Jag hade inte väntat mig något översvallande mottagande när jag mötte henne igen, det var länge sen någon visade någon större glädje över att se mig, men nu var hon en helt annan person. Hon tittade på mig med tom blick, muttrade något ohörbart och drog sig sen undan. Det var just blicken som förändrade henne så. När vi först hade träffats hade det funnits en glöd i hennes ögon som strålade av liv. Det var något man inte såg ofta på de platser jag brukade besöka. De ögon jag just tittat in saknade liv. Jag tänkte inte mer på det då. Antog att hon var fast på mer än bara drinkar. Det brukar kunna suga ur själen på de flesta.

Jag fortsatte mitt liv som vanligt. Jobbade ibland. Drack framför tv´n eller på barer när jag inte behövde dra ihop pengar. Det var inte mycket till liv. Jag har aldrig haft mycket till liv. Jag vill inte säga att jag gett upp direkt - mer att jag har slutat hoppas. Det fungerade för mig i den mening att dagarna gick.

Hon kom tillbaks ibland i tankarna. Hon hade inte varit precis vacker, vackra människor är något jag bara ser i tidningar och på tv nu mer, men just den där glöden av liv hade skilt henne från de andra spillrorna där den där kvällen. Den enda detaljen hade gett henne en inre skönhet. Hon hade kommit fram till mig och frågat om jag trodde att det fanns liv på andra platser i universum. Bara det gjorde henne till något särskilt. Det enda det andra könet brukar fråga mig annars är om jag har eld eller om jag kan bjuda på en drink. Jag svarade henne att jag verkligen hoppades det, för om vi människor var det enda exemplet på liv i detta gigantiska universum så var det verkligen en massa väsen för ingenting. Sen fortsatte vi att prata i timmar utifrån det.

Hon var fylld av frågor. Hon var som ett nyfiket barn - frågade om hur saker fungerade, om vad jag trodde på och hur jag upplevde saker. Hon valde faktiskt rätt person när hon valde mig. Av alla vinddrivna existenser där så var jag förmodligen den enda med en högre utbildning. Jag hade faktiskt ett liv en gång.

Vi pratade i flera timmar. Efter stängningsdags promenerade vi och pratade ännu mer. Hon frågade mig om jag gillade att resa. Jag svarade att jag hade rest mycket tidigare, men inte nu längre. Hon tittade frågande på mig, men sa ingenting.

Vi hamnade tillslut hos mig och hon stannade över natten. Det var en fantastiskt upplevelse. Det var inte bara hennes ögon som glödde av liv. Resten av hennes kropp utstrålade en enorm livshunger och för ett tag kändes inte livet så ruttet som det brukar. Jag blev dock inte särskilt förvånad över att vakna ensam, eller över att hon inte lämnat något meddelande. Lika lite förvånad som jag blev över att ljuset i henne slocknat och att hon såg på mig som en främling när jag såg henne igen någon vecka senare. Jag förväntar mig inte längre någonting av människor. Utan förväntningar uteblir även besvikelserna.

Dagarna gick. Jag räknar dem aldrig. Jag väntade bara på den av dem när allt skulle vara över. Jag vägrade att förnedra mig till den grad att jag själv bestämde när, men att sluta leva fungerar precis lika bra. Jag hade dragit ner persiennerna mot omvärlden och var glad över att slippa se den.

Det var en kväll som många andra. Jag såg mig omkring i lokalen och undrade ibland vad som fört de övriga dit. Rommen spred sin värme och fick mig att skratta inombords åt eländet. Ett hånskratt visserligen, men ändå ett skratt. En röst jag hört förr tog mig tillbaks till verkligheten. 'Hoppas du fortfarande på intelligent liv i universum?' Där var hon igen. Nu med glöden tillbaks i ögonen som den första gången vi möttes. Hon såg att jag var reserverad mot henne och undrade vad som var fel. Jag antydde om hur hon hade bemött mig vid vårt senaste möte, men hon svarade inte. 'Kom så går vi härifrån', sa hon istället. Jag frågade henne igen på vår väg i natten. Hon log och sa någonting om att hon förmodligen varit bortrest. Svaret förbryllade mig så att jag lämnade ämnet. Jag var glad över att ha henne tillbaks.

Hon pratade om stjärnor och oändlighet när vi gick på väg till mig i natten. Jag förvånades fortfarande över hennes djup. Hon hörde inte hemma i de miljöer jag träffat henne. Det gjorde i och för sig egentligen inte jag heller. Vi kanske hade mer gemensamt. Vi upprepade njutningarna från vårt första möte.

Hon satte sig gränsle över mig där jag låg i sängen så att jag inte kunde vända mig bort från henne. 'Varför föraktar du människorna och livet så?' frågade hon. 'Besvikelse', svarade jag, 'Besvikelse född ur brustna förväntningar'. Jag tycker inte längre om att prata med människor. Jag gör det bara när jag måste lindra friktionen mot omvärlden. Men hon berörde mig på ett sätt som jag inte varit med om på mycket länge, om någonsin, så jag berättade för henne. Jag berättade om hur jag som ung och hungrig velat upptäcka världen. Hur jag läst alla böcker i min väg. Hur jag rest över världen för att se allt som människan åstadkommit och träffa människorna som byggt upp den här världen. Jag talade om för henne hur imponerad jag blivit till en början över de storverk människan åstadkommit. Jag talade sen om för henne hur en annan bild började klarna inför mig ju mer jag såg av världen och ju fler människor jag träffade. Hur jag upptäckte att de storverk civilisationen åstadkommit egentligen var antingen verktyg för att förinta och besegra eller monument över förintelse och seger. Att historien skrevs av segrarna och att de som lidit, utplånats och förlorat inte ens fanns ihågkommna. Jag berättade för henne hur jag slutade förundras över vår historia och istället började studera människan och vad som drev oss framåt. Jag kunde ha berättat om mina år av studier för henne, men jag gick direkt till den slutsats jag tillslut kommit fram till: att människan egentligen bara var hormonstyrda insekter som levde för att föröka sig och att erövra, och att det inte fanns några spår av storhet i vår existens. Det var helt utan skam jag berättade för henne att det var i det ögonblicket jag gav upp mitt liv som människa och vände världen ryggen.

Hon tittade på mig med ett leende och frågade om det var därför jag hoppades på annat liv i universum. Innan jag hann svara frågade hon mig om jag skulle sakna livet här. 'Inte en sekund', svarade jag henne sanningsenligt, 'Jag längtar efter den dagen'. 'Jag visste att du var rätt person', sa hon och satte sina händer för mitt ansikte. Min kropp kändes plötsligt lättare och en domnande känsla började i händerna och fötterna och spred sig in mot kroppen. Jag hann inte säga något innan världen försvann och jag föll in i mörker.

Det var något som inte stämde när jag vaknade. Det borde ha varit det faktum att det inte var mitt tak jag tittade upp emot, men det var något annat som kändes ännu mer ovant. Det var när jag skulle blinka jag upptäckte att jag inte kunde göra det. Jag kunde inte heller röra ögonen. Jag reste mig hastigt och upptäckte vad det var som kändes så fel - min synvinkel var mycket större än den borde vara. Jag såg minst 180 grader med min blick.

Rummet jag befann mig i var i stort sett tomt förutom britsen jag låg på. Väggarna var sandfärgade och verkade vara av något stenmaterial. Det fanns inga fönster men det var ändå behagligt ljust utan några synliga ljuskällor.

'Hur känns det?' Det lät inte som hennes röst, men jag visste ändå att det var hon som talade till mig. Talade? Jag insåg plötsligt att jag inte hört hennes röst. Jag hade känt den i mig. När jag försökte svara insåg jag att jag inte hade någon mun. I nästa stund insåg jag också att jag inte drog in luft i lungorna. Hade jag ens lungor?

'Lugna ner dig', hörde jag hennes röst säga igen, 'Du mår bara fint, men du behöver vänja dig'. 'Vänja mig vid vad?', svarade jag utan att jag förstod hur det hade gått till. Jag hade skrikit till inombords, och hon hörde det. 'Vid din nya kropp. Den är ganska olik din gamla, men på många sätt bättre. Lyssna nu noga på mig: du behöver förstå innan jag kommer in till dig. Jag vill inte att du ska få panik. Du har redan upptäckt några förändringar, ta nu och titta på dina händer.' Jag gjorde som hon sa och lyfte upp mina händer. Det var inte mina händer längre. Dom långa och smala armarna slutade i tre fingrar som var ledade på fyra ställen. Huden såg gråaktig och slät ut. Jag vred på armarna och prövade mina nya fingrar. Dom verkade mycket funktionella.

'Du ska nu få se resten av dig', sa hon, 'sen kommer jag in till dig. Var inte orolig, allt är bra. Bättre än det var innan.' En del av väggen bredvid mig började ändra struktur och flöt ut till en plan yta. Någonting rörde sig suddigt över ytan och tog sakta form. Jag borde ha blivit rädd av det jag såg, men någonting höll mig lugn. Varelsen som såg på mig liknade bara en människa till formen. Den hade armar, bål, ben och huvud, men kroppen var mycket smalare och verkade liten i förhållande till huvudet. Ögonen var stora och svarta som blankpolerad metall. Det var först när jag såg att varelsen mitt emot mig härmade mina rörelser jag insåg att jag såg min egen reflektion.

'Du kanske inte upplever den vacker enligt dina gamla normer, men du kommer att förvånas över hur fort du vänjer dig.' Hon stod bredvid mig i rummet nu. Hon såg ut som jag, fast med något längre kropp och en grönare ton i huden än jag. 'Du ska få svar på alla dina frågor inom sinom tid', sa hon, 'du har gjort en annan typ av resa än du tidigare gjort. Jag tror jag har rätt om jag påstår att det här var det du behövde. Kom och se hur ditt nya hem ser ut.' Hon gick emot en av väggarna och den ändrade struktur på samma sätt som den förra, men den här öppnade sig för oss. Det kändes mycket smidigt att röra kroppen. Den var lätt och följsam. Inte trött och nedgången som min gamla.

Ute väntade en stor öken med böljande dyner. En stor röd sol lyste upp omgivningen, men jag kände varken värme eller kyla. Jag såg mig omkring och såg på den byggnad vi nyss klivit ut ur. Det var en vit fyrkantig byggnad med helt släta väggar. Det syntes inga öppningar någonstans. Den motsatta himlen fylldes av tre månar. En av dem var mycket stor och tog upp en tredjedel av den horisonten. Två mindre hängde på var sin sida av den större. Jag såg inga andra byggnader.

'Varför reser vi?', frågade hon. Jag rycktes ur min förundran över den värld jag befann mig i och vände mig mot henne. Hon väntade inte på mitt svar, 'Vi reser för att komma ifrån den plats vi befinner oss på. Antingen får vi en bekräftelse på att vårt hem är den bästa platsen och så återvänder vi dit, eller så trivs vi så bra på den nya platsen att vi stannar. Egentligen handlar det bara om att våga lämna det man känner till bakom sig och söka sig till något nytt.' 'Vart har vi rest?' frågade jag henne, förvånad över att det var just den frågan som kom först ur mig. 'Du har rest. Jag har återvänt hem', svarade hon, 'Jag har fortfarande inte hittat någon annan plats jag föredrar. Det roar mig alltid ett tag att se nya platser, men det här är platsen jag återvänder till. I motsats till den vars kropp du använder nu. Han valde att inte återvända.'

Det som förvånade mig mest var att alla frågor inom mig tonade bort och verkade få svar. Jag begrep mer och mer av vem jag var, var jag var och hur allt fungerade, utan att hon berättat för mig. Jag förstod också att vi kommunicerade utan ljud och att hon därför även hörde mina tankar. Hon berättade varför jag förstod. 'Den kropp du har nu, liksom din gamla kropp, har ett genetiskt minne. Det vi upplever existerar på två plan. Därför är du fortfarande du men förstår även din nya kropp och min värld. 'Kan jag återvända?' frågade jag henne. 'Vill du det?' frågade hon tillbaks. Nej. Det ville jag inte. Det här var ett svar som jag aldrig kunnat vänta mig men som var det jag väntat på hela mitt liv.

'Du är en turist nu du också', sa hon till mig, 'du kan komma och gå som du vill. Resa vidare, stanna här eller återvända. Du är fri att göra som du vill, men min önskan är att du stannar här med mig. Vill du ser andra världar följer jag med dig, men det här är mitt hem dit jag alltid återvänder.'

Ett lugn fyllde min kropp medan den stora röda solen sänkte sig ner över horisonten. Långt borta flög några varelser, men de syntes bara som siluetter mot himlen. Jag betraktade henne i den nya solnedgången. Jag uppfattade henne som attraktiv nu. Min nya kropp mindes. Jag såg fram emot mitt nya liv som turist, men det här var mitt nya hem. Jag kommer att återvända hit. Till henne.

Tbax