Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Ibland glömmer jag bort saker jag upptäcker. För några år sen blev jag helt golvad av uppstickaren Max Barry’s helsköna framtidssatir Jennifer Government (tänk att Michael Moore och James Cameron skulle ha gjort en bok ihop). Lätt en av de bästa böcker jag läst – kul, cool, smart och ösig. Men sen glömde jag att hålla koll på vad Barry pysslade med. Och det visar sig att han klämt ur sig en till bok – Company. Samhällsatir igen, den här gången om hur det är att jobba åt ett stort företag. Det är fortfarande kul, smart och coolt, men kanske inte lika klockrent som JG. Det Company har emot sig är dels att mycket av storföretagsgalenskaperna redan gjorts tusen gånger i Dilbert, och dels att Barry radar upp så många sköna absurditeter att de ibland kommer i vägen för storyn och karaktärerna. Men med det gnället ur vägen är det bara att konstatera att Company med lätthet sopar banan med det mesta i bokväg. Inte minst är den en underbar påminnelse för en frilansare som undertecknad hur jävla skönt det är att slippa chefer, kollegor, policys och annat kontorsrelaterat själadödande.
Komplettera gärna med Scott Adams mästerverk The Joy of Work – förmodligen en av de roligaste böcker som skrivits, och en suverän överlevnadsguide om man nu råkar jobba åt ett storföretag.

Max Barry håller dessutom som bäst på att experimentera med ett nytt format och ett nytt sätt att distribuera det han skriver. Hans nya verk Machine Man kan i princip läsas samtidigt som den skrivs - så fort Max är klar med en sida får man den i sin mail (förutsatt att man prenumererar). Väldigt spännande tillvägagångssätt. Ska bli kul att följa.

 

Månadens läsning: Fay Weldon: Wicked Women, Whitley Strieber: Confirmation, Graham Masterton: Spirit, Åsa Palmkron Ragnar & Katarina Lundblad: Fri Från Stress Med Mindfulness, Johan Kling: Människor Helt Utan Betydelse, Max Barry: Company, Gunnar Blå: Cykelreparatörskan, Susanna Clarke: Jonathan Strange & Mr Norrell

 

Ur högtalarna: Hur ofta kommer det bra musik från Estland? Näe, just det, men ibland händer det faktiskt. Den lilla baltstaten har t.ex. klämt fram pop-goth-prinsessan Kerli. Den här tjejen har nog lyssnat lite väl mycket på Björk för att få några pris för nyskapande, men vad gör det när hon gjort lysande låtar som Walking On Air, Bulletproof och The Creationist. Hon har dessutom gjort en Bond-låt, fast inte till någon film utan till spelet för Quantum of Solace. Men hennes When Nobody Loves You spöar lätt skiten ur Jack White-smörjan som hamnade i filmen.

När vi ändå är inne på gothiga tjejer är även Megan McCauley värd att nämnas. Rockigare än Kerli, och även hon har en hel knippe dunderlåtar i bagaget, som Reverie, Fragile och Come To Me.

Mitt favvoband Black Label Society’s nya platta dröjer till slutet av året. Men det går att trösta sig med The New Black under tiden, för det är i princip samma sak. Det låter så jävla mycket BLS (kanske aningens mindre doom) att det mer eller mindre rör sig om ett tributeband. Men det svänger, och min tolerans gentemot plagiat är Dalai Lama-hög, så why not? Lyssna t.ex. på Ballad Of Broken Angels.

 

 

Webben: En del människor har defintivt för mycket fritid, men vad gör det när de använder den till något kul, som t.ex. att arrangera Star Wars-figurer i oväntade situationer.

 

 

 

Snyggt som fan: Patric Shaw

 

 

 

Film: Den anses vara världens bästa superhjälteserie, har kallats totalt ofilmbar, produktionen har påbörjats och lagts ned ett flertal gånger ända sen 80-talet, men nu är Watchmen slutligen här. Den har verkligen splittrat åsikterna. Trodde att fansen av serien skulle älska den och ”oskulderna” tycka att den var för rörig och komplicerad, men tummen upp eller tummen ned är jämt spritt i båda lägren, och nästan alla har en åsikt med reservationer. Själv tycker jag att det är en helt fantastisk film. Med massor av problem.
Det är ingen lättsmält feelgoodrulle det här. Nästan tre timmar lång, en oerhört komplex story med flera lager, ingen tydlig uppdelning i hjältar eller skurkar (aldrig har den moraliska gråskalan i en film varit så otydlig som här), väldigt brutal (småbarn blir uppätna av hundar och någon får skallen sönderhackad av en köttyxa, för att bara nämna några få grejer). Det här är inte en film man ser tillbakalutad – den är mer eller mindre en attack på ens sinnen. Vilket är filmens styrka. Du blir hela tiden berörd på något sätt. Och den ser helt fantastisk ut – man äter varje scen med ögonen, och jag kommer att se om den massor med gånger bara för att få med alla detaljer. Problemet med Watchmen är just den komplexa storyn. Hade jag producerat den hade jag valt mellan att antingen brutalrensa historien ordentligt och göra en lättillgänglig tvåtimmarsrulle, eller att ha gjort en sex timmar lång miniserie där hela historien får den tid den behöver. Nu blev det ett mellanting – en tretimmarsfilm som går för fort. Detaljerna blev bättre än helheten – det finns massor med scener som i sig är helt unfuckinbelivable jawdropping, men när de sätts ihop börjar de ta ut varandra. Men som sagt, som filmupplevelse är Watchmen något i hästväg, men bör bara vara beredd på vad det är man ger sig in på. Ger den 4 av 5 nu, och kommer nog att ge den fullpott senare, när jag sett directors cut åtminstone tre gånger.

Månadens filmer: Saw V, Ritual, Disappearance, Boy Eats Girl, Code 46, Hellboy 2: The Golden Army, När Mörkret Faller, Deep Shock, Låt Den Rätte Komma In, Dark City - directors cut, The Breed, Be Kind Rewind, Wishmaster, Sin City, Vozvrashcheniye, The Brood, Teeth, Den Enskilde Medborgaren, Volcano, Eagle Eye, The Mummy: Tomb of the Dragon Emperor, Ocean's Thirteen, Bill & Ted's Excellent Adventure, The Birdcage, The Horror Show, Watchmen, Tropic Thunder

 

Terry Pratchett/Discworld citatet:
"The gods of the Disc have never bothered much about judging the souls of the dead, and so people only go to hell if that's where they believe, in their deepest heart, that they deserve to go. Which they won't do if they don't know about it. This explains why it is so important to shoot missionaries on sight."

ur Eric

 

 

TV: Mmmmmm… LOST är tbax!

Livet på Peterix planet:

Aaaaatjoooo!!

Hade tänkt inleda mars med att vara ledig. Och det blev jag, fast inte på det sätt jag hade planerat. Åkte på en rejäl förkylning som däckade mig i en dryg vecka. Inte den där sorten när man har 347 graders feber och ser sin döda mormor, Ingmar Bergman och några änglar vid fotändan av sängen; utan mer den typen när halsen känns som man gurglat sig med lut, snoret rinner som oljan i Dubai och man har så dålig ork att bara att duscha får en att pusta som man joggat till Belgien med ett kommunalråd på ryggen. Då behöver man inte hög feber för att vara sängliggande och ynklig.

Fördelen med att vara sjuk är, i varje fall för mig, att jag verkligen tar det lugnt. Annars brukar det dyka upp tusen och åter tusen smågrejer man inte hunnit med som snor all ledighet. Det blir liksom bara en annan sorts arbete. Nu hade jag inget annat val än att sova, softa, läsa och kolla på film. Sköööööööööööönt!

Hade svårt att komma igång även efter att bacillerna lämnat kroppen. Luften gick ur mig en smula. Inte av någon särskild orsak, bara tappade styrfarten i största allmänhet. Man är ju inte den där hysteriskt speedade blonda steppkvinnan i Möllers Total-reklamen direkt (är någon det? Utan ADHD, kokain eller andra tillsatser?) – ibland måste man få vara liten och ynklig en stund.

Nu låter det som jag bara legat och petat mig i naveln hela mars. Skulle ha varit skönt, men har gjort ett å annat trots bacillusker och tillfällig soppatorsk.
Bokarbetet fortsätter naturligtvis. Har fått tillbaka manuset med synpunkter från min redaktör Adam. Och de var varken många eller krävande. Det handlar mest om några ställen där jag upprepar mig eller uttrycker mig otydligt. En promenad i parken att fixa till. Arbetet med den här boken flyter på så bra att jag börjar bli misstänksam. Vad är haken? Kommer en gammal sovjetisk spionsatellit att krascha i skallen när allt är klart? Solen bli supernova av ren tristess och utplåna hela solsystemet på en kvart? Den som lever i september får se…

Det är ju deklarationstider, så jag har för första gången varit hos en revisor. Nu ska det i ärlighetens namn klart och tydligt framgå att det är Jenny som sköter 99.9% av det ekonomiska i företaget (mina 0.1% består av att bli informerad och mumla något om att ”tja, det låter väl vettigt”). Men jag hängde ändå med till revisorn, om inte annat för att det känns som om man är företagare ”på riktigt” när man pratar avdrag och konton med ett proffs, …och även för att få se hur en revisor ser ut i verkligheten. (Vår revisor, Patrik, ser precis ut som en människa, och beter sig som en också. En mycket trevlig och duktig sådan).

En sak som jag däremot inte har gjort under mars är att föreläsa på Kvinnodagen. Måste ha varit första gången på flera år som jag inte befunnit mig på någon jämställdhetskonferens/möte/seminarium ute i landet och pratat Y-fronten. Fy fan så skönt!

Missförstå mig rätt. Jag är mycket stolt över den boken, även om den skulle ha sett annorlunda ut om jag skrivit den idag (kortare, rakare, stramare, mindre babblig och betydligt coolare). Problemet är att det där ett tag såg ut som den höll på att bli min motsvarighet till vad Star Wars blev för Mark Hamill och Carrie Fisher. Alla jag träffade när jag var ute ville enbart babbla jämställdhetsfrågor, och vände och gick av rent ointresse när jag tog upp att jag precis släppt en miljöbok och planerade en skräckroman. Det kändes som om någon kidnappat min karriär och forcerat in mig i ett enfrågefack. Jag led verkligen under de sista föreläsningarna jag gjorde (och inte bara för att jag uppträde med lunginflammation) – det kändes som om jag spelade en roll jag inte ens gillade.
Men nu verkar det vara över. Fick inte ens någon förfrågan inför årets Kvinnodag, så jag verkar tack o lov ha fallit i glömska. Så nu kan jag äntligen hitta på nya upptåg utan att ha de gamla som en boja runt foten.

Kom på att jag inte varit utanför kommungränsen på … shit! Flera månader! Resandet har verkligen fallit i träda, av orsaker jag bara inte kan sätta fingret på just nu. Men den här månaden tog vi oss åtminstone till Linköping för att hälsa på Linda & C:o.
Jenny höll någon slags konstnärsworkshop för Laura och hennes kompisar. Själv myste jag mest framför brasan med Tintin-album och sovande katter. Skönt att då och då besöka en plats där mobilen saknar täckning och det finns kossor och åkrar utanför fönstret istället för asfalt och bilköer. Men bara kortare stunder – är och förblir stadsbo i själ och hjärta.

På tal om att resa – är av någon anledning förbaskat sugen på att åka till Miami just nu. Någon som har lust att sponsra?

Floridasuget kanske har att göra med att våren inte direkt har kommit, utan mer skickat ett SMS om att den tagit på sig jackan och är på G, …så fort den varit förbi en bankomat, köpt snus och ringt några samtal. Visst, det är ljusare, fler plusgrader (nu tvåsiffriga) och vårlökarna har tittat upp; men min definition av vår är för alltid präglad av våren 2002 när jag precis flyttat ner till Skåne, och vi kunde sitta barärmade på en uteservering i Köpenhamn i slutet på mars. Allt kallare än det är bara olika grader av vinter…

Men ett säkert vårtecken är här: Esme är helt galen! När man lever med en reptil vars humör och energinivå styrs av årstiderna, och som firar vårens ankomst genom att stiga upp 06.00 för att bråka med/sexuellt trakassera omvärlden, då vet man att den varma delen av året inte är långt borta…

 

VOLBEAT’s live-DVD heter Sold Out, och det är ett passande namn. När jag skulle se dem på KB strax innan jul sålde biljetterna slut på nolltid. Bara drygt två månader senare kom de tillbaks, fast den här gången till Olympen i Lund, som också sålde slut på nolltid. De flyttade då konserten till den betydligt större Färs & Frosta Sparbanksarenan (osexigare lokalnamn får man fan leta efter, vad kommer härnäst i det här döpa-lokalen-efter-sponsorn-vansinnet – OB Fleurarenan? Lactacydarenan?), och naturligtvis sålde den slut också. Kanske inte så konstigt. De har precis vad som behövs för att lyckas: bra låtar, ett nytt sound (eller nytt å nytt… deras Elvis-möter-Metallica stil handlar ju mer om att banka ihop två gamla fungerande sound) som är både tungt och melodiöst och som verkar gå hem i de flesta läger; en karismatisk och passionerad sångare, en jordnära äkthet och en jäkligt hög arbetsmoral – hur de lyckas stänka ut en platta per år trots att de turnerar så mycket som de gör är en gåta.

Var sjuk hela veckan innan giget och var i knäsvagt skick när jag drog iväg. Var så slut när jag kom fram att jag trodde att jag skulle behöva sitta ned hela konserten. Men så fort jag satte foten i den fullsatta arenan kändes det i luften att det här skulle bli något i hästväg. Publiken var så taggad att den skrek, applåderade och öste till trumsoundchecken! Och när bandet väl kom ut på scenen exploderade hela hallen. Efter de första riffen till Guitar Gangsters & Cadillac Blood var all min trötthet som bortblåst.
VOLBEAT. KICKADE. ARSLE!

Det blev en promenadseger för danskarna. Giget hade fan inte en svag sekund. De skottade på utav bara helvete ur sin rejäla låtskatt. Bra låtar blev ännu bättre live, men till min stora förvåning funkade även halvbra låtar löjligt bra på scen. En mellanlåt som A moment forever blev en höjdare, och den på platta lite småsega The gardens tale omvandlades live till en riktigt partyrökare som fick publiken att dansa runt. Inte en enda utfyllnadslåt så långt örat kunde höra. Men jag saknade Wild Rover of Hell.

Michael Poulsen är en grym scenpersonlighet. Han ser bra ut, har karisma, röjer rejält, bjuder på ett charmigt, humoristiskt och genuint mellansnack (på engelska tack o lov) och har fickan full med publikfriarknep. Allt från att kamma till brylcremevågen i takt till musiken efter en rejäl headbanging till att få publiken att vråla ett rejält ”fuck you” som kritik till den fåniga volymbegränsningslagen. Och när han drar upp 200 spänn ur egen ficka och ger till en tjej i publiken så att hon ska ha råd med en turné t-shirt har han oss alla i sin hand.

Det är aldrig tråkigt på scenen: roddare tar över gitarrliret när någon i bandet vill ut i publiken, Pernille Rosendahl har släpats över Sundet för att vara med på duetten på Mary Ann’s Place, och på sista låten We bjuder de upp några ur publiken som kör. Publiken kan vartenda ord och sjunger med hela tiden (även i de danska fraserna i The gardens tale), fast den bästa allsången kommer i Still Countin’, när hela arenan vrålar ”Counting all the assholes in the room Well I’m definitely not alone”.
Ljudet var som brukligt i en hall där man vanligtvis spelar hockey, men allt ös och den otroliga publikkontakten fick oss att glömma plåtburksakustik. Det var helt enkelt en 10 av 10-konsert som fick publiken att gå därifrån med ett stort jävla leende på läpparna.

Hade så kul att jag glömde allt vad sjukdom hette, men dagen efter kändes det som om jag blivit våldtagen av ett stålverk, men det var det fan värt. Michael Poulsen hävdade under giget att de inte var där för att rädda regnskogen, utan för att rädda rocken, och de lyckades jävligt bra…

Fotade inget den här gången, men andra filmade:
Guitar Gangsters & Cadillac Blood
Radio girl
The gardens tale/We
Sad Man's Tongue

 

 

 

Makeover - del ...

Makeover-processen tog en liten paus den här månaden pga krasslighet och annat fjös (...fråga mig inte vad det ordet betyder, men det kändes liksom rätt i sammanhanget), men är tillbaka på banan nästa gång.

 

 

Onda dockor

Dockor är besynnerliga. De balanserar på gränsen mellan älskade barnleksaker och rena skräckfilmsattribut. Lite som clowner. Jag var aldrig rädd för dockor som liten (eller nu heller för den delen), men jag förstår hur lite som behövs för att det ska tippa över och bli obehagligt. Kanske får man för sig att dockan tittar på en när man sover. Att den fått liv och vill ont. Agerar när man inget märker. I love it! Dockor är bra horror.
Regissören Dan Ouellette har gjort en riktigt välgjord, snygg och creepy dockvideo till The Birthday Massacre’s låt Blue. Men vem är de onda i den här historien – dockorna eller människan…

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Bra serier verkar ha en tendens att öppna starkt, tappa fart och stå och trampa i del/säsong 2-3, och sen ta fart igen och bli djupare, större och bättre. Se bara på t.ex. LOST och Harry Potter. Samma syndrom gäller Jim Butcher’s Dresden Files. Historierna om Chicagomagikern/detektiven Harry Dresden började bra, men de följande delarna kändes mest som variationer på första boken. Men så fick Dresden Files ny luft under vingarna. Historierna blev djupare, komplexare och bredare, karaktären växte, och storylines som uppenbarligen kommer att spänna över många böcker introducerades. Kort sagt, böckerna gick från att vara spännande, men lättglömda äventyr till epos.
Nu ska det varningsflaggas för att Jim Butcher är bland de mest banala författare jag läst – han behandlar vuxna människors känslor och problem med samma insikt och mognad som en 14-årig moppegrabb, och han skulle inte känna igen antydningar och undertext om de så bet honom i pungen; men han kan plot – det finns inte en sida i hans böcker där storyn inte tar en helt ny vändning och man spänt undrar vad som ska hända nu? Jag läser de här böckerna lite som serietidningar utan bilder.
Senaste Turn Coat är nr 11 i serien. Någon läsare kallade den för ”the end of the beginning”, och med de vändpunkter och avslöjanden som sker i boken så stämmer det bra. Det ryktas om att det ska bli 23 delar allt som allt, och att de tre sista kommer att bli en apokalyptisk trilogi. Håller Butcher den form han hittat nu kommer det bli ett nöje att följa Harry Dresden til the bitter end.

 

Månadens läsning: Antologi: The Mammoth Book of Modern Ghost Stories, Jim Butcher: Turn Coat, Antologi: The Mammoth Book of True Hauntings, Leslie Rule: Coast to Coast Ghosts, Graham Masterton: Prey

 

Ur högtalarna: 2009 fortsätter att vara ett lysande musikår. Nu har mina husgudar Killswitch Engage äntligen släppt ett nytt, självbetitlat album. I'm as happy as a little girl! Det har varit snack om nytt sound i och med ny producent och ”get out of the comfort zone”, men det rör sig fortfarande om pure, unadultered KsE och inget annat. De har snarare renodlat sitt sound, och är kanske något mer melodiösa nu, men det är ett plus i mina öron. Plattan är som väntat kanon, och går inte helt förvånande varm just nu. Än har jag inte kunnat lyfta fram någon låt som är bättre än de andra, vilket är ett säkert tecken på att det rör sig om ett album, som ska lyssnas på som en helhet. KsE verkar själva ha märkt samma sak och har svårt att bestämma sig för representativ låt – Light in a darkened world var det första de bjöd på live, The reckoning blev första singel, men första videon blev till Starting over. Kan som sagt inte heller välja favorit, men out of the top of my head så är The return sorgligt mäktig, och sista låten This is goodbye berör mig starkt och lämnar en sån där tom, melankolisk känsla så att jag genast måste sätta på skivan från början igen. Ett otroligt starkt och sammansatt album, och den hittills säkraste kandidaten till ”Årets metalplatta 2009”.

Även Tori Amos har släppt nytt, med den fullkomligen lysande titeln Abnormally Attracted To Sin. Tori har varit ojämn den senaste tiden. Tycker inte bara jag, utan även många fans. Lustigt nog verkar ingen kunna enas om vad som är bra och vad som svajar. Jag hade problem med förra American Doll Posse, men gillade verkligen förrförra The Beekeeper. Vissa tycker som jag – andra precis tvärtom. Så det är väl inget shot in the dark att meningarna kommer att gå isär även om AATS. Själv tycker jag att det är en av hennes bättre på senare år. Inte höjd alltför mycket över mittlinjen, men väl godkänd. Och med tanke på att det är Tori Amos vi pratar så är det förbaskat bra. Se och hör Tori i Welcome to England.

Auto-tune The News fortsätter att göra fullkomligen lysande och ruggigt svängande "newsicles". Deras senaste - #5 - kanske inte tar upp de mest brännande ämnena (och vem fan kom på idén att röka sallad?!), men försök sitta still till svänget!
"Oo-wee! Am I crazy, am I trippin on shrooms Or you singin bout pimpin on the late night news? Katie Coo, baby boo, you got swagga like a star Don't stop, real talk, we gon take it to the charts!"

 

 

Webben: Testa din tro, eller brist på den, på Gud finns nog inte.

 

 

 

Snyggt som fan: Belle de Jour

 

 

 

Film: Inte så värst mycket värt att nämna i filmväg just nu.
Kevin Smith’s senaste Zack & Miri Make a Porno har kommit på dvd och bör definitivt kollas in. Den romantiska komedin om de två barndoms/rumskompisarna som får för sig att göra en egen porrfilm för att kunna betala räkningarna är högkoncentrerad Kevin Smith: smart, snabb, vass och snuskig dialog, underbara karaktärer, kiss & bajsskämt, Star Wars-referenser galore och skyhög charmfaktor. Det bästa han gjort sen Chasing Amy!
Hayao Miyazaki's filmer fortsätter att släppas på svensk dvd. I bakvänd ordning. Nu är man inne på hans tidigaste grejer, och har precis släppt Nausicaä från Vindarnas dal. En del tycker att det här är det bästa han gjort. Kan själv tycka att den var lite väl flummig t.o.m. för Miyazaki, och att den skulle ha behövt en manusputsning eller tre. Men det är som vanligt en magisk filmupplevelse med fantastiska koncept och ljuvliga animationer. Miyazaki är aldrig dålig – bara mer eller mindre awesome.

Månadens filmer: Resurrection of the Little Match Girl, Nausicaä of the Valley of the Wind, Zack and Miri make a Porno, The Fall, Iron Maiden - Rock in Rio, A Dirty Shame, Day of the Dead (2008), Dead Like Me: Life After Death, Family Guy - Blue Harvest, The Water Horse: Legend of the Deep, Korpens Skugga, Flushed Away, Metal: A Headbanger's Journey, Diva, Martian Child, 11:11, House of Blood

 

Terry Pratchett/Discworld citatet:
"I meant," said Iplsore bitterly, "what is there in this world that makes living worthwhile?" Death thought about it. "CATS," he said eventually, "CATS ARE NICE."

ur Sourcery

 

 

TV: Alltid lika sorgligt när LOST tar slut för säsongen, men två hyfsade ersättningsserier ser till att tv’n inte behöver vara helt avstängd över sommaren.
Den ena är andra säsongen av Fringe, som börjar ha hittat formen. Nu står den på egna ben och känns inte längre som en halvhyfsad Arkiv X-kopia. Mycket tack vare den oerhört skönt skruvade karaktären Dr Bishop.
Den andra serien är Pushing Daisies. Ned kan väcka döda till liv genom att ta i dem. Men låter han den nyväckta leva i mer än en minut så dör någon annan istället. Och tar han i den nyväckta en gång till så dör den för gott. Upplagt för komplikationer med andra ord. Och naturligtvis så dör hans livs stora kärlek, återuppväcks av hans beröring, och sen kan de tu aldrig mer ta i varandra. Serien är skapad av Bryan Fuller, som även har Dead Like Me på sitt samvete, så det här kan bli hur bra som helst. Skön berättarstil (inspirerad av Amelie) och en uppskruvad färgskala tar storyn behagligt långt ifrån grå diskbänksrealism. Lovande!

Livet på Peterix planet:

 

Nothing to write home about

Det här inlägget blir lika kort som Maria Borelius karriär som minister. Har inte gjort alltför mycket under juni. I varje fall inget värt att dela med sig av.

När skrivbordet nu blev tomt kom en del personliga grejer, som jag nog inte kan ge någon begripligare etikett än ”livet”, och höll upp sin kölapp och hävdade att det minsann nu var deras tur att få uppmärksamhet. Såna där saker som behöver tas itu med, styras upp och framför allt kluras på. Det är ett och annat vägval som behöver göras nu, och jag är inte den som bara stövlar på utan att fundera ordentligt först. Så jag har varit introvert som tusan den här månaden medan de små grå jobbat treskift. Och kommer nog att fortsätta med det under resten sommaren. Så party är jag just nu.

Det där med tomt skrivbord är väl också en sanning med modifikation. Handbok För Pojkvänner hann bumeranga tillbaks ytterligare några gånger för formkoll av omslag, baksidestexter och liknande småtjafs. Men jag måste säga att slutresultatet gör mig as happy as a little girl! Allting ser kanon ut och skickar precis de rätta signalerna. Det är en riktigt bra bok som når hyllorna den 2:a september.

Blev även påhoppad av pressen. Trodde inte att marknadsföringen skulle dra igång förrän efter semestern, men månadsmagazinen har lång pressläggningstid, så jag har hittills gjort en mailintervju med Mama och en längre liveintervju med Laura.

Fick lite ångest över intervjuerna först. Har absolut inga problem med att prata om mina grejer, men så här när ett projekt precis är avslutat så tömmer jag ”arbetsminnet” för att kunna relaxa ordentligt. Därför blev det lite ”Gulp! Vad tusan var det nu bokfan handlade om?!” när det nu var frågor som behövde besvaras. Men jag hade tydligen gjort en backup någonstans där bak i skallen, för jag babblade på som en full auktionsutropare, …som vanligt.

Bara varit introvert? Nja, lite har man väl varit utanför dörren. När värmen väl kom så ropade kroppen efter rosévin, jordgubbar och sandstrand mellan tårna, och man ska lyssna på sin kropp!

Midsommar passerade dock obemärkt. Storhelg efter storhelg avfärdas som ”bara lite rött bläck i almanackan”, och fest & högtider har nu i princip bara med humör och känsla att göra. Det är mycket skönare att festa för att man känner för det än för att det är ett visst datum.
Men det hindrade oss inte från att kika förbi Anna-Karin & Björn för lite smaskig plockmat (Gazpacho, Murkelpiroger, Västerbottensostpaj, ostbricka, Chokladmousse och annat läckert) och för att bli kungligt kalaspackade. …men bara för att vi kände för det!

Nu stänger jag butiken för sommaren och öppnar inte igen förrän någon gång i augusti.
Ska huvudsakligen improvisera mig fram i sommar, men är rätt säker på att kall öl, strandbesök och minst ett besök till något ställe där det finns djur kommer att trilla in på listan över semesteraktiviteterna…

 

 

Julius Caesar and the roman empire couldn’t conquer the blue sky...

Så var det alltså semesterdags igen.
Den tiden på året när folk byter jobb och istället sliter med att måla staket, renovera torp, blästra båtskrov, ogräsrensa potatisland, hälsa på släkt i Dalarna osv.

Okej, nu ska jag inte använda min världsbild som måttstock för vad som är rätt och riktigt – en del kanske blir lyckliga av att ständigt vara sysselsatta, men den här distriktsmästaren i lathet misstänker att det kräver sin man/kvinna för att ”bara” ligga på soffan och peta sig i naveln utan att plågas av Lutherska skuldkänslor eller prestationsreligionens helveteseldar. Tycker mig ana ett visst grupptryck som drar åt det hållet att overksamhet och lättja ses som lika socialt accepterat som att tömma tarmen i en fullpackad hiss.

En sak är i alla fall statistiskt säkerställd: skilsmässorna slår i taket efter sommaren, så nånting är det folk gör fel på sina semestrar. Så för säkerhets skull – läs gärna min gamla Henneskrönika ”Hur man överlever semestern”.

För att försäkra mig om att kropp, själ och äktenskap mår så bra som möjligt är mina semesterplaner för i år därför följande:

Att välja soundtrack till sommaren är klurigt. Det finns så många bra kandidater: Boys of Summer, On the beach, Bubbly m.fl. Men ska jag välja en låt som funkar bättre än alla andra så vet jag vilken det blir…

Crowded House har alltid varit ett band som jag förknippar med sommar och ledighet. Varenda låt de gjort osar lättja, livsglädje och ta-dagen-som-den-kommer; även de mörkare och mer melankoliska. Neil Finn måste verkligen ha skruvat upp alla de egenskaperna när han skrev Weather with you, för i mina öron är det den ultimata sommarlåten. Jag ler och smådansar lite varje gång jag hör den. Oavsett årstid.

Videon är perfekt den med. Hemfilmsformatet känns för en gångs skull ärligt och genuint, det ser verkligen ut som de är på semester. Alla nödvändiga element är med: sol, sandstrand, parasoll, congas, cabbade bilar, stråhattar, solnedgång i motljus, barn som hoppar i plurret, en simmande dalmatiner; och den pyttelilla blå husvagnen (som nästan är mindre än bilen som drar den) had me at hello...

.................................................

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: En gång i tiden förläste jag mig på Stephen King. Det är lätt hänt. Karln är jäkligt produktiv, och tyvärr minst lika duktig på att upprepa sig och idissla idéer, koncept och karaktärer. Drar man i sig för många böcker på för kort tid börjar de snart flyta ihop. Så numer låter jag det gå något år mellan King-läsningarna. Under semestern kändes det som Kingdags igen, och jag gav mig på hans Bag of Bones. Det var inte dumt alls (trots en del recycling av framför allt bikaraktärer). Författaren Mike Noonan lider av skrivkramp och kan inte sluta sörja sin hustru trots att fyra år gått sen hon dog. Han plågas dessutom av mardrömmar om hans sommarhus Sara Laughs. När han beger sig dit i hopp om att bli av med kramp, sorg och inre demoner hinner han inte mer än fram innan han slungas in i oväntade händelser. En inflytelserik miljonär har som mål att ta sitt treåriga barnbarn från mamman, en ung änka. Mike dras in i konflikten, och han engagerar sig också i mysterierna kring Sara Laughs – en plats för hemsökelser, gåtor och mardrömmar. En av King’s bättre faktiskt. Det övernaturliga blandas galant med det mänskliga, spökena är både av typen som lurar i mörka källare och såna som gömmer sig i sinnets mörka vrår. Som en riktigt bra skräckis ska vara så hade boken varit bra även om man fimpat det läskiga. Berättelsen flyter på som den vore insmord i rapsolja. MEN, ju mer jag läser King desto tydligare blir det att hans styrka även är hans handikapp. Hans berättarglädje har svårt att hålla sig på vägen och sticker alltför ofta iväg efter småstigar och sidospår som borde lämnats ifred - han är som en hund som måste stanna och nosa noggrant på precis allt. Typexempel: Noonan har inte haft något tjejfuffens för sig på fyra år, bara varit smånära vid något tillfälle. Det här är av ytterst liten betydelse för storyn, och borde bara nämnas i förbifarten. Omfattning: högst ett stycke á 3-4 meningar. Men King låter de här anekdoterna flöda över flera sidor. Visst, det är bra berättat, men det är helt onödiga scener som knappt skulle ha kommit med i the directors cut. Och det fullkomligen dräller av dem. Redaktören inom mig muttrar hela tiden ”men håll dig till kärnstoryn gubbe!” och famlar efter strykpennan. Det är en riktigt bra bok, men hur bra hade den inte varit om den rensats på ca 70-100 sidor?

 

Månadens läsning: Ola Lauritzson: Gå ner i vikt med GI-metoden, Raymond Khoury: The Last Templar, Stephen King: Bag of Bones, Per Ove Lind: Smart av mat, Azmina Govindji & Nina Puddefoot: GI-dieten, Hilary Mantel: Beyond Black, Greg Behrendt & Liz Tuccillo: Dumpa Honom!, Truman Capote: Breakfast at Tiffany's

 

Ur högtalarna: Det sägs att Dredg är ett icke-hårdrocksband som tilltalar hårdrockare. Tja, stämmer på den här hårdrockaren i varje fall. Deras tillbakalutade men ändå svängiga och catchy rock, som tassar runt någonstans mellan Coldplay/U2 och amerikansk collegerock, är faktiskt väldigt svår att motstå. Bra låtar är alltid bra låtar, och nya plattan The Pariah, The Parrot, The Delusion är fylld av dem. Som t.ex. Information, I Don't Know och Saviour. Upptäck Dredg!

Snubblade över kanadensiska synth/industri/rock/goth/emo(?)-bandet The Birthday Massacre, och det var en förbaskat trevligt upptäckt. Riktigt bra band som gör nyansrik, mångbottnad och svårkategoriserad musik (som en recensent skrev: "melodic songs with unsettling lyrics; ominous music that suddenly becomes colorful and danceable; crushing guitars backing angelic vocals. Even their name is a contradiction"). Deras platta Walking With Strangers är nog faktiskt bland det starkaste jag har i skivsamlingen numer. Lyssna bara på låtar som Red Stars, Goodnight och To Die For.

Den 24:e augusti släpps äntligen, äntligen, äntligen Imogen Heap’s nya platta Ellipse. Första smakprovet från den är First Train Home. Electronicablippigt, djävulskt svängigt, smittsamt catchy och minst 357% Immi. Mina öron får orgasm redan nu – jag kommer att gå i totalspinn när plattan väl kommer.
(kolla även in månadens video sist i min månadskrönika för mer purfärska Immi-grejer)

 

 

Webben: För en storylover som undertecknad är bloggar och Twitterinlägg i 99 fall av 100 astrista. Verkligheten är som oftast helt enkelt inte särskilt spännande. Men vaskar man kan man få fram några enstaka guldkorn. På sajten FML (FromMyLife) hittar man en ”collection of everyday anecdotes and stories”, insända av vanliga människor. De flesta inte längre än Twitterlängd. Här verkar de 1 av 100 verkliga berättelser som faktiskt har underhållningsvärde ha samlats (och förmodligen ljuger folk en hel del också – verkligheten blir alltid bättre när man kryddar och bygger om den). Fullt med härligt sjuka inlägg, som är klart beroendeframkallande att läsa.
Några slumpvis utvalda FML’s:

Today, I was sitting in class and I fell asleep during the lesson. I was wearing sweatpants and had an erection. My teacher came up to me and grabbed my penis. She thought it was my phone. FML

Today, I saw an elderly man fall in a crosswalk, so I jumped off my bike to help. As I helped him across, the light turned green. At that point I noticed my phone had fallen out of my pocket in the street and was run over by several cars. I then watched across a 6 lane street as someone stole my bike. FML

Today, my boss called me into his office to show me the web site of a potential business partner. When he began to type 'virginia' into google, it auto-completed his search with his recent search for 'virgin boy assholes'. I have to go on business trip with him tomorrow. I'm a young guy. FML

Today I noticed that my daughter was making funny noises which oddly resembled sex sounds my wife makes. When I asked her what she was doing she said "I'm pretending to be mommy from last night." I was on a business trip last night. FML

Today, my mom suspected me of doing marijuana. She went and bought a home-drug test and sent me to the bathroom. As I went in, I realized there was already pee in the toilet. I scooped that instead of my own and handed it to my mom. It came up positive. My sister used the bathroom last. She's 12. FML

Today, at work, as a camp counselor, I was discussing how stupid the idea of santa is to a co-worker, and how every parent should tell the truth to their kids. The intercom microphone was on. I single handily told a group of 100 six year olds that santa was not real. FML

Today, my friend told me that semen was inflammable. Later at night I jacked off into a sock and then, excitedly, tried to lit the sock on fire. Turns out, semen is very much not inflammable. Naked, I shook my sock in the air so it would extinguish while my semen splashed out all over my room. FML

 

 

 

Snyggt som fan: Tamara de Lempicka

 

 

 

Film: Hade tänkt se en massa film (Harry Potter, Drag Me To Hell, Ice Age 3 m.m.) under sommaren, men ack så det sket sig…

Månadens filmer: Behind the Mask: The Rise of Leslie Vernon, Eyes of Laura Mars, The Amityville Horror (1979), Horror in the Attic, Rose Red, The Grudge, Dragonfly, Young Sherlock Holmes & the Pyramid of Fear, The Unborn, The Entity, Judas Priest - British Steel, The Spirit, The Others, The Day the Earth Stood Still, The Prophecy: Forsaken, Scanners III: The Takeover, Black Label Society - Boozed, Broozed & Broken-Boned, Marilyn Manson: Guns, God and Government World Tour, Primeval, Amarcord, The Mummy, Religulous, Control

 

Terry Pratchett/Discworld citatet:
"I like the idea of democracy. You have to have someone everyone distrusts. That way, everyone's happy."

ur Small Gods

 

 

TV: Hade en serie om en vampyr, en varulv och ett spöke (samtliga i 20-årsåldern) som bodde ihop och försökte leva normala liv gjorts i USA hade det garanterat slutat i fånigt och fjortislamt 90210-dravel, trots de övernaturliga inslagen. Kanske är jag fördomsfull, men än har jag inte sett något exempel som motbevisar mina misstankar. Och just ett sånt här upplägg är fullproppat med fällor, det blir så lätt töntigt och klyschigt när man ska göra vardagsdrama av övernaturligheter. Men nu är det BBC som ligger bakom serien Being Human, och som väntat när det är britter som tar tag i storyn så är det förbaskat bra. Serien har hjärta, hjärna, humor och spänning. Klart en av årets stora tv-överraskningar! Årets bästa tv rent av?

Livet på Peterix planet:

 

Ledig och GI-korkad

Zzzzzz … sommar … zzzz … semester … zzzzzz … fetjävlaledig … zzz … integöraettskit … zzzzz …
Umm … uppdatering? Öh, okej, vänta lite…

*gnuggar siestasömnen ur ögonen*

Okidoki!

Som utlovat har jag inte gjort någonting vettigt alls under juli. Varit ute och njutit av sommarvädret när det varit av typen som går att njuta av. Hinkat vin. Läst. Degat. Petat mig i naveln. Petat Jenny i naveln. Försökt peta Esme i naveln, men hon hade ingen, och bet mig ömsint i fingret medan jag letade. Ni vet, såna där icke-aktiviteter man ägnar sig åt när man inte har barn eller någon form av materiell egendom (villa, båt, torp etc) som behöver rustas & fixas.
Var en sväng upp till Luleå, men det kan man läsa mer om lite längre ned.
Annars, lugna puckar.

Äsch! Nu sitter jag här och ljuger igen.
Har inte alls varit så avslagen och inaktiv som jag vill få det att låta som. Även den här latmasken har pillat med projekt.

Det rör sig om två grejer. Den ena, och det här är väldigt pinsamt att erkänna så här i semestertider, är faktiskt jobbrelaterad. Men jag är luststyrd – känns det skönt så gör jag det. ”Ledighet” och ”jobb” är minst sagt flytande begrepp i frilansarens värld. Är det t.ex. verkligen jobb om man njuter under tiden? (Eller kräver skattemyndigheterna en på straffavgifter?)

Anyway, har ägnat mig åt att förbereda mitt nästa kreativa projekt, som jag drar igång på allvar i augusti. Ska inte gå in på detaljer om vad jag egentligen sysslat med, men det har varit väldigt roligt och inte känts det allra minsta som jobb. Och när man jobbar med det jag gör blir viljan att hugga tag i nya saker nästan som en hunger ibland. Det går inte att fokusera på något annat, och försöker man ignorera känslan blir man bara irriterad och olycklig.

Den andra grejen är hälsorelaterad. Som jag nämnde i något makeover-kapitel för någon månad sen så behöver jag se över vardagsmenyn, och min rörlighet, för att bli av med de sista extrakilona. Något som handlar om att grundlägga nya vanor, och sånt gör man allra bäst under semestern när resten av världen låter en vara ifred.

Det här med att äta rätt är betydligt svårare än vad det låter. Eftersom jag är typen som gör grundlig research innan jag ens går på muggen, har jag läst massor med böcker, artiklar och utredningar om mat och dieter, kollat in vad andra väljer för metoder och hur det funkar för dem, analyserat påståenden och motkritik m.m.
Min slutsats: det enda man kan äta utan att bli fet av det är balsaträ och fickludd.

Man blir fullkomligen galen av hela äta-rätt-djungeln:

• Den ena säger att i dagens samhälle är fett mest överskottsenergi, bara av ondo och ska undvikas till varje pris. Andra säger att det är helt okej att äta fett, för kroppen justerar förbränningen efter fettkonsumtionen.
• Vi har i alla tider fått höra hur nyttigt det är att äta frukt. Men så kommer en överläkare med en massa studier som visar att fruktoset (fruktsockret) i frukten orsakar fetma och diabetes. Och får självklart mothugg av de som menar att fruktens nyttigheter väger upp fruktsockret, som dessutom först måste brytas ned till glukos i levern innan det går ut i kroppen och därmed inte är så farligt.
• Räkna kalorier? Självklart säger många, blir det för mycket av dem lagrar kroppen dem som fett. Nähä säger andra, kroppen justerar förbränningen (till en viss gräns) efter hur många kcal den får. Ät för lite och kroppen tänker ”svält” och börjar snåla och lagra.
• Veganer menar att sluta med kött och mejeriprodukter är nyckeln till en normal vikt och god hälsa (och när jag tänker efter, har någon någonsin sett en fet vegan?). Inom GI hyllar man däremot stekar, ägg, grädde och smör.
• Kolhydrater kontra protein? Don’t get me started…

Too late, I’m started…

Just det där med att fasa ut kolhydrater till förmån för protein, eller GI-metoden som di kallart nu för tin’, har vi faktiskt kikat närmare på och testat lite under semestern.

Grundtesen med GI är ju att man ska äta mat som ger ett stabilt blodsockervärde, dvs undvika snabba kolhydrater som socker och stärkelse (bröd, potatis, ris, pasta och frukostflingor är ren kryptonit enligt GI). Trodde länge att själva viktnedgången berodde på att man var mätt längre, men läste sen att det hela beror på insulinet. Äter man snabba kolhydrater sticker blodsockret iväg, kroppen kontrar med insulin för att dämpa blodsockertoppen, den dippar, man blir sugen och äter, får högre blodsocker osv. En flitig utsöndring av insulin (som ju är ett hormon) pga att blodsockret åker berg & dalbana påverkar ämnesomsättningen så att kroppen lagrar mer fett. Alltså, tuktar man insulinet ställer kroppen om sig och förbränner mer.
Lät ju ganska vettigt i teorin tyckte vi, och prövade.

Nu finns det många olika skolor även inom GI. De mer extrema är rena kolhydrat- och glukosfobiker som äter kossor, bacon och majonnäs till frukost, lunch, middag och mellanmål (fett är tydligen inget problem alls om man bara käkar protein, påstår vissa). Vi testade i-princip-bara-protein-skolan och började äta ägg, fisk, kalkon etc till frukost. Resultatet? Kändes som jag ätit ett parkeringshus. Var mätt i minst sex timmar – och det på ett ganska oskönt sätt. Och blev stenkorkad.

Glukos (alltså den sockerart kroppen får ut av kolhydraterna) må utmålas som en ärkeskurk av Dick Cheney-klass av GI-fanatikerna, men glukos är även det enda bränsle hjärnan accepterar. Stryp kolhydratflödet helt och du blir dum i huvudet.
Dessutom började njurarna protestera eftersom de inte gillar att bryta ned för stora mängder protein.
Den metoden åkte alltså snabbt i papperskorgen.

Äta-rätt-experimenten pågår fortfarande som bäst, men vi är huvudsakligen inne på linjen att kolhydrater ändå är okej, om de är långsamma som EU-byråkrater. Nyckelorden är alltså fullkorn och fibrer. Har börjat göra egen musli och baka eget bröd som håller en mätt halva dagen, och det utan att hjärnan blir snuvad på sitt nam-nam.

Vettigaste äta-rätt-förslaget hittills (från dietisterna Azmina Govindji och Nina Puddefoot) är en tallriksmodell som består av 50% grönsaker, 25% protein och 25% långsamma kolhydrater. Frukt och nötter som mellanmål. Man käkar tre basmål och tre mellanmål om dagen.

Var ju riktigt smal en gång i tiden, så jag försökte komma ihåg vad jag åt då och om det var en meny värd att återinföra. Efter att ha rotat runt i minnesbankarna kom jag ihåg att jag då levde uteslutande på rostat bröd (kritvitt och fiberfattigt), Kalles kaviar, fet ost (and tons of it! Hade i snitt 3-4 ostar i kylen hela tiden), snabbmakaroner med ketchup och ost, saft, öl, chokladkakor och ostbågar. Alltså verkar vikt inte bara ha att göra med vad man äter.

Sunt förnuft-ätarna menar att allt handlar om ekvationen ”energin du stoppar i dig” minus ”energin du gör av med”. Och hur mycket jag än hatar begreppet ”sunt förnuft” i vanliga fall (det är sällan vare sig sunt eller särskilt förnuftigt – jag tycker som Einstein: ”Common sense is the collection of prejudices acquired by age eighteen”) så köper jag det här påståendet. Orsaken till att jag inte vägde som en fullastad Volvo trots min grisdiet på den tiden var tveklöst att jag rörde på mig hela tiden.

Så jag har börjat aktivera mig också den här månaden. Vilket inte heller har varit helt lätt. För det första tycker inte jag att det är särskilt kul att röra på sig. Menlöst, tråkigt och svettigt. I bästa fall. Inte heller min kropp tycker att det är skönt att röra på sig. Och nu pratar jag inte träningsvärk. Har försökt tidigare att få in någon slags motion på dagsschemat, men har i 9 fall av 10 fått någon slags ”baksmälla” efteråt i form av rosslig hals, förkylningssymptom, yrsel, illamående, svaghet m.m. Det här har med största sannolikhet berott på min snålt tilltagna energibudget. Min knappt halvfulla soppatank har gått åt innan ens jobb och vardagssysslor hunnits med, och utsätter man en kropp som redan är nere på det röda för fysisk ansträngning kraschar den. Inte ens endorfinerna hjälper där. Men nu är jag i bättre allmänform, och med ett tomt skrivbord som inte konkurrerar om orken kändes det här som rätt tillfälle att börja.
Har precis börjat testa mig fram, och har uppenbarligen inte dött av det än. Återkommer med mer detaljer. …om jag överlever.

 

 

Tvångsmatad i Luleå

Har varenda jävel och hans brorsa varit i USA i sommar?
Det känns i varje fall så. Kanske beror det på att jag själv knappt lämnat lägenheten på hela semestern. Det var iofs självvalt, men kunde inte alla jag känner också ha stannat hemma av sympati?
Okej, nu har även jag rest. Men det var till Luleå, och resor norröver räknas inte så mycket som att åka bort som självplågeri.

Ska börja med att sätta the record straight – allt gnäll till trots har jag inget emot Luleå. Jag var kungligt glad över att flytta därifrån, men jag hatar inte stan. Den och jag har helt olika intressen, och kan därmed inte umgås med varandra längre stunder utan att det blir gnissel, men annars är det no hard feelings.
(Känner en sån obändig lust att använda mig av mycket svengelska sen en bunt språkpoliser på Författarförbundets mailinglista ondgjorde sig över det engelska språkets framfart i svenskan. Vem sa att trotsåldern gick över? :-)

Anyway, vi var en vecka i Luleå – huvudsakligen för att göra min mamma glad – och det här är vad jag minns av den:

Vid en viss ålder börjar mödrar förmedla sin kärlek via kalorier. Har blivit matad dag och natt, och det rör sig inte om några små portioner. T.o.m. frukosten var 3-rätters. Gott, javisst!, men det kändes som ett rent sabotage mot vår nya äta-lagom-och-nyttigt-policy. Gjorde mitt bästa för att ducka undan de värsta smör-och-ost-bomberna, och försökte förklara för morsan att det är bättre att äta tills man är mätt än tills att all mat på spisen är slut. Det gick sådär. I Norrbotten finns det inga som helst gränser eller måttlighet när det kommer till mat och alkohol. Enda orsaken till varför norrbottningar inte dör av diabetes och skrumplever vid 27 är för att de är så jävla envisa, …och för att det är allmänt betraktat som lite småbögigt att få livsstilssjukdomar (godkända krämpor på Vårdcentralerna i Norrbotten är: avsågad lem vid skogsarbete, knivhugg djupare än 20 cm, skottskador och björnbett. Allt annat fixar man själv hemma med salubrin och packtejp).

Jobbade även en smula medan vi var där. Rullade mikrofilm på nya biblioteket i jakt på gamla artiklar, pratade händelser från förr med folk och var runt och fotade diverse miljöer för att få underlag till mitt kommande projekt. Ibland är mitt jobb så roligt att det fan är bättre än semester.

Träffade löjligt lite folk jag kände. Roffe & Emily var i USA (som alla andra den här sommaren), Mangan drog på MC-semester samtidigt som jag landade. Var resten av alla gamla bekanta gömde sig vettefan, men min generation börjar väl ha nått den åldern när man antingen jobbar eller använder sin ledighet till att renovera huset. Syntes till på stan gjorde de då definitivt inte.

Några som jag däremot träffade var Conny och Rikard. Vi hade lyckats tajma ihop våra Luleåbesök och sammanstrålade på Färjan (stans hetaste och mest sjönära krog). Rikard räknade ut att det var 16 år sen sist vi tre umgicks (själv tror jag att det snarare rör sig om 13-14 år, men jävligt längesen är det i alla fall).

Vi hade en kanonkväll. Blev fulla som lemurer i en whiskyfabrik och babblade på som om det rörde sig om 16 dagars uppehåll och inte 16 års. Jag har nästan alltid trevligt med vem jag än är ute med, men med de här killarna är det på en helt annan dimension. Vi har känt varandra så oerhört länge, varit med om så mycket tillsammans, varit ifrån varandra i åratal, men ändå aldrig glidit en millimeter ifrån varandra. Det är en kemi som är unik. Och fram tills det att vakterna slängde ut oss efter stängningsdags hade jag en dunderafton som spöade skiten ur mycket annat skitkul jag haft.

Kvällens stora bomb var att Conny ska bli farsa. För er som inte vet vem han är eller känner till hans livslånga aversion mot föräldraskap, kan jag jämföra det med uppgiften att Påven inte bara har ett aktivt sexliv, han pökar dessutom på George Michael, använder kondom och lyssnar på Deicide och Slayer medan han gökar. Men konstigt nog kändes det samtidigt så rätt. Livet är en förbaskat krokig väg, med många oväntade kurvor och avfarter, men signalen om att man har hamnat rätt är inte att destinationen man hamnat på är densamma som den man tog riktning mot en gång i tiden – utan hur harmonisk man är över att vara där man är. Och det var tre mycket glada och harmoniska killar som satt och blev stupfulla tillsammans den här härliga sommarkvällen medan solen gick ned över Norra Hamnen.
Jag saknar dem redan…

Promenerade en hel del medan vi var uppe. Dels för att försöka bekämpa alla kalorier morsan kärleksbombade oss med, och dels för att Luleå bjöd på finfint sensommarväder (även om man kunde känna det första höstrugget som en kylig liten underton i luften, 24 plusgrader till trots – en obehaglig påminnelse om hur tidigt sommaren dör uppe i Norrbotten).
Märkte rätt snabbt att jag börjat tappa bort stan. Gamla bekanta kvarter kändes anonyma, kom inte ihåg var ställen jag besökt hundratals gånger låg och när andra pratade om kända gator och adresser fick jag inte upp några bilder alls i huvudet. Antar att det är oundvikligt när man väl klippt de känslomässiga banden till sin gamla hemort. Nu håller det på att bli en stad som alla andra.

Undantaget som bekräftar regeln var mina gamla uppväxt/skolkvarter kring Bergviken, Kallkällan och Östermalm. När jag gick där var det som att transporteras 30 år bakåt i tiden. Förutom de nya bilmodellerna såg allting ut som det alltid gjort. Ned till minsta lilla brevlåda, gatsten och maskros. Det här gav mig en lycklig och väldigt lugnande känsla. Inte bara av nostalgiska skäl. Mitt liv är proppfullt av förändringar, både för att det är så världen fungerar och för att jag väljer dem medvetet, så att stöta på hela kvarter som inte sugits med och omvandlats var som att trilla in i ett tidshål. Det kändes som att promenera omkring i ett minne…

En annan sak som gav mig ett litet leende på läpparna var (åter)upptäckten hur ruffigt det är i Luleå. Och jag menar ruffigt i dess mest positiva bemärkelse. Grönområden och trottoarer flyter ihop, ogräs och tjälskott härjar fritt på gatorna, parker och bakgårdar verkar inte ha sett vare sig gräsklippare eller trimmer på hela sommaren (kanske tycker Luleåborna att sommaren är så kort att det inte är lönt att försöka tukta grönskan). I kampen mellan natur och civilisation leder naturen med 3-2 i Luleå. Och jag gillar det!

All mat till trots gick jag bara upp ett kilo under veckan. Och det var det värt för att få festa med Conny & Rikard igen. Fattade nog inte hur mycket jag saknat dem förrän vi väl svingade bägare ihop. Dags att styra upp den biten. Livet är för kort för att innehålla hål…

En helt okej resa, men på flighten hem lovade jag och Jenny varandra att nästa gång vi kliver på ett plan så ska det gå söderut och ta sig bortom Sveriges gränser. Gärna snart…

Klicka här för bilder från resan.

 

 

 

 

Black Canvas

Min första videoidé för den här månaden var Chris Rea’s On the beach. Lite slött och klyschigt, jag vet, men det är en skön sommarlåt, och den beachslickade 80-talsestetiken i videon är som en Piña Colada för ögonen.

Men så kom jag på helt andra tankar.

Som jag nämnde tidigare är Imogen Heap äntligen på G med ny platta. Första singeln är som sagt First Train Home, …men det är inte den första promovideon från kommande skivan Ellipse. Den äran får låten Canvas.
I en intervju berättade Immi att hon fick inspirationen till låten från konstnären Barnaby Hosking. Han gör sina tavlor ”negativt”, dvs fångar de snö- och istäckta vidderna på bl.a. Nordkap i landskapsporträtt målande med vit färg på svart canvas.

Canvas är allt annat än en catchy radiolåt, men precis som Tom Kelly’s kargt vackra video till den, är den suggestiv, mörkt hypnotisk, fascinerande och helt jävla underbar. Det är just såna här Pippi Långstrump-aviga krumsprång som gör Immi till ett kreativt geni som flyger miltals högre än alla andra i musikbranschen. Ena dagen släpper hon en listetta som får benen att rusa tills dansgolvet innan de ens hann berätta för hjärnan vad som hände – nästa dag gör hon komplex och mångbottnad konst. And I love it!

Orsaken till varför jag slänger upp en video full med mörker, snö, is och piskande kalla vindar mitt i den varmaste delen av året, har lustigt nog att göra med mitt bottenlösa hat för everything winter. Jag tål verkligen inte den årstiden, för att utrycka det milt. Den gör mig fysiskt och psykiskt illamående. Jag går i mentalt ide mellan oktober och mars; och när de visar snö & kyla på film eller tv brukar jag titta bort på samma sätt som många andra gör när de ser detaljerad tortyr, obduktioner, barnmisshandel och djurplågeri. Så mycket hatar jag vintern.
Men när utetempen visar +30 och hettan inne ligger runt +42 (som den oftast gör i vår lilla bastulägenhet på sommaren), hjälper det mig att filtrera bort olustkänslorna och faktiskt se det vackra i snötäckta landskap. Och för de som inte är lika vinterkänsliga som jag fungerar videon kanske som en mental air condition. Testa själv och kolla in den kyligt vackra Canvas…

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Måste erkänna att jag inte är någon större konsument av romantiska böcker. Föredrar att uppleva den genren i verkligheten. Och jag är lite för förtjust i monster, drakar och rymdskepp för att nöja mig med ”bara” mänskliga relationer. Men vad händer om man blandar romantik med sci-fi? Det gjorde Audrey Niffenegger när hon skrev sin roman The Time Traveler's Wife. I den möter vi paret Henry och Clare, som har en mycket komplicerad relation. Henry lider nämligen av en ovanlig genetisk sjukdom som gör att han reser i tiden utan att ha kontroll över hur och när det händer. Så de älskande tu är inte sällan i ofas med varandra. Clare möter t.ex. Henry första gången här hon är 6 och han är i 40-årsåldern. Henry möter Clare för första gången när han är 28 och hon är 20. Och så håller det på i deras relation – Henry flyger fram och tillbaka efter relationens tidslinje.
Måste säga att det här var en oerhört fräsch och smart vinkel på den urgamla boy-meets-girl storyn. Niffenegger kom på idén som en metafor för kommunikationssvårigheter och distans i förhållanden, och det här crossovergreppet funkar skitbra! Det skapar nya dimensioner och blåser helt nytt liv i genrer där det är svårt att hitta någonting utöver det vanliga. Men boken är självklart inte utan problem. Den öppnar starkt och griper tag i en med sitt ovanliga upplägg. Men efter ett tag känns Henrys tidsresor som rätt så normala, och mittentredjedelen av boken står mest och trampar på samma ställe i på tok för många sidor. Men så under den sista tredjedelen blossar berättelsen upp igen och blir oerhört gripande och spännande. Man ska ha ett hjärta av parkeringshusbetong för att hålla ögonvrån torr mot slutet. Hade bara en tuffare redaktör gått in och rensat bort transportsträckorna hade det här blivit ett mästerverk. Nu är det ”bara” jävligt bra.

 

 

 

Månadens läsning: Audrey Niffenegger: The Time Traveler's Wife, Shirley Jackson: The Haunting of Hill House, Ernst Brunner: Hornsgatan, Denise Mina: The Last Breath, Terry Pratchett & Neil Gaiman: Good Omens

 

Ur högtalarna: Mycket female singer/songwriter i höst. Nu kommer både Kalifornienblonda Colbie Caillat och höstlövsrödhättan A Fine Frenzy (aka Alison Sudol) med uppföljarna till sina debutplattor. CC’s heter Breakthrough, och AFF’s Bomb in a Birdcage. Och lustigt nog håller båda plattorna exakt samma nivå – ett litet snäpp under var de lade ribban med sin respektive debut. Alltså väldigt kompetent och välkomponerat, men aningens för harmlöst och lättglömt. Trodde faktiskt att de skulle ta sin musik vidare (fast Bomb in a Birdcage har börjat visa tecken på att vara en potentiell grower, får nog ge den lite tid). Men what the hell, sämre kan man definitivt lyssna på.
Favvolåtar:
Med CC: I wont
Med AFF: New heights

Då får jag betydligt högre puls av att Rammstein är tillbaka! Nya plattan heter Liebe ist für alle da, och dyker upp 16:e oktober. Första singeln heter Pussy, och för att försäkra omvärlden att de inte har förlorat sin bisarra sjuka humor eller sitt anlag för att göra både roliga, groteska och omtalade musikvideos, har de tillsammans med Jonas Åkerlund gjort videon till Pussy till ren hårdporr :-) Tyvärr är låten bland det tramsigare och mer lättglömda Rammstein gjort (även om jag misstänker att den kommer att bli en stor dansgolvshit i någon remixversion – refrängen ”You've got a pussy, I have a dick, So what's the problem? Let's do it quick” är som gjord för att vrålas fram av drängpackade fyllskallar på nattklubb, …även om texten nu faktiskt inte är snusktrams utan en satir över sexturism). Men B-sidan Rammleid är 100% Rammstein så blytung att den går att platta till stridsvagnar med, och lovar mycket gott. De valde nog bara att hellre presentera plattan på ett kul än på ett representativt sätt den här gången.

 

 

Webben: Här kan man slösa bort många timmar av sitt liv : Awkward Family Photos.com Och det här var också jäkligt kul: Funniest mug shot t-shirts ever

 

 

 

Snyggt som fan: Getting The Message Across – Environmental Ads

 

 

 

Film: Nä, har inte hunit se något värt att nämna...

Månadens filmer: It's Alive, Blame, Halloween III, Step Brothers, Sympathy for Mr Vengeance, JCVD, Before Sunrise, R-Point, Darkhunters, Memories, The Omen (2006), Yesterday, Star Wreck: In the Pirkinning, Funny Games, Zombie Flesh Eaters, Gabriel, Bad Boys 2, Before Sunset, Die Another Day, Explorers, Harold & Kumar Go to White Castle, Nightmare

 

 

TV: Såg verkligen fram emot den nya säsongen av Heroes, men till min stora förvåning var jag tvungen att ge upp efter halva. En tidigare så smart, välgjord och spännande serie kändes plötsligt som Lödder. I jakten på en driven plot och oväntade vändningar verkar manusförfattarna helt ha kompromissat bort känsla, atmosfär och framför allt trovärdighet. De tvära kasten mellan vem som är ond eller god, vem som är vems farsa/morsa/brorsa/brylling osv verkar ha bestämts medelst tärningskast. Väntade bara på att någon karaktär skulle vakna upp och ha drömt alltihop…

Men det går alltid att trösta sig med inredarna Simon & Tomas nya serie: Sveriges fulaste hem.

Livet på Peterix planet:

 

Action is the antidote to despair. (Beer works just fine too)

Argh!
Behöver semester. Redan.

Förkylningar och PR-tider går illa ihop. Fick med mig några elaka bacillusker från Stockholm sist jag var där. Inget nöffrelaterat – bara vanligt halsont, snorande, muskelvärk och ofantlig trötthet, men väldigt jobbigt att dras med när man inte har tid att vila. Och ett boksläpp har bara nyhetsvärde under en begränsad tid. Det går liksom inte att sjukskriva sig och ta det sen.
Det går alltid att ”rycka upp sig”. För något år sen var jag ju t.ex. ute och föreläste en massa medan jag hade lunginflammation. MEN, när man tjuvlånar energi av sig själv på det sättet skickar kroppen alltid en faktura med aphög skuldränta efteråt.

Jag har alltså varvat snorande och sovande med att prata med diverse media. Har åkt hit o dit i taxibilar, bussar, tåg, Imperial Star Destroyers och fotledes. Har svarat på frågor via telefon, mail, röksignaler, brevduva och djungeltrummor (och ibland även rakt i journalistens ansikte). Har blivit plåtad, filmad, avritad och körts genom kopiator av diverse bildredaktörer, och dessutom blivit fotograferad av Expressen medan jag stod och diskade (resultatet går att se i Expressen Söndag någon gång under första halvan av oktober). Och mycket annat…

Fick hälsa på hos morgongänget på Mix Megapol inte bara en, utan två gånger.
Trots att jag måste stiga upp när jag vanligtvis sover som bäst är det vansinnigt kul att göra radio med dem. De har vassa tungor och snabba hjärnor – ett samtal i den studion går aldrig på tomgång. Och det är alltid en ära att få göra något tillsammans med min gamla kollega Susanna Dzamic. Förutom att hon är bland de coolaste människor jag träffat (exempel: hon intervjuade Joey Tempest via telefon just innan det var min tur att gå på, hennes avslutningshälsning till honom var: ”klä dig nu varmt och ät ordentligt” :-) är hon helt klart en av det här landets mest underskattade programledare och förtjänar banne mig en egen show av Letterman-klass.

Några andra som ville ha mig på återbesök var TV4’s morgonsoffa. Nu var det inte för att plugga min bok ett varv till, utan för att vara samtalspartner åt relationsexperten Eva Rusz som är aktuell med sin nya bok Relationskoden.

Kände mig faktiskt lite pirrig på väg dit. Jag har oerhört svårt för att bli starstruck, men fick höra att Christer Fuglesang skulle vara med, och jag blev faktiskt en smula 9-årig fanboy av tanken på att kanske få skaka hand med Sveriges första och hittills enda astronaut.
Nu missade jag dessvärre Fuglesang, men lyckades ändå dra på mig en minnesvärd jag-mötte-Lassie-episod. Av den pinsammare sorten. Kristin Kaspersen var programledare, och när vi hälsade på varandra råkade jag … ehum … ta henne på bröstet.
Ni vet, man ska hälsa, jag räcker fram handen, men hon tänker kramas, jag justerar för att också kramas, men hinner inte flytta handen nog snabbt och ... *pet*.
Nu har jag vare sig sett min nuna på Efterlyst eller fått något besöksförbud utfärdat, så jag antar att hon förlåtit mitt ofrivilliga tafsande.

Själva framträdandet blev, av blandade orsaker, nog ett av mina blekare och mer lättglömda. Istället för att vara vass och rolig drog jag in klorna och kom mest med harmlösa trevligheter. Det blev snäll och gemytlig morgon-tv, men definitivt inget jag skulle använda som exempel på hur/vem jag är (och jag är definitivt ingen supporter av vare sig biologism eller att ställa upp på sex när man inte har lust, om det nu verkade så).

Den största behållningen av det hela var ett samtal som jag och Eva hade backstage, om vad man gör för att man själv vill och vad man gör för att det förväntas av en, och hur oerhört svårt det kan vara att skilja dem åt. Jag vet av egen erfarenhet hur lätt man blandar ihop dem, och hur illa det svider när man märker att man gjort det.
Samtalet satte igång kugghjulen i skallen ordentligt, och det snurrar på rätt bra fortfarande. Att ställa sig själv frågan ”Vad fan håller jag på med?” är oerhört nyttigt, och bör göras så ofta som möjligt. Men jag rekommenderar att ha något starkt att dricka inom armlängds avstånd, för svaret kan dundra över en som en hord berusade hängbuksvin som precis fått korn på en hink nykokta sviskon.

Har än så länge bara hört gott om Handbok för pojkvänner. Roligast är det att höra från fruar och flickvänner som har sett sin karl läsa boken med intresse och sen plötsligt fått både komplimanger och städhjälp av honom. Verkar som alla parter blir gladare av den :-)

För er som hänger på Facebook så har boken en helt egen grupp där man kan kommentera, diskutera och där jag ska försöka komma ihåg att posta nyheter och framträdanden.
Glöm inte heller att kolla in, och väldigt gärna sprida!, de skojiga små filmerna om Handboken:
Film 1 – Basfakta om relationer.
Film 2 – Romantik i vardagen.
Film 3 – Sex.

Utöver PR och förkylning har månaden gått ut på att, tja … bl.a. att jag varit långhårigare och skäggigare än jag nog någonsin varit i hela mitt liv (Medelålderskris? Manliga klimakteriet? Sax- och rakhyvelfobi? Ren lathet? Chewbacca-avund?), försökt få lite september sun på nosen (månaden har ju, i varje fall i min del av världen, visat sig från sin allra bästa sida och varit betydligt mer sensommar än höst), planerat för framtiden, njutit av livet … och undvikit anything Anna Anka (mitt favoritcitat angående den hysteriska mediahypeoverdosen: ”Everytime you’re on my mind you’re trespassing”).

Apropå fru von Anka: jag har vanligtvis som policy att aldrig skriva om sånt som aldrig blev av (av den enkla anledningen att det är rätt så poänglöst). Men måste bara dra upp att de faktiskt ringde från Skavlan och var intresserade av att med mig i gästsoffan som någon slags motpol till nämnda Anka. Nu blev det, som ni säkert märkte, aldrig av. Men av allt konstigt man blivit påtänkt som, så är nog det här bland det mer minnesvärda. Och det hade varit askul om det blivit av. Men, men… vielleicht das nachste mal…
... Eller vänta, hur askul hade det varit, egentligen? I likhet med alla andra kolbaserade livsformer på den här planeten är jag så apless på Ank-fenomenet att min tjocktarm förmodligen hade slingrat sig upp genom kroppen och strypt min hjärna av ren självbevarelsedrift om jag befunnit mig i samma rum som henne. Och Schyffert sa det ändå så bra…

Måste slutligen bara återge några rader ur texten till Ratata’s gamla Sent i September, både för timingen och för att de stämmer så bra med hur jag känner just nu:

Om dom frågar mig, vad vill du?
Då svarar jag, att om du menar just nu.
Nu vill jag bort där ingenting kan nå mig, finna mig en plats där jag får vara ifred.
Låta tiden gå, som vågor mot en strand.
Nu vill jag dit där strömmarna kan mötas, i en harmoni.
Inget att förklara.
Och inget att förstå.

 

No 1!!!!!!!

Månadens gladaste nyhet:
Hamnade under september 1:a på en topplista för första gången i hela mitt liv!

Men både boken och listan den hamnade på var en riktig överraskning. Det var nämligen min två år gamla ljudbok Krönikor från Y-fronten som gled in på förstaplatsen på iTunes Audiobook fiction-topplista.

Skyller allt på mitt ljudboksförlag HörOpp! :-) Lasse och Mattias är oerhört drivna och uppfinningsrika ljudboksförläggare som alltid stått med minst ett ben i framtiden. Så det var inte särskilt förvånande att de var det första svenska ljudboksförlaget som la upp sina böcker på iTunes. Hur det kom sig att jag placerade mig etta (före namn som Joyce Carol Oates, Sophie Kinsella, Marian Keyes, Douglas Adams m.fl.) vettefan, men det gjorde definitivt den dagen i alla fall.

Så mycket mer än äran är nog inte att förvänta. Som förlaget svarade när jag sa att jag skulle fira med skumpa: ”Köp den billigaste, världens största digitala butik är inte precis generös med royalty...” :-)

Rekommenderar varmt alla iTunes-kunder att ladda hem boken. Den är väldigt kul, föredömligt kort, kostar inte mer än en chipspåse och är betydligt nyttigare.

 

 

 

September Sun

Jag har inga guilty pleasures. Jag står rakryggat för precis allt jag gillar, hur pinsamt eller fånigt det än kan ses som. Men hade jag haft guilty pleasures så hade nog nedanstående låt/video hamnat högt på listan över dem.

Grejen är den att jag håller på att lära mig att acceptera hösten. En årstid jag vanligtvis har förbaskat svårt för. På min topplista över årstiderna ligger hösten och vintern på nästan delad fetsistaplats. Hösten må vara aningens bättre än istiden, men fan inte mycket. Visst, den har vackra färger, luften är ren och klar och allt det där, men den är ju ett förspel till vintern. Det är som den onda varianten av Nalle Puhs visdomsord ”Fastän det är väldigt gott att äta honung, så finns det ett ögonblick alldeles innan man börjar äta den som nästan är ännu bättre”.

Men, Jenny älskar hösten, och jag känner mig som en grinig surkart som drar ner stämningen när jag går omkring och hösthatar, så jag håller på att försöka sluta göra den här årstiden guilty by association, och istället ta den för vad den är och se det vackra i den. Och A Fine Frenzy’s video till Come on, come out är ren och skär höstporr i bästa Burberryreklamanda. Den ger mig faktiskt lustkänslor kring röda löv, gult gräs, lågt stående sol, ödsliga stränder och färgglada halsdukar. Guilty pleasure-faktorn ligger väl i att både låten och videon är av den där pubertalglättigt sorglösa naturen som nästan enbart tilltalar gladhurtigt lagda gymnasiebrudar. Men va fan, det bor väl en liten glad tonårstjej någonstans inom mig då! So sue me!

För er som får sura uppstötningar av sånt här rekommenderar jag varmt den här videon istället, som är en minst lika vacker höstlåt, dock betydligt mindre gladglättig…

Peterix tycker, rekommenderar, ordbajsar samt skriver reseberättelser från livet...

 

Att läsa: Ingen har väl missat att Dan Brown nu kommit med uppföljaren till kioskvältaren The Da Vinci Code – The Lost Symbol. Återigen med Robert Langdon som huvudperson, som den här gången tolkar frimurarsymboler, jagar hemligheter och springer för livet i Washington D.C. Konstaterade snabbt att Brown inte gått någon skrivarkurs sen sist, men vem fan bryr sig? Man läser inte den här typen av böcker för dess språkliga och litterära kvaliteter. Det är få gånger jag bläddrar mig igenom 500 sidor på mindre än ett dygn och glömmer bort att äta, och vid såna tillfällen är jag inte det minsta intresserad av väl uppbyggda karaktärer eller vackra formuleringar. De skulle nog snarast vara ivägen.
Det är alltså Frimurartema den här gången. Ett minst sagt mytomspunnet sällskap som gjort för den här typen av symbols and secrets-bok. Men blev överraskad över att de inte framställdes som bad guys (som katolska kyrkan i de förra böckerna) utan att det här snarare var ren Frimurarkramning. Och gladdes över att Brown snabbt sköt ned de vanligaste konspirationsteorierna och istället tar läsaren till platser, tankar och okänd information inte ens de insatta har koll på. Som vanligt är det en högtempohistoria full av pussellösande, hemligheter dolda både i arkitektur och i konst, saker som döljer saker som döljer saker, historielektioner, rena föreläsningar, gamla missuppfattningar/feltolkningar som förklaras, religionskritik, cutting edge-vetenskap som gränsar till metafysik, färgstark skurk osv. Har man läst Brown förr känner man igen sig. Men lite skillnad är det faktiskt. Den bästa är att Brown frångått sin gamla plotstruktur en smula, vilket är en lättnad. När jag läste hans förra böcker upptäckte jag att han återanvände samma plotuppbyggnad så väl att det efter två böcker inte var några som helst problem att klura ut vem som var the bad guy och varför i hans övriga verk. En annan skillnad är att det här är en något pratigare bok än de övriga, men jag gillade verkligen de filosofiska/metafysiska diskussioner som karaktärerna har. Det är minst sagt mindboggling saker som tas upp här. Framför allt mot slutet. Har märkt att en del läsare blivit förbannade över just de saker som tas upp i slutet av boken, och kallat det för New Age-trams. Men jag, som verkligen blir struken mothårs av New Age-flum, gick faktiskt igång på det här temat. Och kommer nog, som många andra, att Googla ”noetic sciences” flitigt.
Det enda som störde mig i boken var en alltför lättuträknad hemlighet angående skurken, och en av de hemliga saker som står på spel i storyn kändes rätt så mesig när den väl avslöjades (men det tror jag har att göra med kulturella/religiösa skillnader mellan USA och Sverige), men annars är det här en nästan lika spännande och värlsbildsomvälvande sidvändare som The Da Vinci Code.

 

Nytt med Terry Pratchett också. Unseen Academicals. Något så oväntat som en Discworldroman om fotboll – ”Football has come to the ancient city of Ankh-Morpork - not the old fashioned, grubby pushing and shoving with the occasional dead body on the pitch but the new sort with real rules. And now, the wizards of Unseen University must win a football match, without using magic, so they're in the mood for trying everything else. The prospect of the Big Match draws in a street urchin with a wonderful talent for kicking a tin can, a maker of jolly good pies, a dim but beautiful young woman with a FUTURE and the mysterious Mr Nutt. No one knows anything much about Mr Nutt, not even Mr Nutt, which worries him, too. As the match approaches these four lives are entangled and changed for ever.” Fast det kändes mest som om fotbollsploten användes som en ram för att berätta en historia som handlar mer om identitet, förändring och makten att själv bestämma vem man är. Inte så hejdundrandes actionfylld historia den här gången, men förbaskat bra ändå. Nog en av de bättre Discworldböckerna på senare tid. Alzheimern må ha orsakat att Pratchett numer behöver hjälp att rent fysiskt knacka ner böckerna, men i övrigt är det uppenbarligen inget fel på hans hjärna – UA är en osedvanligt intelligent, vass, rolig och välformulerad bok, t.o.m. för att vara Pratchett.
Några sköna citat:

”As an eyewitness the average person is as reliable as a Meringue lifejacket”

“The female mind is certainly a devious one, my lord.” Vetinari looked at his secretary in surprise. “Well, of course it is. It has to deal with the male one.”

”Juliet’s version of cleanliness was next to godliness, which was to say it was erratic, past all understanding and seldom seen.”

”Every world spins in pain. If there is any kind of supreme being, it is up to all of us to become his moral superior.”

 

 

 

Månadens läsning: Michael Marshall: The Straw Men, Simon R. Green: Hex and the City, Antologi: The New Weird, Dan Brown: The Lost Symbol, Terry Pratchett: Unseen Academicals, Graham Masterton: The Pariah

 

Ur högtalarna: Rammstein är tillbaks. Med nya plattan Liebe ist für alle da. Enligt de själva ska det vara en tillbakagång till ett äldre, råare sound. Enligt mina öron låter det mer som en katalog över hur de låtit genom åren – det mesta är representerat, utan att det låter splittrat. Annars är det en platta som varken gör mig besviken eller exhalterad. En stabil mellanplatta fylld med stabila mellanlåtar. Kanske börjar de bli trötta. Att de sex starka viljorna i Rammstein alltid bråkat i studion är ju ingen hemlighet, men konstruktiva bråk brukar få fram bra idéer. Men nu har de enligt egen utsago tröttnat på käbblet, och kanske drabbades de då av samma sak som hände t.ex. Maiden och Monty Python – när bråken försvann rök även de bästa idéerna. Men, men … en ”bara” hyfsad Rammsteinplatta är lika med stor musik jämfört med allt annat.
Favvolåt: Mehr.
Trivia: deluxutgåvan av plattan är en box som förutom själva cd’n innehåller sex dildos (som ska vara avgjutna efter bandmedlemmarnas kön), handbojor och glidmedel.

 

Scienceproggmelodödsarna Scar Symmetry är också tillbaks. Många har nog klurat på hur de skulle kunna gå vidare efter sångaren Christian Älvestams avhopp – karln var ju trots allt en vokalist i en klass för sig. På nya plattan Dark Matter Dimensions har de ersatt honom med två nya sångare (en på growl och en på ren sång). Enligt mina öron så gör de jobbet bra. Når kanske inte riktigt upp till Älvestams nivå, men hört som helhet så låter det precis lika mäktigt som det alltid har gjort. Hör bara i Noumenon and Phenomenon (som f.ö. är en av de bättre låtar de gjort).

 

Pop.
Har snubblat över två stjärnskott. Det ena är svenska Erik Hassle, som just nu är på väg mot de riktigt stora. Hans debutplatta är proppfull med oemotståndligt catchy soulpop som jämförs flitigt med Robbie Williams. Lyssna bara på brottarhitar som Hurtful, Don’t bring flowers och Bump in the road. Kommer att bli något av den här killen…

Nästa stjärna är amerikanen Adam Young, som lider av sömnlöshet och sitter uppe och snickrar ihop låtar på nätterna under artistnamnet Owl City. Soundet är gladpoppig electronica vagt besläktad med Imogen Heap. Fast Owl Citys musik låter lite som den komponerats på ett dagis