Den oattraktiva skönheten

Jag har blivit medlem i en herrklubb. Fast inte den där stofila sorten där man sitter och läser Dagens Industri i en bastant läderfåtölj medan en diskret butler serverar en konjak och cigarr. I den här klubben är vi några helt vanliga män av blandade årgångar som då och då sitter med i radioprogrammet Livsstil i P4 Malmö och diskuterar i direktsändning. Under vårt första möte ältade vi på mäns vis ämnet ”attraktion”.

Av någon anledning är det alltid utseendet som först dyker upp när man pratar om vad som attraherar oss. Vilket är besynnerligt med tanke på att de flesta killar jag snackat med om det här är betydligt mer intresserade av vad som försiggår på insidan. Hur många gånger har man inte varit med om att den inledande dragningskraften tvärdött när objektet i fråga öppnat munnen? Den utseendemässiga attraktionen är nog rent av en fara om det är ett långt och lyckligt förhållande man är ute och fiskar efter. Om jag en krogkväll blir helt såld på ett rött, lockigt hår och ett par bedårande rådjursögon kanske det sätter mig på helt fel spår. Det håret och de ögonen kanske inte alls har samma värderingar eller intressen som jag. Deras skönhet kanske förblindar mig för det faktum att vi inte alls är på väg åt samma håll i livet. Vi i herrklubben var i alla fall rörande överens om att det främst är humor och intelligens som attraherar oss. Det låter kanske som något man säger för att verka en smula mindre mansgrisig, men det stämmer faktiskt. Det är som med sportbilar – de är kanske grymt snygga att titta på, men är dyra i drift, stöldbegärliga, det ryms ingenting på insidan och de är överlag förbaskat opraktiska för vardagsbruk.

Trots det är det svårt att komma bort från utseendefixeringen. Den typen av ideal är ju, förutom att den är rent personlig, till stor del styrd av sin tid och sin kultur. Om tunnisen Keira Knightley ramlade in i ett maskhål i tidsrymden och slungades tillbaks till 1700-talet skulle de förmodligen tillkalla en präst när de fick syn på henne. På många platser i världen skulle männen nog tycka att Playmate of the year mest liknade undernärd boskap. Själv blev jag förmodligen präglad av vad som ansågs som vackert under 80- och tidiga 90-talet, för dagens sexsymboler – dvs Paris Hilton med kloner och silikonblonderade dokusåpabimbos – framkallar bara ett gäspigt ”jaha?” hos mig. Det kanske är naturens egen spärr mot gubbsjuka. Vilket inte hindrar oss killar från att ibland yla av ren osäkerhet när vi serveras de här skönhetsidealen. Om nu benrangel och spärrballonger anses som snyggt och jag som kille inte flåsar lite kanske de andra grabbarna tror att jag är gay?

En annan fråga som dök upp i mitt huvud under vår diskussion är vem som egentligen sätter normen för vad som anses som attraktivt? Trots att majoriteten av alla fotomodeller är så anorektiskt pinnsmala att det är svårt att se skillnad på en modeshow och på skräckbilder från Auschwitz, tycker i princip alla killar jag diskuterat ämnet med att tjejer ska ha kurvor. Som jag tolkar det går killarnas gräns för vad som räknas som en överviktig brud minst 30 kg över tjejernas egen gräns. När vi i herrklubben diskuterade när en kvinna kan klassas som ”för tjock” kom vi gemensamt fram till att ”när det gör ont att ligga underst” var en bra definition. Och att den gränsen inte handlade så mycket om vad som är oattraktivt som om oro för en annan människas välmående. Vem försöker egentligen skönhetsindustrin tillfredsställa när de prackar på oss ideal som killar inte gillar och som tjejer mår dåligt av? Det sexigaste jag vet är trots allt någon som är nöjd med sig själv.

Tbax