Moderevolution i gula kalsonger

Det finns tillfällen i livet när jag verkligen önskar att jag var tjej. När jag ska shoppa kläder är definitivt ett av dem. Det kanske inte syns, men jag gillar verkligen kläder och mode. Vilket har varit ett tufft intresse när mäns förhållande till kläder länge har gått ut på att man inte klär sig för att uttrycka sin personlighet utan för att skydda sig mot vädret och åtal för blottning. Postorderkatalogerna har alltid varit ett bra exempel på det här. Medan damkläderna upptar drygt tre fjärdedelar av katalogen får herrplaggen en halvspalt mellan brödrostarna och säljvillkoren. Det är lite som att man resonerat att om män får mindre kläder att välja på kan de inte ställa till med så mycket skada. Men så kom till min stora glädje den metrosexuella trenden och det slutade vara bögigt för killar att vara modemedvetna. Tyvärr har jag fortfarande anledning att sura.

Även om den manliga moderevolutionen gjort det klart mycket skojigare att klä på sig så är inte mångfald det första ordet man tänker på. Efter att längtansfullt ha kollat igenom bl.a. King, DV Man och Manolo i jakt på inspiration så har jag uttråkat fått sucka över att herrmodet fortfarande bara tycks bestå av antingen kostym eller jeans och t-shirt, fast nu lite dyrare. Som kille kan man alltså bara välja mellan att se ut som Telias styrelseordförande eller som Bruce Springsteen. Känner man sig lite vågad finns det visserligen en del spännande herrkreationer inom fetisch- och bondage-svängen, men de kan vara svåra att ha till vardagsbruk. Jag har nog problem att bli tagen på allvar när jag kommer till möten i Motorhead-tröja.

”Fast nu lite dyrare” är mitt andra problem med det nya herrmodet. När tjejer kan fynda ihop en snygg och varierad festgarderob på H&M och second hand för en spottstyver kostar herrskjortan just …tja, skjortan. Stil för män har inte att göra med god smak utan med god tillgång på cash. Det här märks nog bäst på det ständiga tjatet om klockor. Det får inte vara vilken klocka som helst – den ska vara dyr som en bostadsrätt i Vasastan, stor nog att gå att klubba säl med och vara så avancerad att den kan avläsa luftfuktigheten på Venus. Rätta mig om jag har fel, men dog inte behovet av klocka när mobilen kom? Nu tog dock modemagazinet GQ:s redaktör och tillika klocksamlaren Dylan Jones bladet från munnen i en krönika och erkände det vi alla redan vet - att klockor handlar om status. I så fall är det väl lika bra att tejpa fast inkomstdeklarationen runt handleden? Herrmode handlar fortfarande inte om att uttrycka sig – nu handlar det om att tuppfäktas med sitt utseende.

En bekant påstod en gång att orsaken till varför man sällan ser män klä sig i gult beror på att gult är känslans färg. Hade aldrig hört den kopplingen förr och googlade fram att gult snarare brukar kopplas till försiktighet och feghet, vilket i så fall är en ännu starkare orsak till varför man inte ser karlar i den färgen. Vilket är ironiskt, för om män är personifieringen av mod i vanliga fall är vi jäkligt fega när det kommer till att våga ta ut svängarna i vår klädsel och använda färger och mönster. Personligen bär jag, svårt märkt av att vara både kulturarbetare och hårdrockare, aldrig under 90% svart, men jag vill ha möjligheten att kunna göra det.

För att inte bli en sån där som bara gnäller och aldrig gör något åt saken tänker jag dra mitt strå till den fortsatta manliga moderevolutionen och börja bära något gult. Eftersom den främsta orsaken till varför jag personligen har undvikit den färgen är för att jag tycker den är så förbaskat ful så får det bli ett plagg som inte inverkar på mitt färgschema i övrigt – dvs kalsonger. Och billiga ska de vara. Men jag drar gränsen vid second hand.

Tbax