Som Hemingway skulle ha uttryckt det

Var nyligen på middag hemma hos goda vännerna Ben & Annika. Eftersom jag av vänkretsen tydligen är utsedd till någon slags jourhavande könsrollsexpert blev jag inte särskild förvånad när Annika efter maten frågade mig: ”Varför berättar killar aldrig om sin dag när de kommer hem? Om vad ni gjort eller vilka ni träffat?”. Jag lutade mig tillbaks i soffan, lade grubblande pannan i djupa veck och la allt mitt kunnande och all min erfarenhet bakom mitt noga formulerade svar, som löd något i stil med: ”Öhhh… ”. Då hoppade Ben in i konversationen och räddade mig med en kommentar om att han inte vill plåga andra med jobbsnack eller andra tråkiga vardagstrivialiteter. Jag hakade på den tråden och lyckades få ihop en fin diplomatisk omskrivning av att den typen av oviktiga samtalsämnen helst borde förbjudas på grund av det låga underhållningsvärdet, med den underliggande betydelsen att när killar låter bli att prata om sånt så är det även en vink om att vi helst slipper lyssna på det också.

Efter att ha vridit och vänt på tjejers och killars beteende några varv kom vi gemensamt fram till att tjejer ofta använder ett samtal som ett verktyg för att umgås, typ som att hålla handen verbalt, och behöver då inte nödvändigtvis lösa världsproblemen samtidigt; medan killar gärna vill att konversationen ska leda till någon form av handling – ”Jag struntar väl i om du fikade med Ulrika i tisdags, hur ska vi få fred i Mellanöstern?”. Samt att vi grabbar inte ältar saker som hänt utan håller oss till nuet eller framtiden. Eftersom vi alla var så nöjda med den här förklaringen lät jag bli att nämna att jag och Ben precis innan samtalet bytte spår satt och i detalj gick igenom alla Iron Maiden-konserter vi varit på. Killar har alltså inga som helst problem att älta det som varit i ett samtal som absolut inte leder någon vart, men det brukar kännas så bra när man gemensamt kommit fram till någon lätt fördomsfull förenkling om manligt och kvinnligt där ingen av parterna blivit förolämpad, så jag lät bli.

Lite senare satt Annika och min fru och pratade om relationen till sina föräldrar medan jag och Ben glidit över från Maiden-konserter till Alice Coopers karriär. Den situationen kändes som ett sånt skolboksexempel ur Män är från Mars – Kvinnor är från Venus att det störde mig en smula. Varför kunde inte jag och Ben också prata om våra föräldrar? Efter en stunds funderande kom jag på att vi förmodligen redan gjort det, fast på killar vis med den sk isbergstekniken, dvs där fyra-fem meningar beskriver något som om det skulle skrivas ut med alla sina detaljer och nyanser lätt skulle fylla en 300-sidig roman; och enligt samma grabblogik inte heller såg någon anledning att återbesöka ämnet förrän det inträffat någon större förändring.

Det brukar vara författaren Ernest Hemingway som tillskrivs äran att ha skapat isbergstekniken där man, likt ett isberg som döljer 90% under ytan, låter det viktiga antydas mellan raderna. Eftersom Hemingway anses vara den manligaste av alla män som levt är det kanske inte så konstigt att vi killar anammat hans metod när vi pratar om känslor. Så när en kille vill förklara för sin bästa kompis att orsaken till att han varit så frånvarande den senaste tiden beror på att han och hans flickvän gått igenom en kris där de varit oense om de ska skaffa barn eller inte och verkligen behövt ta sig tid för att tillsammans ta reda på om de verkligen följer samma stig genom livet eller är på väg åt olika håll, så kan han utan risk för att missförstås koka ned det till ett ”Öh, du..?”. Hans kompis kommer då i sin tur att meddela att han förstår till fullo med orden ”Det är lugnt”.
Nöjd över slutsatsen att vi killar inte alls är känslomässigt handikappade utan snarare ordmässigt effektiva struntade jag i föräldrasnacket och fördjupade mig istället i ett ”gissa vilken sci-fi film det här är ledmotivet till”-quiz tillsammans med Ben. Det är viktigt att ifrågasätta varför man gör som man gör, men lika viktigt är det att ha kul.

Tbax