Januari 01
Jag drömmer om fjärilar. Jag ligger naken på en äng och solen lyser på mig. Min kropp håller på att torka ut, men det gör ingenting. För solens skull kan jag leva med det. Hon är min gudinna.

I drömmen täcks himlen av fjärilar. Dom skymmer solstrålarna och sänker sig ner emot mig och rör bara så lätt vid mitt ansikte. Suger sötman ur min näsa, min mun. Kittlar min hud. Det är kanske den bästa dröm jag någonsin haft.

När jag vaknar ser jag Nestas ansikte omramat av hennes flätor som hänger ner som ett vattenfall. Det är dom som kittlar mitt ansikte. Hon skrattar åt min förvirring och säger god morgon för att försvinna iväg in till sitt lilla skrymsle till kök.

Dags att rekonstruera. Jag är bakfull och uttorkad, därav drömmen. Är förmodligen fortfarande berusad för jag mår inte illa än. Vad har jag på mig? Höftskynke i fuskpäls, hemsydda linnekläder och stålringshätta. Vikinga-outfit. Inga skor och bältet med mina saker är inte inom synhåll. Jag ligger på hennes soffa med en pläd som kudde. Bordet saknar varje form av glas och flaskor och ser helt städat ut. Alltså ingen efterfest. Jag måste bara ha kommit hit och somnat. Varför hit? Varför åkte jag inte hem?

Nesta kommer in med en bricka med två koppar te och scones med keso och paprika på. Ingen bakisfrukost direkt, men vad som helst för att få bort smaken av aska och bränsle ur munnen. Hon tittar på mig och ler men säger ingenting. Jag kan inte heller komma på något vettigt att säga, så jag dricker teet i tystnad. Hon ser strålande och oförstörd ut. Som om gud nyss hade skapat henne. Drack hon inte igår? Det måste hon väl ha gjort?

Efter teet och sconesen försvinner det lilla blod jag har kvar i huvudet och jag bara måste lägga mig ner igen. Hon frågar hur jag mår och jag svarar 'trött'. Jag orkar inte prata.

Jag blundar ett tag och det känns som om min kropp sjunker flera meter ner. Ljuset som faller på mina slutna ögonlock blir svagare och när jag öppnar ögonen igen har hon sitt ansikte ovanför mitt igen, fast den här gången upp och ned för att hon lutar sig från andra hållet och flätorna är uppsatta så att de inte inramar hennes ansikte. Hon kommer närmare och är till slut så nära att hon nästan rör vid mig. Jag blundar och väntar på beröringen och rycker till när jag hör min mobil skrika ut temat till Jurassic Park någonstans i närheten. Nesta frågar om hon ska hämta den och jag nickar trött och irriterat till svar. Mitt bälte var inte längre bort än i hennes hall.

Davids röst slår mot mitt trötta och plågade huvud. Klockan är tre (när somnade jag igår?) - vi måste röja upp lokalen. Jag ska aldrig mer arrangera en fest. Han frågar var jag är och blir tyst ett tag när jag svarar honom, men säger sen att han kommer förbi och hämtar mig på en kvart. Jag kommer precis ihåg att be honom ta med sig ett ombyte till mig.

Det känns som om jag andas eld när jag reser mig upp. Nesta ser bekymrat på mig när jag säger att jag måste åka. Mitt ansikte i hennes badrumsspegel är inte helt olikt det jag sett på bilder från Auswisch. Inte lika magert kanske, men lika plågat. Varför slutar det så här vartenda nyår?

Jag byter om i Davids bil medan vi kör mot lokalen. För stora jeans och för tajt tröja, men dunjackan sveper in mig som ett stort, varmt täcke. Med ett leende och den tonen frågar han om jag har haft en bra natt. Jag struntar i att svara honom och undrar istället om han fått någon förhandsrapport från lokalen. 'Mer stök än gegg', svarar han mig, 'inga spyor eller så, mest sopa och plocka'. Det räcker. Jag vill inget annat än att sova. Det känns som om en härdsmälta passerat genom min kropp.

Roger, Henke och Julia har redan börjat plocka undan. Det mesta är borta eller hopsamlat i högar och sopsäckar, men jag får uppdraget att bära ner backar och lådor till bilen. En laser bränner genom min hjärna när jag anstränger mig. När jag kommer upp efter första vändan står de andra samlade och skrattar åt någonting. Henke håller upp en bit ihopkletad genomskinlig latex med sitt svärd. 'Någon hade kul igår', säger Julia. 'Om vi tar DNA-prover på in och utsidan får vi nog veta vilka också', skrattar David. Jag vill inte veta. Bespara mig historierna. Det är inte precis som om någon uppfunnit elden.

Jag hittar min hjälm på bardisken. Hornen är borta. Användes troligen som improviserade snapsglas, eller något annat som jag är glad att jag inte minns.

'Och vart tog du vägen igår då?', frågar Julia mig. David upplyser henne om var han hämtat upp mig. De andra ger mig blickar, men säger inget. Det var nyår. Det var vikingafest. Det dracks mer sprit än under resten av året sammanlagt. Varför skulle inte folk vakna upp på oväntade ställen? Att jag var fullt påklädd och låg på Nestas soffa gör bara att dom ger mig ännu konstigare blickar. Vad tror dom om mig? Ta mig härifrån. Jag vill sova.

Uppröjningen går fortare än väntat. Tack gud! David ger mig skjuts hem, men när vi kommer till min port inser jag att mitt bälte med nycklarna är kvar hos Nesta. David ger mig den där blicken igen.

Hon ler med hela ansiktet när hon öppnar dörren. Varför det? Jag måste se ut som ett uppgrävt lik. Förmodligen luktar jag som ett också. När jag kommer in i hennes rum bultar mitt huvud som om någon stod och övade golfsvingar mot det. Hon trycker ner mig i soffan och lägger en filt över mig. Sen somnar jag utan att ens märka det.

Januari 02
Jag vaknar på Nestas soffa för andra dagen i rad. Är två gånger en vana? Mår så mycket bättre nu. Bakisvåndorna har gått över i normal trötthet. Och jag är dödshungrig.

Nesta är inte där. Något som inte tar så lång tid att upptäcka i hennes kryphål till lägenhet. 24 kvadrat? Hon har lämnat en lapp på bordet:

'Måste jobba några timmar idag. Vore glad om du är här när jag kommer hem, men du är en fri man. Ät vad du vill. Om du stannar bjuder jag på middag. N.'

Den sista meningen övertygar mig. Hemma hos mig finns inget förutom ris och Corn Flakes. Dessutom vill jag veta vad som pågår mellan oss - för det gör det väl? Det här är inte bara vänlighet. Tanken får det att pirra i magen, men jag känner mig stressad också. Jag borde ligga hemma och stänga in mig vid det här laget. Gillar inte för mycket umgänge på en gång. Jag har inte kontroll över det som händer nu.

Finns inte mycket skojigare än keso, grönsaker och mörkt bröd att äta, alldeles för hälsosamt, men jag är grymt hungrig och kastar i mig macka efter macka. När jag sen kommer ut ur duschen inser jag att jag inte har några rena underkläder och får leva utan ett tag. Blir nu tacksam mot David för att jeansen är för stora. Dom avslöjar ingenting dom inte borde.

Ser mig omkring i hennes lägenhet. Det lilla som finns att se. Hennes säng har ett överkast av inkamönster och är av singelstorlek. Soffan och bordet. Begagnade och små, men charmiga. En enda bokhyllesektion överlastad med böcker och krimskrams. That´s it. Det är då jag inser att hon inte har någon tv. Det går en kall kår efter min rygg. Ingen tv? Hon kan inte vara religiös. Det skulle jag veta. Eller vet jag det? Först nu tänker jag på hur lite jag vet om henne. Nesta är halvsyster till Julias oerhört tråkiga kompis Helena. Hon dök upp innan jul. Hade bott i Grekland ett tag. Hade hon släkt där? Träffade henne bara som hastigast på glöggkvällen innan jul. Det fanns fler fester och fler tillfällen, men allt jobb som skulle i hamn innan jul satte P för det. Jag har inte mycket till liv, och det är nog i ärlighetens namn självvalt just nu.

Vad ska jag göra här om det inte finns tv? Jag känner mig stressad. Vill härifrån, men kan inte intala mig själv att röra på mig. Istället börjar jag leta igenom hennes bokhylla. Böcker om konst, psykologi, arkeologi och yoga blandas med grekiska böcker jag inte förstår något av och halsband, armringar och andra smycken. På nedersta hyllan ligger Anais Nins Venusdeltat. Jag tar upp den och börjar bläddra igenom sidorna. Porren har kommit en lång väg sen den skrevs. När jag ska lägga tillbaks den ser jag att det ligger en bok utan titel under den. Jag tar upp även den och bläddrar. Den är handskriven och daterad. Jag stänger den snabbt när jag inser att det är en dagbok. Av det lilla jag hann se så var den skriven både på svenska och förmodligen grekiska. Jag tittar länge på den och kämpar mot nyfikenheten att öppna den igen, men min s.k. moral vinner och jag lägger tillbaks den.

Jag lägger mig på rygg i hennes säng och stirrar upp i taket. Försöker tänka på något, men har egentligen ingen lust. Det är nära att jag ramlar tillbaks i tiden till våren och sommaren, men jag tar mig snabbt därifrån. Bäst att inte gå dit. Där finns inget bra att hämta. I alla fall inte för mig.

Då ser jag bilden hon har på väggen vid sängen. I ett djupblått hav simmar en sköldpadda fram. Den simmar i sidled från kameran sett, men har huvudet lätt vridet mot fotografen. Det ser ut som den har en snobbig min med nedåtvända mungipor, som en engelsk butler. Ögonen ser uttråkade ut, men ändå ledsna. Det är något med sköldpaddsbilden som fångar hela min uppmärksamhet. Jag ligger och tittar på den länge, sen somnar jag.

Jag rycker till när jag hör nyckeln i låset och försöker se vaken ut, men lyckas inte särskilt bra. Motoriken sviker mig och jag sluddrar. Nesta skrattar åt min förvirring och ber mig ligga ner medan hon ordnar maten. Hon säger också att hon är glad att jag är kvar.

Vi äter en bönröra med cous-cous. Jag kan inte identifiera hälften av ingredienserna, men det smakar mycket bra. Kryddstarkt och mustigt. Vi dricker inget starkare än vatten. Hon berättar att hon varit vegetarian i fem år. Vegetarian och ingen tv. Jag känner oro, men hon är mycket underhållande att lyssna till. Hon pratar och jag håller mest tyst. Hon berättar om åren hon delat mellan Sverige och Grekland. Hon berättar att hon målar. Hon berättar om sina jobb. Men hon berättar inget om sitt privatliv. Jag försöker fråga om henne och Helena för att säga något, men dom verkar inte vara nära. Inte så konstigt. Helena är lika underhållande som navelludd medan Nesta fångar mig med sitt leende och sina berättelser.

När våra tallrikar är tomma vill hon att jag ska berätta något. Jag undrar vad och hon svarar 'vad som helst'. Jag tar den enkla vägen och berättar om jobb och vänner. Hon lyssnar tåligt, men avbryter mig med att fråga 'du då?'. Jag förstår precis vad hon menar, men spelar dum. Då frågar hon mig varför jag ser så sorgsen ut, vem som har fått mig att bli sån, för hon kan se på mig att jag inte föddes med det draget. Jag tänker försöka gå runt frågan, men helt plötsligt kommer allt bara ut ur mig. Jag ger henne hela historien om mig och Louise. Varenda känsla, vartenda steg vi tog, varenda pinsam detalj. Från den lovande början till det bittra slutet. Jag känner mig patetisk, men Nesta lyssnar som om hon aldrig hört en människa tala förr. Hon ser på mig med äkta medlidande, sen går hon fram till mig och håller om mig. Hårt. Hårt och varmt.

Januari 03
Hon sover djupt, men jag kan inte sova. Jag ligger bara och ser på hennes lugna sovande ansikte. Vi är inte nakna. Det hände inget sådant, och jag är glad för det. Vi pratade och hon bjöd mig att stanna och jag stannade. Vi låg och pratade ett tag, men hon somnade mitt i något jag sa. Jag ligger fortfarande vaken. Jag har sovit för mycket redan idag, och jag vill titta på henne. Hon är mycket vacker. Det är inte många som är vackra när vi sover. Musklerna slappnar av och vi ser plufsiga ut. Dreglar. Men Nesta ser ut som Törnrosa. Lugn, harmonisk och vacker.

Det är då jag förstår vart vi är på väg, hon och jag. Det ilar till genom mig som elektricitet när jag förstår. Jag ser upp på den buttra sköldpaddan och ler i mörkret. Det nedåtvända butlerleendet och de sorgsna ögonen är det sista jag ser innan sömnen hinner ikapp mig.

Jag drömmer igen. Jag är under vatten, men jag kan andas. Allt är blått och lugnt. Inget kan skada mig här. Är jag en fisk? En sköldpadda? Jag vet inte. Då kommer hon simmande emot mig. Hon är klädd i tyger som virvlar runt hennes kropp som moln. Hon stannar framför mig och hennes flätor flyter omkring i hennes ansikte som vattenormar. Så glider hon upp emot mig och våra läppar möts. När jag vaknar är det sant. När hon låter mig andas igen säger hon 'God morgon', och kysser mig sen igen. Låt det aldrig ta slut.

Hon sätter sig på mig och börjar berätta om sina föräldrar. Hon är liten men muskulös och jag märker knappt hennes vikt. Jag får höra hela historien om hur hennes mamma träffade hennes far på en charterresa och hur ljuv musik uppstod och hur en familj uppstod ut ur tonerna. För att göra en lång historia kort slutade musiken ljuda när hennes fars aptit på kvinnor uppdagades och allt rasade. Hon var bara två år då. Han sparkades ut och åkte hem till Grekland igen. Hennes mor är fortfarande bitter över det och vägrar släppa någon inpå sig igen, även om det är en evighet sen. Nesta berättar att hennes mamma valde att stirra sig blind på det dåliga istället för att acceptera det som hänt, ta var på det som var bra och gå vidare. Hon berättar med sorgsna ögon hur tragiskt det är. Hon säger åt mig att inte göra detsamma. Livet är för kort för att stirra sig blind på eländet. Vi har vår tid och vi bestämmer själva vad vi vill göra med den och hur vi vill minnas den. Lycklig eller inte är vårt val - ingen annans.

Jag vet inte var jag får orden ifrån, men jag svarar henne att det är så mycket lättare att hålla fast vid sin självömkan, för då vet man vad man har. Att vara stark är svårare, för då har man inget att hålla fast vid eller att gömma sig bakom. Man har bara sig själv och sin vilja. Hon nickar till svar och böjer sig sen ned för att tysta mig med sina läppar.

Fortsättning följer... ,kanske...

Tbax