Greger tog en klunk ur ölen och började sin story, "För en jäkla massa år sen var det en tjej som höll på att göra de flesta av grabbarna jag hängde med vansinniga, mig själv inräknad. Hon såg rätt bra ut och hade en flirtteknik som en muräna - när hon väl huggit så satt du fast. Fast greppet hade man naturligtvis kopplat på sig själv. Allt hon behövde göra var att locka och retas. Och det var hennes grej - att retas.

Hon hade aldrig någon fast kille under den korta tid hon samexisterade i mitt liv. Har för mig att hon var tillsammans med en kompis till en kompis när hon först dök upp, men det kan inte ha varat länge, för jag minns henne bara som den stora reterskan. En gång på en fest hemma hos en kille både jag och hon kände, lätt hänt i den här hålan, så började hon stöta på mig. Inget blygt kör utan full fart på en gång. Hela hennes kroppsspråk skrek: "knulla mig!", och det skrek min kropp också, till mig själv. Så vi gled in i ett rum som glömts bort av festen och hånglade på rätt bra, men när jag ville innanför trosorna var det stopp, både för handen och andra kroppsdelar. Fattade ingenting. Hon var het som en plutoniumeldad kakelugn, men satte tvärstopp för någon form av vad man kunde kalla sex. Efter tre försök att få av henne byxorna, eller åtminstone få henne att ta av mina byxor, så reste sig hon bara och gick. Lämnade mig där med en puls på 280 och 2/3 av allt blod i kroppen samlat på ett ställe. Det är så f-r-u-s-t-r-e-r-a-n-d-e. Jag var tvungen att runka en gång i timmen i två veckors tid innan hormonflödet började sina. Tjejer fattar bara inte hur det där känns.

Hur som helst så var inte frustrationen den värsta efterverkningen, utan det faktum att jag blev avspisad. Det här var långt innan jag kunde stava till självförtroende. Så jag höll tyst om alltihop. Men så någon vecka senare när några polare till mig höll på att pussla ihop sina gemensamma minnen av den senaste helgfesten, som jag av någon anledning inte var med på, så drar en av dem precis samma story som jag var med om, med samma tjej. Och när första stenen var kastad så kom nästan alla andra med liknande upplevelser.

Jag kände mig lite lättad över att det inte var min näsa eller min armsvett som sabbat för mig den gången, men ingen av oss fattade vad som egentligen var på gång. Alla hade den filosofin att om man ändå hade alkohol i kroppen och kände hormonerna pocka på, så spelade det väl ingen roll om man gick hela vägen eller inte. Det finns liksom inga nivåer av one night stands. Antingen gör man det eller inte. Men den här tjejen hade av någon anledning som ingen av oss ens kunde fantisera fram dragit en gräns. Kanske var det ett försök av henne att rädda en bit ärbarhet, eller så kanske hon fick en kick av maktkänslan. Fan vet. Vi dömde i varje fall ut henne som en teaserbitch, och ingen av oss som delade den erfarenheten rörde henne igen. Hur kåt man än blir finns det en gräns för förnedringen. Kanske…

Men så ett tag senare gled det in en ny kille i kretsen. Jag kände honom hyfsat från hockeyträningarna, men vi umgicks inte så ofta utanför omklädningsrummet. Han var i alla fall med på en av våra fester, och eftersom han var det enda nya ansiktet, och den enda som inte visste vad den här tjejen brukade hålla på med, så tog hon naturligtvis sikte på honom. Hon var som en målsökande robot på väg mot ett terroristläger i Nordafrika. Hon gjorde sin grej, han föll för den, och efter ett tag försvann dom. Vi brydde oss inte så mycket, utan roade oss med de brudar som vi visste var vi hade.

Efter bara några minuter kom först tjejen ut. Det tog henne högst tre sekunder för henne att ta sina grejer och sticka. Tror bara det var jag och en kille till som hann märka att hon försvann, för vi ville få se minen på honom när han kom ut. Men när han kom ut strax efteråt så såg han ut som han suttit och sett på TV den senaste halvtimmen. Ingen frustration, inga hormoner som skvätte ut genom öronen. Helt normal. Vi försökte fiska fram något ur honom, men han låtsades som om det regnade."

Greger pausade för att dricka lite öl och lägga in en snus, och fortsatte sen, "Den här tjejen slutade gå på våra fester efter det. Hon hade inga direkta vänner som jag kände, bara gemensamma bekanta. Ingen sa något och ingen frågade heller. Ingen brydde sig väl särskilt mycket om att hon glidit ur kretsen. Hon hade inte gjort något större intryck på någon som gjorde att man saknade henne. Vi vara bara några grabbar som delade samma erfarenhet med henne, och vi saknade henne inte heller. Men jag var jävligt nyfiken på vad som egentligen hände den där gången när hon rusade iväg. Förmodligen de andra också, men ingen sa något.

Så på en av träningarna kunde jag inte hålla tillbaks nyfikenheten längre, och smög fram frågan lite snyggt. Att jag njöt av att få höra det där. Fy fan."

Greger lutade sig tillbaka i stolen och verkade suga på minnet av vad det nu var som gjort honom så nöjd. Jag lät honom hållas och snart lutade han sig fram mot mig och fortsatte i lite förtroligare ton. "Hon hade ju självklart kört sin vanliga grej på honom. Dom hade gått in på toaletten och hållit på stående mot en vägg, men så fort han försökte få in händerna innanför kläderna på henne så föste hon undan dom, och avslutade som vanligt med att gå därifrån helt plötsligt. Men den här gången så tog den här killen, Myllan kallades han, fast henne, tog struptag på henne och tryckte upp henne mot väggen. Han sa aldrig ordagrant vad han sa till henne, men mellan raderna anade jag att det inte var några direkt... gentlemannamässiga fraser. Sen släppte han henne och hon försvann som Enterprise i warphastighet."

Visserligen så uppfattade jag aldrig Greger som direkt välpolerad eller politiskt korrekt, men att han satt här och drog en tonårsgrabbshistoria med sensmoralen "en bitch får alltid vad hon förtjänar av en kille med muskler", var lite väl magstarkt och omoget även för honom. Även om han fick sin tonårsuppfostran bland raggarbilar och hockeyrinkar, så hade han ju ändå varit familjefar i några år. Sånt får även den testosteronstinnaste hårding att sätta självcensur på minnena av sådd vildhavre. Han måste ha sett det på mig och fortsatte.

"Jag kände Myllan rätt bra som humörmänniska då. Inne i rinken vet man snabbt var aggressionsgränserna går, och Myllan var visserligen hyfsat stor, men inte hetsig. Grabben var nästan för snäll för att spela hockey. Han spelade mer med huvudet, lärde sig motspelarnas personliga taktik, rörelsemönster och sånt tjafs som de flesta andra av oss aldrig brydde oss om att ens förstå vad det skulle vara bra för. Vi ville bara åka fort och tacklas. Men det var rätt talang på fel kille. Hans kroppshydda var mer gjord för kroppsligt spel och trycka in motståndare i sargen så att tänderna studsade mot isen. Ett tänkande spelare ska hellre vara liten och snabb.

En kille som Myllan är inte den typen som ser rött när en tjej inte vill släppa till, även om han är oerfaren och full."

Jag började förstå vart det här skulle sluta. "Han körde en överraskningsstridsövning med lös ammunition på henne. Han skadade henne aldrig eller ens tänkte på det. Han måste ha vetat om vad hon gick för innan. Kan inte tänka mig någonting annat. Den här hålan är som sagt inte så stor. Rykten går fort. Kanske var han så full i fan att han medvetet spelade med. Myllan spelade med skallen. Den fan!" Greger skrattade för sig själv och drog iväg till muggen.

Så jag hade fått höra 1900-tals versionen av sagan om jätten med det goda hjärtat. Men aldrig att jag skulle berätta den sagan, inte ens om jag hade en dotter som höll på att bli ett fnask vid 10 års ålder, där den goda gärningen gick ut på att hota att strypa en tjej. Myllan sköt ett skrämskott som fick iväg henne oskadd. Hade det inte varit just han så hade hon förr eller senare hamnat i samma sits, med någon som inte bara var ute efter att skrämmas. Han gjorde henne nog ett av hennes livs tjänster, och i bästa fall så fruktade hon honom för det. Förmodligen hatade hon honom än idag.

Greger kom tillbaks med två nya öl för att kompensera vätskeförlusten. Jag kunde inte låta bli att fråga honom om en tjej någon gång får skylla sig själv om hon blir spöad eller våldtagen. Jag såg att han inte kom överens med frågan. Den stötte förmodligen till en del av honom som han helst inte ville bli påmind om. Platserna i huvudet där man gömmer minnen av att pissa ner sig under ett skrattanfall i lågstadiet, en förtidig utlösning som man aldrig fick kompensera, en upphetsning av barnporr, en önskan att någon man känner borde dö. Men han svarade.

"De flesta tjejer förstår inte, eller vet inte att de flesta killar inte kan backa efter en viss gräns. När testosteronnivån går upp över det röda fältet och självbehärskningen är både bortsupen och förlorad i bunten med porrtidningar under sängen, då inträder dyslexi på alla fem sinnena. Man förstår inte vad nej betyder, vare sig verbalt eller på kroppsspråk. Det finns bara en tanke i huvudet: att få trycka in den och få utlösning. Jag har aldrig själv känt det, men jag har sett det i andras blickar. Det är inte en levande, tänkande varelse dom ser - dom ser ett varmt, fuktigt hål som bara är där just för dom. Sen är det ju en annan sak att de flesta våldtäktsmän är ena störda jävlar som blivit piskade av morsan och våldtagna av farsan under hela sin uppväxt. Det är som med datorer: vad du får för output beror på vad du har för input. Det är ingen konst att bygga monster. Doktor Frankenstein ligger i lä jämfört med dagens samhälle."

"Så", sa jag, "den gamla klassiska syndabocken kommer till användning igen. Society is to blame."

"Nej. Det var inte så jag menade. Samhället består ju ändå av oss alla. Att vi tillåter att vanliga pojkar växer upp till våldtäktsmän kan ingen komma undan ansvaret för, men alla tycks ändå leva i en ansvarsfri zon. Vi tycks alla sitta på ansvarets motsvarighet till vad Jersey är för skatterna, med ett egenförfattat fribrev i handen, och hoppas på att någon annan fixar det, muttrandes "det är för jääävligt!". Är det inte så?"

"Jo visst", höll jag med, "världen blir vad vi gör den till, mycket smidigt bortmanövrerat av dig. Men orginalfrågan kvarstår fortfarande: finns det något tillfälle när en tjej få skylla sig själv? Svara ärligt." "Nej. Aldrig. Men tjejerna borde lära sig att läsa varningstexten noggrannare. Om detpyser och ryker ur en vulkan går man väl för fan inte fram till kanten för att titta efter varför. Om det sitter en stor, fet dödskalle på en pillerburk så knaprar man väl inte i sig några för att se vad som händer. Jag gillar inte åt vilket håll allt det här håller på att dra åt. Jag gillar det inte alls. Hade jag inte haft min familj och varit dömd till att hänga på krogen varje helg, så skulle jag må otroligt dåligt över att veta att många av tjejerna där skulle vara rädda för mig tills motsatsen var ordentligt bevisad.

Kommer du ihåg dom där autoinjektorerna dom visade i lumpen? Dom där som alla skulle ha i krigstid men ingen fick ha i fredstid, som man skulle köra in i benet vid ett gasanfall så att de skulle neutralisera gasens verkningar, fast ingen litade på dem för att de var tillverkade i Ryssland, minns du dom? Om vetenskapsmännen någon gång skulle göra skäl för sin lön, så skulle dom utveckla en autoinjektor som sänker hormonhalten i kroppen, och alla skulle ha en. Man kunde själv ge sig en injektion om man kände att man var på väg att spåra ur, eller så ens polare, eller i värsta fall tjejen som inte vill."

"Så du skyller ändå i det långa loppet på kroppskemin?"

"Inte enbart. Men jag tror inte på djävulen, och någonting är det ju som får oss att göra dumheter mot bättre vetande."

Så, kyrkan har blivit bortsparkad av molekylärbiologin. Den gamla ursäkten "Djävulen fick mig att göra det" har blivit "Hormonerna fick mig att göra det". Vetenskapen har identifierat och substansifierat vårt humör och vårt beteende till hormoner, signalsubstanser och ärftliga gener. Allt är bara en fråga om nivåer.

Greger har faktiskt rätt. Det finns ju piller som reglerar nivåerna som gör oss deprimerade, varför finns det inte liknande piller mot kåthet och aggression? Kanske för att vi vill ha dem kvar trots allt. Själv känner jag att en perfekt balanserad människa är mer ett skräckscenario än en utopi. Kan man inte göra det... lagom.

Tror fortfarande på själen ändå. Någonting måste ju reglera nivåerna.

Greger hade fastnat i ett hockeysnack med någon gammal polare, och märkte inte att jag gick. Jag vågade inte se någon tjej i ögonen på vägen ut. Jag vet inte om jag hade klarat att se rädsla.

Tbax