Från: Joakim Dahlén [j.d@rcgp.com]
Till: Malin [raspuntzel@globalnet.com]

Ämne: Du vs Jag

Sorry!
Men jag ska göra det du hatar mest av allt - skriva i stället för att prata. Jag kan inte förklara det bättre än att jag behöver tid för att hinna tänka igenom det jag vill säga, och så blir det inte när vi kommunicerar live. I bästa fall blir det ingenting, men oftast blir det fel. Ha tålamod med mig. Jag är kille och har inte den förmågan att prata som du som tjej har. (Slappna av - jag driver bara med dig, men det finns mer än ett korn av sanning i den där genusmyten…)

Jag är rätt trött på det här tjafset vi har hållit på med senaste tiden. Det för oss ingenstans, och det känns så jäääävla vuxet. Jag vill en gång för alla få dig att förstå. Läs och lyssna nu.

Jag älskar dig inte längre. Inte på det där passionerade sättet. Inte på det sättet att jag tänker på dig ögonblicket jag vaknar. Inte på det sättet att jag saknar dig när du hälsar på din syster över helgen. Inte på det sättet att jag ser oss bli gamla tillsammans. Inte på det sättet att jag ser dig som mor till mina barn.

Jag älskar dig fortfarande som människa, och bakom den floskeln ligger meningen att du är viktig för mig. Men inte viktig nog för att jag ska vilja kompromissa med mitt eget liv. Inte viktig nog för att jag vill dela väsentliga vägval i mitt liv med dig. Det låter grymmare än vad det är.

Visst - all passion ebbar ut efter ett tag.
Visst - vardagen är trist och tråkig och osexig.
Visst - livet blir förutsägbart med tiden.
Så är det för alla, men även om färgerna tonar bort och ersätts av nyanser av grått så ska man fortfarande kunna resa tillbaks i tiden till det som var spännande. I en äkta kärlek ska man kunna kasta räkningar, soppåsar, tvätthögar och skrikande ungar åt sidan för att gå tillbaks till det som startade elden i hjärtat till att börja med.

Jag kan inte längre åka tillbaks till det. Det är borta. Det har sjunkit och försvunnit som ett Atlantis i min själ.

Jag saknar dig inte längre när du är borta. Jag kan inte se ditt ansikte när jag blundar. Jag blir inte kåt av att se dig naken. Jag vill inte sitta uppe på nätterna och prata med dig över några flaskor vin om livet och allt som väntar framför oss. Allt det där är borta. Som en död mormor. En samling fina minnen som man får kämpa allt hårdare för att behålla är allt som är kvar.

Vad kan jag säga? Det är vad jag känner och jag kan inte ändra på det hur mycket jag än vill.

Du vet hur det känns att göra uppoffringar. Du väntade med dina studier och slet med tillfälliga vik inom vården bara för att vi skulle kunna ha en hyfsad ekonomi när jag pluggade. Det var stort gjort av dig. Det var en akt av kärlek. Det var något man gör när man är övertygad om att man ska dela livet med den man offrar sig för.

Jag tackar dig inte för det, för uppoffringar förlorar en del av sitt värde när dom ska försöka belönas med bara ord.

Nu blev situationen omvänd - och jag kan inte ge dig samma offer tillbaks. Det går inte. Mitt liv är viktigare. Förstår du nu att jag inte älskar dig på det sättet.

Jag måste gå vidare. Bakom den klyschan döljer sig ett egoistiskt beslutsunderlag. Hela min kropp och min själ skriker åt mig att inte ta hänsyn till andra längre när det gäller vägval i mitt liv. Jag kan inte ta hänsyn längre. Jag kan inte göra uppoffringar av kärlek. Det är därför jag måste leva mitt liv själv. Det finns inte längre plats för andra människor än jag själv. Om ens det…

Jag vill inte bli gammal med någon. Jag vill bli en ensam sur gammal gubbe som inte en har någon familj att sakna och som kan göra mig besviken och ledsen när dom aldrig kommer på besök.

Jag vill inte ha några barn. Mammor skrämmer mig. Personer som inte sätter sig själva först skrämmer mig. Det är något Kristuslikt över mammor. Dom skulle kunna ge sitt eget liv för sitt barn. Det skrämmer skiten ur mig.

Jag vill inte bli odödlig genom att föra mina gener vidare. I stort sett vem som helst kan bli förälder. Jag vill bli odödlig genom mina verk och gärningar.

Jag vill skriva en ny bibel. Jag vill bli president i ett nytt land. Jag vill starta ett krig. Jag vill skriva en låt som tusentals par väljer till "sin sång". Jag vill utrota ett folkslag. Så vill jag bli odödlig. Jag blir heller ihågkommen i tusentals år som en ond människa en som en god far av en, på sin höjd två generationer av en begränsad grupp människor.

Förstår du nu varför jag inte kan leva med dig?

Ensamhet skrämmer mig inte. Beroende gör det.
Det känns inte bra att dela med sig. Att roffa åt sig gör det.
Det känns inte bra att somna i någons famn. Att vakna ensam gör det.
Kärleksförklaringar berör mig inte. Att trivas ensam med mig själv gör det.
Att fråga någon är inte frihet. Att ensam bestämma är det.

Förstår du inte att vi aldrig hade någon framtid?

Du gillar hundar - jag föredrar katter.
Du tycker att småbarn är gulliga - jag tycker att dom är i vägen och stör.
Du gillar trä, bomull och linne - jag vill ha metall, plast, krom, glas, syntet.
Du gillar nästan alla andra människor - jag hatar nästan alla andra människor
Du ser skrattande barn bland fluffiga handdukar när du tänker på sköljmedel - jag ser svårnedbrytbara tensider som förgiftar vattnet vi alla lever av.
Du uppskattar bilar för deras skönhet och bekvämlighet - jag föraktar dem för att de gör oss feta och förstör vår planet.
Du vill ha ett hus med många och stora rum - jag vill bo litet och minimalistiskt.
Du gillar komedier och romantik - jag vill se sport och våld.
Du tror på framtiden - jag tror bara på slutet på allt.

Ska jag fortsätta?

Jag har lämnat dig. Jag kommer inte tillbaka. Jag vill fortfarande ha kontakt med dig, men under förutsättning att du inte har några illusioner om att det blir vi två igen.

Jag kommer att leva mitt eget liv. Jag kommer inte att svara på frågor från dig som jag inte anser att du har att göra med. Jag kommer att vänta mig samma sak från dig.

Det låter kyligt och distanserat men jag menar väl. Jag är inte arg och jag har inget emot dig. Jag har bara gått in i en annan fas av mitt liv. Jag är sanningsenlig mot mig själv, och mot dig. Ville jag dig illa skulle jag ljuga och säga saker som du vill höra och dra ut på pinan i evighet.

Det här är ett kirurgiskt uppbrott jag gör. Snabbt, effektivt och utan eftertanke eller ånger. Du kommer att förstå varför. Inte idag. Inte i morgon. Men du kommer att förstå.

Hata mig nu om du vill. Hata mig för alltid om det håller dig vid liv. Eller hata mig inte alls. Valet är ditt. Men blir du apatisk blir jag besviken på dig. Vältra dig hellre i känslorna. Alla känslor är bra. Även dom som sliter inälvorna ur kroppen på en. Ta smärtan. Njut av den.

Förstår du nu?
Begriper du vad jag vill och känner och varför?
Kan du leva med det?

Det är retoriska frågor - för du har egentligen inget val…

Jocke

Tbax