Schh… säg det inte till någon!

Dags för lite insiderinformation från er spion i killarnas värld.
Vill ni veta vad grabbar snackar om på krogen?
Vänta, jag omformulerar den frågan till vad vi inte snackar om, för jag har varit involverad i diskussioner om allt från fotvård och gardiner till kvantfysik och bastubyggande. Killar är ju trots allt som folk är mest – olika.

Pratar vi om sex? Självklart! Dock inte alltid, och trots envisa påståenden inte alla killar. Jag har t.ex. suttit med musiker som snöat in så på gitarrsträngar och förstärkarslutsteg att de inte skulle börja tänka på sex om så alla brudar i lokalen dansade nakna på borden. Överlag känns det som en fördom att vi killar jämt tänker på och pratar om sex. Framförallt skryter vi inte i närhet så mycket om våra erövringar som ryktet vill göra gällande. Mina personliga erfarenheter är snarare att mina tjejkompisar snackar bra mycket mer snusk jämfört med killarna. Jag har oftare blivit röd i ansiktet i tjejsällskap, och jag är svårchockad.

Pratar vi känslor? Ja vad tror ni? Även killar har ett hjärta i kroppen. Vi blir ledsna, lyckliga, sårade, arga, hoppfulla och oroliga precis som alla andra. Och även vi behöver vädra själen ibland, men med en viss skillnad. Man kan säga att i killarnas värld finns det olika grader av hur mycket av sitt känsloliv man redovisar. Bland bekanta, t.ex. jobbarkompisar, polares polare osv, meddelar man inte gärna mer än om man är singel eller har partner. Nästa grad, t.ex. hur bra eller dåligt ens förhållande funkar, saker man inte förstår hos sin partner och liknande mer intima områden har bara ens närmaste vänner tillträde till. Och med nära vänner menar jag killar man har känt i många år, som man har upplevt tillräckligt mycket tillsammans med för att låta fasaden falla inför och våga visa att man inte är så himla tuff i alla lägen. Framförallt definieras nog en god vän som någon som håller tyst om de problem man anförtror. Sen har vi den sista, allvarligaste, graden.

Jag har mer än en gång suttit i tjejsällskap när någon plötsligt har offentliggjort en enligt mig mycket personlig upplevelse, som en abort eller en otrohet. När jag hör sånt här vill jag genast köra in fingrarna i örat och med våld dra ut informationen igen. Det är ju för tusan privat! Och här har vi skillnaden med manligt och kvinnligt känsloprat – medan tjejer gärna berättar precis allt för sina vänner, ser de flesta av oss killar inte det mer intima i relationer som något allmängods. Det kan dröja flera år innan en sån här privatsak är så pass ”preskriberad” att ens de närmaste vännerna tillåts få höra om den. Det är mer än tio år sen jag skilde mig, och jag har fortfarande inte yppat ett ord till någon om vad som egentligen hände. Det skulle kännas som om jag avslöjade en hemlighet som bara de två direkt inblandade personerna har rätt att känna till. Att killar ibland går omkring och är tysta och starka betyder alltså inte att vi inte kan eller inte vågar öppna oss – för när tjejer ser även det mest privata som problem som behöver ventileras ser killar det som förtroenden man lojalt bevarar.

Sen kan man ju alltid diskutera poängen med att knipa igen på det här sättet. Eftersom de flesta relationsproblem involverar (minst) två parter, och en av parterna inte kniper igen munnen av principskäl, så blir ju ”hemligheten” ändå offentligt på ett eller ett annat sätt. Det är lite som om hälften av SÄPO:s personal plikttroget skulle moltiga om det konfidentiella materialet medan andra hälften bloggade fritt om det. Men är det en sak både killar och tjejer har gemensamt så är det att ingen av oss, tack och lov, kan beskyllas för att uppträda logiskt 24 timmar om dygnet – för vad skulle vi då snacka om på krogen?

Tbax