Hyssmonstret slår till

Det började med ett mystiskt vykort. Det stod bara att jag skulle reservera kvällen ett visst datum och var undertecknat ”Hyssmonstret”. När den dagen sen kom trillade det in ett lika mystiskt mejl i min inbox med en plats och ett klockslag, även det undertecknat på samma sätt. Vid det här laget hade min paranoida hjärna hunnit spekulera i att jag blivit ihopblandad med en knarkkurir, att rymdvarelser planerade att kidnappa mig för att utföra genetiska experiment på onämnbara delar av min kropp eller att det bara var en postanställd som hade tråkigt på jobbet. När jag bumpade in i min kompis Björn och fick höra att han fått liknande meddelanden anade jag dock att det var våra respektive som låg bakom.

Mycket riktigt. När vi anlände till avtalad plats var det de som väntade med lömska leenden. Vad som väntade mer var en omgång Laserdome (för oinvigda: när man springer omkring i mörka rökfyllda rum och skjuter på varandra med laserpistoler). Lysande relationsterapi! Varför sura över opåskruvade korkar på tandkrämstuben när man kan få ut sin vardagsfrustration genom att skjuta sin partner? För att vara ett krig hade vi hejdlöst kul och räknade skrattande träffar över några öl efteråt.

Det har blivit fler överraskningsdejter sen dess. Vi har bl.a. kört floskelbingo på en guidad konstutställning, deltagit i en flash mob (stort kuddkrig mitt i stan) och druckit Absint på en skum krog i Köpenhamn. Hyssmonstret tycks slå till minst en gång i månaden, och man vet aldrig vad som väntar.

Jag och Björn har hysteriskt roligt under de här upptågen. Vi är väl som killar är mest – trögstartade men entusiastiska när vi väl kommer igång. Men handen på hjärtat så skulle vi aldrig ha vare sig kommit på eller dragit igång den här idén själva. Det är inte det att vi inte vill gå ut och busa. Det är bara det att alla såna där ambitioner som att gå ut och göra något kul och udda med sin älskade alltid slutar som planerna att börja träna, måla akvareller, använda tandtråd, gå med i Amnesty osv – man tänker ”…i morgon” och sjunker ner framför nästa LOST-avsnitt eller en omgång World of Warcraft. Men livet är kortare än man tror. Efter nog många ”…i morgon” står man tillslut där med rullatorn och orkar inte med större utmaningar än att gå till ICA en gång i veckan.

Kärleken är också kortare än man tror, i varje fall om den inte får näring. Att säga ”jag älskar dig” när man träffas och tro att den ömhetsbetygelsen sen ska behålla kraften hela livet som en bit uran är ett stort misstag som kraschat mer än ett förhållande. Kärleksmuskeln behöver tränas för att inte förtvina, och oväntade bus är en grymt bra övning. Inte minst för att de ger en mer att prata om än bara om man behöver köpa hem mjölk och undra när det är tvättid nästa gång. Det blir liksom mer liv i livet.

Less på att aldrig få med pojkvännen på någon vad-som-helst-bara-inte-ännu-en-kväll-framför-tv´n aktivitet? Varsågod och sno det här konceptet. Fler Hyssmonster skulle göra världen till en mycket skojigare plats.

Tbax