Om vi någon gång skulle få tid över att bläddra i en historiebok (en otrolig tanke det där att få tid över, jag vet, men lek med tanken att det för en gångs skull blev några minuter över) och bläddrade oss fram till ungefär medeltiden, så skulle vi nog få läsa om en dåtida lustig liten karaktär kallad Hovnarren.
Hovnarren var på sin tid bokstavligen en joker i leken bland de styrande i hovet - en gycklare och rolighetsminister. Han skulle roa med sina galna och lustiga infall, men lika mycket vara en sanningssägare - den som fräckt kastade ur sig det som ingen annan vågade yppa. En bjällerförsedd kritiker och satiriker vars giftiga tunga fick immunitet för de bitska spetsfundigheter som skulle ha sänt vem annars som helst till stupstocken. Så långt historieböckerna. Tillbaks till nutiden.

Nu behövs Hovnarren igen. Förmodligen mer än någonsin. Medeltiden har passerat för längesen, men behovet av humoristiska sanningssägare verkar tidlöst. Urverket har tickat fram år 2000, men den oskrivna regeln att inte ifrågasätta eller säga emot strider envist mot allt framåtskridande och är fortfarande lika skrämmande aktuell. Det där med att tänka fritt, vara individuell och "be yourself" funkar kanske i jeans- och trosskyddreklamen, men prova att anamma den livsstilen i arbetslivet så vaknar du snart upp en morgon med "Besvärlig människa" tatuerat i pannan och ingen anställning kvar att gå till. Ett nytt ordspråk kring det här skulle kunna lyda: "Att tala fritt är stort - men att hålla käft är säkrare". Fritänkare som ogenerat säger vad dom tänker och tycker är av någon anledning lika populära som magsjuka - och man kan fråga sig varför? Tystnad och okritiskt instämmande är den perfekta inkörsporten till misstag. Det spelar ingen roll om man slår upp historieboken eller dagstidningen - varenda sida innehåller en bekräftelse på detta. Samma tystnad och likgiltighet förvandlar osäkra gissningar, rena felaktigheter och gammalt hederligt skitsnack till obestridda sanningar.

Någon behöver bryta denna tystnad. Någon behöver ifrågasätta, säga emot, vitsa och lätta upp stämningen. Någon behöver få oss att fatta, och i ärlighetens namn få oss att skratta mer (en färsk undersökning visar att svenska folket har minskat sitt skrattande från i snitt 18 minuter per dag på 50-talet till endast 6 minuter per dag på 90-talet, och därmed bevisat det eviga påståendet att det var roligare förr.) Återinför Narren!

Rent tekniskt blir det väl inte längre fråga om en Hovnarr. Hovet har ju för längesen förlorat styret över riket och har nu huvudsakligen som uppgift att hålla skvallerjournalisterna med jobb. Men den nya Narren behöver definitivt inte lida brist på arbetsplatser. Förutom Regering och Riksdag så har vi en uppsjö med VD-kontor, styrelserum, koncerner, kapitalförvaltningsbolag och andra halvskumma platser där makten huserar för tillfället. För att inte tala om vilken marknad det borde finnas för Narrar inom EU.

Det har tidigare dykt upp några tappra försök till Narrverk. Ta t.ex. Kjell-Olof Feldt som på sin tid som finansminister diktade om sitt eget partis påhitt med löntagarfonder: "Löntagarfonder är ett jävla skit - men nu har vi baxat dom ända hit". För att inte tala om Björn Rosengren som i bästa Narr-anda försökte vara både sanningssägare och skämtare i samband med Telia/Telenor fusionen - med omedelbart resultat. Men dom tappra försöken till trots kan det inte kallas för narreri - en äkta Narr bör vara fristående och neutral. Vare sig bunden av lojalitet eller styrd av motvilja och förakt. Lite småkul var det dock med politiker som vågade knäppa upp kostymen och släppa fram lite mänsklighet.
Det behövs fler Ronny Erikssonar, Babben Larssonar och andra stå uppare & revymakare som vågar öppna munnen häckla styret - oavsett om det handlar om politik eller näringsliv - men dom behöver ta sig utanför sin egen arena. Inte begränsa sig till teatrar och krogmiljöer dit man går för att ha roligt ett tag för att sen gå hem för att lyda och ha tråkigt.
De nya Narrarna skulle kunna fungera som bisittare och kommentatorer och införa underhållningsvärde (eller borde det hellre kallas uppskattningsvärde?) i nyheter och samhällsprogram. Och med det menas INTE s.k. infotainment där världens allvar diskuteras av tyckarpaneler bestående av diverse kändisar och såpaskådisar vars säkraste (och förmodligen enda) biljett in till åsiktsarenan troligvis är bystmåttet. Nej, innehållet ska vara detsamma, men formen roligare. Dagens nyheter är oftast lika roliga att ta del av som en asfet doktorsavhandling i dammråttans historia. Inte undra på att så många av oss blankt struntar i de krafter som styr våra egna liv. Politik och demokratifrågor har trillat nedför den allmänna prioriteringsstegen och ligger nu ungefär jämsides med Utbildningsradion (därmed absolut inget ont sagt om vare sig Utbildningsradion, politik eller demokrati - det är bara tyvärr så att underhållning smäller så mycket högre. Man läser hellre serierna än ledarsidan). Narren skulle här kunna återerövra samhällsinformationen och demokratin tillbaks till folket. Bröd & skådespel hand i hand med tanke & handling.

De nya Narrarna skulle också kunna lätta upp ekonomireportrarnas dystra vardag. Det är inte utan att man tycker synd om uppläsarna i A-ekonomi som måste leverera de ack så livsviktiga börskurserna och räntelägena med sådan sammanbiten bisterhet och allvar att stenansiktet Clint Eastwood närmast framstår som clownen Manne i jämförelse. Är det förbjudet att skratta åt pengar?
Nu antar jag att det står ett antal väldigt seriösa kritiker redo med väloljade motorsågar för att såga den här iden med att återinföra Narren jäms med fotsulorna. Dom kommer att kalla det trams, omoget svammlande och att ansvarslöst skämta bort viktiga saker. Skämta bort? Tvärtom! Skämta fram! Är det inte så att man inte kan ta något på fullt allvar förrän man kan skratta åt det?

Humorn fungerar som ett glidmedel på det som känns tungt i tillvaron. Humorn hjälper oss att förstå det svåra. Hur mycket enklare blev det inte att förstå vad kärnkraftsomröstningen, på den tid det begav sig, egentligen handlade om efter det att Tage Danielsson levererat sin berömda monolog om sannolikheten. Hade Tage varit vid liv idag så hade han nog haft häcken full med att skriva och framföra nya aktuella monologer. Han torde knappast haft några problem med att hitta inspiration i alla fall. Och jag tror att det bor en liten Narr, eller en liten Tage, i oss alla som har något att säga, så det borde inte bli svårt att rekrytera Narrar. Det finns gott om arbetslösa som förmodligen har både ett och annat att säga om tillståndet i landet och världen.

En rekryteringsannons skulle kunna se ut så här: "Narr sökes till etablerat kapitalinvesteringsbolag. För att undvika att göra misstag i vår verksamhet så behöver vi nu förstärka personalstyrkan med en Narr. Dina arbetsuppgifter blir att ständigt ifrågasätta våra beslut och förslag på ett lustigt sätt, att alltid våga bryta tystnaden och säga sanningen när lojaliteten, grupptrycket och rädslan att göra bort sig håller igen våra egna munnar, samt att lätta upp stämningen när slipsarna kväver skratten. Din bakgrund är inte så viktig. Huvudsaken är att du har ett sinne för humor som du snabbt kan uttrycka i tal och skrift, är kvicktänkt, kritisk och vågar säga vad du tänker, men att du inte låter satiren gå på rutin eller låter den få sin kraft ur bitterhet"

En av de nya Narrarnas huvuduppgifter skulle nog bli att våga kritisera fortsverige där stressen har blivit norm och där det inte är så tokig ide att ta med magsårsdiagnosen i meritförteckningen. De skulle våga säga emot den nygamla, outtalade slavmentaliteten som gör att det känns som om man smiter från jobbet när man går hem efter "bara" 8 timmar.
Ett exempel på hur en hovnarr skulle kunna yttra sig i t.ex. ett sjukhus eller ett vårdhem skulle kunna låta så här: "Utbrända innebrända! Vid en storbrand på vårdhemmet "Saltgruvan" brann ett tiotal sköterskor inne. Orsaken till att just personalen förolyckades beror troligen på att den var för stressad för att rädda sig själv, men det förekommer även spekulationer att sköterskorna frivilligt mötte lågornas rov då den eviga vilan sågs som deras enda chans att få ta det lugnt ett tag. Inga patienter omkom, då samtliga befann sig ute på sin nattliga soptunneräd för att få ihop till morgondagens lunch." Eller något i den stilen...
Tystnaden och likgiltigheten kommer att, om inte driva oss i fördärvet, så åtminstone förminska oss från självständiga människor till formstöpta, smygförtryckta, åsiktslösa och framförallt olyckliga produktionskomponenter. Bara döda fiskar flyter med strömmen. Låt det inte hända. Återinför Narren!

Tbax