Fråga mig inte vad det här egentligen är för något, men dom dyker upp ibland. Kallar dom för mikronoveller i brist på annat...

De skyndar sig ut ur fotoaffären för att slippa den urinliknande doften av framkallningskemikalier. När de kommer ut på gatan tar de stöd mot ett elskåp och hon börjar bläddra bland bilderna. De som togs sist ligger högst upp i högen. Det som ligger överst är ett kort på dem båda. Han hade hållit ut sin arm så långt han kunde och tryckte av kameran för att få slut på filmen. Resultatet blev två vita, suddiga pannor och två par lika suddiga blixtröda ögon. Nästa bild är av henne bakifrån i bara trosor och säckig T-shirt när hon sitter hukad och letar skivor. Hon smickras av att han gillar att se på henne, men hon tål inte att se sin egen kropp på det viset, så hon bläddrar snabbt bort bilden. Sen följer flera foton av dem båda i lägenheten och på diverse gator och kaféer från de tre veckor de haft tillsammans. Bilder som bara två nyförälskade orkar se på.
Han går in på kiosken bredvid för att köpa dricka åt dem båda. Hon stannar kvar och bläddrar vidare i fotohögen. Hon hittar en bild på honom där han ler och har solen i ansiktet, en bild som hon kan ha i sin börs för att se på när han inte är med henne. Hon har längtat efter de här första bilderna av dem två. De är som moderna runstenar över att de har funnit varann. Två foton från hennes systers födelsedag ligger mitt i högen. Det var nästan två månader sen. Hur gammal är den här rullen egentligen? Hon borde ha fotat mer, men livet har varit så ofotogeniskt. Så grått. I varje fall innan han kom och gav det färg och ljus.
Hon bläddrar vidare bakåt i högen och i tiden och flyttar undan fotot där hennes syster föser ner sin gräddkladdiga son från fikabordet. Hon stelnar när hon ser nästa bild. Hon hade glömt att den alls fanns, men hon minns precis när hon tog den. Han låg och sov i hennes säng, och täcket hade glidit undan och hon kunde inte låta bli att fånga honom där han låg, så vacker, så naturlig. Två dagar efter det fick hon veta, och sen blev allt mörker och smärta. I botten av högen finns det fler bilder av honom, av dem båda. Hon kom inte ihåg att de tagits förrän nu när hon ser dem. Beständiga runstenar från det förflutna hon trodde att hon fått att blekna bort. Hon känner hur iskylan sprider sig från fotona, ut i hennes fingrar och handleder, och via hennes vener in mot hennes hjärta.
Hon vaknar till liv när hon hör hans röst bakom sig. Hon föser ihop bilderna och tänker blixtsnabbt. När han ger henne colaflaskan låtsas hon att hon tappar den och när hon försöker fånga den igen slår hon den mot elskåpet så att den krossas mot hennes hand. Kolsyran bränner i de öppna såren från glasbitarna och blodet rinner fritt ner för hennes armar och droppar rött på hennes vita byxor. Han står som förstenad och vet inte vad han ska göra förrän hon skriker åt honom att springa till Apoteket runt hörnet. Han tänker inte ens på att hejda blodflödet först utan lyder henne blint i ren reflex och ger sig iväg så fort han kan. Hon tar upp en bunt pappersnäsdukar ur sin väska som hon trycker hårt mot handflatan, och tar sen de nerblodade korten och slänger dem i en papperskorg innan hon sätter sig för att inte svimma. Bättre än så här kan hon inte kamouflera sin smärta och sina tårar.

Stefan ser på Daniel ur ögonvrån. Daniel står med bar överkropp i omklädningsrummet och låtsas göra bodybuildarposer inför de andra. Musklerna spelar på hans rygg, och när han snurrar runt i en ny överdriven pose ser Stefan hur en sträng av mörkt hår löper från under Addidasbyxornas linning upp mot naveln.
Någonting faller i Stefans bröstkorg och blodet rusar upp i hans ansikte. Han tittar snabbt ner i golvet och låtsas ha problem med skosnöret.
När han tittar upp igen möter han Daniels blick, och ler inte Daniel emot honom?
Någonting faller i Stefan igen.
Efter uppvärmningen delar Osten upp dem i 1:or och 2:or, slänger ut basketbollen och blåser igång dem med visselpipan. Stefan håller sig längst bak och försöker hålla sig ur vägen för både motståndarna och de egna. Som han alltid gör.
Han sneglar på Daniel som står på andra planhalvan och hoppar upp och ned och skriker efter pass så att hans blonda, svettiga hår piskar omkring hans huvud. Så får han bollen och sätter av mot Stefans del av planen. Han dribblar runt flera motspelare och Stefan tycker att Daniel rör sig som en leopard - smidigt och kraftfullt.
Daniel kommer snabbt närmare och först när det bara är Stefan mellan honom och korgen ser han figuren framför sig. Stefan rör lite försiktigt på armarna och vet inte åt vilket håll han ska titta, men fastnar tillslut med blicken på Daniel. Det sista Stefan minns är att han tar mod till sig och ler.
När han vaknar till igen bultar det i hans ansikte och han känner blodsmak i munnen. Men han håller tillbaka tårarna tills de andra har dragit och han är inlåst ensam på toaletten.

Hon vill vrida bort huvudet med det går inte. Inte heller kan hon klicka bort bilden framför henne. Den strålar mot henne från skärmen och låser varenda muskel i hennes kropp. Klämmer åt hennes bröstkorg. Håller fast hennes andning.
Ansiktet på honom är utsuddat, men hon känner igen hans kropp vilken dag som helst. Även utan hans egenritade draktatuering. Hon kan alla linjer och märken.
Vem den andra är vet hon inte. Känner inte igen henne från det lilla han har berättat om de som kom före. Hon är liten och mörk. Har också en tatuering. På skuldran. Flera cirklar i olika storlekar som går in i varandra. Hon försöker att bara titta på cirklarna, men resten av bilden finns där även när hon blundar. All hud. Fukten. Det går nästan att känna dofterna. Höra deras läten. Hon vet att bilden kommer att stanna hos henne länge. Kanske för alltid. Hon vet också att den precis tog död på det de hade. Hon kan aldrig se på honom naken igen utan att se bilden. Se dem.
Det finns fler. Numrerade 1-13. Hon vet att hon kommer att titta på dem också. Mot allt vett och sans. Skadan är redan skedd. Nu är det bara att hacka i ett öppet sår. Få se vad han gjorde med den där som han inte gör med henne.
Så ser hon lakanen under dem. Blekt urtvättade Disneys Skönheten & Odjuret. Och hon börjar skratta. Hon skrattar fortfarande när han kommer hem.

Först försvann taket och väggarna och blev en öppen himmel och vidsträckta landskap. Sen förvandlades golvet till bördig jord med svajande gräs. Men dom andra satt kvar runt bordet och pratade som om inget hänt. Hans ögon förvandlades med. Blev gulare och pupillen fick den ovala reptilformen när han fick förmågan att se värmen i deras kroppar.
Han vred sakta huvudet och tittade ett tag på Yvonne som satt bredvid honom och antecknade allt som sas. Han kände värmen från hennes blod som pulserade genom hennes kropp. Den vilda doften av liv. Han öppnade sakta munnen och lät raderna av sylvassa tänder sjunka in i hennes kött och skiljde hennes huvud från hennes kropp. Blixtsnabbt hade han vridit sig 180 grader och körde in de centimeterlånga klorna i bröstkorgen på Rikard som satt vid hans andra sida. Han avslutade Rikards dödskamp med att spetsa hans kropp på den fjälltäckta, spetsiga svansen. De övriga på andra sidan bordet brände han till aska med elden som flödade som en förtärande vattenstråle ur körtlarna i hans mun.
När han såg Ernsts kropp vrida sig i lågorna hörde han den säga: "Och du kommer att ha alla dokument klara till på tisdag?". Han hörde sin egen röst, från långt borta, svara: "Om underleverantörerna sköter sig ska allt vara klart då".
På vägen ut ur rummet försökte han få ur sig elden igen, men det kom bara något surt från hans mage.

De flesta nätter var det mulet och himlen skymdes av mörka diffusa moln som imma på en bilruta, men några av kvällarna sprack det upp och gav de varma nätterna en stjärnklar himmel som fond.
Då sprang vi ner till stranden i halvknäppta linneskjortor och urtvättade jeansshorts med våra mobiltelefonformade reklamluftmadrasser och flöt ut i vågorna. Allt tyst förutom några måsar längre bort mot piren.
Vi låg där nakna och tysta och tittade upp och tillbaks i tiden, på ljus från tusen år sen. Som embryon i en stor salt livmoder som lever i det förflutna, nuet och framtiden samtidigt. Då kändes det som om världen stannat och livet varade för evigt.

Hans ord bleknar bort innan dom når de vitalare delarna av mitt medvetande. Jag vet ändå precis vad han säger. Han oroar sig över hur våra förslag ska tas emot. Vad dom ska säga och hur vi ska svara. Som om det betydde något. En lek bara. För vuxna pojkar.
Den leken kommer att ta hans liv tror jag. Den kommer att skada hans mage. Slita ut hans hjärta. Fördärva hans sinne. Hindra honom från att njuta. Ta honom från hans familj.
Jag har slutat leka den leken. I min lek är vi alla gjorda av magisk lera och kan formas om hur som helst när som helst. Inget är skrivet i sten. Allt är föränderligt. Känner vi oss korta kan vi knåda oss långa. Känner vi oss ensamma kan vi knåda ihop våra leror till en gemensam klump.
Jag vill böja mig fram och knåda fram ett leende i hans bekymrade ansikte. Men det kan han bara göra själv.

Hennes andedräkt sköljer över mig med en parfym av cigarretter, alkohol och sen natt. Hon är varm i min mun och mot min kind där hon andas mot min hud.
Hon trevar sig ner och nafsar mot min hals. En våg av kemikalier kommer mot mig från hennes hår. Hon sänker sig längre ner.
Hennes mun är varm om mig igen. Varm, våt och i rörelse. Jag öppnar ögonen och det jag ser är ut genom fönstret och in i lägenheten mitt emot. Där sitter en gammal man ensam vid ett bord. Ett ljus är tänt framför honom. Han rör sig inte och han gör ingenting. Bara sitter där. Ensam. Stilla.
Jag borde följa med i det som händer med mig, ge mig hän, men jag kan inte släppa honom med blicken. Hon tar i mer och mer ju mer frånvarande jag blir. Det känns som om jag bryter mot en lag. Begår ett slags brott. Men det känns bra i mig. Känns rätt.

Tbax