Teflonmetoden

En av mina kompisar arbetar på ett stort mediebolag. När vi satt och jobbgnällde för varandra nyligen beklagade han sig över att tjejerna på hans arbetsplats beter sig så himla ”tjejigt”. När jag frågande lyfte på ögonbrynet förklarade han att de tar saker så personligt och alltid blir ledsna och börjar gråta när någon chef eller kollega är otrevliga mot dem. Frågade honom hur han själv reagerade på samma situation. Han berättade då om den senaste gången han fick skit av sin chef och vad hans kollega undrade efteråt:
Min kompis kollega: ”Känns allt okej? Chefen var rätt hård mot dig.”
Min kompis: ”Var han?”

Det här är en grundläggande överlevnadsteknik bland oss killar. Som alla andra kära barn har den många namn, men personligen kallar jag den för Teflonmetoden, eftersom man låter kritik, gnäll, skäll och andra otrevliga kommentarer rinna av en som vatten på en gås. Den grundar sig i att man har två olika typer av relationer i livet: de man väljer, t.ex. vänner och partner; samt de man inte väljer, som släkt, kollegor och chefer. Ska man kunna ha ett någorlunda drägligt liv kan man inte ha känslorna påslagna i alla dessa relationer. Alltså lämnar man sin medkänsla och sårbarhet hemma och har bara känselspröten tillräckligt påslagna på jobbet för att ta emot den allra viktigaste informationen. Den här emotionella halvdvalan är en lysande metod för att skydda sig mot t.ex. dålig självkänsla, utbrändhet, frustration, ilska och andra må dåligt-känslor. Jag rekommenderar den varmt. Livet blir så oerhört mycket trevligare när man skiter i vad en del tycker. Varje gång jag hör en tjejkompis vara förtvivlad över att hon aldrig tycks kunna göra sin mamma/svärmor/chef nöjd drar jag mitt favoritmotto för henne: ”Jag lyssnar bara på folk när de har rätt”. Som frilansare är jag befriad från allt vad chefer heter, men dras istället med recensenter som har väldigt gott om åsikter om hur jag kunnat göra istället. Hade jag varit lika känslomässigt mottaglig för deras tankar som jag är för min frus hade jag varit tvungen att strössla Prozac istället för flingor över frukostyoghurten för att inte gå under. En del människor kommer man aldrig att kunna tillfredsställa, så varför slösa bort sin energi på att bli upprörd?

Nu hör jag dock hur en väldigt högljudd tjejkör vrålar fram: ”men ni killar kommer ju för fan aldrig ihåg att slå på era känslor igen när ni kommer hem”. Hrm… tja, vad säger man? Det stämmer ju. En del av oss blir tyvärr så förtjusta i att glida omkring i sin egen lilla bubbla att vi använder metoden både på jobbet och hemma. När jag var yngre hade jag själv svart bälte i Teflonmetoden och missade aldrig ett tillfälle att visa upp mina färdigheter. Jag var så bra på att ignorera min omgivning att en av mina polare tillslut gav mig en t-shirt med texten ”Jag är inte döv – jag bara skiter i dig”. När till och med ens killkompisar tycker att man brister i sin lyhördhet har man definitivt passerat gränsen mellan en sorgfri tillvaro och att bete sig som en skitstövel. Det man lätt glömmer med den här ”Struntar väl jag i”-attityden är att den garanterat leder till relationshaveri, för vilken partner blir inte vansinnig av att få mer respons av att prata med krukväxterna? En kompis till mig sa en gång med nöjd min att varje gång hans tjej blev förbannad på honom så försjönk han i en serietidning tills hon ledsnade. Gissa om det förhållandet stöp tillslut.

Teflonmetoden – något som tjejer borde bli bättre på, och killar en aningens sämre.

Tbax