Miljöpassivist

Säga vad man vill om ideal, men det är bekvämare utan. En tanke som dykt upp i mitt huvud mer än en gång den senaste tiden. Förmodligen på grund av att miljön är så fruktansvärt het nu, på mer än ett sätt. Har man inte legat i koma det senaste halvåret kan man inte ha missat klimatfrågan och att vi håller på att sabba jorden med vår livsstil. Meteorologerna är våra nya gurus, Al Gore blev Oscarsbelönad för sin diabildsvisning En Obekväm Sanning, tidningar och TV-kanaler slåss om vem som gör den bästa Klimatsmart-specialen och alla undrar oroat vad som håller på att hända med vår planet. Okej, nästan alla. Jag undrar faktiskt inte. Men det beror mest på att jag jobbade med miljöfrågor under större delen av 90-talet och såg min första diabildsvisning om global uppvärmning, översvämningar och orkaner för över tio år sen. En bakgrund som åtminstone på pappret borde göra mig till en miljövänlig människa, vilket tyvärr inte är sant. Efter ett karriärsbyte pga skrivklåda och lite utbrändhet har mina miljöideal dessvärre ramlat ned mellan soffkuddarna och glömts bort.

Det blir inte bättre av att jag utsett bekvämlighet till en dygd. Jag är numer så lat att jag om jag haft bil så skulle jag förmodligen kört ned till tvättstugan. Att jag valt bort motorfordon från mitt liv har förmodligen räddat Sverige från minst dubbla den växthuseffekt vi har idag, och mig själv från att ha Jabba The Hutts midjemått. Men det där med bekvämlighet är ett dubbeleggat svärd. I en tidigare krönika spånade jag ju kring att det är bekvämare att träna för att även om det är jobbigt när man gör det så är det ännu jobbigare att ständigt dras med dålig kondition. På samma sätt tänker man fel om man låter bli att agera idag för att det är för jobbigt – det lär bli en jädra utmaning att slappa när hela jordklotet blivit en enda naturkatastrof.

Vi killar verkar dock inte oroa oss så mycket över sakernas tillstånd. Vi har ju oftast lösningen på allt, så även den här gången. ”Ny teknik” heter vårt svar på miljöproblemen. Dessvärre är det ett sånt där allroundsvar som inte behöver preciseras så noga, typ ”Tror du att vi någonsin kommer att kunna resa i tiden?”, ”Självklart, med lite ny teknik så…”. Problemet är väl att en stor del av det vi ställt till med miljömässigt kommer just från vår hunger efter ny teknik. Jag älskar visserligen min mobil, DVD och mp3-spelare lika mycket som alla andra grabbar, men är också helt övertygad om att den här planeten (och dess invånare) skulle må mycket bättre om vi inte trodde att mening med livet var att jobba häcken av sig för att kunna köpa en ny platt-TV var sjätte månad.

Mitt miljölöfte blir därför att jobba mindre, shoppa mindre och umgås mer – vilket är den perfekta lösningen för någon som vill vara både lat och miljövänlig. Sen håller jag just nu på med att göra det jag gör bäst – skämta om saken. Min kommande bok Ursäkta, hur dags går jorden under? – miljöfrågor för oss som hellre blundar släpps någon gång efter sommaren och är tänkt som en påminnelse, både för mig själv och alla andra, att den här planeten är en alldeles för skojig plats för att ha sönder.

Tbax