Vardagspassionens svårighet

Det brukar lite elakt sägas att köpa en Alla hjärtans dag-present åt en man är som att köpa en dator åt en undulat. Som om det manliga släktet var lika romantiskt till sin natur som ett budgetmöte. Det tycker jag är mycket orättvist. Vi män är visst passionerade. Kolla bara när vi håller på med våra bilar eller kollar på fotboll. Under fotbolls-VM i Tyskland blev det ju så passionerat att vissa behövde gå på bordell efteråt.

Okej, skämt å sido, killar kan faktiskt svepas med och förlora fotfästet av den mer normala förälskelsen också. Jag har sett grabbar skolka från sina jobb för att plötsligt flyga till Grekland, liksom Romeo fasadklättra tre våningar, stoiskt trotsa kompisar, föräldrar, normer och spöregn – allt för att i kärlekens namn få träffa sin älskade. Jag är inte helt säker på om det alla gånger är romantiskt eller om det ska räknas som grund för polisanmälan, men en sak är säker – det är banne mig passionerat. Men det svåra ligger inte i att bubbla över av känslor när förälskelsen precis har rykt undan marken under ens fötter, den biten händer ju oftast av sig självt – tricket är att fortsätta vara passionerad även när vardagen anländer med väckarklockor, hyresavier, minusgrader, torra ostkanter och grå rutin. Och där måste jag erkänna att vi killar är ena erbarmeliga klåpare.

Vardagen verkar ha något inbyggt oromantiskt i sig. Man kommer hem trött från jobbet, rasar ner framför tv´n och ser samma Vänner-repris för femte gången innan man somnar i soffan. Helger försvinner i tvättstugepass, ärenden och pliktskyldiga svärförälderbesök. Men de där ambitionerna att skita i disken för att istället göra en spontan picknick; sjukskriva sig för att stanna i sängen, ta champagnefrukost och älska hela dagen; de blir liksom aldrig av. Inte minst för att mannen i ens liv har blivit så praktisk och småtråkig att han hellre åker in till stan på lördagen för att köpa ett nytt 5-kanals Dolby Digital hembiosystem än lägger den tiden och pengarna på en weekend i Barcelona.

Jag har inget bra svar på varför vi män har blivit såna kassa vardagsromantiker. Kanske är det en bieffekt från när industrialiseringen drog fram över världen och modellerade mannen till en förnuftig, logisk och kontrollerad tekniker. Egenskaper som kanske hade sin plats vid ett löpande band men banne mig inte i ett förhållande. Att behandla en relation som en anställning är en beprövad och lyckad metod att tråka ihjäl ett förhållande.

Så vad gör vi åt saken? En sak är säker – det kräver sina offer. 4 av 5 skilsmässor sker på kvinnans initiativ, och motiveringarna låter väldigt lika: hon har ledsnat på att vara den som får göra allt jobb i förhållandet. Förutom att hon gör två tredjedelar av allt hushållsarbete får hon även slita med att hålla igång samtalen och kärleken. Och som alla andra som dragits med en arbetsskygg kollega får hon förr eller senare nog och skiter i det. Försök att få mannen i ditt liv att förstå det. Jag skulle inte vänta mig att polletten ramlar ned hos honom bara för det, men det är värt ett försök. Annars kan man ju alltid försöka lura honom genom att vädja till hans tävlingsinstinkt. Nästan alla killar lever för att bräcka andra killar, så säg att din kompis pojkvän köpte henne hundra rosor och sen hyrde en hotellsvit för en het och passionerad helg tillsammans. Glöm inte att avsluta med att påpeka för din kille att han aldrig skulle klara av någonting sånt. Börja sen packa resväskan och invänta den plötsliga kärlekssemestern till Tahiti.

Fördelen med den här metoden är att killen förhoppningsvis inser hur jäkla kul det är att vara spontan och passionerad och fortsättningsvis gör det självmant. För vi män är inte tråkmånsar av naturen – vi har bara halkat av banan lite.

Tbax