En parkbänk. Där sitter en nedgången lodis med sin vinpava. Ännu en lodis kommer fram till bänken.

1: Är det ledigt här?

2: Javisst! Slå dig ner. Säg, jag känner inte igen dig - du måste vara ny här?

1: Stämmer bra. Jag är väl lite nybörjare på det här. Man kan väl säga att jag är på inskolning. Trainee, wannabe, eller vad det nu kallas.

2: Säg, vad dricker du för att hålla kylan borta?

1: Ett Rioja.

2: Vad är det för årgång?

1: (tittar på etiketten) Oktober. Ursäkta en personlig fråga, men hur hamnade du i den här branschen?

2: Det är en lång historia. Jag fick världens bästa idé en gång i tiden - någonting som ingen någonsin tänkt på och som garanterat skulle göra mig rik. Det var genialt!

1: Vad?

2: Hudfärgade plåster för invandrare! Det finns över en miljon människor med invandrarbakgrund i Sverige, och de flesta av dom är inte så här grisrosa i hyn. (nyper sig i armen)

1: Det var ju faktiskt genialt! Vad hände?

2: Jag satsade allt jag ägde och skuldsatte mig upp över öronen för att få igång produktionen. Den första kollektionen var precis klar när ett gäng lätt förvirrade killar med rakade huvuden och sin egen speciella uppfattning om vad svenska flaggan står för, brände ner hela rasket. Antar att dom inte riktigt gillade min idé. Jag var inte försäkrad, så där stod jag med tomma händer och en massa skulder. Du då?

1: Tja, tills helt nyligen så jobbade jag åt ett av Sveriges största och äldsta företag. För några år sen blev vi anställda erbjudna att köpa aktier i företaget, och jag satsade en rejäl slant av mina besparingar. Företaget hade ju gått bra i alla tider, och det gör ju inget om pengarna växer. Då plötsligt lade dom ner tillverkningen här i stan, och vi blev alla friställda. Några av oss knallade direkt upp till ledningen och frågade vad fasen som var meningen. "Vi flyttar produktionen till Mexiko där lönerna är lägre och företagen har mer frihet", sa dom. "Varför det?", frågade jag, "företaget går ju bra". "För att vi har krav på oss att öka vår vinst", sa dom. "Vem kräver det?", frågade jag. "Aktieägarna", sa dom. Så nu har någon lågavlönad mexikan fått mitt jobb, och eftersom jag själv är aktieägare så har jag tydligen bara mig själv att skylla.

2: Ironiskt! Du såg själv till att bli uppsagd.

1: Ja. Det var mycket bättre förr, när man hade någon att skylla på. Nu vet jag inte vem jag ska vara arg på.

2: Det är väl så, att om alla vill vara rika - kommer många att bli fattiga. Men aktierna, dom har du väl kvar?

1: Nä, dom rann ut. (skvalpar med vinpavan)

2: Nä, här kan vi inte sitta hela livet. Häng med ner till frälsis soppkök, så får vi oss något till livs!

1: Måste man inte tro på gud för att få käka där?

2: Nej då! Bara han tror på dig så...

Lodisarna vandrar iväg.

Tbax