Novell

Strömavbrott

 

Vi satt samlade i en cirkel runt omkring de tända ljusen som våra förfäder måste ha gjort kring lägerelden för tusentals år sen. Emma hade med Kims guidning samlat ihop alla ljus som gick att gräva fram i hans lilla lägenhet och placerat dem allihop mitt på golvet. Mest värmeljus au naturell, men även ett par ljusstakar av blått glas återvunnet från tyska vitvinsflaskor.

Värmen och ljuset från de levande lågorna strålade mot våra ansikten där vi satt på kuddar och täcken och vände mörkret ryggen. Jag hade tagit ett av värmeljusen för att gå på toaletten och när jag kom tillbaks såg den upplysta lilla scenen ut som en livsstilsreklam för kaffe, mobilabonnemang, jeans, eller varför inte ljus. Ai stod för det etniska alibit med sina asiatiska drag. Målgrupp: intellektuella, kreativa, hippa, 20-nånting. Pinsamt nog exakt dom vi var. Eller ansåg oss vara.

Vi hade samlats hos Kim för att bevittna smygpremiären av hans examensfilm Ouroboros. En novellfilm om en ung man som under en regressionshypnos får veta att han är reinkarnationen av Hitler. Han försöker dock i filmen bejaka den missförstådda konstnären i stället för den storhetsvansinnige diktatorn. Världen omkring honom vill dock hellre att han ska bygga vidare på det 3:e Riket än måla halvtaskiga tavlor.

Kim hade i bästa Orson Welles maner skrivit och regisserat samt spelade huvudrollen. Ouroboros var det enda han talat om i nästan ett års tid. Jag hade gjort mitt bästa för att inte lyssna på hans självupptagna babblande, men bitar av information hade ändå trängt igenom. För att inte tala om skvallret.

Kim hade velat göra en von Trier och ha genuin sex i filmen. Hans motspelerskor, Emma och Ai, hade dock inte ens tagit hans idéer på allvar, och han hade varit klipsk nog att inte försöka övertyga dem om motsatsen, men jag hade hört från hans medarbetare hur han snorpackad beklagat sig över deras ovilja att skapa något unikt och konstnärligt banbrytande. As if…

Äkta sex eller inte, nu var Ouroboros klar och skulle visas för en liten utvald skara hemma hos Kim. Förutom han själv var Emma och Ai där. De spelade kvinnorna som slåss om huvudpersonens gunst, en för konstnären och en för diktatorn. Även Martin och Einar, som skött det tekniska; kamera, ljud och det där, var på plats. Jag vet inte varför Kim ville ha mig där. Han verkar mot min vilja ha utsett mig till en intellektuell like och förtrogen. I mina ögon var han en pretentiös och talanglös mes full av skit som bara gick utbildningen för att förhärliga sig själv och för att slippa jobba. Men jag ville gärna se vad det var för smörja han hade fått ihop och få vara lite skadeglad för mig själv. Andra människors talanglöshet och misslyckanden kan vara en utmärkt självförtroendehöjare.

Kim hade hållit ett långt och skitnödigt tal om hur han hade fått kämpa för sin ide (lärarna hade ifrågasatt honom redan på manusstadiet, av den enkla anledningen att hans ide var förvirrat skräp, men som småningom tröttnat på hans utläggningar och släppt honom lös) och hur världen nu skulle få möta hans förstlingsverk. Han hade sen tagit upp fjärrkontrollen för att trycka igång filmen. Då blev allt svart.

Vi stod som idioter i mörkret och förstod först ingenting. Någon pratade om proppskåpet och vi gick hela tiden in i saker. Emma hade tittat ut genom fönstret och upptäckt att hela kvarteret låg mörkt. Mörka fönster, släckta gatlampor, inga ljus alls någonstans. Sen hade hon tagit kommandot och börjat jaga ljus.

Nu satt vi där och pratade lågt i skenet av de fladdrande lågorna. Av någon anledning talar man lägre när det är mörkt. Kanske för att man inte behöver konkurrera med allt bakgrundsbrus. Det finns inga tv-apparater, MP3-spelare eller modem som slåss om uppmärksamheten. Kvar finns bara vi människor, och vi behöver inte längre skrika för att visa att vi finns.

Vartannat ord som sas var "mysigt" de första minuterna innan vi vant oss vid den dämpade stämningen och konversationen antagit en mer ordnad form. Vi skämtade om hur någon konstens gud ingripit och stoppat Kims film, men precis som personer som tar sig själv på för stort allvar brukar, tog han inte skämtet så bra. Han var den enda som inte blommat upp av strömavbrottet.

Emma fortsatte att leda oss i mörkret och slängde ut ämnen så att vi kunde gå laget runt i konversationen. När allt omkring en är mörkt och tyst blir samtalet så mycket större och viktigare. Då kan vi bara förlita oss på oss själva. Våra tankar, våra ord och våra röster.
Emma frågade oss om religion.

Martin, den långhårige och lite blyge, men förmodligen rätt klipske, ljudteknikern började: 'Den dagen i evolutionens historia vi förstod att våra liv en dag tar slut, då skapades religionen. Så fort en levande varelse blir medveten om sin egen dödlighet måste den skapa något som är större än sitt eget liv. Vi har inget val. Vår tro kan inte jagas på flykten med logik och handfasta bevis för den är det enda hopp vi har. Det är därför det kallas för tro.'

'Men ingen av oss härinne tror ju på Gud, eller hur? Hur klarar vi då av vår dödlighet?' Det var Ai som gick till motattack.

'Ingen här inne kanske tror på Gud, men vi har våra egna religioner, även om vi kallar dom för något annat. Formatet har kanske ändrats och uppdaterats, men det är allt.'

Jag kunde inte låta bli att hålla med: 'Visst, vi har ju new age - den andliga gottpåsen. Om organiserad religion är andliga charterresor är new age tågluffen. Liberalt troende. Välj själv.'

'Jag behöver varken gud eller egenkomponerad religion för att klara mig, inte så länge jag tror på mig själv.' Kim hade hittat ur sitt skal. 'Morfar sa alltid att troende var för de svaga. Så länge du vet vem du är och vad du vill med ditt liv behöver du inga andliga kryckor.'

'Vilken tur att världens befolkning är fullkomligt glasklar på den punkten då.' Min sarkasm ignorerades av Kim.

Martin fortsatte: 'Det behöver inte ens nudda vid religion. Allt som distraherar oss från tanken på att vi en dag slocknar och blir maskmat duger. Alkohol, aerobics, bulimi, anonym sex, heroin, sit-coms, modelljärnvägar, kändisdyrkan, subkulturer - vad som helst för att ta fokus från den obarmhärtiga verkligheten. Varför tror ni att vi jobbar ihjäl oss just nu? Har ni någonsin träffat ett Herba Life ombud vet ni att organiserad religion kan ta många former'.

'Varför inte ha det lite trevligt i väntan på?', tyckte Emma.

'Vi är människor, vi har inte förmågan att hålla fast vid det trevliga längre tid än det tar att gå på bio eller supa sig full. Evolutionen kanske fixar till det en vacker dag, men just nu har vi någon mekanism som utlöser flyktbeteende så fort något känns bra'. Jag ångrade orden så fort dom lämnat min mun. Samtalet hade lämnat lägereldsillusionens småputtrighet och började ta formen av en verbal duell mellan cyniker och naiva. Och jag kände att jag befann mig på fel sida, som en soldat som en dag vaknar upp i fel uniform på andra sidan av fronten utan att veta hur det gick till. Jag bet ihop och lutade mig tillbaks så att mitt ansikte föll i mörker.

'Inget varar ju ändå för evigt, i varje fall inte i en och samma form'. Emma höll fast vid min blick och verkade försöka möta mig någonstans på vägen. 'Om hundra år är vi alla döda, såvida inte genforskningen kommer på något riktigt smart, men rimligtvis är vi borta då, och det här samtalet, såvida ingen av oss har odödliggjort det som konst, kommer inte ens att vara minnen. Inte ens damm och aska. Molekylerna i våra kroppar lever vidare för evigt, men så väldigt få av våra tankar och idéer lever längre än det korta moment i tiden när dom föds. Och om fem miljarder år slocknar solen och allting levande på jorden dör. Inte bara våra idéer och tankar.' Hon sänkte huvudet och verkade ha blivit nedslagen av sina egna ord.

'Hur definieras egentligen en religiös känsla?'. Det var Ai som frågade.

'Att känna en närvaro av någonting större än dig själv', svarade jag henne.

'Som att gå på ett stereoidgym då?', skämtade Einar.

'Laboratorietester har visat att om man utsätter frontalloberna i hjärnan för magnetfält så får man religiösa upplevelser'. Det här var mitt bord. Jag hade snöat in på hjärnforskning några år tidigare. Häpnat över hur mycket av det som vi upplever som "vi" som är kemikalier och elektricitet. Känslor och tankar som egentligen var signalsubstanser, hormoner och impulser. Kanske var det då jag hamnade på fel sida fronten.

'Så man kan ersätta kyrkobesöken med att lägga pannan mot generatorn i Mazdan?'. Mer skämt från Einar.

Det kändes som om vi pressat varandra ut från ljusens värme bort mot det kalla mörkret som verkade rinna ner från väggarna. När inte ens gatan utanför var upplyst kändes mörkret så mycket mörkare och kompaktare. Det kändes också som om vi dödat tron på att människor behöver komma nära varandra i brusreducerade möten för att förstå och för att nå ut ur oss själva och in i andra. Det kändes plötsligt som vår blinkande, tutande, pulserande värld var en välsignelse för att den hindrar oss från att komma åt vårt inre.

'Kommer ni ihåg när ni var riktigt små?'. Det var Emma som bröt tystnaden. Ingen av oss svarade. 'Innan världen förlorade sin magi och allt kunde hända. Då när en dag kunde vara en evighet. Minns ni de där stunderna när någonting kunde omfamna hela ens existens? När man förlorade sig i någonting som så totalt tog över alla sinnen att man inte skulle ha märkt om huset börjat brinna eller rasat i en jordbävning'. Hon blundade och lät fingrarna treva i luften medan hon letade efter exempel. 'Som när mamma höll om en och hennes famn och armar omslöt en totalt och hennes förkläde luktade nystekta köttbullar eller sockerkaka. Eller när man hittade en fläck på golvet som solen lyste på så att den var alldeles varm och man tog en kudde och lade sig på den där fläcken och lät sig dränkas i solstrålarna.'

Ai mindes också: 'Jag brukade ligga i badkaret och släcka lampan och sänka ned öronen under vattnet så att jag kunde höra ljuden från de andra lägenheterna. Jag kunde ligga så i timmar och bara lyssna tills fingrarna blev som russin och mamma trodde att jag drunknat'.

'Kalla mig banal', sa Martin, 'men när det var Månbas Alfa på tv slutade övriga världen existera. De där patetiskt usla trä och pappkulisserna och rymdmonstren i gummi var en fullt levande och trovärdig värld för mig då. En värld som var så mycket mer spännande och tilltalande än den jag levde i. Varför tror ni jag vill jobba med film?'

'Om någon kysser mig på ögonen när jag blundar känns det som om jag sänks ned i flytande kärlek som rinner in i mig och fyller mig med värme'. Sa jag det? Jag måste ha tänkt högt. Orden smet ifrån mig. Jag kände mig som en idiot. Alla tystnade och såg på mig.

Emma log och sa: 'Så du har ett hjärta därinne någonstans och inte bara en informationsprocessor'.

Kim, som varit så gott som tyst under hela strömavbrottet, måste ha insett att det handlat alldeles för lite om honom allt för länge. 'När jag skapar…', började han. Då kom strömmen tillbaks.

Ouroboros var precis den skitnödiga pretentiösa dynga jag befarat, utan vare sig handling eller poäng. Den var inte ens kontroversiell, bara tråkig. Efteråt utbröt en tävling i undanflykter och förhärligande av sin egen insats.

Jag slängde ur mig några tomma floskler och gjorde mig i ordning för att gå. Emma stod inne i köket och ordnade med några urätna chipsskålar när hon såg mig och vinkande in mig till sig. Hon gnuggade sina fingrar mot en växt som stod i köksfönstret och höll sen ut dem mot mig. 'Lukta', sa hon, 'den här örten luktar nästan som Trocadero när man tar på den.

Jag lutade mig fram och hon satte sina fingrar under min näsa och jag kände en söt och fruktig arom som faktiskt påminde om Trocadero. Jag blundade och sköljdes över av minnen av barnkalas, gräddtårta och nybakta bullar frammanade av doften från växten. Då kysste hon mig på ögonen.

Tbax