It´s a man´s world …men hur länge till?

Läste nyligen att jämställdheten i Sverige rör sig framåt. Löneskillnaden mellan män och kvinnor minskar hela tiden. Fast ungefär i samma takt som kontinenter rör sig över jordskorpan. Först år 2040 kommer svenska män och kvinnor att få se likvärdiga siffror i lönebeskedet, enligt Statistiska centralbyrån. Den här nyheten skulle inte vara fullt så pinsam om det inte vore för att Sverige i undersökning efter undersökning blivit utsett till världens mest jämställda land. ”Minst sämst” hade nog varit en mer korrekt utmärkelse. De som har formulerat den här orättvisan mest träffande måste vara det kvinnliga nätverket Göran. Det tog sitt namn när en av medlemmarna läste att det bland storföretagen i Sverige fanns fler män på VD-position som hette Göran än det överhuvudtaget fanns kvinnor på denna post. Nätverket delar varje år ut Göranpriset. Prissumman motsvarar den (enligt SCB) genomsnittliga årliga löneskillnaden mellan en man och en kvinna – i år är den på 52 800 kr. It´s a man´s world. Fortfarande.

Trots det så finns det tillfällen då jag blir djupt avundsjuk på det motsatta könet. Ett har att göra med utseendet. Medan kläder för oss män fortfarande har mer med emballage än med personligt uttryck att göra, så har tjejerna en gigantisk mångfald av mode, accessoarer, skor, frisyrer m.m. att vraka och välja mellan. Hur illa det är? Bläddrade precis igenom en postorderkatalog och räknade på innehållet – resultatet blev att det fanns sju gånger fler sidor med saker som kvinnor kan ha på sig jämfört med dito för män. I rest my case.

Det finns ytterligare en sak hos tjejerna som gör mig svårt avundsjuk. Även den har med valfrihet att göra, fast den här gången med möjligheterna att variera sin insida. Att vara människa innebär ju att vi har en stor, maffig buffé med mänskliga egenskaper att välja mellan. Men någonstans på vägen fick vi för oss att bygga en Berlinmur mellan de här egenskaperna och dela upp dem i ”manliga” och ”kvinnliga”. Tjejer skulle vara vårdande, måna om sitt utseende, lyssnande, känslosamma, bla, bla… – killarna skulle vara modiga, handlingskraftiga, logiska osv. Det var en rätt korkad idé eftersom det i praktiken innebar att varje kön bara kunde vara en halv människa, och de som först upptäckte det var tjejerna. De har nu kickat ned muren och blandar egenskaper hej vilt. Kvinnor kan idag inte bara vara modiga stridspiloter och logiska professorer utan även handlingskraftiga mammor och lyssnande chefer. Begreppet ”okvinnligt” är i princip utrotat.

För oss killar finns det däremot en hel del omanligt kvar – dansa nykter, dricka bananlikör, intressera sig för gardiner m.m. är fortfarande grova fjollbrott i männens värld. För att nu inte nämna saker som t.ex. att pausa karriären för att vara hemma med barnen, eller våga visa att man kan vara såväl ledsen som förstående trots att man bossar för ett stort bolag. Vår mur finns fortfarande kvar, och andra halvan av buffén är ännu tabu. Något som får mig att misstänka att männens gräddfil snart kommer att drabbas av svåra fartgupp, och att det i en inte alltför avlägsen framtid kommer att bli a woman's world. Om inte annat så av företagsekonomiska orsaker. Varför? Tja, om jag hade ägt ett stort bolag hade jag valt den chef som hade den största ”verktygslådan” med mänskliga egenskaper. Någon vars bredd och kompetens inte begränsades av rädslor och gamla fördomar.

Tbax