Du skall icke vara både och

Min kollega Ola såg först skräckslagen ut när jag tryckte in CD:n i hans bilstereo, men sen förbyttes hans ansiktsuttryck till förvåning. Skräcken kom från att Ola känner mig som en hårdrockare som, i motsats till honom själv, vill ha det blytungt, stenhårt och snabbt. Förvåningen kom ur att det inte var någon brutal heavy metal som jag tvingade på honom – utan Mauro Scoccos senaste. Det hjälpte inte att jag försökte förklara att jag faktiskt lyssnat på båda typerna av musik, och många fler därtill, ända sen tonåren – jag hade ju vänt upp och ned på stackars Olas värld. Jag hade ju brutit mot det 11:e budet: Du skall icke vara både och.

Vi lever i en antingen eller-värld. Coke eller Pepsi. R ´n´ B eller metal. Jeans eller kostym. Friluftsmänniska eller barstammis. Blond bimbo eller musgrå feminist. Är du inte med oss är du emot oss etc. Medan vi kan vraka och välja mellan telefonabonnemang, bredbandsleverantörer och lösgodis är det betydligt svårare med valfriheten när det kommer till att vara människa.

Det här är extra tufft för oss killar. Förutom allt annat man nu antingen är eller inte verkar vi dessutom ha blivit uppdelade i antingen mjuka eller hårda. Och naturligtvis har de hårda, ”farliga” killarna varit mest poppis hos båda könen ända sen James Dean rebelliskt drog på sig skinnjackan och gränslade bågen för 50 år sen. Jag har inte blivit helt klok på vad det exakt innebär att vara en ”farlig” kille, men det verkar vara Micke Persbrandt-typen – en fri, oberoende och orakad man med något vilt och hungrigt i blicken, som spenderar mer tid i baren än hemma i tv-soffan, som låter känslorna och passionen styra och därmed förmodligen väntar barn med 2-3 kvinnor samtidigt. Låter ju inte som någon vidare livskamrat i mina öron, men jag tror jag vet varför den hårda, farliga killen får hjärtat att banka hårdare. Tänk på motsatsen. Vad ser ni framför er när jag säger en mjuk kille? Jag ser en snäll, trygg och romantisk svärmorsdröm som lyssnar, förstår och tar ansvar. Som engagerar sig i barnen, miljöfrågorna och disken. En beige, lagom och ohyggligt förutsägbar mes som är så tråkig att klockorna inte bara stannar, utan rymmer hemifrån med en cirkus.

Varför får de tu aldrig mötas? Som om det bara fanns plats för en enda egenskap i människokroppen. Som om ens manliga sida blev utsparkad och hemlös om man fick minsta lilla kontakt med den kvinnliga. Mjuk eller tuff borde väl ha mer med situation än med person att göra. Jag försöker vara hård när det behövs, som t.ex. mot orättvisor, skitstövlar, påträngande telefonförsäljare och trilskande burklock. På samma sätt som jag försöker lyssna snällt och vara förstående när min fru eller en kompis har haft en hård dag och behöver landa mjukt.

Jag vill vara både trygg och busig, kunna gå på skorea och kolla på nya stereohögtalare, vara passionerad och betala räkningarna i tid, uppskatta skräckfilm och romantiska komedier, varva mysiga hemmakvällar med krogrundor med polarna, vara både oförutsägbar och förstående. Är det så mycket begärt? De mänskliga egenskaperna är en stor, smarrig buffé, och jag vill pröva allt. Att bara vara en sak är lika dumt som att bara svänga åt höger när man är ute och kör bil.

Okej. Jag vet ju egentligen varför vi förenklar oss själva på det här viset. Världen där ute är en stor och snurrig plats. Ska man hålla reda på alla nyanser och mellanting blir man snabbt förvirrad. Men jag har varit förvirrad sen man fick börja välja pensionsfonder själv, och jag hyser inga större förhoppningar om att det ska gå över. Jag har räknat in det som en naturlig del av vad det innebär att vara människa. Precis som att vara både och.

Tbax