Fråga mig inte vad det här egentligen är för något, men dom dyker upp ibland. Kallar dom för mikronoveller i brist på annat...

De småfeta, skrattande damerna trängs kring buffén och tar för sig från alla skålar och fat. Att all mat är vegetarisk och fettsnål som frigolit verkar inte röra dem i ryggen. Matglädjen tar inte hänsyn till sånt.
Jag, däremot, har inte fått tillbaks vare sig aptit eller glädje än, så jag har satt mig i en av fåtöljerna en trappa upp. Dels för att slippa se matorgien på alltför nära håll, dels för att bara få vara ifred.
Det har gått tre dagar nu sen jag kom hit. De andra som varit här sen jag kom vet att lämna mig ifred nu. Det gick fort - dom vill inte dras in i mitt elände. Men Ros-Marie är inte sån. Som det yrväder till trivselfascist hon är kommer hon inte att ge sig förrän jag ler och umgås med de andra. Det ger mig två val: att stöta på henne så att hon drar sig undan, men risken är alltför stor att hon skulle besvara det, så jag måste välja alternativ två - att klistra på ett leende och spela med i deras sociala tvångsbeteenden.
Lunchen ger mig en timmes garanterad lugn & ro och befrielse från Ros-Marie och andra eventuella paranta medelålders skrattlangare. Jag lutar mig tillbaks i den mjuka, sköna 40-tals fåtöljen med fjädring som inte görs längre och låter oktobersolen som faller in genom fönstret värma mitt ansikte. Jag scannar igenom mitt huvud för att se vilka tankar som gömmer sig där. Nästan inga alls märker jag, men blir inte lika förvånad som när jag först upplevde det. Kanske är det den här platsen långt ifrån allt. Kanske är det så att jag inte orkar älta det mer.

Hon tittar in i sovrummet, men jag låtsas sova. Vill inte prata nu. Jag blundar istället hårt och planerar min flykt härifrån så att jag ska kunna undvika konversation.
Tre timmar senare sitter jag i parken. Inte den park som folk tror var vår, utan den hemliga, som bara finns för K. och mig. Fanns för oss en gång i alla fall.
Mobilen har ringt två gånger. Det var vårt nummer så jag svarade inte.
En dagisklass passerar parken. När jag blundar och bara hör barnens skratt förstår jag hur svårt det beslutet egentligen var att ta. Det kändes så lätt då.
Hon ringer för tredje gången. Då slår jag av telefonen. Det samtal jag väntar på kommer aldrig att komma. Tre veckors tyst väntan har fått mig att resignera. K. är borta. Alla är borta. Har lämnat eller lämnats. Kvar är bara jag.
Jag reser mig upp igen, men jag vet inte vart jag ska gå. Allt ser så okänt ut. Så nytt.

Hon tror att allt handlar om henne. Sakerna han gör och orden han säger. Hur avlägsna dom än är ser hon en liten tunn tråd av silver som leder tillbaks till henne. Så måste det vara. Efter alla dessa år.
Han, han tänker knappt på henne. Hans silvertrådar leder åt helt andra håll.

Att se tillbaks var att se ut över ett öde landskap. Rester av slagfält där tiden stått stilla och inget vill växa igen efter att förstörts.
Blicken vill inget annat än vändas bort, men den dröjer sig kvar. Kanske i hopp om att se en sista skymt av liv. Någonting som överlevt.
Min önskan var att jag skulle vara rädd för kärleken. Sanningen är att den är rädd för mig.

Jag är ensam framför skärmens sken. Emma och Elin ligger och sover i sina rum sen flera timmar. Johan med. Han hann inte mer än lägga huvudet på kudden så var han borta ur vårt gemensamma liv. Som vanligt. Kvar är bara jag, och mörkret, och stillheten, och världen på skärmen framför mig.
Omvandlingen börjar. Jag blir så mycket yngre. Mitt råttfärgade halvkrulliga hår blir rakt och korpsvart. Jag blir slank men kurvig. Jag byter nationalitet och språk. Tröjan och bomullstrosorna omvandlas till svart läder. Sist av allt byter jag namn. Mitt vardagsnamn som jag delar med tusentals andra svenska kvinnor försvinner i mörkret och jag blir Raven.
Tom är den första som dyker upp. Han är nästan alltid där. Han är även en mycket hövlig man (om han är en man…), men dominant när det börjar hetta till. Därför klipper jag ofta av honom. Här är jag den dominanta, den som mästrar. Tom försöker få övertaget, men jag håller honom på avstånd med ord jag aldrig skulle säga högt.
Sen kommer Spengler. Han är värre än en hund. Han kryper och krälar och gör allt jag befaller honom. De saker jag befaller honom att utföra skulle göra mina arbetskamrater på Försäkringskassan stumma av chock. Dom skulle aldrig i sina vildaste fantasier kunna tänka på att använda en tom toapappersrulle och sandpapper på det sätt jag kommenderar Spengler att göra. Men han dyrkar mig för det. Och jag smädar honom för det. Skänker honom mitt förakt.
Efter honom är jag nöjd. Det får räcka för en tisdag. Verklighetens trötthet bryter sig in i min drömvärld. Jag loggar ner, blir småfet, grå, ful och vardaglig igen. Raven blev kvar därute. Vetskapen att hon väntar där på att ta över igen får mig att åtminstone le när jag kryper ner bredvid min snarkande man.

Jenny blev förvånad över att hennes fingrar luktade sedlar. Den där skinnaktiga doften som fina gamla läderfåtöljer brukar få. Sen tänkte hon på det motsägelsefulla i att sedlar luktar gott - det finns inga värre bakteriespridare än pengar, men ändå luktar dom gammalt läder. Hon kände sig korkad när hon kom ihåg att nästan alla plånböcker är av skinn.
Hon hade satt fingrarna mot näsan för att tränga ute en stark och irriterande doft. Någon i kupén kände tydligen inte till deodorant. Kanske var det någon som gjorde det medvetet för att dela med sig av pendlandets plåga till sina medresenärer. Kanske var det den typen av person som åt ägg och ärtsoppa dagen innan för att kunna släppa riktigt äckliga fisar. I en värld där alla lider förvandlas alla till sadister. Lidandet blir deras enda gemensamma nämnare.
Jenny tittade runt i kupén och såg bara tomma blickar. Kropparna stod packade tätt mot varann, men hon såg inte till några själar. Hon log för sig själv när hon insåg att det här faktiskt inte kunde vara helvetet när det inte fanns några själar.
Tidigare på dagen hade hon sett någonting på jobbet som hade fångat hennes blick. På spegeln på den ena av unisextoaletterna satt en liten lapp fasttejpad - "Du ser glad ut". Hon trodde att hon log när hon såg den, men när hon vände upp blicken mot sitt eget ansikte upptäckte hon att hon inte gjorde det. Hade hennes ansikte glömt hur?

Min blick är fokuserad på Exceldokumentet på skärmen framför mig. Dom som ser mig ser någon som är totalt inne i sitt jobb. Inget kunde vara mer fel. Jag ser absolut ingenting framför mig. Skärmen skulle kunna visa bilder på blodiga småbarn från etniska utrotningskrig. Den skulle kunna visa bilder på när en grupp män våldtar en liten skolflicka. Den skulle kunna visa upp resterna efter någon som kastat sig framför tåget. Jag skulle inte se det. Min blick är någon annanstans. Jag vet inte var, men här är den inte.
Det var samma på mötet i morse. Jag hörde dom tala till mig. Ljudvågorna färdades från deras munnar genom rummet till mina öron. Trumhinnan förmedlade dem vidare till min hjärna, men där fanns ingenting som kunde lyssna till vad de sa. Jag svarade dem, men det var en ren reflex från någon primitiv hjärnfunktion. Jag var då definitivt inte inblandad. Jag var någon annanstans. Vet inte var, men definitivt inte där.
Ingen märker något. Allt passerar som om allt var som vanligt. Kanske är det just därför ingen märker något. Det har alltid varit så här. Jag var bara den sista här att förlora mig själv.

Lila satt och gned händerna mot varandra för att få upp värmen. Det var i slutet av augusti, men kontoret var ändå iskallt. Stenhus. Stämning och känsla betalas nästan alltid med praktiskt värde.
Dom andra satt ute i fikarummet och skrattade. Lila hade sagt att hon inte hade tid när Björn påminde henne om tiden på dagen. Tid fanns. Hon var bara så trött på dem. Samma personer som sa samma saker. Det kändes som om hon satt fast i en loop i tiden. Ett oreparerbart hack på skivan som spelar soundtracket till hennes liv. Lila loggade in sig på yougotthelook.com för att se sina senaste stats. 6.42. Medelvärde. Det rörde sig varken upp eller ned särskilt mycket. Fotot på henne var tre år gammalt. Taget en midsommar vid kusten när hon inte var ensam. Hon var solbränd, leende, smalare och 27. Hon såg inte trött ut. Inte uttråkad. Varför kunde inte hacket ha inträffat då istället för nu?

Det är inte mycket kvar av Ozzys röst längre. Han försöker komma upp till den tonhöjd han nådde förr, men det låter förjävligt. Som en igenstockad blåsbälg. Det finns fortfarande något kvar där inom honom, men det hittar, eller orkar, inte ut.
Dom andra plockar upp nya flaskor ur backen och snackar mest sinsemellan. Dom var inte ens en glimt i deras fäders ögonvrår när Sabbath var stora. Dom är här som turister. Och dom bär sig åt som feta, dryga, fulla tyskar. Det du inte förstår respekterar du inte heller.
Jag tar också en ny flaska och vänder mig till dom andra och försöker sätta mig in i vad det nu är dom pratar om. Live-känslan är som bortblåst. Att se konserten i det här båset är som att se på tv. Kanalen betalar multum för det. Det hade varit billigare att rigga upp en kamera och dra en kabel hem till alla anställda.
Dom pratar om den nya hallåan. Jag behöver inte ens höra orden för att veta att jag inte vill blanda mig i. Deras ansikten och gester förråder nivån på snacket. Ytterligare något att inte respektera. Ännu en att vara bättre än.
Jag vänder mig tillbaks mot glaset igen. Hellre en avskärmad version av dödsryckningen av världens bästa band än att bli påmind om att det är dom som tar över nu. Ozzy låter fortfarande helt slut, men det är åtminstone ärliga missljud. Hellre dom än falsk skönhet. Men jag trodde faktiskt att rockstjärnor varade för evigt.

Han har sin onsdagsslips på sig. Han kör sina vanliga tricks. Samma show som alltid. Rummet är helt befriat från överraskningar. Men ingen verkar märka något. Kanske just därför. Dom vill inte ha något som inte passar in i bilden. Något nytt dom måste adaptera och förstå. Det är därför dom inte gillar mig. För att jag tänker annorlunda. Jag är inte fostrad som dom. Har inte samma biologi. Inte samma konstruktion av kropp eller själ. Jag kunde sopa golvet med honom, men ingen här förstår det. Eller är det kanske just det dom gör…
Dom är inte otrevliga mot mig. Dom är värre än så - dom är överseende. Dom kallar det bra, men ignorerar det. Jag är som den feta killen i klassen som alltid kommer sist på löpningen. Jag är den svaga tjejen som inte orkar dra upp korken ur vinflaskan. Jag är den tröga som inte får ihop ekvationen.
"Bra jobbat", säger dom.
"Du gav allt", säger dom.
"Det är inte att vinna som är viktigt", säger dom, "utan att kämpa väl". Dom bryr sig inte. Dom ljuger. Ingen i den här världen bryr sig om hur väl du har kämpat. Det enda som räknas är det du levererar. Dom skiter i om du har gjort hamburgaren av ditt eget kött. Ingen bryr sig i att du har varit vaken i tre dygn och hallucinerar av trötthet för att få klart din rapport. Att du har spytt upp lunchen och skitit blod för att möta deadlinen är ditt och bara ditt problem.
Vad gör jag här? Dom har mig bara för att tillfredsställa sina samveten. Och sina ögons hunger. Jag är bättre än alla andra här inne. Framförallt än herr Förutsägbar Slips. Men dom har format sitt sällskap. Det gjorde dom för tusentals år sen. Jag är egentligen inte här…

Han höll hårt fast i porslinet och kämpade med att hålla tillbaks kramperna i magen. Ögonen sved och tårades och han höll igen dem hårt. Han ville inte se. Ville inte finnas. Han hörde att hon pratade med honom. Han kände igen orden, men förstod inte det hon sa. Hon lät så långt borta fast hon stod i dörröppningen. Han kände att det fanns en tredje person där. Han. Han stod förmodligen i hallen. På avstånd men ändå nära nog att... att vadå...?
Han märkte inte när hon (dom) gick. Hur lång tid hade gått? Vad spelade det för roll? Tiden fanns inte förrän han började känna av stanken, den sura smaken i munnen och värken i knäna. Han reste sig darrande upp, sköljde av ansiktet i kallt vatten och öppnade ögonen för första gången på länge. Mannen som stirrade tillbaks på honom i spegeln såg redan död ut. Ett spöke från det förgångna.
Men jag är inte den som tar livet av mig, tänkte han, hellre ser jag alla andra dö.

Det var hon som såg mig först. Jag måste ha blivit oförsiktig i mörkret och gått fram utan att jag märkte det själv. Nu tittade hon på mig klart och tydligt. Blicken var grumlig men fokuserad. Hennes ena öga höll på att svullna igen. Jag trodde att hon skulle skrika, be, böna - säga någonting, men hon stirrade bara tyst på mig. Hans blick vändes mot mig när han märkte att hon tittade på någonting. Hans ansikte var förvånansvärt lugnt. Visade inga spår av den ilska som rann ut ur hans nävar. Det rann blod ner i hennes mun, men hon verkade inte märka något. Jag letade i hennes blick, men den sa inte heller något till mig. Det gjorde hans. Den ställde en fråga till mig. Jag svarade med att le. Jag visste inget annat. Sen backade jag in i mörkret igen. Försvann ur deras liv lika tyst som jag kommit. Hade jag varit 30 sekunder senare ut hade jag missat bussen och aldrig mött dem. Egentligen möttes vi aldrig. Jag föredrar att tänka på det så.

Det finns en äng inte så långt från där jag bor. Jag går bara ut på baksidan och sneddar vid minigolfen och en kvart senare är jag där.
Varma sommardagar brukar jag gå ner dit och lägga mig raklång i gräset. När man ligger på rygg mitt på ängen ser man ingenting annat än himlen. Inga träd. Inga hus. Inga människor. Det är som att sväva tyngdlös i rymden. Som att falla för evigt fri från gravitationen. Ibland kommer det plan och bryter in bland det blåa och vita. Jag brukar koncentrera mig på dem. Följer dem med blicken. Jag ser framför mig hur delikat de är uppbyggda. Hur lite som egentligen behövs för att få dem att gå sönder. Ett relä som låser sig. En varningslampa som inte lyser. En wire som går av. Jag tittar intensivt på dem. Låser mitt fokus på den lilla pricken där uppe. Tänker hårt och försöker att få någonting vitalt att gå sönder. Försöker släcka den där lampan. Lossa den där bulten. Kortsluta den där ledningen. Men än har inget störtat. Dom fortsätter sin färd som om inget hade hänt. Men en dag ska jag lyckas.
En dag...

"Vad tänker du på", frågade hon medan hon drog fingrarna genom hans nackhår.
"På hur fort det har blivit grönt ute på bara några dagar. Solen är verkligen källan till allt liv", ljög han leende för henne.
Bakom hans ögon såg han istället hur han satt på en fullsatt flygplats med ett litet glasrör i handen. Han lät röret falla ner på golvet och trampade sen sönder det under klacken. Innehållet spred sig runt i byggnaden. Genom ventilationssystemet, in i människors lungor och ut i världen.
Veckorna efter blev gatorna allt tommare. Ljusen i fönstren slocknade ett efter ett. Han behövde inte följa nyheterna för han visste precis vad som hände. Snart fanns bara han kvar.
Han gick ut i den tomma tysta världen. Allting så lugnt. Inget sorl. Inga motorer. Inga människoljud alls.
Han skulle inte klara sig så länge, men det skulle bli de bästa dagarna i hans liv.
Bilden bleknade och försvann när ljudet från hennes zappande mellan kanalerna bröt sig in hans dröm.

Jag såg henne på avstånd där jag stod vid utgången. Hon försökte hålla tillbaks det, men korta rösthöjningar ekade till i den annars övergivna entrén när hon förlorade kontrollen.
Hon vände bort ansiktet för att dölja tårarna. Gesten gjorde det bara mer uppenbart. Receptionisten låtsades skriva något. Låtsades som ingenting annat fanns.
Den gråtande kvinnan la på luren och svepte snabbt ut. Jag hörde henne muttra "...det är ju bara februari..." när hon passerade mig.

Vattnet omslöt henne som en varm omfamning. Skummet fyllde hennes horisont som ett landskap från en annan planet.
Med öronen under vattnet hör hon bara ljuden från avlägsna delar av huset. Små dunkanden och stötar. Sina egna hjärtslag.
Hon borde stiga upp. Hon borde se det i ögonen. Hon borde säga som det är.
Hon ligger kvar. Låter vattnet omsluta hennes ansikte till bara näsan sticker upp för att låta henne andas in den jasminekryddade luften. Hon ligger kvar, och driver bort...

Hon nämnde att hon älskade att resa. Han undrade om hon var typen som fick magkatarr och klamydia på Ibiza, eller om hon var den sort som reste till Nepal, så långt bort från turismen som möjligt, för att leva som en av de infödda, och därigenom förverkliga varenda en av de fördomar hon trott sig flytt ifrån.
Han bestämde sig för att båda alternativen var fel.

Han kom ihåg att Hemingway hade sagt att man alltid skulle börja med en sann mening, så han skrev: "Hans andedräkt stank av öl".

Barer, neon, saxofoner, billiga kvinnor, hårda män, regnvåt asfalt för 50 år sen. Jag vet att nostalgi handlar om ett förflutet som aldrig fanns, men jag kan ändå inte låta bli att drömma om den tid då man inte fruktade lungcancer, AIDS, galna ko sjukan och globala marknadskrafter.

Jag såg på trottoarens asfalt, och undrade hur den skulle se ut om 10 år? om 20 år? - om vi alla dog.

Han började ångra att han var där. Han längtade hem till ensamheten. Det var inte värt det.
Den vita bokhyllan, tavlorna på katterna, arvemöblerna som inte passade in, Dire Straits i skivhyllan. Han blundade, men kände dofterna av smaklösheten.
När han tittade upp hade hon tagit av sig så att han såg att hon bar gråa, breda bomullstrosor - hon hade inte planerat det här. Det kunde hon inte ha gjort. Och han såg ingen strategiskt placerad, väl synlig p-pillerkarta.
Han längtade hem, ville gå, men när hon höll om honom och han kände doften av alkohol, tobak och billig parfym gav han efter...

"Kan vi inte bara ligga och hålla om varandra", sa hon, och flyttade bort
hans hand.
"Det är svårt att få en mysbelysning med en 100 watts lampa", svarade han.

Tbax