Peterix Planet - samlade månadskrönikor 2008

Samlade månadskrönikor 2008

Januari
Februari
Mars
April
Maj
Juni
Juli
Augusti
September
Oktober
November
December

Januari 2008

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

Att läsa: Eftersom jag spenderar så mycket tid yrkesmässigt med att stirra verkligheten i vitögat, föredrar jag att ha så lite som möjligt att göra med den på min fritid. Därmed inte sagt att jag automatiskt älskar fantasy. Problemet med den genren är att alltför många författare blir så förälskade i sina påhitt och koncept att de glömmer karaktärerna och storyn. Därför är det extra kul när någon duckar de fällorna och levererar någonting riktigt läsvärt. Som debutanten Alan Campbell och hans Scar Night. Idéerna finns där – en stor viktoriansk stad hängande i kedjor över en avgrund, steampunk, änglar som krigare, gudar och psykotiska mördare; religionskrig, arméer av döda osv. Lite som Dickens, Bibeln och Evil Dead ihoprört. Men Campbell glömmer inte att förpackningen är värdelös om man inte bryr sig om karaktärerna och vad som händer dem. Okej, lite i början då han ägnar lite väl mycket tid och att introducera den värld han hittat på, men ändå ovanligt lite för att vara nybörjare, och han tar igen det i andra halvan av boken. Ovanligt schysst debut.

Månadens läsning: William Gibson: Spook Country, Stephanie Rowe: Sex & The Immortal Bad Boy, Stephen King: The Library Policeman, Jonathan Lethem: As She Climed Across The Table, Clive Barker: Books of Blood vol. 1-3, Alan Campbell: Scar Night

Ur högtalarna: Soundtrack till en bok? Jepp! Allt är möjligt. Motley Crue-basisten Nikki Sixx har ju gjort upp med sitt gamla drogmissbruk i (dag)boken The Heroin Diaries. Och som inte det räckte har han nu gjort en platta med samma namn med sitt projekt SIXX: A.M. Gamla Crue-fans lär bli besvikna, för det här låter helt annorlunda. Lite som grejerna han gjorde åt Marion Raven, fast några snäpp deppigare. Ungefär en tredjedel av plattan består av Nikki som läser sina dagboksanteckningar med bakgrundsmusik – lite som tonsatt spoken word ungefär. En bit som säkert kändes viktig för honom (det är ju ett soundtrack till hans bok trots allt) men som jag som lyssnare hade kunnat leva utan. Låtarna, däremot, är riktigt jävla bra. Lyssna bara på Accidents can happen, Life is beautiful och Van Nuys.

Månadens YouTube-videos: Tema: "Kaos i livet symboliserat genom att saker omkring en exploderar"

Rick Springfield - Rock of Life

Lifehouse - Whatever it takes

Webben: Ohyggligt fula skivomslag hittar man här.

Snyggt som fan: Lara Jade

Bokcitatet:
“She peered morosely into her drink. `Still can't fucking believe it sometimes, you know?'
`Believe what?'
`Secession. What America did to itself. I mean - ' She made an upward groping gesture with her free hand. `We fucking invented the modern world, Marsalis. We modelled it, on a continental scale, got it working, sold it to the rest of the world. Credit cards, popular air travel, global dataflow. Spaceflight. Nanotech. We put all that in place, you know? And then we let a bunch of fucking Neanderthal bible-thumping lunatics tear it all to pieces? What the fuck is that, Marsalis?'
`Don't ask me. Little before my time.'
`I mean.' She wasn't listening to him, didn't look at him. Her hand went on clenching and unclenching, making loose, gentle fists in the air one after the other. `If the Chinese or maybe the Indians had come and just chased us out of the driving seat, you know I could maybe handle that. Every culture has to give way to something in the end. Someone fresher and sharper always comes along. But we fucking did this to ourselves. We let the grasping, hating, fearing idiot dregs of our own society tip us right over the fucking precipice.'”

ur Black Man av Richard Morgan

Film: Jag är en geek. Det är inget jag hymlar om. Vissa saker är jag mer geekig över än andra. Blade Runner t.ex. Hade kunnat lägga ut texten över flera sidor om hur fantastisk den filmen är, på alla tänkbara plan, men jag har inte tid, så jag nöjer mig med att hävda att det inte är en film utan en upplevelse. Det var också en av de första filmerna som släpptes på DVD, dock utan något som helst extramaterial. Det har länge pratats om en slutlig utgåva, och efter många om och men har man nu fått rätsida på alla rättigheter och kunnat släppa Blade Runner – The Final Cut. Är man en riktig geek (som jag :-) skaffar man 5-disc collectors edition-boxen. Innehåller inte mindre än fem versioner av filmen: The Final Cut (Ridley Scotts slutliga version, med lite nytt och tillfixat bild, ljud och fx), 1982 års amerikanska bioversion, 1982 års internationella bioversion, 1992 år Director's Cut och smarrigast av allt: den aldrig tidigare visade work print-versionen. Förutom det får man se den ultimata dokumentären Dangerous Days: Making Blade Runner (nästan fyra timmar lång!) och en massa, massa featurettes m.m. En magisk utgåva för oss geeks!

Månadens filmer: Charlies Angels: Full Throttle, Ravenous, Dangerous Days: Making of Blade Runner, Serendipity, Legion of The Dead, Ice Age, Blade Runner (The Final Cut), Rosemary's Baby, Spiderman 3, The Dark Crystal, Sicko, Saint Sinner, Altered Species, I Heart Huckabees, The Heartbreak Kid, I Am Legend, Around The World In 80 Days, The Nightmare Before Christmas, Eastern Promises, She Creature, Heartland Ghost, Saving Private Ryan, And Now For Something Completly Different

Simpsonsrepliken:
Homer: "Books are useless! I only ever read one book, "To Kill A Mockingbird" and it gave me absolutely no insight on how to kill mockingbirds! Sure it taught me not to judge a man by the colour of his skin... but what good does *that* do me?"

TV: I december? Tror inte det...

Text: Ratata - Drömmar

mina minnen står som ruiner och tiden bara tär
jag måste skilja på det som varit och det som är
och det liv jag lever här

för tiden är den fiende jag flyr
ett skepp på öppna havet som ingen styr
och jag har rest så länge utan att se land

ja en del av dom lever på att minnas
men jag, jag slåss bara för att få finnas

för alla mina drömmar vad blev dom av
jag lär mig leva vidare med det jag har
alla mina drömmar som ingen tycks förstå
jag låtsas att jag glömt dom sen fortsätter jag gå

och du bär på så mycket längtan, jag kan se den i din blick
alla drömmar som du hade och den verklighet som du fick
sanningen är en svår vän att leva med
för han öppnar dina ögon för sånt du inte vill se
men en dag kanske vinden vänder
ja det kommer en ängel och knackar på din dörr

alla drömmar vad blev dom av
vi lär oss leva vidare med det vi har
ja, alla våra drömmar som ingen vill förstå
vi låtsas att vi glömt dom och sen fortsätter vi gå

Livet på Peterix planet:

Fortsatt filtläge

December är en månad jag försöker ha så lite att göra med som möjligt. Mörker, kyla, vinterkräksjuka, julstress i alla former och smaker m.m. Ingen av årets höjdpunkter direkt.
Därför har jag (ivrigt påhejad av min trötta kropp) stannat kvar inomhus i mitt ”filtläge” (se förra månadskrönikan), och fram till den 23 stoppade jag faktiskt bara ut näsan vid tre tillfällen.

Trots att jag (…eller snarare min kropp) gick i vild strejk redan i mitten av november, och strök alla tankar på jobb minst fram till januari, har jag ändå smitit ut och gjort en liten jobbinsats. Det var grabbarna på mitt ljudboksförlag Hör Opp! som undrade om jag ville göra ett signeringsgig i en bokhandel tillsammans med Emil Jensen en julruschig lördagseftermiddag, och vid ett svagt tillfälle svarade jag ja.

Det här med boksigneringar är inte så kul som det låter för oss författare. Det funkar liksom inte här i Sverige. Inte ens de riktigt stora namnen drar folk. Kanske har det att göra med att det är så förbaskat låg kändisfaktor på skrivande människor, för de enda som drar mer än tio pers är de som först gjort något på tv och sen skrivit en bok.
Och mycket riktigt blev det mer eller mindre ett fiasko. Emil besöktes åtminstone av en kompis eller två som behövde en signerad bok i julklapp. De 45 minuter jag satt där var det inte ens någon som misstog mig för personal och undrade var Harry Potter-böckerna stod. Bara stressade shoppare som stirrade och tyst undrade varför det satt någon skum typ med en penna vid ett bord mitt i affären. Total förnedring och ett slöseri med tid. Okej, kanske inte totalt slöseri med tid – både Emil och HörOpp-Lasse är mycket trevliga att umgås med, men får jag välja gör jag det hellre över en öl eller tre.
Never again…

Utöver det var jag en kort sväng på Inspired Minds julmingel, och en något längre sväng på Cajsas årliga julfest.
Cajsas vår- och julfester är tillställningar jag alltid försöker gå på. Dels för att de är väldigt trevliga, och dels för att man kan träffa upp till 93% av Malmö-bekantskapskretsen på dem. Något som är oerhört praktiskt när man jobbar så jävla mycket att John Blund är den enda man hinner socialisera med.

I år var jag dock ingen större minglare. Efter årets Golgatavandring känner jag mig inte bara mörbultad och vidbränd – även mina sociala talanger har börjat halta en smula. Ville helst bara dra mig undan, undvika att prata om boken (när man gör det jag gör är det väldigt lätt att hamna i någon slags intervjusamtal på fester) och bli full i lugn och ro. Lyckligtvis hittade jag en villig kumpan i den ambitionen. Joshua hjälpte mig glatt att ockupera en flaska Boris Jeltzin-vodka (att få en sprit uppkallad efter sig måste väl ändå vara höjden av ihågkomst?) som vi gjorde slut på medan vi avhandlade litteratur, hårdrock, seriemördare och var européerna är som blondast.
För att vara smått folkskygg hade jag faktiskt väldigt trevligt :-)

Eftersom jag legat i vinterdvala och gjort så förbaskat lite under december, tänkte jag att jag skulle fylla ut det här utrymmet med några observationer.
Först hade jag flera stycken intressanta hjärnfisar, men jag är väldigt trött och förkyld när jag skriver det här, så jag har bantat ned dem till en.

Det har varit baby-boom både i år och 2006, men trots det har jag märkt av en växande trend som sticker åt ett helt annat håll.

Det började med att de hörde av sig från Hennes och undrade om de kunde skjuta fram en krönika jag skrivit. Den går under titeln ”Drömmen om en liten familj” och handlar om att vara frivilligt barnlös, men även om den överlag rätt dåliga respekt omgivningen visar för det ställningstagandet (jag ifrågasätter aldrig varför andra skaffar barn, men måste hela tiden försvara varför jag inte tänker göra det – vilket är en smula besynnerligt, för i slutändan blir jag ändå omyndigförklarad med ”det där går över ska du se” eller ”säger du nu, men vänta bara…”). En längre utläggning i ämnet kommer med krönikan (som dyker upp först i Hennes och sen här på sajten under våren).
Orsaken till varför tidningen ville flytta fram den var för att en kvinnlig krönikör redan skrivit en grej på liknande tema, och att de även skulle köra en artikel om tjejer som tycker det är tråkigt att vara mammaledig. Det blev liksom för mycket anti-barn på en gång.

Parallellt med det snubblade jag över en Facebookgrupp kallad VVB - Våga Vägra Barn. Förvånande nog huvudsakligen bestående av tjejer. Eller kanske ändå inte så förvånande. Tjejer har det ju betydligt tuffare i det här ställningstagandet. Som kille har man ju något slags karlslokigt frikort för att nobba fortplantning. Fördomen finns ju att män bara blir pappor för att kvinnan tvingar dem till det. Ett slags pris mannen måste betala för att ha någon som tvättar strumporna åt honom.
Att däremot som tjej höja förvånat på ögonbrynet när någon nämner ”den biologiska klockan”, och hänga upp en skylt med ”stängt tills vidare” på livmodern, anses ju mer eller mindre som ett brott mot naturlagarna.

Anyway, poängen med den här utläggningen är att min spaning upptäckt att allt fler nobbar barn, och rakryggat står för det. Rätt sällan för att man tycker illa om ungar, utan mest för att man helt enkelt inte ser dem som en del av sitt liv och vill ha respekt för den åsikten. Som det inte vore märkvärdigare än att strunta i att skaffa bil eller ett hus på landet. I varje fall håller jag tummarna för att det är dit vi är på väg. Jag har bättre för mig än att stå i timmar på fester och försvara mina livsval.

När jag ändå håller på att hjärnprutta slänger jag in ett skämt också.
Hörde nyligen den hittills bästa varianten på vitstypen ”om Glenn Hysén och Glenn Close skulle gifta sig så skulle båda heta Glenn Hysén”:
Vad skulle Åsne Seierstad heta om hon gifte sig med Brad Pitt?

...och ett litet P.S.
Jag har städat upp på min länksida, och fimpade en del länkar som inte längre funkade. Så om någon saknar sitt namn/sajt/blogg där så beror det på det och inte på illvilja. Nya, fungerande länkar mottages tacksamt från dem som vill vara med.

Jul i Byen

Eftersom jag med åren sakta men säkert håller på att förvandlas till Grinchen skyr jag julen allt mer och mer.
För att jag är en tråkigt surkart? Visst! Men även för att jag har svårt att komma på någon annan tid på året med så jäkla många måsten. Jag är en stor vän av den fria viljan, och den har det fan i mig inte lätt den här tiden på året. Jag gillar såväl Kalla Anka som presenter och det mesta på julbordet, men jag vill utsättas för det när jag väljer det – inte för att det är ett visst datum eller av socialt tvång maskerat som tradition.
Eller för att uttrycka det kort: julfirande as we know it verkar helt enkelt inte vidare kul.

Därför gjorde vi i år som vi gjort de senaste, vad är det nu, fem åren? – flydde fältet och tog in på hotell i Köpenhamn.

I år bodde vi på Strand – ett mysigt litet ställe i Nyhavn med precis den avslappnade atmosfär vi önskade. Usel frukost dock. De enda grönsakerna som stod att finna var de två trötta paprikaringar som dekorerade salamiberget, och det enda som inte hade en fetthalt på minst 70% var kaffet. That’s Denmark for ya…

I år var vi faktiskt inte ensamma. Även Anna-Karin & Björn har fallit för vår smit-från-julen-idé och hakade på. Dock helt utan krav på umgänge. Vi hängde bara ihop när vi kände för det.

En av de få jultraditioner vi återkommer till är att gå på Tivoli dagen innan julafton. Av den enkla anledningen att det är så oerhört vackert där då med alla lampor, karuseller och små bodar. Lite som Disneyland, fast utan pratande ankor och möss (…beroende på vad man rökt innan man gick dit).

Årets Tivoliutflykt tog dock en liten annan vändning än vanligt.

Danmark måste vara världens mest alkoholhaltiga land. Att servera glögg är ju inte så konstigt i juletider, men medan vi svenskar är vana att få några droppar på botten av en liten kaffemugg så häller danskarna upp den i 40 cl ölglas. Och det är i princip stört omöjligt att få den ospetsad – minst 4 cl valfri sprit är standard. Och det blev inte bättre av att de även krängde min favvo-vinterdryck: Lumumba (varm choklad med rom eller brandy). Efter några glöggbodsbesök så var det en rätt bladig skara som vinglade omkring på Tivoli.

Då tyckte vi att det var en utmärkt idé att gå tillbaks till hotellet för att hälla i oss flaskorna med the complimentary champagne och mumsa på Anna-Karins hemlagade chokladtryfflar. Och smutta några klunkar ur Björns flaska med Oban single malt, …och några ur flaskan med Drambuie. Tillslut hade vi så trevligt att grannarna dunkade i väggen… :-)

Inte helt oväntat spenderades större delen av julafton i sängen, …krampaktigt greppandes Alvedonburken.

Vid sjusnåret kröp vi dock försiktigt ut för att inta någon slags middag. Efter att slutligen fått nog av vårt gamla stamställes (mexihaket Mama Rosa) Boom Shak-A-Lack dunkande (jag trodde att jag kunde äta till vilken musik som helst, men med nog hög BPM på nog hög volym slänger man i sig som det gällde livet. Klart anti-mys!), sökte vi oss till nya jaktmarker. I år testade vi italienska krogen Porto Bello. Otroligt mysigt litet ställe nere i Nyhavn, men de primitiva danska jullåtar de brölade ut ur högtalarna (…tänk en Tuborgdopad älg-kör) var nästan lika stämningssänkande som dunket på förra stället.
Inget fel på maten dock. Käkade bl.a. en toscansk anka med tranbär och en panna cotta. Smaklökarna var iofs så tilltufsade av föregående kvälls alkholintag att de kunde ha serverat mig ett fat med uppvärmt grus och jag skulle inte ha märkt någon skillnad.

Efteråt tog vi en liten promenad kring Amalienborg och Nyhavns mysbelysningar. Men större delen av julaftonskvällen spenderades i hotellsängen med en Terry Pratchett-bok. Otroligt mysigt! (…bortsett från baksmällan)

Bilder från det hela hittar man här, här och här.

Under mellandagarna åkte vi ut en sväng till Äspö för att hälsa på.
Roger hade köpt ett Nintendo Wii ”åt barnen”. Vilket innebar att jag äntligen skulle få pröva på det omtalade Guitar Hero – spelet alla talar om och hyllar.
Jag var en total katastrof på det! Klarade inte ens av introduktionskursen. Träffade inte en ton! Insåg snabbt att det nog beror på att jag spelar gitarr på riktigt. Guran i Guitar Hero används som en spelkonsol, men av ren vana försökte jag spela på riktigt på den, vilket inte funkade alls. …säger vi.

Efter en pinsam tystnad slängdes det snabbt in nya spel och vi körde på för fullt med bl.a. bowling, tennis och boxning. Och det är skitjobbigt! Att spela med de rörliga handkontrollerna är som att göra det på riktigt. Efter några ronder boxning var jag helt blöt av svett (…vilket iofs säger mer om min usla kondition än något annat – jag blir blöt av svett bara jag ser någon på tv’n promenera raskt) och jag hade träningsvärk i flera dagar efteråt. Funderar seriöst på att skaffa ett som träningsredskap.

Dancing on the grave of 2007

När man nu trillat in i något slags rebelliskt tillstånd, och ändå slagit in på linjen att vägra storhelger, så kände jag även ett visst motstånd mot ett traditionellt nyårsfirande.
Av flera orsaker. Dels för att jag fan-i-mig fortfarande var bakis sen julhelgen, men även för att de där sakerna som nyår symboliserar redan var avklarade. Det där med bokslut och löften/mål inför framtiden klarade jag av redan i augusti/september. Att utvärdera, inse och lämna gammalt skrot bakom sig har blivit en löpande process. Klä upp sig och dricka skumpa, tja, det kan man ju faktiskt göra precis när man känner för det. Nyår kändes faktiskt mest i vägen i år.

En idé som hoppat in i min skalle tidigare var att gå på fetisch-nyårsfest på nystartade klubb Decadent. Men efter att ha visualiserat mig själv i min nuvarande fysik iklädd lack, latex och läder, och sett en svart kaskelott framför mig, sköt vi det på framtiden. Fetischklubb – ja! Men om några kilo…

Istället firade vi nyår på vårt egna sätt. Fast så jäkla eget visade det sig inte vara…
Kom först på idén att flytta fram bubblet tolv timmar och tog en champagnefrukost på Patisseriet. Något som även många andra kommit på. Stället var nästan fullt, och personalen korkade upp flaskor med båda händerna. Verkligen något att rekommendera! Eller som de sa där: ”champagne smakar mycket bättre tolv på dagen än tolv på natten”. Yes indeed it does…

Sen åkte vi vidare till nästa grej vi trodde vi var ensamma om men tji fick vi – åka ned till havet. Nyårsafton bjöd på solsken och milt väder, och vårblommorna tittade fram, så det var kanske inte så konstigt att det var fullt med folk nere på Ribban.
Vi hittade i alla fall en tom brygga där vi kunde känna vinden blåsa bort allt gammalt skräp.

Kvällen blev rätt stillsam. Vi satt hemma och läste, käkade löjromstoast och kollade på fyrverkerierna.

Just fyrverkerier är inget man riskerar att missa om man bor i Malmö. Det börjar smälla som smått redan kring den 22:a när de börjar säljas, och det mullrar sen på rätt bra under dygnets alla timmar fram till nyår, då man inte kan undvika raketer ens om man låser in sig i källarförrådet. Tänk Têt-offensiven gånger tio…
Nobelvägen utanför oss brukar förvandlas till en avfyrningsramp för packade pyroman-wannabees, och de flesta detonationer sker mer eller mindre precis utanför fönstret. I några fall förmodligen även innanför någons fönster, för redan kl 00.08 blåste den första brandbilen förbi med tjutande sirener.

Dagarna innan nyår kom jag flera gånger på mig själv att redan vara i 2008. Har inte kunnat begrava 2007 fort nog. Det var visserligen inte ett totalt skitår, kärleken och vänskapen har fått alldeles för höga poäng för att det skulle hamna bland de riktiga stinkarna, men när man mer eller mindre levt i något slags misshandelsförhållande med sitt arbete kan man inte lämna det bakom sig fort nog.

Det finns mycket att säga om det som varit, och ännu mer om det som komma skall, men här och nu är inte rätt plats. Inte minst för att det nya året har inletts med en dunderförkylning som lamslagit både kropp och hjärna. Ni vet, den där sorten när man ständigt har 3-4 paket med näsdukar på sig men de räcker ändå inte till, när ögonen svider som tårvätskan vore vinäger, när huvudet känns som Globen till bredden sprängfylld med snor, när det känns som om två lönnfeta ålar simmat upp i näsgångarna och dött. Den typen.

Det enda jag orkar engagera mig i just nu är var nässprayen och Panodilen är.

Det är förmodligen min kropps sätt att säga ”rusa inte iväg och hitta på några dumheter nu!”.

Men ett litet löfte vågar jag faktiskt klämma ur mig – de här månadskrönikorna kommer bli mycket roligare att läsa framöver. Om jag så måste börja ljuga… :-)

Ha ett superduper 2008!

Februari 2008

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

Att läsa: Jonathan Lethem imponerar allt mer. Förutom att han skriver grymt bra lyckas han skruva sina storys på de mest fantastiska sätt. Romanen As She Climbed Across The Table handlar om en man som håller på att förlora sin flickvän som förälskat sig i ett svart hål. Novellen Light and the Sufferer ur Slipstreamantologin Feeling Very Strange är en suverän skildring av två vilsna bröder som är på väg åt helt skilda håll i livet, samtidigt som Lethem slängt in en rymdvarelse i handlingen utan att det känns minsta konstigt. Min favvobok hittills med honom är Motherless Brooklyn – en slags detektivstory där huvudpersonen är föräldralös, aldrig har lämnat Brooklyn och lider av Tourettes syndrom. Den är varm, rolig, spännande, sorglig och förbaskat bra läsning. Upptäck Lethem!

Månadens läsning: Terry Pratchett: Eric, Jonathan Lethem: Motherless Brooklyn, Kimberly Raye: Your Coffin or Mine?, Will Eisner: Minor Miracles, New York - Life in the Big City, To the Heart of the Storm, Jasper Fforde: The Big Over Easy, Richard Dawkins: The God Delusion, Erika Lopez: Lapdancing For Mommy, Benjamin Hoff: Tao Enligt Puh, Neil Gaiman: Sandman - The Kindly Ones

Ur högtalarna: Jag gillar verkligen när ett band tilltalar ögonen minst lika mycket som öronen. Snubblade nyligen över just ett sånt gäng – avantgarde metal/black cabaret gruppen Stolen Babies. Om jag säger så här: de låter som Nightmare Before Christmas ser ut. Och de ser faktiskt även ut som de var en del av den filmen. Kunde ha svurit på att det antingen var Tim Burton eller Lenore-tecknaren Roman Dirge som låg bakom deras grafiska profil/look, men det var istället en kille vid namn Crab Scrambly (se ”snyggt som fan” nedan). Det är gothigt, kitchigt, punkigt, rockigt och något så förbaskat bra. Och som av en händelse spelar de på en scen nära mig i februari. Yes! Ska bli oerhört kul att se – de är tydligen oerhört grymma live. Hur Stolen Babies ser ut och låter kan man kolla in i den helt fantastiska videon till Push Button:

Månadens YouTube-videos: Tema: "Indian Summers"

Manic Street Preachers - Indian Summer

The Dream Academy - Indian Summer

Webben: Klarar inte mailboxen av stora filer? Eller har du ingen aning om hur man använder ftp? Då är Skicka filen lösningen. Klarar upp till 2 GB.

Snyggt som fan: Crab Scrambly - 13th Circle

Bokcitatet:
“I hear my mom's voice saying, "You know the old phrase `Those who don't remember the past are condemned to repeat it'? Well, I think those who remember their past are even worse off."
In voice-over, Paige says, "Those who remember the past tend to get the story really screwed up."
The monitor cycles to show them going down a corridor, a book open in my mom's lap. Even in black-and-white, you can tell it's her diary. And she's reading it, smiling.
She looks up, twisting to see Paige behind the wheelchair, and says, "In my opinion, those who remember the past are paralyzed by it."
And Paige pushes her along, saying, "How about: `Those who can forget the past are way ahead of the rest of us'?”

ur Choke av Chuck Palahniuk

Film: Richard Mathesons gamla rysarklassiker om den sista mannen på jorden (som må vara den sista människan, men inte ensam…) har blivit film många gånger – The last man on earth, The Omega man osv. Nu är den på g igen under originaltiteln I am Legend. Var först tveksam, för de hade stoppat Will Smith i huvudrollen, och han har förstört icke-komedier förr genom att köra sin grej (I, robot t.ex.). Men.., och då menar jag Men med stort M, helt oväntat har Smith bestämt sig för att agera. Och att göra det bra dessutom. Här är han nedtonad, härjad, paranoid och lååååååångt ifrån den Fresh Prince vi är van vid. Vilket är en jävla tur, för regissören Francis Lawrence valde att göra en karaktärsdriven, nedskruvad och personlig film istället för något stort actionspektakel. Och det funkar hur bra som helst. I am Legend är läskig, varm, sorglig, obehaglig och rörande. För att inte säga hur coolt det är att se ett övergivet New York med gatorna fulla av växter och vilda djur – post-apokalypsfilmer regerar! Hade det inte varit för idiotbeslutet att göra ”de andra” med den sämsta CG jag sett på år och dar hade det här varit en kanonfilm.

Månadens filmer: xXx: State of the Union, Kung Pow, Next, The Simpsons Movie, Paradiset, The Reaping, Barbershop, The Medallion, The Changeling, Prophecy, Teenage Caveman, Black Dahlia, Tanghi Argentini, Tristan + Isolde, Bride & Prejudice, Catwoman, Ring 0, Creepshow 3, Stranded, Final Destination 2, Dracula II: Ascension, Catacombs, Anatomi

Simpsonsrepliken:
EPA Official: "S-sir, I'm afraid you've gone mad with power... "
Russ Cargill: "Of course I have. You ever tried going mad without power? It's boring. No one listens to you!"

TV: Under den här mörka, kalla och tråkiga årstiden behöver man verkligen livsstilsporr. Och vad kan vara bättre sådan än Jamie Olivers matprogram? I Hemma hos Jamie är han mer passionerad och entusiastisk än någonsin. Skördar färska grönsaker från sin trädgård, plockar svamp i skogen, står i sitt charmigt rustika kök och hackar, bryner, sauterar, river på citronskal, dränker i olivolja, diskuterar med sin trädgårdsmästare, tipsar, njuter och fullkomligen lyser av matlagningsglädje. Ingen kan sälja in mat som Jamie.

Sarah Silverman är lika vulgär och egotrippad som hon är söt. Bara under vinjetten hinner hon filma sig själv när hon kissar och sjunga en sång om bajs. Tänk en störig 6-åring fångad i en 30-årings kropp. Det här gör The Sarah Silverman Program till en klart skön och absurd komediserie. Det är alltid lika kul att se tjejer som vägrar att bete sig som tjejer borde.

Pålägg: Jag är en sån där typ som dras till allt nytt och konstigt, så när ABBA lanserade sin Kalles Randiga Banan kastade jag mig genast över en tub. Och reklamen håller vad den lovar – det är skitgott! Pålägget #1 för tillfället.

Livet på Peterix planet:

Omprogrammering & lustjakt

Januari 2008 har mer känts som en oktober. Plusgrader och väta.
En dag, under några få timmar, såg det ut som Malmös gator drabbats av mjäll. Det kan ha varit snö, men man vet aldrig med det klimat vi har nu för tiden…

Hur mild vintern nu än har varit så är den fortfarande mörk, ruggig och smådeppig. Har försökt ta motgift i form av varma bad, litervis med te, värmeljus tända i varje hörn, täta besök till barskåpet och flitigt bläddrande i strandfylld livsstilsporr a’la Taschens Seaside Interiors.

Det absolut bästa sättet att få den här perioden att passera smärtfritt är dock att bosätta sig vid skrivbordet för att knacka fram något nytt och spännande. Och det var också min plan, men som vanligt med planer så blev det inte riktigt så.

Med tanke på att jag befunnit mig i dvala i drygt två månader trodde jag att jag skulle studsa upp på nyårsdagen lika speedad som en katt med senap i arslet – utvilad, energisk, laddad och återfödd (…eller i mitt fall – snarare återuppstånden) och med huvudet fyllt av idéer, uppslag och påhitt. Men huvudet har mest varit fyllt av snor och trötthetsdimmor.

Första veckorna av det nya året ägnades åt en förkylning så snorflödande att enbart de näsdukar jag förbrukat har lett till avverkad skog motsvarande Portugals yta. Köp aktier i Duni!
Har inte direkt känt mig som en A-Teen utan förkylning heller. 2007 var så tufft att jag faktiskt inte återhämtat mig än. Kroppen knakar och brakar som en jämtländsk skog under en vinterstorm, och ibland känns det fan som jag är 120.

Faktum är att både kropp och hjärna känns som de har koagulerat. Vilket iofs inte är så konstigt med tanke på att jag kört på det röda i åtta månader och sen legat i koma i två. Man kan förvandlas till en blandning av betongfundament och The Blob av mindre.
Efter att ha varit irriterad och frustrerad över det här ett tag (något som i sig suger en massa energi) har jag nu sakta börjat acceptera att det får bli en slow start. Återhämtning går inte att schemalägga.

Som hjälpmedel för att komma på spår igen har jag testat Rosenmetoden - en slags massageterapi där gammalt skräp som kroppen lagrat kommer upp när terapeuten petar på vissa ställen. Men mitt skräp var nog för färskt eller nåt, för det enda som hände var att jag tycke det var lite mysigt.

Har även börjat återupptäcka taoismen som smått. Nej, ateisten har inte blivit religiös. Även om taoismen ibland betecknas som en religion saknar den såväl Gud som systematisk lära och uppsättning rekommenderade levnadsregler, men innehåller däremot en massa bra tankemönster som får en att varva ned och avdramatisera livet en smula, utan att för den skull vara det minsta världsfrånvända (som hos Buddhismen). Dessutom går jag efter principen ”pick and choose” vad det än gäller – man får inte vara för bunden av principer i jakten på goda idéer.

Har även upptäckt att jag har dragit på mig andra problem med hjärnan än bara snor och trötthetsdimmor.
Efter att de senaste åren skrivit om könsroller, miljöproblem och annat pk, samhällsdebatterat en massa samt häckat på ett gäng med jämställdhetsseminarier, har min hjärna blivit fyrkantig, min fantasi somnat och min inre storyteller försjunkit i dvala.

Faktum är att nu när jag tänkt kasta mig över fiction igen känner jag mig som om jag blivit ivägsläpad, dumpad och nu precis vaknat upp på någon okänd gata. Är en smula vilsen och känner mig inte hemma på den plats jag råkat hamna. Skulle jag ge den ett namn skulle jag kalla den ”tråkzonen”.
Den har dessutom klämt sina tentakler (en zon med tentakler? Nu har analogierna spårat ur rejält, men så går det när ingen redaktör är inblandad…) hårdare om mig än jag trott. Nu när jag känner efter för första gången på länge så inser jag att jag inte känt någon riktig skrivlust sen … umm … bra fråga – när kände jag skrivlust sist?

Så mitt första uppdrag i år blir att återfinna lusten, väcka storytellern och omprogrammera hjärnan så att den blir sådär knasigt knölig som den brukar vara.
Metoden hittills har delvis gått ut på att fjärma mig från det jag hållit på med senaste tiden. Lämna det bakom mig en gång för alla. Been there – done that.
Och delvis på att stoppa in skojiga saker i huvudet istället. Läser just nu en jävla massa seriealbum – Hellblazer, Sandman, Preacher m.m.

Men det handlar även om att ”byta universum”. Eller snarare skapa mitt eget. Det är ingen slump att det inte uppstått några Neil Gaimans, Alan Moores, Stephen Kings, J.K. Rowlings, Terry Pratchetts eller George Lucas (han var ju faktiskt riktigt bra på storytelling innan han började tänka med plånboken och sabbade sin egen Star Wars-saga) i det här landet. Det svenska berättarklimatet är, tja, …rätt tråkigt. Här handlar det mest om uppväxtskildringar, socialrealism, livet i förorten, ätstörningar och dysfunktionella förhållanden (absolut inget ont om det – många favoritböcker i min bokhylla handlar om just sånt – men att bara fokusera på det är precis lika illa som en biorepertoar med bara Hollywoodaction. Mångfald please!). Plot är inget man lär ut på skrivarkurserna, fantasi inget som premieras och horror, thriller, fantasy & sci-fi är mer skällsord än blomstrande genrer. Men att strunta i vad världen omkring mig tycker, tänker och håller på med är vanligtvis en sport jag excellerar i :-)

Har inte bara spenderat tid inne i mitt eget huvud. På jobbfronten ramlade det in ett rätt udda uppdrag. Folkoperan i Stockholm, av alla, hörde av sig och undrade om jag ville skriva åt dem. Inte något libretto (…tack o lov), men väl i deras programblad. De håller som bäst på att sätta upp von Webers Friskytten (okänd i Sverige men mer eller mindre nationalopera i Tyskland), och regissören har tydligen lyft fram en manlighetsvinkel på uppsättningen. Och vem ringer man i det här landet när man vill ha en text om manlighet?

Börjar bli mer än lovligt less på att fortfarande skvalpa omkring i kölvattnet efter På Y-fronten.., och känner hur jag får kliande utslag varje gång någon börjar prata m-ordet med mig, men just det här sammanhanget var så udda att jag faktiskt lös upp när de frågade och hade kul när jag skrev.

Friskytten har premiär den 9:e februari, och trots att jag inte sett den än rekommenderar jag den varmt. För som den beskrevs för mig så har regissören tänkt ”Terry Gilliam” och kostymavdelningen har inspirerats av Tim Burton. Med den förpackningen hade jag kunnat få ut något av att se färg torka.
Ska åka upp och se den någon gång i februari eller mars (vilket även blir att spräcka operaoskulden för min del – är ju uppväxt i stål- och hockeystaden Luleå, där Die Hard räknas som finkultur och man fingrar efter älgstudsaren om någon nämner fjolligheter som ”opera” eller ”teater”).

Det har hänt lite saker på Hennes-fronten också. Förutom att min krönika hamnat mer centralt i tidningen går den nu även att läsa – och kommentera! – på webben på: www.tidningenhennes.se/peter.
Och inte nog med det – varje vecka skriver jag dessutom webbexklusiva texter (någon slags blandning mellan krönika och blogg) för hemsidan. Uppdateras tisdagar.

Var först tveksam till att skriva mer när jag blev tillfrågad, för jag är så otroligt urusel på att bara göra saker lite grann – jag lägger typ ned samma tid och energi på inköpslistor som på att skriva romaner. Men tänkte att det kunde bli ett bra sätt att lära mig just att ha olika ambitionsnivåer på mina insatser och inte ta mig an allt som om det gällde livet. Vi får se hur det går…

Bokmärk hursomhelst min Hennessida för att läsa – och glöm inte att kommentera! – det senaste.

Efter att länge ha ”tjuvåkt” på Jennys firma har vi äntligen gjort det vi tänkt göra typ de senaste fem åren – bildat ett gemensamt bolag: Eriksson & Holmlund.
Det här är naturligtvis fullkomligen ointressant för alla utom skattemyndigheterna, PRV, våra kunder och vi i bolaget, men vi har i alla fall en egen hemsida :-)

Självklart bjöd januari på en besvikelse också. Inte helt oväntat konsertrelaterad (förbannelsen lever kvar…). Jag och gamla vännerna Conny, Tobbis & Rikard (ett gäng där den jag känt kortast har hängt med i drygt 25 år) har länge varit sugna på att göra något dekadent, supigt och hårdrockigt ihop. Ett lysande tillfälle dök upp i och med Close Up-båten – en finlandsfärjekryssning riktad särskilt till headbangers och fullproppad med metalkonserter (Soilwork, Danko Jones, Backyard Babies m.fl.). Är inte det den ultimata definitionen av något dekadent, supigt och hårdrockigt så vet jag inte vad som är det.
Vi var alla supereggade, men naturligtvis sket det sig monumentalt. Innan alla upptagna småbarnsföräldrar och karriärister synkat ihop sina scheman hade varenda hytt gått åt. Lång näsa.
Men förhoppningsvis dyker det upp fler tillfällen att vara fulla & pinsamma ihop…

För att trösta mig lite, och för att mota januaridysterheten, tog jag, Jenny, Robert & Sussie ett söndagsfika bestående av tårta och champagne, utan några andra bakomliggande orsaker än att det är gott. Spontandekadens är något jag rekommenderar varmt. Ibland behöver man inte mer orsak än att livet är kort och småtrist!

Att katter är stora filosofer är ingen större hemlighet. En av de största kattfilosoferna är Bucky i Get Fuzzy. Har precis upptäckt att Get Fuzzy ofta blir roligare om man rycker enstaka rutor ur sitt sammanhang än läser hela strippen. Ett av de här lösryckta citaten, som är Buckys kommentar när husse Rob försöker förklara konceptet med väckarklockor för honom, är genialt i sin enkelhet, och påminner mig om varför jag är frilans med eget tidsschema och inte anställd klockslav…

Mars 2008

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

Att läsa: Richard Dawkins är förmodligen en av världens mest intelligenta människor, och hans The God Delusion är en av de viktigaste böcker som någonsin skrivits. Den borde vara obligatorisk läsning i skolor världen över och finnas i varje hotellrum. Förutom att han med vetenskapliga metoder förklarar att livet inte är så jäkla mirakulöst som vi fått för oss, att den nedsättande jämförelsen av evolutionen som ”en virvelvind som sveper genom ett skrotupplag och sätter ihop en Boeing 747” är att missförstå evolutionsbiologin å de grövsta, att moral och att älska sin nästa är genetiskt betingat hos människor och inte behöver komma ur rädslan för att hamna i helvetet om man är dum, att Gud med största säkerhet inte finns osv; så förklarar han vetenskapen på ett så vackert sätt att det i sig nästan blir en religiös upplevelse. The God Delusion beskriver dessutom hur även de moderna och ”snälla” religionsyttringarna (dvs som inte ägnar sig åt könsstympning och avrättar homosexuella) skadar både enskilda och mänskligheten i stort. Det är även skakande att läsa om hur ateister diskrimineras och förföljs i ett så modernt och demokratiskt land som USA – exemplet med killen som skulle motinformera om en kristen healer som bad cancersjuka och diabetiker att sluta ta sin medicin, och blev hotad med våld av polisen (?!) för att han ”stod in the way of The Lords work”, är skrämmande.
Den här boken har bara ett enda fel – att den inte hade Douglas Adams som medförfattare. Adams var, förutom ett komiskt geni, även radikal ateist och stort fan av Dawkins, och han hade kunnat tillföra den värme, humor och smarta slagfärdighet den här boken behöver. Dawkins är lite för intelligent för sitt eget bästa. Han må ha jävligt torrt på fötterna när han argumenterar, men han låter arrogant, skriver ofta över huvudet på läsaren och ger sig på religionen med sån slipad kyla att det känns som en avrättning. Religionen må vara skyldig till en massa jävla elände och har grävt sin egen grav bra djupt vid det här laget, men det är aldrig trevligt att bevittna ett kallblodigt nackskott. Det hade kunnat göras snyggare. Som när Adams sa:

”Isn't it enough to see that a garden is beautiful without having to believe that there are fairies at the bottom of it too?”

Eller:
”If somebody votes for a party that you don't agree with, you're free to argue about it as much as you like ... but if somebody says, 'I mustn't move a light switch on a Saturday', you say, 'I respect that.'”

Eller:
”The bombshell comes in 1859 when Darwin publishes 'On the Origin of Species'. It takes a long time before we really get to grips with this and begin to understand it, because not only does it seem incredible and thoroughly demeaning to us, but it's yet another shock to our system to discover that not only are we not the centre of the Universe and we're not made by anything, but we started out as some kind of slime and got to where we are via being a monkey. It just doesn't read well.”

Eller:
”If you describe yourself as “Atheist,” some people will say, “Don’t you mean ‘Agnostic’?” I have to reply that I really do mean Atheist. I really do not believe that there is a god - in fact I am convinced that there is not a god (a subtle difference). I see not a shred of evidence to suggest that there is one. In England we seem to have drifted from vague wishy-washy Anglicanism to vague wishy-washy Agnosticism - both of which I think betoken a desire not to have to think about things too much. People will then often say “But surely it’s better to remain an Agnostic just in case?” This, to me, suggests such a level of silliness and muddle that I usually edge out of the conversation rather than get sucked into it. If it turns out that I’ve been wrong all along, and there is in fact a god, and if it further turned out that this kind of legalistic, cross-your-fingers-behind-your-back, Clintonian hair-splitting impressed him, then I think I would chose not to worship him anyway.”

Eller:
”I don’t accept the currently fashionable assertion that any view is automatically as worthy of respect as any equal and opposite view. My view is that the moon is made of rock. If someone says to me “Well, you haven’t been there, have you? You haven’t seen it for yourself, so my view that it is made of Norwegian Beaver Cheese is equally valid” - then I can’t even be bothered to argue. There is such a thing as the burden of proof, and in the case of god, as in the case of the composition of the moon, this has shifted radically. God used to be the best explanation we’d got, and we’ve now got vastly better ones. God is no longer an explanation of anything, but has instead become something that would itself need an insurmountable amount of explaining.”

Anyway, innan det här slutar i en ren Douglas Adams-hyllning, TGD är en av världens viktigaste böcker. Och Dawkins kan faktiskt vara småkul ibland han också:
”I have found it an amusing strategy, when asked whether I am an atheist, to point out that the questioner is also an atheist when considering Zeus, Apollo, Amon Ra, Mithras, Baal, Thor, Wotan, the Golden Calf and the Flying Spaghetti Monster. I just go one god further.”

Månadens läsning: Mark Z. Danielewski: House of Leaves, Max Brooks: The Zombie Survival Guide, Terry Pratchett: Pyramids, Neil Gaiman: Sandman - Brief Lives, Benjamin Hoff: Te Enligt Nasse, Dan Simmons: A Winter Haunting, Terry Pratchett: Reaper Man, Douglas Adams: The Long Dark Tea-Time of the Soul, Charles Burns: Black Hole

Ur högtalarna: San Diego-bandet Benedictum (deras MySpace) lirar pure metal helt utan prefix. Bara rå, hård och direkt musik som för tankarna till Judas Priest och Accept. Och de gör det jäkligt bra. Nya plattan heter Seasons of tragedy och är en riktig höjdare. Inte minst beroende på sångerskan Veronica Freeman, som både har enorm bredd och en sån styrka att hon sjunger kulorna av vilken manlig kollega som helst (…och dessutom ser ut som hon rymt från en porrversion av Conan The Barbarian). Stackarna har inte fått göra någon video än, men här är trailern till nya plattan.

Att inte Jennie Löfgren är en storstjärna än är skandal. Hon kan lätt bli vår nya Lisa Miskovsky, eller Sveriges Madonna. Förutom att göra musik till Beck-filmerna har hon släppt två plattor fullproppade med bra låtar. Och förhoppningsvis blir det fler. Upptäck Jennie Löfgren!

Månadens YouTube-videos: Tema: "B&W and fucking beautiful"

Madonna - Vogue

Tanita Tikaram - Cathedral song

Black - Wonderful life

Webben: Sätt dig själv på omslaget till Time, Natonal Geographic, GQ m.fl med hjälp av MagMyPic. Här är jag (äntligen!) på omslaget till Rolling Stone:

Snyggt som fan: Hans van de Vorst

Bokcitatet:
“…some people see no conflict between science and religion, because they claim science is about how things work and religion is about what it is all for. Watson retorted: `Well I don't think we're for anything. We're just products of evolution. You can say, "Gee, your life must be pretty bleak if you don't think there's a purpose." But I'm anticipating having a good lunch.' ”

ur The God Delusion av Richard Dawkins

Film: Det är roligt att vara fantasyfilm-fan nu. The Golden Compass kanske inte blev så bra överförd till vita duken som den kunnat bli, men Philip Pullmans His Dark Materials-trilogi är så jäkla bra att även en halvlyckad filmatisering är sevärd. Inte minst för att filmen blev så förbaskat vacker, och för att Dakota Blue Richards är kanon som Lyra. Nu håller jag tummarna att de vågar ta ut svängarna lite mer i de kommande två delarna, …om det nu blir några fler.

Väldigt lyckat överförd blev dock Neil Gaimans Stardust. Förbaskat bra bok blev förbaskat bra film. Romantisk, äventyrlig, magisk, brittisk och charmig. Old school fantasy som skiter i trender och går sin egen väg med bestämda steg. Förra årets näst bästa film efter Pans Labyrint. Nu på DVD.

Gaiman har även skrivit manus till Beowulf. Men medan han lyckades med att få till ett jäkla bra manus av den gamla sagan, slarvades resten av filmen bort på animeringen. Ju mer fotorealistisk CG-animationen blir, desto tydligare blir det att det inte är levande skådisar. Det som hade kunnat bli en kanonfilm om den gjorts på riktigt istället för i datorer känns nu mer som en blodig version av Shrek.

Månadens filmer: Planet Terror, Tideland, Bewitched, Midsommar På Saltkråkan, Ichi The Killer, Resident Evil: Extinction, 28 Weeks Later, Aliens vs Predator - Requiem, Hitman, Dreamscape, Star Trek: The Motion Picture, Blades of Glory, Mystic River, Return to House on Haunted Hill, Shrek The Third, Black Sheep, The Day the World Ended, Saw IV, Stardust, Hatchet, 13th District, The Golden Compass, Vacancy, Clockstoppers, Bug, Dead or Alive: Hanzaischa, Daywatch, Dark City, Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer

Simpsonsrepliken:
Homer: "If it doesn't have Siamese twins in a jar, it's not a fair"

TV: Yes, yes, yes!!! LOST är äntligen tillbaks i rutan!

Och äntligen, äntligen, äntligen har en svensk kanal börjat visa det geniala nyhetssatirprogrammet The Daily Show with Jon Stewart. Oerhört smart och hysterisk kul (även om det är en jäkla massa tjat om det amerikanska presidentvalet just nu). Dessutom hävdar alla att även om showen driver med allt och alla så ger den en mer realistisk syn på nyheterna än de riktiga nyhetsprogrammen.

Spel: Testa hur manlig du är genom att tävla i rapning, längdkissning och k-pistskytte.

Livet på Peterix planet:

164/96

Lika bra att erkänna det med en gång: februari har varit en sån där månad som om man berättar om den för andra så finns risken att de avlider för att deras blodomlopp blir så uttråkat att det somnar.

Som jag skrev förra månadskrönikan så är min främsta uppgift för tillfället att få igång min stelnade, fyrkantiga hjärna och sätta fyr på kreativiteten igen. Jag ligger liksom i mental träning.
Vad det här innebär rent praktiskt är att jag spenderar en hel del tid inuti mitt huvud och bakom mitt skrivbord. Jag har faktiskt rätt kul när jag spånar fram idéer, ”träningsskriver” förutsättningslöst, strukturerar upp kommande böcker och pillar med en massa annan skit, men det är ingen åskådarsport direkt. Sorry, men mars blir roligare med föreläsningar, Sthlmstripp, opera, författarstafetten i Lund och en del annat bus.

På tal om träning så bör jag omgående utöka den biten till att även gälla resten av kroppen. Fick ett inte alltför kul, om än inte helt oväntat besked om min hälsa.

Eftersom vi nu är ett ordentligt bolag har vi inte bara en revisor och ett företags-Mastercard, utan även företagshälsovård. Och eftersom jag, för att uttrycka det försiktigt, inte direkt varit i toppform den senaste tiden, passade jag på att genomgå en rejäl hälsokontroll.

I nära två timmar fick jag blåsa, lyssna, titta, blöda, kissa, mätas, vägas och testas på massor av andra sätt. Lungor, lever, njurar, hjärta, socker, blod och allt annat var helt okej, men när det kom till mitt blodtryck fick sköterskan bekymmersrynkor. Hon sa att det normalt skulle ligga med god marginal under 200/100. Mitt var på 164 (högt, men ändå okej) genom 96. ”Över hundra så måste man medicinera” sa hon allvarligt. Min vilopuls var inte heller något att hurra för – ska ligga på 60 normalt men min låg på 74.

”Beror på stress, dålig kondition och övervikt” sa hon.
”Den mest träffande defintionen av mitt liv hittills”, sa jag.

Jag ramlade inte direkt av britsen av förvåning. Under 2007 bodde jag vid skrivbordet dygnet runt och stressade som en fotogenindränkt gnu med en pyroman efter sig, tills utmattning och lunginflammation sänkte mig som en Muhammad Ali-höger och höll mig kvar i sängen i nästan tre månader. Jag har levt under svår stress och inte rört mer än fingrarna på ett helt år! Hade sköterskan sagt att jag var kliniskt död hade jag förvånat svarat: ”inte värre än så?”.

När läkaren gick igenom resultaten drog han iofs ned blodighetsfaktorn på det hela, eftersom EKG och blodfetter var strålande. Förutom just blodtrycket var jag faktiskt Grade A Prime Swedish Meat. Men ett långvarigt högt blodtryck är ofta en av skurkarna bakom hjärtinfarkt och stroke, så det är hög tid att softa sinnet och kicka igång kroppen. Hur det nu ska gå till…

En nyhet av det godare slaget:
Enligt SMHI definieras ”vinter” när temperaturen som minst fem dagar i rad ligger under nollstrecket. Det har den inte gjort alls i Skåne i år. Därmed har hösten, enligt meteorologernas definition, ännu inte avslutats. Eftersom man inte kan ha en höst som varar till slutet av februari har SMHI ändrat reglerna så att nu är senaste möjliga datum för hösten den 14 februari och tidigaste möjliga datum för våren den 15 februari. Det här betyder alltså att hösten, i min del av världen, gick direkt till vår utan att passera vinter. Något jag under hela mitt liv drömt om att få uppleva.

Men vinter har ju inte bara med grader att göra, utan är även ett slags mentalt tillstånd. Ingen klimatförändring i världen rår på det där deppiga februarimörkret, som inte bara fördunklar allt utanför fönstret, utan även smyger sig in i själen och lägger sig över ens humör som en kall, våt filt. Vad än SMHI påstår skriker något inom mig väldigt högt efter vårljuset.

There be squabble ahead

All work and no play makes Peter bored.
Man blir lite besviken när man lovar sig själv att börja ha kul och sen inser att det enda man gör förutom att sitta vid skrivbordet, är att glo på melodifestivalen.

Den har iofs sin tjusning. Att gnälla över dåliga låtar, anskrämliga kläder, konstig scenografi och tråkig pausdans är kul för alla åldrar. Men ibland kan den där tillställningen bli rent skrämmande…

Det finns (…åtminstone) två saker som det svenska folket gjort som skrämt mig så till den grad att jag knappt vågat gå ut, och även seriöst övervägt att utvandra. Den ena var när Ny Demokrati röstades in i riksdagen. Den andra var när Christer Sjögren gick vidare till final med sin ärkestinkare ”I love Europe”. Tror min kompis/släkting Mio Evanne beskrev den bäst: ”Låten för en till en Karibisk lyxkryssning för inkontinenta seniorer. Jag ska skära mig lite för varje gång jag hör denna låt!”

Överlag rätt uschla låtar i år. Har svenska låtskrivare fått nog av att få spö av balkanbrölet i Eurovisonfinalen och sparar sina bra låtar i hopp om att kunna kränga dem till Britney Spears? Efter att ha sett alla bidrag är det bara att konstatera att det mesta suger så pass att vad vi än skickar så kommer det att gå käpprätt åt helvete i Belgrad. Jag röstar för att vi skickar Kristian Luuks & Anna Vnuks dansnummer istället. Det kanske inte kvalificerar som låt, men det var väldigt vackert.

Anyway, räddningen från tv-soffan kom i form av konsertdags.
Förra månaden upptäckte jag ju avantgarde metal/goth/black cabaret-gänget Stolen Babies. Ett band som förenar musiken med det visuella, och ser ut som de plockats rakt ut ur A Nightmare Before Christmas. Och som en glad överraskning såg jag i konsertkalendern att de dessutom skulle stanna till i mina kvarter som förband åt Dillinger Escape Plan.

Blev dock rätt besviken när jag väl klev in på KB. Stället var i princip tomt. När Stolen Babies äntrade scenen var vi högst 50 pers i lokalen. Det var väl förbandssyndromet. Jag brukar själv vara rätt ointresserad av öppningsakten (men släpar mig i regel ändå dit i tid av rädsla för att missa något intressant, även om det bara sker once in a blue moon). Och mycket riktigt var stället knökfullt när Dillinger Escape Plan gick på några timmar senare.

Skämdes först lite över den tunna folksamlingen, men när SB väl kickade igång sin show sket jag i det och bara njöt. Den varade iofs bara en knapp halvtimme, och jag fick det bara till fem låtar, men man får vara glad för det lilla. Det var trots allt mer underbart än kort.

De gav järnet trots den lilla publiken, studsade runt i sina bizarra outfits och var som väntat en upplevelse för alla sinnen. Dominique Lenore Persi är en av de mest karismatiska frontkvinnor jag någonsin sett – totalt hypnotiserande. Och den enda som lyckats göra dragspelande sexigt. Dessutom kan hon gå från en Gullan Bornemark-mjuk stämma till primalvrål som kan få den mest förhärdade satanistdödsmetallare att behöva byta underkläder. I’m in awe!

De sålde sin egen merchandise efter giget, så jag köpte en Crab Scrambly-designad monstershirt av Rani Sharone himself, och försäkrade honom om att de åtminstone gjort en person väldigt lycklig genom att släpa sin coola show till den här lilla europeiska hålan.

Förband nr 2 var hardcoregänget Poison The Well. Ett charmigt men rätt ordinärt gäng som jag genast placerade i min rätt stora hög med band som ”inte alls är dåliga, men inte nog intressanta för att jag ska orka bry mig”. Det var bra live dock.

Funderade ett tag på att dra efter PTW. Kände mig gigmätt, och handen på hjärtat så är Dillinger Escape Plan inte någon jättefavvo. Jag gillar visserligen experimentell musik som spränger gränser (det är ju därför jag är så såld på Stolen Babies), men DEP’s hypertekniska mathcore är lite väl svår. Att försöka spela alla toner på en gång och byta takt var 3:e sekund må vara en kul uddagrej, men att göra alla låtar på det sättet blir lite migränframkallande. Som tur var beslöt jag mig för att stanna. DEP live var en upplevelse som gjorde mig helt jävla mållös.

Det var som att se ett epilepsianfall. Scenen hade bara backlight, rök och strob – vilket gav en drömlik overklighetskänsla. Killarna själva var helt fucking insane! Med sina senigt muskulösa Bruce Lee-kroppar flög de runt som upphetsade gasmolekyler, klängde i ljusriggen, spelade upp-och-ned, stagediveade och crowdsurfade hela tiden. Jag bara stod och gapade. Har aldrig sett något liknande. (Här är ett litet smakprov från YouTube hur DEP kan vara live).
Jag kommer nog inte att köpa deras skivor framöver heller, men spelar de live i min närhet igen springer jag dit så fort jag hinner.

..............................

Bilder från hela kalaset hittar man här.

På kurs mot The Land of Fun

Min senaste bok Ursäkta, hur dags går jorden under? för tyvärr en tynande tillvaro. Den fick sisådär med press, och pga att kritikerna av någon anledning struntar i pocket och ljudböcker så har den nästan inte fått några recensioner heller, och enligt rapporter så är den dessutom svår att hitta ute i handeln. De som väl läser den hyllar den iofs. Helst målgruppen (vi som hellre blundar), som älskar att få veta vad man kan göra för att rädda vår skojiga planet utan att behöva paralyseras av ångest på kuppen. Och de ytterst få recensionerna är även de mycket positiva. Men det hjälper liksom inte när i stort sett ingen vet om att den finns. Tråkigt, inte minst för att jag jobbade så förbaskat hårt med den, men shit happens. Jag är i alla fall glad att jag fick uppfylla ett drygt tio år gammalt löfte till mig själv (så kanske den irriterande jäveln äntligen lämnar mig ifred ;-) och att jag fick göra ett bokslut över mitt offentliga miljöengagemang.

MEN… så fick jag plötsligt tecken på att åtminstone någon känner till dess existens. Blev inbjuden av Timbro (näringslivets tankesmedja som debatterar, skriver böcker m.m. för att pusha för den personliga friheten och marknadsekonomin – om jag säger så här om deras politiska inriktning: de röstar inte direkt på vänsterpartiet…) att opponera/diskutera i samband med boksläppet av Jonas Frycklunds Yppighetens Nytta. Boken hyllar konsumtionen och verkar se den som mer eller mindre lösningen på alla problem. Min roll skulle väl då vara som representant för konsumtionskritikerna, eftersom jag hade några invändningar mot vår tids konsumtion i Ursäkta…

Nu hade jag inte tid att delta, men jag skulle nog ha avböjt även om jag kunnat. Dels är jag en rätt usel debattör som behöver flera dagars, om inte veckors (…eller månaders), betänketid. Jag vill ju vrida och vända på allt så mycket som möjligt innan jag tycker något om det. Sen ogillar jag överlag debatter. Not my idea of fun helt enkelt. Men framförallt har jag svårt att se mig själv som någon vidare motståndare till konsumtion. Utan den hade vi en rätt usel välfärd, och jag själv skulle varken ha ett jobb eller ens särskilt kul. Vad jag skrev om i boken var att den form av slit-och-släng-lyxshopping som vi har idag inte är så nyttig vare sig för planeten eller människorna som bor på den. Jordklotet räcker inte hur långt som helst – skulle alla som bor på det ha samma flådiga livsstil som t.ex. vi i Sverige skulle det behövas tre jordklot till för att få naturresurserna att räcka till. Simpel resursekonomi, och lika logiskt som att man inte kan köpa en kostym för 1000:- när man bara har två hundringar i plånboken.

En annan nackdel med den form av konsumtion vi har idag är att den baseras på att folk ska känna sig otillräckliga. En ekonomi som bygger på att folk ska jobba ihjäl sig för att kunna köpa en nyare och större platt-tv än grannen sågar av den gren den sitter på (och är i mina ögon skrattretande ironisk med tanke på hur frenetiskt dess försvarare gafflar på om ”frihet”). Och fler och fler får nog av att skapa sin identitet och självkänsla ur det man äger. Fenomenen downshifting och frivillig enkelhet bygger på att man fått nog av att bo på jobbet för att ha råd att köpa saker man inte behöver, och söker istället mening och glädje i umgänge och upplevelser. Det handlar om lycka helt enkelt.
Shoppa kan man fortfarande göra, men av lust istället för last – t.ex. en kväll på krogen i glada vänners lag, eller en konsert, istället för mobiltelefoner och mp3-spelare.
För mer om det här så läs kapitel 9 Ragnarök, Star Trek eller hängmattan? - Vägarna till framtiden ur min bok.

Jag förstår till fullo de som försvarar marknadsekonomin och konsumtionen som en väg till välfärd, det gör jag med, men det är en jäkla skillnad på tillväxt som tar folk ut ur fattigdom och nöd och på ökad konsumtion i överflödssamhällen, för att inte tala om skillnaden på behov och begär. Det här är en debatt som inte går att förenkla till ”för” eller ”emot”, utan måste handla om ”hur?”. ’Nuff said…

Anyway, den där debattinbjudan blev en ordentlig väckarklocka för att jag befinner mig en bra bit från där jag vill vara i livet. Jag har alltid sett mig som underhållare och inte som samhällsdebattör (…jag är alldeles för lat och nöjeslysten för det). Det kanske låter konstigt med tanke på vad mina böcker hittills handlat om, men för mig har det alltid gått ut på att göra underhållning kryddad med små tankefrön – ett roligt sätt att prova på att se världen från en annan vinkel. Men vi bor i ett rätt allvarligt land, och jag har sjukt nog hamnat i den absurda sitsen att jag blir tagen på för stort allvar. Omvärlden envisas med att ta mig för någon jag inte är och försöker hela tiden släpa iväg mig till platser jag inte vill vara.

Den här situationen kliar och skaver som en ett gammalt, otvättat och alldeles för litet ylleunderställ. Men jag har nu lagt om kurs och satt segel mot The Land of Fun. Det som lämnar mitt skrivbord framöver kommer visserligen fortfarande att innehålla små tankefrön (min hjärna är alldeles för bråkig och rebellisk för att bara kunna producera texter om ostbågar och gitarrförstärkare), men i en form som kommer att vara betydligt roligare att för min del producera, och för läsarens del att uppleva.
Och förhoppningsvis slutar samhällsdebattörerna att ta mig på allvar.

Dö inte Terry!

Februaris absolut sämsta nyhet (den kom iofs redan i december, men nådde inte mina öron förrän nu) är att Terry Pratchett fått Alzheimers.

Vem Terry Pratchett är?

Har du inte läst någon av hans humoristiska fantasyböcker ur Discworldserien har du verkligen missat något. Rygga inte tillbaks för begreppet fantasy. Hans påhittade värld Discworld är visserligen fylld med häxor, troll, vampyrer, golems, dvärgar, drakar, zombies, trollkarlar och alla andra klichéer ur fantasygenren, men den är egentligen en illa maskerad skrattspegel av vår värld. Pratchett är mer satiriker än fantasynörd och hans hysteriskt underhållande böcker handlar främst om oss människor och hur vi fungerar. Eller med hans egna ord: ”Fantasy isn’t just about wizards and silly wands. It’s about seeing the world from new directions.”

Förutom att Pratchett är grymt rolig och påhittig är han oerhört intelligent. Man kan vara smart på (minst) två olika sätt. Antingen på det arroganta, lätt misantropiska sättet då man skriver/pratar över huvudet på sin publik och får den att känna sig dum. Eller som Pratchett – med värme, generositet och en konspiratorisk blinkning som får en att känna som att det bara är han och jag som fattar just det där kluriga skämtet. Det här har gjort honom till en av mina stora idoler och förebilder, och om onda rymdvarelser skulle hota med att förinta mänskligheten om vi inte omedelbart bevisade att den faktiskt är värd att bevara, så skulle jag ge dem en Discworldbok.

Nu håller Terry Pratchetts fantastiska hjärna på att sakta smulas sönder av en fruktansvärd och skoningslös sjukdom. Det suger big time. Jag vet att ingen lever för evigt, men jag såg honom som en sån där intellektuellt rörlig person som skulle hålla sig vital länge och pumpa ut nya böcker långt efter sin 80-årsdag. Men nu går han tyvärr samma väg som kollegan Douglas Adams – ned i en alldeles för tidig grav. Det verkar vara kort hållbarhetstid på roliga, intelligenta britter.

Pratchett själv är milt optimistisk, kallar sin diagnos för ”an embuggerance”, tror att han än klarar av att få ur sig ytterligare ett gäng böcker och kommenterar det hela på detta väldigt Terry Pratchiga sätt:
”I would just like to draw attention to everyone reading the above that this should be interpreted as 'I am not dead'. I will, of course, be dead at some future point, as will everybody else. For me, this maybe further off than you think - it's too soon to tell. I know it's a very human thing to say 'Is there anything I can do,' but in this case I would only entertain offers from very high-end experts in brain chemistry.”

Som en snabbintroduktion till vad vi tyvärr snart, men förhoppningsvis inte allför snart, kommer att förlora, kommer här några utvalda citat ur bara en enda (Lords and Ladies) av de hittills 36 Discworldböckerna:

"I don't hold with paddlin' with the occult," said Granny firmly. "Once you start paddlin' with the occult you start believing in spirits, and when you start believing in spirits you start believing in demons, and then before you know where you are you're believing in gods. And then you're in trouble."
"But all them things exist," said Nanny Ogg.
"That's no call to go around believing in them. It only encourages 'em."

...as a queen, the Lancre rules of falconry allowed Magrat to fly the wowhawk or the Lappet-faced Worrier. It was small and shortsighted and preferred to walk everywhere. It fainted at the sight of blood. And about twenty wowhawks could kill a pigeon, if it was a sick pigeon.

Over short distances a determined human can outrun a horse, because they've only got half as many legs to sort out.

"Elves are beautiful. They've got," she spat the word, "style. Beauty. Grace. That's what matters. If cats looked like frogs we'd realize what nasty, cruel little bastards they are."

It wasn't that Nanny Ogg sang badly. It was just that she could hit notes which, when amplified by a tin bath half full of water, ceased to be sound and became some sort of invasive presence.
There had been plenty of singers whose high notes could smash a glass, but Nanny's high C could clean it.

"Any relation to Sobriety Ogg?"
"He was my dad, sir."
"Good grief. Old Sobriety's son? How is the old devil?"
"Dunno, sir, what with him being dead."
"Oh dear. How long ago?"
"These past thirty years," said Shawn.
"But you don't look any older than twen--" Ponder began. Ridcully elbowed him sharply in the ribcage.
"This is the countryside," he hissed. "People do things differently here. And more often."

Nanny Ogg: "I gave her a few tips. Always wear something in bed. Keeps a man interested."
Granny Weatherwax: "You always wore your hat."
Nanny Ogg: "Right."

"It was all fifty or sixty years ago!" said Granny. "You can't suddenly turn up and say all those years haven't happened."
"Oh, I know they've happened all right," said Ridcully. "I'm the head wizard now. I've only got to give an order and a thousand wizards will ... uh ... disobey, come to think of it, or say 'What?', or start to argue."

Carter squeezed the accordion. There was the long-drawn-out chord that by law must precede all folk music to give bystanders time to get away.

"But the hills are crawling with elves," said Nanny. "It's a double helping of hell with extra devils. Certain death."
"It's certain death anyway," said Ridcully. "That's the thing about Death, certainty."

April 2008

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

Att läsa: När man pratar skräck dyker alltid namn som Stephen King, Clive Barker och Dean Koontz upp först. Men för mig är det en gåta varför inte Graham Masterton nämns i samma andetag. Hans Devils of D-Day var den första läskiga bok jag läste som liten parvel, och den skrämmer skiten ur mig precis lika bra idag som när jag läste den först för ca 30 år sen. Masterton är en minst lika bra författare som de ovan nämnda. Han har en unik fantasi som kan koka ihop de coolaste mytologier som man som läsare köper rakt av (hans böcker om indiandemoner är fan inte att leka med) och han är förbaskat produktiv. En skräckmästare om någon. Det senaste jag läst av honom är The Doorkeepers. Inte så mycket skräck som dark fiction/fantasy. Handlar om en man letar efter sin systers mördare i London, och upptäcker dörrar som leder till andra, parallella, Londons. Det här är en otroligt spännande och genomtänkt thriller som inte går att lägga ifrån sig. Läs den, och läs sen mer av Graham Masterton, om du vågar…

Månadens läsning: Henry Kjellson & Carl-Anton Mattson: Teknik i Forntiden, Clive Barker: Everville, Koji Suzuki & Sakura Mizuki: Spiral, Michael Chabon: The Yiddish Policemen's Union, Will Eisner: A Life Force, Graham Masterton: The Doorkeepers

Ur högtalarna: Det var en gång en liten flicka som spåddes en lysande karriär som klassisk violinist, men efter att den fina musikskolan hade en del synpunkter på att hon färgade håret rosa, bar korsetter och kombatboots samt hade en del egna idéer om hur man skulle spela violin, så hoppade hon av och gick sin egen väg. Och egnare än Emilie Autumn (MySpace) kan man nog inte bli. Goth? Darkwave? Industrial Classic? Dark Cabaret? Vettefan… men tänk er att man häller ned Tori Amos, NIN och Bach i en burk och skakar om så börjar man närma sig. Bra är det i alla fall.

Kan det bli mer förlegat 90-tal än just rapmetal? Men vad gör man när det svänger nåsåguförbannat… Snubblade över Stuck Mojos (MySpace) nya Southern Born Killers, och kunde banne mig inte sitta still. Men började snubbla lite lätt när jag hörde texterna. Maken till flaggviftande islamofober har jag aldrig varit med om. Kolla bara videorna till I’m American och Open Season. Hur redneck kan det bli? Bonnlurkar med gröt i hjärnan eller inte – ösa kan de iaf.

Imogen Heaps nya platta dröjer tyvärr ända till jul (snyft…), men redan nu kan man som tröst höra en ny låt – Not now but soon – på Heroes soundtracket.

Månadens YouTube-videos: Tema: "The many faces and sounds of Dalbello"

Dalbello - Gonna get close to you

Dalbello - Tango

Dalbello - eLeVeN

Dalbello - Faith in you (Ford Focus ad)

Webben: Massor med roliga och intressanta personlighetstester på Similar Minds.

Snyggt som fan: vaneska~tHOmz

Bokcitatet:
“`You must understand, Mr Marsalis, my marriage was not a successful one. I married young, and in haste, to a woman who took faith very seriously indeed. When we were still both medical students in Istanbul, I mistook that faith for a general strength, but I was wrong. When we moved to America, as it still was then, Hatun could not cope. She was homesick, and New York frightened her. She never adjusted. We had Sevgi because at such times you are told that having a child will bring you together again.' A grimace. `It's a strange article of faith - the belief that sleepless nights, no sex, less income and the constant stress of caring for a helpless new life should somehow alleviate the pressures on a relationship already under strain.'”

ur Black Man av Richard Morgan

Film: Det fortsätter att dyka upp gamla filmer av geniet Hayao Miyazaki på dvd. Senaste är snart 20 år gamla Kikis Expressbud, om den 13-åriga häxan Kiki som ska ut i världen och praktisera. Som vanligt när det gäller Miyazaki är filmen en fantasifull, magisk, charmig och vältecknad glädjespruta som Disney skulle ha gett en arm och ett ben för att ha klämt ur sig. Old school-tecknat i en klass för sig!
Som en rolig bonus är staden som Kiki väl slår sig ned i baserad på bl.a. Stockholm och Visby, så det dyker upp flera gator, hus och adresser man känner igen.

Månadens filmer: Fido, Rush Hour 3, Demon Town, 1408, Fright Night II, Star Trek II - The Wrath of Khan, Twilight Zone: The Movie, Lords of Dogtown, National Treasure, Kiki's Delivery Service, Meet the Robinsons, When Worlds Collide, Children of the Corn II, Prefect Creature, The Hills Have Eyes II, Transformers, Midge Ure: Rewind, Zatoichi

Simpsonsrepliken:
Marge: "Kids can be so cruel"
Bart: "We can? Thanks, Mom"

TV: Näe...

Pryl: Har skaffat kaffekvarn. En underbar pryl av många anledningar. Dels för att kaffet blir så förbaskat mycket godare. Både för att det faktiskt blir ljusår mer aromatiskt när man maler sina egna bönor, och för att själva ritualen med att måtta, mala, känna doften, låta det ta några minuter extra osv stimulerar alla sinnen och bygger upp förväntningar kring kaffekoppen. Japanerna visste vad de gjorde när de utvecklade sin te-ceremoni cha-no-yu. Ting som tar tid ökar i värde.
Kaffekvarnen är också väldigt miljövänlig, för jag brygger i pressobryggare och det finns inget KRAV-kaffe att köpa för dem. Nu kan jag mala mina egna eko-bönor och njuta av javat med gott samvete.

Livet på Peterix planet:

Tjafs

Jag vaknade en morgon efter att ha drömt att säsongens nya glassar hade kommit. Och det var inte bara några – bara GB-kartan var fylld av minst 40-50 smarriga nyheter.
Man behöver inte bläddra i Freuds drömtydningslexikon för att fatta att den drömmen representerade en enorm, på gränsen till desperat, längtan efter vår.

Jag skröt ju förra månaden över hur min del av världen meteorologiskt sett inte hade haft någon vinter i år. Det må vara sant, men det har fan inte heller blivit någon vår. Snarare tvärtom. Vårdagjämningen bjöd på den kallaste dagen på hela säsongen. Och dagarna innan och efter härjades södra Sverige av snöstormar. Det hela kändes som ett mycket sjukt skämt. Min måttstock för skånsk vår sattes ju när jag flyttade ned 2002 och vi satt på en uteservering i barärmat i slutet av mars. Det var som Barcelona. Nu känns det som Alaska.

Den här årstidslimbon av grådaskigt mittemellan verkar ha satt sig i huvudet också. Hickade till när jag insåg att en fjärdedel av året redan gått. Enligt mina planer skulle jag vara fullt igång och en bra bit på väg med både ett å annat å lite till vid det här laget. Men efter en snabb titt i kalendern så inser jag att årets första tre månader huvudsakligen gått åt till tjafs.

Vad är tjafs? Tja, för mig är tjafs sånt som tar mycket tid och energi utan att ge särskilt mycket tbax, om alls. Och tjafset splittrar dessutom ens planering så att man mer eller mindre måste börja om från början igen. Till tjafsets natur hör också att det inte går att konkretisera. Ni vet de där dagarna när man plötsligt tittar på klockan och inser att hela dagen plötsligt passerat utan att man ens kommit igång med det man ska, och när man frågar sig själv vad fanken man gjort istället så kan man inte komma på en enda sak? Det är typiskt tjafs.

Förutom att tjafset lagt krokben för planer och ambitioner är det nog även medskyldigt till att ha kloggat igen min hjärna så att tankarna flyter lika trögt som Homer Simpsons blodomlopp. Vissa dagar har det fan känts som om jag egentligen borde sitta på en racklig veranda i Texas och spela banjo istället för att låtsas vara kreativ. Men tack o lov finns det alltid nycklar som låser upp de där blockeringarna.

De där nycklarna dyker oftast upp där man minst anar det. Den jag hittade senast låg gömd i en av Imogen Heaps v-bloggar. Förutom att det här musikaliska geniet generöst bjuder på hur arbetet med nya plattan går, babblar hon på sitt väldigt personligt flippriga sätt (trots hennes brittiska accent misstänker jag att hon härstammar från Mumindalen) på om diverse livsbanaliteter. T.ex. att en av hennes vänner bad Immi att klippa hennes hår. Först när hon var halvvägs sa Immi till sin väninnas bestörtning att hon aldrig gjort det förr (frågan ”kan du klippa mitt hår?” kan ju innebära både ”har du tid att…” och ”är du kompetent att…”). Men det gick tydligen vägen, och efter det klippte Immi sitt eget hår.

Det här verkar kanske som trivialt vardagstrams, men hav tålamod – jag ska någonstans med det här. Det här är en liten handling som skiljer de som lyckas från alla andra. Om du aldrig klippt någon förr och blir tillfrågad, hur reagerar du? De flesta av oss tänker nog ”men det går ju inte – jag vet ju inte hur man gör”. Men människor av Immis kaliber ifrågasätter inte ens om de kan – de bara gör, och utvärderar efteråt. Och hur det än går så har det resulterat i en ny erfarenhet (…och kanske att ”offret” får bära mössa i tre månader). Inte konstigt att de här människorna blir framgångsrika. I deras värld finns inga hinder – bara saker som ibland gör att det studsar lite skojigt när man dundrar fram.

Anyway… Allt tjafs har dock inte varit okonkret. Förutom några skrivjobb åt bl.a. kyrkan (…how ironic) har jag varit ute och visat upp mig.

Deltog bland annat under Författardagarna i Lund. Var inbjuden till att delta i den s.k. författarstafetten – ett ”titta på författaren”-jippo där varje deltagare babblar på i en kvart om sina böcker och sen ger en bok som lästips till nästa deltagare osv. Fick själv någon Piraten-samling, och gav bort Ursäkta, hur dags går jorden under? Ursäkta… var också vad jag babblade på om under mina 15 minutes för alla som hade orkat släpa sig dit – vilket, eftersom jag var först ut på hela jämrans dagen och majoriteten av besökarna kom först ca två timmar efter att det dragit igång, var ungefär tre lomhörda pensionärer. Ibland undrar man varför man överhuvudtaget stiger upp…

Här försöker jag förtvivlat nå fram till typ den ena halvan av publiken...

Däremot var det kul att få träffa gamla Strix-kollegan Johan Theorin, som ånjuter välförtjänt framgång med sin lysande och atmosfäriska deckare Skumtimmen (såld till en massa länder!). Vi bytte signerade ex och babblade på om gamla tider. …och jag blev en smula avundsjuk och svor lite tyst över att jag inte själv satsade på fiction från första början :-)

Var även iväg och föreläste på jämställdhetskonferensen Makt och styrka att förändra i Jönköping (åtminstone tror jag att det var Jönköping – jag har någon form av selektiv dyslexi när det kommer till städer som slutar på -köping. Helt omöjliga att hålla isär. Jag brukar alltid säga att jag varit i ”mummel-mummel-köping”).

Det här med att föreläsa är en del av butiken som jag allvarligt funderar på att stänga.
Det har iofs massor med fördelar. Förutom arvodet kommer man ut och träffar folk, får se nya städer, får tips, idéer och respons. Och jag tycker i regel att det är väldigt kul att prata inför folk.
Men det stjäl en massa tid från skrivandet, och att mala på om gamla saker hindrar min hjärna från att tänka nytt. Och framförallt så hatar min dygnsrytm det nåsåinihelvete.

Stiger i regel upp 4-5 timmar innan jag brukar för att kunna ta mig dit jag ska i tid (får av någon konstig anledning aldrig några uppdrag nära hemmet), skumpar sen på ett tåg i ca 4 timmar enkel resa och är sen så fullkomligt omtöcknad av trötthet och resande att jag bara är marginellt fräschare än något ruttet och klibbigt ur Night of The Living Dead; och har därför enorma problem att komma ihåg vad jag ska säga, trots att jag har manus framför mig (…som i regel ändå hålls upp och ned av ren utmattning, …eller råkar vara en inköpslista som jag fick med mig av misstag). Lite djurplågeri är det allt.

Sen finns det undantag i det där med att det är kul att prata inför folk. Ledsnar väldigt fort på materialet. När jag höll på med amatörteater brukade jag uttråkad gäspa mig genom replikerna redan efter tredje föreställningen. Och att jag börjar vara förbaskat less på att fortfarande skumpa omkring i kölvattnet efter På Y-fronten… har jag ju gnällt över tusen gånger tidigare.
Dags att göra nya saker.

Apropå nya saker – har även hunnit slänga ihop en ny, skitsnygg sajt åt Jenny. Eller rättare sagt: omvandlat Jennys redan urtjusiga underlag till HTML. Check it out!

Verkar dessutom som jag öppnat locket till någon undertryckt surdeg i och med att min anti-skaffa-barn-krönika Drömmen om en liten familj (med uppföljare) slutligen publicerades i Hennes. Hade väntat mig reaktioner, men inte så positiva och tacksamma. Det finns verkligen en och annan arg kvinna därute som fått nog av att ständigt bli sedd som någon slags biologisk klocka på två ben som är okomplett som människa innan hon blivit mor.
Den uppskattning jag fick där var faktiskt värd nästan allt tjafs i världen.

A night at the opera

Jag slängde ju ihop en programbladstext till Folkoperans uppsättning Friskytten, och i den dealen ingick även friplåtar till själva operan. Så vi blåste upp till Stockholm för några dagar av umgänge, nöje och vrålande feta damer.

Sthlmstripparna har en förmåga att bli oerhört överlastade. När man ändå är i huvudstaden får man lätt för sig att man ska träffa förlag, media, vänner och annat löst folk; och tillslut inser man att man knappt har tid att sova. Så för att inte förvränga vår avkoppling till hårt arbete bantade vi ned våra ambitioner så gott det gick. ”Äh, vi skiter i det” är en av de mest befriande saker man kan sägs till sig själv.

Började resan med att åka ut och hälsa på Tobbis & Hanna i deras nya hus i Älvsjö.
Rätt stor kåk med Sthlmsmått mätt. Blev svårt avundsjuk på allt utrymme, och inte minst på studion/replokalen i källaren (jag vill också ha en lekstuga!). Och smått förundrad över hur innehållet från en liten lägenhet plötsligt kan fylla ett stort hus från golv till tak. Är det bara jag som misstänker att de där sakerna man förvarar i lådor börjar föröka sig så fort de får nya, större betesmarker?

Det var mycket på gång i T&H’s liv – ständiga om- och tillbyggnader på kåken, Tobbis som precis hoppat från TV4 till MTV, ny bebis i augusti m.m. Man blev faktiskt lite avundsjuk. Inte nu på att skaffa hus, och nåtsåguförbannattamifanimejjävlartaldrig på barn, men på förändring. Livet har stått stilla lite väl länge nu. Vill också flytta.

Att hänga med en barnfamilj är som vanligt en rätt ryckig tillställning med ständigt avbrutna samtal, och när barnen väl lagt sig satt vi och gäspade ikapp i sofforna, men det är alltid härligt att träffa gamla vänner. Hann även busa lite med min gudson Fride innan det var dags att dra vidare.

Svängde förbi Rikard också. Som nyseparerad och med nysåld kåk befann sig på den helt andra änden av skalan på förändring i livet. Inte den sortens förändring man blir fullt lika avundsjuk på, men som sagt – alltid härligt att träffa gamla vänner.

Sen blev det då dags att sprätta operaoskulden. Som uppväxt i knegarstaden Luleå har man ju inte utsatts för några överdrivna mängder kultur. I en stad där alla jobbar på stålverket, hockeyn är allsmäktig och ingen går på någon tillställning om inte minst ett öltält är inblandat; där räcker det med att läsa kultursidorna i tidningen för att man ska få spö på krogen. Hade en operauppsättning ens närmat sig kommungränsen hade den blivit överkörd av skotrar och raggarbilar och sen begravts under utslängda snusar.

Anyway… Friskytten är något av en nationalopera i ursprungslandet Tyskland, men har inte spelats på bra jävla länge i Sverige. Handlingen, i korthet, går ut på att huvudpersonen Max måste bevisa sin skicklighet med geväret för att få gifta sig med sin älskade, men han är en klåpare på att skjuta. För att lösa det dilemmat gör han en Faustisk deal med djävulen, som ger honom ett antal magiska frikulor som alltid träffar sitt mål. Utom den sista, som djävulen bestämmer var den ska träffa.

Hur var det då?
Tja, scenografi och kläder var enligt förhandsinformationen inspirerade av Tim Burton och Terry Gilliam, och visst var det snyggt, svart och gothigt, om än inte lika vasst och skruvat som hos förebilderna.
Story, musik och sånginsatser lät helt okej i mina oerfarna öron, men hade faktiskt väntat mig något mer dramatiskt och bombastiskt. Folkoperans grej är ju att göra opera lättillgänglig. De sjunger på svenska, har inget orkesterdike mellan scen och publik osv. Och det kanske är en fördel för vissa, men jag saknade pompa, ståt, divor och vrålande fat ladies. Dock en eloge till Susanna Stern som spelade Ännchen och Johan Schinkler som spelade Kaspar, som höll hög diva-klass och tog ordentligt med plats på scenen.
Sammanfattat inte en dum föreställning alls, men tyvärr lite för mellanmjölkig för mitt sinne för det dramatiska.
Största behållningen för en visuell geek som undertecknad var när de projicerade film på strömmande rök för att illustrera andar. Skithäftigt!

Vi stannade på Rica i Gamla stan, och det är det hittills bästa hotell vi bott på, räknat på mysighet kontra prisvärde. Centralt superläge men ändå lite diskret avsides, gammalt men hemtrevligt, nedtonat och med en toppenfrukost. Kanonhotell!

Utöver Stockholm har det varit magert med äventyr. Det här är tydligen en sån där period när man halvsover fram sin fritid i tv-soffan. Men ibland måste man bara bejaka sin utmattning för att orka busa längre fram.

Det har tydligen varit någon slags påsk också den här månaden. Som frilansare tappar man snabbt den där uppdelningen i vardag och helg och följer sin egen rytm. Men eftersom släkt och en del vänner fortfarande rättar sitt liv efter almanackan åkte vi ut en sväng till svärisarna i Äspö och åt någon slags påskmiddag. Utöver det kan jag bara frammana påskminnen av att befinna mig under täcket och förbanna vädret.

Men i samma veva som det blev sommartid verkade våren slutligen komma. Och med den har jag bestämt att det även ska komma bus, aktiviteter och förändring (…och glassnyheter!). För nu är det banne mig slut på tjafs och grådaskigt mittemellan!

Maj 2008

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

Att läsa: När det gäller Stephen King är jag en smula ambivalent. Det finns en orsak till att han är så stor som han är – han skriver förbaskat bra och han skrämmer skiten ur folk (i skräckgenren brukar de flesta författare nöja sig med det sista och orkar inte utveckla sina karaktärer längre än att man på sin höjd minns deras namn). Problemet med King är att han är för produktiv, både vad det gäller antalet böcker och mängden story i böckerna. När man läser mycket King lär man sig snabbt hans tricks och ticks, och när man skymtar för mycket av författaren mellan raderna blir det svårare att fångas av storyn; och så är han så produktiv storyteller att stickspåren i böckerna tar så mycket plats att de ibland får läsaren att tappa bort huvudploten. Men när han undviker sina egna svagheter är han riktigt bra, och hans senaste – Duma Key – är bland det bästa han någonsin gjort.
Det här är inte i första hand en adrenalinpumpad skräckbok. Visst, det blir riktigt nagelbitande ruggigt mot slutet, men de 500 sidorna innan dess handlar huvudsakligen om människor, de svårigheter livet kastar i ansiktet på oss och den kärlek och vänskap som gör att vi klarar det; och konst. Edgar Freemantle förlorar armen och lite av sitt minne och rörlighet i en olycka. Kort därefter ryker hans äktenskap också. För att skrapa ihop sig själv ur spillrorna och börja om på nytt hyr han ett hus på en ö (Duma Key) i Florida och börjar måla. Men de tavlor han målar bär på krafter som påverkar både Edgar och de människor han lär känna på ön. De förutser, påverkar, avslöjar hemligheter, …och väcker det som inte borde väckas.
I likhet med Kings förra, Lisey’s Story, handlar det mer om relationer än om monster, och det övernaturliga smygs sakta, sakta in i storyn. Men medan Lisey’s Story var ett sömnpiller som segade sig fram som en pårökt sengångare, blir Duma Key aldrig tråkig. Huvudsakligen på grund av att karaktärerna och deras liv är för levande, intressanta och gripande. Det här den sortens story där man kunde ha lyft ut hela skräckbiten och ändå haft kvar en bra bok. Och bättre betyg än så kan jag nog inte ge.

Månadens läsning: Robert M. Sapolsky: Varför Zebror Inte Får Magsår, Bentley Little: The Return, Stephen King: Duma Key, Christopher Golden: The Myth Hunters, Simon R. Green: Something From The Nightside, Johan Kinde: Någon Sorts Extas

Ur högtalarna: Min gamla hemstad Luleå har inte direkt hamnat på kartan tack vare alla kända band som kommer därifrån. Visst, Fireside, The Bear Quartet och klaviaturspelaren i Bo Kaspers har startat sina karriärer i Luleå, men det är snarare trots än tack vare. Men nu börjar de lokala hjältarna Machinae Supremacy (MySpace) göra en massa väsen av sig. Och det förtjänar de verkligen, för de är ett förbaskat bra och nyskapande band. Så pass nyskapande att de uppfunnit en egen genre: SID metal. SID är det chip som stod för blipp-ljuden i gamla speldatorn Commodore 64, och de blippen är även en del av Machinae Supremacys musik. Funkar betydligt bättre än vad man tror. Hör bara i låtar som Overworld, Edge and Pearl och Britney-covern Gimme more. As-skönt band!

Det är kul när artister och låtar växer. Ett typiskt sånt exempel för mig är de Kanadensiska tvillingarna Tegan & Sara, som jag länge ansett vara mer ”intressanta” än ”bra”. Men nu har jag uppgraderat dem rejält. Mycket tack vare en av deras låtar – Dark come soon – som under en ganska lång tid med flera genomlyssningar har växt från ”okej” till ”en av de bästa låtar jag någonsin hört”. Gillar när sånt händer.

Månadens YouTube-videos: Tema: "Type O Negative sing songs about death & love"

Type O Negative - Love you to death

Type O Negative - Everything dies

Type O Negative - September sun

Webben: Vad är meningen med livet? Rösta, och se vad andra röstat på, på LivetsMening.info. För närvarande leder "köra motorcykel"...

Kul är även Vuxenpoängstestet. Hur gammal är man egentligen innerst inne? (Själv så hamnade jag på 24.3 år - har inte bestämt mig för om det är en skön eller en pinsam siffra...)

Snyggt som fan: Severus Tenenbaum - on Flickr

Bokcitatet:
“Time ticks by; we grow older. Before we know it, too much time has passed and we've missed the chance to have had people hurt us. To a younger me this sounded like luck; to an older me this sounded like a quiet tragedy.
/…/
When you're young you always feel that life hasn't yet begun ... But then suddenly you're old and the scheduled life didn't arrive.”

ur Life After God av Douglas Coupland

Film: Minns ni Paul Verhoeven? Han förgyllde ju 80- & 90-talet med filmklassiker som RoboCop, Total Recall, Starship Troopers och Basic Instinct. Men sen drog han från Hollywood och stack tillbaks sitt hemland Holland, där han nu har gjort Black Book. Ett krigsdrama om den unga judinnan Rachel som får hela sin familj mördad. Fast besluten att hämnas på nazisterna går hon med i motståndsrörelsen för att infiltrera det tyska högkvarteret i Holland, där hon kommer lite väl nära de hon ska hämnas på. Verhoeven har mognat oerhört som regissör. Det är välspelat, dramatiskt och känslosamt, grymt spännande och gripande, men Verhoeven har ändå inte dumpat sitt gamla trademark full frontal nudity (jepp, det är med ett Basic Instinct-moment här också – både ett kvinnligt och ett manligt) och litervis med blod & gore. Men det absolut bästa med den här filmen är att den till stor del är befriad från den svartvita uppdelningen i hjältar och skurkar. Gott och ont varierar både med person och situation. En oerhört stark film. Välkommen tillbaka Herr Verhoeven!

Månadens filmer: Ocean's 12, Red Dawn, Superbad, Thundercrack, The Last Samurai, Shooter, Flightplan, My Name Is Modesty: A Modesty Blaise Adventure, Delicatessen, The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford, Monty Python and the Holy Grail, When a Stranger Calls, Disturbia, Black Book, The People under the Stairs, Bridge to Terabithia, The Hitchhiker's Guide to the Galaxy, Halloween 4, Hogfather, Lucky Number Slevin, John Carpenter's Vampires, Southland Tales, Annie, The Pink Panther (2006), Constantine, American Dreamz, The Wicker Man (2006)

Simpsonsrepliken:
Reverend Lovejoy: "This so-called new religion is nothing but a pack of weird rituals and chants, designed to take away the money of fools. Now let's say the Lord's Prayer 40 times, but first, let's pass the collection plate"

TV: Nä fan, inte mycket att se på nu, men då får man ju mer tid över till annat.

Nostalgi: Let’s make one thing clear – jag är ingen nostalgiker. Att stå och gruppminnas på partyn och glatt retrovältra sig i den populärkultur man växte upp med är defintivt inte min grej. Nuet och framtiden är det som gäller. Med det sagt så måste jag även konstatera att riktigt bra grejer håller länge. Det märkte jag när jag av någon långsökt och besynnerlig anledning snubblade över gamla klipp med The Swedish Chef från The Muppet Show. Genial dock-slapstick i föredömligt kort format. Kolla t.ex. bara in Hot Sauce, Turtle Soup och Squirrel Stew. Obetalbart!
Men min absoluta Mupp-favvo är och förblir Beaker. Snacka om ett nervsammanbrott på två ben.

Livet på Peterix planet:

Förebyggande flyttstädning

En riktig ta-itu-med månad.
Har fixat, trixat och kavlat upp ärmarna på flera områden.

Det har ju varit deklarationstider, så det har varit mycket miniräknare, kvitton och blanketter. Men det är inte bara den gångna ekonomin som plöjts igenom, utan även den kommande.
Det finns nämligen (minst) två gropar man kan trilla ned i när det gäller pengar. Den ena är när man ökar sina utgifter i samband med att man får ökade inkomster. När man får högre lön, hur många är det då som sparar överskottet för att, tja, t.ex. gå i pension tidigare, ta en extra semestermånad per år eller investera? Näe, knappast. Det blir platt-tv, ny bil och större lägenhet/hus för pengarna istället.

Den andra gropen rör mer oss frilansare, som i regel har en inkomst lika rörlig som en flipperkula med dålig mage. Där är det inte helt ovanligt att man istället anpassar inkomsten efter utgifterna – dvs inte bryr sig om att tjäna mer än vad man behöver.

För att undvika båda de här groparna har vi (och med ”vi” menar jag naturligtvis Jenny – jag har mest stått bredvid och hejat på) gjort en ekonomisk översikt och planering. Lite läskigt, men förbaskat nyttigt. Det känns alltid bättre när man har ett grepp om siffrorna än när siffrorna har grepp om en.

På tal om deklarationstider: borde inte Sverige införa en slags Mardi Gras första helgen i maj?
Det vore ju perfekt tillfälle – värmen och grönskan kommer på allvar, och man har precis brottats färdigt med sin ekonomi (och sitt samvete). Lägg ned Kristi flygare och släng dit en hedonistisk vårkarneval istället.

Arbetsmässigt så har det också börjat bli ordning på saker och ting. Dels för att en del tunga saker som legat på mina axlar och stulit energi & koncentration har lyfts bort. Och dels för att jag insett att min överambitiösa idé att skriva två böcker samtidigt so far mest resulterat i att nada, nothing, zilch och 0 har blivit skrivet. Vilket kanske inte var så himla konstigt med tanke på att de två projekten har lika mycket gemensamt som en full räv har med en radiomast. Min hjärna är nog så schizofren som den är utan att börja komplicera saker och ting. En i taget är det som gäller nu.

Apropå böcker. Är du tjej och har ett och annat att tycka till om när det rör relationer, närmare bestämt hur vi killar beter oss i sådana, så får du jättegärna hjälpa till med ett av mina projekt. Jag återkommer ganska så snart med detaljerna, men håller du redan nu på att spricka av frustration och bara måste få ur dig ett sanningens ord så finns min mail å sånt under kontakt.

Har hjärn-workoutat flitigt. Efter flera pass av seriealbum (Hellblazer, The Swamp Thing, Sandman m.fl.), massor med sci-fi-, fantasy- och skräckfilm och några geek-fikan (visst heter ”fika” i plural ”fikan”? Eller är det ”fikor”?) där inget annat än LOTR, Harry Potter, Discworld och liknande avhandlats; samt ett ständigt undvikande av ledarsidor, insändarspalter, fackböcker och reportage om tillståndet i världen; så börjar min fyrkantiga hjärna knölas till och bli mer och mer kreativ och storytellinginriktad.
Men än är jag inte i mål. Känner ibland suget att skriva något om våldtäktsstatistiken, Svenssonrasismen i Vellinge eller primärvalen i USA, och får då slå mig på fingrarna för att låta bli. Än krävs det mer träning.

Förutom allt annat så har vi flyttstädat för fullt.
Var och när vi ska flytta? Det vet vi inte exakt än, men flytta ska vi fan-i-mig. Två vuxna, ett kontor och en stursk sköldpadda med attityd för minst 17 människor ryms inte längre i en 1:a. Har inte gjort på länge faktiskt. Så det är hög tid att röra på sig och skaffa större. Men även om detaljerna kring destination och datum är något luddiga än så länge, så har vi med våra sammanlagda flytterfarenheter dragit slutsatsen att det aldrig är för tidigt att börja med flyttstädningen.

Det finns inget lömskare än att börja rota i skåp och garderober. Man slänger ett öga på köksskåparna och tänker ”några glas och koppar – tar en timme att gå igenom, max två”, men innan man vet ordet av har större delen av söndagen gått åt, och då är man inte ens halvvägs. Att få ut skiten går snabbt, men sen kommer sorteringsprocessen där allt ska delas upp i de tre högarna ”sparas”, ”slängas/återvinnas” och ”vad fan gör vi med det här?”

Det är den sista högen som snor all tid, för helt plötsligt befinner man sig indragen i en seg beslutsprocess där man måste väga in tusen skäl. Vad gör man t.ex. med mormors servis? (ett hypotetiskt exempel – jag har iofs ärvt en servis av mormor, men den dumpade jag snabbt som fan på morsan). Den är för ful och opraktisk för att använda, men den var ju ändå mormors. Och vasen man fick i födelsedagspresent av någon släkting – återigen för ful för att ha framme, men det var ju en present. Och så där håller man på. Timme efter timme av velande och grubblande.

När man jobbat ihop några lager flyttstädningsskinn på näsan så inser man att man måste vara rationell och skoningslös om inte prylarna ska ta över ens liv.
Minnen är trots allt bättre att ha i hjärtat än som dammsamlande dåliga samveten längst in i skåpar.
Presenter man aldrig bett om och inte har användning för är enbart en belastning.
Det finns en garderobstädningsregel om att plagg som inte burits på över ett år ska bort. Den regeln funkar lika bra på saker.

Det är ett jäkla bök att flyttstäda, även när man är tidigt ute, men när man är klar med sorterandet och utrensningen känns det som om man mentalt gått ned minst 10 kg och kan andas lättare. Jag tror visserligen inte så mycket på feng shui, men jag är helt övertygad om att prylhögar & gömmor kan börja ”surna” om de får ligga för länge. De blir en slags representation av beslut man inte orkat ta, och saker man hela tiden skjuter framför sig. Så jag rekommenderar starkt att flyttstäda med jämna mellanrum, oavsett om man ska flytta eller inte.

Men jag bävar för att ta itu med källarförrådet, aka allsköns jävla bråtes hemliga begravningsplats. Källarförråd fungerar till sin natur som dimensionshål – på planritningen är ytan inte större än 5-6 kvadrat, men man får ändå in nog med junk för att fylla Globen. Tror att både Jimmy Hoffa och Palmevapnet ligger i någon bananlåda längst därinne…

Jag är på jakt efter ett ord. Det kan finnas redan, men jag tvivlar på det, så det behöver nog uppfinnas.
Det är nämligen så att jag är en konstig människa (what's new…) och föredrar i princip alla drycker – från kaffe till Cola – rumstempererade. Det har något med optimal smakutsöndring att göra, eller något annat besynnerligt jag fått för mig, men i min mun smakar dryck bäst ljummen.

Anyway, när man får en kopp hett kaffe eller te så kan man säga att ”man väntar på att det svalna”, men när jag får en kall läsk, öl etc och vill att den ska gå mer mot rumstemp så vill jag kunna säga att ”jag väntar på att den ska ……”. Ja, vad säger man där?

Tina funkar ju inte, för det handlar ju om att något fryst ska, tja, tina upp. Vi behöver helt enkelt ett ord som beskriver att något kallt blir mindre kallt. Om det inte redan finns något sådant ord (och om det gör det – hör av er!), så förslår jag ”ljumna”. Fler förslag?

Har slutligen vågat ta steget att lägga upp några av mina foton på Flickr. Jag säger ”vågar” eftersom Flickr inte bara är ett on-linealbum, utan även ett fotocommunity där folk tycker till om ens bilder.

Att fotografera har länge varit en hobby, och jag tycker att en av grunddefintionerna av en hobby är att den ska vara kravlös, så det är inte utan viss bävan jag nu öppnar upp för kritik (hela poängen med en hobby är väl att den ska få en att slappna av, och det är svårt att relaxa när det tycks en massa). Men jag är inte heller mer än människa – jag vill att de saker jag gör ska bli sedda (jag skiter fullkomligen i om jag blir sedd eller inte, hur konstigt det än kan låta i dessa tider, men det känns poänglöst att skapa utan en publik).

Så surfa gärna in och kolla, och kommentera gärna om ni också är Flickrmedlemmar. Men skriver ni något dumt börjar jag gråta.

Hmm… Har jag gjort något under april som inte inneburit att jag suttit vid skrivbordet? Njaeä, tror fan inte det. Men visst är man ute och rör på sig ibland. Inte-vintern-men-ändå-inte-riktigt-våren gav sig ju plötsligt och ersattes mer eller mindre över en natt av lite-varmare-än-våren-men-ändå-inte-riktigt-försommar. Tempen hoppade upp till nästan 20, gässen fick ungar, motorcyklarna dammades av, grilloset la sig som en dimma över parkerna, träden blev gröna, pollenallergikerna svullnade igen och folk fick problem med att veta hur man ska klä sig. Har stått och väntat vid ett övergångsställe där personen till vänster haft täckjacka & halsduk och personen till höger tröja & shorts. Och båda såg ut som det var den andre som var en idiot.

Självklart sticker man ut nosen vid såna tillfällen. Om inte annat för att provsmaka årets nya glassar. Favoriten hittills är Magnum Mayan Mystica – chokladglass med varma toner av kanel, honung och muskot. Yum, yum…

Månadens visdomsord kommer från Terry Pratchett’s Hogfather, där ingen mindre än Döden gör följande observation:
”Human beings make life so interesting. Do you know, that in a universe so full of wonders, they have managed to invent boredom”

Juni 2008

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

Att läsa: Mmmmm… det är Chuck Palahniuk-dags igen. Nya boken heter Snuff. En story om en porrfilmsinspelning. Ett gigantiskt rekord-gang bang där 600 killar ska sätta på den gamla porrveteranen Cassie Wright. Storyn berättas via tre av de sexhundra männen: Mr. 72, Mr. 137 och Mr. 600, samt via ”talent wranglern” Sheila. Alla med sin speciella relation till Cassie, och alla med sin egen agenda för dagen. Det vi får reda på redan på första sidan är att någon kommer att dö under inspelningen – det kommer att bli en ”snuff movie”.
Det här är ingen erotisk bok – 99% av den utspelas backstage bland de sexhundra männen, och det som händer där är, tja, beroende på vilken typ av humor man har, antingen skitäckligt eller hysteriskt roligt. Jag skrattade i alla fall gott. Och som vanligt blandar Chuck upp storyn med intressanta fakta, som t.ex. hur Marilyn Monroe bar sig åt för att få sin rumpa att vicka extra mycket, hur Rock Hudson fick sin mörka röst och varför Rita Hayworths bröstvårtor syntes så bra genom hennes kläder. Högt läsvärde med andra ord.
Det lustiga är att det här ändå måste vara Chucks svagaste bok, men bara om man jämför med honom själv. Hade det här varit det första jag läst av honom hade jag skrikit av glädje över den svarta humorn, det minimalistiska språket, den cyniska satiren och de tvära plot-vändningarna. Men har man läst allt han skrivit så märker man snabbt hur mycket han upprepar från tidigare böcker. Alltså, en riktigt bra bok, men en besvikelse för att vara Chuck, som verkligen behöver hitta på några nya trick.

Som ett marknadsföringstrick och som extra bonus har man gjort några fake-trailers till porrdrottningen Cassie Wrights gamla filmer, som Twilight Bone, Chitty Chitty Gang Bang och The Wizard of Ass. Nästan roligare än boken.

Månadens läsning: Simon R. Green: Agents of Light and Darkness, Neil Gaiman: Fragile Things, Poppy Z. Brite: Exquisite Corpse, Christopher Fowler: Spanky, Graham Masterton: Ritual & Walkers & The Devil In Gray & Edgewise, Erika Lopez: Flaming Iguanas, Will Eisner: Fagin The Jew, Chuck Palahniuk: Snuff

Ur högtalarna: Har fått en ny idol: Devin Townsend. En egensinnig kanadensare och ett musikaliskt geni som spränger alla gränser – hans musik har beskrivits så här: "drawing on progressive metal with influences from free jazz, blues, ambient and classical music; containing elements of death, thrash and industrial metal, characterized by the use of complex time signatures, polyrhythmic guitar riffing and drumming, blast beats and wall of sound production". Galen är han också. Bokstavligen – han är bipolär (eller manodepressiv som man brukar säga till vardags), vilket nästan hörs i hans komplexa och mångbottnade musik. Dessutom har han uppfunnit frisyren ”Skullet”. Coooooooooool kille! Både i Strapping Young Lad och som solo har han klämt ur sig lysande låtar som Love, Christeen, Wrong side och Vampira.

Jag gillar soundtracks till årstiderna. En platta eller artist som har precis de rätta låtarna att ackompanjera säsongskänslan. Min absoluta favoritårstid är utan konkurrens sommaren; och jag är mycket kräsen när det kommer till sommarsoundtracket. Det ska förmedla solen, värmen, stranden, de kalla ölen på altanen, latheten och den tillbakalutade, bekymmersfria ta-dagen-som-den-kommer-känslan. Och nu har jag hittat årets sommarmusik: Colbie Caillat (MySpace). Hennes platta Coco innehåller precis de ingredienserna. Solstänkt, harmlös, laid back akustisk-surf-folk-pop som inte ens en cynisk dödsmetallare som jag kan värja mig emot. Bara videon till dunderhiten Bubbly får mig att luta mig tillbaks i stolen och nästan känna solvärmen på nosen…

Månadens YouTube-videos: Tema: "Made in Norway"

Marion Raven - Here I Am

Aha - Velvet

Bel Canto - Rumour

Lene Marlin - Unforgivable sinner

Dimmu Borgir - Progenies of the apocalypse

Webben: Handarbete som du aldrig sett det förr på shoppingportalen ETSY. Enormt coola saker. Min personliga favvo är GreathouseHardware’s steampunk-smycken. Här går det att bränna stålar.

Snyggt som fan: Aymeric Giraudel

Bokcitatet:
“In the beginning, the universe was created. This made a lot of people very angry, and has been widely regarded as a bad idea.”

ur The Hitchhikers Guide To The Galaxy av Douglas Adams

Film: Så blev det då slutligen av, efter år av spekulationer, snack och förkastade manus – en ny Indyfilm: Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull. Självklart har fansen varit livrädda att det skulle bli ett nytt Star Wars-fiasko, framförallt med tanke på att George Lucas verkar ha bytt bort sin talang mot en påse smörkola. Och visst finns det saker att anmärka på – en ovanligt pratig andra akt, ett lite halvvingligt manus, Shia LaBeouf, rymdvarelser etc – MEN, det är ändå Indy, och magin är kvar. Vare sig Spielberg bakom kameran eller Harrison Ford framför har åldrats särskilt mycket. Sånär som på några småsvackor är det fullt ös hela tiden och under de tätaste actionscenerna hoppade jag upphetsat upp och ned i biostolen så att baken värkte efteråt. Scenerna där Indy och Marion käftas håller Bogart/Bacall-klass. Med andra ord en lysande matinerulle!

Däremot tror jag nog att jag har gått på bio för sista gången. Tappade större delen av sugen när Sandrews la ner – SF Filmstaden är inte så mycket en biograf som en stökig ungdomsgård där de råkar visa film ibland. Men dödstöten kom nu under reklamen. Vill minnas att det brukade vara ca 7 minuter reklam och trailers. Nu plågades vi i nästan en halvtimme innan filmen började! Tar de 100 spänn för biljetten och ändå dränker en i så jävla mycket reklam får de fan skylla sig själva när folk laddar hem filmerna istället.

Månadens filmer: Monty Python Live At The Hollywood Bowl, The Legend of Zorro, Cursed, Blueberry, Basic Instinct 2, Sahara, Turistas, My Super Ex-Girlfriend, Halloween 5, The Wisher, United 93, A Nightmare on Elm Street Part 2: Freddy's Revenge, Tales from the Darkside, Rob Zombie's Halloween, Stolthet & Fördom, The Kingdom, A Nightmare on Elm Street Part 4: The Dream Master, Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull, The Darjeeling Limited, American Gangster

Simpsonsrepliken:
Marge: "I'm worried about the kids, Homey. Lisa's becoming very obsessive. This morning I caught her trying to dissect her own raincoat"
Homer: "I know. And this perpetual-motion machine she made today is a joke. It just keeps going faster and faster. Lisa. Get in here. In this house, we obey the laws of thermodynamics."

TV: Säsongsavslut för allt det roliga och fotbolls-EM helvetet som tar över – läge att slänga ett skynke över tv’n. Men tänker ändå ge New Amsterdam en chans. Lovande serie om New York-polisen John Amsterdam, som är odödlig sen han förhindrade ett mord på en indiansk flicka 1642. En förtrollning som släpper först den dagen han träffar sitt livs kärlek.

Livet på Peterix planet:

Mental detox

Det är en smått bisarr känsla när man ligger och toksvettas på en filt i en park i Skåne i stekande sol och 25 plusgrader, och får höra att det samtidigt snöar en decimeter i Jämtland. Sverige är ett konstigt land ibland…

Det blev ingen vår i år. Det blev högsommar pang med en gång. Termometern hoppade över 20-strecket efter valborg och har envist stannat där sen dess. Och ingen är gladare än jag. Glassen tog (tillsammans med rosévinet) genast över drygt halva kostcirkeln, skinnjackan och shortsen bytte plats i garderoben och fuktkrämen för torr vinterhud byttes ut mot SPF 25. Sweeeeeeeeet!!!!!!!

Eftersom jag har en förmåga att fastna vid skrivbordet oavsett hur jävla bra väder det än är ute, så har jag använt Esme som ursäkt att ligga och såsa i parken så gott som dagligen. Små sköldpaddor mår ju bra av äkta solsken och färskt gräs. Så även deras hussar, ja minus gräset då (fast med tanke på midjemåttet så kanske det inte vore så dum idé ändå att börja beta). Och det finns verkligen inget mer avkopplande än att se en sommarglad sköldis smaska omkring i grönskan. Zen på hög nivå.

And now for something completely different:
Blev tillfrågad om jag ville börja blogga offentligt (alla bloggar är väl offentliga, men ni vet vad jag menar…), men jag har redan frågat mig själv samma sak några gånger och kommit fram till att jag inte är någon bloggare. Inte alls faktiskt.

Jag har betydligt färre åsikter om saker & ting än vad man kan tro. Det mesta jag tycker någonting om, oavsett om det är situationen i Mellanöstern eller Madonnas nya platta (katastrofer båda två f.ö.), hamnar i en bok eller i en krönika. Resten av tiden går jag mest omkring och är spånig i största allmänhet.
Och jag spenderar på tok för mycket tid vid skrivbordet som det är. Min rumpa håller redan på att gå i symbios med kontorsstolen (räknas man som cyborg om det händer?), och jag har ibland svårt att tro att saker finns på riktigt om jag inte ser dem på en skärm. Jag behöver skriva mindre – inte mer.

Dessutom har jag ett så tråkigt liv att det inte är värt att skriva om. Och med tråkigt menar jag inte att jag har tråkigt – jag har the time of my life när jag sitter och spånar, hittar på eller håller på med något annat introvert inne i mitt eget huvud; men det är fan i min lilla låda ingenting att skriva hem om.
Så det blir inget bloggande för min del. Veckokrönikorna på Hennes hemsida får räcka. Åsså då den här lilla månadskrönikan. Som som ett bevis på min olämplighet som bloggare har varit tråkigare än vanligt den senaste tiden. Inte min mening, men ibland blir bara livet så, och det har sin förklaring.

Det har varit betydligt fler uppförsbackar än nedförbackar i livet de senaste 1-2 åren. Betydligt fler. Och det sätter sina spår. Sugar tappas, ångan pyser ut, batterierna hinner inte laddas upp, hoppet & motivationen blir svårare att hitta i röran, ja till och med de krystade analogierna tar slut. Det handlar inte så mycket om skrivkramp (sånt tjafs håller man inte på med när man har skrivandet som jobb – skriva kan jag alltid, men när man är trött, nere och zonkad blir det som att dansa tango i träskor – det går på en grundläggande nivå, men glöm finessen och elegansen) som någon sorts livskramp. Hela jag har liksom gått i baklås.
Men, det finns bot. Där man minst anar det.

Jag ska göra en lång (och bitvis för privat) historia kort: fick oväntad hjälp med blockeringarna. Typ en mental detox. Och den verkar fungera. Reaktionerna är, så här långt, att jag sover oerhört mycket (men är ändå dödstrött typ dygnet runt), och att hjärnan ibland känns som om den har körts i torktumlaren, men även att det börjar rinna till i skallen. Har haft dagar då det bara sprutat kreativitet ur öronen. De är i minoritet än så länge, behöver nog vila en hel del till för att återgå till default-läget, men jag har all förhoppning att det här är första fasen av Den Rejäla Uppryckningen.

Det här är ju också en period som, all sin tråkighet till trots, mycket går ut på att kratta manegen för kommande livsstilsförändringar. Det kommer att hända saker. I promise!

På tal om att skriva. Trots trötthet och tango med träskor har jag petat på med nästa bok. Det har (av tidigare nämnda orsaker) gått på tok för långsamt och jag ligger hysteriskt efter i planerna, men det rör ändå på sig. Och som jag nämnde tidigare behöver jag nu hjälp av tjejer som vill tycka till om relationer i allmänhet och pojkvänner/sambos/äkta män i synnerhet. Läs mer och tyck till här.

Självklart, tråkig som man är, följde jag med i Eurovisionkampen. Blev varken förvånad eller lessen över att vi bet i gräset. Hero är en stel och fantasilös låt. Kan på rak arm räkna upp minst tio andra från de svenska delfinalerna som hade funkat bättre. Charlotte själv hade satsat så hårt på att vara proffsig att hon gått för långt och blivit en kall schlagercyborg utan själ. Som jag hörde någon kommentera: varför rösta på en isdrottning när det finns så mycket annat blodfyllt?

Läxan att lära är väl att det vi hånfullt fnissar åt här är lika med 12 poäng i övriga Europa. Kanske dags att sluta ta oss själva på så stort allvar och sluta fnysa åt gimmickar, det udda och stora känsloutlevelser. Det genuina och passionerade går hem. All publik märker när man har kul på scen. Något för alla kreatörer att tänka på.

Mina röster gick till Bosnien-Hercegovinas avant-gardeschlager (kul barnteateruppträdande och bra & driven låt), Azerbadjians rockopera (cool idé med devil vs angel-duett, och starka sånginsatser, men det sämsta engelska uttalet i världshistorien) samt en principröst på Finlands bar-överkropp-hårdrock (men landet är ju proppfyllt med skitbra metal av alla sorter – varför skicka en Manowar-pastisch?).

Och nu till en helt annan typ av musik. En av mina gamla hårdrockshjältar passerade stan, och jag slängde mig ju självklart iväg för att titta på den 65-årige ikonen. Vi pratar naturligtvis om…

Det finns mycket att säga om Ronnie James Dio. ”Den lilla mannen med den stora rösten” är väl det vanligaste. Själv tycker jag, förutom att han skrivit hyllvis av rockhistoria med Rainbow, Black Sabbath och sin solokarriär, att han är den mest brittiske amerikan som finns. Alltid artig, korrekt, ödmjuk och gentlemannamässigt vänlig. Men det finns uppenbarligen lite jävlar anamma i karln också. Läste nyss en intervju med hans gamle svenske keyboardist Jens Johansson, där Jens berättade att första gången han var hemma hos Ronnie så söp de sig fulla, sen gick de ut och kastade ägg på grannen Tom Petty’s hus medan Ronnie vrålade med sin tordönstämma ”Petty, kom ut din jävel! Jag ska slå ihjäl dig!”. Svårt att tro när man ser den lilla, gamla farbrorn som stillsamt, men med en oerhörd närvaro äntrar scenen på KB.

Dio är som Motorhead – en institution som alltid levererar. Man vet vad man får, och det är aldrig dåligt. Bara bra eller bättre än så.
Vi bjuds på ett helt halsband av låtpärlor. Efter dynamitöppningen med Holy Diver spottar de ut klassiker: Stand up and shout, Man on the silver mountain, Don’t talk to strangers, We rock, Kill the king, Rainbow in the dark osv.
Lyfter på ögonbrynen två gånger. Den ena när de gräver upp den gamla Rainbowlåten Temple of the King, som enligt Dio själv aldrig spelats live förrän nu. Andra när jag märker att de inte spelar en enda Sabbathlåt. Men det är, när man tänker efter, inte så konstigt med tanke på att Dio fortfarande är mitt uppe i det senaste samarbetet med Sabb… jag menar Heaven & Hell. Står säkert i något kontrakt att han inte får köra dem solo medan.

Det märks inte för en sekund att karln har nått pensionsåldern. Han ser ut som han alltid gjort. Rösten når visserligen inte de höga tonerna längre, men det gör inget (snarare blir han mindre gapig), och styrkan är det fan inget fel på. När han tar i i refrängen på Long live Rock ’n’ Roll fladdrar håret på alla (ja, alla som nu har något hår kvar bland 40-plussarna i publiken) i det knökfullsatta KB. Och som vanligt går han omkring och skakar hand och pratar med enskilda i publiken mellan låtarna. Ett gammalt knep, men det känns verkligen hjärtligt när han gör det, och det är svårt att inte älska en stor stjärna som tveklöst erkänner att han inget vore utan fansen framför scenen.

Resten av bandet sköter sig. Rudy Sarzo är stadigt ascool bakom sin bas. Simon Wright gör sitt bästa för att imitera Cozy Powell bakom trummorna (men ta för fan ifrån honom trumsolot – snälla! Bara Neil Peart kommer undan med trumsolon). Scott Warren hamnade bakom PA:t med sina syntar, så han hade lika gärna kunnat vara förinspelad. Men jag fattar inte varför Dio envisas med att fortsätta samarbeta med Craig Goldy. Tråkigare och opersonligare gitarrist får man leta efter. Och det dubbla gäller hans scenpersonlighet. I sina bästa stunder har han samma karisma som en lungsjuk gnu. Byt ut! Nu! Please!

Summa: En kanonkväll med Dio. Som väntat. Jag klev dyngsvettig ut med ett stort leende på läpparna. Konserter är världens bästa anti-depressiva/spänningslösare/vitamininjektion/work out!
..........................................................................................................................

Nästa månad kommer att bli klart mindre tråkig. Juni är så fullproppad att jag blir trött av att bara tänka på det. Morsan kommer ner och våldgästar, midsommarfirande, födelsedagar, vi har hyrt ett hus på Jylland, jag ska lägga mig frivilligt under skalpellen, och mycket, mycket annat. Räkna med en spännande och fyllig månadskrönika i juli. Kanske något sen – tror inte att jag hinner uppdatera förrän typ en vecka in i månaden. But I’ll be back!

In the meantime: Njut av solen och ut och ät glass!

........

Juli 2008

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

Att läsa: Eldkvarn har aldrig varit någon jättefavorit. De har några riktigt schyssta låtar, men deras sound och mina öron har aldrig synkat in helt på samma våglängd. Däremot tycker jag att Pluras texter alltid hållit hög klass, så jag slängde mig glatt över hans litterära debut Resa Genom Ensamheten. Den mest skitnödigt pretentiösa titel jag hört på år och dar, men innehållet är betydligt mer jordnära. Boken består av två delar: Svart Blogg – dvs den blogg han skrev under några månader i samband med släppet av skivan med samma namn, och Det Ljuva Livet – en slags memoar över uppväxten, Eldkvarns födelse och uppgång, karusellkvällarna med kokain och fester och livet i övrigt.
Let’s cut to the chase: oavsett hur intresserad man är eller inte av svensk rockhistoria i allmänhet och Eldkvarn i synnerhet, så kan Plura skriva. Hans prosa är frisk, mänsklig, sjungande och piggt halvgalen. Jag kunde inte slita mig från triviala stycken om parkettgolv, frukostmackor och flätor. För att inte tala om all mat. Pluras stora passion är mat, och han skriver så målande om sin matlagning att det bara inte går att läsa den här boken utan att äta efteråt. Och någon som lyckas med att locka fram de känslorna hos läsaren är en stor författare :-)
Vi har fått vår nya Ulf Lundell, fast utan det surgubbiga gnället. Nu vill jag att karln skriver en roman!

Månadens läsning: Erika Lopez: They Call Me Mad Dog, Chris Anderson: The Long Tail, Linda Unnhem: Swing It!, Plura Jonsson: Resa Genom Ensamheten, William Gibson: Count Zero, Ulf Lundell: Vädermannen

Ur högtalarna: Juni har varit en hysterisk släppmånad. Nya plattor hela tiden! Här är några av dem:
Alanis Morissette är tbax med nya plattan Flavors of Entanglement. Den här gången har hon jobbat med producenten Guy Sigsworth (som ju tillsammans med megageniet Imogen Heap utgjorde duon Frou Frou) så det lovade gott. Och visst fan blev det bra. Dansant sound från Guy, och bra och jämna låtar från Alanis. Klart en av hennes bästa plattor (…eller hur Kristin ;-) Låt: Straightjacket
Men den som har gjort årets dansplatta är – håll i er! – 80-talstrollet Cyndi Lauper! 54 år gammal, första nya materialet på 12 år, och med Bring Ya To The Brink får hon fan Madonna att skämmas för sina dansplattor. Snacka om come back! Nu både låter hon och ser ut som Robyn :-) Låt: försök sitta still till Into the nightlife
Judas Priest har snickrat länge på sitt konceptdubbelalbum Nostradamus, och jag funderar fortfarande över vad jag egentligen känner för det. Alltså, det är inte dåligt, men lite trögt, enformigt och tungfotat (sådär som Maiden kan låta när Steve Harris är på sitt segaste låtskrivarhumör). Tänk Loch Ness från förra plattan. Det blir så lätt fel när hårdrock försöker vara episk. Än så länge har jag inte fått hög puls av någon låt, och en del är det i ärlighetens namn kalkonvarning på, men jag vill ändå inte använda ordet ”flopp”. ”Besvikelse” passar bättre. Låt: alla låter nästan likadant, så varför inte Nostradamus
Då är Disturbeds nya Indestructible betydligt skojigare. De har tagit ut svängarna och skitat ned sin annars välputsade och något fyrkantiga staccatometal. Något som resulterat i deras förmodligen bästa platta. Låt: Inside the fire
Fyrkantiga brukar även dalmasarna i Scar Symmetry beskyllas för att vara. Och visst låter det som de har skrivit sin melodiska deathmetal med linjal och miniräknare. Komplicerade konstruktioner där inte en ton hamnar minsta snett. Men jag gillar sånt! Huvudsaken är trots allt att låtarna är bra, och det är de på nya Holographic Universe. Låt: Fear catalyst
Någon som defintivt inte kan kallas fyrkantig är demonproducenten (U2, Peter Gabriel, Bob Dylan m.fl.) Daniel Lanois. När han släpper sina soloplattor handlar det om någon slags fransk-kanadensisk folkbluescajunambientrock som låter som den improviseras fram. Nu har han kommit med plattan Here Is What Is, som faktiskt är ett soundtrack till en dokumentär med samma namn om Lanois och hans arbete. Som vanligt handlar det om musik som är mer utkast än kompositioner, mer upplevelser än låtar; och som vanligt är det ruggigt bra. Låt: Njae… kolla hellre in trailern till filmen
Eric Gadd sjunger på svenska för första gången sen 1989 på nya plattan Stockholm står kvar, men jag ligger. Och han gör det bra. Skojigt nog låter musiken mer internationell än någonsin, och mer lekfull. Kul platta! Låt: Tio minus

Månadens YouTube-videos: Tema: "Sommarlåtar"

Crowded House - Weather with you

Chris Rea - On The Beach

Colbie Caillat - Bubbly

Don Henley - Boys of Summer

Webben: Vad sägs om en Weyland-Yutani t-shirt från Alien-filmerna? Eller en CyberDyne från Terminator? Varför inte en från Shawshank State Prison? Last Exit To Nowhere har massor av såna godsaker.

Snyggt som fan: Lara Swift

Bokcitatet:
“The book was simply titled: Good Poems. The editor was Garrison Keillor, a man who could probably run for governor and be elected in the part of the world I came from. I opened at random and found a poem by someone named Frank O'Hara. It was short. That made it a good poem in my book, and I waded in.

"Have you forgotten what we were like then when we were still first rate
and the day came fat with an apple in its mouth
"it's no use worrying about Time
but we did have a few tricks up our sleeves and turned some sharp corners
"the whole pasture looked like our meal
we didn't need speedometers
we could manage cocktails out of ice and water. .."

Something happened to me there. My voice wavered and the words doubled, as if the word water from my mouth had summoned some in my eyes. I looked up and said, “Pardon me.” My voice was husky. Wireman looked concerned, but Elizabeth Eastlake was smiling at me with an expression of perfect understanding.
“That's all right, Edgar,” she said. “Poetry sometimes does that to me, as well. Honest feeling is nothing to be ashamed of. Men do not sham convulsion.”
“Nor simulate a throe,” I added. My voice seemed to be coming from someone else.
She smiled brilliantly. “The man knows his Dickinson, Wireman!”
“Seems to,” Wireman agreed. He was watching me closely.
“Will you finish, Edward?”
“Yes, ma’am.

"I wouldn’t want to be fasterer greener than now if you were with me O you
were the best of all my days”

I closed the book. “That's the end.”
She nodded. “What were the best of all your days, Edgar?”
“Maybe these,” I said. “I'm hoping.”
She nodded. “Then I'll hope, too. One is always allowed to hope. And Edgar?”
“Yes, ma'am?”
“Let me be Elizabeth to you. I can't stand being a ma'am at this end of my life. Do we understand each other?”
I nodded. “I think we do, Elizabeth.”
She smiled, and the tears that had been in her own eyes fell. The cheeks they landed on were old and ruined with wrinkles, but the eyes were young. Young.”

ur Duma Key av Stephen King

Film: Jag var en av många som grät när Futurama lades ned 2003. Det är fan inte gott om bra tecknad sci-fi komedi. Så jag är även en av många som jublar nu när Futurama gör comeback i långfilmsformatet. Fyra filmer kommer under året. Först ut är Bender’s Big Score – en story om tidsresor, kärlek och e-mailsvindlande nudistrymdvarelser. Magin och humorn är kvar, referenserna till tidigare avsnitt duggar tätt även om man kan se filmen som oskuld, de elaka skämten om Fox är sköna, men det som förvånade mig mest är hur bra filmen funkar som just film. Medan the Simpsons- och Family Guy-filmerna kändes som långa tv-avsnitt är ploten och berättandet i Futurama långfilmsvärdigt. Imponerande! Welcome back! Och jag ser fram emot nästa film – The Beast With A Billion Backs.

Först var det ett filmmanus som fick nobben, sen blev det en hyllad seriebok, och nu är 30 Days of Night film igen. I Barrow, Alaska syns inte solen till under en vintermånad. Något som en bunt vampyrer utnyttjar. Jag hatar i vanliga fall vampyrskräckisar, men här gör jag ett undantag. Tät, grym, blodig, spännande, originell och med djuriska vampyrer som skiter i snygga gothkläder och stil och bara är ute efter att slakta. Påminde mig ofta om John Carpenter’s gamla klassiker The Thing. Och det är ett jävligt högt betyg.

Månadens filmer: Curse of the Golden Flower, Star Trek III: The search for Spock, I Robot, Populärmusik Från Vittula, Halloween: H2O, The Serpent and the Rainbow, 30 Days of Night, Shoot Em Up, Curse of el Charro, Valiant, Másnap, The Invasion, A Nightmare on Elm Street 5: The Dream Child, Backwoods, The Hidden, The Bourne Ultimatum, Bee Movie, Futurama the Movie: Bender's Big Score!, Enchanted, Everything's Gone Green

Simpsonsrepliken:
Kent Brockman: "The phony pope can be identified by his high top sneakers, and incredibly foul mouth"

TV: TV-fri månad - bara en massa skitfotboll på alla kanaler.

R.I.P: Tråkigt nog har flera fantastiska människor lämnat oss i juni.
Chefredaktören för Grönköpings Veckoblad, Olov Norbrink, trillade av pinn, bara 42 år gammal. Hade turen att få jobba tillsammans med Olle under SöndagsNisse Strix-tiden. Under ett småbuttert yttre doldes en rolig och smart själ som stänkte iväg lysande satirtexter på löpande band. Och med sin genuina ”det var bättre förr”-attityd var han den perfekta redaktören för Grönköping. Humorsverige har blivit en kul typ fattigare.
Och humorvärlden har blivit en legend fattigare. Komikern och skådisen George Carlin har också lämnat oss. Sylvass, smart, kul som fan och helt unik. Kolla bara på den här akten…
Har fått en mikrofon upptryckt i plytet av rätt många vid det här laget, men ingen har gjort det så bra som tv-legenden Ingela Agardh när jag var gäst i SVT’s morgonsoffa. Hon var en helskön kvinna, något av en allmän stor-mormor i tv-huset och i det närmaste en force of nature som journalist. Kände mig heltrygg i hennes närvaro, trots att min hjärna fortfarande låg medvetslös kvar under täcket (morgon-tv är inte min grej…). Mot slutet (när hon frågade vad som är det bästa med att vara man, och jag svarade: ”att ingen glor på mina bröst när jag pratar”) drog hon av ett av sina gigantiska trademark-garv så att jag kände håret fladdra. Cool människa! Tv-rutan kommer inte att vara densamma utan Ingela.
Make-up legenden Stan Winston har tyvärr också dragit vidare. Vem? Tja, bara mannen som gjorde dinosaurierna i Jurassic Park, monstren i Aliens, monstret i Predator, Edward Scissorhands look, effekterna i Terminator-filmerna och … tja, vilken film har han inte gjort effekter till? Startade hemma i garaget innan special effekter ens var ett begrepp, utvecklade tekniker och metoder som la grunden för hela branschen, blev flerfaldigt Oscarbelönad och var tveklöst den störste i sin genre. Han var mitt uppe i arbetet med Terminator 4 när cancern tog honom, 62 år gammal.
Jag saknar dem alla.

Livet på Peterix planet:

When it rains, it pours…

Typiskt.

Efter att ha segat som sirap i januari och inte fått ett skit gjort (läs: stirrat trött på dataskärmen och väntat i förtvivlan på att någon liten älva skulle komma och hälla piggelinpulver i skallen) under den första halvan av året; samtidigt som övriga livet varit om möjligt ännu segare och händelselösare; så lossnade det naturligtvis big time lagom till semestern.

Den mentala detoxen jag genomgick förra månaden verkar funka utmärkt. Har visserligen sovit massor, och hjärnan har ibland snurrat som Travoltas höfter i Saturday Night Fever, men överlag har idéerna bubblat som under en vattenskada i samarinfabriken, och det har knackats ned en och annan bokstav vid skrivbordet.

Det har inte blivit sämre av alla sköna svar och kommentarer jag fått på mitt ”Handbok för pojkvänner”-upprop på Hennes hemsida. Responsen har varit enorm och har verkligen gett mig en kick. Fortsätt så tjejer!

Originalplanen att ha ett hyfsat klart manus innan semestern har ju självklart kraschat hårdare än Baren-Merals kändiskarriär. Jag kan vara riktigt snabb när det flyter (Ursäkta, hur dags går jorden under? skrevs ju på bara några få veckor), men inte så snabb. Om livet lämnar mig någorlunda ifred under de kommande månaderna (fat chance!) så kan det börja likna något mot slutet av sommaren kanske. Vi får se…
Men jag har en annan idé som verkligen pockar på och vill ut, så det vore skönt att få undan det här.

Lustigt nog har Ursäkta, hur dags går jorden under? plötsligt börjat göra en smula väsen av sig – nästan ett år efter att den släppts. Flera miljöprojekt har hört av sig och vill samarbeta på olika sätt, och jag har även fått några föreläsningsförfrågningar.
Det här gör mig kluven. Den boken var ju tänkt som ett bokslut över mitt officiella miljöengagemang (fick både gråa hår, magsår och en släng av misantropi de år jag jobbade med miljöfrågor på heltid, och överlåter nu världsräddandet åt yngre, piggare & friskare förmågor) och jag tackar nästan alltid nej till föreläsningserbjudanden o.dyl. Men jag stänger inte några dörrar av princip. Vi får se efter sommaren hur mycket tid & ork jag har att engagera mig. Men med tanke på hur pissigt den boken har sålt så är det kul att folk börjar vakna. Det kanske kan bli en sleeper med lite tur…

Jag har alltså varit mer jobbsugen än på väldigt länge under juni, men eftersom livet funkar som det gör har jag knappt haft någon tid till det.
En operation, morsan på besök och att vi varit bortresta har kommit i vägen.

Eftersom morsan fyllde 70 i våras, och inte har varit och hälsat på oss på drygt fem år, så bjöd vi ned henne från Luleå för en veckas äventyr i Skåne/Danmark.
Vi hade kokat ihop en trestegsraket som började med att vi firade midsommar ute på Äspö, så att hon fick träffa svärmor & övriga gänget därute igen.

Som väntat hade värmeböljan från maj bytts ut mot klassiskt svenskt vedervärdigt midsommarväder. I vår del av landet på sitt mest schizofrena humör. Sol, spöregn och åska byttes av med fem minuters mellanrum. Mest spöregn naturligtvis. Men vi hade dukat upp inne i lusthuset, så det var lugnt.
Det blev så traditionellt att det dammade om det. Sill, färskpotatis, grillat, jordgubbar och – tack o lov – nubbar. Med lite schysst sprit i kroppen klarar man av det mesta. Och jag gillar verkligen de små snaps-kiten med flera småflaskor – lite som alkoholhaltigt lösgodis.
Synd bara att vi har den här traditionen med snapsvisor. Ska man sjunga eller supa? Jag bidrog med den enda snapsvisa jag lärt mig i Norrbotten – den går så här: ”Nå!”, …sen super man (vi gillar inte onödigt krångel däruppe).

Det finns en del stories från kvällen, men de får vänta till en annan gång. Sammanfattningsvis kan man konstatera att eftersom varken jag eller Jenny är särskilt traditionella (eller ens gillar att festa över generationsgränserna), så kommer vi nog hädanefter att fira midsommar på samma sätt som vi ”firar” jul – för oss själva på hemlig ort.

Efter att ha hängt någon dag på Äspögården så tog vi med morsan till vårt lilla kyffe inne i Malmö. Visade henne lägenheten (tog 27 sekunder), Esme (det enda barnbarn hon kommer att få :-), stan och turistattraktionerna – dvs Turning Torso, Västra Hamnen, Öresundsbron och Ribban. Och det slog oss då att vi aldrig besöker de här ställena själva. Det är hemmablindsyndromet – man turistar aldrig i sin egen stad. Nu är kanske krokiga hus och långa broar måttligt upphetsande, men det gamla Bo 01-området i V. Hamnen är en pärla. Sällan har närheten till havet tagits så väl omhand som här. Känns betydligt mer Sydeuropa än Sverige. Ett måste om ni passerar Malmö!

För ovanlighetens skulle så spöregnade det inte under vår sightseeing, men blåste något så gud förbannat att om jag pinkat i medvind så hade jag besudlat någon dansk på Ströget. That’s Malmö i ett nötskal...

För att inte ge morsan reumatism av att sova på vårt köksgolv hade vi bokat hotell i Köpenhamn en natt.
Vi besökte naturligtvis Tivoli. Och självklart spöregnade det hela tiden vi var där. Vi sökte skydd i restaurang Balkonen och lunchade på rödspätta. Dessvärre bestod de 3 små förskrämda fiskbitarna till 95% av kremerad panering, serverades utan tillbehör och kostade som en oxfilé. Har ätit mer, godare och billigare fisk på Sibylla. Undvik!

Senare på kvällen tog vi en sightseeingpromenad runt i Nyhavn, kikade på den Sorte Diamant (nya operahuset), undvek alkisar, besökte Amalienborg (slottet – som morsan utsåg till världens tråkigaste; och jag håller med – till och med stenkuben Tre Kronor ser slottigare ut i jämförelse) samt Marmorkirken.
Runt Marmorkirken finns det en massa statyer av diverse historiska gubbar som betytt något för kristendomen – filosofer, profeter, predikanter osv. Eftersom jag alltid går omkring med laddad kamera slängde jag iväg några skott på dem. Ett av dem blev riktigt bra, så jag putsade upp det i Photoshop (drog ned färgen, utom i ett kyrkfönster där himlen avspeglades) och fick min första Flickr-hit med det! Niiiiiiiiiice!
Efter en shoppingdag (billig sprit och Søstrene Greene) återvände vi hem.

Väl hemma så hade båda diskhoarna stockat igen och var till bredden fyllda av äckligt avloppsvatten. Mmm… så mysigt. Men man får tacka sin lyckliga stjärna att det inte svämmat över på vårt obehandlade trägolv i köket.

När vi satt mamma på planet tillbaks till Luleå gick vi hem och gjorde slut på större delen av enliters ABSOLUT Vanilia-flaskan vi köpt i Köpenhamn, blev snorpackade och sov i ett dygn. Hur mycket man än tycker om sin förälder måste man reboota hårdisken efter att ha intensivumgåtts i en vecka…

Foton från äventyret finns här, här och här.

Dagen spermierna fick kicken

Förutom allt detta har jag dessutom hunnit med att lägga mig under skalpellen.

Jag och Jenny har ju inga som helst planer på att bli föräldrar (vi producerar hellre böcker än barn – jag sprider hellre memer än gener), så när vi tänkte efter så fanns det ingen som helst anledning att bevara reproduktionsförmågan. Därför har jag nu genomgått en vasektomi (”vas” är latin för det lilla rör som spermierna använder för att pendla till jobbet, och ”ektomi” betyder ”snipp, snipp”).

Det här är betydligt mindre blodigt än det låter. Ingreppet är pyttefnuttigt (snittet är mindre än 5 mm och behöver inte ens sys), allt är över innan man ens fattat att det har börjat (låg på britsen högst en kvart, och det mesta av den tiden gick åt till förberedelser), det gör inte det minsta ont (okej, första snittet la de tre sekunder innan lokalbedövningen hunnit kicka in, och de tre sekunderna kändes, men i vanliga fall är det helt smärtfritt) och man får åka hem direkt. Dessutom får man ta några skojiga lugnande piller innan som försätter en i ett totalt ”Jaha…”-läge, och hur ofta får man droga lagligt?
På min besvärlighetsskala lägger jag en vasektomi någonstans mellan att göra hål i örat och tatuera sig.

Visst, jag var lite öm i några dagar efteråt (och blålila på sina ställen – vilket har en viss psykosomatisk pip & gny-effekt), men inget värre än något man råkade ut för på gympan i högstadiet. Och den ordinerade konvalescensen var en perfekt ursäkt för att softa och ligga hemma och kolla på film i några dagar. Piece of cake med andra ord. Men ändå tillhör jag en minoritet.

Vi killar är ju inte direkt kända för vår enorma benägenhet att ta preventivmedelsansvar (vi pratar nästan kronisk oförmåga här). Ta t.ex. p-pillret. Det ses ju bland oss killar som världens bästa uppfinning, för vi behöver inte bry oss ett skit. Men för den som proppar sig full med hormoner finns det vissa nackdelar. Viktökning, dålig hy, illamående, minskad sexlust och humörsvängningar är några av de snällare biverkningarna. Högt blodtryck, leverproblem och blodpropp några av de otrevligare. Så många tjejer drömmer nog om den dag då det manliga p-pillret kommer. Men i väntan på det så är sterilisering ett klart schysst alternativ om man nu har fått de barn man vill ha, eller om man som jag och Jenny inte vill ha några alls. Men även här är vi killar proffs på att inte ta vårt ansvar.

Av alla steriliseringar i Sverige står männen för bara 20 procent. Vilket hade varit nog illa om det varit ungefär samma procedur för båda könen. Men en kvinnlig sterilisering är en fullständig operation där man går in i buken under narkos, med allt vad det innebär i risker för patienten. Och ingreppet kostar vården bortåt 20 000. Medan den manliga som sagt är en baggis som kostar en tiondel av den kvinnliga.
Ändå backar de flesta killar från det som uppenbart är det självklara alternativet. Varför? Vettefan, men det verkar röra sig om någon slags kastrationsångest och luddiga idéer om att manligheten sitter i sädesledarna.

Vi killar riskerar alltså hellre livet på vår partner, samt dränerar en redan fattig vård på stålar, än låter en läkare peta lite mellan benen på oss. Det är hög tid att den här delen av den manliga anatomin förlorar sin divastatus.
För er jävla mesar som tror att manligheten sitter i pungen, börjar gråta så fort den utsätts för något mer än lite motvind och tror att allting går i bitar om man råkar blänga på paketet – ta det från någon som gjort det: Allting funkar precis som vanligt efteråt. Jag lovar! Allting. Enda skillnaden är att den aktiva ingrediensen inte längre är kvar, och det rörde sig ändå om så små mängder att det inte märks.

Okej, det finns en liten nackdel. För att göra arbetsmiljön trevligare för dem som ska genomföra ingreppet måste man raka sig i skrevet. Det är inte obehagligt på något sätt (utom när det växer ut igen – fy fan vilket ställe att ha skäggstubb på! Där ett tag kändes det som om jag hade ett piggsvinskonvent i brallorna), men medan vältränade porrskådisar kanske kommer undan med den hårlösa looken, ser man själv mest ut som en anskrämlig jättebebis. Men det blir många sköna garv när man ser sig i spegeln – och hur ofta får man chansen att skratta åt sin nakna kropp?

Nej – det finns inga bilder…

Svollingvej 105, med den förbannade sängen

Efter jobbryck, operation, föräldrabesök och annat jävelskap skrek kropp och själ efter semester. Och tack o lov hade Jenny & Anna-Karin varit duktiga projektledare (som alla andra kvinnor här i världen – alla killar som tagit initiativ och arrangerat familjens semester räcker upp en hand! …nä, tänkte väl det) och bokat ett hus åt oss på Jylland i en vecka.

Björn & Anna-Karin hade skaffat en ny (bara 2 dagar gammal!), skitskön Toyota Prius elhybrid, så vi susade i stil över Öresundsbron, genom Sjaelland, över Stora Bält, genom Fyn, över Lilla Bält och fram till Vester Husby på Jyllands sydvästkust, bara några mil från tyska gränsen.
Nere vid havet där hyr man fina, välutrustade (uteplatser, disk- och tvättmaskin, stereo, tv, parabol, dvd, solarium m.m.) stenhus med stråtak i en vecka för inte mer än vad en hotellnatt kostar per skalle. Vårt var ett tvåvånings, tre sovrums helmyshus som vi föll handlöst för.

En ca 15-minuterspromenad bort låg stranden. En rätt kämpig promenad, för naturen i den här delen av Europa är dramatisk. Husen låg dolda i tät barrskog, men efter bara några steg stod man på en ödslig, vindpinad ljunghed som hämtad från Skottland (man väntade sig att Baskervilles hund skulle börja yla vilken stund som helst). Efter heden möttes man av de branta gräsbeklädda sanddynerna. Innan vi hittade den snabba vägen till havet klättrade vi upp för 3-4 rader av dyner utan att se vatten. Eftersom vi hörde vågorna började vi tro att turistbyrån ljugit om närheten till havet, placerat ut en bandspelare med havsljud och kallt räknat med att feta tyskar och svenskar inte skulle orka ända fram. Men Atlanten fanns där, vackrare än någonsin.

Vädret var omväxlande. När vi kom var det blåsigt och ruggigt så man klä sig varmt och långärmat, andra dagar var det soligt och 30-gradig hetta så man fick spackla sig med SPF 25. Men oavsett väderlek så är det inte i första hand sola-och-bada-stränder, utan gå-på-upptäcksfärd-stränder – fulla med gamla bunkrar från WW2, krabbor, bläckfiskskelett, små mollusker, drivved, döda fåglar, bärnsten och annat spännande som tidvattnet fört med sig.

De coolaste fynden var strandade ägg från rockor. En av naturens gothigaste designer – ser ut som en portionssnus formgiven av Djävulen och Tim Burton. Eftersom Anna-Karins stora intresse är tafonomi, dvs vad som händer med djur efter att de har dött (hon är den enda jag känner som alltid har en skalpell med på semestern), dissekerades äggen i jakt på små rock-embryon, men de var tomma av någon anledning. Någon marinbiolog som kan förklara det?

Självklart var vi vid havet så mycket vi kunde. Inte bara för dess skönhet och upptäcktsfärderna, utan för att strandpromenader är det mest meditativa man kan ägna sig åt. De där pillrena jag tog innan vasektomin kan slänga sig i väggen – inget kan skölja bort spänningar och bekymmer som att planlöst ströva där havet möter land, lyssna på vågornas skvalpande och känna sand och saltvatten mellan tårna. Champagne för själen!

Och det behövdes verkligen. Den här månaden har varit späckad som en kaskelott inknölad i en Pringlesburk. Bara på de tre dagarna mellan att morsan åkte och vi drog var vi tvungna att stöka undan typ två veckors fix & jobb. Jag var så spänd att om jag hoppat från fjärde våningen så hade jag inte splattat i backen utan studsat iväg till Skövde.

Vad gjorde vi annars då? Åt en massa god mat naturligtvis (Anna-Karin hade, förutom skalpellen, med sig hela sin uppsättning med kryddor, flingsalt, olivoljor och balsamvinäger). Man vet att man har semester när man kommer ut ur mataffären med bara småkakor, ett halvkilo nougat, cognac och en back Tuborg
Och ej att förglömma de danska ostarna, där även de mildaste sorterna stinker så att ett besök på avloppsreningsverket framstår som Chanel No 5 i jämförelse. Men ack så goda!

Eftersom min definition av semester delvis är att förvandla mig själv till en saccosäck med så låg ambitionsnivå som möjligt, så tillbringades många och långa stunder i en soffa/solstol med en god bok, en mp3-spelare och en pilsner/glas vin inom räckhåll. Eller bara sovande. När spänningarna väl släppte lyckades jag hänga med John Blund 12 timmar på raken – och sova middag sen. Tror min kropp verkligen behövde det…

Anna-Karin & Björn är dessutom det perfekta resesällskapet eftersom de, förutom att de är otroligt trevliga att hänga med, går att leva parallellt med utan krystade krav på gemensamma aktiviteter.

Några utflykter petade vi in på agendan ändå. T.ex. Jyllands Zoo. En sömnig liten djurpark som dock inte var så jäkla liten när man väl började traska runt i den - varje gång man trodde att man sett allt rundade man ett hörn och hittade minst trettio nya djur. Det var dessvärre en av 30-gradersdagarna, så djuren låg mest och sov undangömda i något skuggigt hörn i hettan. Fick ändå med några schyssta zoominnen: Såg två veckor gamla strutskycklingar. Helt bisarra små fågelbebisar. Såg ungefär ut som de där små dinosaurierna som åt upp Peter Stormare i Jurassic Park 2. Träffade även några pingviner som sträckte näbbarna mot skyn och sjöng högt som fan. Det lät som en blandning mellan en åsna, en gås och en älg. Ett sorgset brölande som vi tyckte skulle göra sig perfekt som klagosång när t.ex. datorn hängt sig eller man missat bussen – honk, honk, honk, brööööööööööööööl!

Var även till Kystcentret och Jyllandsakvariet i hamnbyn Thyborøn. På akvariet hade de jordens sötaste rödhajar. Otroligt vackra och sociala djur som glatt lät sig klappas.
Ett stenkast därifrån låg Sneglehuset – en kåk helt dekorerad med snäckor. Otroligt tacky! Som om Barbara Cartland och en färgblind tysk strandraggare gjort ett designprojekt ihop.

Men coolast var ändå den gamla försvarslinjen vid Thyborønkusten – över 100 gamla bunkrar på rad efter stranden. Såg ut som en blandning av Tatooine och Saving Private Ryan. Klämde lätt iväg över 200 bilder bara på dem. Überfuckingfantastic!

En underbar semestertripp, full av vila, strandterapi, god mat, vin, sightseeing, strandfynd, trevligt umgänge, glada minnen och fantastiska foton. Så full av mys att vi var nöjda redan efter halva veckan – resten var bara bonusmys. 4.5 av 5 på semesterskalan.
Men det fanns en liten orm i paradiset…

Blev inte klok på vad det berodde på – sängen var skön, naturen tyst, jag var trött och oerhört avslappnad, hade inget grubbel i huvudet som höll mig vaken – men förutom den där halvdygnstuppluren kunde jag bara inte sova på nätterna. Låg bara där i timmar och förvånades över min vakenhet. Spekulerade först i om jag kanske blivit så relaxad att kroppen fått en chock, eller om jag saknade det ständiga trafikbullret från Nobelvägen. Men så föreslog Jenny att vi skulle byta sängar med varandra, för hon hade sovit som en klubbad säl i sin. Och det blev ombytta roller! Jag snarkade på i 12 timmar igen, medan Jenny varken kunde sova eller ens tänka på den sida jag brukat ligga på, och fick gå och lägga sig någon annanstans. Vettefan vad det här berodde på, men det luktar jordlinje eller Currykryss, för förutom sömnlösheten så hade golvbräderna kring just den sidan av sängen släppt. It was cursed!
Men bortsett från den förbannade sängen var det en toppenvecka.

Bilder från Jyllandssemestern hittas här.

Nu går jag på semester på obestämd tid.
Vill någon ta en öl eller bara hänga lite är jag inte svårövertalad.
Annars: Ha en skitsön sommar!

Augusti 2008

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

Att läsa: Jag upptäckte Hellboy en aningens baklänges – föll först pladask för filmerna, sen för serien. Och det är svårt att inte älska Hellboy. En demon som trillat in i vår värld och nu jobbar som paranormal investigator åt B.P.R.D. - Bureau for Paranormal Research and Defense (som även är titeln på den lysande spin-off serien). Stor, röd, kaxig och drämmer till spöken, monster och vampyrer med käcka kommentarer som ”Big talk for a guy with no pants”.
Skaparen Mike Mignola fyller sina Hellboy- och BPRD-storys med folklore, spökhistorier, b-filmspulp och H.P. Lovecraftiska miljöer & monster; allt tecknat i Mignolas distinkta stil som liknats vid ”German expressionism meets Jack Kirby”. Resultat: en av de bästa serier som går att läsa!

Månadens läsning: Terry Pratchett: The Last Continent, Jeffrey Ford: The Shadow Year, Raymond Carver: What We Talk About When We Talk About Love, John Ajvide Lindqvist: Människohamn

Ur högtalarna: Det kommer mycket bra tung musik från andra sidan sundet just nu. Raunchy, Mercenary och HateSphere är några jäkligt bra metalband. Men det mest spännande danska bandet enligt mina öron är Volbeat. Deras musik låter som om Elvis och Napalm Death kolliderat. Raka rockabillylåtar med catchy melodier har fått blytunga arrangemang, och resultatet är tammefan lysande. Hör bara på låtar som Radio Girl, Sad Man’s Tongue och I Only Wanna Be With You.

Kommer ni ihåg 80-talsbandet Cock Robin? De hade några dunderhitar med Just around the corner och The biggest fool of all när det begav sig. Nu har de återförenats och släppt plattan I Don't Want to Save the World. De låter fortfarande precis som de gjorde då, dvs tidlös pop med underbar sång av Peter Kingsbery och Anna LaCazio (som banne mig är födda att sjunga ihop). Och plattan är en jämn sak med bara starka låtar. Jag är oftast emot återföreningar eftersom få band åldras med värdighet, men det här var välkommet!

Månadens YouTube-videos: Tema: "Holländska/Belgiska gothband frontade av en skön(sjungande) tjej"

Within Temptation (Sharon den Adel) - Stand My Ground

Autumn (Nienke de Jong) - Satellites

After Forever (Floor Jansen) - Energize Me

The Gathering (Anneke van Giersbergen) - Liberty Bell

Delain (Charlotte Wessels) - See Me In Shadow

Webben: Bizarrotecknaren Dan Piraro har en blogg där han inte bara bjussar på sina roliga och absurda enrutesserier, utan även roliga, absurda och intelligenta kommentarer om idéerna bakom skämten; och mycket annat... Fantastisk kul och intressant läsning!

Snyggt som fan: Dale May

Bokcitatet:
“Past and present religious atrocities have occurred not because we are evil, but because it is a fact of nature that the human species is, biologically, only partly rational. Evolution has meant that our prefrontal lobes are too small, our adrenal glands are too big, and our reproductive organs apparently designed by committee; a recipe which, alone or in combination, is very certain to lead to some unhappiness and disorder.“

ur God Is Not Great av Christopher Hitchens

Film: Är det en sak som gör mig nervös så är det hypade filmer. När förväntningarna blåses upp så ökar risken för besvikelse. Och nya Batmanfilmen The Dark Knight har verkligen hypats. Kallats för den nya Gudfadern II, hamnade direkt som nr 1 på röstningslistan över världens bästa filmer på imdb, Heath Ledger anses som obligatorisk Oscarvinnare för sin Jokertolkning osv. Men gissa vad? Den inte bara lever upp till hypen, utan överträffar den. TDK är lätt en av de 10 bästa filmer jag någonsin sett (exakt var på listan den hamnar kan jag nog inte säga förrän om 2-3 år – jag måste smälta filmer länge innan de får sitt rätta värde).
Allting funkar i den här filmen. ALLTING! Storyn är oerhört dramatisk, komplex och ambitiös, men ändå tät och helt utan lösa trådar. Det finns inte en enda onödig scen, karaktär eller replik. Balansen mellan drama och action är perfekt, och pratscenerna är minst lika täta som jakterna och fightscenerna. Den dramatiska kurvan för varje karaktär är så gripande och välskriven att man lätt kunde ha gjort en lysande film om bara en av huvudkaraktärerna. Skådespeleriet är lysande över hela linjen. Men självklart sticker Ledgers Joker ut ur mängden. För första gången på väldigt länge gjorde en filmkaraktär mig ärligt skitnervös varje gång den dök upp i en scen. Den här Jokern är ingen färgglad serieskurk, utan en livsfarlig och oberäknelig psykopat helt utan ideal eller planer, som vill se världen brinna bara för att ha kul en stund. Den här upplagan av Jokern får Hannibal Lecter att framstå som en Teletubby.
Det här är det bästa som visats på bio på många år. Gå och se!

Månadens filmer: Run Fatboy Run, Cloverfield, The Gate, Rogue Assassin, Rambo, Johnny Mnemonic, Osmosis Jones, Morgan Pålsson - Världsreporter, Persepolis, [Rec], Tillsammans Är Man Mindre Ensam, No Country for Old Men, Heavy Metal 2000, Shadow of the Sword, SS Experiment Love Camp, Broken Flowers, There Will Be Blood, Body Double, Juno, Fjärilen i Glaskupan, Sweeney Todd - The Demon Barber of Fleet Street, Les Pacte des Loups, The Dark Knight, National Treasure 2: Book of Secrets, One Missed Call (US remake), House of Wax (2005)

Simpsonsrepliken:
Lisa: "Mom, Bart's sitting next to me!"
Bart: "Mom, Lisa's growing!"
Marge: "Quiet, you two. You know your father's just had a breakdown"
Homer: "My pockets hurt"

TV: Till min förvåning finns det faktiskt något att titta på mellan fotbolls-VM, OS, Allsång på Skansen, sommarrepriser och annan dynga, nämligen HBO-serien Carnivàle. Via ett resande sideshowsällskap med diverse freaks och udda karaktärer berättas en svart och djup historia om kampen mellan gott och ont och utvalda människor. Det är som en blandning mellan Twin Peaks (t.o.m. dvärgen därifrån är med) och Vredens Druvor. Mysko, krypande, välgjord och klart sevärd.

Serie: Har gradvis blivit allt mer förtjust i den norska serien M av Mads Eriksen. Trots att den handlar om sin skapare (och hans tjej) är den allt annat än självbiografisk. Det är mer Monty Python & fantasy än Rocky om man säger så. Mads pumpar sin serie full med sköna popkulturella referenser, och det är inte sällan seriens verklighet flyter samman med t.ex. Star Wars- och Star Trek-universumen. Det är roligt, halsbrytande, anarkistiskt och härligt befriat från killar som super och gnäller över sina relationsproblem. Läs den i Pondus eller på den norska hemsidan.

Livet på Peterix planet:

Sov-Semi-Semester

Det här blir en rätt kort uppdatering. Av den enkla anledningen att jag inte gjort ett skit under hela juli. Jag var inte på det humöret helt enkelt.

Jag blir lite nervös över hur många andra använder sin semester: drar igång hutlöst ambitiösa fixarprojekt och går lös på husväggar, köksinredningar och groggverandor; tvingar ihop sig med sina släktingar i rena tortyrträffar ute på landet där man inte ens kan smita ifrån; reser land och rike runt för att hinna se så många rastplatser som möjligt under sin ”lediga” period; och försöker i allmänhet att klämma in allt man inte hunnit under resten av året på de här få veckorna. Inte undra på att semestern är en av våra största relationskillers.
Skrev faktiskt en Henneskrönika om det.

Det bästa semesterråd jag hört kom från en familjeterapeut som sa att ”man ska leva sin vardag som om man aldrig skulle få någon semester. Sprid ut alla projekt under året och acceptera att de tar tid.”

Själv har jag mest varit lat och folkskygg, och satsat på att vårda mig själv och relationen till mina närmaste. För juni blev lite väl stökig, och kroppen började säga ifrån. Så fort jag packat upp efter Jylland kom Den Stora Tröttheten.

John Blund och jag har verkligen gått några rejäla matcher på nätterna. Har inte sällan vaknat tröttare än när jag la mig. Är överlag bra på att ackumulera min trötthet och spara den till tillfällen då jag kan släppa lös den på grönbete, men det har nog också att göra med de intensiva drömmar jag haft på nätterna. Har bara drömt om strapatser: har gått omkring i enormt stora halvfärdiga (eller fallfärdiga) hus, fulla med trappor och lönngångar; vandrat i besvärlig vildmark; ja, kämpat mig fram i alla möjliga och omöjliga miljöer. Inte undra på att man vaknat och känt sig som om man bärsärkat fram i uppförsbacke som en koffeinspeedad viking med ADHD.

Jag behöver väl inte direkt ringa The-Freud-Hotline för att luska fram betydelsen i de här drömmarna, men nu börjar de ge med sig. Har väl kämpat färdigt för den här gången. Livspusselbitarna börjar faktiskt ramla på plats.
Skönt. Hade det fortsatt på det här sättet hade jag behövt sluta sova för att orka med…

Förutom att trötta ut mig med att sova har jag, …ja vad fan har man egentligen gjort när man påstår att man inte gjort ett skit? Umm… tja, jag har bl.a. läst allt som någonsin getts ut med Hellboy och B.P.R.D., sett en bunt skräckfilmer (rekommenderar verkligen REC) och ätit minst min egen vikt i glass (glasshimmelriket på jorden, Dolce Sicilia, har fått mer än ett besök den här månaden, om man säger så…). Bara slöat m.a.o.

Nä, nu ljög jag en smula. Att tokslöa är faktiskt svårare än vad det låter som. Har gjort lite mer än så.

Jennys kompis Linda och hennes bf Anders kom och hälsade på en helg. De bodde inte hos oss eftersom det bara ryms en, helst inte alltför kräsen, person i vår lilla stökiga lägenhet; så vi hängde mest under valda gemensamma aktiviteter.
Bl.a. besökte vi fotoutställningen Lee Miller’s War på Malmö Museer. Lee Miller började som modell åt Vogue, men flyttade snart bakom kameran. Under andra världskriget skickade Vogue iväg henne för att ta snygga, käcka bilder på glada soldater och tjusiga lottor. Det gjorde hon, men hon tog även bilder på lik, sönderbombade hus, koncentrationsläger och nazitoppar som precis begått självmord.
Miller var en visuell stilist och hennes vackra krigsbilder ser nästan komponerade ut, men det är definitivt mer än bara yta. Skönheten i bilderna gör att dem ännu starkare och de kryper sakta men säkert in under huden. När man går ut efteråt är man helt tagen och vill helst inte prata med någon. Så bra är det.
Missa den inte om ni passerar Malmö! Annars kan man se delar av den virtuellt här.

Hade även Jennys systerdöttrar Molly & Emilia på besök ett dygn.
När man har så mycket egentid, integritet och kontroll över sin vardag som jag och Jenny har, är det alltid lika spännande när en 3- och 7-åring dundrar in och kompromisslöst tar över rodret. Barn är kul, intensiva och de påminner en på ett ganska svettigt och huvudvärksframkallande sätt om de livsval man har gjort. Jag är aldrig så glad över att jag klippt barnalstrarkablaget som efter en 24-timmars barninvasion

Ska i ärlighetens namn erkänna att jag smygjobbat lite också. Eller jobbat och jobbat… När jag slappnar av kommer idéerna, och då är det faktiskt mer jobb att strunta i eller skjuta upp dem än det är att skriva ner dem.
Kan faktiskt inte kalla spontana idéer för ”jobb”, för det ordet är för mig besläktat med ”jobbigt”. ”Skapande” är nog mer rätt på det. Så rätt begrepp i sammanhanget är väl att jag smygskapat lite.

Lustigt nog är det huvudsakligen fiction som poppar upp i huvudet nu. Tror min hjärna är oerhört sugen på att rasta sin fantasi. Ska snabbt som ögat skriva klart Handbok för Pojkvänner och sen direkt slänga mig över mitt romanprojekt. Det kliar av skrivklåda…

Finns det något annat oväsentligt att fylla det här utrymmet med? Ja, vädret såklart!
Julivädret har varit uppdelat i två faser. Den första har varit, tja, …nyckfull, kan man nog säga. Jag kan iofs gilla när det svänger, men det blir svårt att planera något. Ungefär så här har en genomsnittlig dag under första halvan av juli sett ut vädermässigt i min del av världen:

10.45: ”Hmm… blåsigt och mulet. Det blir en innedag idag”.
11.03: ”Nämen kolla – 30 grader och strålande sol. Stranden here we come!”
11.17: ”Amen va fan… spöregn! Det var ju inte en moln på himlen nyss… Nåja, har några bra filmer på hög för en regnig dag.”
12.10: ”Hallå – solsken igen! Hämta filten, ölen och solskyddssmörjan!”
12.11: ”Åska..?”
12.14: ”Driv-is och hagel?”
12.47: ”Det regnar …gelehallon?!”

Fas två var då den berömda värmeböljan som svepte in över landet.
Hur varmt det varit? Tja, jag stod och köade bredvid en snubbe från Kalifornien, och han gnällde över att det var hett.

Jag har personligen inget emot hetta. Klarar mig finfint trots att det är över 30 både ute och inne. Dessutom passar den allmänna dåsighet som värmen framkallar min låga ambitionsnivå perfekt. Tar en värmebölja framför en köldknäpp vilken dag som helst.

Det finns dock ett problem: Esme, som den växelvarma reptil hon är, reagerar på värmen som den vore amfetamin. Hon är oftast uppe och på sitt bästa dinosauriehumör redan vid 06.00 – svårt sugen på att terrorisera hela världen. Så då får man ta henne till parken så att hon får busa av sig (ja, sköldpaddor busar. Sköldpaddor gör rätt mycket som folk inte tror att sköldpaddor gör. Gärna så högljutt som möjligt).
Vi behöver en större lägenhet. Akut!

Ha! Se där. Nu lyckades jag genom att skriva en massa svammel skapa en illusion av att jag inte enbart inventerat navelludd under juli.
Men nu är det slut med att såsa omkring för den här gången. Ska det bli något nytt och spännande liv måste kugghjulen börja snurra.
Är tbax om en månad med en rapport om hur det har gått.

.....................................................

September 2008

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

Att läsa: Har slutligen gett mig på Jim Butcher’s böcker om Harry Dresden – den enda listade magikern och privatdetektiven i Chicagos telefonkatalog. Det här är en blandning av Harry Potter och Dashiell Hammett – standardtypiska hårdkokta detektivstorys kryddas med demoner, spöken, trollformler och pentagram. Blandningen funkar bra, men hade väntat mig lite mer. Det kunde ha varit mörkare, mer hårdkokt och aningens bättre skrivet, men va fan – för en stunds skojig crossgenre-underhållning funkar det mer än utmärkt.

Månadens läsning: Antologi: This is PUSH, Terry Pratchett: The Science of Discworld, Joe Haldeman: Camouflage, Neil Gaiman: Coraline, Jim Butcher: Stormfront, Antologi: Dark Terrors 4, Charles Stross: Jennifer Morgue

Ur högtalarna: Gamla 80-talsidolen Rick Springfield vägrar gubba till sig och fortsätter att släppa täta, vitala plattor sedan comebacken för något år sen. Senaste heter Venus in Overdrive och är som vanligt fylld med högkvalitativ rock med refränger som sitter som en smäck. Lyssna t.ex. på What's Victoria's Secret?

Vem sa att hårdrockare inte hade humor? Tim Lambesis, som vanligtvis härjar i As I Lay Dying, har satt ihop enmanssidoprojektet Austrian Death Machine. Eller enmans och enmans… som partner har han ingen mindre än Arnold Schwarzenegger. Ja, i varje fall någon som är jäkligt bra på att imitera Arnie. Hela projektet, det visuella konceptet och alla låtar är uppbyggda kring muskelberget och hans karriär. Vad sägs om låttitlar som If it Bleeds, We Can Kill It, Get To The Choppa och I Am A Cybernetic Organism, Living Tissue Over (Metal) Endoskeleton. Skitkul och råösigt!

Ibland upptäcker man ny musik på de mest underliga sätt. Fick en notification på Twitter att en Catherine Anne Davies följde mig. Det visade sig att hon var en brittisk singer/songwriter som gör musik under namnet Catherine A.D. (MySpace), och väldigt bra musik dessutom. ”A voice that sounds like a lake of black honey” säger Metro, "If Kate Bush died and went to hell, she might sound like London gothic folk chanteuse Catherine Anne Davies... kooky and spooky and very good.” tycker NME. Håller med dem. Perfekt kombiantion av mörker och melankoli. En talang definitivt värd att hålla ögonen på.

Månadens YouTube-videos: Tema: "Neil Finn"

Split Enz - I Got You

Crowded House - Don't dream it's over

Neil Finn - Last To Know

Finn Brothers - Won't Give In

Crowded House - Don't Stop Now

Webben: Applikationer där man kan slänga in sitt foto i de mest osannolika sammanhang dyker det upp minst tre i veckan av. En av de fånigare just nu är Yearbookyourself.com, där man slänger in sin nuna i en amerikansk yearbook från 50-, 60-, 70-, 80- eller 90-talet. Testade mitt plyte i versionerna från -54, -70 och -84:

Snyggt som fan: CinemaCowgirl

Bokcitatet:
“I thought about how odd it is for billions of people to be alive, yet not one of them is really quite sure of what makes people people. The only activities I could think of that humans do that have no animal equivalent were smoking, body-building and writing. That's not much, considering how special we seem to think we are“

ur Life After God av Douglas Coupland

Film: Har blivit härligt skrämd den senaste tiden. En känsla en härdad horror-lover som undertecknad inte får uppleva särskilt ofta. Inte helt oväntat kom rysningarna från helt andra platser än Hollywood (som tydligen bara kan göra misslyckade remakes nu för tiden).

Den första hårresaren är den spanska [REC]. Den har iofs hoppat på hemvideokameravågen a’la Blair Witch, Cloverfield och Diary of the Dead, men här används det inte som en trendig gimmick, utan som ett verktyg för att placera tittaren mitt i det som händer. Storyn går ut på att ett tv-team som följer några brandmän i Barcelona under ett rutinuppdrag i ett hyreshus oväntat ramlar över något helt annat. Filmen hinner knappt börja förrän saker börjar gå väldigt, väldigt åt helvete. Det är oförutsägbart, intensivt, välgjort, autentiskt (man glömmer direkt att det här är en film och ser det istället som en dokumentär) och oerhört skrämmande. Helt klart en av de bästa skräckisar som gjorts.

Om [REC] var läskig så är det ingenting mot vad Shutter är. Thailändsk (undvik för guds skull den amerikanska remaken med samma namn som dyker upp nu i dagarna) rysare om spökfotofenomenet. Tycker att mystiska skuggor, ljus och skepnader som dyker upp i foton är nog läskigt som det är, men här har de dessutom lyckats få in det i ett ännu mer skrämmande sammanhang. Visst, de har lånat en grej eller tre från Ring och The Grudge (varför klagar aldrig någon över att amerikanska teenslashers är karbonkopior av varandra?), men det är verkligen skit samma, för den här filmen fick håret på mina armar att resa sig för säkert första gången på 25 år. Jag skojar inte! Den skrämde verkligen skiten ur mig! Definitivt en av de bästa skräckisar som gjorts.

Månadens filmer: This is England, We Own the Night, Eternal, Michael Clayton, Jumper, Pathfinder, Lord of War, 10.000 B.C., The Colour of Magic, Lust Caution, Shutter (2004), Tokyo Godfathers, Hellboy, The Signal, Spiderwick, Kaena: The Prophecy, Casanova, Scrooged, Book of Shadows - Blair Witch 2, Ai No Borei, The Uninvited, Flesh & Blood, Perfect Blue, Urban Legends 3: Bloody Mary, Battle Royale 2: Requiem, Howl's Moving Castle, Immortal, Pirates of the Caribbean: Dead Man's Chest, Pirates of the Caribbean: At World's End, The Sentinel, Poseidon (2006)

Simpsonsrepliken:
Homer: "Homer no function beer well without"

TV: I väntan på att höstens serier ska kicka igång funkar repriser av Fab 5 alldeles utmärkt (sänds på lördag och söndag förmiddag – perfekt bakis-tv!). Fortfarande lika kul och inspirerande.

Pryl: Jag har verkligen letat efter kit och prylar för att pimpa mobilen, men det finns fan inte att få tag i i det här landet. Men i USA finns det. Närmare bestämt hos Dinglife.com. De har massor av snygga självhäftande vinylcovers för alla typer av mobiler, mp3-spelare, gamekonsoller, bärbara datorer osv. Och frakten är inte värre än vårt inrikesporto. Min RAZR har numer den här Cam Rackam-designen:

Livet på Peterix planet:

Hard @ work

Allrightee then!
Here we go!

Hög tid att ta tjuren vid hornen, kliva upp i sadeln, släppa sargen och komma in i matchen, möta mina demoner, floskel … bla bla …floskel … bla bla…

Har, handen på hjärtat, spenderat alltför lång tid ihopkrupen i fosterställning. Visst, it’s been a long and bumpy ride, och 2007 var (ytterligare) ett år där jag inte gjorde mycket annat än tog emot stryk, och jag behövde verkligen bryta ihop en smula för att kunna gå vidare, men enough is enough.
Som en vis man en gång sa: det värsta med bra ursäkter är att de banar väg för de dåliga.

De tjurhorn jag behövt ta tag i är dels jobbmässiga och dels rent fysiska. Om vi börjar med de jobbrelaterade, så visst har jag skrivit å donat hela den här tiden, men inte i närheten av min fulla potential. Och det är banne mig inget mindre än ett stort svek mot mig själv.

Det andra tjurhornet är naturligtvis min förvillande likhet med en säck potatis. Det där med att ta tag i min fysiska form har utvecklats till en väääääääääldigt lång rad ”tar itu med det i morgon…”-ambitioner (och andra misslyckanden som jag återkommer till längre ned).

Jag har märkt att de som hamnat i en offerroll av någon anledning lätt vänjer sig vid den. Presenteras de för en lösning som förändrar deras situation slår de bakut. Det har blivit så bekvämt att vara ett offer att man hellre har kvar det som ursäkt än går vidare till någonting bättre.
Jag har känt igen mig lite i det fenomenet när jag börjat ta itu med saker. Har råkat ut för de mest besynnerliga reaktioner, och känt mig allmänt spattigt.
Anyway, att bråka med sig själv på det här sättet må vara jobbigt, men det är fan inte tråkigt. Nervositet, misströstan och irritation har hejdlöst blandats med glädjedanser, triumfkänslor och enormt fokus. När Jenny kommit hem från kontoret och undrat hur jag haft det, har jag ärligt svarat ”har inte den blekaste aning”

Har huvudsakligen jobbat hårt med Handbok för Pojkvänner för att få undan den så fort som möjligt. Mycket för att jag vill börja med romanprojektet så snart jag bara kan.
Det här låter kanske som en opassionerad attityd till att skriva en bok, men den kreativa fasen – den när boken bubblar i ens blodådror och inte vill lämna tankarna – är över sen länge. Jag har den redan klar i huvudet (…och i en hel del röriga anteckningar). Nu handlar det mest om att renskriva sin egen diktamen. Ren bokstavsproduktion. I princip inget märkvärdigare än att slå in spikar i en bräda.

Den fysiska biten då?
Well, jag har vanligtvis en ful ovana att inte hålla reda på, eller ens bry mig om, mina egna gränser. Det mönster som jag upprepat hittills har huvudsakligen gått ut på att inte röra mig på ett halvår, få frustrationsfnatt över det och överkompensera med att typ jogga till Belgien, kapsejsa och sen inte orka göra något mer på ett halvår osv.
Tänkte försöka undvika att vara den typen av komplett idiot den här gången och börja med att utforska mina gränser. Jag får helt enkelt sätta en pistol i pannan på min sedvanliga otålighet och lugnt & sansat göra det till ett långtidsprojekt.
Wish me luck… ...........................

Men visst fan har jag rört på mig – den förebyggande flyttstädningen har fortsatt med full styrka. Har bl.a. gjort en arkeologisk expedition till källarförrådet. Ett mörkt, dammigt (snöt ut små asteroider efteråt) och slitigt arbete, men mycket tillfredsställande. Som jag skrev tidigare är det en skön känsla att inventera sina gamla prylar och slänga allt onödigt. Det känns som man bantar mentalt.

Har nu även upptäckt att det hjälper en att definiera sig själv. För varje gammal pryl jag hittat har jag frågat mig själv: är det här jag? Och för varje gång man gör det blir det allt lättare att svara på den frågan.

Kan nu även skryta med att vi vet exakt vad vi har i vårt källarförråd. Vill inte låta kaxig, men jag misstänker att vi är ensamma i universum om det.

Har även utmanat mig själv och slängt några böcker. Böcker är annars, tillsammans med CD och LP, heliga prylar för mig. Slänger fan hellre pengar.
Men det är oerhört nyttigt att göra saker man sagt åt sig själv att man aldrig ska göra, så jag stoppade in huvudet i bokhyllan, …och drog snabbt ut det igen i ett kombinerat andnöd- och nysanfall. Vår tvåsidiga bokhylla (IKEA’s EXPEDIT, som hos oss fungerar både som förvaringsmöbel, rumsavdelare och port till andra dimensioner) var uppenbarligen hem för 96% av Nordeuropas samlade dammtillgångar. (Kan man sälja damm på eBay? I så fall, vad ligger kilopriset på?)

Anyway, efter att jag hostat upp lungorna (och några organ jag inte visste att jag hade) upptäckte vi ett intressant fenomen:

Jag: Vill du ha kvar den här boken?
Jenny: Jag? Det är ju din bok.
Jag: Min? Nä, det är ju din. Eller?
Jenny: Har aldrig sett den förr.
Jag: Inte jag heller.

Mer än en bok har uppenbarligen spontanmaterialiserat sig i vår bokhylla. Eller så parar sig bokjävlarna när man inte är hemma.
(Den mest sannolika, om än inte så fantasifulla, orsaken bakom har nog att göra med att man är i bokbranschen – istället för visitkort trycker folk böcker i handen på en, och sen slänger man in dem i bokhyllan utan att tänka på det)

Not so hard @ work

Hårt arbete och inre förändringar gör i alla fall mig jätte-jätte-jättetrött, och en smula folkskygg, så det har inte blivit några vilda äventyr senaste tiden.
Dessutom har augusti varit en extremt regnig och grådaskig månad. Så grå att man har trott att man plötsligt blivit färgblind varje gång man gått utanför dörren (ja, i mitt fall då ännu mer färgblind). Passande jobbväder iofs, men jag är definitivt inte redo att vinka adjö till sommaren än. Var slänger man in en ansökan om en indian summer?

Den här kombinationen har gjort att ledig tid ägnats mer åt softande typ en bra rulle eller en god bok än åt att göra stan osäker.
…om jag nu inte räknar champagnefrukosten med Ben & Annika, cocktailpartyt hos Robert & Susie eller den där kvällen på Debaser när vi plöjde oss igenom drinklistan tillsammans med Björn & Anna-Karin. (Verkar som om de enda gånger jag rör mig utanför lägenheten är när alkohol är inblandat).
Men har i princip inte gjort någonting alls.

Men vår 6:e bröllopsdag (sockerbröllop!) har ju passerat. Tiden går fort när man har roligt.
Under rådande omständigheter valde vi ett mer low-key firande och njöt stillsamt av take-out, en flaska Amarone, Pirates of the Caribbean och varandra hemma i soffan. (Den romantiska weekenden i Venedig får bli nästa år).

Dessutom har ju Malmöfestivalen drabbat min del av världen den här månaden. Den enda fungerande gratisstadsfestival jag besökt.
MF bjuder på så oerhört mycket mer än bara langos, öltält, Creedence-covers och fulla bonnlurkar i ”Öl byggde denna vackra kropp” t-shirts (jag vet, det där lät ganska Schyffertskt storstadscyniskt, och jag kommer garanterat att själv vingla omkring med en Åbro i ena näven, en vildsvinskebab i den andra och undra i vilket öltält Rednex spelar så fort jag fyllt 40 – det kallas den manliga övergångsåldern – men tills dess tänker jag minsann sätta näsan i vädret och högfärdigt inbilla mig att jag är coolare än resten av världen…). Har under åren avnjutit allt från Testament till Lloyd Cole och massor med bra teater- & humorföreställningar.

I år var det dock ingen höjdarfestival. Dels pga att min folkskygghet gjort folkmassor lika tilltalande som bakfulla mördarbin, men även för att utbudet var svagare än på länge. Den nya festivalgeneralen har fått för sig att banta på musikutbudet, och därmed försämrat festivalens starkaste kort. Men några riktigt bra akter dök ändå upp.

Dropkick Murphys bjussade på sin jävligt ösiga kombination av irländsk folkmusik och street punk (tänk The Pogues fast yngre, tyngre och skitigare). Vilket rikspucko som kom på idiot-idén att lägga dem på stora scenen på Stortorget medan det fortfarande var ljust vet jag inte – den här typen av folkpunkigt fylleskrål ska ju helst avnjutas på en mörk, rökig pub, och inte under samma förutsättningar som Per Gessle – men trots det lyckades Bostonborna piska upp hela publikmassan till en enda stor skrålpubkväll som hoppade och brölade med i bl.a. ”Kiss me, I’m shitfaced”. Röjigt, men jag kan inte låta bli att tänka på hur bra det kunde ha blivit på rätt ställe.

Progressiva dödsmetallarna Opeth var också med på festivalen. Gillar deras innovativa betongkrossmetal som inte liknar något annat, och hade alla avsikter i världen att gå och se dem, men det blev inte så, för att … ummm … de spelade vid midnatt, och jag tyckte att … umm … att det blev … eeeh … lite för ……………….sent.

Gud! Hur många miljoner vuxenpoäng var det inte i det beslutet. Suck… nu har det börjat gå utför… Men jag var jättetrött! Faktiskt.
Äh, tar igen det under hösten. The Haunted, Volbeat och Soilwork är ju på väg hitåt.

Framtiden, då närmare bestämt september, har även en Stockholmsresa, en begravning, en inflyttningsfest och en massa jävla annat på schemat. Återkommer med en något fylligare uppdatering efter allt det.

Något som jag däremot inte ska göra i september, är att vara med på Bokmässan i Göteborg. Ett evenemang som jag annars alltid brukar besöka av en massa anledningar. Inte minst då för att promota mig själv och mina böcker (…och pimpla en massa vin på diverse mingel och monterfester). Men i år tar jag semester från mässan. Har ingen ny bok att pusha för, och på bara några få år har min upplevelse av mässan gått från att vara en spännande och rolig bokfest till rent slavarbete i saltgruvorna. Så vi ses inte i Götet i år. Kanske nästa.

Fick dock ett väldigt intressant erbjudande som nästan (men bara nästan) fick mig att ändra på de planerna: Miljöpartiet undrade om jag ville komma och delta i ett förutsättningslöst samtal med deras språkrör och tillika min namne. Peter Eriksson i ”stereo” lät som ett väldigt kul upplägg, men en annan gång kanske…

Hide & Seek

Varje gång jag har känt mig slut, snurrig, frustrerad, nere, tom eller bara allmänt fel ihopsatt den här månaden, har jag lyssnat på Imogen Heaps akustiska nytolkning av sin egen låt Hide & Seek för att få nya krafter.

”Akustisk” låter konstigt i sammanhanget, med tanke på att originalet (som f.ö. är en av världens bästa låtar) bara består av Imogens röst och en vocoder, fast med MASSOR av harmonier. Nu har hon skalat bort nästan alla harmonier, och kvar blev något som fullkomligen hypnotiserar mig. Den här versionen ger mig gåshud på ställen jag inte trodde man kunde få gåshud på. Det är något sakralt och änglalikt över den. Skulle faktiskt vilja höra den framföras i en kyrka (om jag numer kan träda in i en kyrka utan att fatta eld).

Anyway, låten funkar som en drog på mig och försätter mig i ett translikt tillstånd i ca en kvart-halvtimme. Testa om den gör det på er med. Men spela den HÖGT!

Oktober 2008

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

Att läsa: Den hårdkokta noir-genren har länge varit grabbarnas territorium, men nu är det färdigt med machoväldet. I antologin A Hell of a Woman: An Anthology of Female Noir är det tjejer som skriver om tjejer. Här är brudarna inte längre fägring, bifigurer eller våp – de bedrar, slåss och mördar lika bra som de män Raymond Chandler och Dashiell Hammett skrev om. En riktigt jämn och bra samling faktiskt. Nästan alla noveller håller hög klass. Enda nackdelen är att den är rätt lång, så jag skulle rekommendera att läsa den i portioner. Men annars så är det här ”a brilliant and riveting new take on noir -- a 21st century Female noir. Tales of resilient women faced with life's cards, shuffling and dealing the deck their own way. The tensions notch, the plots twist in a stranglehold, and it's one hell of an anthology.”

Månadens läsning: Jim Butcher: Fool Moon, Antologi: One Hell of a Woman, Terry Pratchett: Making Money

Ur högtalarna: Metallicas efterlängtade (?) nya platta Death Magnetic har nu släppts. Världen verkar vara enig om att den är ungefär så här bra. Själv ryckte jag på axlarna och insåg att jag inte fått hög puls av Metallica sen 1986s Master of Puppets, och förväntar mig inte att någonsin få det igen av det bandet. Tycker mest att det är synd att de ska sitta och tjuvhålla på demonbasisten Robert Trujillo när de ändå inte använder honom till något vettigt (han kunde ju t.ex. få gå tillbaks till Infectious Grooves).

Lyckligtvis har det släppts några betydligt mer spännande plattor den senaste månaden. Den som orsakat mest skönt pirr i min kropp är The Haunteds nya platta Versus. Göteborgarna börjar nosa Soilwork i baken som Sveriges bästa metal. Versus är mer knytnäve i ansiktet än den förra, experimentella The Dead Eye (vilket inte hindrar Peter Dolving från att t.ex. kula (kula = dalmasig tröstesång) på svenska i låten Skuld), men guuuuuuuud så jävla bra det här är. Lyssna bara på Moronic Colossus och Ceremony.

Ny platta även från danska rockabillymetallarna Volbeat - Guitar Gangster & Cadillac Blood. Man kan kanske inte beskylla dem för att experimentera med sitt sound (man behöver lyssna på bortåt tre låtar innan man kan räkna ut vilken av deras plattor det är man lyssnar på), men eftersom det låter som det brukar låter det med andra ord väldigt bra. Otroligt jämn platta. Lyssna t.ex. på Maybellene I Hofteholder.

Har hittat höstens soundtrack! Heter A Fine Frenzy, dvs singer/songwritern Alison Sudol. Musikaliskt handlar det om mjuk, stämningsfull, personlig musik – mer indie än Norah Jones men lättillgängligare än Tori Amos. Varenda låt är som en tonsatt oktoberdag. Och höstlövsrödhåriga Alison själv ser ut som direkt hämtad ur någon reklam för Burberrys höstkollektion. Kommer att gå varm närmaste månaden. Se och lyssna på Come On Come Out och Almost Lover.

Webben: Massor med fåniga och roliga tester på Blogthings.

Snyggt som fan: Nikki Pinder

Bokcitatet:
“There is this myth that if you're a woman traveling alone people will instantly want to kill you. This is an example of where you shouldn't listen to anybody. So much of the way we live and the decisions we make in this world are based on fear. It's amazing.
Sure bad things happen. They always have.
And check it out - I highly doubt you'd find a traveler pumping you full of psycho-killer fear. No. Only people who stay at home and watch too much TV will pump you full of that shit. How the fuck do they know? Look at their doors: they probably have fifteen deadbolts and an alarm system to protect their rhinestone-horse sweatshirts.
I talk to anybody. I forget I'm a girl, and I'll go out with some truckdriver I met on the side of the road and have a few beers. And when he smiles at me with that glassy-eyed look that says he wants to blow out his chakras, and invites me to the back of his cab. I go Yeah, sure, right. That's real classy and wave goodbye.
The louder you laugh and the farther apart you plant your feet, the more respect you'll get. Take up space because it's not a school dance.“

ur Flaming Iguanas av Erika Lopez

Film: Äntligen är Hellboy 2: The Golden Army här! Är STORT fan av Mike Mignolas serie om den röda demonen som älskar cigarrer och kattungar. Och Guillermo del Toro var helt rätt man att göra film av den. Den första filmen var jäkligt bra, men led lite av budgetnedskärningar och hämmande studioinblandning. Nu har del Toro fått nästan fria händer och har släppt lös hela sin galna kreativitet. Hela filmen är fullproppad med onda (?) alver, människoätande tandfeer, dödsänglar, en ashäftigt trollmarknad och annat fantasygodis som får ögonen att snurra i huvudet. Lite svagare plot än i förra filmen, och inte lika skräckig, men överlag en bättre film och mäktigare upplevelse. Liknar definitivt inget annat.
Nu känner jag mig mycket trygg i att del Toro ska åstadkomma underverk med Bilbo-filmerna…

Månadens filmer: Stay Alive, Skenbart, Pirates of the Carribean: The Curse of the Black Pearl, Re-Animator, The Covenant, Cube Zero, The Princess Blade, The Glow, CJ7, Shaolin Soccer, Journey to the Center of the Earth, 3:10 to Yuma, Dark Water (US remake), The Break Up, Sunset Boulevard, Into the Mirror, Star Trek IV: The Voyage Home, Wilderness, Meet the Spartans, Hellboy 2: The Golden Army, The Invitation, Piranha Part Two: The Spawning, St. John's Wort

Simpsonsrepliken:
Lisa: "If you must kill our dad, remember the family motto: not in the face"

TV: Säsong två av Heroes har hittat till svensk tv, men de måste ha bytt ut manusförfattarna mot fulla apor, för det är mer rörigt än spännande den här gången. Då är Tony Hills återkomst i Mord i sinnet ett betydligt trevligare återseende.
Får se vad kommande Fringe har att komma med…

Livet på Peterix planet:

Tempus Fugit

Någon som har en vecka eller tre till övers?

Ibland rinner tiden bara genom fingrarna som sand. Swoosch! - så är den borta.
Känns som jag hela tiden ligger efter med allt. Och det är inte bara en känsla – min tidsplan och verkligheten har för tillfället lika mycket med varandra att göra som en sambakorkester med en glaciär. Men det har sina förklaringar.

Tidsoptimism i kombination med det faktum att jag inte har lika mycket ork i kroppen & sinnet som ”vanliga” människor (jag är ju efter några frontalkrockar med den berömda väggen ungefär som ett gammalt mobiltelefonbatteri: laddar ur skitsnabbt och behöver laddas upp läääääääänge) är en. Efter den inledande spurten har tröttheten nu kommit i fatt mig. Någon som har ett sabbatsår till övers?

Trams är en annan förklaring. Själva definitionen av ”trams” är ju sånt där som får en hel dag att gå åt utan att man fick gjort det man skulle, och när man blickar tillbaks på vad det var som kom i vägen kan man inte nämna en enda sak.
Men en del trams kan jag namnge: spamattack.

Någon jävla hacker norpade min mailadress och använde den som avsändare till sin spam. Det här orsakade att jag fick en del mail av typen ”Mail delivery failed: returning message to sender” från de adresser som inte fanns eller bara nobbade spammet. Och med ”en del” menar jag 18 000 mail på en dag.

Det var helt sjukt! Att tömma inboxen var som att titta på Niagarafallen – det bara rann och rann och rann…
Om någon mailat mig och inte fått svar så beror det på att jag deletat utan genomsållning (hade jag gått igenom alla 18 000 mail hade jag fått sitta till påsken 2012).

Jag är inte vanligtvis en våldsam man (mitt humör är så jämnt att folk ibland håller en spegel under näsan på mig för att se om jag lever), men den här gången hade jag blodstänkta fantasier om den ansvarige hackern, en väloljad köttkvarn, ett kryddmått salt och en flock utsvultna Rottweilers.

Suck… Ibland får jag bara sån lust att göra en Plura och försvinna iväg till något ensligt hus långt bortåt tjottaheiti. Där man bara kan skriva, äta och sova. Få vara ifred. Göra klart i lugn o ro. Slippa trams och avbrott. Men jag känner mig själv, jag är 100% citykid – får jag inte känna doften av avgaser och asfalt blir jag nervös. ..................................................................................................................................................

Samlade månadskrönikor 2008

Januari Februari Mars April Maj Juni Juli Augusti September Oktober November December

Januari
Februari
Mars
April
Maj
Juni
Juli
Augusti
September
Oktober
November
December