Från: Erik [epto@epto.nu]
Till: Henke [drillerkiller@globalmail.com]

Ämne: Senaste dygnet

Henke!

Klockan är halv sex. Jag har varit vaken i ett dygn, men att sova är stört omöjligt. Hela jag är ett blåmärke, jag har torkat blod i hela ansiktet och mina pungkulor är mos. Det värker i hela kroppen, men smärtan rör mig inte längre. Jag sitter och hinkar surt rödvin (det enda jag hade hemma) för att döva mig, komma ner i varv och kunna somna. Jag är så fullpumpad med adrenalin så att jag skulle kunna springa K2 upp och ned några varv. Samtidigt som jag är helt slutkörd och kommer att rasa ihop som en terrordrabbad skyskrapa när som helst. Men jag måste få det här ur mig innan dess. Det är bara för mycket…

Hade tänkt ringa dig, men jag har ju bara mobilen nu mer, och den har inte överlevt natten. Och vilken natt sen. Du kommer inte att tro det jag ska berätta här för dig, men tro mig - allt är sant.

Okej, nu ska du få mina senaste 24 timmar - helt ocensurerade.

Halv sex på morgonen tar min drömvärld slut nu mer. Sen jag fick flytta hit har jag förlorat en timme i sömn varje dag. Förlorat en timmes sömn och vunnit nästan en timmes restid.

Jag är som en zombie. Inte bara för att jag sover mindre, utan för att jag inte vant mig vid att sova ensam. Det låter vekt, jag vet, men så är det. 5 år sätter sina spår. Jag har inte hittat rytmen att leva med mig själv än.

Hsh, jag vräker mig upp alldeles för tidigt, går omkring som en zombie i lägenheten som-inte-är-min-som-inte-jag-möblerat-som-jag-inte-känner-mig-hemma-i, klär tillslut på mig och drar. Åker buss, pendel och till sist T-bana. För bara två månader sen räckte det med lite T-bana så var jag på jobbet.

Jobbet är sig inte likt heller. Jag jobbar som en maskin - automatiskt och felfritt, men det kommer inte ut mer än vad man stoppar in. Kollegorna tassar omkring mig som om jag hade nitroglycerin i ådrorna. Vi var så jäkla bundisar när allt var bra och kul, men nu när man inte är kul och ball längre är man som en spetälsk.

Jag ska inte dra den gamla vanliga visan igen. Jag besparar dig den här gången. Du har hört nog om hur tomt mitt liv är nu och hur allt har stannat sen det sket sig med Malin. Jag börjar bli less på det där själv. Även om känslan är densamma. Jag skulle vilja dö och återuppstå som en ny, återfödd version av mig själv. Inte bildligt talat alltså. Mer som att tvätta bort all skit från själen som ligger där och skaver. Äh, du fattar vad jag menar…

Jag satt i alla fall på jobbet och petade i några dokument, som lika gärna kunnat innehålla hieroglyfer, då det poppade upp ett mail från Deo. Säga vad man vill om den grabben, men han har då inte behandlat mig som en spetälsk den senaste tiden. Han mailbombar mig med förslag på bio, krogen, fester, video och allt sånt där. Och av någon konstig jävla anledning så tröttnar han aldrig på att försöka heller. Jag blir så satans less på mig själv ibland, men han håller på som en scout eller nåt. Som om det aldrig var för sent att ge upp.

Så, jag fick ytterligare ett av hans fredagsmail med en förslag om att dra ut på krogen. Jag satt och stirrade på det där mailet i en halvtimme. Hjärta, hjärna, fingrar och allt ville skriva "Har ingen lust" som jag alltid brukar, men av någon anledning skrev jag "Okej" istället.

Tänkte ringa tusen gånger och backa ur, men jag velade så länge att tillslut satt jag där med honom på Georges och sippade bärs och surrade. Vet inte om han är en bra psykolog eller bara trevlig, men han ryckte loss mig ur mitt spindelnät av självömkan och skakade fram lite liv ur min levande döda kropp.

Vi satt där någon timme och drog i oss öl medan vi babblade på om Linkin Park, PS 2, Hammarby och Robinson-Emmas tuttar, samt några allvarsord om hur den här världen håller på att rinna ut i avloppet. Same ol´, same ol´… Sen kurrade det i magen och vi drog vidare till ett Texmex-hak och fyllde kistan med tacos, guacamole, jalapenos, gräddfil, salsa och lök - och för första gången på mycket länge smakade faktiskt maten något.

Deo gick lös på mobilen och surrade på med en massa folk. Jag hann inte fatta hälften där jag satt med händerna genomkletiga av gräddfil och salsa och flott, men han drog iväg med mig till Lambyska för mer öl medan vi väntade in förstärkningen han ringt efter.

Jag måste ge cred till Deo - han undvek Malin med millimeterprecision hela kvällen och fick mig helt att glömma bort mitt miserabla liv för några timmar. Jag har inte direkt längtat efter hans sällskap tidigare, han är väl helt okej, men det finns en bortre gräns för vad han och jag kan prata om innan det blir pinsamt tyst, men nu kändes det bara bra. Det är klart, efter min självvalda isolation hade jag väl haft kul med en björkstubbe bara jag kom loss ur mig själv.

Efter nio började kavalleriet ramla in till undsättning. Dick och PeO kände jag lite sen tidigare fester. Dom hade dessutom med sig någon dalmas som kändes bullrig och störig till en början, men som var rätt kul när jag väl vant mig. Att alkoholdopingen började sätta in ordentligt gjorde väl sitt till.

Ett tag senare kom Dick och dalmasens flickvänner instörtandes med ett antal andra brudar i släptåg. Dom hade tydligen suttit på tjejfest innan, men ville nu slicka lite på sina killar (till dom andra tjejernas förtret), och förmodligen kolla upp att dom inte gjorde något dumt.

Jag blev lite nervös över tjejsällskapet först, men det släppte när jag inte kunde hålla mig utanför en James Bond diskussion som tjejerna hade. Det hade tydligen varit Bond-fest helgen innan, och medan tjejerna hade tagit det på stort allvar och gått in hårt för att bli bra Bondbrudar, så hade killarna mesat till det och gjort det halvdant i felaktiga kavajer och fula plastpuffror, samt begått kardinalsfelet nr.1: dom hade druckit bärs och inte Dry Martini. Helgerån! Ian Fleming vrider sig i sin grav.

Förutom Dick och dalmasens flickvänner var det tre tjejer till. Någon Karin eller Carina eller nåt sånt, som var småkul, men kort, grådaskig och ringmärkt, en Mia med krokig näsa som inte sa ett pip på hela kvällen utom när hon klagade på någonting och måste ha blivit uppfödd på citroner för mungiporna var i kroniskt nedåtläge på henne, och till sist Madeleine som pluggade konst på folkhögskola och såg ut därefter, men som var den öppnaste och intressantaste av dom alla.

De andra killarna höll sig utanför Bond snacket, men jag kastade mig in med liv och lem och gnällde ikapp med tjejerna över hur lata och oinspirerade killarna hade varit som inte tog chansen att få vara en riktig Bond - den manligaste av män - för en kväll. Vi satt och klöv hårstrån och snöade in på detaljer och för första gången på länge hade jag faktiskt kul. Jag pratade för att jag själv ville det - inte för att möta förväntningar och inte för att inte verka introvert och knepig.

Jag frågade Madeleine om vilken Bondbrud hon hade varit, och när hon svarade "Pussy Galore - såklart!", anade jag nog hur kvällen skulle sluta för henne och mig...

Låt mig berätta lite om Madeleine, som jag minns henne. Kom bara ihåg att jag började bli geggig och var ute bland folk för första gången på länge -- jag såg nog världen som något intressantare än vad den egentligen var. Hsh, Madeleine (de andra kallar henne för Madde, men det får mig att tänka på en halvfet och ointressant 2-barnsmamma) går på konstlinjen på en folkhögskola. Jag tror nog att du, liksom jag, formar en bild framför dig av någon huvudsakligen svartklädd med svartfärgat hår som är kvasidjup, dricker rödvin och bara måste prata om livets mening och hur deppigt allting är, gärna uppblandat med usel poesi. Det roligaste med fördomar är att det är så många som lever upp till dom. Men Madeleine uppfyllde bara några av dom. Svarthårig, men inte till 100% svartklädd, det var en del lila i hennes kläder med, och hon såg mer syndigt häxlik ut än second handmässigt svartrockig. Visst var hon några famnar djupare än övriga sällskapet, men på ett intressant sätt. Hon var både kul och cool. Snygg? Nja… inte ful direkt, men jag anar att under det där svarta, syndiga sminket var hon rätt menlös och alldaglig.

Hsh Henke - alkoholen och sällskapet fick mig att vakna till liv för kvällen och Madeleine var intressantast av dom alla. När jag kom på mig själv att undra över hur hon var formad under sin klänning insåg jag att jag inte bara var intellektuellt stimulerad. If you´ll catch my drift… - nunch, nunch...

Inte helt oväntat började det snackas om att gå vidare. Här borde jag i vanliga fall ha backat ur och dragit hem, men jag hade som sagt vaknat till liv. Det skreks en massa förslag över bordet, och lika många förslag sänktes. Det var Madeleine som fick tyst på oss när hon gav sitt förslag. Hon frågade om vi ville ha mer än bara bar och dansgolv och fångade våra öron. Hon berättade om Tiara, ett ställe där vi både kunde supa och dansa och som dessutom skulle ha någon form av show som "inte liknade något annat vi sett tidigare". Vi högg direkt. Till hälften av nyfikenhet och till hälften för att få skadeglädjen att få sänka henne senare när det visade sig vara ett trist skithak med obskyr performance.

Så vi hamnade på Tiara. Jag ska bara förklara stället på ett sätt för dig: tänk dig att DiLeva och Sisters of Mercy skulle driva en klubb tillsammans.

Jag ska snabbspola lite här, för det finns så mycket som man måste ha varit där för att fatta. Men några av milstolparna under kvällen var ett tequilarace, strob-dub-dancing, ett silverträd mitt i golvet och för min del - rätt mycket snack med Madeleine. Som jag sa: hon var cool och kul.

Efter någon timme tystande musiken och lokalen släcktes ned, förutom en liten scen bredvid DJ´n som fick strålkastare på sig. Vi väntade ivrigt på att få såga ett poetryslam eller något pinsamt performance. Oj så fel vi hade.

Suggestiv musik a´la Enigma fyllde scenen tillsammans med rök och det började pirra i oss alla (så lättmanipulerade är vi människor). Ur röken dansade två gestalter fram. Jag fattade först inte vad det var vi såg. Okej, det var två dansande personer, duh, men det var något som inte stämde. När jag började kunna fokusera bland röken och insåg vad det var vi såg på fastande blicken rejält.

Det var en kille och en tjej. Kroppsmålade. Butt-naked förutom att varenda cell på deras kroppar var målade. Killen gick i rött och svart i något slags Darth Maul liknande mönster fast mer flamliknande. Han hade rakat huvud och på skalpen hade han två stora horn fastsatta. Kontaktlinser gav honom helt svarta ögon. Han var såååååå coooool. Tänk dig en blandning av satan, Vin Diesel och just Darth Maul. Så jävla mäktigt. Tjejen fick mig att tänka på en skalbagge. Alltså, ingen svart, äcklig sak med spröt - utan en färgglad skarabé som glänste i grönt, lila och guld. Jag vet inte hur dom hade fått fram hennes lyster, men det var SÅ vackert. Och ja, innan du frågar, hennes kropp gick inte av för hackor. Men det är lustigt det där med nakenhet. Stryk på ett tunt lager med färg och så ser det inte naket ut längre.

Dansen gick väl ut på att den manliga djävulen skulle förföra den oskuldsfulla skarabéflickan. Jag är ingen större älskare av dans, men den där var ingen lek. Det blev mycket syndigt mot slutet. Tror jag.

Missade slutet. Kände någons fingrar i mitt nackhår och såg att det var Madeleine som stod bakom mig. Vred mig mot henne för att fråga något om det vi såg, men hann bara öppna munnen så stoppade hon sin tunga i den. Jag spottade inte ut den.

Dags att snabbspola igen. Vi ramlade in i en taxi. Madeleine sa en adress som jag inte kommer ihåg. Man minns inte så triviala saker när man har en tjejs hand i sitt skrev och sin egen hand full med fylligt bröst.

Snabbspolning till hennes hall. Vi försökte svälja varann så gått det gick och det var händer överallt. Jag var stenhård som ett baseballträ, men tyvärr lös på ett annat ställe. All bärs, tex-mex och tequila tog ut sin rätt. Jag kände vridningarna i tarmarna redan i taxin, men nu var det så illa att det till och med kåtheten kom i andra hand.

Ursäktade mig med att jag verkligen måste, och parkerade på hennes porslinsring för att göra min imitation av Krakatau. Guuuud att det är skönt att skita ibland!

Medan jag satt och väntade på efterbörden spanade jag runt på dasset. Litet, men med badkar. Härligt bakisbad imorgon tänkte jag. Tatueringstidningar bredvid muggen. Snart skulle jag få se var den/dom satt på henne. Hårspray och smink över hela handfatet, och BINGO! - p-pillerkartan. Kusten klar. Neonskylten lyste "Knulla mig!". Bara att tuta och köra.

Med tarmen tom började det rycka i dolmen igen, så jag började torka mig och planera vilka ställningar vi skulle köra. Då fick jag se något som jag inte hade väntat mig. Det satt en stor fet råtta på badkarskanten. Svart och med en blek svans som en muterad daggmask. Den ställde sig på bakbenen och vädrade i luften. Jag lovar att den var stor som en katt. En stor och fet katt.

Jag är ingen kärring, men jag gillar verkligen inte råttor. Dom är så jäääävla äckliga. Jag bara stod där med brallorna nedhasade till knäna, ett använt toapapper i handen och hade ingen jävla aning om vad jag skulle göra. Jag vågade inte röra mig. Jag bara stod där.

Tänkte att den måste ha kommit upp ur avloppet, vilket gjorde råttfan dubbelt så äcklig. Jag riktigt såg hur det krälade av löss, pest och syfilis över hela dess svarta päls och den bleka svansen. Ett bett och jag skulle vara död i smittkoppor och rabies inom en vecka.

När den började trippa efter badkarskanten mot toastolen där jag halvstod satte maskineriet igång. Tänkte som fan och ramlade in i James Bonds värld igen. Kom ihåg ett knep han körde mot en orm i Leva och låta dö. Greppade hårsprayen från handfatet, drog fram zippon och satte fyr på hårsprayen. Råttfan han inte reagera när jag torchade den med min hembyggda eldkastare. Pälsen tog fyr direkt och den skrek som en... tja, brinnande råtta.

Råttan skrek, jag hörde Madeleine skrika där ute och luften fylldes av stanken av bränt hår. Jag började rycka i dörren för att komma ut, men fick inte upp den. Den låstes med nyckel och nyckelfan vägrade att gå runt det där varvet. Det tog bara tvärstopp.

Råttan hade ramlat ned i badkaret, men nu hade den slocknat, tagit sig upp och kom rykande emot mig. Jag vände mig om och snubblade på mina egna byxor och slog skallen i dassporslinet. Det kvittrade fåglar ett tag innan jag kom ihåg att en rykande råtta var på väg mot min strupe. Fick tag i en trähållare som toapappersrullarna var uppträdda på. Slängde iväg rullarna och använde hållaren som tillhygge. Vevade på för glatta livet mot den rykande besten. Slog allt vad jag orkade. Det skvätte blod, flög flaskor, knakade ben och jag lyckades även spräcka handfatet i min attack. Bara jag fick död på råttan.

Tillslut rörde den sig inte längre och jag stannade slaget mitt i luften. Madeleine skrek och bankade på dörren och lät tio gånger värre än råttan. Jag ville bara ut därifrån. Fort som fan. Tog sats från Kina och sparkade upp dörren så att den flög loss från gångjärnen. Dessvärre stod Madeleine precis bakom och fick en rejäl smäll och rasade ihop bland skorna med dassdörren över sig.

Jag drog upp brallorna och hasade fram till henne för att se hur det hade gått. Hann bara fram så dammade hon till mig mitt i ansiktet med en rejäl knytnävsmacka underifrån dörren. Gick i backen för andra gången.

Hon skrek och härjade och undrade vad fan jag hade gjort. Fick inte ur mig ett ord utan bara pekade på det sotiga och blodiga byltet som låg som en smet på badrumsgolvet bland flaskor och krossat porslin. Kände mig som en riktigt Tarzan och skulle precis börja berätta om min eldkastare när hon plötsligt skriker "Klamydia!!!" så att trumhinnorna skakar.

Så här har jag fattat det: Klamydia var råttan. Den hade inte kommit upp ur avloppet utan var hennes husdjur. Med det som facit i handen är jag inte särskilt förvånad över det som hände sen.

Kom upp på fötter och försökte dra upp brallorna igen eftersom dom hade hasat ned när Madeleine gav mig på käften. Hon bara stod och stirrade och gapade och stod som förstenad. Sen vände hon sig sakta mot mig, där jag stod på ostadiga ben som Bambi på hal is, och gav mig en blick av rent, oförädlat, brinnande hat. Hann inte ens öppna min egen käft förrän hon gav mig en spark i juvelerna. Eftersom dom hängde exponerade ute i det fria så träffade hon rätt bra. Därefter har jag en liten blackout, men jag gissar att det gick till så här: efter att hon sparkat upp kulorna i armhålorna på mig så har hon nog slagit mig lite till och sen kastat ut mig i trappen - förmodligen nedför trappen. Det nästa jag minns är att hela kroppen skriker av smärta och att jag ligger på en avsats i trapphuset. Det står någon och skriker åt mig, men jag märker snart att det inte är Madeleine, utan någon gammal tant i morgonrock och hilka som härjar på om att det är ett jävla liv, att jag är en knarkare och att hon minsann ska ringa polisen osv.

Innan jag berättar hur jag besvarade hennes utskällning, så kom ihåg vad jag precis gått igenom. Det fanns inte så mycket civilisation kvar i min kropp vid det laget. Därför var det bästa jag kunde komma på att vifta runt med dolmen och upplysa den skrikande tanten att om hon inte höll käft skulle jag tysta henne genom att stoppa en väl vald kroppsdel i hennes mun. På detta svarade hon med att ta en av sina väl valda kroppsdelar, foten, och placera den med full kraft i den kroppsdel jag hade tänkt stoppa i hennes mun. Jeeeeezus! The pain! The horror! En sak är i alla fall säker: kan jag få barn efter den behandling jag råkat ut för i natt är det ett guds och änglarnas mirakel. Det är bara blandfärs kvar av mina testiklar.

Snabbspolning till att jag har tagit mig ut ur huset och går omkring. Jag har inte den blekaste aning om var jag är. Skorna och jackan blev kvar hos Madeleine, och jag kommer inte ihåg vilket som är hennes hus. Det är inte så kallt men blött på gatorna och sockorna är dyngsura och fötterna iskalla. Plånboken och mobilen blev kvar i jackan. Behöver jag säga hur ont jag hade i kroppen? Blodet från näsan och såret i pannan har torkat in och drar i skinnet. Till råga på allt upptäcker jag att jag luktar bajs - jag han aldrig torka mig ordentligt.

Jag vandrar omkring utan att veta vart jag ska. Vill bara hem. Spanar efter en taxi, men får inte syn på någon. Lutar mig mot en vägg och bara blundar och försöker rensa huvudet. Jag kan inte fånga en enda tanke av vad som har hänt. Adrenalinet rusar omkring i kroppen och jag börjar vänja mig vid smärtan. Jag står så ett tag tills jag märker att jag inte är ensam längre.

Dom är väl 4 eller 5. Jag brydde mig aldrig om att räkna dem. Alla har svarta skinnjackor eller träningskläder. Några är inte svenskar, men någon verkar vara det, så jag ska inte dra igång något om invandrargäng. Det här var bara ett gäng med förortsgrabbar ute på nattjakt. Jag ska inte upprepa vad dom sa ordagrant, men dom ville ha mobilen och plånboken. Jag kunde inte göra annat än att börja gapskratta. Mina revben värker men jag kan inte sluta skratta. Sen vänder det hela och… vad ska jag säga? Gränsen var passerad för länge sen. Logik och rationalitet hade lämnat min kropp långt tidigare.

Henke. Du känner mig. Jag har aldrig varit i en fight i hela mitt liv. Jag har låg testostronhalt och drar så fort det börjar osa konflikt. Jag vet inte varför jag gjorde vad jag gjorde. Det bara blev så. Som om någon annan tog över min kropp.

Den första slog jag bara rakt i ansiktet. Något knakade under mina knogar och han föll ihop. Innan någon annan hinner reagera sparkar jag en annan på knäet så att han ramar omkull skrikandes. En av dem rör sig mot mig och jag sparkar mot hans huvud. Jag kan inte sparkas så jag missar och träffar honom på strupen. Han gurglar till och vacklar bakåt. Killen som jag sparkat i låret försöker resa sig så jag sätter ner armbågen allt vad jag orkar i nacken på honom. Där kommer JAG tillbaks och jag stelnar till. Det är tyst i en sekund då allt är stilla - sen springer jag.

Jag vet inte hur länge eller hur långt jag sprang. Hela den episoden är som en dimma. Jag vände mig aldrig om. Jag bara sprang och sprang.

När jag kom fram till ett mindre centrum rasade jag ihop i en hög vid en återvinningsstation utan att kunna andas. Sen spyr jag som en gris.

Jag ligger där och skakar och hittar min andning igen. Känner hur stanken av mina spyor blandar sig med skitlukten. Jag bryr mig inte längre om dom hittar mig. Dom får göra vad dom vill med mig. Inget betyder något längre. Men dom kommer aldrig. Jag har sprungit ifrån dem.

Efter en evighet kravlar jag mig upp på darriga ben (fan, hela kroppen skakar som en dildo på 380 Volt) och ser mig omkring. Jag tror inte mina ögon. Det står en taxi vid en gatlampa. Jag bryr mig inte i vad chaffisen ska säga, utan bara slänger mig in och slänger ur mig adressen hem. Men han säger inget. Istället spelar han skitskum plonki-plonk sitarmusik på hårdrocksvolym och verkar befinna sig helt i sin egen värld. Han säger inte ett ord. Inte jag heller.

När vi kommer fram inser jag att jag varken har pengar eller kort. Slänger mig ur taxin och springer bakom huset med de absolut sista krafterna jag har kvar i kroppen. Ramlar ihop bakom buskarna och kikar fram. Han har åkt. Han var tydligen inte typen som jagar sina springnotor.

Nu är jag här. I hemmet som inte är mitt. Jag är helt slut men kan inte sova. Vinet är slut men jag känner inget. Tror aldrig att jag kan bli full igen.

Inget betyder något längre. Jag stannar inte här längre. Jag sticker på måndag och lämnar allt bakom mig. Spelar ingen roll vart. Jag skiter i jobbet. Det är bara ett jobb. Malin får behålla sakerna. Det är bara saker.

Jag vet inte vad jag ska känna eller tycka om de senaste dygnet. Det spelar ingen roll. Det har hänt och saker händer och vi reagerar på dem. That´s life…

Jag lämnar allt bakom mig nu Henke. Jag har dött och återuppstått det här dygnet. Jag sticker som en annan människa.

Jag skriver när jag kommer fram.

Erik

Tbax