Novell

Mer som en Mauro Scocco-låt

 

Jag ville bara kräkas. Magen snördes ihop som en korsett av kramp. Kunde knappt andas. Vet inte ens varför. Känslan bara sköljde över mig när jag stod utanför dörren. Frös fast i trapphusgolvet. Innan kände jag inget, åkte hissen upp som om inget hade hänt, men när jag såg våra namn på dörren kom allt.

Stod där länge. Handlingsförlamad. Kunde inte låsa upp och gå in. Kunde inte gå min väg. Tillslut hittade informationen fram till mitt medvetande och jag slappnade av när jag förstod. Det var knäpptyst därinne. Ingen hemma. Jag bröt mig ur förlamningen, låste upp och klev in.

Hemingway sa att moral är när det känns bra efteråt, och omoral när det inte känns bra. Men när samma sak känns olika för olika människor? Eller när det inte känns alls?

Dofterna berättade för mig att nyårsfesten blev av ändå. Utan mig. Stod i hallen länge utan att veta vad jag skulle göra. Gick tillslut in när jag inte kom på någonting bättre.

På köksbordet stod allting kvar i ett fruset scenario. Som ett stilla museum över ett moment i tiden. Tallrikar, glas, flaskor, matrester. Under fläkten tornade de överfulla askopparna upp sig som gråa, stinkande berg. Scenen var övergiven. Ingen hade varit här sen nyår tydligen. Av någon anledning gjorde det mig lättad, så jag gick vidare inåt i lägenheten. Sovrummet såg orört ut. Respekterat. Sängen var bäddad. Allt på sin plats. Tittade inte i garderoberna. Stillheten och bristen på tecken höll mig lugn och jag gick vidare. Vardagsrummet hade sin del av tomma glas och utspridda CD-fodral, men inget värre. Förmodligen hade festen inte tagit fart under de förhållandena. Jag skulle inte ha kunnat känna mig bekväm om det hade gällt några andra.

Flyttade undan kuddar och tidningar och satte mig i soffan och undrade vad jag skulle göra härnäst. Jag borde slå på mobilen tillslut, men min hjärna vägrade komma ihåg koden längre efter de här dagarna. Jag hade tittat på den mer än en gång, men allt bara låste sig så jag stoppade alltid tillbaks den fortfarande avslagen. Jag borde kanske ringa någon. Någon borde undra vid det här laget. Eller kanske ingen undrade. Jag ville fortsätta gömma mig, men plikterna krävde mig här bland allt annat. Var skulle jag gömma mig egentligen? Dagarna på hotellet hade ätit upp mina sista pengar. Jag kunde inte åka till någon som kände mig. Gömmer man sig gömmer man sig för allt eller inget.

Mina tankar tog sig ingenstans så jag lämnade dem och såg mig omkring. På bilder och på saker och på det som en gång hänt. Åren försvann framför mina ögon. Det som varit bekant blev främmande. Som om jag satt där för första gången. Det som var minnen ändrade skepnad och blev till något hotfullt istället. Hela lägenheten förvandlades till ett minfält som ville mig illa. En ogästvänlig djungel med väl kamouflerade människoätande ormar och giftspindlars ägg redo att kläckas i mitt hår. Jag kunde inte stanna här. Jag måste åka härifrån och aldrig mer komma tillbaks. Men jag vet inte vart.

Jag försökte spåra tillbaks till det som förde oss hit. Till det som skavde och värkte. Orden, tankarna och vetskapen, men det var som att försöka se utan glasögon. Det var suddigt och otydligt och jag kunde inte längre hitta igen känslan som ändrade på allt. Som om det aldrig hänt. Som något jag läst eller sett på film för länge sen. Något som jag inte var en del av.

Kärlekens motsats är inte hat - den är apati. Att inte känna.

Krampen i magen hade släppt och jag var hungrig. Gick tillbaks till köket och letade i frysen efter något att äta. Hittade en fryst pizza. Nödproviant från när hemmet började bli en främmande plats. Aptiten försvann igen när jag öppnade ugnen. Det kan ha varit nudlar. Det kan ha varit pasta. Den gröna mögelmattan dolde det i varje fall effektivt. Fukten och bakterierna dröp ner för ugnssidorna och den kväljande söta doften av förruttnelse fick min mage att dra ihop sig igen. Men det här illamåendet var av en annan sort. Ett äckel som inte kom inifrån. Ett mer naturligt äckel som inte kom ur mig själv. Jag stängde luckan och sopade bort resterna från festen från alla mina sinnen och hamnade i soffan igen.

Flaskan med Stroh-rom stod orörd kvar i bokhyllan. Allt talade för att jag borde börja dricka ur den. Det var väl så man gjorde. Jag hade inte tagit en droppe sen jag gick. Vad för slags man var jag då? Det fanns ju bruksanvisningar för såna här skeden i livet. Vad att göra. Vilka tankar som ska tänkas. Vilka känslor som ska gås igenom. Handlingar att utföra. Misstag att begå. Nätterna i ensamhet. Nätterna på barer. Vakna i fosterställning ensamma morgnar. Morgnarna i okända sängar med en ursäkt på tungan. Fortfarande i ensamhet. Morgnarna man inte minns. En tillvaro när inget tas in. Ett liv fullt av händelser men utan minnen.

Rommen började locka mer och mer, men det kändes inte som jag. Det kändes som någon ur något som Ulf Lundell skrivit. Jag var mer som en Mauro Scocco-låt.

Tbax