Tager du detta magsår…

Jag älskar verkligen bröllop. Som fest sett är de oslagbara: man får klä upp sig och bli sitt allra vackraste jag, man träffar massor med gamla vänner, bjuds på god och gratis mat, vin, musik, dans, you name it – allt i kärlekens namn. Kan det bli trevligare än så? Ja, faktiskt.

Jag ringde för ett tag sen upp en av mina vänner bara veckan innan han skulle tåga upp till altaret för att höra hur det var med bröllopsnerverna. Nervositeten var inga problem, men magsåret var det värre med. Allt planerande, allt slit och allt strul med att få pusselbitarna att falla på plats höll på att driva honom till dårhuset, och efter att han beklagat sig över hur svårt det var att få ihop allting med mat, transporter, musiken etc sänkte han rösten och erkände att ”det låter hemskt att säga det, men jag ser faktiskt fram emot när det är över”. Kanske inte den känsla man ska ha inför sitt eget bröllop.

Jag tvivlar dock inte en sekund över varför de gifter sig. Det blivande brudparet har hängt ihop i drygt fem år, hunnit skaffa barn och är fortfarande så jobbigt nykära att man ständigt får gå emellan och bryta deras hånglande för att kunna föra ett vettigt samtal. Är det någon som förtjänar att gifta sig så är det de två. Men medan bröllop är bland det mest romantiska som finns är bröllopsplanerandet den ultimata relationsprövningen, ja t.o.m. värre än att sätta ihop IKEA-möbler eller åka på bilsemester tillsammans.

Jag vet vad jag talar om. Jag har själv stått framför prästen två gånger. Under helt skilda omständigheter. Första gången var det hela paketet: närmare hundra gäster, tre-fyra band som spelade och minst en miljon detaljer att hålla i huvudet. Tack vare den röran har jag bara ett endaste minne från det bröllopet: när jag en halvtimme innan middagen stressad springer runt på ICA iklädd frack och med några kilo kaffe under varje arm eftersom att någon glömt att fixa kaffet och jag, kontrollfreak som man nu är, själv bestämt mig för att rädda situationen.

När jag träffade min nuvarande fru, som också varit gift tidigare, och det stod klart att ”sambos” var en alldeles för fjuttig beteckning på vårt förhållande, så var vi rörande överens: ett så litet bröllop som bara är möjligt. Absolut inget spektakel där själva vigselakten och löftena om att älska varandra resten av livet halkar ned på prioriteringslistan och hamnar någonstans mellan bordsplaceringen och valet av avec till kaffet. Istället gifte vi oss en strålande sensommardag på en brygga vid havet. De enda närvarande, förutom måsarna, var prästen och två vänner som dubblade som vittnen/musiker. Sen smet vi snabbt iväg till ett litet hotell på okänd ort för att bara vara tillsammans. Jag kommer aldrig att glömma en endaste sekund av den vigseln.

Min stressade kompis bror gifte sig också i sommar. Efter att ha planerat sin vigsel i flera år kände han och hans flickvän tillslut bara ångest inför hela tillställningen och spontangifte sig i hemlighet. Och det verkar som om bara fler och fler i min bekantskapskrets gör samma sak. De får nog av alla krav, måsten, påtvingade traditioner och oändligt långa att-göra-listor som suger glädjen och romantiken ur bröllopet och kör minimalistvarianten istället. Den stora nackdelen med den är ju då bristen på fest. Min svärmor blev t.ex. så besviken på vårt lilla gästbefriade bröllop att hon bara några månader senare själv gifte sig under största möjliga festligheter. Men vem har sagt att man inte kan ha en fest senare? Min stressade kompis bror anordnade en avslappnad tillställning i sin trädgård några veckor efter vigseln för de som ville hylla de nygifta. Huvudsaken är ju att rätt del av kroppen är i centrum på den viktigaste dagen i sitt liv, och då menar jag definitivt inte nerverna eller magsåret.

Tbax