Novell

Amanda

 

Jag säger åt Amanda att se in i kameran samtidigt som jag försöker hitta en position där sensommarsolen lyser genom hennes rödsvarta hår utan att blända. Hennes blick har hittills drömskt vandrat bort mot allt annat än mig och kameran, som om hon såg sagovärldar omkring sig endast hennes ögon kan uppfatta. Det är så henne att dra till sig uppmärksamhet genom att verka frånvarande, men jag vet att det kommer att behövas bilder där hon tar kontakt.

Hennes bortvända blick är tyvärr inte bara image längre. Hon har ökat distansen till andra människor sen hon vakande upp den där morgonen med budskapet bokstavligen tatuerat i pannan. Jag klandrar henne inte, men hon kan inte följa sina ambitioner från ett elfenbenstorn. Hon måste finnas här och nu med oss andra. Kommunicera med oss. Säga till oss att hon vet att vi finns. Om än bara med en blick.

Gräset omkring henne är torrt och brunbränt så här sent på sommaren. Hon ville helst se sig själv på en blommade äng, men nästa år är långt borta. Istället uppmuntrade jag henne att själv blomma ut. Jag fick henne att lätta upp sin annars så svarta uniform med hypnotiserande inslag av rött och lila. Hon trilskades först för att markera sin vilja, men gick sen med dåligt låtsad motvilja med på min modesta styling. Jag ser henne genom sökaren och hon trivs i sin egen atmosfär. Hon är mer förälskad i sig själv än någonsin.

Det borde hon vara. Hon utstrålar skönhet där hon halvt dansande, halvt vandrande tar sig fram över ängen. Jag säger utstrålar för hennes utseende i sig står inte för den skönheten, det är hela hennes framtoning som bländar. Hon kan konsten att komma in i ett rum och stoppa allt som sker för några sekunder med bara sin närvaro. Hennes skönhet är en paketlösning. En komplext konstruerad ekvation. Ett välkomponerat kit från TV-Shop. Om hon föll i koma och förlorade sin medvetna utstrålning skulle hon inte vara hälften så vacker. Hon tar den kraften inifrån sig själv.

Men hon ligger inte i koma. Hon svävar fram över den slumrande ängen som ett trolskt och bedårande fantasiväsen som ramlat in i vår värld av misstag och nyfiket vädrar på sin nya miljö. Om Amanda föll död ner på ängen i detta ögonblick skulle exotiska orkidéer växa upp ur hennes stoft och locka till sig kolibrier med sina färger.

Jag regisserar henne för att fånga hennes blick. 'Ge mig en blick som suger de sista besparingarna ur döende oljemiljardärer' - klick! - 'Se på mig hungrigt som om jag vore en ung oskuld vars kropp du ska suga tom på blod när jag fridfullt och aningslöst somnat' - klick! - 'Jag är din skyddsängel som vandrar vid din sida i skepnad av en sabeltandad tiger med sammetspäls i svart och silver' - klick!

Bilderna jag tar ska slutligen hamna på den websida jag håller på att bygga åt Amanda. Hon hoppas att med hjälp av den kunna sälja nog mycket av sina skapelser för att kunna överleva på det. Jag vet att Amanda själv har så pass stark utstrålning att bara några få bilder på henne kommer att öka trafiken på siten med minst 20%. Det vet Amanda med och hon gillar uppmärksamheten, men jag vet också att hennes extroverta drag blev svedda så nyligt att det fortfarande ryker om henne och att det fick henne att backa några steg från följespotten. Dålig timing när man ska marknadsföra sig själv.

'Du är Modesty Blaise, du förhäxar mig med dina rådjursögon och din urringning, men om tre sekunder har du avväpnat mig, slagit mig medvetslös med din kongo och befriat gisslan' - klick!

Folk här brukar i allmänhet behandla ämnet Amanda på två sätt: snacka skit om henne eller vilja sätta på henne. Det ena behöver inte utesluta det andra. Detta för att Amanda är ett fritt och lustfyllt väsen. Alldeles för frigjort för den här platsen. Fan, Nancy Reagan skulle vara för frigjord för den här platsen.

Inte för att det egentligen handlar om frigjordhet, Amanda gör inget som ingen annan här gör, men hon varken smusslar eller skäms. Att hon står för det hon gör lockar fram skammen i andra och får dem att spegla den på henne.

Jag valde ett tredje förhållningssätt och blev hennes vän. Hon sa en gång att hon tyckte alldeles för mycket om mig redan från början för att vilja ha mig som älskare. Ett omdöme som jag först inte visste om jag skulle bli smickrad eller stött av.

Amanda har inte längre fasta förhållanden. Hon seglar smidigt bort från ämnet som en jaktfalk på en passadvind om det nämns och jag har lärt mig att inte längre ta upp det.

Det rimmar illa med en människa som Amanda som är så mycket starka känslor, men det finns en orsak till allt sägs det. Jag vet så pass mycket som att det fanns en Emanuel en gång, och att Emanuel aldrig kom hem från en backpack-luff i Vietnam. Det sades något om en Jeepolycka på leriga djungelvägar och om en ambulans som dröjde över ett dygn. Jag vet inte säkert. Amanda har valt att inte släppa in resten av världen i den delen av hennes liv. Inte ens mig.

Hon hör inte hemma här, och det är jag glad för. Det fanns fler av hennes "sort" här så sent som förra året, men inte integrerade med bygden. Det var då folkhögskolan fortfarande hade kvar sin konstlinje som lockade hit en handfull svartklädda, svarthåriga, svartsminkade bohemer med deprimerade blickar från hela landet varje år.

De höll sig oftast för sig själv på elevhemmet vid skolan, på säkert avstånd från oss andra. Dök bara upp ibland på diskreta inköpsexkursioner till vår lilla Konsumbutik för att lasta sina ekologiskt riktiga tygkassar med nudlar och sojamjölk, för att sen snabbt och osynligt smyga iväg som om dom köpt barnporr eller insmugglade kärnvapen.

Konstlinjen lades ned efter problem med att hitta lärare och den svarta flocken byttes ut mot en anonymare och harmlösare kull av fritidsledare. En aldrig sinande källa till skvaller och förtal försvann ur våra liv.

Amanda kom med den sista konstnärskullen. Hon valde att gå sin egen väg redan från början och hyrde en liten etta i ett av de få hyreshusen för att leva mitt bland oss vanliga dödliga. Bara det en kioskvältare. Men det folk pratar om än idag är att hon blev kvar.

Amanda hjular i gräset medan jag byter rulle i kameran. Det hade blivit lysande bilder, men hon vägrar gör det igen. Hon har en aversion mot konstruerad spontanitet. Hon säger att livet ska ske på reflex. Att varje gång vi tänker efter så svalnar elden i det vi gör några grader. Jag är inte helt bekväm med tanken på en värld full av brinnande människor, men det finns ju alltid såna som jag som upprätthåller temperaturbalansen.

Orsaken till att jag blivit kvar här är ekonomiska svängningar i olycksalig kombination med ung och naiv kärlek. Jag och Lisa blev ett par på gymnasiet och flyttade ihop så fort vi gått ut skolan, vecklat ut våra spensliga vingar och fått egen inkomst. Vi lånade ihop till ett litet ishavsblått 70-talshus med vita knutar ett par i skilsmässa var mer än glada att bli av med. En klonad boendemodul skapad som en Tupperware produkt - lika plastigt praktisk som oestetisk och själlös, men en trygg och förutsägbar hamn där vi skulle odla våra drömmar och bygga upp våra liv.

Varför ett hus? Det var så det gick till då. Det fanns inget onaturligt eller absurt i att skaffa hus som tonåring. I den här delen av världen har tiden och utvecklingen inte accelererat lika snabbt. Våra elektroner vibrerar inte på samma frekvens. Man går i sina föräldrars fotspår, man har hela sitt liv planerat innan 18 och man skaffar eget hus så fort man kan. Det verkade vettigt då. Jag visste inte bättre.

Vi hann knappt börja drömma. Det sociala liv vi hade i skolan, med lekar och skratt och vilda nätter, sopades bort av arbetet och vuxenvärlden. Jag minns bara trötta kvällar framför tv´n och helger som spårlöst försvann. Jag minns att jag drömde om något annat, något mer levande och lustfyllt, medan jag kämpade för att hålla ögonlocken uppe. Det gjorde nog Lisa med, men vi pratade aldrig om det.

Hon hann fly före mig. En dag var hon här. En annan inte. Kvar blev jag och huset.

Jag vill inget annat än att försvinna härifrån, men huset håller mig fast. Det sitter som en gammal järnkula i en kedja runt min fot, som på de fängslade Daltonbröderna i Lucky Luke. Att skotta uppfarten och klippa gräset är väl då min motsvarighet till straffhackandet i stenbrottet. Ett motvilligt måste.

På den tiden jag köpte det kostade, av någon oförklarlig anledning, hus förhållandevis mycket pengar i de här trakterna. Hörde en gång någon här kalla det för luftslottsekonomi. En tro på saker som inte finns. Tror det hade att göra med planerna på att etablera en fabrik här som skulle göra pärmar eller något liknande. Jag minns inte så noga. Jag var ung och obrydd. Trodde inte att morgondagen skulle avvika särskilt mycket från dagen innan. Trodde inte att förutsättningarna skulle ändras.

Luftslottet blåste i alla fall bort över en natt när magin inte orkade hålla det uppe längre och huset förlorade mer än halva sitt värde. Nu kan jag inte sälja det, inte hyra ut det, inte skita i amorteringarna och låta banken ta det. Jag kan inte göra någonting utom att sitta i det och vantrivas. Fast bland minnen jag inte vill ha kvar.

Amanda tjatar hela tiden på mig att jag ska teckna en försäkring och bränna ner det. Hon har till och med erbjudit sig att göra jobbet någon natt om jag reser bort på en alibitripp. Hon vill mig väl.

Idén låter sundare och sundare ju mer hon pratar om den. Jag måste göra något innan jag vaknar upp i den nedslitna tv-soffan i mintgrön skye som en alkoholiserat svettig 60-årig ungkarl i urtvättad Carlsberg T-shirt, med illa blandade Screwdrivers på hemkört och God morgon juice utspillda på glasbordet, med en dåligt avkodad Playboy channel brusandes i takt med mina pulserande ådror i tinningarna som pumpar livströtta blodkroppar runt i min förfallna kropp, undrande vart livet tog vägen och skylla all skit i mitt liv på resten av världen. Något. Vad som helst.

Jag har fått de bilder jag behöver och Amanda tackar för det för hon har tröttnat på att leka vildvittra på ängen och håller nu på att duka upp en mexikanskt doftande supé åt oss på en någorlunda plan del av ängen medan jag packar ner min utrustning.

Jag är egentligen processtekniker (ser till att de löpande banden rullar åt rätt håll), men de löpande banden försvann härifrån ungefär samtidigt som Lisa försvann ur mitt liv. När både bygden och mitt liv simultant började förlora såväl substans som framtidstro.

Jag klagar inte. Jag trivdes aldrig med det, men det tog mig några år att förstå det (begränsad händelsehorisont). Sen dess har stämpeldagarna kommit och gått i flera år, varvade med arbetsmarknadsutbildningar som skulle ha sköljt bort den sista spillran av självkänsla om jag haft någon från början.

När valet en gång stod mellan en svetskurs och en fotokurs högg jag den senare i ren panik över risken att sugas ännu djupare ner i blåställsträsket, och fann det närmaste jag varit en passion på köpet. Lyckades få bidrag för en egen utrustning mot ett löfte om att starta eget som jag aldrig höll.

Nu senast lärde jag mig att göra hemsidor. Hade inte hjärta att berätta för AMS att ungarna får lära sig samma sak på lekis nu mer. Amandas sida är mitt första uppdrag. Supén hon har dukat upp är den första delbetalningen på jobbet. Mitt riktiga arvode är det hon får ut för sin första sålda tavla via webben. Bra motivation för mig att göra sidan säljande. Att göra Amanda säljande. Jag känner mig som hennes manager.

Hur får hon mex-tex buffén att smaka så tacomässigt utan att använda kött? Hon hade lurat en carnivor som mig.

Vi möttes en kall vinterdag för några år sen. Det gamla vinbärsfärgade vraket till Volvo hon använde som skyttel mellan skolan och lägenheten hade stilla somnat in på parkeringen över natten och Amanda stod och såg ned under huven som på ett landat UFO. Mer för att ragga hjälp än för att faktiskt utröna vad som var fel. Alla som kunde ha hjälpt henne passerade henne i passiv förnekelse som hon vore luft. Som alltid.

Jag tänkte göra detsamma. Jag minns att jag sa åt min kropp att sätta sig i bilen och köra därifrån, men innan jag förstod vad som hände hade jag gått fram till henne, sagt att jag inget visste om bilar men mer om bygden och dom som bor här, att hennes bil förmodligen var död redan när hon blev pålurad den och bara rullat på ren trots, att ingen skulle hjälpa henne med den, men att jag kunde köra henne dit hon skulle. Vi stod tysta en tag, båda i chock över mitt deltagande och min ärlighet, sen blev vi vänner för livet.

Amanda är som en meteor som kraschat här och spillt ut sitt strålande och lysande innanmäte över våra marker. Folket här tror undermedvetet att hennes strålning ska få dem att mutera till någonting annat än dom är, och räds och fascineras av henne. Därför ignorerar dom och baktalar henne.

Sen har vi hennes, i de här trakterna sett, alternativa livsstil. Det alternativa med den (förutom att hon rent utseendemässigt är en ubåt i ankdammen), är som jag sa tidigare, att hon inte hymlar.

Alla ensamstående här smyger då och då över till varandra för att döva ensamheten. Eller smiter separat ut från rökmolnen och Lynyrd Skynyrd riffen på krogförsöket Neilas på lördagskvällarna för att senare återförenas när ingen ser.

Amanda smyger inte. Skäms inte när människorna här skäms över sin egen mänsklighet. Dom har "vad ska folk säga" tatuerat på insidan av sina ögonlock. En särskild kod för det i sitt DNA.

Amanda blev som konstelev ignorerad och baktalad från dag ett, så hon har aldrig vare sig lyssnat eller brytt sig om bygdens omdöme om hennes person, men så hände något som måste ha orsakat sprickbildning i hennes emalj.

Hon ringde mig en söndagmorgon med väl simulerad stadighet på rösten och bad mig komma över. Jag var där fem minuter senare och betraktade en Amanda med en scarf över huvudet, som en modern pirat eller en cellgiftspatient, och med en imaginärt stabil fasad som hade kunnat lura alla utom mig. Hon pratade väder och skit i några minuter tills mina frågande blickar och talande tystnad fick hennes fasad att krakelera och hon krympte ihop i tårar. Jag höll henne tills hon slutade skaka i mina armar och frågade henne vad som hade hänt. Hon tog då av sig scarfen och visade mig sin panna.

Människorna som bor här är inte onda. Jag tror inte ens på ondska. Snarare på missriktad välvilja och begränsade vyer.

Inskränkta är det första ordet som faller mig på tungan, men det är inte riktigt rätt heller. Berövade sina utvecklingsmöjligheter kanske. Vilseförda från den gyllene väg som leder till deras fulla potential. Förminskade av en blind regionalpolitik. Jag vet inte.

Det är en känsla som är svår att sätta ord på, men jag har varit där själv så jag vet hur den känns. Det är en känsla av att ha blivit lurad på något, men att inte veta vad. En känsla som får dig att bli bitter och misstänksam på ett sätt som känns fullkomligt rätt och riktigt. En känsla med en egen supporterklubb. En känsla som får dig att instinktivt vilja förminska och slå mot det som påminner om att livet kunde vara någonting annat.

Amanda vaknade med en markering om att hon ständigt påminner människorna här om att ett annat liv är möjligt. Hennes kavaljer för natten hade med Amandas egna mehndi hennatatuerings-kit målat "KNULLAD" i stora bokstäver över hennes panna medan hon sov efter deras gemensamma omfamning. Sen tyst smugit iväg.

Jag kände hur en sedan länge glömd känsla rann ut i mina nävar och fyllde dem med energin från tiotusen uppretade mördarbin. Det enda jag sa till henne var 'Vem?'. Hon ljög mig rakt i ansiktet och svarade att det inte var någon härifrån. Som om vi någonsin hade främlingar här.

Vitlök, chili och lime rusar över mina smaklökar som elektriska tusenfotingar på uppdrag av guden över kulinariska njutningar. Amanda har visat mig en värld av smaker bortom den könlösa mat och potatis jag uppfostrats med. Hon ser det som sin livsuppgift att lära mig allt hon vet om matlagning. Jag har önskat henne lycka till. Det jag lärde mig om mat mellan Lisa och Amanda var att den finns i kartonger i Konsums frysdisk och behöver 5-6 minuter i mikron. Mina bristande hushållskunskaper sitter i ryggmärgen sen generationer.

Jag kan inte tro att det som är som sex i min mun är baserat på bönor. Jag har alltid trott att bönors enda egenskap varit att orsaka gaser. Amandas jordnära, naturliga, hemlagade mat är så långt ifrån de artificiella halvfabrikat jag levt på så länge att jag nästan kan höra enzymerna i min magsäck häpna över frånvaron av naturfrämmande kemikalier.

Solen håller på att tona bort bakom skogen på andra sidan ängen och lämnar oss i ett varmtonat men kyligt kvällsljus. Amanda sveper sin poncho omkring sig och spyr ur sig galla över någon, enligt henne, falskt beräknande och kamerakåt kändiswannabe i någon dokusåpa jag aldrig sett. Skulle hon själv bli tillfrågad vet jag att hon skulle kasta sig över möjligheten med hull och hår och göra en stor affär av det. Hon är kanske inte så olik dom som bor här ändå. Vi har väl alla grott från samma frö en gång i tiden.

Texten i pannan är borta nu. Den bleknade i takt med känslan i mina nävar. Amanda gick rakryggat ut samma dag som om inget hade hänt. Naturligtvis med scarfen säkrad över pannan. Vi pratade sällan om det och jag intalade mig att det bara var ett uppgraderat toalettklotter, ett idiotiskt uttryck för omogenhet desperat ditpräntat av någon livrädd snorunge, ett grabbigt skratt genom mopedhjälmarna vid korvkiosken. Vi ryckte tyst på axlarna åt det när vi inte kunde göra annat, men någonting i Amandas blick har ändrats. Hon kommer att flytta snart. Försvinna härifrån lika tyst som hon landade ljudligt.

Jag hatar inte mitt liv här. Jag har bara ingenting överens med det. Vi har växt isär med åren. Jag vet inte exakt vad jag vill, bara det är bort härifrån. Bort från den konserverande effekt den här bygden har. Bort till någon plats där det går att växa åt alla håll samtidigt.

Om Amanda nu flyr härifrån ska jag be henne om två saker: att hon gör allvar av sitt löfte att bränna ner mitt hus och att hon tar mig med på sin flykt. I alla fall länge nog för att jag ska kunna lära mig att flyga själv.

Vi har packat ihop våra saker nu och sitter i min bil på väg till hennes lägenhet. Amanda böjer sig fram och vrider på volymkontrollen så att beaten sugs tillbaka in i min lätt förhistoriska bilstereo. Hon ser på mig med en lasersiktesblick som jag vet inte kommer att vika undan och så frågar hon mig om jag någonsin varit kär i henne.

Jag vill titta på någonting eller hitta något att fingra på, men min bil är, till skillnad från alla andra fordon här, kliniskt rensad från alla detaljer som kan ge den en personlighet. Jag har aldrig gillat bilar, men här ute har man inget val om man vill ta sig bortanför brevlådan.

Det enda jag kan göra nu är att se på vägen medan jag försöker plöja en ren remsa i mitt sinne för att kunna formulera ett svar till henne.

Vi svänger in på hennes gård och hon tittar på mig med samma obönhörliga blick och jag förstår då att det är sista gången jag kommer att se henne. Rädsla och sorg sluter sig omkring mig som en korsett och det känns som jag krymper några storlekar. Jag vill svara henne med samma ärlighet som när vi möttes, men det känns som om jag rör mig i blöt sand, som om orden jag vill säga måste klättra upp ur en djup avgrund med slalompjäxor på fötterna. Trots det lyckas jag vrida mitt huvud för att möta hennes blick och tvingar upp den igenrostade dörren till mitt hjärta. Något annat vore att förnedra oss båda.

Vid infarten till Skiftesvägen, den väg man följer för att ta sig till Blåkullavägen där mitt hus står, lutar en 50-skylt lite trött. Den har stått där hela mitt liv. Sommar efter vinter efter sommar. Överlevt snöröjarnas slarviga traktorattacker. Undgått att fällas till marken av grannen Marklunds ostabila hemfärder med Audin efter det årliga midsommarfirandet. Den har inte ens fått några hål i sig när jaktlagets medlemmar vårvädrat sina kliande avtryckarfingar och vintersömniga älgstudsare. Som den nu mer schwizerostliknande 90-skylten på vägen som leder ut mot E4:an.

Den 50-skylten har motvilligt blivit en del av mitt liv, och jag har på något sätt utgått från att den skulle finnas där i min närhet även den dag jag stänger ögonen för gott. Den har blivit mitt ankare lika väl som huset. Det är när jag nu ser den på min väg hem som jag förstår skillnaden på saknad och på vana.

Rädslan och sorgen är borta nu. En annan rädsla har tagit dess plats, men det är en rädsla som inte krymper mig utan pirrar runt i mig som elektricitet. Den gör att jag fortfarande behöver plöja en ren remsa i mitt sinne för att kunna utföra det som Amanda sagt åt mig.

Det är först när jag vandrat runt i huset ett tag för att bedöma vad det är jag vill ha med mig jag inser att jag inte äger en resväska.