Fråga mig inte vad det här egentligen är för något, men dom dyker upp ibland. Kallar dom för mikronoveller i brist på annat...

'…inte riktigt min grej. Men du då? Och Elly? Vad hände egentligen? Ni såg ju ut som värsta Romeo & Julia.'
'Vi var inte kompatibla.'
'Kompatibla? Hon var PC och du MAC? Du, jag har känt dig i typ åtta år, och det händer fortfarande att din mun rör sig utan att jag begriper ljuden som kommer ut.'
'Det är lite privat. Vi hade olika värderingar i en känslig fråga.'
'Politik? Bajen-AIK? Äta eller värna djur?'
'Sex.'
'Sex?'
'Hon såg det som frukost - jag ser det som en solförmörkelse.'
'?'
'Som något speciellt eller som vardagsmat, okej?'
'Ah, du gillade inte hennes erotiska cv. Är det inte en smula ego att sätta sina principer före andras, och egna, känslor?'
'Om jag kompromissar med eller sväljer det jag tror på, vad är då kvar av Mig?'
'Ölkaggen…'
'Jag ser det snarare som ett lackmustest på om det finns överlevnadspotential eller inte.'
'Du kommer att leva ensam tills du dör.'
'Problemet är väl snarare att vi väljer ett dåligt förhållande hellre än inget alls.'
'Kan inte argumentera emot det.'
'Är det inte konstigt att vi alltid hittar vår själsfrände i samma lilla håla som vi själva bor i? Eller som en kompis till en kompis?'
'Att den enda i hela världen som man passar med bara råkar befinna sig på samma krog som en själv? Hmm…'
'Vi är för lata för att leta, så vi kompromissar istället. Och efterrationaliserar. Tills verkligheten kommer ifatt.'
'Vi är 6 miljarder. Det måste ju finnas minst en?'
'Hon är säkert inuit på Grönland…'
De båda tystnade och drack stilla medan de tittade ut på snöslasket och önskade, var och en för sig men i samma tanke, att det var sommar.

Han lyssnade på det där sättet, inte bara med öronen, så jag tänkte börja berätta om min syster. Då såg jag hur hans ögon flackade till. Bara för en bråkdel av en sekund så att det knappt märktes, och bara en liten, liten aning åt sidan, men precis tillräckligt för att se förbi mig.
Jag låtsades behöva aska ciggen och följde hans blicks linje när jag vände mig om efter askfatet. Jag klandrar honom inte. Även jag hade svårt att ta mina ögon från all den där huden.
Jag lät allt snurra runt i huvudet i två sekunder, och bestämde mig för att inte bry mig om det. Ingen av oss var mer än människa. Hur han än lyssnade skulle hans hud värma mig mer.

Hanna lutade sig mot broräcket och vred huvudet efter Theos signaler. Hon följde hans viftande händer i ögonvrån och fäste sen blicken högt och fjärran.
Att arbeta med någon som inte regisserade med ord var lättare än motsatsen. Andra fotografer pratade snabbt sönder stämningen. Less is more - for sure.
Solen föll ner på hennes ansikte och hon blundade medan hon hörde kameran arbeta. När den tystnade tittade hon mot Theo igen och fick en ny tyst instruktion. Han tecknade åt henne att gå ut på trottoaren och ställa sig bredbent med blicken mot den motsatta vägbanan. Se säker och dominant ut. Äldre och erfarnare än sina 19 år. Apperance. Allt hänger på vad man ser - inte vad som finns.
Han zoomade in hennes ansikte fast det var kläderna som hade huvudrollen. Just nu var solen förälskad i det och bilden var för vacker för att gå förlorad. Han kunde behålla det själv.

På en tyst och mörk bakgata rinner en liten vattenil längs gatstenarna. Det har inte regnat på länge, men Erik bryr sig inte om att undra var den kommer ifrån. Istället sätter han sig på huk på trottoaren och låter det kalla vattnet strömma mellan fingrarna.
Så får han en ide. Han tar upp sin time manager ur innerfickan och letar fram facket där han förvarar sina kunders visitkort. Han tar upp ett stilrent vitt med svarta bokstäver satta i AvantGarde bk, försöker halvhjärtat minnas människan bakom namnet, men viker istället ihop kortet till en skålformad romb och sätter ned det i vattnet. Den lilla improviserade båten försvinner snabbt iväg längs gatan och rycks ned i en avloppsbrunn längre bort. Den här lilla leken sänder en liten miniatyrvåg av pirrande upphetsning genom Erik, och han viker ihop ett till kort som han låter flyta iväg. Och ett till, och ett till. Tills han inte längre har några kvar.

Hennes svettiga fingrar lämnar små öar av fukt på pappersbunten i hennes händer. Hon låtsas läsa en Dilbert-strip någon hängt upp på anslagstavlan medan hon försöker få den svarta massan i hennes mage att, om inte försvinna helt, så åtminstone minska eller hålla sig still. Men den mörka klumpen ligger kvar under hennes lungor och hindrar hennes andetag från att nå hela vägen ner.
Hon torkar av sina händer på byxorna (tack o lov för svart!) en sista gång, slickar sig om läpparna och tvingar sig själv att gå mot hans dörr. Då ser hon att den står öppen på glänt, bara någon centimeter, men nog för att hon ska se honom röra sig därinne. Hans huvud rör sig fram och tillbaks i den lilla glipan, och så stannar det till i profil medan han tittar på något han håller i.
Hon tvekar någon sekund innan hon fortsätter, rädd för att stunden inte är den rätta, men så ser hon hur hans ena hand vandrar upp i hans ansikte. Den kliar näsan lite förstrött, gnuggar överläppen, och så letar sig ett finger in i hans näsa. Försiktigt, nästan som det försökte lura sin ägare, lirkar fingret ut en liten grön boll som den rullar mot tummen. Sen försvinner fingret in i munnen.
Den mörka massan i henne löses upp och förvandlas. Hon känner hur den förvandlas till Pommac, solsken och kattpäls. Hennes händer torkar och ryggen rätas upp. Nu blir plötsligt hennes största problem att hålla sig allvarlig.

Den mjuka strålen från duschen sköljer över honom som ett tempererat, masserande regn. Han ligger där på botten av badkaret och försöker bli ett med vattnet, lösas upp och blandas ut och rinna iväg med det genom avloppet. Bort från det på andra sidan den låsta badrumsdörren, bort från allt. Upphöra att vara en tänkande, kännande varelse. Men ljuden från andra sidan dörren påminner honom att så inte är fallet. Tankarna sätter igång innan han hinner stoppa dem, och snart har de fått honom att glömma vattnets smekningar och förföriska viskningar om ett liv utan smärta. Han tar tag i huden mellan tummen och pekfingret och klämmer åt så hårt han bara kan. Smärtan får hans ögon att tåras, och åtminstone hans tårar flyr tillsammans med vattnet…

Tbax