Gräset är vått under mina bara fötter. Det är kallt ute. Högst 10 grader. Jag hade inte heller väntat mig varmare en tidig morgon i slutet av augusti. Fukten och svalkan känns uppfriskande mot min helt nakna kropp. Luften är tung av höstens dofter. Det luktar förruttnelse, fast på ett njutbart sätt. Grönskan dör sakta framför mina ögon.

Jag vandrar vidare över fältet medan de första solstrålarna kastar skuggor över landskapet. Husen syns inte längre. Jag har inte sett en själ sen jag kom ut. Inga tidningsutdelare, inga morgonpigga pensionärer, inga hundrastare. Ingen.

Marken blir hårdare när fältet övergår till stigen upp mot berget. Barr sticker mig under fötterna, men jag tar emot smärtan som en gåva. Stigen är full med sniglar som omärkt tar sig fram. Jag läste en gång att sniglar bara tar in synintryck var tredje sekund. Om man skulle ta bort en blomma framför dem när de inte tar in ett intryck så upplever de det som att den försvunnit plötsligt utan orsak. Tänk om vi upplever samma sak? Om det finns varelser som rör sig så snabbt och vår intrycksrytm inte hinner med? Dom finns där ibland oss och ser oss knappt för att vi i deras ögon ser ut att stå still. Som tanke är den skrämmande, men som retorisk fråga är den bra - så jag behåller den.

Jag är uppe på en av klipporna nu. Stenen är ännu kallare under mina fötter än vad det våta gräset var. Men nu lyser morgonsolen över hela min kropp och värmer mig. Jag kan höra hur blodet rinner genom min kropp när jag blundar.

Luften är fantastisk. Utsikten likaså. Jag ser mest skog och fält, men där sticker även upp hushalvor över trädhorisonten. Dom borde börja vakna nu där borta. Få sin sömn söndersliten av vassa och skoningslösa väckarsignaler. Dom kliver sakta upp ur sina sängar och känner hur tröttheten bultar i deras kroppar och dra dem tillbaks emot lakanen. Deras hjärtan sliter hårt när kroppen chockas och rivstartar, och tar ännu en dag från deras liv. Men inte jag. Inte längre. Jag är fri från det nu.

Snart kommer luften att fyllas av ljud. Motorer, tåg, prat, skrik, hundskall. Det här är lugnet före stormen. Med ljuden kommer även avgasdofterna. Jag har bara några minuter kvar för mig själv innan världen tränger sig på. Jag får inte dra ut på det. Inte bli sentimental.

Dom kommer att fråga varför. Dom kommer att se det som ett slöseri. Jag skulle kunna berätta för dem vad slöseri är, men vem skulle lyssna? Egentligen. Att säga att jag struntar i det är fel, men det är det första som jag kommer att tänka på. Vem sa att det första är det rätta? Det finns så många fel.

Det är inte särskilt högt, men klipporna där nere är ojämna och vassa. Det kommer att bli mer en fråga om teknik i stället för fallhöjd. Det finns alltid alternativ till kvantitet, men vem tänker på det? Jag blickar ut över världen en gång till. Jag räknar till tre medan jag tar in det jag ser. Jag ger mig själv tre sekunder av intryck, sen tar jag steget ut.

Tbax