När fan blir gammal

Jag har fått en ny idol – SVT:s meteorolog Pär Holmgren. Inte i första hand för att hans skicklighet i att presentera vädret, eller för hans miljöengagemang i växthuseffekten. Nej, det är hans hårlängd som inger respekt. När vissa fnissar nedlåtande om ”hockeyfrilla” ser jag en man som stolt vågar vara hårdrockare trots att han passerat 40. För jag har något att bekänna – jag är likadan själv. Ända sen en kompis introducerade mig för Motorhead och Judas Priest i början på 80-talet har distade gitarrer, dubbla baskaggar och avgrundsvrål fått min puls att slå snabbare. Och det är en passion som vägrar att ebba ut. Trots att det gått drygt 25 år sen jag ”såg ljuset” (eller med tanke på vilken musikstil det rör sig om snarare ”såg mörkret”), och jag idag är en vuxen medelålders man, står jag fortfarande och hoppar längst fram på metalkonserter samt vrider upp stereon på sån volym att trumhinnorna lämnar in skilsmässoansökan.

Att ha en subkultur som en stark del av sin identitet efter att man fyllt 25 ses som klart suspekt. Indiedrottningarna slutar förr eller senare att färga sin page svart och smyger tillslut in Orup i sin iPod, punkarna kammar en vacker dag ned mohikanen och drar ut säkerhetsnålarna, men vi hårdrockare växer inte ifrån vår musikidentitet. Den ungdomsförälskelsen blommar lika stark hela livet. Fruar och flickvänner suckar och hoppas att vi förr eller senare ska växa upp när de ser oss headbanga och spela luftgitarr till AC/DC, men det gör vi inte. ”A metal heart is hard to tear apart” lyder mottot. Jag snackade med en jämnårig kille på en fest om det här, och utan att jag riktigt tänkte på det sa jag något i stil med ”det är som diabetes – när man väl fått det dras man med det resten av livet”. Han lös leende upp och svarade att ”ja, precis så är det”.

Det är inte lätt att vara sig själv när man är drabbad på det här sättet. Visserligen har vi killar något slags nörd-frikort. Det är t.ex. okej för en 55-årig revisor att sitta nere i källaren och återskapa slaget vid Poltava med femhundra tennsoldater på ett mossbeklätt pingisbord. Lite kufigt kanske, men accepterat. Men grabbarnas nörd-frikort hjälper inte alltid. Från utsidan sett kan gränsen mellan att bejaka sin personlighet och att vara patetisk vara fin. Tanken att passionen för hårdrock är förvillande lik en medelålderskris dyker upp allt oftare ju äldre jag blir. Jag blev nyligen 38 (vilket jag bara inte blir klok på hur det gick till – det var ju högst tre månader sen jag fyllde 30). Men det där är ju egentligen bara siffror på ett körkort. Har man inga barn samt frilansar inom kultur- och media så sjunker den mentala åldern, på gott och ont, till typ 22. Vilket inte hindrar mig från att skrämt undra ”Vad gör jag här? I min ålder ska man ju sitta hemma och lyssna på Tomas Ledin!” när jag står på Shock, Blue Fox och andra dark culture-butiker och letar efter ett nitbälte som passar det växande midjemåttet.

Det blir dessutom svårare och svårare att vara metal när man numer hittar dödskallar på barnkläderna i Ellos, fritidspedagoger har tribaltatueringar och SVT visar direktsända Iron Maiden-konserter i bästa Allsång på Skansen-stil. Den tiden när Hem & Skola fick moralpanik över WASP´s och KISS´s bloddregglande är sen länge över. Kvar är bara minnet av en revolt. Signalerna för att man är ”too old for this shit” blir bara fler och fler. Men jag tror att jag har hittat botemedlet mot den här känslan av att vara förlegad – istället för att bekymra mig över ”ser jag gubbsjuk ut i den här” undrar jag ”är det kul?”. Och ja, det är kul. Skitkul! Sen slänger jag in en metalplatta i stereon, headbangar, spelar luftgitarr och blir lika lycklig av det som för 25 år sen.

Tbax