Den första novell jag någonsin skrev, till en sci-fi novelltävling arrangerad av Fönstret. Till min förvåning vann den. Den här versionen är något mer upptightad och finslipad.

''Du kommer från de inre områdena, eller hur?', frågade Gregor Li medan han justerade hennes stol. Han gissade rätt, men han hade oddsen på sin sida. De flesta av resenärerna kom därifrån. Att de var så geografiskt samlade fick nästan alla att utgå från att det berodde på genetiska förändringar orsakade av miljöpåverkan.

Li hade sin egen teori. Det handlade om att kunna lyssna. Om att vilja lyssna. För att kunna behövs tystnad. För att vilja behövs annat än livet i de större städerna erbjöd. Hon nickade till svar och undrade om Gregor lärt sig att hennes tystnad var en önskan att bli lämnad ifred. Det hade han inte.

'Inte jag', kommenterade han hennes tysta bekräftelse. 'Växte upp i Samoia. Pluggade mig in på UBA för att läsa molekylärteknik med siktet inställt på en spikrak karriär, stora pengar, snygga brudar och snabba bilar, men en hjärntumör hade andra planer för mig redan andra året. Jag låg på operationsbordet och såg mig själv dö, var på väg bort, men återvände. Jag var bara 22 då. Resandet har fortsatt sen dess. Här har dom lärt mig att kontrollera det och ta det längre'. Gregor såg ut att vilja fortsätta, men ett anrop avbröt honom.

Li hade inte väntat sig att hennes nya partner skulle öppna sig så mycket så snabbt. På Stationen handlade varenda sekund om resorna. Livet utanför fick inte följa med innanför de välbevakade väggarna. Men trots att det var svårt att bli privata kom resenärerna varandra nära. Att ha den här förmågan var att vara del av en större verklighet som andra inte hade nyckeln till.

'Ska vi börja?', undrade Gregor från kontrollen. Li nickade till svar och mötte hans blick innan hon slöt ögonen.

Reserummet gick helt i mjuka gråtoner. Där fanns inga starka dofter. Stolen hon satt i reglerade hennes kroppsvikt på hundratals punkter och åstadkom en illusion av tyngdlöshet. Rummet var konstruerat för att inte märkas. Ingenting fick störa koncentrationen.

Li lät andningen sakta ner och gled in i rytmen av den naturliga pulsen i hennes kropp. Alphaljud strömmade ut ur de dolda högtalarna och fyllde rummet för att underlätta för Li att balansera in sina hjärnvågor till rätt frekvens. Det kändes som om det blåste en lätt vind genom henne när hon nådde dit.

Hon frågade Gregor efter koordinaterna och fick en ström av siffror till svar. Siffrorna var slumpvis utvalda och betydde ingenting i sig. Målet förmedlades istället via resenärernas kollektiva undermedvetna.

Rummet löstes upp omkring henne. Kroppens begränsningar släppte och försvann. Hon flöt in i en stor tomhet. När hon hade börjat med resorna gjorde frånvaron av rum henne illamående. Hon blev åksjuk av att inte känna hastighet eller massan av sin egen kropp, men det var då. Nu var hon vän med den känslan. Nu var det snarare ankomsten vid målet som var obehaglig. Att komma ur ingenting till någonting.

Tomheten hon rörde sig genom började få form, men än kunde hon inte urskilja något. Att närma sig målet var som när bruset på en radio sakta försvann och blev något begripligt när man fick in en station. Gregors röst bröt in och frågade henne var hon trodde att hon var. Hon scannade av platsen där hon hamnat. Den verkade mörk och stor, men annars ogripbar.

Li kände sig lätt obekväm. Hon var en erfaren resenär och brukade snabbt få en tydlig överblick av målet. Här kunde hon inte se någonting. Gregor bad henne använda andra sinnen och hon skakade av sig obehaget och koncentrerade sig.

Platsen var sval och fuktig. Luften stillastående. Hade hon varit där kroppsligen hade det varit svårt att andas. Något sa henne att hon befann sig under jord, eller inne i ett berg. Kanske långt in i en grotta. Det var definitivt på jorden, men på en bortglömd plats. Nu kom informationen till henne. Människor hade varit här, men det var länge sen. Hon uppfattade saker utan att veta exakt hur. Att resa innebar att lämna sina gamla sinnen kvar i kroppen och använda sig av nya.

Gregor frågade henne om det var en gammal boplats. Erectus kanske, eller Neanderthalare, men hon kände att det hade varit människor från ett mer civiliserat samhälle. Den här platsen var viktigt för dem. Det var något annat också. Något som hon inte kunde sätta fingret på. En aning av att det fanns någonting där, men hon visste inte vad. Gregor bad henne att fokusera, men det gick inte. Som om det var något väl gömt, eller kamouflerat på något sätt.

Då märkte hon en punkt i mörkret som på något sätt var mörkare än omgivningen. Varje gång hon koncentrerade sig på den var det som den flyttade på sig. Hon rörde sig sakta framåt mot den. Riktade alla sina sinnen. Då kände hon att mörkret betraktade henne tillbaks.

Först fanns där bara ljudet av pulsen i hennes kropp, som vågor som rullade inom henne. Sen blandades mörkret upp med strimmor av ljus och skuggor. Hon låg i sängen på sitt rum på Stationen. Hon kände med en gång att hon inte var ensam. Gregor satt vid hennes bord och läste något. Han tittade upp när han hörde att hon rörde på sig.

'Välkommen tillbaks', sa han.

'Va… vad hände?', undrade hon.

'Hade hoppats på att du kunde svara på den frågan', svarade han, 'Du förlorade medvetandet och fick en mindre blödning. Ingenting allvarligt, men någonting hände under resan. En störning stark nog att slå ut dig. Mer än så vet inte jag. Det var du som var där. De Tre vill träffa dig så snart du orkar.'

Li gick igenom detalj för detalj med De Tre. Allt som hände under uppdraget tills hon slogs ut. Där slutade allt och hon kunde inte förklara varför.

De Tre var särskilt intresserade av det som hon beskrev som ett koncentrerat mörker. Dom frågade henne om det hon uppfattat som kamouflage. Om det var ett objekt eller en livsform. Frågor på frågor på frågor. Li kunde inte svara dem. För första gången på länge visste hon inte vad hon hade uppfattat under sin resa. Det gjorde henne obehaglig till mods. Och nyfiken.

Gregor fick göra nästa resa. Så var reglerna. Li satte sig på plats i kontrollen. Han var en erfaren resenär och det gick snabbt för honom att komma iväg. Li kände igen sina egna beskrivingar när han berättade vad han upplevde. Tills mönstret bröts.

'Wow!', skrek han till så oväntat att Li reste sig upp ur stolen i kontrollen, 'Ett kraftigt ljussken. Det blinkade bara till men det var mycket kraftigt, förmodligen fysiskt skadligt. Jag ser bara mörkret igen nu. Jag tror ljusskenet kom från det. Jag får också en känsla av att det betraktar mig'.

'Det kan inte vara någon slags maskin? En bevakningsanordning kanske?', undrade Li.

'Kanske. Men det känns så, jag vet inte, intelligent. Vänta, jag ska ta mig närmare.' Han satt tyst ett tag medan han förflyttade sig. 'Jag ser ett svagt ljus nu. Det… det vibrerar, flimrar. Det är inte en person men det har definitivt en intelligens som inte liknar maskiners. Det vet att jag är här. Jag… jag känner… lustigt, det känns nästan som… som vördnad. Det känns precis som att…'

Gregors kropp spändes i en styv båge i stolen. Händerna knöts ihop till blodfyllda nävar och hans käkar bet ihop i kramp. När han föll tillbaks låg han slapp och stilla med öppna ögon.

Hon kände av oron och kaoset redan innan hon kom in till De Tre. Ingen där försökte dölja sin upphetsning och att det här inte var ett mål som andra. Rädslan och nyfikenheten hade krossat deras stenansikten.

Li hade rest för att se på platser, på fordon och på byggnader. Hon hade även rest in i människor för att känna av deras avsikter och känslor. Den rädsla och skuld hon brukade möta i de mänskliga målen hade först förvånat henne, men fick henne sen att inse hur lite som egentligen skilde människor åt. Li hade sett så mycket, men reglerna gjorde det till en ensam upplevelse.

De Tre ställde frågor i munnen på varann och hon förstod att de inte visste mer än henne om målet. Hon ställde inga frågor tillbaks. Hon skulle inte få några svar, och det skulle kanske få dem att tvivla på hennes lämplighet.

Gregor låg stilla i sin sjuksäng. Hans ögon var fortfarande öppna och tittade lugnt och stilla upp i taket, som om dom såg världar där bortom den vita putsen. Utrustningen omkring honom bekräftade att det inte fanns några fel på hans kropp. Kurvorna som representerade hans hjärnvågor berättade däremot för Li att Gregors medvetande inte var där. Hon visste det. De andra visste det. Gregor var fortfarande kvar vid målet. Nästa resa måste bli hennes.

Li hade aldrig sett sin nya partner förr. Hon tvivlade på att han tillhörde de ordinarie. Det fanns fler personer med honom i kontrollrummet. De stod tryckta mot väggarna i det lilla rummet som bara var avsett för en. Hon kände fortfarande hur deras iver och oro trängde sig genom glaset som skilde dem åt, men själv var hon inte rädd. Hon visste inte vad som väntade henne, men det kunde ändå inte skrämma henne. Hon kände en förtröstan som hon inte kunde hitta källan till, men hon litade på den.

Hon stängde ute de andras nervositet och genomförde sina vanliga ritualer inför avfärden, trots att den här resan var allt annat än ett rutinuppdrag. Hon kom iväg snabbt och såg det samlade mörkret framför sig så fort hon kommit fram. Ljusskenet som Gregor berättat om lyste upp starkt mot henne och drog sen ihop sig till ett skimmer. Hon förstod vad Gregor menade med vördnad. Det flimrande ljuset drog henne till sig. Hon kände sig som ett litet barn igen. Trygg. Ljuset gav henne samma känsla som när hennes morfar höll henne i famnen och sjöng när hon varit ledsen som liten. Med tårar i ögonen berättade hon det för kontrollen och de bad henne genast att öka distansen. Men det kunde hon inte. Det skulle inte vara rätt.

När hon kom närmare saktade skimret ner och ett föremål tog sakta form. Det var lådformat och inte större än att det kunde bäras av två personer. Det hade en lyster som av brinnande guld och ett sken som fyllde Li med värme. Det fanns dekorationer och skrifter på sidorna men hon kunde inte se vad de förställde eller betydde. Ovanpå föremålet satt två varelser mitt emot varann som dekorationer och kanske som handtag. De hade människoliknande former, men med framåtriktade vingar istället för armar. Hon kände igen dem någonstans ifrån.

Så förstod hon att hon hade förlorat kontakten. Rösten från kontrollen hördes inte mer och hon kände att hon inte längre kunde återvända. Hon var lämnad ensam kvar, men hon blev inte rädd. Hon sänkte sig ner framför föremålet. Hon kände sig uppfylld av dess ljus. En lugnande värme svepte sig om henne. Mörkret omkring henne försvann och hon hörde en bekant röst säga hennes namn. Gregors.

'Jag har väntat på dig. Jag anade att du skulle komma efter mig.', sa han.

'Var är vi?'

Han svarade inte på hennes fråga. 'Kände du igen den när den visade sig?', frågade han istället.

'Delvis. Jag tror jag har sett den i en bok någon gång.'

'Jag läste etnologi i min ungdom innan tekniken tog över. Myterna och berättelserna ur vår historia fascinerade mig. Livet verkade roligare då innan vi blev så rationella. När vi styrdes av vidskepelse, tillbad gudar och lät tillvaron formas av ritualer. Jag kände igen den ur en av de gamla berättelserna. Det påstods att den var en mycket kraftfull gåva till de människor som levde då.'

'Gåva från vem?' undrade Li, men Gregor fortsatte utan att svara.

'Den var kärnan i deras samhälle. Dess styrka och sammanhållning. Den hjälpte dem att försvara sig och att finna förtröstan. Det antyddes att den var en del av ett högre väsen. Vi lärde oss aldrig vad som hände sen, men folket måste ha gömt undan den av någon anledning. I väntan på något. Den väntar också, kan du känna det?'

Li förstod vad Gregor menade. Hon hade också känt det, men kunde inte riktigt placera känslan. 'Väntar på vad?', frågade hon.

'Den här platsen är inte längre någon hemlighet', svarade han, 'Någon visste var den låg när koordinaterna skrevs. Min gissning är att de inte vet vad den är. Ingen teknik kan avslöja den. Den kan inte ses eller mätas på det sättet. Dom behövde någon som gick först. Vi. Och nu är vi här, och vi har fått en ny uppgift.'

'Vad?'

'I brist på bättre ord får jag väl kalla oss för ambassadörer. Någon som kan underlätta mötet när den blir hittad igen, för det blir den snart. Tiden är den rätta för både den och för oss. Det enda vi kan göra nu är att vänta.'

'Medan vi väntar kan du kanske berätta var vi är och vad du menar med "den".'

'Mina gamla kunskaper är lite rostiga, men som jag minns berättelserna om den så börjar de med en man som kallades Moses…'

Tbax