Goldman: Svart Stad, Whitley Strieber: Majestic, James O´Barr: The Crow, Denise Mina: The Red Right Hand, Bill Willingham: Fabels: Legends In Exile, Douglas Coupland: The Gum Thief

Ur högtalarna: Min gamla idol Fish har det inte roligt. Under våren/sommaren har han jobbat med en ny platta, och parallellt planerat sitt bröllop. Tanken var att när skivan var klar så skulle han gå upp för altaret och lova evig kärlek. Men bruden kom på andra tankar och dumpade honom mitt i inspelningen, och dessutom två dagar efter att alla inbjudningarna gått iväg.
Fullkomligt heartbroken och i ruiner har Fish nu stjälpt ned all sin smärta, sorg och ilska i nya plattan 13th Star. Och det hörs. Maken till personligt och brännande album har karln aldrig släppt ifrån sig. Sound och känslor pendlar mellan det hårda och förbannade och det mjuka och sorgsna. Varje låt är ett eget litet drama, fullt av nyanser och detaljer. Det här är ingen lättillgänglig platta som ska puttra på i bakgrunden – den ska upplevas, helst avlyssnas i mörker och ensamhet med hörlurar och texthäfte.

Hårdrocksband med en vacker och skönsjungande tjej bakom micken är det fan inte ont om. Nederländerna och Belgien har ju mer eller mindre gjort det till sin huvudsakliga export. Jag gillar visserligen genren, men nu börjar det kännas uttjatat och överetablerat. Därför blev jag glad när jag snubblade över In This Moment. Kalifornisk metalcore som fortfarande behöver putsas en del, men det starka kortet som förlåter nybörjarskavankerna är sångerskan Maria Brink: vi pratar ingen ljuvt smekande, gothromantisk stämma a´la Amy Lee eller Sharon del Arden här – det är betydligt mer skrik, growl och ”fuck you!” över Brink. Hör bara på låtarna Prayers och Beautiful Tragedy. Ett band att hålla öronen på!

Månadens YouTube-videos:

Billy Talent - Devil In A Midnight Mass
Charlotte Martin - Your Armor
Melanie C - Carolyna
Killswitch Engage - Holy Diver
Mauro Scocco - Långsamt Farväl

Webben: Sen Nya Söndagsnisse Strix gick i graven är det banne mig inte gott om svensk satir. I varje fall inte om man dessutom har kravet att den ska vara kul. Men nu har en amerikansk resejournalist (!?) slängt ihop en svensk kopia av The Onion kallad Faktumé. Bitvis ganska kul faktiskt.

Jag gav till slut upp för tjatet och hoppade på Facebook-vågen. Och det var ju skitkul! Jösses vad många gamla vänner som dök upp, och så mycket bus man kan göra! Som en blandning mellan klassfest och lekstuga. Hoppa på vettja - min sida hittar man här.

Snyggt som fan: Seth Siro Anton

Bokcitatet:
“Really, I want to get this individualistic-thing down. I want to waIk across the football field alone without looking like the last one picked to play soccer. I never was a cheerleader, I was a slut on my own with the thinking that if a tree has a good time and no one's around to hear it, it's not a slut. But sometimes you need another tree around to double-dare you, or else you might end up doing nothing but watching TV when no one's around”

ur Flaming Iguanas av Erika Lopez

Film: Har mer eller mindre resignerat inför det faktum att jag framöver bara kommer att se film på DVD. Sen Astoria kånkade är det enda alternativet SF:s Filmstadensalonger, och de är tyvärr mer ungdomsgårdar som råkar visa film ibland än vad de är biografer. Vill jag ha någon som babblar i telefon eller snackar skit med sina polare under filmen kan jag få det lika bra hemma. (Hur många vuxenpoäng gav inte det där påståendet?)

Nya bra DVD-släpp är bl.a. Hot Fuzz. Gänget bakom geniala zombiekomedin Shaun of the Dead har den här gången gett sig på buddy cop-filmer, fast i ärkeengelsk miljö. Precis som i Shaun är parodierna apkul och fyndigt smarta, actionen både blodig och pulshöjande, hela brittiska komikereliten återfinns i birollerna och bara den hysteriska shoot-outen i slutet är värd varenda krona.

Annan svinbra film är Pans Labyrint av Guillermo Del Toro (Mimic, Blade II, Hellboy m.m.). Hans klart bästa film och en av årets (filmhistoriens?) höjdare. En vuxensaga där drama, fantasy och skräck flyter samman. Den är oerhört vacker, magisk och gripande, men även grym och våldsam. Och den stannar kvar i huvudet långt efter att man sett den. Som en stor filmupplevelse ska.

Månadens filmer: City of The Living Dead, Rent, Hot Fuzz, Marie Antoinette, Ice Planet, Them, The Science of Sleep, Progeny, Farväl Falkenberg, World Trade Center, Irving Klaw Classics Vol.1: The Bettie Page Films, Darling, Cannibal Ferox, The Bourne Supremacy, House on Haunted Hill (1959), Inglorious Bastards, Pans Labyrint, Ghost Rider, The Fountain, My Big Fat Greek Wedding, Zodiac

Simpsonsrepliken:
Ned Flanders: "I wish we lived in a place more like the America of yesteryear that only exists in the brains of us Republicans"

TV: Äntligen har någon svensk kanal börjat visa Heroes. Jag vet att serien länge har gått att se varfansomhelst på nätet, men jag är konservativ i mitt tv-tittande – jag vill ha en fast tid i veckan att hålla mig till. Det blir liksom inte av annars. Serien om de osannolika superhjältarna och de minst sagt blandade sätt de använder sina krafter på är riktigt bra och fungerar perfekt för att dämpa LOST-abstinensen tills den serien är tbax i februari.

Skor: Jag älskar att shoppa skor, ...men hatar det samtidigt, för herrskor är de mest tråkiga och konservativa plagg som finns – 99,9% av utbudet har lika mycket personlighet som en påse grus. Därför blev jag skitglad när jag fann de här coola skorna med attityd från SthlmDG.

Livet på Peterix planet:

Boksläpp, promotion och agenter

Skum månad (finns det någon annan sort?) med en blandning av höghastighetsstress och totalt stillastående.

Släppte Ursäkta, hur dags går jorden under? i slutet av september, och bums! så startade promotioncirkusen.
Trodde att media skulle vara skitless på miljöfrågor vid det här laget och ignorera mig totalt, men mailens inbox och teffelånen har tutat på för fullt, och jag har på bara några dagar hunnit med att sitta framför tv-kameror (on-linerepris på Sydnyttinslag hittas här – spola fram till ca 10:00 för att se en rödhårig köttbulle ge några miljötips, …guuuuuuuuud vad jag måste gå ned i vikt!), i radiostudios och tillsammans med tidningsreportrar.
Och det har bara börjat. Releasefesten i Sthlm flyttades fram till oktober, och det blir mer media då, bl.a. Morgonpasset i P3 (11/10 kl 8.30).

Jag hade faktiskt hoppats på lite lugn o ro, men det är svårt att gnälla över sån här schysst uppmärksamhet.

Som om inte bokreleasen vore nog så har jag blivit med agent.
Har tidigare flirtat lite med Malmöbaserade agenten Hanserik Tönnheim, och har nu skrivit kontrakt med hans och Joakim Hanssons Loud Agency (som företräder bl.a. Ranelid, Ulf Lundell m.fl.)
Dagen efter vi plitat ned våra kråkor på kontraktet köper Loud upp branschlegenden Bengt Nordins agentur (har bl.a. Camilla Läckberg och Liza Marklund), och blir därmed as-störst i Sverige (…tror jag). Jag känner mig i klart trygga händer :-)

Vad det här betyder rent konkret är att de nu ska försöka hitta en utlandsmarknad för mina böcker. (jag hade iofs ett kontrakt med en stor förlagsagentur tidigare, men jag har märkt lika mycket resultat från dem som om jag skulle ha anlitat skomakaren runt hörnet), men de ska även sälja mina grejer här i Sverige. Vilket innebär, om jag fattat det hela rätt, att jag slipper kränga mina manus själv till förlagen. Något som är värt varenda provitionsprocent de tar. Ju fler arbetsuppgifter som snor tid från själva skrivandet som jag slipper – desto gladare är jag.
Vad hela den här agentgrejen går ut på i detalj får vänta tills både jag och dem har ett mindre späckat schema.

Sen har vi ju naturligtvis Bokmässan i Göteborg, men den har fått ett eget kapitel lite längre ned.

Den lugna biten har dels haft att göra med baksmällan från de senaste fyra månadernas tokskrivande. Batterierna har precis som väntat varit helt slut, och kroppen har signalerat det högt. Har legat däckad med spänningshuvudvärk (eller snarare huvudkramp – har känts som en stor hand kramat åt hjärnan), har varit groggy och tinnitusen har tjutit högre än någonsin (jag har ju en inbyggd larmsiren – ju akutare behov av att vila, desto högre pip i öronen).

Skulle verkligen, verkligen, verkligen behöva några månaders time-out för att bli människa igen, men sånt är ju bara att drömma om med en ny bok ute. Jag har istället fått göra som jag brukar: skaka fram energi som jag inte har för att kunna vara trevlig och vältalig vid behov, men det är ett energilån med skyhög ränta som gör mig minst dubbelt så trött än jag var innan, och lika aktiv som soffkuddarna när jag väl får trycka på pausknappen.
En strategi som suger värre än hela L.A:s alla porrskådisar tillsammans, och som jag fått mer än lovligt nog utav. Därför bestämde jag mig för att ta ett…

Kvartssamtal med mig själv

Det här med att hitta sig själv gör man inte bara en enda gång i livet, för man ligger ju fan aldrig kvar där man la sig själv sist.
Världen, man själv och de drömmar och mål man har ändras så mycket och så ofta att man ständigt måste justera kompassriktningen i livet för att inte hamna fel. Och den senaste tiden har jag märkt att några av mina färdriktningar barkat iväg helt åt tjottaheiti.

När livet skaver så är enda sättet att komma tillrätta med det att ta ett snack med sig själv. Och eftersom jag ändå legat däckad så har jag passat på att prata lite med mig själv, och kom fram till ett och annat som kändes lika fel som ett par kalsonger av virkad taggtråd.

Jag har inte haft kul på jobbet på länge.

Av flera orsaker.

En är att jag känner mig felsorterad. Jag är underhållare. Okej att min underhållning ibland bygger på allvarliga saker som t.ex. jämställdhet och miljöfrågor, och att jag gärna sår små tankefrön i skallen på folk om jag får chansen, men huvudsyftet är trots allt att få skratt.

Visst har jag fått folk att garva, men eftersom det här landet har en ganska usel satirtradition och inte har något fack där man sorterar in folk som skämtar om allvarliga saker, har jag snarare blivit klassad som samhällsdebattör än som komiker. Och det är något jag trivs rätt illa med.

Som flitigt anlitad föreläsare och med mina böcker som obligatorisk studentlitteratur på universitetskurser är jag nog den ende författaren i det här landet som upplever det som att jag blir tagen på för stort allvar…

En annan orsak är att för att vara författare så ägnas en rätt liten del av min arbetstid åt att skriva. Något som har ett å annat att göra med orsaken innan. Jag skriver hellre böcker än pratar om dem. Jag gav mig in i det här yrket för att få hitta på – inte för att upprepade gånger prata om det jag hittade på för flera år sen.
När jag väl skriver så brukar det i regel bli med andan i halsen och med en deadline nafsande i baken. Jag kommer faktiskt inte ihåg sist jag skrev för att en idé inspirerade mig.

Ytterligare en orsak till att jag inte trivts på jobbet har att göra med den här idiotin att slita vid skrivbordet dygnet runt i typ fyra månader för att sen under lika lång period ligga utmattad och utslagen under täcket med så lite ork att springa runt hörnet för att köpa mjölk blir för mycket. Och att efter det repetera hela processen igen.

Jag är skitless på att se ett uppvärmt lik som ser ut att inte ha sovit på en vecka varje gång jag ser mig i spegeln.
Det här har inte bara att göra med press, stress och högt tempo. När man gör saker man inte gillar suger de massor med energi; jämfört med att göra det man verkligen går igång på, som oftast ger mer kickar än en hel hink med kaffe, kokain, rysk rot, chilichoklad och Red Bull.

Med de här färska insikterna stack jag & Jenny ut till Äspö för några dagars konferens med oss själva.
Vad vi kom fram till där är både för privat och för ointressant för utomstående för att delges här. Och ska jag vara ärlig så är det fortfarande en sån röra i mitt huvud att jag inte har någon aning om vad jag skulle skriva om det om jag nu försökte.

Okej, några riktlinjer för min egen del är rätt tydliga. Efter att nu ha justerat min kurs i livet kommer jag framöver att…

1: Ändra stil på mitt skrivande. Av någon anledning har jag på senare tid skrivit mer om vad jag tror att folk förväntar sig av mig än vad jag själv vill berätta. Nu har jag varit politiskt korrekt för en livstid och kommer hädanefter att ägna mig helt åt underhållning. Humorn kommer alltid att finnas med, och jag har en kul idé om relationer som jag snart ska kicka igång med. Men innan dess så ska jag skriva det jag velat hålla på med sen jag var tolv: skräck. Min fantasi har suttit på tok för länge på avbytarbänken och hoppar nu frenetiskt upp och ned av leklust. Så fort promotionköret är över stänger jag dörren mot omvärlden och går in i skrivarmode för att ge hjärnan lösa tyglar och koka ihop en horror-roman. Det ska bli så kul!

2: Min arbetsplats är först och främst skrivbordet. Det är naturligtvis kul att ibland få komma ut och träffa folk och prata om det jag gör, men mitt främsta jobb är att hitta på – resten är sånt som jag gör när/om jag får tid över.

3: Jag bestämmer arbetstakten. Självplågeriets dagar är över. Nu ska Peter bli en pigg, glad och smal människa igen.

I normala fall hade jag väl avrundat de här löftena med något i stil med ”…men vi får väl se hur det här går”. Men this is the new shit. No retreat – no surrender!

Livet är för kort för att inte trivas med alla bitar av det…

Bokmässan

Så var det återigen för bokvärldens årliga jättefirmafest – bokmässan i Göteborg.