10,48 år av evig kärlek

Jag är en sjuk människa. Jag tycker att statistik är intressant. Okej, inte all statistik. Siffrorna för Finlands spannmålsöverskott och liknande är måttligt upphetsande, men många gånger säger procentsatserna väldigt mycket om hur vi människor lever, tänker och känner. Som häromdagen när jag snubblade över SCB:s senaste äktenskapsstatistik. Enligt den gifter sig 44 000 par årligen här i Sverige, och 20 000 skiljer sig, så det ligger en del sanning i den gamla floskeln att vartannat äktenskap skiter sig. Men den siffra som verkligen satte igång tankarna hos mig var genomsnittslängden för de upplösta äktenskapen: 10,48 år. ”I nöd och lust tills döden skiljer oss åt” rör sig i dagsläget alltså om ungefär ett decennium.

Självklart blir man nyfiken på varför vi bara tycks stå ut med varann i tio år. En del säger att det beror på att våra liv är så föränderliga nu för tiden att det bara tar några år att växa ifrån någon man hade mycket gemensamt med från början. Andra menar att de gamla livslånga äktenskapen inte handlade om kärlek utan snarare var ekonomiska och sociala kontrakt, och att dagens korta förhållanden är närmare sanningen om hur vi människor fungerar i relationer. Själv har jag ju i tidigare krönikor suckat över hur lätt vi har för att glömma att kärlek behöver få näring och motioneras för att överleva, och istället halvsover fram våra liv i tv-soffan, varken pratar eller leker med varandra tills vi en vacker dag undrar vem fanken tråkmånsen bredvid oss är och var den fantastiska människa som satte vårt hjärta i brand tog vägen (eller som Roseanne Barr uttryckte det: ”Visst kan man gifta sig med sin drömprins, men fjorton år senare är man gift med en soffa som rapar”). Den verkliga orsaken är väl en blandning av allt det här.

En sak har jag i alla fall lärt mig – det går bättre att ha en fungerande relation om man vet vad man vill. När jag passerade 30 tittade jag tillbaks på ett track record bestående av 1 st kraschat äktenskap och ett antal förhållanden med lika lång hållbarhetstid som keso, och undrade varför det var så förbaskat svårt att få det att funka. Till min förvåning blev svaret att jag aldrig frågat mig själv vad jag ville ha ut ur en relation. Förhållanden var mest något som jag ”råkade” bli inblandad i.

Förutsättningen för att man ska trivas så bra tillsammans att man hänger ihop hela livet är väl först och främst att man ska åt samma håll i livet? Vad hjälper ett pärlande skratt eller en snygg rumpa om man inte är ense om man ska skaffa barn eller inte? Hur ska en gemensam musiksmak kunna hålla ihop ett par där den ene vill påta i trädgården i ett hus på landet och den andre vill bo i city och hänga på klubbar?

Kanske är det så att ens första längre allvarligare förhållande alltid är dömt att vara ”övningskörning”? Att man behöver göra misstag för att kunna få det rätt sen? Har man levt ihop med fel människa (framförallt om man gjort det mer än en gång) lär man sig en hel del om vad man vill ha ut av livet och den person man eventuellt ska dela det med. Min föräldrageneration var nog den första som mer eller mindre satte i system att skilja sig mitt i livet och börja om med en ny kull – en andra familjebildning som tycks hålla ihop betydligt bättre än den första. En del av mina kompisar har precis påbörjat ”kull två”, så även min egen åldersgrupp kör på samma taktik. Det verkar vara andra gången gillt när det gäller den stora kärleken.

Allt det här låter ju oerhört oromantiskt, men det fanns ännu en siffra i SCB:s statistik som gjorde mig lite varm om hjärtat. Nu gifter sig 10 000 fler varje år jämfört med för tio år sen. Vi kanske har oddsen emot oss när vi jagar den eviga kärleken, men vi tror på den mer nu än tidigare.

Tbax